ARBETARMAKT
Workers' power league
Presentation
Nyheter
Plattform
Rådsmakt
Arbetarpress
Arbetarmakt
Bilder
English
Kontakt
 
Föregående sida
 
Vi finns också på:
Facebook
Wikipedia

Anton Pannekoeks artikel publicerades första gången i de tyska och holländska rådskommunisternas tidskrift Rätekor-respondenz nr 15, mars 1936.Den är ett led i en diskussion om partiets roll som rådskommunisterna då förde. Pannekoeks ståndpunkt är att både reformistiska och revolutionära partier vill erövra makten för egen del och att de därigenom är ett hinder för arbetarklassens självständiga kamp och befrielse.

Vi publicerar Pannekoeks artikel som ett bidrag till den debatt om revolutionärers uppgifter som pågått i de senaste numren av Rådsmakt.

Anton Pannekoek:

PARTI OCH ARBETARKLASS

Vi ser nu de allra första ansatserna till en ny arbetarrörelses uppkomst. Den gamla rörelsen är förkroppsligad i partier. Tron på partiet utgör den största hämningen, vilken nu gör arbetarklassen maktlös. Därför undviker vi att bilda ett nytt parti, inte för att vi är för få - varje parti måste börja i det lilla - utan därför att partiet nu innebär en organisation, som vill styra och behärska arbetarklassen. I motsatts därtill sätter vi upp följande princip: arbetarklasen kan bara komma sig upp och segra om den tar sitt öde i egna händer. Arbetarna ska inte godtroget ta efter andra lösningar, eller någon grupps, inte heller våra, utan tänka själva, handla själva. Därför betraktar vi som deras naturliga organ till upplysning i denna tid av övergång, arbetargrupperna, studie- och diskussionsgrupper, som bildar sig själva och själva söker sin väg.

Denna åskådning står i skarpaste motsättning till den nedärvda uppfattning av partiets roll som det viktigaste organet för proletariatets upplysning. Därmed råkar den på motstånd och avslag i många kretsar, som inte längre vill veta av något det socialistiska eller kommunistiska partiet. Delvis är det traditionens makt; om man alltid har betraktat arbetarkampen som partikamp och partiernas kamp, är det mycket svårt, att se världen enbart ur klassens och klasskampens synpunkt. Men delvis finns däri också medvetandet om att partiet trots allt måste spela en viktig och väsentlig roll i proletariatets befrielsekamp. Denna ska vi nu skärskåda närmare.

Skillnaden som det här handlar om, låter sig kort sammanfattas som så: ett parti är en gruppering efter åskådningar, en klass är en gruppering efter intressen. Klasstillhörigheten bestäms av rollen i produktionsprocessen, som för med sig bestämda intressen. Partitillhörigheten är beroende av sammanslutningen av personer, vilka hyser samma åsikter om de viktiga samhälleliga frågorna.

Tidigare trodde man, på praktiska och teoretiska grunder, att denna motsättning skulle försvinna i klasspartiet, "Arbetarpartiet". Under socialdemokratins uppkomst verkade det, som om detta parti så småningom skulle omfatta hela arbetarklassen, dels som medlemmar, dels som sympatisörer. Och eftersom teorin angav, att lika intressen nödvändigtvis måste åstadkomma lika åsikter och lika mål, skulle skillnaden mellan partiet och klassen successivt försvinna. Den historiska utvecklingen har sedan visat helt andra saker. Socialdemokratin förblev en minoritet, andra arbetargrupper organiserade sig emot den, delar splittrade sig ifrån den, dess egen karaktär ändrades, dess programpunkter reviderades eller fick en annan betydelse. Samhällets utveckling går inte efter en rak linje, utan genom strider och motsättningar. Samtidigt som arbetarkampen växer i styrka växer också motståndarens makt och utsår ständigt nytt tvivel och osäkerhet i kämparnas hjärtan om vilken väg de ska välja. Och varje tvivel skapar splittringar, inre motsättningar och fraktionsstrider inom arbetarrörelsen.

