ARBETARMAKT
Workers' power league
Presentation
Nyheter
Plattform
Rådsmakt
Arbetarpress
Arbetarmakt
Bilder
English
Kontakt
 
Föregående sida
 
Vi finns också på:
Facebook
Wikipedia

Ingen kommunist kan väl beskylla alternativrörelsen för att vara revolutionär. Varför då behandla den här? Jo, därför at en hel del av de människor som idag fylkas i alternativrörelsen har en liknande social bakgrund och politisk erfarenhet, som de som förra decenniet tillhörde avgrundsvänstern. Många individer har även "ömsat skinn" från den ena rörelsen till den andra. En analys av alternativrörelsen kan därför ge insikt i 70-talets vänsters inneboende motsättningar.

Artikeln består av två delar. Den första behandlar alternativrörelsens historia och syn på sig själv och kampen för ett bättre samhälle. Den andra delen är en recension av Erik Dammans bok "Revolution i överflödssamhället".

Vad är Alternativrörelsen?

Eftersom den inte är ett parti (t ex Miljöpartiet) utan en rörelse finns det inget allmänt accepterat kriterium. De som själva betraktar sig som alternativa ingår. Därför finns alla möjliga aktiviteter representerade. Förutom de stora - energi- och miljö-, freds- och kvinnorörelserna finns en hel uppsjö av rörelser/åsiktsriktningar: alternativ produktion, självförvaltning, zonterapi, giftfria & ekologiska jordbrukskollektiv, nya livsfilosofier (självutveckling), mm.

Vissa rörelser/strömningar agerar på individ-gruppnivå, andra lokalt, en del är politiska, t o m internationella, som fredsrörelsen. Jag kommer i fortsättningen koncentrera mig på de politiska aspekterna av alternativrörelsen.

ALTERNATIVRÖRELSENS URSPRUNG

Jag menar att de människor som idag bygger upp alternativrörelsen är ungefär samma sociala grupp som på 60-talet skapade den nya vänstern och som på 70-talet blev "avgrundsvänstern"'.

Den nya vänstern växte fram som en radikalt ny och annorlunda kritik av den existerande kapitalismen, än som dittills presenterats av dåvarande kommunistpartier. Den utgick inte ifrån några teoretiska resonemang, utan tog sin utgångspunkt i människornas moral och alienation. Man kritiserade t ex den låga U- hjälpen, rekordåren (en miljon betongbostäder på 10 år + avfolkningen av landsbygden), miljöförstöringen, alienationen i modeindustrin, "misären i studentens miljö", mm.

60-talets rörelser (aktionsgrupper och byalag) ersattes delvis av den organiserade vänstern på 70-talet. Ur kritiken av Sveriges U-hjälp växte den antiimperialistiska solidariteten med Vietnams folk. Ur kritiken av rekordåren och insikten om sin impotens (jfr. den svenska kårhusockupationen med maj -68 i Frankrike och gruvarbetarstrejken) byggde vänstern sina arbetarklasspartier. Naturligtvis i opposition till kapitalismen, men även till dess okritiska förvaltare, det parti arbetarna röstade på - SAP.

De övriga frågorna. miljöförstöringen och alienationen, brydde sig vänstern inte om. Åtminstone inte på ett organiserat sätt inom organisationerna. Kring 1970 fanns kortlivade organisationer som socialistiska lärare, tekniker, läkare, osv. (Idag, efter 10 års frånvaro, har de reducerats till läkare, tekniker, lärare mot kärnvapen!)

Vänsterorganisationerna övergick från den direkta, omedelbara och känslomässiga/moraliska kritiken/handlingen till att intellektuellt förstå/analysera samhället och att organisera sig. Men det är bara den politiska tanken/känslan/viljan som ryms i vänsterorganisationerna. Den utopiska kritiken och drömmen, d v s viljan att leva ett helt liv finns det ingen plats för.

"Återvändandet till källorna" (Lenin, Trotskij, Stalin, Mao) som den radikala kritiken av kapitalismen och erkännandet av arbetarklassens betydelse medfört, gjorde den nya vänsterns arvtagare till främlingar för sig själva och sitt organiserade vara.

SÖKES: EN REVOLUTION

Den nya vänstern hade inte växt fram ur arbetarklassen och dess kamp. Den växte istället fram på skolor och universitet. Även om många människor hade sitt ursprung i arbetarklassen, så sökte de i vänsterorganisationerna upprätta en helt ny relation till arbetarklassen:

De intellektuella som initierare av arbetarklassens revolutionära medvetande.

Så när arbetarklassen inte startar och kör iväg med det tåg som vänsterorganisationerna spänt dem för, då börjar den nya vänstern tveka om det förnuftiga i den här politiken. Viljan till personlig handling vill inte låta sig hindras av den intellektuella vetskapen att det bara är då arbetarklassen reser sig som kapitalismen kan krossas. Dessutom, eller pga. detta (vänsterorganisationernas avskiljande från arbetarklassen), visar sig vänster-organisationerna vara oförmögna att ge ett politiskt svar på de problem som den kapitalistiska krisen ställer f r o m mitten av 70- talet.

