Ante Ciliga

Även du, min Lenin!

1938

Skrivet: 1936-37
Digitalisering: Jonas Holmgren, www.marxists.org

FÖRORD

ÄVEN DU MIN LENIN [1]

Ante Ciliga föddes i Shegotichi i nuvarande Jugoslavien 1898. (anm). Han anslöt sig till den prokommunistiska fraktionen av det Kroatiska Socialdemokratiska Partiet, och 1922 valdes han till det Kroatiska Kommunistpartiets sekreterare. Som det jugoslaviska partiets representant vid Kominterns Balkanbyrås högkvarter i Wien, skickades han 1926 till Moskva för att studera på partiskolan. 1929 anslöt han sig till den trotskistiska oppositionen och deltog i skolans jugoslaviska sektions ”revolt”, vilken fördömde Kominterns politik i Jugoslavien. Han arresterades 1930, och tillbringade därefter tre år i fängelse, och nästan lika lång tid i exil i Sibirien.

Sina erfarenheter från, och tankar om Sovjetunionen har han nedtecknat The Russian Enigma (Ung Den ryska gåtan, utgiven på Ink Links 1979). I denna försöker han lösa den ryska gåtan: ”Hur kom det sig att allt det som utgör Oktoberrevolutionen fullständigt har utplånats, samtidigt som dess yttre har behållits,… att en revolution som satts i rörelse för att avskaffa människans exploatering av människor, har ändat med att installera en ny sorts exploatering … utan att återuppliva privata kapitalister och jordägare?”

Föreliggande artikel är ett kapitel ur detta verk. Som redan förstås av titeln (Även du min Lenin) har det inte varit populärt. I första utgåvan av Ciligas bok på franska 1938 var det helt enkelt bortklippt. Kapitlets publicerades första gången på engelska 1940 och på franska 1950. Denna svenska översättninbg är gjord efter Ink Links´ utgåva 1979.

([anm] Egentligen ligger Šegotići i Istrien, och när Ante Ciliga föddes där den 20 februari 1898 låg samhället i dåvarande Österike-Ungerns provins, ”Det Österrikiska kustlandet”. Numera ligger det i Kroatien. Ante Ciliga dog i Zagreb, Kroatien den 21 oktober 1992. (Arbetarmakts anmärkning.)

IX.

Kommunisterna inom den yttersta vänstern var inte rädda för att ge sig i kast med Rysslands alla revolutionära erfarenheter, i motsats till den trotskistiska vänsteroppositionen som ansåg att Lenin-epoken var helig. Dessutom uppkom alla dessa extremistgrupper så tidigt som 1919-21 i mer eller mindre skarp motsättning till Lenins politik.

Lenins roll i revolutionen var ämnet för hetsiga diskussioner när jag var inspärrad i Verkhne-Uralsks isoleringsläger. Den trotskistiska oppositionen försvarade, såväl i sina interna möten som i diskussioner med andra, ståndpunkten att Lenin alltid hade haft rätt. För att inte gå emot den här dogmen hade Trotskij sedan länge "insett" riktigheten i Lenins åsikt i alla de dispyter som de tidigare hade legat i luven med varandra om. Trotskij accepterade även Zinovjevs förslag att kalla sin oppositionsgrupp för "Bolsjevik-Leninister". Senare förstärkte Trotskij dogmen att den rätta åsikten vad gäller "den permanenta revolutionen" (av alla trotskistiska begrepp är detta otvivelaktigt det värdefullaste) inte var hans, utan Lenins. Trotskij tillade att Lenin i själva verket förespråkade den permanenta revolutionen, och därför hade deras meningsskiljaktighet enbart varit formell och saknade betydelse. Detta medförde att den trotskistiska oppositionen utvecklade följande tema: Meningsskiljaktigheterna mellan Lenin och Trotskij hade aldrig varit mycket stora; de hade alltid varit överens i de grundläggande frågorna och bara varit oeniga om detaljer. Den trotskistiska oppositionen försonade Lenins förflutna med Trotskijs. Eftersom den vägrade att inta en kritisk attityd till någon av dem, smetade den en byråkratisk fernissa över den hetast diskuterade frågan mellan de bägge tendenserna. Gentemot den av Stalin tillverkade myten, ställde de inte en seriös studie av fakta, utan en annan myt.

Å andra sidan gick några trotskister, VB-gruppen (Voinstvuyschii Bolshevik - Militant bolsjevikisk) - "100%-trotskisterna" - ännu längre, och deklarerade att om meningsskiljaktigheterna mellan Lenin och Trotskij alltid varit mycket allvarliga, så hade Trotskij alltid haft rätt. Ett karaktäristiskt faktum är att trotskisterna, som älskade citat, nästan alltid citerade Trotskij, men bara i undantagsfall Lenin.

