INLEDNING

Från 20-talet fram till sin död 1981 var Paul Mattick en av de främsta företrädarna för den rådskommunistiska traditionen. Här presenterar vi en serie artiklar om och av Mattick. Först en kort biografi av Michael Buckmiller hämtad ur den tyska tidskriften Links. Sedan en intervju ur danska Politisk revy. Den är visserligen nästan tio år gammal. Något inaktuell kan det tyckas, men å andra sidan sammanfattar den på ett bra sätt två av Matticks käpphästar kristeorin och rådstanken. Slutligen en översättning av en av Matticks sista artiklar, Marxismen igår, idag och imorgon. Den är hämtad ur den amerikanska tidskriften Root & Branch nr 10.

PAUL MATTICK 1904-81

Den 7 februari 1981 dog Paul Mattick 76 år gammal i Cambridge, Massachusetts. Hans teoretiska och politiska aktiviteter präglades djupt av den radikala, rådskommunistiska riktningen i tjugotalets tyska arbetarrörelse, vilken han växte in i som ung man. Han föddes i Pommern 1904 och växte upp i en klassmedveten arbetarfamilj.

POLITISK VERKSAMHET I UNGDOMEN

Redan vid 14 års ålder tillhörde han spartakisternas Freie Sozia1istische Jugend och var lärlingarnas delegat i arbetarrådet vid Siemensfabriken där han hade börjat som verktygsmakarlärling våren 1918. på jakt efter äventyret drogs han in i många aktioner under revolutionsåren, arresterades flera gånger och hotades av döden. Den revolutionära rörelsens slutliga nedgång - det socialdemokratiska partiet lyckades kontrollera och senare aktivt undertrycka den stärkte Matticks grundläggande uppfattning att revolutionen måste utföras av arbetarna på grundval av sina egna idéer och att ingen annan kommer att göra den åt dem.

"Den revolutionära parlamentarismen" började vinna gehör inom KPD(S) - Kommunistisahe Partei Deutschlands (Spartakusbund) - under år 1919 och Paul Levi, Rosa Luxemburgs efterträdare som partiledare, uteslöt den kompromisslösa rådskommunistiska tendensen från partiet. Då lämnade Paul KPD med den grupp som 1920, efter Kapp-kuppen, bildade Kommunistisahe Arbeiterpartei Deutschlands

(KAPD). Han arbetade i dess ungdomsorganisation Rote Jugend, och började skriva i deras tidning. 17 år gammal flyttade han till Kö1n för att söka arbete vid Klocknerverken, vilket han lyckades med tills dess strejker, ett uppror och ytterligare en fängelsevistelse gjorde att han avskedades.

När han var aktiv i Kö1n och dess omgivningar som agitator och organisatör för KAPD och ALLgemeine Arbeiterunion (AAU), blev Paul uppmuntrad i sina försök att skriva genom sina intensiva kontakter med de många intellektuella, författare och målare som var medlemmar i Allgemeine Arbeiterunion - Einhetsorganisation (AAU-E). Från 1925 och framöver publicerades hans litterära essäer, politiska kommentarer och översikter regelbundet i den vänsterradikala pressen. Många publicerades inte under hans namn; i den vänsterradikala rörelsen kan man inte - som i de socialdemokratiska och partikommunistiska organisationerna sträva efter personlig framgång, eftersom den grundläggande principen där är att det inte ska finnas några avlönade positioner att slå vakt om.

UTVANDRING OCH FÖRDJUPAD TEORETISK VERKSAMHET

Efter det ofrånkomliga sammanbrottet för KAPD och alla andra oppositionella grupper som inom och utom KPD motsatte sig bolsjeviseringen av detta parti, så stod det vid mitten av 20-ta1et klart för många att en självständig och revolutionär arbetarrörelse för ögonblicket inte var möjlig i Tyskland, utan dömd till en skuggtillvaro vid sidan om de stora organisationerna. Inför den situationen och personligen hårt drabbad av flera års arbetslöshet började Paul leta efter äventyret igen och flyttade 1926 till USA, utan att för den skull skära av sina band med KAPD och AAU.