ÅTERFINNANDET - KÄRNKRAFTEN

Den fråga där "den nya vänstern" på 70-talet lyckades hitta tillbaka till sig själv var miljöförstöringen, och mer specifikt, kampen mot kärnkraften. Dessa frågor "passade" inte den organiserade vänstern. Visst var man emot miljöförstöringen. Den orsakades av kapitalismens profitbegär. Arbetarklassen skulle sätta P för det. Men kärnkraften då? Så sent som 1975 kunde flera vänsterorganisationer säga, utan att tveka, att man var emot kärnkraften under kapitalismen, men i ett socialistiskt samhälle (t e x Kina) där var det inga bekymmer. Och förresten, var inte kärnkraften en ny produktivkraft som skulle öka spänningarna i kapitalismen med sina produktionsförhållanden? Sådant måste väl bejakas!

Kort sagt, den organiserade vänstern var inte intresserad och den överspelades följaktligen av miljö- och antikärnkraftsrörelsen. Som ett försök att komna med på det gående tåget drog vänstern igång en Folkkampanj. för folkomröstning om kärnkraften! (Det var för hemskt. I sina försök att utöva ledarskap kunde man inte erbjuda någon annan strategi än en som byggde på ett knäfall för det "demokratiska" opinionsspelet.)

Oljekrisen 1973 stack hål på myten om högenergisamhället. Detta blev i alla fall en förhärskande syn, Ur kritiken av högenergisamhället och den farliga kärnkraften uppstod kritiken av den moderna teknologin och industrialismen. Ytterligare ett viktigt bidrag var diskussionen om alternativ produktion. Debatten hade dragits igång av Lucasarbetarnas plan för att lösa ett traditionellt fackföreningsproblem, att slåss för sysselsättningen. Genom sin plan visade Lucasarbetarna att det visst var möjligt att tillverka nyttiga produkter som det fanns en marknad för. Kombinerat med en hård kamp mot företaget lyckades detta hälla Lucas Aerospace på mattan ett tag. I Sverige fick emellertid denna alternativa produktion en mer ideologisk/propagandistisk funktion. Genom en alternativ produktion skulle krisföretag och andra kunna bli mer samhällsnyttiga under den existerande kapitalismen.

I och med Centerns misslyckande som antikärnkraftsparti och den stundande folkomröstningen, uppstod en möjlighet att samla miljörörelsen, och ge den det helhetsperspektiv den hittills saknat - MALTE. Den politiska strid som startades med MALTE var något mycket djupare än miljörörelsens tidigare duster. Almar, Vindelälven och Kungstorget i Göteborg gick att rädda utan någon större enhet eller teoretisk allmän politisk/ekonomisk plan. Så ej med energifrågan. Alla insåg att det var ett genomgripande problem. Dessutom är kampen mot kärnkraften, till skillnad från de tre övriga exemplen, en kamp mot staten - en allmän politisk kamp. Det existerar bara en lösning på den nationella nivån. (Nej till kärnkraft i Västerhaninge, är inte längre en möjlig politik). Och man behöver ju inte ta ställning till socialismen. Kärnkraften är så hemsk att den i vilket fall som helst måste stoppas innan socialismen genomförs. (Idag ser vi en Liknande tendens i freds (dvs. kärnvapenmotståndet)-frågan.)

I energifrågan var det möjligt att formulera en nationell alternativ energiplan. För vänstern som fortfarande ansåg arbetarklassens handlande som viktigast, var det å andra sidan omöjligt att t.ex presentera en motsvarande nationell lösning på arbetslösheten. Alla inser att den beror på de internationella konjunkturerna för att en svensk lösning skall existera.

För att sammanfatta så här långt: Alternativrörelsen bygger vidare på den nya vänsterns traditioner från 60-talet. (För den blev marxismen och dess betonande av arbetarklassen en parentes.) Frågan om en revolution är idag helt ointressant. Man arbetar istället med de viktiga frågor som så att säga ligger i tiden och försöker avgöra dem här och nu. De revolutionära marxister som finns idag är dels de från 60-talets vänster som ej knäckts av att arbetarklassen ej gjorde revolution när krisen kom, dels de som uppstått ur 70-talets klasstrider, eller som ett resultat av dessa strider.

***

Låt oss nu gå över till alternativrörelsens analys av samhället och dess strategi för att kasta den på historiens sophög. Jag tänker låta Erik Damman (i fortsättningen ED) i tillämpliga delar representera hela alternativrörelsen, även om ED troligen inte skulle vara överens med den utgångspunkten. I jämförelse med en del flum om nya tidsåldrar är Dammans bok klartänkt och intressant.

Dammans kritik av kapitalismen är omfattande. Han behandlar tema som ekonomins herradöme, miljöförstöringen, utvecklingen av u-länderna (imperialismen), den organiserade oförmågan för vanligt folk att påverka samhällsutvecklingen, statens roll och det påtvingade tänkandet. Han skisserar även det framtida positiva samhället - ett samhälle som står för solidaritet, medmänsklighet, lika tillgång till frihet, samhällsinflytande, självförverkligande och personlighetsutveckling. "Målet som skymtar är ett produktionssätt, en förenkling och decentralisering av den tekniska apparat som nu bara kan förstås och styras av elitgrupper" (sid. 135).

