ARBETARMAKT
Workers' power league
Presentation
Nyheter
Plattform
Rådsmakt
Arbetarpress
Arbetarmakt
Bilder
English
Kontakt
 
Föregående sida
 
Vi finns också på:
Facebook
Wikipedia

POLITISK PLATTFORM, UPPGIFTER & STADGAR
FÖR FÖRBUNDET ARBETARMAKT

Första utgåva: September 1973
Andra utgåva: juni 1976
Tryckt av Tryckerigruppen i Göteborg 1976
ISBN 91-85432-02-4

FÖRORD

Förord till första upplagan

Föreliggande politiska plattform, uppgifter för förbundet och stadgar har utarbetats av de Rådssocialistiska Arbetsgrupperna, efter diskussioner lokalt och på ett flertal nationella konferenser. De har sedan antagits på Förbundet Arbetarmakts konstituerande kongress i augusti 1973.

Den politiska plattformens syfte är att redovisa Förbundet Arbetarmakts syn på dagens samhälle, vilken typ av samhälle vi vill se i stället, d v s vår syn på socialismen och kommunismen och slutligen, vår syn på vad som krävs och hur man ska arbeta för att nå dit. Dessutom ska den kunna tjäna som en kortfattad introduktion för icke-socialister eller sådana som bara hyser vaga sympatier för de socialistiska ideerna

Därför kan den verka enkel för folk inom "vänstern" som studerar marxismen. Men, som sagt, plattformen är i första hand inte avsedd för dessa, även om vi tror att de kan ha mycket att lära av den.

Säkert kommer flera att tycka att vi glömt ta upp någon aspekt eller behandlat någon fråga för litet. Detta beror dels på att vi inte ville skriva en hel bok (vilket i och för sig skulle behövas), dels på att vi ännu inte är färdiga med analysen av vissa områden. Exempel på det senare är det svenska samhället och dess klasstruktur, något som vi f.n. studerar och som vi kommer att återkomma till.

Å andra sidan kan en del tycka att vi beskrivit någonting för noggrant, speciellt då i vår syn på hur det socialistiska samhället ska se ut. Men vi anser, att just detta att peka på vad socialismen kommer att innebära och hur det socialistiska samhället ska fungera, är av stor vikt om "vänstern" någonsin ska kunna göra sig trovärdig.

I "Förbundets uppgifter" säger vi precis vad rubriken anger: vi talar om varför Förbundet Arbetarmakt finns, och vad vi kommer att ha för huvuduppgifter under den närmaste tiden fram till nästa kongress.

Stadgarna ger bl.a. uppfattning om hur vi anser att den revolutionära organisationen ska vara uppbyggd.

Vi har försökt att använda ett någorlunda begripligt språk, men vi har varit tvungna att använda en del svåra termer, mestadels marxistiska sådana, eftersom det språk borgarklassen lär ut inte alltid kan användas i revolutionära syften. Därför har vi lagt till en ordlista på slutet.

Denna "Plattform", och än mindre "Förbundets uppgifter", är inte definitiva, en gång för alltid fastslagna, utan kommer att ändras när vi finner att de inte längre håller.

Förbundet Arbetarmakt Förbundsstyrelsen/september 1973

Förord till andra upplagan

I förordet till den första upplagan av Förbundet Arbetarmakts politiska plattform, slogs fast att plattformen kommer att ändras när vi finner att den inte längre stäm- mer överens med våra åsikter.

Politiskt arbete leder i bästa fall till att människor utvecklas, blir kunnigare, initiativrikare, öppnare, ödmjukare. Och sker detta, fördjupas, breddas och ändras kanske också åsikterna i många frågor. Denna nya utgåva av Förbundet Arbetarmakts politiska plattform är ett resultat aven sådan utveckling.

Detta är dock inte enda orsaken, nya människor har kommit med i arbetet, med nya intryck, idéer och erfarenheter. på samma sätt som den första upplagan var en kol- lektiv process från de människor som bildade Förbundet Arbetarmakt, är denna utgåva en kollektiv produkt från dessa och de människor som kommit till.

De ändringar som företagits har diskuterats på plattformskonferenser från våren -75 till våren -76. på dessa konferenser har inte enbart medlemmar deltagit. Sym- patisörer har också bidragit med kommentarer och idéer. Några genomgripande för- ändringar har inte gjorts. En del avsnitt har dock fördjupats. Det gäller framför- allt strategiavsnittet eller som vi föredrar att kalla det "...och så här ska det gå till".

I denna upplaga finns inte förbandets uppgifter eller stadgar med. Helt enkelt där- för att de förändras oftare än den politiska plattformen. Gällande uppgifter och stadgar kan skickas efter från Förbundet Arbetarmakt.

ARBETARPRESS' redaktion, juni 1976

Förord till internetutgåvan

Denna utgåva på internet är en kombination av utgåvorna 1973 och 1976. Texten i den politiska plattformen hämtad från utgåvan 1976 (med viss korrigering för tryckfel, samt att vi bytt ut understrykningar mot fet stil .
”Förbundets uppgifter” och stadgar fanns endast med i utgåvan 1973. Här har vi dock lagt till dessa, men utifrån gjorda ändringar på IV:e kongressen 1975.

Webbredaktionen, januari 2003

Så här är det idag…

Inte någonstans i världen har arbetarklassen den verkliga makten. En mängd revolutionära försök har gjorts, där arbetarklassen och dess självständiga kamp varit den drivande kraften. Men inget av dessa försök har lett till socialism, utan till uppkomsten av nya härskande klasser eller en återgång till kapitalism.

Vi ser det som en grundläggande uppgift för en revolutionär organisation att söka finna anledningarna till dessa misslyckanden, ta lärdom av detta, och utifrån insikten om den traditionella vänsterns bankrutt bygga upp en kvalitativt ny revolutionär organisation. För vi menar, att en viktig orsak till revolutionernas nederlag kan sökas hos de socialistiska organisationerna och deras praktik och teori. De har stor skuld i att arbetarmakten och socialismen blev partimakt och byråkrati. Denna insikt är en förutsättning för att kunna utforma en riktig analys av verkligheten och därmed lägga grunden för en riktig politik.

Den revolutionära rörelsen måste utöva en total kritik inte bara mot det samhälle vi lever i, utan också mot den reformistiska arbetarrörelsens, den revolutionära vänsterns och arbetarklassens praktik och teori.

Vi ser därför idag, tydligare än någonsin, behovet av en ny revolutionär organisation.

Kort historiskt perspektiv

Den dialektiska och historiska materialismen är de redskap vi måste använda oss av för att förstå historien och för att förstå vår samtid.

Historien om alla hitti11svarande samhällen är historien om klasskamp. Det är kampen mellan klasserna, förtryckare och förtryckta, som sprängt de tidigare samhällenas ramar och frambringat de nya. Övergångarna mellan de kvalitativt åtskilda samhällssystemen har präglats av en alltmer hårdnande kamp mellan samhällets klasser. Kampen skärps p g a de rådande produktionsförhållandenas begränsade utrymme för vidare utveckling. Övergångsstadierna kännetecknas av att klasskampen övergår i mer eller mindre våldsamma omstörtningar av det tidigare klassherraväldet. Drivande i hela denna utveckling har alltid varit de förtryckta klassernas kamp mot de härskande, oavsett om dessa bestått av slavägare, feodalherrar eller kapitalister.

Kapitalets diktatur

Sverige av idag är ett kapitalistiskt land. Borgarklassen härskar över folkets stora flertal, främst arbetarklassen. Dess maktutövning sker bl.a. med hjälp av staten.

Borgarklassen har makten över produktionen; bestämmer dess sammansättning, under vilka förhållanden den skall ske och hur överskottet skall användas och fördelas. Detta innebär att borgarklassen utövar en diktatur över producenterna, arbetarklassen.

Den kapitalistiska produktionen sker efter profitintresse - inte efter vad som bäst gagnar människorna. Detta resulterar i kriser i det kapitalistiska produktionssättet. så t ex står alltid ägarna av produktionsmedlen - kapitalisterna - inför två sammanhängande problem: om de betalar arbetarna en högre lön så sjunker deras vinster, om de däremot håller nere lönerna för att höja vinsterna, har arbetaren inte råd att köpa deras produkter.

Kapitalismen ger därför upphov till återkommande avvecklings- och överproduktionskriser. Exempel på detta är brännandet av vete i USA och förstörandet av kaffe i Syd-Amerika. Detta gjordes för att hålla priserna uppe och bibehålla profiten. Den svenska staten har sedan 30-talet försökt mildra dessa kriser, t ex genom. arbetslöshetsunderstöd, lokaliseringsbidrag och beredskapsarbeten.

Då det existerar en grundläggande motsättning i samhället, motsättningen mellan Arbete och Kapital, krävs det en kraft som kan förhindra att samhället går under i klasskamp. Denna funktion uppfylles av den borgerliga staten. Den strävar efter att bevara det existerande klassamhället, dels genom att söka skyla över och dämpa ner klassmotsättningarna med hjälp av sin ideologiska apparat; skola, massmedia m.m., och dels, om detta inte är tillräckligt, genom att använda sin repressiva apparat; polis, militär, m.m.

För att fylla denna funktion kan det ibland vara nödvändigt för staten att gå emot de subjektiva och kortsiktiga intressena hos delar av den härskande klassen. Exempel på detta är förstatligande av företag och ingrepp mot miljöförstörande fabriker.

Det kapitalistiska samhällets huvudklasser är borgarklassen och arbetarklassen. Det är mellan dessa två klasser som huvudmotsättningen går under kapitalismen. Arbetarklassen är den klass som skapar samhällets rikedomar, men får ändå minst del av dessa. Arbetaren äger endast sin förmåga till arbete, och den är han tvingad att sälja till kapitalisterna. Denne utnyttjar sedan arbetaren till att producera det mervärde (överskott) ur vilken kapitalistens profit härrör. Till borgarklassen hör alla som har kontroll och inflytande över mervärdet.

Mellan huvudklasserna formerar sig en klass av småborgare (bönder, småföretagare, etc.) och olika mellanskikt (t.ex. tjänstemän, lärare, journalister och sjukvårdspersonal). Dessa tillhör inte arbetarklassen då de inte är mervärdesproducerande, men de lever av sitt eget arbete och är därför inte en del av kapitalistklassen. Mellanskikten tvingas i klasskampen ständigt att välja sida: antingen för kapitalet mot arbetarklassen, eller mot kapitalet för arbetarklassen.

Detta gäller också småborgarna. Dessa äger produktionsmedel, men i så ringa utsträckning att de själva måste delta i produktionen. De har alltför få anställda för att enbart kunna leva på deras arbete, om de alls har några anställda. Småborgarens hopp står oftast till att bli "större", bli borgare och kapitalist. Han tenderar att ställa sig på kapitalisternas sida i klasskampen. Småborgarklassen går numerärt tillbaka i dagens samhälle, medan mellanskikten tillväxer.

Konkurrensen mellan olika kapitalister leder till att många kapitalägare slås ut. Detta får till konsekvens att kapitalet i allt större utsträckning koncentreras och monopoliseras. Den tidigare konkurrenskapitalismen utvecklas nödvändigtvis mot monopolkapitalism De mindre företagen slås ut och inkorporeras i större, så att till sist ett fåtal jätteföretag ensamma behärskar marknaden, antingen genom karteller och truster, eller genom att helt enkelt slås samman till ett enda företag. Utvecklingen är dock inte rätlinjig. Nya uppfinningar görs, vilket mycket ofta leder till uppkomsten av nya företag. Nya småföretag växer upp som underleverantörer; utför legoarbeten åt stora företag. Då hemmamarknaden inte längre räcker till för monopolen övergår kapitalismen i sitt imperialistiska stadium. Kapitalismen söker då nya marknader, och använder dessa dels som råvarukälla, dels som avsättningsmarknad för kapital och varor.

Denna kortfattade allmänna beskrivning av kapitalismens natur är en bild av Sverige idag. Sverige är ett imperialistiskt land med företag över hela världen. Så är exempelvis Sao Paolo i Brasilien Sveriges fjärde industristad. Sveriges industri är mer multinationell än USA:s. Den svenska kapitalismen monopoliseras alltmer och ägandet av produktionsmedel koncentreras till allt förre änder. Sverige är ett klassamhälle. Statens funktion är att garantera det rådande klassamhällets fortbestånd.

Socialdemokratin och fackföreningarna

Den svenska statsapparaten har under en längre tid administrerats av socialdemokratin. Det har inte medfört några som helst grundläggande förändringar i statens funktion som garant för kapitalets diktatur. Socialdemokratin har helt misslyckats i sin eventuella strävan att nå socialismen genom reformer. Det relativa välstånd som finns för arbetarklassen är delvis ett resultat av dess eget arbete och kamp, men industrins utveckling och den svenska imperialismen har också verksamt bidragit, liksom att Sverige stod utanför 1:a och 2:a världskriget.

Arbetarklassen har under kapitalismen lyckats tillkämpa sig en rad förbättringar såsom t ex arbetslöshetsunderstöd och lagstadgad semester. Men för samtliga förbättringar gäller att de inte på något sätt rubbat kapitalets diktatur och därför fyllt en samhällsbevarande funktion.

Socialdemokratins roll är att mildra motsättningarna mellan Kapital och Arbete, att dämpa arbetarkampen och kapitalets kriser. Socialdemokratin är därför beroende av stöd från både arbetarklassen och monopolkapitalet. Den tillvaratar de av arbetarklassens krav, som går att genomföra inom det kapitalistiska samhällets ramar. För att behålla arbetarklassens stöd, måste den verka för en snabb ekonomisk tillväxt och alltså stödja de mest expansiva delarna av kapitalet på bekostnad av småborgarna och det icke-monopoliserade kapitalet. Socialdemokratin tvingas därför bekämpa all arbetarkamp, som hotar monopolkapitalets intressen.

