ARBETARMAKT
Workers' power league
Presentation
Nyheter
Plattform
Rådsmakt
Arbetarpress
Arbetarmakt
Bilder
English
Kontakt
 
Föregående sida
 
Vi finns också på:
Facebook
Wikipedia

Sandinisterna och Staten

En kamrat i redaktionen gjorde i vintras en resa i Centralamerika. Några av hans intryck förmedlades i Arbetaren nr 29. Här följer ytterligare några reflexioner om Sandinisterna och deras politik.

Det är nu snart 6 år sedan som Somoza störtades och FSLN tog makten i Nicaragua. Ur förstörelsen under upproret och underutvecklingen håller ett nytt land på att byggas. Trots den internationella ekonomiska krisen och det av USA påtvingade kriget börjar den sandinistiska vågen att uppnå nationellt oberoende och socialism ta form.

Under en resa i Centralamerika i vintras var jag en tid i Nicaragua. Utifrån mina intryck samt vad jag läste i pressen där (La Barricada, utgiven av FSLN, resp. El Nuevo Diario, oberoende sandinistisk) tänker jag beskriva den sandinistiska synen på relationen stat – samhälle. Att jag väljer att ta upp denna aspekt, istället för t.ex. contras' aggression, den ekonomiska situationen, satsningen på skolor, utbyggnaden av sjuk- och hälsovården eller behovet av ekonomiskt och politiskt stöd, beror på att jag tycker att detta inte har diskuterats tillräckligt.

Många hoppas att den sandinistiska revolutionen skall växa over i ett socialistiskt samhälle. För att detta skall inträffa är de relationer jag tänker diskutera av avgörande politisk betydelse. En socialistisk utveckling fordrar att befolkningen har tillgång till egna organisationer, vilka inte är en del av en från den självständig stat. I de flesta tidigare revolutioner har ledarskapen tvärtom sett sig själva som revolutionens garant, och därför underordnat befolkningens masskamp under sig, istället for tvärtom. Det finns därför all anledning att se hur FSLN idag ser på detta.

STATEN OCH AVANTGARDISMEN

Något av det första som slog mig i Managua var 'Avantgardismen' och sammanflätningen mellan FSLN och den nicaraguanska staten. Denna variant av avantgardism påminner starkt om den klassiska leninska varianten: Tillsammans skall ledarskapet/partiet (FSLN) och folket förändra landet till det bättre. Men enbart med FSLN som förtrupp, vägvisare och organisatör av folket, vilka mest har till uppgift att satta kraft bakom de uppgifter FSLN utstakat. Avantgardismen utannonseras på stora affischer och sprayas på tomma väggar:

Vi Går Framåt, Tillsammans med Fronten
FSLN Är Folket
Den Nationella Ledningen Bestämmer
Vårt Odiskutabla Avantgarde – FSLN

Rent praktiskt är det nicaraguanska samhället idag uppbyggt kring en sandinistisk stat och ett antal massorganisationer. Det finns nationella massorganisationer för praktiskt taget varje samhällsskikt och del av samhällslivet, t.ex. CDS (stadsdels-kommittéer), JS19J (ungdomsorganisation), AMNLAE (kvinnoorganisation), CST, ACT, UNE, ANDEN, FETSALUD (fackföreningar för arbetare, lantarbetare, tjänsteman, lärare samt anställda inom hälsovården), UNAG (småbrukarnas organisation), MISATAN (den nya indianorganisationen, sedan samarbetet med den förra brutit samman). FSLN har ett formellt eller informellt ledarskap över alla massorganisationer i landet, utom några små konkurrerande fackföreningar, delar av kyrkan samt arbetsköparorganisationen (COSEP). FSLN:s ledarskap beror på ett flertal faktorer som t.ex. att sandinismen faktiskt var den politiska rörelse som bar upp krossandet av Somozaregimen, att fronten medvetet ställt sig just denna uppgift och satsar stenhårt på att gå i främsta ledet och vara ett föredöme, men även på att innehavet av statsmakten ger fronten ett flertal fördelar (politiska, ekonomiska och polisiära) framför sina konkurrenter.