Sedan sin tidiga barndom hade Paul läst mycket och i sin språkliga isolering i en amerikansk småstad fick han för första gången tillfälle att systematiskt studera den revolutionära rörelsens litteratur,

till att börja med Marx arbeten. En speciellt viktig roll för hans självstudier spelade Henryk Grossmans år 1929 utgivna Das Akkumulations- und Zusammenbruchgesetz des Kapitalistischen Systems (Lagen om det kapitalistiska systemets ackumulation och sammanbrott), eftersom Grossman åter ställde Marx' ackumulations teori, som fallit i glömska, i centrum för den socialistiska diskussionen. Flera år tidigare hade Rosa Luxemburg, i debatten om revisionismen, hävdat att revolutionär praktik är oförenlig med reformistisk teori och att det därför är nödvändigt att visa att den kapitalistiska utvecklingen har objektiva gränser. Men hennes underkonsumtionsteori hämtade inte sin slutsats om kapitalismens ofrånkomliga slut från den marxska teorin. Grossman visade däremot att kapitalackumulationens alla svårigheter, och således kapitalismens sårbarhet för kriser och dess historiska slutpunkt har sitt ursprung - vilket Marx menade - i de kapitalistiska produktionsförhållandena och därmed i produktionen av värde och mervärde.

Grossman påstod verkligen inte, vilket man ibland hävdar, att kapitalismen kommer att bryta samman automatiskt eller att vi i förväg kan gissa vid vilket ögonblick den kommer att bryta samman. Han hävdade bara, givet kapitalismens inneboende kristendens, att proletariatets chanser att omvandla klasskampen inom det kapitalistiska samhället till en kamp för ett annat, socialistiskt samhälle växer i varje stor kris. Således tilldrog sig Grossmans bok, som publicerades under världskrisens första år, ett speciellt intresse för den som inte hade givit upp hoppet om en proletär revolution och som inte hade böjt sig för illusionen om en bekväm reformistisk övergång till socialismen. För Paul Mattick var det systematiska utforskandet av Marx kritik av den politiska ekonomin, som han mötte hos Grossmans återuppväckande av Marx kristeori, inte bara en teoretisk fråga utan det hade ett direkt samband med hans praktiska revolutionära aktiviteter. Det kan fortfarande uppfattas i några rader ur en artikel - präglad av en självkritisk ton - som han skrev 40 år senare:

"Revolutionärer är benägna att överskatta ackumulationens svårigheter, för att kunna tillskriva sina revolutionära lösningar en objektiv betydelse. Den som det påstås "fatalistiska" övertygelsen om systemets "ofrånkomliga sammanbrott" var inte ett hinder utan tvärtom en sporre för revolutionär aktivitet. Men detta innebar också att de olika tolkningarna av Marx ackumu1ationsteori inte bara beror på olika klassintressen utan också på läget i klasskampen vid ett givet ögonblick." ( 1)

POLITISK VERKSAMHET I USA

I slutet av 20-talet försökte Paul bryta sig loss ur sin provinsiella isolering och förnya sin praktiska aktivitet i arbetarklassens rörelse. Han flyttade till Chicago och anslöt sig till IWW (2) - den amerikanska organisation som stod närmast KAPD:s och AAU:s inriktning. Storhetstiden med militanta Wobblystrejker var emellertid redan över i början av 30-talet. Bara uppkomsten av de arbetslösas rörelse gav upphov till ett kortlivat återupplivande av IWW. Paul Mattick skrev på tyska ett program för IWW i Chicago vilket publicerades i maj 1933. Dess titel "Det kapitalistiska systemets dödskris och proletariatets uppgifter" visar ett starkt inflytande av Grossmans teori. Men IWW kunde inte längre uppnå någon organisatorisk framgång.

Redan tidigare hade Mattick försökt ena de olika tyska arbetarorganisationerna i Chicago. 1931 återupplivade han Chicagoer Arbeiterzeitung, en traditionsrik tidning som en gång gavs ut av August Spies och Joseph Dietzgen. Men tidningen kunde inte klara sig mot kommunistpartiets konkurrent - utgiven av Stefan Heym - som innehöll direkta angrepp mot Mattick, så den måste läggas ned ett år senare. Slutligen stod det allt klarare att det inte var någon ide att leva och arbeta i USA och ha förhoppningar om att kunna påverka den amerikanska revolutionära rörelsen om man begränsade sina propagandistiska ansträngningar till en etnisk grupp. Därför skrev Paul huvudsakligen på engelska i fortsättningen.