Socialdemokratiska arbetare är däremot sällan medvetna klassförrädare, men socialdemokrati innebär ingenting annat än klassamarbete och klassförräderi.

Till arbetarklassens försvar skapades en gång fackföreningarna. Den svenska fackföreningsrörelsen växte emellertid fram i intimt samarbete med socialdemokratin. Vid SAP:s bildande 1889 var t ex en majoritet av de närvarande representanter från de fackliga organisationer, som bildats under 1800-talets andra hälft. De fackligt aktiva medlemmarna fick aldrig något avgörande inflytande i vare sig SAP eller LO. Ledningarna i SAP och LO kom från första början att bestå av människor som inte hade några rötter i arbetarklassen. Så blev Fredrik Sterky, som aldrig haft ett arbete som skulle möjliggjort hans inträde i någon fackförening, LO:s första ordförande.

Parallellt med kapitalismens utveckling avskiljde sig detta byråkratiska ledarskikt från medlemmarna. Ledarskiktets ideologiska och organisatoriska dominans förstärktes av den av fackföreningarna och partiet tillämpade organisationsformen (representativ "demokrati") - det borgerliga samhällets uppdelning mellan ledare och ledda, proffs och amatörer, politiker och väljare.

Organisationsformen, och det faktum att flera av arbetarrörelsens ledare kom från småborgarklassen och mellanskikten, medförde att ledningen för fackföreningsrörelsen fick intressen som skiljde sig från arbetarnas. Genom att man dessutom accepterade "spelets regler", bl.a. genom att slå fast att ”kampen" skulle föras på borgarklassens och borgarstatens villkor - blev fackföreningsrörelsens urartning en nödvändighet. Fackföreningarnas funktion har utvecklats till att vara en hörnpelare i den kapitalistiska statsapparaten. Det är idag främst organ riktade mot arbetarkampen. Deras roll är att avleda arbetarnas uppmärksamhet från grundproblemen, att passivisera arbetarna och få dem att överlämna alla initiativ till fackbyråkratin.

De tidiga fackföreningarnas objektiva roll hade varit defensiv - att försvara arbetarklassen mot kapitalets rovdrift. De moderna svenska fackföreningarna har huvudsakligen en medlande funktion - strävan mot att behålla status quo - och står därmed i kapitalets tjänst.

Arbetarklassens situation i dagens samhälle

Arbetarklassens läge under kapitalismen i allmänhet, är också arbetarklassens läge i Sverige idag, trots årtionden av socialdemokratisk "arbetar"regering. Detta innebär att arbetaren är utsugen, att han arbetar dels för att försörja sig själv och sin familj, men samtidigt också försörjer borgarklassen och byråkraterna med sitt arbete. Arbetarklassens situation håller nu på att försämras. Reallönen sjunker då den nominella lönen inte ökar i samma utsträckning som t ex matpriser och hyror. Hetsen på arbetsplatserna, vars orsak är profitjakten, ökar och otryggheten blir större. Utslagningen av äldre arbetskraft och stabiliseringen av arbetslösheten på en "acceptabel" nivå, är bara några exempel på denna otrygghet. Samtidigt upplever arbetaren i sitt dagliga arbete hur han är avskild från varje form av kontroll över produktionens uppläggning, inriktning, syfte och resultat, trots att han är den verklige producenten. Detta leder till ett främlingskap inför produktionen och hela samhällets utveckling - alienation.

Kännetecknande för, och en av de allvarligaste missförhållandena under kapitalismen är arbetsdelningen. På arbetet producerar man och på fritiden konsumerar man. Även kulturen konsumeras; ett fåtal kulturproducenter bjuder ut sina varor på nöjesmarknaden. Över detta får vi inte' bestämma. För majoriteten av oss inskränks möjligheterna att bestämma över vår egen tillvaro till att rösta vart tredje år.

En av de mest allvarliga följderna av kapitalismens profitjakt är miljöförstöringen. De kortsiktiga vinstintressena medför att kapitalisterna inte tar hänsyn till miljön. För profit offrar de arbetarens liv och hälsa, naturrikedomar och miljö.

För att den härskande klassen ska kunna upprätthålla sitt klassherravälde krävs att arbetarklassen hålls omedveten om klassamhällets struktur och om möjligheterna att störta det. För att kunna passivisera arbetarna har den härskande klassen en rad institutioner till sitt förfogande. Dessa verkar för att anpassa människor till det omänskliga samhällssystem som kapitalismen utgör. Redan i skolan och hemmet lär vi oss att acceptera auktoriteter. Den borgerliga ideologin försöker bryta ner självtilliten hos människor, förhärligar nuet, motverkar samarbete mellan de förtryckta, lär oss att tänka endast på oss själva. Vi uppfostras också, allt efter kön och social miljö, till olika roller i samhället och till att acceptera den borgerliga kärnfamiljen som den enda naturliga samlevnadsformen. En annan institution för spridandet av den härskande klassens ideologi är kyrkan. Den predikar en passiviserande underkastelselära, och måste därför bekämpas. Den härskande klassen har kontroll över massmedia och för också där ut vad som gagnar den.

Vi lär oss att fly från problemen i vår tillvaro genom olika medel, t ex droger och masskultur. Under kapitalismen genomsyras hela vardagslivet av borgerliga ideal och fördomar, hela livet igenom uppfostras människan till en kugge i det kapitalistiska systemet. Vi hindras från att bli medvetna om klassamhället och vi lär oss att se bort från de av klassamhället orsakade missförhållandena. All denna påverkan från barnsben och uppåt, leder till att vi till slut censurerar oss själva och våra behov.

Den nödvändiga expansionen hos kapitalismen medför att inget område inom samhällslivet kan undgå att exploateras. För att profiten skall bli större måste konsumtionen öka och därför måste nya "behov" skapas. Vi lär oss att acceptera alla möjliga nya lyxvaror. Massmedia och reklam är inriktade på att skapa passiva konsumenter, inte självständiga och kritiskt tänkande människor. Arbetaren är förvandlad till en vara som är underordnad det kapitalistiska systemet, och därmed avskärmad från varje möjlighet att i grunden förändra sin situation. På detta sätt har klassamhället kunnat stabiliseras genom skapandet aven människa som först och främst är en konsument, anpassad efter klassamhällets krav.

Kampen mot kapitalism och imperialism

Kapitalets återkommande kriser avslöjar kapitalismens natur. De senaste åren har inneburit att arbetarklassen åter börjat föra en självständig kamp för sina rättigheter. Så har t ex arbetare allt oftare ställt sig utanför fackföreningarnas ledband och tagit den vilda strejken som sitt kampvapen.

Kampen ute i Europa har tagit sig betydligt militantare uttryck än i Sverige, t.ex. fabriksockupationer. Det kapitalistiska samhällets kris har blivit allt djupare samtidigt som klasskampen i den industrialiserade världen har skärpts. Runt hela världen har kapitalismen fått vidkännas ett allt hårdare klimat. Kampen i Indokina mot imperialismen var det främsta exemplet på detta.

Kapitalismen har i och med monopoliseringen utvecklats till att för länge sedan ha överskridit alla nationsgränser. Och kapitalets inre utveckling framkallar med nödvändighet imperialism. Sverige är också på grund av kapitalets inre utveckling ett imperialistiskt land. Det har uppstått imperialistiska block mellan vilka rivalitet råder. Denna rivalitet har orsakat olika blocks uppgång och nedgång. Kapitalet använder "den tredje världen" dels som råvarukälla, dels som avsättningsmarknad. I den mån imperialisterna tillåter ett u-land att utveckla produktivkrafterna så sker detta i allmänhet på imperialisternas villkor, och u- landet blir direkt beroende av imperialisternas teknologi.

För att trygga sina marknader söker imperialisterna även politiskt kontrollera dessa länder genom inhemsk byråkrati och militär. När dessa inte är tillräckligt effektiva, försöker imperialisterna behålla makten genom öppen militär intervention. Den ekonomiska blockaden är ett annat vapen för att strypa landets ekonomi.

På många håll har den stora massan av befolkningen i "tredje världen" rest sig i direkt väpnad kamp mot imperialismen. Huvudtendensen hos dessa nationella befrielserörelser är inte socialistisk. Deras mål är den nationella befrielsen och landets självständiga ekonomiska och sociala utveckling. Huvudkraften i dessa nationella befrielserörelser är bönder och lantproletariat. Den revolutionära organisationen i de imperialistiska länderna måste stödja befrielsekrigen då dess segrar innebär en förbättring för den stora massan av befolkningen genom att möjligheter till en självständig ekonomisk utveckling öppnas, samtidigt som imperialismen försvagas. Det bästa stödet i kampen är en socialistisk revolution i den industrialiserade världen, vilket är ett sätt att öppna nya fronter mot imperialismen. På grund av att kapitalismen/imperialismen är ett internationellt system måste kampen mot denna också samordnas internationellt och föras på flera fronter samtidigt.

De s.k. socialistiska staterna

Ingenstans i världen har arbetarklassen den verkliga samhällsmakten. Ingenstans är det socialism. Socialism och arbetarmakt har blivit byråkrati och partimakt. Några självständiga arbetarklassorgan som kan företräda arbetarnas intressen tillåts inte eller undertrycks. De som finns, är i praktiken partiets redskap.

Arbetarklassen är undertryckt och exploaterad aven byråkratklass som kollektivt för fogar över de viktigaste produktionsmedlen och tillägnar sig det av arbetarklassen och bönderna producerade överskottet.

Byråkratin innehar alla de kännetecken som en härskande klass har. Deras ekonomiska, politiska, kulturella monopol är så gott som fullständigt. Deras politiska organisering är det "kommunistiska" partiet. Liksom den borgerliga ideologin genomsyrar de kapitalistiska samhällena, genomsyrar byråkratin dessa samhällen med sin ideologi. En ideologi som uppmuntrar till karriärism, underdånighet inför alla auktoriteter och till nationalism.

Formerna för byråkratklassens diktatur är olika i de skilda statsbyråkratiska länderna, precis som i de kapitalistiska. På en del håll är diktaturen mer öppen, på andra mer dold, på en del håll är arbetarklassens inflytande större, på andra mindre.

Grundläggande för socialismen är att arbetarklassen fastställer planekonomin. I dessa länder är det istället byråkratin som ställer upp planerna efter sin klassmålsättning, som är densamma som för alla härskande klasser: att hålla sig kvar vid makten och åtnjuta stor prestige och hög privat levnadsstandard. För att förverkliga detta syfte, söker byråkraterna göra det nationella ekonomiska överskottet så stort som möjligt, då deras huvudsakliga uppgift är att administrera produktionen. För att ständigt skapa ett så stort nationellt överskott som möjligt, söker de att i största möjliga utsträckning använda de existerande resurserna för att producera nya produktionsmedel. Konsumtionsvarusektorn får därmed en allt mindre procentuell del av det ekonomiska överskottet. Konsumtionen kan dock inte sjunka under der samhälleligt nödvändiga utan att en ekonomisk-social kris uppstår. Byråkratin blir således en broms för produktivkrafternas utveckling. Den socialistiska revolutionen är därför en nödvändighet i dessa länder.

Erfarenheter från revolutionsförsök

Arbetarklassen har i över hundra år kämpat mot kapitalismen. Även i de statsbyråkratiska länderna fortgår klasskampen. Ett flertal revolutionsförsök har gjorts men inget har lett till socialism. Ändå ger oss denna arbetarkamp en uppfattning om det socialistiska samhällets uppbyggnad. Kärnan i den socialistiska revolutionen är arbetarklassens självständiga kamp och organisering. Den är grundvalen för socialismen. Historien visar oss också ett genomgående mönster i arbetarklassens revolutionära organisering: arbetarrådet. Varje socialistisk revolution har haft rådsorganiseringen inneboende i sig. Lärdomarna från revolutionsförsöken är grundläggande för vår syn på socialismen. Revolutionsförsöken avslöjar fullständigt reformismen och leninismen.

Reformismens roll vid dessa försök är att motarbeta och/eller krossa dessa. Inte heller revolutioner som följer leninistiska mönster leder till socialism, utan till upprättandet av statsbyråkratier. Anarkismen och Syndikalismen visar genom en idealistisk samhällsuppfattning sin inkompetens.

Men hela tiden återkommer den självständiga organiseringen och arbetarråden, som den organisationsform genom vilken kampen för socialismen föres och utifrån vilken socialismen bygges. Alla dessa revolutionsförsök visar också på den absoluta nödvändigheten av arbetarklassens beväpning i kampen för socialismen. De visar även på nödvändigheten av att avvisa varje försök att göra arbetarkampen och klassens egna organ, arbetarråd, strejk- och ockupationskommittéer, etc. till partipolitiska verktyg.

Därför är den viktigaste erfarenheten:
ARBETARKLASSENS FRIGÖRELSE MÅSTE VARA DESS EGET VERK!

...så här ska det bli...

Det kommunistiska klasslösa samhället

Människans totala frigörelse från klassamhällets förtryck innebär och förutsätter ett kommunistiskt klasslöst samhälle. I detta är arbetsdelningen upphävd: det existerar inte längre någon uppdelning mellan handens och hjärnans arbetare, beslutsfattare och de som utför besluten, mellan utsugare och utsugna, mellan förtryckare och förtryckta. Alla människor står i samma förhållande till produktionen, deltar efter förmåga på skilda sätt i produktionen, och deltar i beslutsfattandet: inga klasser existerar längre.

Man kommer i det kommunistiska samhället kunna producera efter människornas behov och inte som idag, då produktionen sker med hänsyn till vad som gynnar den härskande klassen. Framställningen av en produkt kommer inte som nu ske i den mängd och till det pris som ger maximal vinst, utan fortsätta tills man täckt behoven av produkten i fråga. Produkterna kommer inte längre att förekomma som varor, d.v.s. fördelningen sker inte efter produktens värde, efter den mängd arbete som ligger bakom framställandet. Inte heller kommer produkterna längre att ha ett försäljningspris, utan fördelas "gratis" efter människornas behov.