DAMMANS SYN PÅ KAPITALISMEN

ED har läst, förstått och accepterat delar av Marx´ analys av kapitalismen. Detta gäller t ex mervärdesteorin, att kapitalismens drivkraft är vinstmotivet, konkurrensen på marknaden och den härur växande ackumulationen och tekniska/samhälleliga utvecklingen och kristeorin. Idag fungerar, enligt ED, dock inte kapitalismen enligt Marx analys. Drivkrafterna är annorlunda.

Klassmotsättningarna mellan arbetarna och kapitalet har, enligt ED, minskat under 1900- talet. Detta har bl.a. skett genom de nya arbetsledningsmetoder som utvecklats. Numera har arbetarna och kapitalisterna ett stort intresse av att komma överens för att på så sätt öka arbetarnas levnadsstandard. Den statliga socialpolitiken (som ju omfördelar pengar inom arbetarklassen) har även bidragit till klasskampens borttynande. Det proletära klasshatet/avundsjukan mot bourgeoisien är idag ett minne blott, ty nu har sociologer funnit att varje arbetare istället jämför sig med de som står närmast över och under. Det samhälleliga uttrycket för att dessa klassmotsättningar inte längre är av större betydelse för samhällets förändring, är fackföreningarnas och socialdemokratins intressegemenskap med industri- ledarna.

Dessutom, menar ED, har idag kapitalisterna förlorat makten Över företagen. Idag har välutbildade byråkrater och teknokrater tagit över ledningen för företagen och staten. Dessa har med sin kunskap t o m lyckats avskaffa marknaden! Idag planerar de stora företagen (oligopolen) själva råvarutillgången, underleverantörerna, arbetskraftstillgången och dess intresse för "sitt" företag, samt efterfrågan på dess produkter. Därmed planerar företagen, i och med detta, sina vinster, och statens keynesianska politik håller kriserna borta.

Denna Dammanska analys har sina rötter i 60-talets utvecklingsoptimism bland liberalerna. Den upplysta vetenskapens män har ersatt profitbegär, klasskamp och kriser. Idag lever vi dock på 80-talet, och man behöver inte titta på kapitalismen ur ett teoretiskt perspektiv för att se att nu är krisen här med klasskamp och profitbegär.

Avsikten med revideringen av Marx analys av kapitalismen, har alltid varit och kommer alltid att vara, att byta strategiskt perspektiv. Ända sedan Bernstein handlar det om att för- neka att klasskampen mellan arbetarna och kapitalet kan eller måste leda till att arbetarklassen avskaffar kapitalismen. På Bernsteins tid handlade det om att efter 10 års högkonjunktur få den borgerliga staten att avskaffa de kvarvarande orättvisorna. Idag menar alternativrörelsen att en helt annan drivkraft skall avskaffa kapitalismen. Eftersom den redan här har tagit miste, kan den inte låta bli att hädanefter begå det ena felet efter det andra.

Oförmågan att t.ex. inse vad som menas med en produkts uppdelning i bruksvärde och bytesvärde ledde till synen att marknaden hade "planerats" bort av företagens byråkrater och marknadsförare och krisen av statens finanspolitik. (Därmed föll den objektiva drivkraften för systemet bort ur analysen, och idag beror systemets utveckling på den nya maktelitens vilja/förmåga att trygga och utvidga sin egen position.) Men en generell varuproduktion (för en marknad) med privata/lokala (i förhållande till hela marknaden) företag leder till kapitalism om bara kapitalackumulationen kommer igång. Härvid spelar det ingen roll om deltagarna har en "juste" ideologi - som t ex att de självförvaltande arbetarna bara skall producera "nyttiga" produkter. Detta beror på att individernas arbete inte blir erkänt av samhället såsom nyttigt förrän dess produkter möts på den anarkiska marknaden.

För att undvika detta måste ett kommunistiskt samhälle grundas påen planekonomi. Med en plan där människorna demokratiskt kan besluta om planens mål, till skillnad från den planekonomi som byråkraterna och kapitalisterna i Östeuropa administrerar tvärs igenom kris efter kris.

Enligt Damman tenderar systemen i Väst- och Östeuropa att smälta samman. (Samma teknik, samma byråkrater/teknokrater och ideologi-marknadsförare - här som där.) De som tog makten i öststaterna var nämligen, enligt ED, proletariatets avantgarde/proletariatets parti. Varefter proletariatets ledning satte sig själva som proletariatets förmyndare. En klass som låter sig styras av det centraliserade ledarskapet med t ex Palme, Brejsnev och Jaruzelski i spetsen kan förstås inte gå i spetsen för upprättandet av ett solidariskt samhälle. Skillnaden mellan maktövertagandena i Östeuropa och övergången till ett solidariskt samhälle belyses av Damman så här: "Så länge detta komplicerade teknosystem med dess behov av specialiserad planering upprätthålls, kan folkets övertagande av äganderätten till produktionsmedlen inte förändra styrandeförhållandena särskilt mycket. Vad som kan förändras är fördelningen av produktionsresultatet. Men ... maktlösheten ... blir oförändrad." (s. 111)