Man ska inte enbart beklaga dessa splittringar och fraktionsstrider som något skadligt, som inte borde finnas och som håller arbetarna maktlösa. Det har redan ofta sagts i dessa skrifter; arbetarklassen är inte svag på grund av den inre splittringen, utan den är splittrad därför att den är svag. Eftersom motståndarens makt är stor och de gamla medlen mot den visat sig vara verkningslösa, måste arbetarklassen därför söka sig nya vägar. Vad den har att göra kan inte komma som en blixt från klar himmel; den måste uppnå det genom hårt arbete, genom tankearbete, i en oenighet av motsatta meningar, i hårda meningskonflikter. Den måste själv söka vägen, och därtill tjänar den inre kampen. Den måste överge gamla tankar och illusioner och finna nya vägar; och eftersom det är så svårt just nu, är splittringen också så stor.

Man ska inte heller ha den illusionen, att dessa skarpa parti- och meningsmottsättningar bara är naturliga under denna övergångstid och att de efteråt kommer att försvinna i en stor enighet. Förvisso kommer det tider i klasskampens utveckling, då plötsligt alla krafter på en gång koncentrerar sig på ett stort uppnåeligt resultat, och då revolutionen uppbärs av en mäktig enighet. Men sedan, som efter varje seger, kommer genast skiljaktigheterna om de vidare målen. Även om arbetarklassen är segerrik, står den alltid åter inför de svåraste uppgifter, att undertrycka motståndaren ännu mer, att bygga upp produktionen, att skapa en ny ordning. Det är omöjligt, att därvid alla arbetare, alla skikt och grupper med sina ännu ofta olika intressen, ska tänka och känna exakt på samma sätt, och genast av sig själva är eniga i det fortsatta handlandet. Just därför att de är människor, som själva måste göra det, som själva måste finna sin väg, kommer det att uppträda de skarpaste meningsmottsättningarna, vilka kommer att bekämpa varandra, och först därigenom kunna bringa tankarna till klarhet.

Om därvid nu personer med samma grundåskådningar sammansluter sig, för överläggningar om praktiska möjligheter, för klarlägganden genom diskussioner, för propagerandet av sina åsikter, då kan man kalla sådana grupper för partier. Benämningen är likgiltig. Det väsentliga är, att partierna i denna angelägenhet spelar en helt annan roll än vad partierna idag gör anspråk på för sin del. Handlandet, den materiella kampen är arbetarmassornas egen sak, i sin helhet, i sin naturliga gruppering som fabrikspersonal, eftersom denna är enheten i den praktiska kampen.; eller i andra naturliga grupper. Det vore meningslöst, om anhängarna av en partiuppfattning gick i strejk och anhängarna av en annan riktning fortsatte att arbeta. Men båda riktningarna kommer genom sina anhängare att hävda sin uppfattning om strejk eller icke strejk i fabriksförsamlingen och därigenom möjliggöra ett välgrundat beslut för helheten. Kampen är så stor, fienden så mäktig, att bara massornas gemensamma kraft kan uppnå en seger; handlingens, enighetens, entusiasmens materiella och moraliska kraft, men samtidigt insiktens, klarhetens andliga kraft. Om dessa partiers eller åsiktsgruppers stora betydelse ligger däri, att de frambringar denna klarhet genom sina ömsesidiga strider, sina diskussioner, sin propaganda. De är arbetarklassens organ för självupplysning, med vilka de för sig själva finner vägen till frihet.

Det förstås därmed, att sådana partier och deras åskådningar inte är fasta och oföränderliga. I varje förändring av läget, med varje ny kampuppgift, kommer meningar att gå isär och förena sig. Andra grupper bildas, med andra program. De har en växlande karaktär, och anpassar sig därmed ständigt till den nya situationen.