I och med att allt fler produkter blir "gratis", följer också lönearbetets fullständiga avskaffande, för även varan arbetskraft kommer att vara upphävd. Man kommer att producera utan att få direkt betalt för det arbete man utför. Man kommer istället att arbeta för kollektivet, för alla människor, och därigenom för sig själv.

Dessa materiella förutsättningar avskaffar uppdelningen mellan arbete och fritid eftersom arbetskraften är upphävd som vara. Eftersom man inte längre får direkt betalt för en viss del av sin verksamhet, kommer allt vad människorna företar sig i olika grad att vara en del av hela den samhälleliga verksamheten.

Hur samhället närmare kommer att gestalta sig, vilka nya landvinningar exempelvis vetenskapen gör sedan människan frigjorts från klassamhällets förtryck, är svårt att förutsäga idag. En helt ny dimension av mänsklig aktivitet och skapande ligger inom räckhåll för denna kvalitativt nya människa, den kommunistiska människan.

Detta samhälle kräver av människorna en hög grad av solidaritet, och dessutom vilja och förmåga att delta i skötseln och förvaltningen av samhället.

Då, det kommunistiska klasslösa samhället så avsevärt skiljer sig från dagens klassamhälle behövs dels ett totalt nedrivande av dagens förtryckarinstitutioner genom en djupgående omvandling av samhället - en revolution, dels behövs ett övergångssamhälle - socialismen. Socialismen ger möjlighet att skapa de ekonomiska och sociala strukturer som krävs för att en ny, solidarisk och samarbetande människa ska kunna skapas. Dessutom ger socialismen den ekonomiska grund det kommunistiska samhället ska byggas på.

Revolutionen

örutsättningen för socialismen är att de tidigare kapitalistiska eller statsbyråkratiska samhällena störtas. Statsmakten i dessa samhällen innehas av en härskande minoritet med motsatta intressen gentemot arbetarklassen. Statsapparaten i dessa samhällen är ett organ för en diktatur över arbetarklassen. Därför kan inte arbetarklassen använda sig av statsapparaten för att genomföra socialismen. Däremot kan den få det bättre genom reformer, vilka arbetarklassen i kraft av egen kamp och ekonomiskt utrymme kan tilltvinga sig. Huvudparten av dessa reformer utgörs av sådana som avser att stabilisera det befintliga ekonomiska systemet; exempelvis familje-, bostads- och sociala reformer. Men man kan inte bit för bit, genom reformer, införa ett socialistiskt samhälle. Ty reformerna kan aldrig ändra de grundläggande maktförhållandena. Socialismen måste genomföras mot den härskande minoritetens vilja genom en revolution, som krossar den tidigare statsapparaten.

Detta visar också historien. Alla försök att genomföra socialismen med reformer har misslyckats kapitalt, genom att reformismen istället blivit ett vapen i händerna på de härskande klasserna för att passivisera arbetarklassen.

Historien visar också vilken form en socialistisk revolution kan ta sig: När de härskande klasserna inte kan eller vill tillgodose arbetarklassens krav på bättre materiella levnadsbetingelser och/eller inflytande i samhället, brukar detta resultera i arbetaraktioner, t.ex. strejker och fabriksockupationer. Oftast organiseras dessa aktioner med på stormöten valda kommittéer. När strejk- och ockupationsrörelsen sprider sig, tvingas arbetarklassen ordna distribution av livsmedel och andra förnödenheter, att samordna kommittéerna och organisera och beväpna strejkvakterna i en arbetarmilis. Milisen är nödvändig för att möta den härskande klassens försök att återta makten med hjälp av sin våldsapparat; polis, militär och borgargarden.

När i denna situation av dubbelmakt, arbetarklassen kommer till insikt om nödvändigheten att gripa makten över hela samhället, övergår strejk- och ockupationskommittéerna och deras stormöten i ett kvalitativt högre stadium - arbetarråd.

Graden av väpnad kamp avgörs bl.a. av styrkeförhållandena mellan den härskande klassen och arbetarklassen och hur välorganiserad och medveten arbetarklassen är.

Socialismen

Det viktigaste kännetecknet på det socialistiska samhället är att arbetarklassen har makten. Detta möjliggörs genom att tillgångarna ägs av hela samhället gemensamt och att den privata äganderätten till produktionsmedel och till samhällets tillgångar i övrigt är upphävd. Detta ger i sin tur möjlighet att upprätta en planekonomi - styrd av arbetarklassen - och att upphäva de mekanismer som skapar ett främlingskap mellan människa och samhälle. Att göra detta är nödvändigt för att det socialistiska samhället skall bestå och fortleva. Man kan med en planekonomi verka för att människornas verkliga behov tillgodoses, producera efter behov, medan det i det kapitalistiska samhället är profitmöjligheterna som avgör vad som produceras. Planekonomin innebär ett ändamålsenligt utnyttjande av arbetskraft, tekniska verktyg och övriga medel, och en organiserad målinriktad fördelning av dessa resurser på de olika produktions- och distributionsenheterna, samt på de enskilda producenterna och konsumenterna.

En planerad ekonomi är bara ett nödvändigt kriterium på socialism, inte ett tillräckligt. Lika viktigt är att det är de som producerar, arbetarna, som bestämmer vad som skall produceras, och hur detta ska fördelas och inte några "representanter" eller "ledande skikt".

Under socialismen måste man arbeta för att införa "lika-lön" och avskaffa alla arbetsnormer (som ackord) och sträva efter att förbättra levnadsförhållandena i allmänhet. Man kommer att sträva efter att avveckla penningsystemet genom att se till att människor får det de behöver gratis i allt större utsträckning, för att på så sätt avskaffa lönesystemet.

För att denna planering skall komma till stånd, för att information om vilka behov och vilka resurser som finns ska kunna samlas och bearbetas, för att t.ex. flerårsplaner ska kunna föras ut till basplanet för diskussioner, måste det finnas centrala organ som har hand om denna samordning och som kan fatta beslut i frågor av t ex brådskande och sekundär natur, som inte är praktiskt möjliga att föra ut för diskussion i lika stor omfattning.

Men det är absolut nödvändigt att dessa organ står under direkt kontroll och uppsikt från basen i samhället, från arbetarklassen. Denna kontroll säkras på så sätt, att de centrala instanserna väljes på viss maximitid. De valda delegaterna kan när som helst återkallas av den församling som valt dem, och de bör i största möjliga utsträckning inte omväljas, utan ersättas med nytt folk (rotation). Delegaterna bör om möjligt kvarstå i produktionen. Den lön/förmån delegater uppbär skall vara likvärdig med en arbetares. Allt i enlighet med de principer som formulerades redan under Pariskommunens dagar.

En större eller mindre grupp människor som säger sig utgöra en "förtrupp" och som själva avgör vilka som ska vara med i detta "avantgarde", har inte några som helst organisatoriska företräden i det socialistiska samhället. I stället är det socialistiska samhället uppbyggt genom ett rådssystem, från basen och uppåt, enligt ovan skisserade principer. Basenheterna i detta system utgörs avarbetarråd i de olika företagen.

Problem vid övergången till socialismen

Övergången från kapitalism till socialism kommer säkerligen inte att gå så smärtfritt som beskrivits ovan. Det kommer att vara en komplicerad och motsägelsefull process. Det socialistiska medvetande som uppstått innan revolutionen, därför att arbetarklassen ibland smärtsamt tvingats inse att endast en revolutionär utveckling är möjlig, kommer dock troligen inte att minska i någon större utsträckning. Då så skett vid tidigare revolutioner, har det haft sin grund i att rådsdemokratin ställts inför svårigheter som den i dessa isolerade lägen varit oförmögen att rå på. Socialismen har då också snart efter den socialistiska medvetenhetens och entusiasmens död själv gått under.

Till en början kommer ekonomin att fungera som kapitalismen i kris. För att övervinna detta måste ekonomin samordnas med hjälp av en plan. Det enda organ som kan åstadkomma detta är den centrala rådsförsamlingen. Vid dessa medvetna beslut, nästan de första i historien att skapa ett nytt produktionssätt, kommer konflikten mellan, å ena sidan, arbetardemokratins lokala och centrala inflytande och å andra sidan, önskan att få produktionen under kontroll så snart som möjligt, att bli en komplicerad nöt att knäcka.

Då arbetarklassen upprättat sin planekonomi har den ännu inte avskaffat arbetsdelningen. För detta krävs inte bara att produktionsförhållandena ändras (införandet av planekonomi) utan även att produktivkrafterna utvecklas så att de passar arbetarklassen och inte dominerar den, vilket de "ärvda" kapitalistiska produktivkrafterna gör. Inte förrän arbetarklassen så kan bestämma över pro- duktivkrafternas och sålunda produktionsförhållandenas förändring är det möjligt att upphäva skillnaderna mellan ekonomi och politik och ideologi, upphäva klasserna och gå mot det kommunistiska samhället. Om inte samtidigt en avveckling genomförs av motsatserna manuellt-intellektuellt, landsbygd-tätort och en effektiv arbetsrotation inrättas som tvingar "alla" att ägna en del av sitt liv åt "monotont" och "tråkigt" arbete, kommer arbetarmakten långsamt att dö bort för att ersättas av ett annat produktionssätt.

Arbetarråden

Alla arbetare och anställda, oavsett ställning och yrke, som är sysselsatta inom de olika produktionsenheterna, såsom fabriker, gruvor, inom industri eller myndigheter och verk såsom kommunikationer, post och tele, samt inom lantbrukets alla delar, besitter med omedelbar verkan de värden som anförtrotts dem, d v s själva produktionsanläggningen. De är inför alla arbetande människor ansvariga för att dessa värden förblir oskadda och används ändamålsenligt. Den organisation som förvaltar den enskilda produktionsenheten är arbetarrådet.

Detta består av två delar: stormötet, i vilka alla de som arbetar på företaget deltar, och dess verkställande utskott, driftsrådet, som väljs av stormötet. På varje arbetsplats måste ett program utarbetas över den totala verksamheten, för arbetsprogrammet och den inre ordningen på företaget, arbetsmiljön och arbetstakten och detta inom ramen för de inom planen tilldelade uppgifterna. Program ska diskuteras och fastställas på stormötet av de inom företaget sysselsatta. Arbetarrådet ska dessutom diskutera och ta ställning till förslag om flerårsplaner och andra centrala beslut gällande hela landet. Dessutom ska arbetarrådet välja delegater till den lokala församlingen inom rådskommunen.

Den lokala församlingen och Rådskommunen

Den lokala församlingen består av delegater från olika arbetarråd inom en geografiskt bestämd enhet, rådskommunen. Till den lokala församlingen kommer också delegater ifrån organisationer av producenter som inte befinner sig samlade på en arbetsplats eller ett företag, som t ex från småbutiker, från hantverk och hemarbetande, från råd på utbildningsanstalter, vårdinstitutioner och de väpnade styrkorna, soldatråd; från grupper av människor som av handikapp eller andra orsaker är förhindrade att delta i produktionen. I den lokala församlingen finns också delegater från bostadsråd.

Den lokala församlingens uppgift är att besluta i lokala angelägenheter som t.ex. stadsplanering och bostadsbyggande.

Den centrala organiseringen

Från rådskommunen väljs delegater till regionala och centrala församlingar. Medan den regionala församlingen har hand Dm frågor på "regional nivå", har centralförsamlingen av delegater hand om de riksomfattande frågorna, t ex, som tidigare nämnts, insamlingen av information om vad som behöver produceras (behoven) och vad som är möjligt att producera med hänsyn till faktorer som tillgång på råvaror, produktionsmedel m.m. (resurserna). Därefter skall flera alternativa flerårsplaner sammanställas och föras ut för diskussion till arbetarråden och de andra basinstanserna. Den centrala församlingen måste också handha sådana frågor som utrikespolitik, utrikeshandel och de väpnade styrkorna, men naturligtvis ska dessa frågor också diskutera på basplanet, och de valda delegaterna framföra vad deras uppdragsgivare anser.

Under och alldeles efter en revolution kommer det att vara nödvändigt att centralförsamlingen beslutar om hur produktionen skall samordnas, innan råden hinner diskutera de första flerårsplanerna. Centralförsamlingen måste utse ett verkställande utskott, vilket handhar de löpande ärendena under den tid som centralförsamlingen inte är samlad. Centralförsamlingen måste likaledes utse utskott som handhar olika frågor som t ex flerårsplanerna, samordnar utbildningen och den antikapitalistiska/socialistiska propagandan m.m.

I denna rådsorganisering är det helt nödvändigt, att minoriteten är underordnad majoritetens beslut, att det enskilda arbetarrådet är underordnat den lokala församlingens beslut i frågor som angår andra än bara arbetarrådet, att rådskommunen och dess lokala församling på samma sätt är underordnad centralförsamlingen, att centralförsamlingen till sist är underordnad majoriteten av rådskommunerna och arbetarråden. Men under socialismen måste det också hela tiden finnas en medveten strävan att tillgodose minoritetens behov.

Den socialistiska staten

Denna uppbyggnad av arbetarråd, lokala och regionala och centrala församlingar kommer att utgöra grunden för den socialistiska arbetarstaten.

Under socialismen råder som i alla andra klassamhällen den ena klassens förtryck av den andra med hjälp aven statsapparat, det råder diktatur. Under socialismen är det dock majoriteten, arbetarklassen, som förtrycker; hindrar den tidigare härskande klassen att återta makten. Detta är proletariatets diktatur. Denna diktatur måste vara ett verk av klassen, den kan inte utövas av en liten ledande minoritet som uppträder som representant för arbetarklassen. Diktaturen måste i alla sina åtgärder vara ett resultat av massornas aktivitet - de måste ha omedelbart inflytande och kunna utöva direkt kontroll över den. Proletariatet måste utan dröjsmål gripa till motåtgärder på det mest energiska och kompromisslösa sätt mot dem som hotar socialismen, och således utöva diktatur, men en majoritetsdiktatur och inte en parti- eller fåväldesdiktatur Klassdiktaturen utövas i all offentlighet, med ständigt och aktivt deltagande från massornas sida under oinskränkt demokratiska former. Därför är denna diktatur demokratisk; ”proletariatets demokratiska diktatur”.

