ARBETARMAKT
Workers' power league
Presentation
Nyheter
Plattform
Rådsmakt
Arbetarpress
Arbetarmakt
Bilder
English
Kontakt
 
Föregående sida
 
Vi finns också på:
Facebook
Wikipedia

Resultat av 70-talets vilda strejker

För närvarande lyser de vilda strejkerna i stor utsträckning med sin frånvaro i den svenska klasskampen. Under större delen av sjuttiotalet var läget annorlunda. Ett flertal böcker, tidskriftsartiklar, tidningsartiklar har beskrivit en hel del av dessa strejker. Författaren till denna artikel, Ragnar Järhult, har i sin bok, ”Nu, eller aldrig!” låtit ett flertal strejkande komma till tals och berätta om sina erfarenheter. I denna artikel gör Ragnar en analys, dels av de bakomliggande förutsättningarna för strejkerna under sjuttiotalet och analyserar de slutsatser man kan dra av dem.

Hamnarbetarstrejken i Göteborg i skiljde sig på en rad avgörande punkter från de fåtaliga strejker som inträffat under de två tidigare decennierna. Drygt tio år senare gick 33 cementarbetare i Öjebyn utanför Piteå ut i en vild strejk som slutade med att avskedades. Men vad hade hänt däremellan? Vilka lärdomar kan vi dra ur 70-talets vilda strejker?

ARBETSMARKNADSLAGSTIFTNINGEN

För att förstå situationen under 70-talet är en kort tillbakablick på arbetsmarknadslagstiftningen och samhällsutvecklingen nödvändig. Vi kan då konstatera att svensk arbetar- och fackföreningsrörelse har en lång tradition av "facklig legalism". Redan på ett tidigt stadium accepterade "rörelsen" arbetsköparnas rätt att leda och fördela arbetet, dessa erkände arbetarnas organisationer som likvärdiga motparter.

1928 är ett viktigt årtal i den arbetsrättsliga historieboken. Detta år försökte den borgerliga ministären binda upp fackföreningsrörelsen genom en arbetsfredskonferens. Resultatet blev nu inte vad man tänkt sig och det skulle dröja ytterligare tio år innan "genombrottet" kom. 1928 var också det år som Arbetsdomstolen bildades. Vid dess tillkomst protesterade LO och SAP kraftigt men det dröjde inte många år förrän man accepterade domstolens rätt att bilägga tvister på arbetsmarknaden. Vid domstolens 25-årsdag var det tom LO:s ordförande som höll hyllningstalet! Lagen om kollektivavtal har också sitt ursprung 1928. Dess viktigaste ingrediens var att lagen band både organisationen och individen vid fredsplikten.

30-talets ökade motsättningar i samhället gjorde att borgfreden mellan arbete och kapital vittrade sönder. Först 1938, i samband med det beryktade Saltsjöbadsavtalet, var situationen sådan att samarbetet kunde fortföljas. Avtalet är egentligen en komplettering av Lagen om kollektivavtal från 1928. Det reglerar en lång rad förhållanden mellan parterna så som avtalskonstruktioner, förhandlingsordning, uppsägning och permittering, "samhällsfarliga" konflikter mm.

Under 50- och 60-talen dödförklarades klasskampen. Socialdemokraterna satt vid regeringsmakten, och genom en ständigt stigande produktion, fanns det hela tiden utrymme för högre löner, bättre bostäder osv. Även för arbetarklassen och det stora folkflertalet.

Men medaljen hade en baksida. Centraliseringen av fackföreningsrörelsen ökade. Utslagningen på arbetsmarknaden tilltog, omflyttningen av 100.000-tals människor skapade rotlöshet, rationaliseringar drev upp takten och ute i världen pågick en mängd befrielsekrig.

Hamnarbetarstrejken i Göteborg 1969 blev något av en startsignal, och skiljde sig på en rad avgörande punkter från de vilda strejker som trots allt hade förekommit under 50- och 60- talen. Arbetarna uppvisade en militans och stridsberedskap som många trodde var död och begraven. Man valde att organisera sig utanför facket, i strejkkommittéer och stormöten. Inte heller begränsade man sig enbart till den egna arbetsplatsens problem och frågeställningar. Man förde ut kampen i samhället utanför portarna.

Några veckor senare inledde, den stora gruvstrejken. Närmare 5.000 arbetare satte det etablerade samhället i gungning. Drömmen om det konfliktfria samhället rasade sönder. Motsättningarna blottades.