Demokratiska Centralism-gruppen befann sig i en helt annan ställning vad gäller Lenin. Till skillnad från trotskisterna hade den sitt ursprung i bolsjevikernas gamla garde. Därmed var den "leninistisk", både vad gäller dess allmänna uppfattningar och det sätt som dess medlemmar framförde dem på. Vid sitt bildande 1919-21 representerade gruppen den lokala partiapparaten - "Hans Majestäts opposition" mot particentrum. I namn av "demokratisk centralism" var den emot Lenins centralkommittés byråkratiska centralism. Därav dess namn. Gruppen upprättades för att försvara leninismen mot Lenin, eftersom den ansåg att Lenin frångått sitt program eller inte insåg vart hans politik ledde. Utan att erkänna det för sig själva, satte de revolutionens nedgångs-lenin mot uppgångens Lenin. De kritiserade den politik Lenin förde vid makten, och härledde sina argument från de leninistiska principerna i Lenins skrift Staten och revolutionen. Hur insiktsfullt Lenins verk från 1917 än var, så kunde det inte ge alla svar på de frågor som uppstått under revolutionen. Slutligen hade gruppen vacklat i 10 år (1919-1929), än kapitulerat inför Lenins ultimatum, än stött trotskisternas kamp mot Stalin. Deras inriktning, "mer rojalistisk än kungen", visade sig vara omöjlig. Den första femårsplanen skakade gruppen i dess grundvalar. Majoriteten, liksom den trotskistiska majoriteten, kapitulerade. De rättfärdigade sin kapitulation med att då den Nya Ekonomiska Politiken (NEP) och bourgeoisin likviderats, byggdes socialismen, och att de hade haft fel.

Om arbetarklassens situation är eländig, beror det på att man "inte kan göra en omelett utan att krossa äggen"; innan byggandet av socialismen blir färdigt måste ett svårt stadium passeras - likvideringen av den sista kapitalistiska klassen - småbourgeoisin. På så sätt förklarade Timofei Sapronov, Demokratiska centralism-gruppens ledare, och en av de mest kända arbetarbolsjevikerna, de "kapitulerandes" ståndpunkt.

Om man vill hålla fast vid leninistiska principer är inte de kapitulerandes inställning ologisk. Lenins hela strategi efter Oktoberrevolutionen vilade på tesen att småbourgeoisin och privatkapitalism var de enda hoten mot proletariatet och socialismen. Han tuktade med järnhand alla oppositionella som sade att byråkratism och statskapitalism var en fara som hotade arbetarklassen. Trogna Lenins kurs talade Decemisterna (Demokratiska Centralism-gruppen) strax innan femårsplanen bara om den "småborgerliga kontrarevolutionens" seger och förvandlingen av Sovjetunionen till en "småborgerlig stat". Den leninistiska uppfattningen hade inte plats för någon annan kontrarevolution... Och så kommer Femårsplanen som startar ett krig mot småbourgeoisin och likviderar den. Man var tvungen att välja: Antingen var man trogen den leninistiska tesen och erkände att Femårsplanen genomförde socialismen, eller så bugade man inför verkligheten och insåg, oberoende av vad Lenin än sagt, att den "tredje kraften" - byråkratin och statskapitalism hade triumferat. De decemister som inte kapitulerade valde den andra vägen. Men denna omvärdering som faktiskt innebar att alla Lenins idéer sedan Oktober förkastades, och t.o.m. ifrågasatte dem från tiden innan Oktober, hade endast en långsam, gradvis inverkan. Den lilla gruppen decemister i vårt isoleringsläger splittrades av denna anledning i tre eller fyra fraktioner...

Några fortsatte att anse att Lenin efter Oktober hade en korrekt inställning, trots att han gjorde några mindre misstag och att politiken avvek först i och med Stalins makttillträde. Andra ansåg att revolutionens borgerligt-demokratiska struktur, i och med upprättandet av NEP, redan på Lenins tid hade fått övertaget över den socialistiska, och att Lenin inte insåg vad han gjorde. Den tredje fraktionen deklarerade att revolutionens socialistiska struktur alltid varit svagare än den småborgerliga strukturen, trots alla proklamationer. Revisionen av leninismen handlade därmed inte bara om statskapitalism, utan även om proletariatets diktatur. I början, när Lenin 1920 hävdade tesen om enpartidiktaturen, instämde decemisterna och bröt med Arbetaroppositionen, som med en gång fördömde den. Erfarenheterna från partidiktaturen ledde dem till att förkasta sina ursprungliga åsikter. Nu började de förstå att det inte kunde finnas någon demokrati inom partiet utan arbetardemokrati (i landet). Omvärderingen av Lenins politiska idéer gick snabbare än hans ekonomiska idéer. Under två års exil (i lägren) hade jag möjlighet att följa alla dess vridningar och vändningar. Slutresultatet var en kritisk, för att inte säga fientlig, inställning gentemot Lenins praktik och teorier efter Oktober.

Tonen i kritiken av den revolutionära periodens Lenin sattes av Arbetaroppositionen 1920, eller mer exakt av dess vänsterflygel, som organiserade sig 1922 med namnet Arbetargruppen. Med det språkbruk som då var vanligt, kallades gruppens medlemmar för Myasnikoviter, efter sin ledare, den välkände arbetarbolsjeviken Myasnikov.