Den tidigare härskande klassen kommer, i sina försök att återta makten, med största säkerhet att få hjälp från andra länder där deras klassbröder fortfarande härskar. För att hindra kontrarevolutionen, både inifrån och utifrån är det nödvändigt att organisera en våldsapparat. Denna byggs upp utifrån den arbetarmilis, som skapas i och med revolutionen. Milisen säkrar en demokratisk uppbyggnad genom soldatråd och val av befäl. Däremot måste milisen stå under ledning av centralförsamlingen, inte under sina egna befäl eller råd.

Den proletära demokratin

När proletariatet erövrat makten är det dess historiska uppgift att skapa en socialistisk demokrati istället för den borgerliga ”demokratin". Den socialistiska demokratin börjar samtidigt som man börjar rasera klassherraväldet och bygga socialismen. Den utgör inget mer eller mindre än proletariatets diktatur.

I detta samhälle, baserat på ett rådssystem, finns verkliga möjligheter för de som står i produktionen att bestämma över alla angelägenheter i samhället; demokratin kommer att utvidgas till att inte som idag gälla enbart dem som har pengar och utbildning, den kommer att gälla majoriteten, arbetarklassen. Men för att denna demokrati ska kunna fungera krävs en satsning på utbildning och en nedskärning av arbetstiden, så att folk får tid och möjlighet att samlas till stormöten och diskutera olika samhällsfrågor. Denna nedskärning är fullt möjlig eftersom det socialistiska samhället kan satsa på att producera det människor verkligen behöver, istället för lyxartiklar - samhället kan ta i anspråk all arbetskraft, d.v.s. även de som nu går arbetslösa eller undersysselsatta, då de faktorer som under kapitalismen frambringar arbetslöshet och undersysselsättning undanröjs under socialismen.

Yttrandefriheten utvidgas. En person kommer inte längre att som nu kunna äga en tidning och bestämma dess politik. Pressen är istället i händerna på dels olika sektorer av rådsorganisationen, dels på politiska organisationer som inte blivit förbjudna av rådsorganisationen. Radio och TV skall ha en informativ, aktiverande funktion, och inte som nu, en passiviserande.

Olika revolutionära organisationer eller partier existerar säkerligen efter revolutionen, men deras uppgift måste främst vara att försvara och förstärka arbetarrådssystemet och propagera för de uppgifter de anser angelägna. De organisationer som motarbetar socialismen eller öppet propagerar för en återgång till det borgerliga samhällets minoritetsdiktatur måste motarbetas, främst med motpropaganda, men även med våld om så blir nödvändigt.

Exempel på organisationer, förutom partier, som inte ingår i uppbyggnaden av lokala och centrala församlingar, men som ändå kan finnas i ett socialistiskt samhälle, är sammanslutningar inom en bransch som t ex gruvindustrin, lantbruket, järnvägen, o.s.v.

Statens bortdöende och världsrevolutionen

Allteftersom individerna som tillhör de tidigare härskande klasserna dör ut eller integreras bland de arbetande massorna, allteftersom hotet mot socialismen avtar, mister den repressiva apparaten, statsapparaten, sitt berättigande. Staten kommer att mista fler och fler av sina funktioner, för att slutligen i det klasslösa kommunistiska samhället har dött bort.

Det kommunistiska samhället är dock inte möjligt förrän socialismen är genomförd världen över. Därför måste de socialistiska staterna driva en utrikespolitik som syftar till att de socialistiska krafterna stärks världen över. Denna politik kan inte gå ut på att stödja sig på den ena imperialistmakten mot den andra. Den måste ovillkorligen stödja kamp och föra kamp mot all kapitalism, imperialism och statsbyråkratism så att dessa krafter försvagas för att slutligen krossas - världsrevolutionen segrar.

"Miljön" under socialismen

Det som hittills tagits upp, den av arbetarklassen planerade ekonomin och de demokratiska funktionerna, är de nödvändiga förutsättningarna för socialismen och dess vidare utveckling till det kommunistiska samhället.

Men vi behöver inte vänta tills kommunismen är uppnådd för att genomföra stora förbättringar för det arbetande folket; socialismen innebär också skapandet av väsentliga förändrade och förbättrade levnadsvillkor. Att arbetarna har makten, innebär att miljön på arbetsplatsen kommer att avpassas efter människan och inte efter hur man ska nå maximal profit. Stress, farliga arbetsförhållanden och arbetslöshet kommer att kunna avskaffas, och därmed de medicinska och sociala problem som hänger ihop med dessa.

Inte bara arbetsmiljön, utan miljöproblemen i stort kan attackeras, eftersom hänsyn tas till hela samhällets långsiktiga nytta av ett visst projekt, inte bara ett enskilt företags kortsiktiga vinst. Samhället kan satsa på återanvändning av produkter och enklare kunna stoppa nedsmutsning och annat slöseri med naturresurserna.

På samma sätt kan man ta hänsyn till var och hur människor vill bo, stoppa glesbygdernas avfolkning och storstädernas tillväxt, bygga bostäder som de boende vill ha dem, och inte efter hur man ska maximera vinsten för byggföretaget.

Man måste inrikta produktionen på ett lågenergisamhälle, där naturens resurser inte förskingras. Detta innebär ett NEJ till kärnkraften.

Revolutionen av vardagslivet

Kvinnan har varit förtryckt i alla samhällen som bygger på privat äganderätt. Kvinnan är idag dels ekonomiskt förtryckt under kapitalet, dels ideologiskt i det borgerliga samhället med dess kvinnomyt, familjemyt och modersmyt En nödvändig förutsättning för hennes totala frigörelse är socialismen. När socialismen införs försvinner den ekonomiska exploateringen av människor. Kvinnan utgör inte längre en arbetskraftsreserv. Hon tillförsäkras inte bara i teorin utan också i praktiken arbete på samma villkor som mannen. De uppgifter som kvinnan idag ensam bär ansvaret för kommer delvis att övertas av samhället, i övrigt. att utföras av både man och kvinna, Därigenom får båda samma ställning i samhället. Men den ekonomiska frigörelsen är inte tillräcklig. Det måste också till en medveten revolution på detta område. Den borgerliga synen på kvinnan som underlägsen mannen måste utrotas. Både män och kvinnor måste bli medvetna om förtrycket av kvinnan i den borgerliga familjen, Först då finns förutsättningarna för kvinnans frigörelse, som också är en förutsättning för socialismen.

Det vore fel att tro att enbart kvinnan är lidande i den nuvarande könsrollssituationen. Det borgerliga samhället har skapat en hel uppsättning normer för den manliga rollen. Han ska vara stark där kvinnan är svag, han ska vara aktiv där hon är passiv o.s.v. Den traditionella uppfattningen, att mannen ska vara familjens försörjare försvårar hans kontakt med barnen. Först under socialismen ges möjligheter för man och kvinna att arbeta på samma villkor. Då föräldrarna blir likställda i försörjarsituationen och i relationerna till barnen upprättas en materiell grund för upphävandet av könsrollsmönstren. Socialismen innebär således inte bara kvinnans frigörelse, den kommer att innebära människans frigörelse.

Människans frigörelse under socialsmen kräver inte bara kapitalismens död, utan också den borgerliga kärnfamiljens död. Kärnfamiljen har främst varit ett medel att uppfostra nya löneslavar med en underkastelsementalitet som de fått i förhållande till sina föräldrar och sen tagit med sig ut i livet gentemot alla överordnade. Detta har skett bl.a. genom förtryck av sexuallivet och emotionell utlevelse i allmänhet. Den privata äganderätten till barnen måste upphöra, barn måste uppfostras till kritiskt tänkande individer, förmögna att handla självständigt utan auktoriteter, inte bara rent politiskt utan på livets alla områden, såsom val av framtid, sexuallivet o.s.v. Kärnfamiljen måste successivt ersättas med nya samlevnadsformer där en kollektiv barnuppfostran är en av hörnstenarna.

I det förindustriella samhället fanns ett relativt stort utrymme för självständigt kulturskapande och en egen traditionsbildning bland folkets breda lager. Detta sammanhänger med att de härskande klasserna hade ett intresse av att tydligt markera klasskillnader på det kulturella planet för att framhäva sin egen "överlägsenhet". Idag däremot, söker den härskande klassen (borgarklassen) gömma undan det faktum att vi lever i ett klassamhälle bakom en "folkhems"-fasad. Ett annat skäl är att kapitalismen har en säregenhet i förhållande till tidigare produktionssätt. För att fungera måste den expandera, och denna expansion kan inte lämna någon marknad oexploaterad, således inte heller kulturlivet. Kulturens kommersialisering är ett oundvikligt resultat av kapitalismens utveckling. Sveriges "folkliga" kultur kom därför att bli praktiskt taget utraderad mot slutet av 1800-talet och bli ersatt aven masskultur styrd av kapitalintressen.

Idag existerar ingen egentlig "folkkultur". Inte heller finns det någon speciell "arbetarkultur", i den mån det överhuvudtaget funnits ansatser i den riktningen. Att söka återuppväcka Sveriges "folkliga kultur" måste betraktas som ett både bakåtsträvande och dödfött projekt, eftersom de sociala och ekonomiska betingelser som reproducerade denna kultur idag lyser med sin frånvaro.

Under socialismen kommer begrepp som kultur, ekonomi, politik, etc., att gradvis förlora sin mening (på samma självklara sätt som massor av religiösa termer av medeltida ursprung idag känns overkliga och innehållslösa, sedan den sociala situation i vilken de var en integrerad del radikalt förändrats), allteftersom de upphör att vara beteckningar för alienerade yttringar av den mänskliga aktiviteten. Det vill säga, som en speciell syssla eller något som hör hemma i enbart speciella sammanhang. Istället kommer de att vara en naturlig del av den totala mänskliga aktiviteten. Detta innebär inte att enskilda sysselsättningar (måla tavlor, t ex) som vi idag förknippar med "kultur", "ekonomi" eller "politik" kommer att försvinna, endast att en av kapitalismen betingad uppsplittring - såväl i praxis som i tänkande - kommer att försvinna och en helhetssyn träda i dess ställe. Med "kulturens" frigörelse från kapitalistiska marknadsmekanismer ligger vägen öppen för ett oerhört uppsving för all skapande verksamhet. Därför kommer "kulturens" integration i vardagslivet, beroende på vilken betydelse man inlägger i ordet, att innebära både dess död och dess pånyttfödelse.

Tillsammans med de materiella faktorerna, skapar uppfostran och utbildning en kvalitativt ny människa. Denna kommer att kunna samarbeta och känna gemenskap i stället för att konkurrera och vara isolerad. Nya samlevnadsformer, som t ex kollektiv, får bättre materiella förutsättningar än nu.

Denna ”nya” människa är en förutsättning för att det kommunistiska klasslösa samhället ska kunna skapas.

...och så här ska det gå till

Hittills tar vi i denna plattform tagit upp dels vår syn på dagens samhälle, dels har vi försökt beskriva det samhälle vi vill ersätta det med. I detta avsnitt ska vi gå närmare in på hur kampen för socialismen bör organiseras, vilka organisationer som behövs, hur dessa organisationer ska arbeta m.m. mot bakgrund av vilka förutsättningar som krävs för att en revolutionär situation ska uppstå och revolutionen lyckas.

Nödvändigheten av det socialistiska medvetandet

I vår skiss av det socialistiska och det klasslösa kommunistiska samhället, underströk vi vikten av att i dessa samhällen majoriteten av människorna måste delta i skötseln och förvaltningen av samhället - delta i beslutsfattandet. Dessutom påpekade vi nödvändigheten av att de borgerliga normerna vad gäller exempelvis moral och kultur upplöses.

Medvetandet om detta och vilka instrument, organisationsformer, som måste användas, det socialistiska samhällets krav i övrigt och vad som krävs för en övergång till socialismen, är vad vi menar med ett socialistiskt medvetande.

Det socialistiska samhället byggs upp ur ruinerna av det krossade klassamhället och är en följd av detta. Det gamla klassamhället sprängs när dess inre motsättningar blir mäktigare än samhällets utvecklingsmöjligheter. Dessa motsättningar är främst av ekonomisk, men även av social och ideologisk natur. Den klass som tar makten genom den socialistiska revolutionen är arbetarklassen, och denna klass skapas endast av ett samhälle där merparten av produktionen bedrivs i industriella former såväl på fabriker som jordbruk.

Arbetarklassen liksom varje annan historisk klass, är ingen viljelös bricka i historiens spel. För att den socialistiska revolutionen skall segra och byggandet av socialismen kunna påbörjas, krävs ett utbrett socialistiskt medvetande hos arbetarklassen. I detta inbegripes medvetandet om att det endast är arbetarklassen själv som genom sitt självständiga och kollektiva handlande och sin självständiga organisering kan inleda, genomföra och befästa revolutionen.