När samhället väl är organiserat i sandinistiska massorganisationer (ung. som sossarna alltid strävat efter, och krävt hegemoni inom arbetarrörelsen och dess förgreningar (LO, HGF, ABF, KF, OK, PRO mm)) är det möjligt att ha en Nationell Dialog, mellan fronten/regeringen och samhällets olika sektorer. Precis som sossarna anser sitt herradöme inom arbetarrörelsen vara en förutsättning för välfärdssamhällets fortbestånd, och försvarar det med nabbar och klor, gör även sandinisterna det. (Några exempel kommer att ges längre fram.) Även detta är förstås en slags pluralism, men man skall bara komma ihåg att fronten ensam avgör vad denna pluralism innebar, ungefär som Västeuropas pluralism garanteras så länge som det kapitalistiska samhället och dess produktion inte allvarligt hotas. Inte heller är denna massorganisering ett uttryck för en självständig organisering, eftersom ett villkor för den är sandinismens hegemoni.

I och med den Sandinistiska FolkRevolutionen 1979 har fronten tagit över staten. Både praktiskt, politiskt och till skenet. Ibland kan det vara svårt att veta om en institution är statlig eller en del av fronten. Så t.ex. är den Sandinistiska Polisen, Sandinistiska Folkmilisen, Sandinistiska Folkarmén, resp. de Sandinistiska försvarskommittéerna, officiellt inte underställda FSLN:s Nationella Ledning, utan är en del av (den sandinistiska) staten. Och Nationalpalatset, över vilket enbart FSLN:s svartröda fana vajar, är inte frontens högkvarter, utan en av statens byggnader. I praktiskt taget alla officiella sammanhang hänger den blåvita och svartröda fanan sida vid sida.

Offentliga myndigheter, som t.ex. hälsovårdsministeriet, brukar regelbundet ha möten med ledarna för massorganisationerna på de orter där myndigheten ifråga bedriver sin verksamhet. På dessa möten kan massorganisationernas representanter kritisera myndigheterna samt ta upp olika problem med dem. På detta sätt finns en direktkontakt mellan massorganisationerna och statens grenar. Dessutom kan man gemensamt planera olika projekt, samt hur massorganisationerna kan bidra till dessas genomförande, t.ex. kan det gälla en poliovaccineringskampanj i området.

Valen i höstas visar att befolkningen med stor majoritet sluter upp bakom den av FSLN inslagna kursen, och åtminstone inte idag anser att dessa problem med den sandinistiska staten ar större an dess fördelar.

Som exempel på det politiska livet i Nicaragua idag – på hur fronten, befolkningen och massorganisationerna påverkar varandra – skall jag exemplifiera med värnplikten.

VÄRNPLIKTEN

I Nicaragua pågår det 'hemliga kriget' för fullt, även om man i svenska massmedia inte märker sa mycket av det. Contras finns längs gränsen mot Honduras och Costa Rica, utefter Atlantkusten samt i den centrala bergskedjan. Dess strategiska huvudmål under vintern har varit att störa kaffeskörden, landet viktigaste exportinkomst. Contras far fram och terroriserar civilbefolkningen genom mord, våldtäkter, tortyr, bortrövningar, överfall, sabotage och hot. För att vara ett land på 3 miljoner är det ett synnerligen blodigt krig. Det var svårt att få en uppfattning om hur många som omkommer. Men utifrån tidningsuppgifter skattade jag att contras mördar 4 civilpersoner om dan, och att armén dödade ung 9 contras om dan, med egna förluster om kanske 4-5. I början av februari hade armén gått så hårt åt contras att dessa offentligt bad om ökat politiskt, militärt samt ekonomiskt stöd i Costa Rica.

Regeringen har föresatt sig att detta år rikta avgörande slag mot contras. Därför har militärutgifterna ökat från 25% till 40% av statsbudgeten, och alla unga män födda 1960-1965 har inkallats till mönstring. Enbart de som av medicinska skäl anses oförmögna att vara soldater frikallas. Notisen i svenska massmedia om att ett stort område uppe i nordväst skulle utrymmas är ytterligare ett steg i denna offensiv.

I staderna finns ingen stadsgerilla, utan contras håller enbart till i bergen. I städerna märker man främst av kriget som varubrist, hög inflation och svarta-börshandel, samt politiska kampanjer för att understödja krigsansträngningarna. Sandinisterna har alltså infört landets första värnplikt sedan något år, och det mitt under brinnande krig. Tidigare, under upproret och i början av kriget mot contras, upptogs enbart frivilliga i de stridande styrkorna.