HHan var en av de mest framstående i bolsjevikrevolutionen. Arbetaroppositionen och Arbetargruppen härstammade från bolsjevikpartiets gamla garde. Till skillnad från decemisterna kritiserade de Lenins handlingar från början, och inte detaljer utan helheten. Arbetaroppositionen fördömde Lenins ekonomiska politik. Arbetargruppen gick ännu längre och attackerade det enpartisystem och den politiska regim som Lenin upprättat före NEP. I Serge Tiyvnov hade Arbetargruppen i vårt isoleringsläger en välutbildad, mycket aktiv och kompromisslös representant. Dessutom hade han, enligt några rapporter, drag av Nechajev.[2]

Arbetaroppositionen lade som grund för sitt program Marx' paroll för den Första Internationalen - "Arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk" - och förklarade från början krig mot den leninistiska uppfattningen om "partiets diktatur" och produktionens byråkratiska organisering, som Lenin formulerade i början av revolutionens nedgång. Mot den leninistiska politiken krävde de att produktionen skulle organiseras av massorna själva, med början i fabrikskollektivet. Politiskt krävde Arbetargruppen att arbetarmassorna skulle kontrollera partiet och makten. Arbetarna, landets verkliga ledare, måste ha rätten att ta makten ifrån vilket parti som helst, även det kommunistiska, ifall de ansåg att det partiet inte längre försvarade dess intressen. I motsättning till decemisterna och majoriteten inom Arbetaroppositionen, vilkas krav på arbetardemokrati nästan helt begränsades till det ekonomiska området och som försökte försona det med enpartistaten, utvidgade Arbetargruppen sin kamp för arbetardemokrati till att kräva rätt för arbetarna att välja mellan olika arbetarpartier. Socialismen kunde bara vara resultatet av arbetarnas fria skapande, medan det som skapades under tvång och döptes till socialism, för dem inte var något annat än byråkratisk statskapitalism från början till slut.

1923, under en av de största strejkerna som Arbetargruppen ledde, vände de sig till den ryska och internationella arbetarklassen med ett Manifest där de klart och utan tvekan presenterade sina åsikter. Här brännmärktes bolsjevismens inneboende tendens att basera sig på "ledarkulten" istället för på arbetarklassen. Detta manifest är ett av den ryska revolutionens märkligaste dokument. Offentliggörandet av detta dokument då den ryska revolutionen kollapsade, hade samma betydelse som Babeufs De jämlikas manifest då den franska revolutionen kollapsade.

Under en lång tid i isoleringslägret avhöll jag mig från att deltaga i diskussionerna om Lenins roll. Jag tillhörde den generation av unga kommunister som hade uppfostrats med föreställningen om Lenins helighet. Jag ansåg utan tvivel att "Lenin alltid hade rätt". Resultaten - den revolutionära makterövringen och dess bevarande - talade till hans fördel. Därför ansåg jag och min generation att taktiken och medlen var berättigade.

När jag anlände till isoleringslägret var det med denna uppfattning jag gav mig in i diskussionerna. Så jag blev inte så lite konsternerad när decemisten Prokopenga gav mig följande råd: "Kamrat Ciliga, hetsa inte upp dig om Lenins sista strid mot byråkratin. Du stödjer dig på en av de sista artiklarna han skrev innan sin död, den om reformen av Arbetar- och Bondeinspektionen. Uppmanade han massorna att organisera sig själva mot byråkratin? Inte alls. Han föreslog upprättandet av ett speciellt organ med välbetald personal, ett superbyråkratiskt organ för att bekämpa ... byråkratin."

"Nej, utländske kamrat", fortsatte Prokopenya, "Vid slutet av sitt liv förlorade Lenin förtroendet för arbetarmassorna. Han litade på den byråkratiska apparaten, och eftersom han var rädd för att överdriva det hela, försökte han begränsa det onda genom att få en del av apparaten att kontrollera den andra." Efter några ögonblick av tystnad fortsatte hon: "Det är uppenbart att det inte är någon mening med att skrika ut det här från hustaken. Det skulle bara ge Stalin fler argument. Men det är i alla fall faktum."

Om jag kände mig ointresserad av en studie i svunna diskussioner och gräl var det för att jag var överväldigad av nutidens problem. I den mån historiska problem intresserade mig, ansåg jag att dessa grupper övervärderade betydelsen av sina gamla meningsskiljaktigheter med Lenin. Jag ansåg att revolutionens öde bestämdes av klasskrafterna, och inte av de formuleringar eller teser som den ena eller andra partitendensen hade kunnat enas om.

När Femårsplanen fortskred blev frågan om organisatoriska, politiska och ekonomiska formuleringar än en gång allt angelägnare. Problem som man kunde tycka att historien sedan länge avgjort kom plötsligt än en gång på dagordningen, och nu med ökad styrka. Krossandet av småbourgeoisin och privatkapitalismen visade att det på den samhälliga arenan enbart fanns två krafter: byråkratin och proletariatet. Och nu var det på organiseringsformens nivå som man måste finna lösningen på sådana problem som relationerna inom organisationsformen, och "vad är socialism, och hur uppnår man den". Organiseringens tekniska problem visade sig vara sociala. De arbetande massornas kamp mot det byråkratiska förtrycket kunde i fortsättningen enbart vara mot det sätt som byråkratin organiserat ekonomin. Men dessa organisationsformer hade inte uppfunnits av Stalin. Lenin hade lämnat dem efter sig. Den ryska revolutionen, trots sina motsättningar och inre strider, är en organisk helhet, och Lenin kan inte frikännas.

Myasnikovisten Tiyonov studerade dessa nya frågor, och skrev en essä om den långa dispyten om byråkratisk eller socialistisk organisering av produktionen. Hans arbete baserades på en kritik av de militära åtgärder som Trotskij vidtog för att organisera produktionen under krigskommunismen. Den unge decemisten Jacques Kosman skrev en lysande historisk studie över vad han kallade "fackföreningsfrågan". Han kom fram till resultatet, att det sätt som Lenin organiserat industrin på, hade helt och hållet lämnat över den i byråkratins händer. Den direkta konsekvensen av proletariatets förlust av (makten i) fabrikerna var att det förlorade revolutionen.