I alla tider har det hos förtryckta människor funnits en föreställning om ett bättre, rättvisare samhälle, Sådana drömmar om ett rättvisans "tusenåriga rike" inspirerade slav- och bondeuppror både i Europa och Kina och på andra håll. Dessa föreställningar kan betecknas som utopiska därigenom att de saknade en "länk" mellan det samhälle man ville störta och det idealsamhälle man önskade upprätta. Med andra ord: det saknades en verklig strategi för hur det gamla samhället systematiskt skulle rivas ner och det nya byggas upp. Även föreställningarna om vad i det gamla samhället som måste bort, och enligt vilka principer det "nya riket" skulle byggas upp, var alltför ofullständiga och (delvis) felaktiga för att kunna ligga till grund för en verklig och varaktig förändring. Hos de första generationerna proletärer levde sådana outvecklade revolutionära föreställningar kvar och gavs samtidigt en ny form i den industriella miljön. Dessa traditionella drömmar om ett rättvisare samhälle, tillsammans med spontana revolter mot förtryck och miserabla levnadsförhållanden, jämte den högre grad av utbildning av arbetarklassen som kapitalismen förde med sig, kom att leda till en övertygelse hos en del av arbetarna att man skulle kunna sköta produktionen och hela samhället utan kapitalister. Samtidigt tog vissa intellektuella efter att ha sett den misär under vilken arbetarklassen levde och efter att ha lagt märke till i vilken riktning klasstriderna utvecklades, ställning för arbetarklassens kamp. Detta ledde till att dessa intellektuella dels utarbetade en generell syn på samhällsutvecklingen, dels utförde en noggrann undersökning av den kapitalistiska ekonomins funktionssätt.

När sedan denna socialistiska teori kom att sammanföras med de arbetare som gått i spetsen för sin klass’ spontana kamp, kan vi tala om uppkomsten av ett socialistiskt medvetande hos en del av arbetarklassen. Vi kan alltså konstatera, att både detta medvetande, och den socialistiska teorins uppkomst har sin grund i arbetarklassens kamp mot sina förtryckare. Det socialistiska medvetandet kan således inte tillföras arbetarklassen "utifrån" inte heller uppstå spontant, utan det är istället ett resultat av det dialektiska sambandet mellan de materiella förhållandena i samhället, och deras på verkan av människors medvetande, vilket i ,sin tur påverkar arbetarklassens handlande och därmed på längre sikt deras levnadsbetingelser.

Detta socialistiska medvetande uppstår som sagt inte hos hela arbetarklassen på en gång, utan först hos en del av den, för att sedan omfattas av allt fler. Dessa som först kommer till insikt om socialismens nödvändighet, kan vi kalla en förtrupp. Denna förtrupp söker helt naturligt att organisera sig, dels för att skola sig själv i bl.a. socialistisk teori, dels för att mer effektivt kunna bidra till framväxandet av det socialistiska medvetandet inom allt större delar av sin klass. Denna organisering av revolutionärer, en revolutionär ("politisk") organisation, kommer naturligtvis också att gripa in i arbetarklassens dagliga kamp för bättre levnadsförhållanden. Dels för att stödja denna kamp, dels för att använda kampen till att utveckla ett socialistiskt medvetande. Då man i den politiska terminologin bör undvika att använda sig av begrepp som kan misstolkas eller ge vilseledande associationer, vore det till större skada än nytta om den revolutionära organisationen kallar sig "kommunistiskt parti"; både med hänsyn taget till den inre organisationsstruktur, den byråkratiskt-diktatoriska centralismen, och den praktik, diktatur över proletariatet, klassamarbetspolitik m.m., som organisationer med denna beteckning oftast förknippas med. Iden om att avantgardets organisering, i vad vi kallar den revolutionära organisationen, skulle kunna representera något mer än sina medlemmar, t ex arbetarklassen som helhet, är vansinnig.

Förutom det utbredda socialistiska medvetandet krävs således en organisering för att den socialistiska revolutionen skall lyckas. Denna organisering måste också omfatta hela arbetarklassen eftersom socialismen kräver hela klassens deltagande i samhällets administration. Den kan inte ersättas med organiseringen av bara en del av arbetarklassen, t ex det av vissa grupper utropade ”Kommunistiska Partiet”. Organiseringen av klassen som helhet existerar inte bara i revolutionen, i form av t.ex. arbetarråd, utan även under kapitalismen. Exempel på sådan organisering var fackföreningarna när de bildades. Men efter och genom reformismens (och därmed borgarklassens) ökade grepp över den fackliga apparaten, har arbetarna tvingats att skapa nya ekonomiska kamporgan, t ex strejkkommittéer. Gemensamt för dessa de ursprungliga fackföreningarna och strejkkommittéerna är att de är kamporganisationer inom produktionssektorn, och att de är ett resultat av arbetarklassens självständiga organisering som klass.

Förutom den revolutionära organisationen och organiseringen på arbetsplatserna finns det andra organisationer som tar upp enskilda delar av klassamhällets förtryck, t.ex. kvinno-, ungdoms-, soldat-, bostads- och miljöfrågorna. På grund av sin inriktning spelar de dock en underordnad roll i förhållande till arbetsplatsorganiseringen, den organisering som skall bära upp revolutionen.

Den revolutionära organisationens uppgifter

Den revolutionära organisationens medlemmar utgörs framför allt av arbetarmillitanter som skolats i sin klass’ kamp mot borgarklassen. Härigenom skiljer den sig från alla idag existerande "vänsterorganisationer", inklusive Förbundet Arbetarmakt.

Det är den revolutionära organisationens uppgift att deltaga i sin klass’ dagliga kamp mot kapitalismen, att stödja denna kamp och arbetarklassens självständiga organisering, samtidigt som man strävar efter att i kampen höja arbetarklassens medvetande från ett spontant antikapitalistiskt till ett socialistiskt. För att fullgöra dessa uppgifter, och för att vara förberedda på de uppgifter som kommer att ställas på den revolutionära organisationen i revolutionen, krävs att den är välorganiserad.

Detta innebär att organisationen måste ha en fast förankring i arbetarklassen, dess bas måste vara organiserad i celler på arbetsplatserna och i de proletära bostadsområdena. Organisationen måste, för att kunna föra ut sin propaganda så effektivt som möjligt, kunna uppträda enhetligt och agera snabbt; den måste vara centraliserad. Denna centralisering och denna enhet i handling måste ha ett stöd bland organisationens medlemmar. Detta kan endast uppnås genom en fri och öppen diskussion i teoretiska och politiska frågor, där medlemmar med annorlunda åsikt än majoriteten måste ha rätt att utgöra tendenser och organisera fraktioner kring de frågor de vill övertyga resten av organisationens medlemmar om.

Det är den revolutionära organisationens uppgift att bidra till att ett socialistiskt medvetande växer fram främst hos arbetarklassen. Detta sker dels genom den personliga kontakten med sådana som redan är socialister, dels genom att den revolutionära organisationen sprider propaganda, särskilt då anknytning till aktuella händelser, ständigt framhållande socialismens nödvändighet. Den revolutionära organisationen skall bereda möjligheter till studier i socialistisk teori och arbetarkampens lärdomar.

I denna plattform påvisas främst de uppgifter den revolutionära organisationen har i den ekonomiska kampen. Orsaken härtill är att om arbetarklassen efter revolutionen inte kan få ett fast grepp om den ekonomiska makten, utifrån makten över de lokala enheterna, kommer den att förlora makten över samhället. Dessa uppgifter får dock inte leda till att den revolutionära organisationen struntar i att försöka samla arbetarklassen för den politiska kampen mot borgarklassen, mot staten, mot kapitalismen, för erövrandet av statsmakten.

Parlamentarismen

Parlamentarismen uppkom dels p.g.a. den begynnande borgarklassens missnöje med feodalismens otidsenliga struktur och dels som ett svar på arbetarklassens ökade medvetenhet om det bestående samhällets orättvisor. I de flesta "demokratier" tillåts arbetarklassen att med mer eller mindre jämna mellanrum rösta fram kandidater till riksdag eller liknande. Man försöker intala massorna att den verkliga makten ligger i parlamentet. På detta sätt försöker det borgerliga samhället avleda berättigat missnöje och upprorstendenser. Vidare fungerar parlamentarismen passiviserande eftersom den uppmanar ti11 att lämna över besluten i andras händer.

Vi bör dock vara medvetna om att det är skillnad på en socialdemokratisk regering, som delvis är beroende av sina arbetarröster, och en öppen borgerlig regering eller ett fascistiskt massparti. De senare behöver inte ta hänsyn till arbetarnas krav. Antiparlamentarismen betyder inte att vi skulle vara ointresserade av vem som innehar den borgerliga statsapparaten, eftersom olika regeringar tillåter olika former av arbetarkamp. Antiparlamentarismen är i första hand en fråga om medvetenhet, om var den egentliga makten ligger och hur vi själva ska agera för att förändra vår situation. En viktigt uppgift för revolutionärer och den revolutionära organisationen måste vara att bekämpa de parlamentariska illusionerna, som t ex tron på att genom gradvisa reformer i parlamentet genomföra socialismen och i stället propagera för självständigt tänkande och handlande. Att vägra rösta, exempelvis i fackval, är sällan en medveten socialistisk handling, utan ofta snarare ett uttryck för misstroende och likgiltighet för den fackliga apparaten och dess representanter.

Kampen på arbetsplatserna och den revolutionära organisationens uppgifter

Vi nämnde tidigare fackföreningarnas roll i samhället. Från att ha varit ett vapen i arbetarnas händer för bättre ekonomiska villkor, är idag fackföreningarnas huvudsakliga funktion att kontrollera arbetarna, se till att de inte strejkar, hålla nere lönerna, passivisera dem och genom att "sköta" deras angelägenheter åt dem och inbilla dem att de har makten över samhället. På grund av detta går facket inte att använda i kampen, något som arbetarna spontant insett när man samlats till stormöten och valt egna strejkkommittéer. Fackföreningarna går inte heller att göra till kamporganisationer, dels p.g.a. sin odemokratiska uppbyggnad (oppositionella arbetare utesluts m.m.), dels därför att de är bundna av avtal och lagar. Så även om revolutionärer skulle "erövra" facket skulle det endast i mycket begränsad omfattning kunna användas i kampen mot kapitalismen.

Den ekonomiska kampen måste idag i stället föras via stormöten, där alla arbetare på en arbetsplats väljer sin egen kampledning, t.ex. en strejkkommitté. Det är också nödvändigt med en fast organisering av de mer medvetna arbetarna mellan kamptillfällena, en organisering av de som insett att man inte kan använda sig av facket i kampen och att man inte ska ta ansvar för den kapitalistiska ekonomin när man strejkar eller ställer lönekrav, en antikapitalistisk medvetenhet. Enbart en sådan medvetenhet räcker inte för en organisering i den revolutionära organi- sationens cell. Denna organisering av antikapitalistiskt medvetna är arbetsplatskommittén.

Den revolutionära organisationen måste aktivt stödja de tendenser till självständigt handlande och embryon till självständig organisering som kan skönjas på ett flertal arbetsplatser. Den revolutionära organisationens millitanter verkar inom de strejk eller arbetsplatskommittéer som redan finns och arbetar aktivt för bildandet av nya arbetsplatskommittéer på de arbetsplatser där sådana ännu inte existerar.

Inom redan etablerade kommittéer verkar den revolutionära organisationens millitanter för att deras struktur så nära som möjligt ansluter till principen om fullständig demokrati, att kommittén aktiverar ett maximalt antal av sina medlemmar att de personer som utses för vissa speciella uppgifter står under ständig kontroll och återkallbarhet från basen, att sådana särskilt utsedda personer inte besitter några förmåner gentemot de övriga medlemmarna och att alla specialfunktioner roterar bland kommitténs medlemmar.

Den revolutionära organisationens millitanter underordnar sig de beslut som fattas av arbetsplats- eller strejkkommittén, även om de inte står i överensstämmelse med deras egen handlingslinje. Alternativet är att lämna kommittén.

I öppna konflikter söker arbetsplatskommitté en ta initiativ till stormöten, öppna för alla arbetare på arbetsplatsen. Dessa stormöten kan sedan utse en strejkkommitté. Även på dessa möten underordnar sig den revolutionära organisationens millitanter majoritetens beslut.

Arbetet på att initiera skapandet av arbetsplatskommittéer måste bedrivas varhelst förutsättningar finns. Detta sker huvudsakligen genom informella kontakter och diskussioner, speciellt då en konkret situation uppkommer som aktualiserar behovet av en arbetarnas självständiga organisering.

Skapandet av arbetsplatskommittéer är givetvis en process kopplad till klasskampens utveckling. Ett starkt uppsving för arbetsplatskommittéerna, både i antal och verklig förankring på arbetsplatserna, kan bara förväntas i ett uppsving i klasskampen. Utan ett fullt medvetande härom föreligger alltid en risk för oöverlagda och spontanistiska göranden och låtanden.

Att lägga tonvikten på arbetsplatskommittén innebär på intet sätt ett totalt avståndstagande från facket i den bemärkelsen att man försummar att utnyttja det som ett forum för propaganda och agitation, Den revolutionära organisationens millitanter bör sträva efter att försvara och om möjligt utvidga de rester av facklig demokrati som lever kvar inom vissa förbund, men samtidigt understryka fackets begränsningar.

Arbetsplatskommitténs funktion

Arbetsplatskommittéerna är definitivt inga alternativa fackföreningar. De är till sin natur utomkapitalistiska, på så sätt att de vägrar ta ansvar för den kapitalistiska ekonomin - vare sig det gäller det enskilda företagets eller den nationella/internationella ekonomin. De skiljer sig också från fackföreningarna på så sätt att de strävar efter att organisera alla slags anställda på en arbetsplats, som inte befinner sig i befälsposition - alltså även tjänstemän och tekniker. Den strategiska målgruppen är dock alltid arbetarna, Arbetsplatskommittén syftar i dagens läge inte till att vara en massorganisation - den är en avantgardeorganisation, om än inte så utpräglad som den revolutionära organisationen.

I en krissituation, i en revolutionär situation, är det arbetsplatskommitténs uppgift att verka för att makthavarna ställs åt sidan, d.v.s. att de anställda tar makten på arbetsplatsen. Detta kan ske på flera sätt: den kan ta initiativ till bildandet av strejkkommitté som sedan kan omvandlas till arbetarråd, den kan direkt uppmana till bildandet avarbetarråd, eller den kan själv, genom att få anslutning av majoriteten av arbetarna, omvandlas till strejkkommitté eller arbetarråd. Det är i detta sammanhang som vikten av att kommittén organiserar både "handens och hjärnans arbetare" kommer in: det motverkar arbetsköparnas försök att splittra de anställda i en kampsituation.