I den ryska vänsterkommunistiska tidskriften Kommunist skrev Karl Radek våren 1918 att "Om den ryska revolutionen skulle störtas med våld genom den borgerliga kontrarevolutionen, så skulle den stiga igen som en fågel Fenix. Om den däremot förlorade sin socialistiska karaktär och därigenom blev en besvikelse för arbetarmassorna, så skulle den motgången få tio gånger mer fruktansvärda konsekvenser för den ryska och internationella revolutionens framtid." Så sant som det är sagt. Den kontrarevolution, som den regim som stabiliserades i Ryssland efter revolutionen utgjorde, är betydligt effektivare än bourgeoisiens kanoner och tidningar. Men detta får inte leda oss till den typ av misstag som Damman gör i sin iver att förneka arbetarklassens möjliga och nödvändiga roll.

SYNEN PÅ IMPERIALISMEN

Till skillnad från sin kapitalismsyn, har Damman en mer sansad syn på imperialismen och möjligheten att ekonomiskt utveckla Tredje världens länder och införa politisk demokrati. Han förkastar liberalernas förklaringar och menar istället att underutvecklingen beror på att landets inhemska elit allierat sig med de utvecklade kapitaliststaterna. Denna allians gynnar dem bägge, men missgynnar folkflertalet. För att komma tillrätta med U-ländernas problem måste samhällssystemen i de rika länderna förändras. Han kritiserar revolutionerna i Tredje världen (typ Kinas 1949) för att de inte leder till demokrati, frihet och en ekonomisk och social utveckling "nedifrån".

Den strategi ED förespråkar för att hjälpa U-ländernas fattiga befolkning är en kombination av solidaritet med speciella projekt, politiskt stöd, en ny ekonomisk världsordning, samt en icke-imperialistisk politik från industriländernas sida. Denna kombination av åtgärder inom och utanför det existerande systemet skall jag ta upp grundligare senare, i en diskussion av Dammans strategi.

IDEALISMEN

En av vänsterorganisationerna barnsjukdomar var dess determinism. Marx hade ju sagt att proletariatet skulle ta makten en dag och upprätta socialismen. Detta berodde på objektiva omständigheter som han hade analyserat i Kapitalet. ("Det rör sig inte om vad proletariatet vill, utan vad det är, och måste" - fritt ur minnet efter Marx.) Framtiden var därför enkel att förutsäga. (Den sågs på samma sätt som om du släpper en boll. Vad händer? Jo, den faller och träffar efter en förutsägbar tid marken.) Vad som därför inträffade var ju beklagligt om det gick illa, men det kommer att gå bättre om ett tag, för så står det ju i Sibyllans bok. Alternativrörelsen, och Damman med den, kastar ut både vatten, barn och badkar. Objektiva drivkrafter får inte längre så stor betydelse. Istället betonas människornas vilja, avsikt, moral, m.m. Med andra ord det som kallas för en idealistisk och voluntaristisk politisk teori.

Några exempel ur Dammans bok: Marx kritik var i botten moralisk, men han valde ett vetenskapligt framställningssätt. Kapitalismen har valt det ekonomiskt mätbara som samhällets högsta värde. Socialpolitiken infördes för att överklassen ändrade sin tidigare föraktfulla inställning till underklassens problem, Kinas stormiga efterrevolutionära historia beror på att folkets rätt att bygga upp styrka och medvetenhet underkändes som grund för införandet av folkstyre. "Om en annan värdeprioritering kom till uttryck hos dessa befolkningar skulle detta uppenbarligen underminera hela tillväxtsystemet och ge impulser till något nytt och väsensskilt." (s. 78)

Denna betoning på vad ett samhälles ledande klass valt att tycka hör definitivt ihop med förnekandet av några allvarligare klassmotsättningar. Som vi strax skall se menar alternativrörelsen att drivkraften i kampen för ett solidariskt samhälle är allmänna motsättningar som drabbar alla i samhället. Denna nya heliga treenighet - idealismen voluntarismen och förnekandet av klasskampen - är en bra ledtråd i jakten på vilka som utgör alternativrörelsen.

Men först bara en kort utvikning. Felet med att ersätta en alltför hårt åtdragen determinism med en lika hårt inriktad voluntarism, är att man struntar i orsakssambanden. En utveckling som en grupp människor inte själva kan styra/påverka måste de under alla förhållanden förklara deterministiskt. Men det som de själva kan påverka, det går inte att enbart förklara utifrån objektiva/deterministiska faktorer, utan här måste subjektiva/voluntaristiska faktorer tas med. (Ett vanligt sätt att ta fel här är att betrakta allt som hittills hänt i historien som om det varit oundvikligt. Men nu - när vi lever - anser man att det inte är på det viset. Ty idag är allt möjligt för oss. Det är bara att suga i och dra. Så nutiden och framtiden tolkas därmed helt voluntaristiskt och annorlunda än dåtiden.) Det räcker emellertid inte med dessa två förklaringsmodeller. Man måste även avgöra vilka historiska skeenden som hör till vilken förklaringsmodell, samt deras inbördes växelverkan/dialektik/dynamik.