En annan decemist, Miska Shapiro, skrev ett vederläggande ur decemisternas traditionella synvinkel: Dispyterna om de olika systemen att organisera produktionen hade ingen principiell betydelse. Enligt Shapiro representerade inte Arbetaroppositionen proletariatet utan fackföreningsbyråkratin. Ifall kraven att fackföreningarna skulle få ta över fabrikerna hade uppfyllts, skulle den enda skillnaden blivit att fackföreningsbyråkratin istället för partibyråkratin styrt fabrikerna.

För att kunna bekämpa byråkratin behövde proletariatet frihet: organisationsfrihet, pressfrihet, församlingsfrihet. Men det ledde till frågan om rätten att välja sitt parti som Myasnikov hävdat, och som fördömts av Lenin, Trotskij och decemisterna. Och ändå fortsatte majoriteten av decemisterna och nästan alla trotskister att anse att "partifrihet" skulle bli "revolutionens slut". "Rätten att välja sitt parti - det är mensjevism", var trotskisternas slutliga dom. Decemisten Davidov skrev att "Proletariatet är socialt homogent och därför kan dess intressen enbart representeras av ett parti". Decemisten Nyura Jankovskaja ville veta "Varför inte demokrati inom partiet kunde förenas med diktatur utanför?". Dora Zak replikerade Davidov att "Pariskommunen gick under p.g.a. att där fanns för många partier. Men hos oss finns bara ett. Hur kan det då komma sig att även vår revolution gått under?" Den unge decemisten Volodya Smirnov gick så långt som att påstå att "I Ryssland har det aldrig varit någon proletär revolution eller proletariatets diktatur. Det har bara varit en folklig revolution underifrån och diktatur uppifrån. Lenin var aldrig proletariatets ideolog. Från början till slut var han intelligentsians ideolog." Dessa idéer hade Smirnov förenat med den grundläggande åsikten att världen styrde rakt mot en ny social formation - statskapitalism med byråkratin som härskande klass. Han buntade ihop Sovjetunionen, Kemals Turkiet, det fascistiska Italien, Tyskland på väg mot nazism, och Hoover-Roosevelts USA. "Kommunism är en extrem fascism. Fascism är en moderat kommunism." skrev han i sin artikel Komfascism. Denna uppfattningen fördunklade socialismens krafter och perspektiv något! Majoriteten av decemistfraktionen, Davidov, Shapiro m.fl., ansåg att den unge Smirnovs kätteri hade gått för långt, och under tumult uteslöts han ur sin grupp.

Jag insåg (nu) vikten av gångna problem för att kunna förstå nya problem och för att kunna göra en exakt värdering av framtida uppgifter, och jag började därför att studera dem seriöst. Nyansrikedomen i det sätt som denna extremvänstermiljö tolkade dessa frågor gynnade en kritisk värdering och en fri vilja. Jag studerade dessa frågor efter en intensiv revolutionär erfarenhet, och närmade mig därmed dem i en helt annan sinnesstämning än de kamrater som tio år tidigare funnit anledning till splittring. Jag hade bakom mig femton år av revolutionens historia och kunde bedöma historien mer klarsynt och uppmärksamt än dem.

Men då jag underkastade Lenin-epoken en kritisk analys steg jag in i det heligaste av heliga i kommunismen och min egen ideologi. Jag granskade kritiskt Lenin - ledaren och profeten som krönts med revolutionens odödliga gloria, och än mer av den efterrevolutionära mytens legender och mysterier. Trots omgivningens kritiska anda, steg jag in i helgedomen på tå, ty jag erkände att jag lyssnade på den inre röst som sade mig: "För att förstå revolutionens erfarenheter och lärdomar får man inte rygga tillbaka för någonting, och man måste vara lika skoningslös som revolutionen själv, som inte heller ryggade tillbaka för någonting."

Ju längre jag trängde in i helgedomen, dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, desto oftare ställde jag mig den grundläggande frågan: "Och är det, kanske, även Du Lenin? Var Du inte stor enbart så länge som massorna och revolutionen var stora? När massornas kraft minskade, minskade inte då även Din revolutionära anda, fast än mer?"

"Kan det vara möjligt att Du - även Du - förrådde massornas sociala intressen för att behålla makten? Att det som förförde oss, de naiva, var beslutet att behålla makten? Att Du hade föredragit den segrande byråkratin framför de besegrade massorna? Att Du kan ha hjälpt den nya byråkratin att böja sovjetmassornas nackar? Är det möjligt att Du kan ha krossat massorna när de inte ville anpassa sig till den nya ordningen? Att Du kan ha förtalat dem, att Du kan ha förvanskat känslan i deras rättmätiga aspirationer? Lenin, Lenin, vad väger tyngst, Dina förtjänster eller Dina brott?"

"Jag fäster föga vikt vid Dina motiv: Du ansåg det bättre att byråkratin böjde massornas nackar än att än en gång se tidigare exploatörer, bourgeoisi och jordägare (vid makten igen). Det är möjligt att byråkratin ansåg detta viktigt, men för massorna spelade det mindre roll..."

