ARBETARMAKT
Workers' power league
Presentation
Nyheter
Plattform
Rådsmakt
Arbetarpress
Arbetarmakt
Bilder
English
Kontakt
 
Föregående sida
 
Vi finns också på:
Facebook
Wikipedia

Samulel Farber:

REVOLUTIONÄR I KUBANSKT FÄNGELSE

Följande artikel är hämtad från den amerikanska organisationen International Socialists tidskrift Changes nr 2 1985. Artikelförfattaren, Samuel Farber, lämnade Kuba 1958, medan han fortfarande var gymnasieelev. I samband med ett töväder i relationerna mellan Kuba och USA 1979, kunde många emigranter från Kuba passa på att, för en vecka, besöka sina släktingar och gamla vänner. Samuel Farbers intryck finns publicerade i Changes nr 6 1980, respektive Critique nr 13.

Den kubanske revolutionäre författaren Ariel Hidalgo har suttit i fängelse nära Havanna sedan 1981. Hans syster Gisela, som är flygvärdinna och fackligt aktiv samt bor i New York, beskriver Ariel som "en militant marxistisk beundrare av Che Guevara, en idealist, en man som alltid sade sin mening om orättvisor, oavsett deras ursprung".

Enligt systern arresterades Hidalgo först 1980 då han gick emot en grupp stenkastare och protesterade högljutt mot deras attack mot en student som sökt tillstånd att emigrera under massutvandringen från hamnstaden Mariel.

Att denne student sökte Ariel Hidalgos stöd är inte förvånande. Hidalgo var en populär och hängiven lärare för arbetare vid det vuxengymnasium utanför Havanna där jag själv studerade för 30 år sedan. Skolan heter Manolito Aguiar efter en av mina vänner, även han en gymnasistpolitiker som mördades av Batistas polis.

Under en längre tid hade studenter samlats i Ariels hus för att diskutera marxism och politik. På 70-talet, när han fortfarande bara var strax över 30, hade officiella kubanska tidningar och förlag publicerat flera av hans politiska och historiska artiklar om Jose Martis syn på imperialistisk nykolonialism, om Panamakanalen (för vilken han erhöll både kubanska och panamanska priser), liksom boken Arbetarrörelsens och det socialistiska tänkandets uppkomst på Kuba.

Under det att dessa arbeten skrevs inom ramarna för den rådande ortodoxin, råkade Hidalgo ofta i svårigheter på sitt arbete och i andra sammanhang. Han sade alltid sin mening om byråkratins arrogans, missbruk och privilegier. Till slut drog han. slutsatsen att det som fanns på Kuba var långt ifrån vad Marx och Engels hade tänkt sig.

Hidalgo frigavs efter den första arresteringen 1980, men arresterades på nytt 1981. Han placerades först på ett psykiatriskt sjukhus, därefter på Statssäkerhetens högkvarter för att ställas inför rätta. Han anklagades och dömdes till åtta år enligt den Femte Avdelningen (med rubriken "Fientlig Propaganda"), paragraf 108-1 i den kubanska strafflagen. Denna paragraf straffar "den som (a) i muntlig, skriftlig eller annan form uppviglar mot den sociala ordningen, den internationella solidariteten, eller den socialistiska staten; (b) tillverkar, distribuerar eller innehar propaganda av den art som nämnes i föregående moment".

Hidalgo dömdes till det maxistraff på åtta år som denna lag föreskriver. vid denna politiska rättegång, som alltid oomnämnd i kubansk press, tilläts Hidalgo enbart säga några få ord vid rättegångens slutskede. Inte oväntat bestod de "bevis" som lades fram vid rättegångens enda och korta sammanträde av uttalande från medlemmar ur den lokala försvarskommittén, vilka vittnade om att Hidalgo "pratade för mycket".

Hidalgo tillbringade de 14 första fängelsemånaderna under bedrövliga förhållanden - i ensamcell i en mörk, trång och smutsig cell i Combinada del Estefängelset nära Havanna. Därefter förbättrades förhållandena. Han förflyttades till en vanlig cell, och hans fru, men dock inte hans dotter, fick besöka honom två timmar per månad. Hon fick lov att ge honom vissa matvaror (som t.ex. sötsaker, mjölkpulver, bröd), men inget att läsa eller att skriva med.