HISTORIENS DRIVKRAFTER

Vilka är drivkrafterna för kapitalismens omvandling till ett socialistiskt samhälle? Marxisterna svarar att det är klasskampen - proletariatets kamp för sina egoistiska behov - som möjliggör denna utveckling.

Men så anser inte alternativrörelsen. Den menar att de ekonomiska motsättningarna idag inte är så starka att de kan tvinga fram en samhällsförändring. Snarare utgör dessa en drivkraft och förutsättning för systemets stabilitet och tillväxt! Arbetarklassens kamp för högre lön, längre fritid och bättre arbetsmiljö skapar ju hela tiden nya marknader åt kapitalet att exploatera. "Genom att låta oss manipuleras att delta i en ekonomisk person- och gruppkonkurrens på tillväxtplanerarnas premisser, blir vi ur stånd att acceptera en inkomstutjämning, som skulle kunna avlägsna klättrarmentaliteten och rasera grundvalarna för hela industritillväxtsystemet." (s. 182)

ED menar att om arbetarna driver igenom alltför höga lönekrav (jfr. 1975-76) så det blir kris (som idag), så "kommer tillväxtsystemets planerare nu att få flertalet med sig i sina krav på att öka tillväxten igen". Ty arbetarnas "motiv och drivkraften bakom det hela var de ensidiga ekonomiska målen" (s. 179). Och har han inte fått rätt? Vann inte Palme valet på arbetslösheten, och skall inte löneökningarna nu vara minimala, så Sveriges inflation blir mindre än omvärldens och "vi" därmed ska (åter-) erövra världsmarknadsandelar? Det är en vacker tanke, men den är helt fel! Kapitalismen har varit i nästan konstant kris (stagflation) sedan oljekrisen 1973. Kapitalismens kris i Sverige går inte att lösa med SAP:s krisprogram (som för övrigt ursprungligen inte ville garantera sysselsättningen). Så om arbetarklassen vill ha tillbaks den tidigare levnadsstandarden, får man antingen titta längtansfullt djupt i den halvfulla sopptallriken och hålla tummarna för freden, eller ta kamp för sina intressen. För idag är det inte längre så att både arbetare och kapital får det bättre om den andre får det bättre. Idag är det så att den enes bröd är den andres död!

Än en gång kan man konstatera att alternativrörelsens politiska ekonomi utgår från en stabil och expanderande kapitalism. Miljöpartiet tycker att vi bör diskutera en sänkning av den materiella standarden med ung. 10% för att på så sätt få resurser över till andra mer människofrämjande åtgärder. Men på sex år har den materiella levnadsstandarden för arbetarklassen minskat med 20% (samtidigt som bourgeoisiens ökat), utan att vi fått resurser över för det!

Vilken är då den framåtdrivande motsättningen i dagens kapitalism? ED menar att det är konflikten mellan handlingsmönster och grundinställning (som) är vår tids djupaste problem, och ett direkt uttryck för den motsättning mellan personliga mål och samhällets tvång, som nu tycks göra en verklig förändring möjlig" (s. 247). Den konflikt ED syftar på är den inställning folk privat har som han funnit via opinionsundersökningar och ett antal debattböcker, och den som samhället ger oss möjlighet att ge uttryck åt.

Denna motsättning är förstås allmän och skär tvärs igenom alla samhällslager, för att inte säga alla människor. Vi kommer att uppleva konflikten djupare ju mer vi orkar ha en annorlunda uppfattning, om hur samhället kunde vara, gentemot samhällets massproducerade stereotypa åsikter. Den revolutionära potentialen är helt enkelt våra drömmars dagliga grundstötningar i ett samhälle vars helhetssyn vi ju faktiskt inte instämmer i. (Hur var det situationisterna formulerade det: "Lev, Lek, Njut!") Dessa åsikter är förstås inte "kontrarevolutionära". De är bara naiva, om man förnekar behovet av klasskamp för att krossa kapitalismen. Men den som inte får sina drömmar krossade av kapitalismen, den kan inte vara revolutionär.

I detta perspektiv framstår 70-talets marxistiska organisationsvänster (med förhoppningar på arbetarklassens revolutionära roll) som en fullständigt onödig omväg. Ty de drivkrafter som Damman och alternativrörelsen målar upp är ju precis 60-talets nya vänsters. T.o.m. namnet på den rörelse Damman tog initiativet till - Framtiden i våra händer - skulle kunna vara en sammanfattande analys av 60-talets nya vänster!!

En annan gren av alternativrörelsen är Miljöpartiet. I artikeln "Det är nya klasser som förändrar världen", (DN 17/8-82) lägger partiets förgrundsgestalt, Pehr Gahrton, fram en liknande syn "Istället finns det grupper som påtagligt kommer i närkontakt med tillväxtsamhällets baksidor, t ex lärare, socialarbetare, vårdare, förskolepersonal, osv., som kan tänkas särskilt benägna att hylla kvalitativa värden istället för kvantitativa.