"Jag fäster också föga vikt vid Dina försvarares argument: Subjektivt var Dina avsikter världens bästa. Det var Du själv, Lenin, som lärde oss att inte döma folk efter deras avsikter, utan efter handlingens objektiva betydelse för de sociala grupper som tjänar på den och för vilka de talar. Dessutom hittar jag bevis i Ditt - mycket förbehållsamma, det måste sägas - försvar, att Du själv accepterade den regim som Du objektivt frambringade. Än värre: Precis när byråkratins diktatur blev strängare förtalade Du medvetet (bevis för detta finns) de arbetarmassor som motsatte sig den triumferande byråkratin. Trots det är det detta motstånd - hur svagt det än var, hur krossat det än var av byråkratin - som är revolutionens avgörande testamente. Och en ny revolution som verkligen befriar, socialt befriar, de lägre klasserna, kan uppkomma i Ryssland och överallt i världen bara om den infriar den krossade Arbetaroppositionens program. Det är på detta sätt, i mänsklighetens historias kontinuitet, som dess progressiva tendenser kommer att föras framåt..."

Långt borta sjunker solen ned över Uralbergen och kastar sina sista strålar över den öde stäppen, bergen och fängelset, och lyser upp min cell. Det är mitt tredje år i fängelse. Och det är svårt... Genom gallret ser jag med intensiv längtan efter bergen, solen, himlen, frihet, frihet. Jag är ensam i cellen. Min rumskamrat är på sjukhuset. Min själ är tröstlös... Jag sörjer Lenin.

"Vad har jag just gjort? Har jag blivit tokig, ett offer för fängelseyra?"

Låt oss se på det hela närmare.

1917 gällde det uppenbarligen vem som snabbast kunde gå längst och vara starkast, massorna eller Lenin. Som en tornado som förstör allt i sin väg störtade de allt i Ryssland och världen som var gammalt, korrumperat och bedrägligt. Sannerligen var detta "dagar som skakade världen". Ryssland skapade världshistoria. P.g.a. att Lenin visste hur mänsklighetens hjärta ficks att slå i det ögonblick av sin storslagna och befriande explosion; p.g.a. att när han på den tiden såg den storslagna djärvheten i de folkliga massornas triumf, visste Lenin hur man var ett med dem och hur man ledde dem, hade han för alltid fått en hedersplats i arbetarnas hjärta och i historiens Panthenon. Den platsen är han alltid tillförsäkrad, även om han, precis som Cromwell, måste stå till svars inför massorna för sina brott eller sina efterträdares efter revolutionens nedgång; även om hans lik någon gång i historien skulle överlämnas till en rasande befolkning på Moskvas gator, precis som Cromwells lik hängdes.

Från det ögonblick när den gamla byggnaden kollapsade och Lenin kom till makten började den tragiska skilsmässan mellan honom och massorna. Till en början omärkbar, växte den och blev till slut grundläggande.

Arbetarmassorna uppnådde instinktivt sin totala frihet, uppnådde fullständigt sina mål. Det var det som de gjorde revolution för. Allt och allt genast. Nu eller aldrig. Det är detta som skiljer en revolutionär epok från en reformperiod. De arbetande massorna i Ryssland gick 1917-18 utanför 1905 års gamla socialism för att skapa en ny, och gick därmed längre än Lenin från början önskade. Framfarten var så mäktig och situationen så spänd att massorna svepte med sig Lenin i kölvattnet. Så var relationerna mellan ledaren och massorna när revolutionen kulminerade.

Fakta talar för sig själva: Efter Oktoberrevolutionen ville Lenin inte tala om att expropriera kapitalisterna, utan bara om "arbetarkontroll" - arbetarnas basorganisationer skulle kontrollera kapitalisterna som även i fortsättningen skulle styra företagen. En hård klasskamp följde som kullkastade Lenins tes om att klasserna skulle samarbeta under hans makt: Kapitalisterna svarade med sabotage och arbetarna tog kollektivt över den ena fabriken efter den andra... Det var först när arbetarmassorna de facto hade exproprierat kapitalisterna som sovjetregeringen erkände de jure och utfärdade ett dekret som nationaliserade industrin.

1918 besvarade Lenin arbetarnas socialistiska längtan med ett system av statskapitalism ("med Tysklands under kriget som modell") där tidigare kapitalister till största delen deltog i denna nya Sovjetekonomi. Lenin var inte anhängare av ett fullständigt förstörande av den gamla ekonomiska ordningen, utan för en slags jämvikt mellan det gamla och det nya, för deras samexistens. Lenin som strax innan hade attackerat "klassamarbete" blev nu dess förespråkare. När han satt vid makten började han känna påverkan från samhällets skilda krafter, och inte längre, som tidigare, enbart från arbetarklassen. Han hade gjort sig till försvarare av klassens tillfälliga status quo, och förespråkade inte längre epokens dynamik.

Det växande inbördeskriget kom att än en gång korrigera denna fas i den leninistiska revolutionsfilosofin. De tyska och österrikisk-ungerska kejsardömena gav färsk näring åt de folkliga massornas maximalistiska tendenser, och frågan om socialismens omedelbara fullbordande sanktionerades officiellt. Året 1919 började. Det är den ryska revolutionens uppståndelse, dess 1793. Och, som vi har sett, var det än en gång på massornas och inte på Lenins initiativ.

Från revolutionär uppståndelse till bankrutt är det bara ett (kort) steg. Vid denna historiska kris är det Lenin som har den mest tragiska rollen. Om perioden av socialt uppror, av revolutionär hänförelse, karaktäriserades av att massorna lyckades dra Lenin efter sig, avslöjade revolutionens nedgång och bankrutt motsättningen mellan Lenin och arbetarmassorna, och hans seger över dem.