Idag finns det i Sverige ganska fä arbetsplatskommittéer. Detta har sin naturliga förklaring i den låga klasskampsnivån, Någon massanslutning kan man inte heller räkna med förrän i stadier av mer utvecklad klasskamp, Det kan synas lätt att sammanblanda arbetsplatskommitté med arbetarråd, Men man måste komma ihåg att arbetsplatskommittén är en självutnämnd grupp som bedriver politisk verksamhet bland arbetskamrater, den representerar bara sig själv och är inget maktorgan. Arbetarrådet däremot organiserar och representerar alla arbetare och ska utöva makten i en fabrik, Arbetarråd kan inte vara en permanent företeelse under kapitalismen. Arbetarrådens uppkomst kommer att leda till en situation av dubbelmakt. En dubbelmakt som antingen avslutas med revolutionens seger eller kontrarevolution. Eller så kommer arbetarråden att dö ut relativt snabbt som t ex i Jugoslavien.

I en situation som dagens, är det arbetsplatskommittéernas uppgift att organisera de mest medvetna och militanta arbetarna på arbetsplatserna, att formera arbetaravantgardet som växer fram ur klasstriderna - ett arbetaravantgarde, där mycket få är beredda att direkt organisera sig i den revolutionära organisationen.

Redan innan en revolutionär situation uppstått bör den revolutionära organisationens millitanter verka för ett allt fastare samarbete mellan arbetsplatskommittéerna, med ett nationellt förbund av kommittéer som målsättning. Detta förbund kan i en revolutionär situation uppträda som en nationell organisering gentemot den borgerliga staten.

Fackföreningarna är utpräglade inomkapitalistiska organisationer. Deras krav gäller i första hand ekonomiska frågor, och de är beroende av den kapitalistiska ekonomins välbefinnande. De hotar därför på intet sätt de kapitalistiska produktionsförhållandena.

Revolutionära krav

Att i varje kampsituation ställa "Socialismen" som första och enda punkt på kravlis- tan för inte samhället två tum närmare denna samhällsform. Socialismens genomförande kräver dels ett utbrett socialistiskt medvetande hos arbetarklassen, dels att vissa strukturella (materiella) hinder i samhället undanröjts, Revolutionära krav är följaktligen krav av medvetandehöjande och/eller av strukturell natur.

Det gäller att stödja de reformer/delmål/ krav som flyttar fram arbetarklassens positioner och banar väg för socialismen. "Reform eller revolution" är i själva verket en falsk frågeställning, Skiljelinjen går mellan de reformer/delmål/krav som förstärker den nödvändiga utvecklingen mot socialismen och de som verkar samhällsbevarande.

När den revolutionära organisationen står inför uppgiften att ta ställning till ett visst krav som den inte själv drivit bör den ha följande i åtanke:

1. De former, under vilket kravet framförs. Har det vuxit fram direkt från basen, eller kommit från en etablerad institution, t ex riksdagsparti, fack, myndighet? Drivs kampen på basplanet i strejkkommittéer, arbetsplatskommittéer, aktionsgrupper etc., eller via institutionaliserade kanaler?

All "kamp" som inleds och drivs av etablerade institutioner tenderar att förstärka arbetarklassens passivitet, deras tilltro till att andra än de själva ska lösa - och är kapabla att lösa - deras problem.

2. Kravets sakinnehåll. Om kravet genomförs - om reformen som eftersträvas blir verklighet - kommer den att ha en passiviserande eller aktiverande, d.v.s. medvetandehöjande, effekt?

Det är alltså fråga om två typer av kriterier på vad som är revolutionära krav (med- vetandehöjande och strukturella) som i vissa lägen kan kollidera, men vanligtvis sammanfaller.

En sektor där medvetandehöjande och strukturella aspekter ständigt hamnar i motsättning till varandra, är det arbete man bedriver i facket. Om man som revolutionär utgår ifrån att fackföreningarna i en politisk och ekonomisk krissituation kommer att verka som en kontrarevolutionär kraft - och man följaktligen hävdar ståndpunkten att fackföreningarna i ett sådant läge måste krossas i grunden som en förutsättning för revolutionens seger - då måste revolutionärer på arbetsplatserna också sprida medvetandet härom till sina arbetskamrater. Man ska följaktligen inte tala eller handla på ett sådant sätt att man sprider illusioner om fackets roll (både dess roll i den s.k. dagliga kampen och i kampen för socialismen). Vanligtvis finns det möjligheter att åstadkomma vissa strukturella förändringar som förbättrar arbetarklassens läge med fackets hjälp. Om några sådana möjligheter inte funnits överhuvudtaget, hade det varit mycket svårt för facket att legitimera sin existens. De är alltså helt naturliga och ingenting som revolutionärer ska ta som utgångspunkt för hela sin arbetsplatspolitik. När alltså revolutionärer försöker arbeta via facket, så måste de alltid vara fullständigt klara över att en sådan politik kan väcka överdrivna förhoppningar om fackets möjligheter, och alltså verka fördunklande och passiviserande (d.v.s. medvetandesänkande) inom arbetarklassen - alldeles särskilt som millitanta fackliga aktivister själva brukar hysa fantastiska illusioner om facket; illusioner som de sprider vidare till sina arbetskamrater.

Detta ställer högre krav på den enskilde millitanten än en plakatpolitik som bara utgår från vissa generella krav, vilka förutsätts ha samma revolutionära giltighet på alla arbetsplatser. Han/hon måste verka med god kännedom om de lokala förhållandena på sin arbetsplats, vara fullständigt införstådd med fackets möjligheter och begränsningar och äga en välutvecklad förmåga att tänka och handla självständigt.

Men man kan ändå inte agera som om den enskilda arbetsplatsen vore fullständigt isolerad från omvärlden. Om kampen på en enskild arbetsplats uppvisar stora säregenheter, föreligger alltid en risk att arbetare på andra håll inte förmår uppfatta dessa säregenheter, utan från detta enskilda fall drar slutsatser av allmängiltig karaktär som kan få förödande konsekvenser. Den enskilde millitanten måste vara medveten om att även om hans agerande på den egna arbetsplatsen inte väcker några överdrivna förhoppningar om fackets möjligheter bland hans arbetskamrater, så kan de få sådana effekter bland andra arbetare vilka har en ofullständig bild av läget.

Ett självständigt tänkande och handlande innebär naturligtvis inte att man agerar i isolering från den revolutionära organisation man tillhör. Man måste ta del av de samlade informationer från liknande kamptillfällen som organisationen förfogar över, liksom studera de analyser organisationen genomfört av dessa strider. Vidare måste man uppfatta det som sin skyldighet att samla informationer om, och själv söka analysera den kampsituation man är inblandad i, liksom att vara beredd att diskutera situationen även med kamrater inom organisationen som inte har någon anknytning till arbetsplatsen. Att vara beredd att ta emot råd är inte detsamma som att motta direktiv. Slutligen gäller det som en självklarhet att man måste intimt samverka med andra medlemmar av organisationen på den berörda arbetsplatsen, och med dessa lägga upp en gemensam taktik.

Lönekrav

Den "solidariska lönepolitiken" är och forblir en bluff. Hela iden förutsätter att det finns möjligheter att fritt överföra resurser från olika företag och branscher till andra - den förutsätter alltså en ekonomi där alla produktions- och distributionsmedel har samma ägare.

I praktiken "skadar" det inte textilarbetarna eller textilindustrin om arbetarna på Volvo tillkämpar sig betydande löneökningar. Den ökningen tas givetvis inte vare sig från textilarbetarna eller textilindustrin, utan från Volvos profiter. Det finns alltså ingen anledning för arbetare i en starkt lönsam bransch att ta ekonomiska hänsyn till lågavlönade i en mindre bärkraftig bransch. Lönedifferentieringens negativa konsekvenser ligger på ett helt annat plan - ju större löneskillnaderna är inom arbetarklassen, desto större är risken för att vissa motsättningar utvecklas mellan olika arbetarkategorier. En del arbetare kan tendera att inte längre betrakta sig som en del av arbetarklassen, utan som en del aven viss "socialgrupp" eller liknande. Solidariteten mellan olika grupper av arbetare kan bli lidande.

På det nationella planet är den "psykologiska" effekten av lönedifferentieringen inte särskilt markant. Det finns alltså ingen som helst anledning för den revolutionära organisationen att motarbeta krav på löneökningar från relativt välavlönade arbetarkategorier. Lönedifferentieringens negativa konsekvenser uppträder tydligast inom ett och samma företag. Där vissa arbetare tjänar nästan tre gånger mer än andra kan det bli mycket svårt att åstadkomma massiv uppslutning i en kampsituation. Den revolutionära organisationen bör därför söka åstadkomma en utjämning av löneskillnaderna inom det enskilda företaget utan att någon grupp blir lidande. Istället för att kräva en generell löneökning bör den arbeta för krav som t.ex. att hela löneökningen skall läggas i botten för att hjälpa upp de lägst betalda kategorierna, eller en regressiv procentuell löneökning, vilket innebär att alla kategorier visserligen får en ökning, men större ju längre ner man befinner sig på löneskalan.

Vidare måste den revolutionära organisationen alltid arbeta för avskaffandet av ackord, premielön och liknande löneformer vilka tenderar att splittra arbetarna, resultera i motsättningar mellan yngre och äldre arbetare, mellan infödd och utländsk arbetskraft, etc.

Ett av arbetsköparnas farligaste påfund är vinstbaserad lön, d v s att en del av arbetarnas lön grundas på företagets vinst.

Inget annat system torde så starkt knyta upp arbetarna till företaget. Alla försök att ge detta lönesystem vidare spridning måste bekämpas.

Krav som rör föhållandena på arbetsplatsen

De krav som rör förhållandena på arbetsplatsen är av långt större betydelse än de rena lönekraven, vilket är en av huvudanledningarna till att arbetsköparna som regel är villigare att tillmötesgå lönekrav än krav som rör arbetsförhållandena.

Den revolutionära organisationen bör ständigt lägga tonvikten vid dessa krav och verka för att också arbetarklassens intresse koncentreras till dessa frågor. Utvecklingen är redan på väg hitåt, särskilt sedan arbetarna kunnat konstatera att löneökningarna snabbt äts upp av prishöjningar och inte medför någon bestående förbättring av deras situation. Förbättringar i arbetsförhållandena är däremot aven mera bestående karaktär.

Till för några år sedan var arbetsprocessens utveckling identisk med en fortskridande inskränkning i arbetarnas självständighet i arbetet och tilltagande specialisering. Denna trend har brutits. Inte genom facklig kamp, inte heller genom etablerade vänsterorganisationers envetna attacker, utan av andra orsaker. Det har dels varit fråga om teknologins egen utveckling mot mera komplicerade produktionsformer, som kräver skolade arbetare med mera varierade arbetsuppgifter. Verksamt bidragande orsak har också arbetarnas i huvudsak informella, oorganiserade motståndskamp varit, som tagit sig uttryck i maskning, "orimligt" hög frånvaro, fall av skadegörelse och sabotage, etc. Detta har tvingat arbetsköparna att tänka om, och de mera "progressiva" bland dem söker nu arbeta fram system som - i större eller mindre utsträckning - tillförsäkrar arbetaren ett självständigare och mera omväx- lande arbete. Det är självklart att syftet med dessa nya arbetsprocesser inte är välgörenhet utan att öka profiten.

I själva verket är praktiskt taget allt som arbetsköparna tar sig för inriktat på att i det korta eller långa perspektivet garantera maximal profit.

Detta är i sig naturligtvis ingen motivering för att motarbeta förändringar som gör livet drägligare på arbetsplatsen. När arbetsköparen avskaffar löpande bandet gör han det i hopp om att denna åtgärd ska öka profiten. Men om arbetaren på ett eller annat sätt avkrävs garantier att de ska "dra sitt strå till stacken", göra en motprestation" eller liknande - då kommer saken i en helt annan dager. Då är det fråga om att försöka få arbetarna att ta ansvar för produktionen, alltså låta sig subjektivt knytas upp till ett system som dagligen och stundligen bestjäl dem.

De flesta reformer av detta slag brukar vara så utformade att de innehåller både ett element som tillmötesgår arbetarnas mer eller mindre klart uttryckta krav, och ett element som är till för att förhindra att reformen som helhet tagen medför ett avbräck för arbetsköparen - eller helst att den är till fördel för honom. Som exempel kan nämnas införandet av "månadslön" – d.v.s. månadsbetalning - i kombination med ett meritvärderingssystem. Ett annat exempel är självstyrande grupper i kombination med gruppackord.

Den revolutionära organisationens millitanter 'bör envist kräva att reformen genomförs utan dess arbetarfientliga element, och försöka få arbetsplatskommittén och samtliga arbetare på sin linje. Den revolutionära organisationens uppgift är att underminera kapitalismen, inte att hjälpa till med dess fortskridande strukturomvandling. I annat fall hamnar man i en situation av kompromissande hit och dit som betänkligt liknar fackföreningsbyråkratins. Arbetarnas förtroende för den revolutionära organisationen, som en politisk faktor som konsekvent företräder deras sak, kan bli anfrätt.

Den revolutionära organisationens allmänna linje måste vara att söka få arbetsplatskommittén att föra fram och driva krav som siktar till att reducera arbetsköparens och öka arbetarnas kontroll över produktionsprocessen. Liksom att verka för att uppgifter idag tillkommer facket istället ska avgöras av arbetarförsamlingar i basen. Exempel på det förstnämnda är krav på kontroll över bandhastigheten, där löpande band förekommer, och krav på kontroll över gashalten i gruvor. Exempel på det sistnämnda är krav på att skyddsombud ska utses direkt av arbetarna och vara återkallbara, och att strejkkommittén skall erkännas som förhandlingspart vid strejker.