1934 bildade Paul tillsammans med vänner som uteslutits från det leninistiska Proletarian Party en ny grupp - United Workers Party. P g a sin rådskommunistiska inriktning ändrade denna organisation snart sitt missledande namn till Groups of Council Communists med grupper i ett antal städer. Man upprätthöll kontakter med de holländska rådskommunisterna runt Anton Pannekoek, Henk Canne Meijer och Jan Appel. Från och med 1934 gav man ut tidskriften International Council Correspondence - titeln ändrades 1938 till Living Marxism och 1942 till New Essays. Förutom sitt fabriksarbete som verktygsmakare var Mattick i hög grad ansvarig för tidskriftens tekniska produktion och skrev dessutom flertalet artiklar. En av de få som regelbundet medverkade i tidskriften var Karl Korsch, som Mattick hade kommit i kontakt med 1935 och som efter sin emigration till USA året efter blev en personlig vän. När man idag läser igenom de fem volymerna med tidskriftens nytryck, så blir man på en gång överraskad och chockad av att en tidskrift som producerades med så små medel och under så svåra omständigheter kunde hålla en sådan hög teoretisk standard - och ha ett så begränsat inflytande under så lång tid. (3)

Den militanta arbetslöshetsrörelsen förmådde inte skapa sig en varaktig organisatorisk form, särskilt efter 1935 då New Deal förde med sig de första sociala förbättringarna för arbetarklassen. Den amerikanska kapitalismen kunde handskas med arbetslöshetsproblemet och delvis med hjälp av pengar, delvis med våld - integrera massrörelsen, där Mattick hade varit oförtröttligt aktiv i Chicago. Med kriget och den blomstring som följde efter det, fann Paul sig själv dömd att i fortsättningen föra klasskampen vidare med andra medel: med den teoretiska kritikens vapen. Han beklagade alltid att hans möjligheter till aktivitet begränsades till den ideologiska sfären och hoppades att denna situation var temporär. Att denna situation slutligen tillät honom att bli en marxistisk teoretiker av stor betydelse ändrade inte hans i grunden proletära attityd.

TEORETIKERN OCH FÖRFATTAREN

1936 förberedde han för Horkheimers institut för social forskning en sociologisk studie av arbetslöshetsrörelserna i USA. Den begravdes i institutets arkiv och publicerades först 1969 av det tyska SDS-förlaget Neue Kritik. Hans egen position blev tydligare i försöken att frigöra marxismen från dess dogmatisering av politiska ideologier, särskilt då från socialdemokratiskt och bolsjevikiskt håll, för att på så sätt kunna återvända till dess viktigaste innehåll - kritiken av den politiska ekonomin och möjligheten av arbetarklassens självständighet och frigörelse.

Med stor analytisk skärpa och teoretisk känslighet underkastade han många uppskattade marxister en "ortodox" kritik - teoretiker som försökt övertyga oss om att marxismen måste "kompletteras" på

ett eller annat sätt eller som av politiska skäl hyllade statskapitalismen som nästa steg i riktning mot socialismen. Vid en första anblick kan det tyckas som om Mattick bara försöker "försvara sanningen" hos den marxska teorin utifrån en abstrakt och ortodox ståndpunkt, utan att i tillräcklig grad uppmärksamma verkliga förändringar i ekonomin och samhället och därmed också i arbetarrörelsen. I hans ögon kan kritiken av den politiska ekonomin inte överges till förmån för tidens teoretiska moden, därför att marxismen som en analys av kapitalismens dynamik också är en teori om klasskampen. (4)