Redan under 60-talets andra hälft hade det inom LO förts en debatt om makten över produktionen. Nu forcerades detta arbete samtidigt som de grundläggande frågeställningarna tunnas ut och berövas sitt väsentliga innehåll. 1974 stiftades Lagen om anställningsskydd, LAS. Den reglerade bl.a anställningsförhållanden och fastslog vid vilka situationer arbetsköparen kunde avskeda arbetare. Det senare hade tidigare endast varit reglerat i avtal medan man nu i lag preciserade vid vilka tillfällen detta kunde ske. De arbetare som organiserat en strejk, fört arbetarnas talan eller på annat sätt haft en framträdande ställning kallades strejkledare och kunde därmed avskedas.

Tre år senare skärptes lagen då riksdagen klubbade Lagen om medbestämmande, MBL. I denna lag gavs arbetsköparna vidgad rätt att avskeda, under vissa givna förhållanden. Lagen förbjöd vidare strejk även om det råder avtalslöst tillstånd, samt kriminaliserade stöd till strejkande i andra branscher än den egna. Med lottens hjälp togs 200-kronorsgränsen vid vilda strejker bort, och det dröjde inte särskilt länge förrän Arbetsdomstolen utnyttjade de hårdare reglerna. Även LO:s och TCO:s representanter i domstolen röstade för dessa högre strejkböter.

1976 förlorade SAP regeringsmakten och fackföreningsrörelsen kunde inte längre lita på att genom lagstiftningsvägen få igenom gina önskemål. Vid avtalsförhandlingarna 1978 undertecknade SAF, LO och PTK det sk. Normavtalet. Detta stadgade att inga lokala lönepåslag accepterades om de inte kopplades till "produktivitetshöjande åtgärder". SAF tog avtalet som utgångspunkt för att slå sönder de fasta löneformerna. SAF påstod att dessa befrämjade lathet och ineffektivitet, och förespråkade i stället ackord, bonus och andra former av "morötter". Händelserna vid Bil & Traktor i Boden 1978 kan ses som ett pilotfall i SAF:s strategi att pressa tillbaka arbetarna. Reaktionerna mot Normavtalet blev våldsammare än vad LO och SAF räknat med. T.o.m stabila socialdemokratiska fästen som Hallstahammar och Sandviken protesterade. Avtalskonstruktionen togs bort - på pappret - året därpå, men LO, PTK och SAF passade på att göra ett gemensamt uttalande mot vilda strejker.

Under de sista åren på 70-talet och nu under 80-talets första del har idéerna från 1978 års Normavtal återkommit. Men nu vill starka krafter inom LO gå ändå längre och helt slopa de lokala löneförhandlingarna. En total samordning av förhandlingarna, kopplat med ett gemensamt arbetsvärderingssystem har ett varmt stöd i LO:s andre ordförande Stig Malm. En sådan fullständig centralisering av lönebildningen skulle inte enbart resultera i en ännu ofantligare facklig byråkrati, utan också helt omöjliggöra lokala lösningar på lokala problem i fackets regi. Detta tillsammans med en fördjupad ekonomisk kris, tyder på att vi under 80-talet kommer att få bevittna, eller ännu hellre delta i, en skärpning av klasskampen utanför fackets kontroll.

Förslaget om löntagarfonder hänger ihop med LO:s krav på ökad makt, och därmed också dess försök att ta udden av strejkkampen. Eller rättare sagt, Meidners ursprungliga förslag till löntagarfonder gjorde det. Sedan det presenterades har LO och socialdemokratin backat steg för steg och idag återstår inte mycket av de ursprungliga visionerna, mer än att arbetarna ska acceptera lönesänkningar i utbyte mot någon diffus "makt". Jag tror inte att det är SAF och borgarna som har omkullkastat planerna utan verkligheten själv. Så länge man bekänner sig till den borgerliga demokratin och reformismen är alla försök att på allvar bryta maktkoncentrationen omöjliga. Det är detta som LO/SAP har upptäckt ju längre man har utrett och gått till djupet med löntagarfonderna. I detta sammanhang är det också viktig t att påpeka att förslaget om löntagarfonder, varken från början eller i dagens tappning, kommer att innebära ökat inflytande för arbetarklassen. Däremot är det väl möjligt att den fackliga apparaten skulle kunna stärka sina positioner. De korporativa tendenser som redan idag minst sagt är skönjbara i samhället och mellan facket och arbetsköparna, skulle påtagligt förstärkas. Förslaget om produktionsavgifter, dvs att alla anställda ska betala avgift till facket oavsett om de är medlemmar eller ej, skulle också ytterligare påskynda sammansmältningen mellan stat, fack och företag.