Men framförallt blir det allt ointressantare att utgå från människors produktionsroll när man bedömer deras roll i samhällsförändringen. Istället måste man se dom i deras människoroll, utgå från deras allmänintresse istället för deras egenintresse."

Jag tycker nog att Gahrtons nya avantgarde - "de grupper som mycket påtagligt kommer i kontakt med tillväxtsamhällets baksidor" - just är exempel på att det är människors plats i produktionen (i vid bemärkelse) som verkar vara det avgörande kriteriet på hur man ställer sig till en samhällsomvandling.

MELLANSKIKTEN

Jag tog tidigare upp att alternativrörelsen poängterade att klassmotsättningarna inte längre hade någon fundamental betydelse för samhällets omvandling. Vi marxister har ju en förkärlek att vilja härleda politiska strömningar som uttryck för ekonomiska klasser.

På 1800-talet var det småbourgeoisien (fristående hantverkare) som ville avskaffa klasskampen mellan Arbete och Kapital. Idag är småbourgeoisien mer eller mindre utrotad. Istället finns idag en annan social kategori som skulle kunna fylla det här efterlämnade politiska tomrummet. Det vissa marxister kallar för mellanskikten. Enkelt uttryckt kan dessa sägas bestå av de löntagare som inte tillhör arbetarklassen. Mellanskikten kan delas i två grupper, de som står i en mellanställning mellan arbetarklassen och kapitalet (typ förmän och tjänstemän) respektive de som inte direkt ingår i den kapitalistiska produktionsprocessen (typ offentlighetsanställda i byråkratierna och vårdanställda). Jämför också med de grupper Per Gahrton radat upp som revolutionens avantgarde. Det är väl ingen slump att många från utbildningsexplosionen på 60-talet hamnat i denna sociala kategori. Marxisternas inställning gentemot mellanskikten har varit att åtminstone den lägre halvan är arbetarklassens närmaste allierade i kampen för ett socialistiskt samhälle.

Så mellanskikten/den nya vänstern har äntligen "kommit hem" och funnit sin organisering; en bred rörelse. Det är ju i och för sig bra att de funnit något de tror på, och slipper att vara skuldtyngda och alienerade i organisationen de inte längre förstår meningen med. (Anledningen till detta är förstås att arbetarklassens klasskamp inte var så intensiv att den kunde dra detta skikt med sig. Därför lämnar mellanskikten den socialistiska politiken, då den inte kan vara mer uttalad socialistisk än socialismens egen klass - arbetarklassen. Att gå emot denna anti-socialistiska ström visade sig bara möjligt för individer samt Socialistiska Partiet (f.d. KAF, f.d. RMF) och KPMLr.)

Men mellanskikten är för svaga för att kunna bli en central attraktionspol i det kapitalistiska samhället. Detta är de också medvetna om. Det är därför som de förnekar klasskampen och istället vill dra med sig arbetarklassen i sin kamp. De måste kritiseras för sina felaktiga ståndpunkter och kompromisser med kapitalet. (T ex nationalism och förnekandet av klasskampen).

Det är ursprunget i "den nya vänstern", som förklarar varför dessa människor idag inte gått in i SAP när vänsterorganisationerna inte längre fyller någon funktion för dom. En stor del av mellanskikten stöder ju detta parti, så varför inte dessa människor? SAP anses vara huvudansvarig, såsom regeringsinnehavare, för det som kritiserades på 60-talet. Självkritiken från både SAP och "den nya vänstern" för sin resp. politik på 60-talet har varit i det närmaste obefintlig. Därför utgör inte SAP något reellt alternativ.

ALTERNATIVRÖRELSENS KRISPOLITIK

Deras politik går i stort ut på att hitta en nisch i det kapitalistiska samhället. Antingen skall man återupprätta den enkla varuproduktionen (hantverk för lokala marknader) i en bygd, och med viljans kraft hålla den hemska kapitalismen borta. Eller så skall man gå över till en lägre levnadsstandard och organisera om sitt liv efter detta. Även detta brukar innebära enkel varuproduktion.

Alternativrörelsen tror att kapitalismen kan förnekas genom att man drar sig undan från den. Kapitalismens styrka är inte dess bländande konsumtion, utan dess produktionskapacitet. Denna produktionskapacitet behöver marknader. Idag är marknaderna för små för produktionskapaciteten. Men den förminskning av marknaderna som alternativrörelsen skulle kunna bidra till, är i det här sammanhanget försumbara. Om inte brukar kapitalet försöka öppna de slutna marknaderna med krigets hjälp. Därför avgörs kapitalismens öde i dess hjärta - i produktionsförmågan. Med andra ord i klasskampen mellan Arbetet och Kapitalet.