Sedan augusti 1984 har emellertid även dessa månatliga besök förbjudits. Hidalgo har förkastat den "rehabilitering" som eventuellt skulle kunna förbättra hans förhållanden i fängelset, eller på sikt t.o.m. innebära hans frigivning. Han fortsätter att hålla fast vid sina ståndpunkter, att den socialistiska revolution han tror är nödvändig, inte kan överleva utan socialistisk demokrati, varken på Kuba, i övriga Latinamerika, eller i resten av världen.

Hidalgos åklagare nämnde aldrig, att då polisen letade igenom hans hus inför rättegången konfiskerade den ett utkast till ett opublicerat manuskript: "Kuba - Den marxistiska staten och den 'Nya klassen'. En dialektisk materialistisk studie". I denna artikel, vilken eventuellt kommer att publiceras i den brittiska socialistiska tidskriften Critique, försöker Hidalgo att visa att vad han kallar en "företagsledande" härskande klass har tagit över på Kuba, liksom i övriga "socialistiska" länder. Han argumenterar för att, precis som i de kapitalistiska länderna, har arbetarklassen bara ett alternativ, nämligen att resa sig, ta över den nya staten och etablera sitt eget välde.

II

Större delen av Hidalgos diskussion om naturen hos det nya stalinistiska klassamhället är välkänd för Changes' läsekrets (samt även för Rådsmakts, övers. anm.). Trots att Hidalgo skrev utan att ha tillgång till större delen av de ickestalinistiska internationella tidskrifterna, tycks det som om han, oberoende av dessa, utvecklat flera av dess argument.

Det finns emellertid två frågor där han tycks komma med egna bidrag till analysen av de stalinistiska samhällena. Den första handlar om den byråkratiska korruptionens rötter, när en "företagsledare för egen del tar en del av det som skulle ha gått till staten".

Hidalgo förklarar detta på följande sätt:

"Det är ologiskt att tänka sig att en funktionär skulle begränsa sig till att enbart njuta av de varor och tjänster som han själv kan lägga beslag på /.../ Det beslagtagna har dessutom ett bytesvärde. Företagsledare A, som leder ett byggföretag, vänder sig t.ex. till företagsledare B, som leder ett bryggeri, och ber honom att 'för hans räkning lösa problemet' med. tio ölbackar. B ger honom de begärda backarna, vilka utgör en del av hans fabriks merproduktion.

För A ligger dessa ölbackars värde i sitt bruksvärde, medan det för B ligger i deras bytesvärde, eftersom han vet att de kommer att göra det möjligt för honom att erhålla de tusen cementblock han behöver till sitt sommarställe, och att även A för honom kommer att 'lösa' en del av företagets merproduktion.

I detta läge har A utnyttjat exploateringen av sina arbetare redan innan denna har inträffat, därför att de tusen cementblocken har, i detta fall, ett slumpmässigt värde av tio ölbackar, och tvärtom. Hursomhelst, till skenet tycks inte detta byte mellan A och B vara av exploaterande karaktär, eftersom B inte lägger sig till med de tio ölbackarna för egen konsumtion, utan istället ger dem i present till någon annan. För det andra byter inga pengar ägare mellan A och B. För det tredje är inte bytet samtidigt, utan dess bägge faser skiljs åt genom en obestämd tid, så att det hela snarare liknar oegennyttiga favörer än handel. Till sist, både A och B tycks lösa problem på sina resp. företag, även om det sker med inofficiella metoder."

III

Den andra frågan rör arbetarnas brist på motivation att producera i stalinistiska samhällen. Hidalgo förkastar individuell själviskhet som en oönskad morot, men beklagar arbetarnas avsaknad av ambition i dessa nya klassamhällen.

Enligt Hidalgo kan en sådan nödvändig ambition enbart komma till stånd genom att "alienationen mellan producenter och produktionsmedel tar slut. /.../ Hur kan denna alienation upplösas? Genom att arbetarna själva, från basen, väljer sin företagsledning, och genom att låta de enskilda arbetarna direkt gynnas av /produktionsenheternas/ vinster."

För att undvika att nya skillnader uppstår mellan olika sektorer av arbetarklassen, föreslår Hidalgo att "staten skall ha till uppgift att utjämna skillnader mellan olika kollektiv, genom att ta ut en skatt alltefter produktionsmedlens utveckling. På detta sätt skulle individualism och kollektivism upplösas i en dialektisk relation. Den kollektiva karaktären av jämlik fördelning inom samma produktionsenhet skulle dessutom håna den individualistiska karaktären hos den proportionella fördelningen mellan arbetskollektiv efter nedlagt arbete. Vem skulle ha hand om denna proportionella fördelning? Folket självt, genom sina val på marknaden."

