ARBETARMAKT
Workers' power league
Presentation
Nyheter
Plattform
Rådsmakt
Arbetarpress
Arbetarmakt
Bilder
English
Kontakt
 
Föregående sida
 
Vi finns också på:
Facebook
Wikipedia

NATIONALISMEN - MYT ELLER VERKLIGHET

Jag är Djurgårn' och Brynäs på Hovet,
och jag är Thore Skogman i Malmö Folkets Park.
Jag är en badande unge på sommarlovet,
och jag är Smålands skogbevuxna mark.
Jag är eftermiddagens Aftonblad och Expressen,
och kvällens Aktuellt i TV 1.
Jag är den väldiga PUB- och NK-stressen,
och jag är mera Värmland än en värmlänning någonsin har sett.
Jag är midsommarstången på den gröna ängen,
och jag är adventsstjärnans blekröda ljus.
Jag är Lucian med krona och kaffe på sängen,
och jag är lördagskvällsdansen i Åmåls Folkets Hus.
Jag är midnattsolens mäktiga sken,
och jag är ett paket från ELLOS i Borås.
Jag är Violen från bokhandeln i Flen,
och jag är stämpeluret hosASEA i Västerås
Alf Robertsson

Utdraget ur Alf Robertssons dikt här ovan är bara ett exempel på ett allt större vurmande för Sverige och det svenska. I kampanjer för att "köpa svenskt", devalveringar, rasistiska yttringar, i att Sverige får en nationaldag fr.o.m. 1983, hysteri kring ubåtsjakt, mm, finner vi andra delar i den utveckling som slår vakt kring nationens intressen. Liknande utveckling kan vi också iakttaga i andra länder runt om i världen, mest markant, dock i Västeuropa, där nationalismen sedan andra världskriget stått lågt i kurs.

Vi ska här inte gå in på orsakerna till denna förändring, utan bara konstatera den viktigaste: Den skärpta ekonomiska krisen. Den stagnerande produktionen och ökande arbetslösheten, har enligt såväl höger- som vänsterregeringar i alla länder, sin orsak i det egna landets försämrade konkurrenskraft i förhållande till världsmarknaden. De enda åtgärder som ett lands regering ensamt kan vidaga, är olika slags protektionistiska åtgärder (t.ex. subventioner till exportindustrin, höjda tullar och andra importhindrande bestämmelser) samt reallönesänkningar i det egna landet. I utövandet av dessa åtgärder tycks varje regering agera som om den var den enda som hade kommit på dessa ljusa idéer. När så varje regering vidtar dessa åtgärder, blir följden en allt snabbare tillbakagång för den internationella handeln, med en accelererande ekonomisk kris som resultat.

Denna ekonomiska krigföring är förvisso ett slags icke-militärt krig mellan stater. Men viktigare är att detta ekonomiska krig är riktat mot arbetarklassen i alla länder, inklusive arbetarna i regeringens eget- För denna politik fodras en ideologi. Dels måste man få arbetarna att acceptera åtgärderna, dels måste man efter förmåga dölja politikens verkliga innehåll, exempelvis reallönesänkningarna. Denna politiska ideologi kan sammanfattas i begreppet nationalismen. Den nationalism som utvecklas under den ekonomiska krigföringen är av samma natur som den som senare kommer till användning i den militära krigföringen regeringarna emellan.

Utifrån ett allmänt kommunistiskt perspektiv är naturligtvis all nationalism irrationell och skadlig: socialismen kan bara upprättas i världsmåttstock, i en planerad världsekonomi där alla staters suveränitet brutits. Enligt de socialistiska idealen står arbetarklassens intressen över alla nationella begränsningar. Gentemot de olika nationella fraktionerna av borgarklassen och deras nationalism, ställer arbetarrörelsen sin internationalism.

Detta var också slutsatserna av artikeln i Rådsmakt nr 12, vilken också förtjänstfullt kritiserade några olika tillfällen då förment socialistiska rörelser ställt sig bakom nationella och nationalistiska krav. Artikeln argumenterade helt riktigt emot all nationalism som den utnyttjas av de härskande klasserna.