I det andra fallet blir alternativrörelsens politik inte längre irrelevant, utan dess propaganda för standardsänkningar är idag direkt felaktig. I Sverige har levnadsstandarden för en industriarbetare under de senaste sex åren minskat med ungefär 20%. Kapitalets behov för att lösa krisen är att sänka reallönerna med ytterligare ungefär 30%, och att öka arbetslösheten med ungefär 30%. I denna standardstrid kommer nog alla lönearbetare inse vad det innebär att vara beroende av sin lön för sin existens som löntagare. I denna attack på arbetarklassens levnadsstandard är det förstås helt felaktigt att i förväg ge upp denna kamp och därmed acceptera kapitalismens rätt att göra som den vill. Tvärtom måste vi propagera för en kamp mot denna attack, en kamp som bara kan lösas genom revolution eller kontra-revolution.

EXPERTSAMHÄLLET

Damman riktar en hård och välformulerad kritik not det expertsamhälle vi lever i. Han menar dessutom att den marxistiska vänstern förespråkar samma expertvälde. Eftersom Damman formulerar detta så bra, tänkte jag citera några längre stycken ur hans bok:

"Intellektuellt herretänkande, uttryckt genom ideologier på herrespråk och alltid formulerat för massorna av de som själva lyfter sig över dem, i detta ligger den undertryckande makten /.../, och den makten utövas av såväl de revolutionära som de konservativa ideologierna." (sid. 145)

"Medvetandegörandeprocessen avstannar genom att individerna blir medvetenhetsmottagare istället för självständigt tänkande." (sid. 203)

"/.../ i vårt samhälle verkar det som sagt som om huvudskiljelinjen går mellan de grupper som har makt att undertrycka, i kraft av intellektuella dispositioner, och de som känner sig omyndigförklarade av sådana arroganta beslutsfattare på alla områden. Om detta stämmer verkar det otänkbart att en ledning som har elitteorin på sitt program skulle få majoriteten med på en sådan förändring. Det är nu på tiden att begreppen makt och motsättningar definieras om för vår egen tid, så att respekten för folkets åsikter och sunda förnuft återupprättas, och människor i allmänhet kan inspireras att självständigt ta ställning till det samhälle vi har och det vi kan få." (sid. 142)

"Genom att föraktfullt avvisa allt som luktar personligt ansvar för någon av de svårigheter som den stackars 'av systemet förtryckta' klichéindividen kan råka ut för, och genom att tillskriva 'strukturerna' all makt över personen läggs vägen öppen för herretänkarnas ledning

- Tro för all del inte att du själv kan göra något åt din situation eller de svårigheter du står inför. Du är ett eländigt offer för förhållanden som du inte har inflytande över. Men vi, vi vet hur samhället eller ditt problem skall hanteras. vi har recepten, lyssna till oss, men tro bara inte att du själv har något ansvar!" (sid. 147f)

"Den ständiga expertplaneringen och de professionella lösningarna har inte bara fråntagit människorna tron på att de själva kan göra något för att förbättra sin situation. Den har också förstört människornas tillit till att de kan bestämma sina önskningar och mål." (s. 149)

Än en gång kan vi se hur Damman omdefinierar motsättningarna i samhället. Istället för att placera den grundläggande motsättningen i samhällets materiella grundval - det kapitalistiska produktionssättet - lyfter han fram dess ideologiska nivå - ideologiproduktionen. Från marxistiskt håll brukar man istället härleda expertväldets framväxt ur kapitalets större ackumuleringsproblem. På 1800-talet räckte det med att ta tekniken i sin tjänst, men idag fordras det hjälp av sociologer, socionomer, psykologer, förvaltnings- & organisationsexperter, nationalekonomer, och gud vet inte vad, för att ge Kapitalet och dess Stat goda råd i hur man häller ihop samhället. Dessutom har experternas medverkan en positiv politisk effekt, den inbillar folket att de opartiska och objektiva experterna finner den sanna lösningen på problemet.

Fördelen med att göra som Damman gör är att man inte får några ideologiska skygglappar, typ, skillnader i ackordssystem mellan Östeuropa och Västeuropa, eller psykiatrins användning i Sovjet och psykologens privatiserande funktion i västvärlden. Men roten till expertsystemet blir höljd i dunkel. Förklaringen till hur expertväldet vuxit fram och fortfar att existera, blir aldrig bättre hos Damman än, att folk med utbildning håller varann om ryggen, skaffar sig bra jobb på folkets bekostnad, och därefter vill bevara detta samhälle.

Vi som härstammar från den vänster-/rådskommunistiska traditionen, har vi aldrig fallit för denna typ av expertvälde? Tvärtemot alla andra kommunistiska riktningar har vi alltid hävdat att det inte är det "uteblivna partiet" ("ledarskapets kris") som är den saknade faktorn. Istället har vi fört fram den åsikten att det bara är arbetarklassens egen självständiga kamp (kamp, kamp och återigen kamp) som kan leda fram till revolution. Å den andra sidan har vi menat att nästan alla hemskheter som det här samhället skapat berör på dess kapitalistiska karaktär. Mot systemets inre logik står arbetarklassen som bara - till syvende og sidst - kan lita till sig själv. Så ju mer idealisten förnekar marxismens elitistiska analys av kapitalismen, desto mer anser han att vi fallit för expertväldets frestelser.