Vad gällde slaget? Just socialismens princip, den ur bourgeoisins händer vridna industrins öde. Det är detta som orsakar Lenins skilsmässa från proletariatet. Det är där man måste söka nyckeln till en förståelse av Lenins dubbelhet i revolutionen.

Arbetarna hade tagit makten i fabrikerna och introducerat den kollektiva produktionsprincipen. Men samordningen mellan de olika fabrikerna var beroende av den byråkratiska apparaten. Redan detta var ett symptom på den fara som hotade proletariatet. Socialismens öde i Ryssland var beroende av om arbetarna hade möjlighet att trygga den övergripande kontrollen över produktionen. För att uppnå en socialistisk samhällsordning och att omorganisera bondeekonomin med socialistiska metoder, måste proletariatet först förverkliga den socialistiska organiseringen av sin egen hemvist - industrin.

Det tycks som att det här rör sig om en framtvingad sanning. Ändå glöms den alltid när socialismens och revolutionens öde utforskas. Lenin, placerad högst uppe i apparaten, såg problemet med apparatens ögon. En arbetardelegat på 10:e partikongressen (1921), Milyanov, satte fingret på det: "Lenins attityd är psykologiskt begriplig. Kamrat Lenin är president i Folkkommissariernas råd. Det är han som leder vår sovjetiska politik. Det är tydligt att alla handlingar, vem som än utför dem, som besvärar ledningen bara kan ses som småborgerliga och särskilt farliga."

Även under inbördeskriget fortsatte den centrala byråkratin att växa, och tog över fabrikerna. Fabrikernas styrelse, som från början föreslogs av arbetarna och tjänstemännen, utnämndes nu alltmer från centrum. Samtidigt ersattes det ursprungliga styrelsesystemet gradvis av en enmansledning. Fabrikerna började glida arbetarna ur händerna. Detta skedde på initiativ från Lenin, och trots motstånd från partiets hela arbetarfraktion och alla de ledande arbetarbolsjevikerna. För sin oppositions skull sändes Tomskij i exil till Turkistan på samma sätt som Sapronov sändes till Ukraina för sin "demokratiska centralism".

Med inbördeskrigets slut återupptogs kampen om herraväldet över industrin mellan byråkratin och proletariatet med förnyad styrka. Det gick in i en avgörande fas. Det var just den kampen som krossade systemet med krigskommunism.

"I vår industri finns två makter, arbetarnas och byråkratins. Det paralyserar produktionen. Den enda utvägen är ett radikalt beslut: en enda makt, antingen arbetarsocialismens eller statskapitalismens."

I dessa termer fördömde Shlyapnikov, Arbetaroppositionens teoretiker, konflikten i en artikel i Pravda, under de förberedande diskussionerna (inför kongressen) om fackföreningsfrågan.

Vilken var Lenins attityd vid den tiden? Även han stod för ett kompromisslöst beslut, men med den skillnaden att han stödde att byråkratin gavs all makt. Lenin erkände själv att det under skydd av "fackföreningsdiskussionen" rörde sig om att dra undan fabrikerna från arbetarklassens kontroll. Han deklarerade att "Om det är till fackföreningarna, d.v.s. till de till niotiondelen icke-partianslutna arbetarna, som ledningen för industrin skall anförtros, vad har vi då för nytta av partiet?"

Så i partiet fanns bara en tiondel av arbetarklassen, arbetarbolsjevikerna, och de krävde detsamma som de icke-partianslutna. Klasslinjen i denna avgörande fråga var mycket skarp: å ena sidan arbetarna (partianslutna eller ej), å den andra byråkraterna (partianslutna eller ej). Bakom arbetarna - socialism, bakom byråkraterna - typisk statskapitalism.

För att kompensera förlusten av fabrikerna gav Lenin arbetarna strejkrätt. Som om arbetarna gjorde Oktoberrevolutionen för rätten att strejka!

Karaktäristiskt är Lenins relation till "liberalerna" i hans eget byråkratiska läger. Stående halvvägs mellan Arbetaroppositionen och Lenin föreslog Trotskij-Bukharin-Sapronovgrupperna att byråkratin absoluta makt skulle begränsas genom att arbetarna i rådgivande syfte gavs en röst om produktionens organisering. Lenin motsatte sig detta å det bestämdaste och tillämpade vid den 10:e partikongressen 1921 de kraftigaste organisatoriska åtgärderna mot dem för deras "vacklan".

Lenin "vacklade" minsann inte. Utnämnande sig själv till talesman för sovjetbyråkratin (partilös såväl som kommunistisk) vred han fabrikerna ur händerna på arbetarna (kommunistiska och partilösa) med orubblig hårdhet. Han ryckte ifrån dem deras väsentliga erövring, det enda vapen de kunde använda för att ta ytterligare ett steg mot sin emancipation, sin väg mot socialismen. Det ryska proletariatet blev än en gång en lönearbetande arbetskraft i andras fabriker. Av socialismen i Ryssland återstod inget annat än själva ordet.