STREJKERNAS OMFATTNING

Hur ser då bilden av de vilda strejkerna under 70-ta-let ut, rent statistiskt? Statens Förlikningsmannaexpedition som får rapporter från merparten av konflikterna regisserar i genom- snitt 130 strejker/år under tiden 1971-80. Höga toppar i statistiken finner man under åren 1969-71, 1974-75 och 1979. Mycket talar för att dessa strejkvågor har större betydelse än enstaka uppmärksammade strejker, bl.a. därför att fler människor är indragna, den geografiska spridningen är större och de har gemensamma orsaker (löneavtal, samhällsekonomi mm). Av dessa 130 strejker/år hamnar en mycket liten del hos Arbetsdomstolen. I genomsnitt rör det sig inte om mer än 5-10 strejker/år.

Av LO:s cirka 2 miljoner medlemmar har ungefär 5% deltagit i någon vild strejk under 70- talet. De allra flesta strejkerna är mycket kortvariga och relativt få människor deltar. Undantag som Gruvarbetarstrejken, Skogsarbetarstrejken samt en rad kortvariga strejker inom hopsättningsindustrin förändrar inte denna bild.

Denna förändring i strejkbilden kommer sannolikt att förstärkas under 80-talet, åtminstone om den ekonomiska krisen fördjupas. Den "vanliga" vilda strejken kommer naturligtvis inte att försvinna eller bli obrukbar, men nya former kommer säkert att se dagens ljus. I vissa fall kan faktiskt er arbetsköparnas försök till nedläggning. På kontinenten, där klasskampen i många fall är hårdare än i Sverige, har arbetarna tvingats att ta till nya metoder. Ockupationer, omvända strejker, tagande av "gisslan" mm kommer sannolikt att användas även i gamla Sverige.

Under de första strejkvågorna i slutet av 60-talet och början av 70-talet stod facket ganska handfallet och hade, som vi tidigare sett, inte heller så mycket rent juridiskt att falla tillbaka på, när det gällde att motarbeta strejkerna. Denna överrumpling ledde till att fackets insatser uppfattades som synnerligen klumpiga, och arbetarna hade inga större svårigheter att avslöja dess rätta karaktär. Men instrumenten finslipades och också facket drog sina slutsatser. I slutet av 70-talet hade strejkerna inte på långt när samma anti- eller utomfackliga karaktär som vid decenniets början. Den mest använda metoden var att fackföreningarna och LO sköt de lokala avdelningarna framför sig. Det var dessa som fick ta huvudstöten och de centrala organen höll sig medvetet i bakgrunden. De strejkkommittéer som trots allt bildades, också under strejkerna i periodens slut, fungerade mer som ett komplement till de mer eller mindre stridbara fackklubbarna, än som självständiga organ som gav röst åt arbetarkollektivet.

Ibland brukar man från borgerligt håll få höra att de vilda strejkerna drastiskt försämrar den svenska industrins konkurrenskraft gentemot utlandet. Det finns dock ingen statistik som bekräftar detta påstående. Tvärtom. Enligt ILO (Internationella arbetsorganisationen, FN-organ) förlorade Sverige 1979 17 dagar/1.000 anställda genom strejk. Samma år förlorade Irland 3.924 dagar/1.000 anställda! I andra länder, med vilka Sverige har omfattande export- och importförbindelser, är bilden likartad. Västtyskland, Japan, Danmark, USA, Australien, Canada, Storbritannien ligger alla över, eller mycket över, Sveriges siffror. Bara Norge och Schweiz har färre förlorade strejkdagar.

STREJKERNAS RESULTAT

Vilka politiska förändringar kan man urskilja vid betraktandet av 70-talets vilda strejker? Att entydigt fastslå något är mycket svårt. Vad vi emellertid vet är att det politiska klimatet är betydligt bistrare idag än vad det var för tio år sedan. Också de ekonomiska förhållandena är avsevärt kärvare. Staten, arbetsköparna och facket har också lärt sig av tidigare misstag och man har fler och mer heltäckande instrument till förfogande. Från att ha haft en mer offensiv karaktär i början av decenniet har strejkerna mot slutet av 70-talet mer kommit att utveckla sig till försvarsstrider. Frågor som makt/inflytande/arbetsmiljö har fått ge vika för kamp för att få bibehålla reallönerna och jobben.