Dagens arbetarpartier har en helt motsatt karaktär. De har ju också ett anat mål; de vill erövra makten år sig själva. De vill inte vara arbetarklassens hjälpmedel till befrielse. De vill själva härska, och påstår, att detta skall bli proletariatets befrielse. Socialdemokratin som växte upp i parlamentarismens tidevarv, tänker sig detta herravälde som en regering med majoritet i parlamentet. Det kommunistiska partiet för partiherraväldet till dess yttersta konsekvens, som partidiktatur.

Sådana partier, i motsatts till de tidigare nämnda, måste vara stela bildningar, som skarpt avgränsar sig genom medlemsbok, stadgar, partidisciplin, antagnings- och uteslutningsförfarande. Ty de är maktapparater, som kämpar om makten, håller anhängarna stången genom maktmedel och söker ständigt utbreda sitt maktområde. Deras uppgift är inte att uppfostra arbetarna till självständigt tänkande, utan att dressera dem till troende anhängare av just den egna läran. Medan arbetarklassen behöver största möjliga frihet för den andliga utvecklingen, för att kunna utveckla sin makt och segra, måste partiherraväldet försöka undertrycka alla andra åsikter än sina egna. Hos de "demokratiska" partierna sker detta förtäckt, under sken av frihet, hos diktaturpartierna sker det genom öppet, brutalt förtryck.

Det finns redan många arbetare, som inser att det socialistiska eller kommunistiska partiets herravälde bara skulle vara en förtäckt form av borgerligt klassherravälde, varvid arbetarklassens utsugning och underkastelse skulle kvarstå. Men enligt deras mening ska nu i stället ett "revolutionärt parti" byggas, som verkligen eftersträvar arbetarmakt och som vill förverkliga kommunismen. Inte ett parti i den betydelse som vi framlade i det förstå stycket, en åsiktsgrupp som bara upplyser, utan ett parti i dagens betydelse, som självt kämpar om makten, som i form av arbetarklassens förtrupp, den medvetna revolutionära minoritetens organisation, erövrar partiherraväldet för att utnyttja det för klassens befrielse.

Vi påstår däremot; i namnet "revolutionärt parti" finns redan en inre motsägelse. Ett sådant parti skulle inte vara revolutionärt. Det vore i så fall om man kallar ett regeringsskifte med lite våld - som t.ex. början till det Tredje riket - för en revolution. När vi talar om "revolutionärt", är det naturligtvis alltid den proletära revolutionen, arbetarklassens gripande av makten, som åsyftas.

Det "revolutionära partiet" stödjer sig på idén, att arbetarklassen behöver en grupp ledare, som för dess räkning besegrar bourgeoisien och bildar en ny regering, m.a.o. att arbetarklassen ännu inte är kapabel att genomföra en revolution. Det stödjer sig på idén, att dessa ledare sedan genom lagstiftning skall införa kommunismen, m.a.o. att arbetarklassen ännu inte är kapabel att förvalta och organisera sitt arbete och sin produktion.

Men för det första: är inte denna idé riktig? Då nu, i detta ögonblick, arbetarklassen som massa ännu inte visar sig mogen för revolutionen, är det då inte nödvändigt, att den revolutionära förtruppen, partiet, genomför den åt dem nu? Och gäller inte detta så länge massorna lugnt tolererar kapitalismen?

Å andra sidan måste man fråga sig: vilken makt skulle kunna föra ett sådant parti till revolutionen? Hur skulle det vara i stånd att besegra den kapitalistiska klassen? Bara därigenom att massorna står bakom det. Bara därigenom att massorna reser sig och störtar de gamla härskarna genom massangrepp, masskamp och masstrejk. Om inte massorna ställer sig bakom, går det i vilket fall som helst inte.