Och hur var det med 1921 och Kronstadt-upproret frågar sig många. Industrins öde, d.v.s. socialismens öde, var avgjort långt dessförinnan. Krossandet av Kronstadt-revolten var byråkratins svar på proletariatets och böndernas försök att ena sig mot den. Lenin och hans byråkrati var mycket rädda för detta. Efter krossandet av NEP och alliansen mellan byråkratin och bönderna mot proletariatet. Det var först vid tiden för Femårsplanen som den förstärkta byråkratin vände sig mot sina tillfälliga allierade - mellanbönderna och kulakerna.

Efter att ha likviderat socialismen på det ekonomiska området - efter att ha likviderat arbetarmakten i fabrikerna - hade byråkratin ytterligare en uppgift att utföra, att likvidera proletariatets och de arbetande massornas politiska makt. Organen för den makten var den storslagna massorganisering som forsade fram under den revolutionära processen - sovjeterna.

Mot den politiska massorganisationen, sovjeterna, och mot den ekonomiska massorganisationen, fackföreningarna, ställde byråkratin den organisation där massornas deltagande var svagast, men där den själv var starkast - partiet. För att förhindra varje möjlighet till att slaget skulle vinnas av massorna, såväl inom som utom partiet, tog 10:e partikongressen på Lenins initiativ följande beslut: Alla partier utom det kommunistiska förbjöds, och inom partiet förbjöds alla åsikter och oppositionsgrupper som motsatte sig partiets byråkratiska maktcirkel. Partiet förvandlades till det byråkratiska kejsardömets stödorgan, precis som sovjeterna och fackföreningarna hade förvandlats till partiets stödorgan. Den bonapartiska diktaturen över partiet, arbetarklassen och landet hade tagit form.

Jag blev helt mållös när jag fann att kommunistpartiets ledare var fullständigt medvetna om detta. I sin bok Övergångsperiodens ekonomi,, formulerade Bucharin teorin om "proletär bonapartism" (personväldet).[3] Angående detta noterade Lenin att "Det är sant ... men man bör inte använda det ordet"[4] Man kan göra det, men man får inte säga det - det är Lenin då han övergav proletariatet för byråkratin. Lenin visste även hur byråkratins bonapartistiska drag doldes: "Det är inte möjligt att realisera proletariatets diktatur med en organisation som omfattar det i sin helhet, ty proletariatet är fortfarande alltför splittrat, alltför förödmjukat, alltför lättmutat." Där kan proletariatets diktatur "bara realiseras av förtruppen som till sig samlar klassens hela revolutionära energi - partiet." Senare erfarenheter kom att demonstrera all byråkratisk realitet i denna teori om diktaturen, teorin om partiets diktatur över arbetarklassen - en utvald minoritets diktatur över proletariatets "efterblivna massa". Än en gång demonstrerade historien riktigheten i frasen från den gamla revolutionssången - Det finns ingen allenarådande frälsare Varken Gud, kejsare eller tribun[5] - riktigheten i arbetarrörelsens paroll: Arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk.

Icke desto mindre fodrade likvideringen av proletariatets politiska makt en solid "ideologisk bas".

Man kunde bara nalkas det förtäckt, ty det var omöjligt att nämna saker vid deras rätta namn. I en revolution som ursprungligen gjordes i socialismens namn, är det inte lämpligt att rent ut säga att "Nu är det vi som är de nya herrarna, de nya exploatörerna." Det är mycket lättare att kalla tagandet av fabrikerna från arbetarna för "en seger för det socialistiska produktionssättet", byråkratins grepp över proletariatet för "stärkandet av proletariatets diktatur", och de nya exploatörerna för "proletariatets förtrupp". Eftersom jordägarna hade varit "böndernas beskyddare" och bourgeoisin "folkets förtrupp", kunde byråkratin mycket väl vara "proletariatets förtrupp". Exploatörerna har alltid betraktat sig som de exploaterades förtrupp.

Lenin rättfärdigade sin nya politik med proletariatets svaghet. Medan han anförtrodde revolutionen i byråkratins händer, försäkrade han att han beskyddade den mot arbetarna. Morgondagens belöning skulle rättfärdiga dagens offer. Dessa belöningar ligger nu framför våra ögon, och vi vet vad de är värda. Det måste sägas till det ryska proletariatets ära, att det trots sin svaghet, med en gång förstod vad som var i görningen. Det förstod att Lenin handlade som om han hade sagt: "Ni andra, ni arbetare, ni är ologiska. Ni begär socialismens omedelbara införande, men ni saknar styrkan att genomföra det. Och eftersom Ni inte kan bli samhällets herrar, måste Ni bli tjänarna - det är klasskampens lag i alla klassamhällen. Om Ni fogar Er i det oundvikliga, kommer vi att ge Er allt som är möjligt att ge Er."

Arbetarna hade sin egen uppfattning om kampen och de handlade som om deras svar varit "Nej, det är du som är ologisk, kamrat Lenin. Om vi inte är tillräckligt starka för att bli landets herrar, då måste vi gå över till aktiv opposition. En klass kapitulerar inte, den kämpar."

Redan proletariatets spontana opposition mot byråkratins övergrepp var ett tydligt tecken på att proletariatet inte var så svagt som Lenin hävdade. Om han av hela sin själ hade stött proletariatet, hade han stött den arbetaropposition som visade sig över hela landet, men istället tänkte och handlade han i byråkratins anda, i sin makts anda. Den proletära kraften såg han som ett hot, och han tillämpade klasskampens lagar på proletariatet: Den klass som inte ger sig måste krossas av sin härskare. När han avslutade 10:e partikongressen utropade Lenin till bifallsropen från landets nya byråkrati: "Nu har vi avlivat oppositionen. Vi kommer inte längre att tolerera den för ett ögonblick." I realiteten innebar det slutet för den legala oppositionen. Framför denna öppnades nu dörrarna till fängelser och exil, i väntan på avrättningspatrullens ankomst.