Men för mig kändes ändå artikeln otillräcklig. Den lider nämligen av en vanlig brist, förenkling. Samtidigt som förenkling och sammanfattning är nödvändigt när man beskriver sociala förlopp, för att göra skeenden begripliga, så kan förenkling ibland skapa tvivel på framställningens giltighet. I detta fall gäller det en brist i framställningens giltighet.

GRUNDEN FÖR NATIONALISMEN

Ur artikeln i RM 12:

"Vad det handlar om är alltså en subjektiv, nära nog irrationell identifikation med ett visst geografiskt område, en identifikation som icke desto mindre besitter en enorm potential: kan utnyttjas som en politisk maktfaktor."

"Nationalismen både betingar och betingas av den rådande statsmakten, är både dess produkt och beskyddare. Allt tal om spontant framvällande, "folklig" nationalism är nonsens."

I artikeln i RM 12 hävdas att grunden för nationalismen är en irrationell och subjektiv identifikation med ett geografiskt område. Vidare söker förf. skilja mellan "partikularism", dvs. ett inskränkt värnande om den egna bygden, stammen, orten eller folkgruppen å ena sidan, och nationalismen å andra sidan:

"Till skillnad från partikularismen uppstår inte nationalismen "av sig självt" i de breda folkdjupen..." utan den innehåller"... ett starkt element av lojalitet med statsmakten."

Om vi nu tänker oss att angripa problemet med nationalismen politiskt, kan vi kritisera arbetarklassens lojalitet med (den borgerliga) statsmakten. Men detta är en politisk ståndpunkt, ännu ingen politik. För att komma fram till en politik måste vi först ta reda på hur arbetarklassen kan komma att bryta med denna nationalism. När vi förstår en sådan process, kan vi också förstå hur vi som kommunister ska kunna ingripa i denna, dvs. utveckla en politik.

För att komma fram till en sådan anti-nationalistisk politik, måste vi först granska orsakerna till varför arbetarklassen accepterar den borgerliga nationalistiska ideologin. För att göra detta måste vi vara dialektiska materialister, och i inte hänge oss åt "subjektiva och irrationella" orsaker. För detta arbete kan Alf Robertssons strofer vara oss till större vägledning än Rådsmakts-artikeln.

Alf Robertssons text beskriver en mängd företeelser som vi själva kan känna igen, eller finna motsvarigheter till. På grammofonskivan läser Alf Robertsson texten mot en bakgrund av Du gamla, du fria i toner. Man skulle kunna säga, att medan nationalsången uttrycker den officiella borgerliga ideologins nationalism, förmedlar Alf Robertsson innehållet bakom nationalkänslan.

I själva igenkännandet ligger en del av det som kommer att ingå som en väsentlig del i nationalismen. För att ta det från grunden, och med ett för mig aktuellt exempel: Det lilla barnet ler när det känner igen ett ansikte. Från början är det inte ansiktet i sig, men kombinationen ögon-näsa-mun-rörelse-ljud. Efter några månader har det lärt sig att se skillnad på olika människor, och efter ytterligare några månader ler det inte mot främmande (dvs. icke-bekanta) ansikten, utan reagerar i stället med skygghet. Leendet tolkar vi som en trygghetstecken.

I grunden är det samma reaktion hos vuxna, ett behov av igenkännande, av förtrogenhet med situationen som ger trygghet. En situation som en människa befinner sig i känns trygg om den känns igen. Tryggheten hör samman med att vi kan förutse vad som kommer att hända, hur andra människor och vi själva kan förväntas agera, osv. Vi människor "känner oss hemma", i hemmet, på arbetsplatsen, i hembygden, därför att vi är förtrogna med de situationer som uppkommer, vi vet hur människorna vi umgås med brukar uppföra sig. Vi kan i viss mån också påverka skeenden när vi är förtrogna med omgivningen.

Det är dock inte enbart natur, byggnader och människor som ger oss denna trygghet och igenkännande. Även när vi är på platser där vi inte förut har varit och bland människor vi inte känner kan vi känna oss "hemma". Språket är något av det viktigaste härvid. Möjligheten att kunna kommunicera fulltut med andra människor är en viktig del i hemkänslan. Vidare ger olika sedvänjor som traditioner vid helgfirande, religion, litteratur, musik, fritidssysselsättningar - vad som i vid bemärkelse brukar betecknas som kultur - en trygghet i tillvaron.