Kamp utanför produktionssektorn

En förutsättning för den totala makten i samhället är att man besitter produktionssektorn. Detta är skälet till att den revolutionära organisationen måste lägga tyngdpunkten på denna sektor i sin kamp för socialismen. Att arbetarklassen lyckas vinna kontroll över produktionen är dock ingen absolut garanti för att dess samhällsmakt skall bli bestående. Den risken föreligger särskilt då övriga samhällssektorer inte förberetts för övergången till socialismen.

Dessa övriga samhällssektorer vi syftar på kan dels beskrivas i termer av "samhällelig överbyggnad" politisk, ideologisk och juridisk nivå, etc. Men vi kan också konkret peka ut några fält där kampen kommer att föras med allt större intensitet under de närmaste åren. Det gäller exempelvis bostadsfrågor, miljöfrågor, vårdfrågor och soldatfrågor, frågor som gäller utarmningen av glesbygden, frågor som gäller komplexet kvinnans frigörelse - sexuell frigörelse kärnfamiljen - barnförtrycket, frågor som rör undervisningen.

Hur ska den revolutionära organisationen ställa sig till frågor som rör dessa "sekundära" krav? I princip är kriterierna desamma som under rubriken "revolutionära krav".

Följaktligen bör den revolutionära organisationen fullständigt ignorera "närdemokratiska" utspel från etablerade politiska institutioner. Sådana valhänta försök att hänga med en "utomparlamentarisk" trend höjer inte någons medvetandenivå. Möjligtvis kan de ha ett strukturellt värde (i så fall oavsiktligt).

Vad som är av intresse för den revolutionära organisationen är krav som både vad det gäller det konkreta sakinnehållet, som de former under vilka kravet framförs, stimulerar de deltagandes självaktivitet, självtillit, initiativkraft och orubbliga övertygelse om att problemen endast kan lösas av dem själva och av andra i samma situation. Hit hör också krav som ökar deras misstänksamhet mot krafter som söker manipulera dem utifrån och som ökar deras förståelse för hur samhället fungerar.

Problemet med hur revolutionärer bör agera i en aktionsgrupp som sysselsätter sig med en "sekundär" frågeställning är inte bara en fråga om i vilken utsträckning man kan föra ut det "socialistiska perspektivet" till de övriga deltagande och den aktionsgruppen vänder sig till. Sanningen i handlingar är alltid mycket vackrare än sanningen i ord.

En höjning av medvetandenivån - och däri inräknar vi alltså begrepp som självaktivitet, självtillit etc. - hos aktionsgruppens medlemmar är ett väsentligt större steg mot socialismen än en formell anslutning till den ena eller andra "revolutionära" sekten, som inom sig återskapat alla det borgerliga samhällets hierarkiska relationer.

Om man antar ett sådant betraktelsesätt får det följande konsekvenser för den revolutionära organisationens millitanter: inom aktionsgruppens ram bör de ej sträva efter att rycka åt sig ledningen för kampen för att till varje pris få kraven genomdrivna. Om kampen får ett segerrikt slut – d.v.s. om kravet genomförs - har det utan tvivel ökat medvetenheten om att de själva kan lösa sina problem. Har det inte gått igenom, för den revolutionära organisationens millitanter fram sin syn på varför kampen misslyckades.

Det är troligare att de övriga i aktionsgruppen grundligt lärt sig av sina misstag och gjort erfarenheter än om kampen från början till slut letts aven avskild elit inom gruppen. Det gäller med andra ord att få gehör för sina åsikter med politiska medel, ej mer organisatoriskt manipulerande.

Den revolutionära organisationens uppgifter i den revolutionära situationen

En revolution är ingen enhetlig företeelse. Det är tvärtom en process där inte sällan människornas objektiva klassintressen får träda tillbaka för deras subjektiva, känslomässigt grundade. Politiska fraktioner kommer att kämpa om hela befolkningens gunst (antingen de är revolutionära eller kontrarevolutionära), kommer att analysera händelseförloppet olika, kommer att söka styra utvecklingen i enlighet med sina egna intentioner och kommer att ingå tillfälliga eller långvariga, stundom förvånande allianser för minsta politiska vinning. Detta är inte bara ett förmodande; det är något vi kan sluta oss till av de senaste hundra årens revolutionshistoria.

Men om inte mitt i denna sammansatta process huvudtendensen är proletariatets kamp mot borgarklassen, då är det något annat än en socialistisk revolution som håller på att äga rum.

Just på grund av denna komplexa bild, ofta med inslag av motstridiga och "irrationella" företeelser även inom det revolutionära lägret, fordras en politisk organisation som är i stånd att försvara och förstärka den tendens som innebär det kraftigaste brottet med alla existerande sociala strukturer - proletariatets självständiga handlande och organisering, dess vilja att ta sitt öde i egna händer. Och därför är också denna tendens den i realiteten mest revolutionära av alla i revolutionen, den som med störst konsekvens uttrycker processen som helhet.

På den politiska scenen kommer organisationer att uppträda, som i större eller mindre utsträckning representerar den motsatta tendensen inom det revolutionära lägret. Det är tendensen att vilja lägga sitt öde i andras händer, att inför en process som förefaller svårförståelig överlämna alla initiativ till sådana som man tror har större insikt i situationens krav än man själv. Det är alltså fråga om exakt samma sätt att känna och tänka som är den ideologiska förutsättningen för klassamhällets fortbestånd.

Den förstnämnda tendensen – d.v.s. proletariatets självständiga handlande och organisering - kommer att få sitt praktiska uttryck i bildandet av självständiga klassorganisationer, typ arbetarråd och lokala församlingar. Den sistnämnda tendensen resulterar i uppslutning kring politiska organisationer som avser att erövra statsapparaten och med hjälp av denna åstadkomma en omgestaltning av samhället. Vilken linje som kommer att segra beror i sista hand på proletariatets medvetandenivå.

Den tidigare härskande klassen utgör det främsta hotet mot den socialistiska revolutionen. Bland de organisationer som säger sig företräda proletariatets intressen kommer inte det största hotet mot proletariatets självständiga handlande och organisering från de som mest konsekvent företräder den senare tendensen - det statsbärande partiet - utan snarare från de som utgör det politiska uttrycket för en splittrad och vacklande attityd hos arbetarklassen. Vi syftar på dessa som har plats både för arbetarråden och ett statsbärande parti i sitt schema. Vi vet av erfarenhet att deras linje inte representerar någon verklig lösning, utan ett hopplöst försök att upprätta något som inte existerar i sinnevärlden: en permanent dubbelmaktsituation, där parti/stat och råden ska utgöra en för evigt bestående "motvikt" till varandra. En sådan motsättning kan inte få något annat slut än att någondera sidan tar hem spelet. Att förneka detta är att underkänna all dialektik.

Givetvis kommer den revolutionära organisationen att utgöra ett avantgarde - men i ordets egentliga bemärkelse. Inte som en generalstab, som på bekvämt avstånd från fronten lägger upp strategin för strider som är utan mening för de som tvingas utkämpa dem, utan snarare som en verklig förtrupp, den del av klassen som går först i ledet, röjer väg och pekar ut målen för de som kommer efter.

Ändå kan man säga att organisationens uppgift i visst avseende är defensiv: (inte så mycket att söka tvinga fram proletariatets självständiga handlande och organisering ty kunde det "skapas" utifrån vore det inte "självständigt") att försvara revolutionen mot dess eget falska medvetande, mot den ibland nästan skräckslagna reaktion som blir följden när hela vidden av vad man gett sig in på går upp för de deltagande människorna. Och hit hör naturligtvis också att försvara råden mot de organisationer som är det politiska uttrycket för detta falska medvetande.

För att förhindra att råden förvandlas till harmlösa "stödorganisationer" åt en statsapparat, som erövrats av något "revolutionärt" parti, måste den revolutionära organisationen verka för att råden själva utgör grunden för en verkligt proletär stat - uppmana dem att överkomma sin isolering och organisera sig på lokal, regional och nationell nivå. Den måste verka för att råden lägger beslag på alla funktioner som tidigare innehades av den borgerliga staten och den måste underkänna och gå till attack mot varje parti, organisation, förvaltningsenhet, myndighet och social struktur i övrigt som inte erkänner deras absoluta auktoritet. Rådens maktanspråk är i egentlig mening totalitärt.

Den revolutionära organisationen måste förlägga huvuddelen av sitt politiska arbete i rådsorganiseringens bas. Utan ett klart medvetande i basen om vilken roll råden ska och måste spela, kommer hela rådsrörelsen förr eller senare att falla sönder. Dessutom är en av de viktigaste uppgifterna för den revolutionära organisationen, att verka för en snabb centralisering av rådsmakten, en centralisering förutan vilken råds- och därmed arbetarmakten snabbt skulle gå förlorad i revolutionens kaos.

Den revolutionära organisationen får inte stirra sig blind på beteckningen "råd". Med största sannolikhet kommer en uppsjö av de mest skilda organisationstyper att klistra på sig etiketten "råd", inklusive rena "snutråd", som bildats av kontrarevolutionen för att vinna inflytande i rådens nationella förbund. Den revolutionära organisationen kan inte för egen del acceptera, som rådsorganisering, en organisation som verkar för t ex upprättandet aven parlamentarisk församling av traditionellt snitt (exempel: Tyskland 1918), d.v.s. en rådsorganisering som arbetar för sin egen upplösning. Den revolutionära organisationen måste vidare arbeta på en homogenisering av råden, d.v.s. en enhetlig organisationsstruktur. Detta är nödvändigt inte minst för att garantera en rättvis representation inom rådens gemensamma organ, t ex centralförsamlingen.

"I nästan fyrtio år har vi betonat klasskampen som historiens omedelbara drivkraft, och speciellt då klasskampen mellan bourgeoisien och proletariatet som är den verkliga hävstången för den moderna sociala revolutionen; det är därför omöjligt för oss att samarbeta med folk som önskar rensa bort denna klasskamp ur rörelsens program. När Internationalen bildades formulerade vi uttryckligen stridsropet: Arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk! Vi kan därför inte samarbeta med människor som säger att arbetarna är alltför obildade för att befria sig själva och alltså först måste befrias uppifrån av filantropiska överklassborgare och småborgare."
Karl Marx & Friedrich Engels: Cirkulärbrev till Bebel, Liebknecht och Bracke.

ORDFÖRKLARINGAR

ADMINISTRERA: förvalta.

ARBETSDELNING: uppdelning av arbetet i skilda kategorier, t ex stad och land, manuellt och intellektuellt, manligt och kvinnligt.

AUKTORITET: någon eller något vars direktiv man inte ifrågasätter.

AVANTGARDE: franska för förtrupp.

BYRÅKRATI: från byrå (ung. kontor) och krati (grekiska = härska).

DIALEKTISK MATERIALISM: marxismens filosofiska teori. Dialektikens lagar kan sammanfattas i 1) All utveckling sker kvantitativt (gradvis) tills en kvalitativ förändring sker, ett språng och 2) Helheten är mer än summan av delarna. Dialektiken är materialistisk därför att den anser att människornas medvetande uppkommer ur dess sociala situation.

HISTORISK MATERIALISM: marxismens teori om historien som klasskamp. Historien är en följd av olika produktionssätt (se nedan). Denna teori är materialistisk därför att den utgår ifrån att innan människorna kan dansa, spela, kriga etc., så måste först de tillgodose de primära behoven (mat, bostad) d.v.s. producera. Marxismen tar sin utgångspunkt i människornas produktion, till skillnad från andra socialistiska teorier som utgår från distributionen(fördelningen).

INTEGRERING: när någon/något integreras i ett system så innebär detta att denne/detta införlivas i och blir en del av systemet.

KAPITALISM: kännetecknas av 1) att producenterna, dvs. arbetarklassen, varken äger eller kontrollerar produktionsmedlen, 2) att produktionsmedlen har koncentrerats till ett monopol i en enda klass’ händer, borgarklassens, 3) och därför uppkomsten av en samhällsklass som inte har några tillgångar förutom sin förmåga att arbeta och som inte har någon möjlighet att tillfredsställa sina behov utan att sälja sin arbetskraft, vilket den gör till ägarna av produktionsmedlen - kapitalisterna. Dessa säljer sedan produktionsresultatet på marknaden. Under kapitalismen råder allmän varuproduktion, dvs. i princip allt som produceras, produceras för att säljas eller bytas på en marknad.

PRODUKTIONSFÖRHÅLLANDE: de förhållande som i en given historisk situation upprättas mellan människor i den samhälleliga produktionsprocessen. Produktionsförhållandena redogör för vem/vilka som äger, förfogar över och kontrollerar de tillgängliga produktionsmedlen.

PRODUKTIONSMEDEL: de föremål som används i produktionsprocessen och som utgör dess materiella förutsättning. Produktionsmedlen består av 1) arbetsmaterial såsom råvaror och jorden och 2) produktionsverktygen såsom maskiner, processmetoder och kommunikationer.

PRODUKTIONSSÄTT: ett tänkt renodlat sätt att organisera den produktion som är nödvändig för att människorna skall kunna leva och för att samhället skall kunna existera och därigenom utvecklas. Produktionssättet utgör grundvalen för samhällssystemet och bestämmer detta systems karaktär. Ett produktionssätt har två sidor. Den ena är dess produktivkrafter, vilken står för människornas relation till naturen. Den andra sidan är dess produktionsförhållande, människornas inbördes rela- tioner.

PRODUKTIVKRAFTER: de redskap med vars hjälp produktionen sker och de människor som sätter produktionsredskapen i rörelse p.g.a. erfarenhet och arbetsvana.

PROGRESSIV/REGRESSIV: t.ex. progressiv beskattning, vilket innebär att skatten blir högre, relativt, ju mer man tjänar och regressiv löneökning, vilket innebär att löneökningen blir större ju mindre man tjänar.