ALTERNATIVET SOM REVOLUTIONÄR STRATEGI

I sin bok om revolutionen kommer Damman också in på frågan om reformer. I och med detta blir det helt klart att han ser revolutionen som en serie (strukturella och medvetandeförändrande) reformer. Eftersom den förtryckande makten inte anses ha något säte - dvs det kapitalistiska produktionssättet - går det inte att attackera den. Revolutionen ersätts med reformer.

Damman karaktäriserar dessa reformer med att de ska vara konsekvent upphävande gentemot det existerande samhället, även när de är kortsiktiga: Det gäller att undvika sådana reformer "som kan passas in i systemet /.../ utan några som helst verkningar på (samhällets) grundstruktur och utvecklingskurs" och de "som kan uppslukas och utnyttjas av" systemet. (sid. 176 & 178) Vad är det då som är upphävande? "Frigörelse av vanliga människors solidaritet, deras vilja att ersätta ekonomisk konkurrens för egen vinnings skull med aktivitet för rättvisa, gemenskap och samarbete. Alltså inte bara den passiva antimaterialismen, utan denna i kombination med den aktiva solidariteten!"(sid. 180)

Hur ska då dessa reformer leda fram till ett helt annorlunda samhälle? Jo, genom att inte tyckas vara så djärva och långt gående som de i själva verket är.

På vänsterkanten är det främst trotskisterna som formulerat en liknande strategi - teorin om övergångskrav (se deras övergångsprogram). Detta är krav som arbetarklassen ska uppta som sina egna. De ska inte gå att fullt ut förverkliga i ett kapitalistiska samhälle, men arbetarklassen ska i en kris känna ett behov av dem, och därför begära dem, trots att man inser problemen med dem. I och med att övergångskrav genomföres ändras styrkeförhållandena mellan arbetarna och Kapitalet, och ur denna dynamik växer en revolutionär situation fram. I denna strategi är kraven kopplade till en ekonomisk eller politisk kris.

Så inte för Damman. Han menar ju att vi redan lever i en ideologisk kris. Därför går det lika bra att sparka igång idag:

"Om ett systemfrämmande budskap är färdigutformat finns det risk för att det blir ofarligt eller 'icke-konkurrerande' gentemot det etablerade synsättet.

Eftersom det är klart att budskapet om det genomförs, inte hör till det gamla systemet, kan den välanpassade medlemmen av det gamla systemet avskriva budskapet som icke-aktuellt för honom själv och systemet, som irrelevant som att det inte har med systemet att göra. Oppositionens motsägelser kan avskrivas som permanent 'utanför' och därmed åsidosättas."

"Alternativet till det färdiga och etablerade är inte något annat färdigt och etablerat, utan helt enkelt det ofullgångna, det som förblir revolutionärt för att det aldrig är fastlåst, alltid är 'på väg' mot något nytt och okänt."

"Det dynamiska upphävande elementet i det ofullgångna ligger i att det representerar en ständig utmaning som inte utan vidare kan avfärdas. Motsägelsens oklarhet gällande de vidare konsekvenserna gör att ingen helt kan slå sig till ro med att motsägelsen s ert är utanför, ogenomförbar. Motsägelsen och konkurrensen förenas - i alternativet. " (sid. 197 & 198)

GRUNDBULTEN

Så har då Damman och Alternativrörelsen funnit "de vises sten" som löst det tidigare olösliga problemet: Hur man bedriver revolutionär politik när folk inte är intresserade - jo, med hjälp av reformer!

Men det avgörande felet ligger egentligen inte här. För det är väl ingen som tror eller hoppas att arbetarklassen plötsligt en dag bara kommer att gå man ur huse för att göra revolution och störta kapitalismen för att ersätta den med - socialismen? Därför kommer förstås kampen att inledas runt frågor som ingen anser direkt och självklart revolutionära. All verklig kamp förs om sådant som är realistiskt - dvs. som med de förhandenvarande styrkeförhållandena ses som möjligt - att genomföra.

Nej, det avgörande felet är att man blundar för de grundläggande maktförhållandena i samhället - den kapitalistiska produktionen och den stat som upprätthåller detta samhälle. Allt detta har ersatts av ett sammelsurium av maktgalna teknokrater. byråkrater och ideologiproducenter.

Damman kritiserar t.o.m. de "'färdiga' ideologierna" för att de "tenderar att orientera sig i riktning mot de existerande makt- och åsiktsstrukturerna". Därmed kommer de att "uttryckas på den etablerade maktapparatens språk." (sid. 204) Detta påminner om den kritik som Joseph Proudhon och hans efterföljare riktade mot Karl Marx för över 120 år sedan. Proudhon menade att arbetarna (hantverkarna för Proudhon) inte skulle kräva något av staten utan ordna sin frigörelse själva, och på så sätt skulle man se till att den borgerliga staten fick liten makt.

Genom att inte uttalat vilja ta kamp mot den månghövdade hydran, inser man inte att man kanske en gång hamnar i den situationen att man måste ta livet av den. Rädslan för politik har många gånger lett arbetarklassen, anarkister och reformister till att snubbla, fängslas och massakreras på mållinjen - Spanien 1936, Ungern 1956 och nu senast Polen 1981.

GL