Som man kan förstå är det inte med glädje som stadsbefolkningen har tagit emot värnpliktslagen, efter att ha levt långt från krigsskådeplatserna. Oviljan att gå ut i krig har ju många bottnar: Från avståndstagande till sandinismen, över ovilja att med vapen riskera möta någon av sina släktingar/vänner, rädsla att bli sårad/dödad, principiell pacifism, oförmåga att separera sonen under två ar från familjen (I Latinamerika lever individerna i och genom familjen på ett helt annat sätt an i Sverige) på grund av känslomässiga eller ekonomiska skäl. Dessutom erhöll varken de inkallade eller deras familjer någon ekonomisk ersättning under militärtjänstgöringen, eller i händelse av invaliditet eller dödsfall.

Så befolkningen började knota, och många flydde från landet för att slippa värnplikten. Nåväl. FSLN tänkte inte acceptera att befolkningen sviktade i revolutionens försvar gentemot den amerikanska aggressionen. Så i alla massorganisationer betonades vikten av den Patriotiska Militärtjänsten (SMF). Till en början försökte man misstänkliggöra missnöjet med att säga att detta enbart var contrassympatisörer eller de borgerliga partierna som försökte skära pipor i vassen. Det gick dock inte att manipulera bort missnöjet. I samband med mönstringen startade en veritabel tidningskampanj för värnpliktens nödvändighet. I de bägge tidningarna fanns varje dag minst en stort uppslagen artikel om bl.a. vikten och nödvändigheten av värnplikten för revolutionens försvar, reportage från mönstringen och värnpliktiga i fält uppe i bergen, intervjuer både med tillitsfulla unga rekryter resp. mödrar vilka med glädje sänder sina barn till revolutionens försvar. Även utdrag ur värnpliktslagen, samt dess straffsanktioner publicerades. Dessutom ordnades föräldrabesök hos de inkallade, vilka beskrevs i pressen. Slutligen organiserades ytterligare en massrörelse. Mödrarnas Patriotiska Rörelse (MPM), för de inkallades mödrar. MPM skall hjälpa mödrarna med deras problem, samt även bidra till att stilla deras oro.

Som den avantgardistiska organisation FSLN är, kan den förstås inte acceptera att en kritik av dess linje växer sig stark inom befolkningen, om än oorganiserad. Så fronten byter radikalt politik. Från att manipulativt ha förnekat problemen, ställer man sig nu i spetsen för en rörelse som under sandinistiskt ledarskap skall kunna suga upp missnöjet och oron. (Även här kan man jämföra med sossarnas agerande vad gäller Vietnam. Chile, kärnkraften och miljön. ) Förutom skapandet av MPM och den ideologiska kampanjen gjordes vissa ekonomiska eftergifter. Familjer som behövde ekonomiskt stöd under militärtjänstgöringen skulle få detta. Dessutom instiftades ersättningar i händelse av invaliditet eller dödsfall. Massorganisationer påtog sig även att stödja de inkallades familjer. Anledningen till att jag tycker att detta exempel är viktigt är inte alls att jag är emot väpnat försvar, utan istället följande: I sin önskan att mobilisera befolkningen mot kriget tillgriper FSLN rent manipulativa metoder. Att blunda för detta, eller att skyla över det med hänvisning till kriget, innebär att man accepterar att för krigets skull kan vilken politik som helst genomföras.

YTTRANDEFRIHETEN OCH DIALOGEN

Den sandinistiska revolutionen är till skillnad från de flesta revolutioner i Tredje världen betydligt mer pluralistisk, jämför t.ex. med Zimbabve och Kuba. Trots allt är dock denna pluralism 'sandinistisk'. Med det menar jag att man kommer att stöta på svårigheter om man förespråkar politiska linjer som går tvärs emot frontens uppfattning.

I Managua besökte jag 'Movimiento de Acción Popular Marxista-Leninista', det parti som står längst till vänster bland de som finns i nationalförsamlingen. Det är inget stort parti, det fick bara ung 1% av rösterna i valet. De berättade att den sandinistiska staten vid ett flertal tillfällen allvarligt stört deras politiska och fackliga verksamhet.