(Detta är det allmänna, det vanliga. Naturligtvis finns det människor som känner sig hemma överallt i världen. Dessa har dock ofta genom uppväxt, övning och/eller kunskaper, funnit en trygghet i exempelvis något särskilt yrke. Dessutom kan man lära sig känna igen nationellt övergripande likheter människor emellan.)

Många av dessa kulturella likheter finns inom nationens ram, och detta främst därför att nationerna är uppbyggda från början kring dessa olikheter. Den främsta faktorn härvid är språket. I de allra flesta fall är nationerna uppbyggda med språket som minsta gemensamma nämnare. Andra faktorer som bidragit till att avgränsa olika nationer från varandra är religion, gemensam historia, geografiska och ekonomiska särdrag.

FRÅN BAS TILL ÖVERBYGGNAD

Det är dessa reella, och objektiva (ochinte några subjektiva och irrationella) kulturella betingelser som utgör den materiella grunden för nationalismen, och för nationerna. Utan dessa materiella grundfaktorer som språk, kultur etc., skulle inte ens den allra bästa borgerliga propagandaapparat kunna bedriva en nationalistisk politik, för att få olika klasser att samsasi försvaret av nationen.

Vi måste dock komplicera och problematisera det hela ytterligare. I och med att en nationalstat upprättas, tillkommer nya faktorer som kommer att ingå i nationskänslan. Den nationella kulturen vidareutvecklas inom nationens hägn. Att en del uppfattar Pettersson-Bergers musik som särskilt svensk - eller ABBA:s - beror inte på språket, utan att den svenska staten bedriver radiosändningar. Där sprids denna musik tillsammans med påpekanden att kompositörerna är svenska.

Den borgerliga staten har, som vi har visat tidigare, ett särskilt intresse av att förstärka de nationella känslorna hos medborgarna. Att skilja mellan ursprungliga materiella orsaker till nationalismen och de av nationalstaten själv producerade, blir nära nog omöjligt. För detta resonemang är det heller inte så viktigt. Det som år viktigt är att ta reda påvilka de grundläggande faktorerna bakom nationalismen är, och därefter göra en politisk värdering av dem. Värdera vilka av exempelvis trygghetsfaktorerna vi tidigare talade om som är riktigt att ta kamp för ur ett kommunistiskt perspektiv - och då också med ett kommunistiskt perspektiv.

Förvisso finns det klassmässiga skillnader i språket, i traditionerna liksom i kulturen i övrigt. Men vissa ramar är gemensamma, och när det verkligen finns behov av nationell samling kan överklassen "sänka sig" och deltaga i de mer "folkliga" sysselsättningarna. Detta för att markera samhörighet över klassgränserna.

De nationella särdragen kommer omedvetet eller medvetet att manifesteras i traditioner. Med hjälp av kyrkan etableras helger och ritualer. Språket manifesteras i litteratur. Visor, danser, konsthantverk och klädedräkter är några av många exempel på hur de kulturella särdragen materialiseras.

Detta är dock inte tillräckligt för att vi ska kunna tala om nationalism. Först när den härskande klassen får ett särskilt intresse att hävda dessa särdrag får vi en nationalistisk politik. Detta intresse uppstår i konkurrensen med andra fraktioner av den härskande klassen. Det är fråga om samma ekonomiska konkurrens som vi talade om tidigare, en konkurrens vars yttersta konsekvens är kriget. Det naturliga sättet att dela upp den härskande klassen är just efter de nationella gränserna, som ofta nog också har blivit ekonomiska.

Den härskande klassen utvecklar en särskild ideologi kring de nationella särdragen. Man utvecklar attribut som fanor, uniformer, nationella representanter, nationalsången. Man utvecklar m.a.o. - nationalismen.

NATIONELLT FÖRTRYCK

Liksom de nationella särdragen inte är tillräckliga för att de härskande klasserna ska råka i konflikt med varandra, är de heller inte orsak till rivalitet mellan folk, eller orsak till nationalism. Den härskande klassen och omedvetna individer ur de förtryckta klasserna hänvisar dock till nationella skillnader som förklaring till motsättningar, förtryck, utsugning eller fattigdom.