Ser man till de konkreta resultaten av strejkerna märks denna förändring ganska tydligt, speciellt efter regeringsskiftet 1976. Det är väl ingen tillfällighet att Bil & Traktor-strejken 1978 och Öjebystrejken två är senare, som båda slutade med att samtliga arbetare avskedades, inträffade i slutet av perioden. Utan att statistiskt kunna belägga sanningshalten, är det mycket som talar för att strejker med många deltagare får ett mer positivt resultat än de fall där arbetarna är få. Inte heller har deltagare i strejker som omfattat mänga arbetare vid något tillfälle under 70-talet ställts inför Arbetsdomstolen.

Vänstern då, har dess organisationer och människor haft något inflytande på strejkkampen? Med några få undantag vågar jag påstå att de olika vänsterorganisationerna mer eller mindre saknat betydelse. Det betyder naturligtvis inte att enskilda vänsteraktivister eller vänsterns allmänna mobilisering har varit betydelselös. I varje strejksituation krävs att någon eller några "tar tag i situationen" och ställer frågan på sin spets. Men att från detta säga, att vänstern styrt eller kontrollerat strejkerna är steget långt. Enda undantaget av vikt är egentligen Skogsarbetarstrejken våren 1975. Den var förberedd av VPK och partiet hade relativt stort inflytande över organisation och strejkande, åtminstone i norra delen av strejkområdet. Men Skogsarbetarstrejken, lika lite som någon annan strejk, kunde agiteras fram. Finns inte förutsättningarna hjälper inte den mest välslipade och propagandistiska organisation.

Vänsterns uppförstorade roll (som man inte minst själv sökt bidraga till) kan möjligtvis förklaras med det faktum att vänsteraktivister av olika kulörer har dominerat solidaritetsarbetet vid mänga strejker. Detta är naturligtvis en intressant iakttagelse och vid flera tillfällen har solidaritetsarbetets former och inriktning varit sprängstoff. Så var det exempelvis i samband med Städerskestrejkerna 1974-75 och Bil & Traktor-strejken 1978.

Vilka erfarenheter har de strejkande själva dragit? Har det blivit revolutionärer av hela bunten? Nej, så är det inte. Däremot har mänga av arbetarna lärt sig hur samhället agerar när någon försöker bryta ramarna. Uppfattningen att de arbetsrättsliga lagarna och Arbetsdomstolen är neutrala är det inte så många som har längre. Fackets dubbla roll och samhällsbevarande funktion har, om inte avslöjats, så åtminstone blottats. Många arbetare har också upptäckt behovet av någon organisation för hjälp vid vilda strejker. Problemen har spänt från hur man öppnar ett postgirokonto till hur man bör lägga upp försvaret vid en eventuell domstolsförhandling. Arbetarsolidaritet och Stridsfonden, som båda bildades strax efter Gruvarbetarstrejken, var tänkta att fungera på detta sätt. Organisationerna är emellertid idag mycket inaktiva, varför ett nytillskott står högt upp på önskelistan hos många kämpande arbetare.

Allmänt sett tror jag att man kan säga att de arbetare som var radikala vid strejktillfället ofta fortfarande är aktiva på vänsterkanten.

En klar förändring sedan 70-talets början, är att det numer är ytterst få ur det genuina "arbetaravantgardet" som tillhör den "yttersta vänstern". Delvis beror väl detta på att den "yttersta vänstern" knappast existerar och att de rester som lever vidare knappast kan karaktäriseras som vänster...

De som har förändrat sin politiska uppfattning och världsbild har förmodligen gjort det pga andra händelser, även om naturligtvis erfarenheterna från en strejk ligger kvar i botten. Allt för många arbetare som deltagit i vilda strejker, och som jag har talat med, verkar bittra och desillusionerade. De har saknat möjligheter att utbyta erfarenheter, att komma vidare. Många har känt sig isolerade.

Detta betyder dock inte att bilden är så mörk som den kan verka. Någonstans i medvetandet och hjärtat har ändå ett frö fått fäste. Arbetare efter arbetare som har varit ute i strejk kan vittna om att självkänslan, människovärdet och en vag tro om ett annorlunda liv har fått sig en skjuts framåt. Också deltagare i de strejker som utåt slutat i totala nederlag har betonat dessa förändringar. I det perspektivet blir de ekonomiska och de politiskt kortsiktiga resultaten inte det som avgör en strejks framgång eller ej.

Arbetarna strejkar inte p.g.a. "agitatorer" eller av bekvämlighet. De strejkar därför att de inte finner några andra utvägar ur en pressande och omöjlig situation. Inte heller skapar strejkerna särskilt många revolutionärer, men de lägger stenar i det socialistiska medvetandebyggandet.

Ragnar Järhult