T.ex. hade de suttit i Statsrådet och gett ut en dagstidning omedelbart efter revolutionen, men de olagligförklarades och sparkades ut ur Statsrådet. I samband med detta drogs utgivningstillståndet för tidningen in, och deras utrustning för att göra tidningen konfiskerades och gavs till alfabetiseringskampanjen. De blev sen inte lagliga igen förrän inför valet, vilket dock inte verkar ha hindrat dem från att bedriva en viss verksamhet. De ger numera ut en tidning som kommer ut varannan månad, och har ett radioprogram flera gånger i veckan.

Inför Daniel Ortegas presidentutnämning hade de delat ut ett flygblad där de kritiserade sandinisternas kompromisser med bourgeoisien, samt den nya författningen med en stat som byggde på en stark presidentmakt och en svag nationalförsamling (som USA och Frankrike). De menade att detta öppnade perspektiv på en bonapartistisk utveckling. Själva utnämningsdagen hade polisen svärmat på gatan utanför samt även gått in i deras hus, men de hade inte uttryckligen förbjudits att dela ut flygbladet.

De klagade även över censuren, och menade att det var helt omöjligt att i förväg veta hur censorn skulle reagera på en artikel. Ibland blev bara rubriken kvar. Det ar alltså inte bara den borgerliga La Prensa som har problem med att skriva vad man vill. Det finns därför ingen anledning för vänstern här i Europa att låsa fast sig i perspektivet 'pressfrihet' = Att ge bourgeoisien en oförtjänt förmånlig möjlighet att störa revolutionen. La Barricada anser att La Prensa medvetet skriver om enl. censurlagen förbjudna ämnen, för att bli censurerad, och för att därefter kunna ropa 'Censur!'. Vad som bl. a. är förbjudet att publicera, är ej godkänd information om stridigheterna i landet. Den sandinistiska presspolitiken tycks mig därför inte i denna fråga skilja sig sa mycket från den nyhetspolitik som Storbritannien och USA hade under sina operationer på Falklandsöarna resp. Grenada.

Sandinisterna har även svårt att tackla folkliga opinioner som går emot deras synsätt. Jag redogjorde ovan for hur missnöjet med SMP misstänkliggjordes. Samma sak hände då Självstyret for Atlantkusten* började diskuteras. Sandinisterna påstod att argumentet att det inte finns några klasser inom ursprungsbefolkningen (indianerna), har det av USA uppsatta målet att splittra indianerna från de latinamerikanska folkens revolutionära rörelse. Det måste bli svårt att ha en Nationell Dialog när den ena parten anser sig kunna avgöra vilka argument som ar tillåtna, och vilka som bara är imperialismens manipulationer.

Detta kan ju anses vara en småsak – några förflugna ord här och var i något uttalande. Men on man betraktar hur Dialogen praktiskt går till inser man att de sandinistiska synpunkterna väger mycket tungt. En av de kommittéer som diskuterade Självstyret för Atlantkusten träffade FSLN-kommendanten Luis Carrión för att presentera en av sina rapporter. I tidningsreportaget dagen efter ägnades den överväldigande delen av utrymmet åt Carrións tal, inte åt rapportens innehåll eller förslag.

Jag har med dessa exempel velat visa att det samhälle som sandinisterna bygger, även innebar en stark stat som skall ta/ha ansvar för samhällsprocessen. I förhållandet mellan 'civilt samhälle' och stat innebär det en sammanväxt dem emellan, så att civilsamhället länkas ihop med staten på statens villkor. I och med detta försvaras en framtida utveckling i socialistisk (församhälligande) riktning, då staten-FSLN aktivt försöker lägga under sig varje social rörelse.

*) Befolkningen på Atlantkusten är i etniskt, kulturellt, socialt, religiöst, ekonomiskt och historiskt hänseende skild fram den som bor på Stillahavssidan. FSLN har, efter flera inledande allvarliga felgrepp, insett att Atlantkusten måste erbjudas någon sorts självstyre inom ramen för den nicaraguanska staten och nationen. Det ar diskussionerna om detta som nu kommit igång.

Göran Lidén