I en situation där man på något sätt kan förklara att en stat dominerar över en annan, kan man ofta hävda att det råder ett ekonomiskt förtryck. Oavsett om detta är fallet eller ej, så leder inte en eventuell "nationell frigörelse" till att förtrycket, utsugningen och fattigdomen upphör för de obesuttna delarna av folket, vilka utgör massbasen i nationsstriderna.

Såskulle t.ex. på Irland och i Argentina inget väsentligt förbättras, om det man menar vara Brittisk imperialism och dominans upphörde.

Under andra förhållanden kan det dock vara så att det nationella förtrycket är högst påtagligt. En nation kan förvägras att existera som egen stat, och samtidigt förhindras utövningen av det egna språket och andra kulturella särdrag. Så är det t.ex. i Baskien, i Estland och i Kurdistan. Men skulle en nationell suveränitet under kapitalistiska betingelser, dvs. under världsmarknadens dominans skapa större frihet för arbetarklassen i dessa nya stater?

Knappast. Det idag väsentliga statliga stödet till nationell kultur som t ex folkdansfestivaler skulle i det "fria" Estland säkerligen i dessa ekonomiska kristider minskas. Istället för den idag pågående förryskningen genom inflyttning, skulle vi få en amerikanisering via världsmarknaden. Istället för estniska folkdanser, skulle diskomusik från New York ljuda i Tallins gränder.

Kärnkraftverken i Baskien skulle troligen också byggas av amerikanskt och spanskt kapital som nu, även efter att ETA slutat att spränga dem och istället börjat administrera deras byggnad i det fria Baskiens regering. De "fria" kurderna skulle nog också få söka sin utkomst i Västeuropa, men med kurdiska pass istället för t ex turkiska.

Sådan kan i korthet bilden av nationalismen och den nationalistiska politikens resultat beskrivas. Därför måste nationalismen förkastas. Så långt har författarna i RM 12 rätt. Men vi ska inte kasta ut barnet med badvattnet.

DEN NATIONELLA POLITIKEN

Jag nämnde tidigare att några ingredienser i den nationalistiska politiken var det förmenta vaktslåendet om hembygden, om tryggheten. Vidare bygger de härskande klasserna sitt försvar för sin stat på sin egen utsugning av de behärskade klasserna. Detta kan låta paradoxalt, men fungerar likafullt. Den maktlöshet som de flesta människor känner inför sin vardagliga situation är högst verklig. Vi kan bara ytterst lite påverka vår livssituation. De viktiga besluten fattas antingen av marknadskrafterna eller av en härskande klass av byråkrater, teknokrater och finansmän.

Den ekonomiska utsugning som för med sig ett hårt slit på arbetsplatserna i ett allt högre arbetstempo, leder till protester. Strejker, demonstrationer och andra aktioner, om inte hotar, så åtminstone irriterar makthavarna.

Vad kan vara bättre för den härskande klassen än att kunna skylla den maktlöshet och konsekvenser av utsugningen, som de själva har svarat för, på några andra, på utlandet?:

"Vi riksdagsmän, kommunalmän, bolagsherrar och det offentliga livets prominenser, vi kan inte göra något åt krisen! Det är arabernas, eller USA:s, eller Sovjets, eller EG:s, eller japanernas, eller U-ländernas fel, att det går så dåligt med ekonomin att ni får det sämre!"

Ungefär så låter det. Enligt den härskande klassen är det ekonomiska systemets fel att det blir problem här i samhället. I den mån vissa makthavare tvingas skylla problemen i samhället på marknadsekonomin, så anser man att problemen är ofrånkomliga, och lösningen är att vänta och se om det inte blir bättre tider.

Deras lösningar på den ekonomiska krisen blir därför:

"Vi svenskar måste konkurrera oss ur krisen, genom att sänka våra löner (genom t.ex. devalvering och momshöjning, köpa svenskt. Låt de andra folken klara sig bäst de kan! Leve Sverige!"

I en opposition mot denna politik, måste vi naturligtvis påvisa att det är marknadsekonomin som är orsaken till krisen, och därmed till arbetslösheten, standardsänkningen, maktlösheten, krigen, osv. Vi måste också visa att det finns ett alternativ till marknaden, den demokratiskt styrda planekonomin, en verklig socialism.