Detta kan låta som om Hidalgo föreslår en sorts syndikalistisk marknadssocialism. Men längre fram skriver han fördelaktigt om socialistisk icke-byråkratisk planering. Han antyder att tvärtemot vad som händer under kapitalismen, så "leder inte socialistisk konkurrens till överproduktionskriser, eftersom denna kommer att begränsas av de naturliga gränser som arbetarsamhällets samordning av det allmänna intresset kommer att genomföra genom staten; Denna stat kontrolleras /.../ av föreningen av alla producenter i en federalistisk integrering av alla kollektiv."

IV

Tyvärr är Ariel Hidalgo än så länge en ensam kubansk röst: Hans marxistiska revolutionära socialism är inte representativ för en ny opposition mot den castristiska varianten av stalinism.

På Kuba finns faktiskt en ny opposition. I det stora hela utgörs den av folk som växt upp på Castros Kuba, snarare än under den kapitalistiska tiden dessförinnan. Emigrationen efter 1980 har ett helt annorlunda socialt ursprung än de som lämnade dessförinnan: De nya kubanska f1yktingarna tenderar att vara unga, män, outbildade arbetare från städerna, vilka är svarta i åtminstone samma omfattning som kubanerna i allmänhet.

En ny sorts intellektuella har också dykt upp de senaste åren. Flertalet är tidigare vänsterrister, vilka blev kända och/eller uppnådde sin intellektuella och artistiska mognad under Castro. Dessa intellektuella och artister representeras bra av de intervjuade i filmen Opassande leverne (en fransk TV-dokumentär om repressionen mot kubanska icke-anpasslingar, huvudsakligen homosexuella. - Visad i svensk TV 1984 under en Kubaafton., övers. anm.)

I bästa fall attraheras dessa oppositionella av liberala, och ibland socialdemokratiska mänskliga-rättighetsideologier. Vanligen stödjer de "Väst" i kulturpolitiska termer och även om de medger att kapitalistisk och västlig imperialistisk exploatering är av ondo, är inte detta en omedelbar fiende som man behöver bekymra sig mycket om.

Denna attityd är förstås inte så annorlunda från stora delar av den polska Solidarnosc-rörelsens vänsterflygels politik, t.ex. de flesta medlemmarna i KOR. Men det finns en avgörande skillnad: Till skillnad från Polen så saknar Kuba en socialistisk tradition skild från stalinismen, medan många inom vänstern av Solidarnosc t.ex. identifierar sig med det gamla Polska Socialistpartiets (PPS) traditioner.

Förklaringarna till detta nya ansikte i den kubanska politiken är många och komplexa, men bland dessa måste vi definitivt ta med det faktum att den stora majoriteten inom den amerikanska vänstern, inklusive de flesta vänsterradikala liberaler liksom många socialdemokrater, mer eller mindre har sympati för Castro.

Den minoritet inom vänstern som inte är för Castro, tycks antingen bestå av liberaler som misstagits för radikaler (som t.ex. Irving Howe) , avskyvärda kärnvapenkrigshetsare av typ SocialDemocrats-USA, vilka i själva verket inte alls tillhör vänstern; eller små minoriteter av homosexuella, ananarkister och "tredje-ståndpunkts"-revoltionära socialister. Till och med bland dessa små minoriteter saknas det inte påtryckningar för att anpassa sig till den hegemoniska pro-Castro-miljön.

Det behöver väl inte påpekas att den stora majoriteten inom denna vänster, vilken tillsammans med den chauvinistiska högern deltog i förtalet och försöken att misskreditera flyktingarna från Mariel 1980, inte heller har kunnat påverka denna nya kubanska opposition.

En amerikansk vänster som kraftfullt hade motsatt sig den amerikanska imperialismens politik på Kuba, i Latinamerika och Karibien, samtidigt som den vägrade att blanda ihop detta med stöd för Castros variant av stalinism, skulle i och för sig inte varit garanterad någon succé i sina försök att påverka denna opposition. Men den skulle i alla fall ha behållit sin moral och sin politiska auktoritet intakt.

Samuel Farber

Översatt ur CHANGES 3-4/85