Trots sina grundläggande förändringar fortsatte revolutionen att, precis som tidigare, att kalla sig "proletär" och "socialistisk". Än värre var att Lenin visade hur nödvändigt det var att förena de inrotade fraserna med proletariatets verkliga underkastelse. När arbetarna, de byråkratiska anspråkens verkliga offer, protesterade mot byråkratins bedrägeri mot socialismen och krävde att deras rättmätiga intressen skulle tillgodoses, avvisade han dem över en kam som "småborgare", "anarkister" och "kontrarevolutionärer". Byråkratins intressen betecknades däremot som "proletariatets klassintressen". Han etablerade i landet en totalitär och byråkratisk regim som kallade allt som var politiskt eller socialt progressivt för "kontrarevolutionärt". Han införde den flod av lögner, förfalskningar och förvrängningar som hela Ryssland idag, i sin fulländade och förstärkta stalinistiska variant, lever i, och som förgiftar den internationella arbetar- och demokratiska rörelsens hela sociala liv.

När Shlyapnikov i slutet av den 10:e partikongressen hörde Lenins tal och resolutionsförslag om Arbetaroppositionen utbrast han: "aldrig i hela mitt liv, efter 20 år i partiet, har jag någonsin sett eller hört något mer demagogiskt eller nesligare." Shlyapnikovs ord ekade som Thomas Münzers karaktärisering av Luther som "Doktor Lögnare" efter Luthers stöd för de protestantiska prinsarna mot de protestantiska bönderna.

"Och det är precis vad Du, Lenin, blev i slutet av din historiska karaktär" sade jag till mig själv...

Jag stirrade stelt och med motvilja på Lenins porträtt på bordet i min cell. Framför mig stod två Lenin, precis som det hade funnits två Luther och två Cromwell. De lyftes av revolutionen, och när man gled nedför det sluttande planet krossade de dem som ville gå vidare.

Och hela denna avgörande utveckling skedde under två-tre år av den ryska revolutionen, precis som i alla andra revolutioner.

"Den politiska betydelsen av Din opposition mot den rovlystna stalinismen i slutet av Ditt liv, Lenin, innebar inte mer än en vacklan - även om det var tragiskt för dig - mellan stalinism och trotskism, d.v.s. mellan den ultrareaktionära och den liberala varianten av byråkratin."

Bolsjevikpartiets, samt Lenins och Trotskijs, öde visar än en gång att även de mest avancerade partier och de största ledare till sin karaktär begränsas av de historiska omständigheterna. Det är p.g.a. detta som de oundvikligen vid ett givet tillfälle blir konservativa, trots det nya livets krav.

Leninlegenden tycktes mig inte mer än en lögn avsedd för att dölja byråkratins brott.

"För att krossa den byråkratis diktatur, som skapats av dina händer, var det även nödvändigt, Lenin, att krossa legenden om proletariatets ofelbare vise man. I farans stund krossade Du proletariatet istället för att räcka det Din hand."

"Om världen fortfarande behöver följande läxa, bekräftar Du den: När massorna inte klarar av att rädda revolutionen, kan ingen göra det åt dem. Din erfarenhet, Lenin, säger oss att den enda vägen att rädda en proletär revolution är att driva den till sin spets, till massornas fullständiga frigörelse. Om revolutionen inte drivs till sin spets kommer oundvikligen en ny privilegierad minoritet att utöva sin diktatur över majoriteten av arbetarna. Dagens revolutioner kommer antingen att uppnå fullständig socialism, eller så kommer de en dag oundvikligen bli antiproletära, antisocialistiska. De blir kontrarevolutioner."

"Varken Gud eller herrar" sade en röst längst nere från mitt undermedvetna, men icke desto mindre hörbar, stadig och fodrande. Lenins porträtt på bordet i min cell revs i tusen bitar och slängdes i papperskorgen...

Cellen var mörk. Utomhus hade mörkret fallit. Uralbergen och stäppen sänktes i en olycksbådande tystnad. Jag mådde illa och hade ont i hjärtat. Under sex månader var jag så deprimerad att jag inte kunde säga eller skriva ett ord om mina nya slutsatser om den store revolutionäre ledaren, så mycket led jag när jag skilde mig från myterna om den Lenin jag en gång så trogen höll mig fast vid.

Noter:

[1] Rubriken syftar på de ord som Julius Ceasar anses ha yttrat då han fann sin bäste vän, Brutus, bland de som överföll och mördade honom: "Även du, min Brutus!"

[2] Den jakobinske anarkisten Nechojev - Bakunins lärjunge och den som gav denne inspiration till hans "revolutionära katekes" - var den typiska nihilisten under tsartiden. Han inspirerade Dostostjevskij till sin berömda roman Den besatte.

[3] Ryska utgåvan 1920, sid. 115.

[4] Lenin - Samlade verk, vol. XI, ryska utgåvan 1930.

[5] Tribunen valdes i det antika Rom av det egendomslösa folket (dock ej slavarna) - plebejerna - för att representera dem. Enbart patricier (överklassen) var valbara. Flera tribuner reformerade den romerska staten, och begränsade patriciernas makt.