SAMHÄLLELIGT NÖDVÄNDIG KONSUMTION: den standard (lön, sjukvård, pension, social trygghet m.m.) som arbetarklassen anses vara värd. Den samhälleligt nödvändiga konsumtionen är inte detsamma som den fysiologiskt nödvändiga konsumtionen.

Förbundets huvuduppgifter

I förbundets politiska plattform konstateras, att för att socialismen skall kunna genomröras behövs en stark revolutionär organisation. Eftersom en sådan inte finns i Sverige, och ingen av de nuvarande vänsterorganisationerna" har klart för sig vad socialismen innebär och hur den uppnås - och därigenom är inne på fel vägar i sina organisations- och partibyggen har Förbundet Arbetarmakt tagit till sin uppgift att bidraga till skapandet av en konsekvent revolutionär organisation.

Förbundets huvuduppgifter i dag är tre:

1. att framhålla vad socialismen innebär - arbetarmakt och inte partimakt - och den med detta sammanhängande synen på de nuvarande s.k. socialistiska staterna, synen på övergången till socialismen och den revolutionära organisationens uppgifter härvid.

2. att framhålla den för upprättandet av socialismen nödvändiga självständiga arbetarkampen, såväl idag i form av organisering utanför de till den borgerliga statsapparaten uppknutna fackföreningarna, som i den revolutionära situationen utanför den revolutionära organisationen stående arbetarråd.

3. att framhålla socialismen som inte enbart ekonomisk frigörelse utan en väg till total frigörelse på livets alla områden, en frigörelse från alienation, droger, kvinnoförtryck, sexuellt förtryck etc.

För att föra ut dessa och andra frågor måste förbundet till sitt förfogande ha materiella resurser i form av press och förlagsverksamhet, liksom personella resurser att sprida denna tryckta propaganda. Eftersom den muntliga propagandan dock är den viktigaste, måste en av förbundets uppgifter vara att skola revolutionära propagandister. För att båda dessa uppgifter ska kunna lösas fordras att förbundets kader. då främst av arbetare, snabbt utökas. Detta är också nödvändigt för att erfarenheterna från alla delar av arbetarkampen ständigt skall kunna tillföras förbundet.

Antagna på konstituerande kongressen 1973, uppgift nr tre dock tillagd på IV:e kongressen 1975.

Stadgar

Antagna av Förbundet Arbetarmakts konstituerande kongress 17-19 augusti 1973, med ändringar antagna på IV:e kongressen, juni 1975.

§1. NAMN OCH UPPGIFT

Förbundets namn är Förbundet Arbetarmakt och dess uppgift är att stödja arbe­tarklassens självständiga kamp och organisering liksom att bidra till skapan­det av en revolutionär organisation i enlighet med förbundets politiska platt­form.

§2. ORGANISATIONS- OCH BESLUTSPRINCIPER

Förbundet söker uppfylla sin målsättning och sina uppgifter genom de lokala avdelningarnas verksamhet och aktivitet.

För att effektivt kunna fylla dessa uppgifter fordras en samordning av avdel­ningarnas verksamhet.

Förbundets viktigaste del är lokalavdelningarna med sina celler.

Förbundets högsta beslutande organ är kongressen.

Förbundets ledning mellan: kongresserna, utgörs av Förbundsstyrelsen (FS). Mellan FS' sammanträden utgörs förbudets ledning av Förbundsstyrelsen Arbets­utskott (AU). FS’ övriga utskott är underställda FS/AU. AU är underställt FS.

I hela förbundet är minoriteten underordnad majoriteten. Den enskilda lokal­avdelningen är underordnad FS/AU. Cellen är underordnad lokalavdelningen. Hela förbundet är underordnat kongress- och rikskonferensbeslut.

Alla representanter är omedelbart återka11 bara av den församling som va1t dem.

§3. MEDLEMSKAP

Förbundets medlemmar utgörs av medlemmar i dess lokalavdelningar och enskilt anslutna medlemmar. Medlem kan den bli som efter förbundets anvisningar del­tagit minst två månader i förbundets arbete, och

A. innehar kunskaper motsvarande förbundets grundcirkel
B. godkänner förbundets program och stadgar
C. är vi11ig att arbeta en1igt dessa
D. genom sin aktivitet visar vilja att bidra till förverkligandet av förbundets må1sättning
E. erlägger fastställda avgifter

Inval sker i lokalavdelningen, då avdelningens medlemmar på medlemsmöte med enkel majoritet bifaller medlemskap. Lokalavdelningen avgör i vilka andra organisationers arbete medlem får deltaga.

FS beviljar, efter rekommendation från regioncentrum, enskilt medlemskap för person på ort där lokalavdelning saknas.

Uteslutning ur förbundet kan ske av medlem som ej uppfyller sina skyldigheter gentemot förbundet. Uteslutning beslutas för avdelningsmedlemmar av avdelningen, för enskild medlem av FS/AU. Medlem kan överklaga beslut om uteslutning hos överordnad instans, som kan upphäva lägre instans beslut om uteslutning.

Medlemsavgift bestämmes av kongress, rikskonferens eller allmän medlemsomröstning.

Medlems rättig- och skyldigheter:

Ta del av allt av förbundet producerat material. Delta i val och själv vara valbar till förtroendeposter inom förbundet. C. Bli kallad till och delta i möten. Erhålla och delta i teoretisk skolning. Delta i den lokala avdelningens arbete enligt de principer som ut­formats av förbundet och den lokala avdelningen. F. Prioritera verksamheten i förbundet framför verksamhet i varje annan organisation. Med detta menas att en medlem mycket väl kan arbeta inom en annan organisation, även om detta skulle inskränka på det ”rena” förbundsarbetet. Det viktiga är dock att man i denna andra organisation konsekvent kan arbeta i enlighet med förbundets linje samt att förbundet anser att det är viktigt att arbeta i denna organisation. G. Rätta sig efter majoritetsbeslut i lokalavdelningen och förbundet och föra ut förbundets linje. H. Medlem och/eller grupp av medlemmar har rätt att hysa och inom för­bundet förespråka annan åsikt än FS/AU’s och/eller majoritetens, ta kontakt och samarbeta med andra medlemmar och söka vinna en majo­ritet för sin åsikt.

§4. DEN LOKALA ORGANISATIONEN

Medlem kan endast tillhöra en lokalorganisation. Hon/han kan däremot tillhöra utskott etc. som är placerade på annan ort.

Lokalavdelningens beslutande organ är ordinarie medlemsmöte, som hålles minst 12 gånger/år.

Medlemsmötet utser, om så anses nödvändigt, en avdelningsstyrelse, som leder avdelningens arbete mellan medlemsmötena. Lokalavdelningen har rätt att anta egna kompletterande stadgar, om dessa inte strider mot förbundets stadgar.

Lokalavdelningen ska arbeta för att organisera medlemmarna i celler, i första hand på arbetsplatser, men även i bostadsområden och på utbildningsanstalter. Dessa celler har hand om den politiska propagandan och studierna inom respekti­ve område.

Lokalavdelningen ska kontinuerligt rapportera till FS och övriga avdelningar - minst en gång i månaden. Dessutom ska FS/AU tillställas kopior på protokoll, sammanfattningar av politiska diskussioner och övrigt material, som produceras av lokalavdelningarna.

Lokalavdelning ska sprida förbundets utåtriktade material och press. Lokalav­delning har rätt att, när den ej är enig med FS/AU i en fråga, kräva att frågan av FS/AU omedelbart förs ut till diskussion och omröstning i förbundet. FS/AU är skyldig att verkställa ett sådant krav.

På ort där lokalavdelning saknas, kan medlemmar och/eller sympatisörer bilda en arbetsgrupp. Arbetsgrupp har ej rösträtt, men kan i växande omfattning, en­ligt FS/AU:s bedömning, få tillgång till förbundets interna material. Beslut om arbetsgrupps ombildande till lokalavdelning fattas av kongressen eller genom omröstning i förbundet. Uteslutning av lokalavdelning sker på samma sätt.

Lokalavdelning och arbetsgrupp erlägger fastställda avgifter till förbundet.

§5. REGIONAL ORGANISATION

Den regionala organisationen har enbart en kontakt- och propagandafunktion. Kongressen utser ett antal regioncentra. Dessa har till uppgift att knyta kon­takter med intresserade, och bygga ut dessa kontakter till arbetsgrupper och lokalavdelningar. Dessa kontakter rapporteras till FS/AU och övriga lokalavdel­ningar i distriktet.

§6. KONGRESS

Ordinarie kongress hålles en gång/år. Om FS och/eller 1/3 av med­lemmarna så kräver ska extrakongress inkallas. Det åligger FS/AU att utsända kallelse till kongress minst två månader i förväg samt att minst en månad i förväg utsända dagordning och inkomna motioner. Nya viktiga politiska frågor får ej väckas senare än 3 veckor före kongress.

Varje medlem äger rätt att närvara, yttra sig, yrka, motionera och väljas på kongressen.

Varje lokalavdelning sänder till kongressen en röstande delegat för varje påbörjat n-tal medlemmar, där n bestämmes på närmast föregående kongress.

Kongressen drar upp den politiska linjen för kommande kongressperioder.

Vid varje ordinarie kongress ska följande tas upp till behandling:

A. Fråga om kongressens behörighet
B. Fastställande av röstlängd
C. Verksamhetsberättelse från FS/AU med åtföljande diskus­sion och beslut om ansvarsfrihet eller ej för avgående förbundsstyrelse och arbetsutskott
D. Vilande stadgeändringsförslag och bordlagda frågor
E. Val av förbundsstyrelse och till den knutna arbetsutskott
F. Val av kassör och två revisorer för förbundet
G. n-tal preciseras
H. Motioner, till vilka kongressen ej hinner ta ställning kan om så beslutas av kongressen, behandlas av kommande förbundsstyrelse
I. Vid varje kongress utses en valberedning, med uppgift att till nästa kongress framlägga namnförslag på medlemmar i förbundsstyrelse och utskott

Kongressen preciserar arbetsområden och funktioner för de o1ika ut­skotten.

Kongressen kan uppskjutas eller inställas om 3/4 av medlemmarna så kräver.

Mellan två kongresser måste minst två månader förlöpa.

§7. RIKSKONFERENS

Förutom kongress kan rikskonferens inkallas. På denna diskuteras och fattas beslut i forväg bestämda frågor, enligt samma regler som för kongress. Alter­nativt kan rikskonferensens resultat föras ut för omröstning inom förbundet. På rikskonferens kan ej beslut i stadgefrågor fattas, ej heller val till FS eller utskott ske. Kallelse till rikskonferens sker enligt samma regler som för kongress.

§8. OMRÖSTNINGSFÖRFARANDE

För att hela förbundet, vid tidpunkt då kongress eller rikskonferens ej kan inkallas, skall få möjlighet att delta i beslutsfattandet, och för att omröst­ningar enligt §§3, 4 och 7 skall kunna genomföras, finns inom förbundet möjlig­het att tillämpa ett omröstningsförfarande enligt remissystem. Förbundsstyrelsen, alternativt dess. arbetsutskott, kan enligt §§ 4 och 7, verkställa en sådan omröstning i de fall de själva är oense i viss fråga el­ler ej med säkerhet känner uppfattningen hos majoriteten av förbundet i viss fråga.

Vid omröstningen sändes samtliga förslag tillsammans med förslagsställarnas motivering ut till samtliga lokalavdelningar samt till enskilda medlemmar. Lokalavdelningarna tar efter diskussion ställning till förslagen och meddelar Förbundsstyrelsen sitt bes­lut. FS/AU sammanställer omröstningsresultatet, meddelar och verkställer det.

Omröstning sker med en röst per medlem.

§9. FRAKTIONSRÄTT

Medlemmar har rätt att inom förbundet organisera fraktioner för att driva speciella frågor i syfte att vinna en majoritet för dess linje.

En fraktion har rätt att utse en kongressdelegat för varje uppnått n-tal (se §6) medlemmar. I detta fall kan fraktionens medlemmar ej delta i valet av avdelningsdelegater och de kan ej heller räknas j avdelningens/arnas kongressrepresentation. Bildandet av fraktion ska anmälas till FS/AU samt även fraktionens omfattning,. Varje fraktions­medlem ska anmäla till avdelningen respektive regioncentrum att han tillhör viss fraktion.

§l0 FÖRBUNDSSTYRELSEN (FS)

FS väljs av kongressen och kan avsättas av kongress och/eller genom att med­lemmarna genom omröstning inom förbundet (enl. §8) så beslutar. FS’ storlek bestäms av kongressen. Vid val av FS skall tillses att FS’ personella samman­sättning får en geografisk spridning liknande förbundets.

FS’ arbetsutskott, som också utses av kongressen, bör däremot bestå av medlem­mar från en lokalavdelning.

FS skall ha protokollförda sammanträden minst 6 ggr/år.

FS/AU skall i frågor där man hyser tveksamhet huruvida majoriteten i förbundet är eniga med FS/AU i viss fråga, föra ut denna för omröstning inom förbundet.

FS/AU skall på uppmaning enl. §§4 och 7 genomföra sådan omröstning.

Ingen får sitta i FS mer än två ordinarie kongressperioder åt gången.

FS skall inför varje kongress framlägga en verksamhetsberättelse, jämte en ekonomisk verksamhetsberättelse.

§11 ÄNDRING AV STADGAR

För ändring av stadgar fordras majoritetsbeslut på kongress. Undantag är §§6, 9, 11, 12 och 13 där för ändring krävs majoritetsbeslut av två på varandra följande kongresser, varav minst en ordinarie.

§12 ÄNDRING AV POLITISK PLATTFORM

För ändring av politisk plattform för förbundet krävs majoritet på kongress eller rikskonferens.

§13 UPPLÖSNING AV FÖRBUNDET

Förbundet kan upplösas endast av två på varandra följande kongres­ser med minst 2/3:s majoritet på varje. Av dessa ska minst en vara ordinarie kongress.