Med lite god vilja kan vi kalla detta för "en negativ politik". För att få en "positiv politik", en verklig politik, måste vi visa vad man ska och kan göra idag för att nå fram mot socialismen.

Vi måste gripa tag i maktlösheten. Vi måste ersätta den falska känsla av inflytande som t ex kapitalistisk arbetar-självförvaltning ger, med arbetarkollektivets makt och inflytande i den öppna klasskampen. Men detta innebär inte att vi går emot självförvaltning i sig, mot att arbetarna ska bestämma över de förhållanden som ska råda i produktionen. För syftet med att införa socialismen är ju att vi ska få makt, makt att använda för att påverka vardagen, och då bl.a. vår arbetssituation.

Således måste vi stödja varje bra förslag om arbetarkontroll. I den mån det är omöjligt att genomföra under kapitalistiska förhållanden, eller om det utnyttjas av en inomkapitalistisk arbetarrörelse, avvisar vi inte förslagen om självförvaltning, utan vi avvisar kapitalismens

Om vi nu går från detta exempel påpolitik kring arbetar-självförvaltning, till krav och kamp kring nationella frågor, måste vi agera på liknande sätt.

En nationell rörelse tar sig oftast en nationalistisk vändning. Dvs. kampen mot förtryck, utsugning, och för makt och kulturell frihet, tar sig formen av en kamp för nationell suveränitet i form av en stat. Vår uppgift som kommunister är i dessa fall inte att stödja kampen för en egen stat med det i och för sig riktiga konstaterandet att de bakomliggande kraven är berättigade. Vår uppgift är å andra sidan inte heller att förkasta kampen med den lika riktiga konstaterandet att en nationalistisk kamp inte kommer att lösade grundläggande problemen (den kommer ju tvärtom att motverka deras lösning genom att motverka socialismen).

VÅRA UPPGIFTER

Nå vad är då våra uppgifter i förhållande till nationella krav? Låt oss se påett par olika slags situationer med olika krav.

I förhållande till nationella rörelser måste vi granska såväl deras formulerade som outtalade och bakomliggande krav och drivkrafter. Krav på inflytande, makt och frihet från förtryck och utsugning måste vi stödja. Samtidigt måste vi förklara att dessa krav endast kan uppnås genom klasskamp och slutligt säkras i ett socialistiskt samhälle.

Krav på upprättande av nationella (exil-) regeringar och stater måste avvisas. Istället måste frågan om klassorganisering föras fram. Strejkkommittéer, arbetarråd, kommunistiska organisationer är exempel på sådana.

Istället för stöd till "progressiva stater" bör vi ställa stöd till progressiva arbetarorganisationer. Istället för att hoppas på FN:s fredsmäklande bör vi satsa på att motarbeta den egna statens militärapparat.

Istället för uppbyggandet av gerillaarméer, eller satsningar på ett aldrig så "progressivt" nationellt försvar, ska vi föra fram idéer om arbetarbeväpning, organiserad i en klassorganisation, en arbetarmilis.

När vi sedan kommer till de specifikt nationella kraven kring kulturella frågor, måste vi stödja berättigade sådana, sådana som skulle försökas tillgodoses även i en socialistisk världsstat. Vi måste stödja kulturellt arbete, även sådant som utgår från nationella särdrag, och berika det med ett klassperspektiv. Vi måste som kommunister naturligtvis också gå längre, och i den kulturella kampen föra in kommunistiska värderingar och perspektiv (som t.ex. kritik av finkulturens avskiljande från vardagslivet). På samma sätt som vi i kampen mot den materiella fattigdomen förklarar att den slutligen endast kan avskaffas under socialismen, måste vi visa att den kulturella fattigdomen och förtrycker bara kan avskaffas genom att nationalstaterna och nationalismen krossas, till förmån för en världsomfattande arbetarstat.

Först då kan folket i Baskien tillsammans med andra folk bestämma om hur energifrågan i Baskien ska lösas. Först då kan folket i Estland avgöra hur deras kultur ska utvecklas oberoende av den ryska planen och den USA-dominerade marknaden. Först då kan arbetarna i Kurdistan bestämma var och hur de ska arbeta.

NC