Med USA:s inträde i andra världskriget och de följande konformistiska årtiondena - och Mac Cartyismens förföljelser - avstannade den amerikanska vänsterns aktiviteter. Paul Mattick lämnade New York, dit han flyttat vid krigsslutet, och bosatte sig på Vermonts landsbygd, där han försökte tjäna sitt levebröd genom att ta de jobb han kom över och genom skrivande. Under efterkrigsårens välstånd blev praktiskt taget alla ekonomer och ekonomiska beslutsfattare keynesianer; övertygade om att alla kapitalismens problem kunde lösas med hjälp av "blandekonomin", d v s med hjälp av samspelet mellan den fria marknaden och regeringens ekonomiska politik. Paul fortsatte sina studier av Keynes som han hade påbörjat redan på 40talet, och skrev en bok där han kritiserade den keynesianska teorin och praktiken från marxistisk ståndpunkt. Hur starkt Keynes inflytande var vid den här tiden kan förstås av det faktum att Marx och Keynes inte publicerades förrän tio år senare - 1969 - då den keynesianska politikens mirakler redan börjat förlora sin lyskraft. Det kan låta som ett exempel på spekulativ historiefilosofi, men faktum är att det var en arbetare som försvarade den proletära revolutionens möjlighet gentemot den keynesianska "revolutionen".

Detta försvar inbegrep också en kritik av den socialistiska teorin. Till exempel gjorde Mattick en detaljerad studie av den ekonomiskt motsägelsefulla grunden för Herbert Marcuses teori om den "endimensionella människan" i det senkapitalistiska samhället, som väckte stor uppståndelse vid den här tiden. Mattick motsade tesen att proletariatet hade blivit ett "mytologiskt begrepp". Trots hans instämmande i Marcuse kritiska analys av den härskande ideologin, visade Mattick att teorin om det "endimensionella" bara hade en ideologisk mening. Marcuse sa att Matticks kritik var den enda seriösa som riktats mot hans bok - emellertid utan att försöka bemöta den, en tystnad som delas av hans många beundrare.

ERKÄNNANDET

På sextiotalet hade Paul flyttat till Cambridge där han fortsatte producera en jämn ström av böcker, artiklar och recensioner. Idag har han översatts till många språk. Det danska experimentuniversitetet i Roskilde anlitade honom som gästprofessor 1974-75, på begäran av studenterna. Han föreläste vid ett flertal tillfällen i Europa i slutet av sextiotalet och början av 70-talet. Hans sista större föreläsningsserie höll han vid en konferens i Mexico City 1978. I USA med dess relativt begränsade marxistiska kultur var Pauls arbeten inte särskilt välkända under de här åren, även om han hade ett visst inflytande över aktivister i sextiotalets studentrörelse i Boston och senare talade vid många offentliga möten. Var och en som hade tillfälle att lära känna honom personligen kommer att minnas hans integritet och konsekvens i teoretiska frågor, hans förvånande breda intressen och kunskaper, hans mod att vidhålla sina ståndpunkter - rationellt och inte dogmatiskt - gentemot de vanliga teoretiska modena, och frånvaron av varje personlig ambition. Han dog som han hade levat - en marxist och rådskommunist. 1969 skrev han i sin bok om Marcuse: "Hur små chanserna för en revolt än är, så är detta inte rätta tidpunkten att kasta in handduken". Paul Matticks liv vittnar om denna idé och är en källa som ger oss mod att fortsätta kampen.

Översättning: LZ

NÖTTER

1. Efterord till H Grossman: Marx, die Klassische Nationalökonornie und das Problem der Dynamik. R Frankfurt/M, Eva 1969, sid 127.

2. IWW, Industrial Workers of the World, vars medlemmar kallades Wobblies. Liknar närmast de syndikalistiska organisationerna i Europa, men skiljer sig från dem på en del punkter.

3. New Essays (Vol I-V), Evanston (Illinois): Greewood 1970.

4. Se artiklarna i Anti-Bolshevik Communism, utgivna av det engelska förlaget Merlin Press 1978.

Dessutom vill vi från redaktionen påpeka att i Rådsmakt nr 8 finns det en hel del material om rådskommunismen i 20-talets Tyskland.

På svenska finns endast en bok av Paul Mattick, "Marx och Keynes" utgiven av Röda Bokförlaget.