Sedan kan två saker hända. Antingen fortsätter massorna sin aktion. De går inte hem, för att överlåta regerandet till det nya partiet. De organiserar sin makt i fabriker och verkstäder, de förbereder den fortsatta kampen för det fullständiga besegrandet av kapitalismen, de bildar genom arbetarråd en fast förbindelse, för att därigenom ta hand om ledningen av hela samhället. Kort och gott, de visar att de inte är helt inkompetenta att genomföra en revolution som det verkade. I så fall kommer nödvändigtvis konflikter att utveckla sig med partiet, som självt vill ta makten i sina händer, och som genom sin lära, att partiet måste vara klassens ledare, bara kommer att betrakta klassens själv-verksamhet som oordning och anarki. Det kan då hända att arbetarklassens rörelse mäktigt utvecklas och lämnar partiet bakom sig. Eller tvärtom kunde partiet med hjälp av borgerliga element slå ned arbetarna. Men i vilket fall som helst är partiet då en hämsko på revolutionen. För att det vill vara mer än propaganda- och utredningsorgan. För att det som parti tror sig måste härska och styra. Eller så följer arbetarna partiläran och avsäger sig den fortsatta ledningen. De följer de från ovan givna parollerna, hyser förtroende för den nya regeringen (som i Tyskland 1918), som skall förverkliga socialismen eller kommunismen, och går hem till arbetet. Genast sätter nu bourgeoisien in hela sin klasskraft, vars rötter ännu är obrutna: dess penningmakt, dess oerhörda andliga makt, dess ekonomiska makt i fabriker och storföretag. Mot denna kraft är det regerande partiet för svagt. Det kan bara hålla sig upprätt genom moderation, tillgifter och eftergifter. Så säger man att det inte finns mer att uppnå för tillfället, och att det är idioti av arbetarna, att genom påtryckningar försöka genomföra ouppnåeliga fodringar. Så blir partiet, berövat masskraften hos en revolutionär klass, till verktyg för upprätthållandet av det borgerliga herraväldet.

Vi sa tidigare att ett "revolutionärt parti" är en självmotsägelse i den proletära revolutionens mening. Man kunde säga det på ett annat sätt: I ordet "revolutionärt parti" betyder revolutionärt alltid en borgerlig revolution. Alltid när massorna reser sig för att störta en regering, och sedan överlåter makten till ett nytt parti, har vi en borgerlig revolution, ersättandet av ett härskande skikt med ett nytt friskt härskande skikt. Så kom i Paris 1830 penningbourgeoisien i stället för markägarna, 1848 den industriella bourgeoisien i stället för finansbourgeoisien. Så kom i den ryska revolutionen partibyråkratin som regerande skikt till makten. Men i Västeuropa och Amerika är bourgeoisien så mycket mäktigare och fastare förankrad i företag och banker, att den inte låter sig skjutas åt sidan av en partibyråkrati. Den kan bara besegras genom att det åter appelleras till massorna, och att dessa beslagtar företagen och bygger upp sin rådsorganisation. Men då visar det sig gång på gång, att den verkliga kraften ligger hos massorna, vilken förintar kapitalväldet i den framskridande egna aktionen.

De, som alltid drömmer om ett "revolutionärt parti", tar bara halv, begränsad lärdom av den hittillsvarande utvecklingen. Eftersom arbetarpartierna, socialistpartierna och kommunistpartierna, har blivit borgerliga maktorgan för upprätthållandet av utsugningen, drar de slutsatsen, att det måste göras bättre. De ser inte, att det ligger en mycket djupare konflikt bakom dessa partiers misslyckande, nämligen konflikten mellan hela klassens självbefrielse av egen kraft och dämpandet av revolutionen genom ett arbetarvänligt nytt välde. De tror sig vara ett revolutionärt avantgarde, eftersom de ser massorna inaktiva, likgiltiga. Massorna är emellertid inaktiva, därför att de ännu inte klart ser kampens väg och klassens enhet, och instinktivt förnimmer motståndarens enorma makt och likaså instinktivt hur kolossal deras uppgift är. När de väl av förhållandena drivs till aktion, då måste de själva ta sig an denna uppgift, självorganiseringen, exproprieringen av produktionsmedlen, angreppet på kapitalets ekonomiska makt. Och så framgår det, att detta förmenta avantgarde, som försöker leda och behärska massorna efter sitt program, medelst ett "revolutionärt parti", visar sig efterblivet just genom denna uppfattning.

Översättning: Hans Olsson