ARBETARMAKT
Workers' power league
Presentation
Nyheter
Plattform
Rådsmakt
Arbetarpress
Arbetarmakt
Bilder
English
Kontakt
 
Föregående sida
 
Vi finns också på:
Facebook
Wikipedia

DEN NATIONELLA FRÅGAN

I tidskriften Kommentar fördes under 1980 en längre debatt. Debatten handlade om den s k nationella frågan.

Det finns mycket att säga om den "nationella frågan" och om nationalismen överhuvud. Ämnet är praktiskt taget outtömligt. T ex nationalismens (och nationalstatens) historiska rötter, under vilka sociala betingelser den frodas resp. försvagas, i vilket förhållande den står till klasstrukturen i en viss stat eller region...

Förvisso är det sant att det inte bara är marxismens uppgift att förklara världen, utan också att förändra den. Men innan man kan verka för en förändring av tingens tillstånd måste man ha en förklaring till dem, en analys. Denna banala sanning är av allt att döma inte helt självklar för Kommentars skribenter.

I denna tidskrift har nämligen debatten om den "nationella frågan" mest kommit att bli en debatt om med vilka argument (och inte om eller varför) man bör stödja Sovjetunionens militära utrikespolitik. Samt, till viss del, hur marxister kan utnyttja nationalismen för egna syften.

MOTSÄTTNINGEN ARBETE-KAPITAL

För att förstå de politiska kriserna i världen idag så kommer man ingenstans om man inte tar sin utgångspunkt i den mest grundläggande motsättningen, nämligen den mellan proletariatet och dess herrar (vilket inte är detsamma som att påstå att t ex den iranska revolutionen, eller den baskiska nationalismen, kan förklaras enbart på denna nivå). I den s.k. fria världen härskar det kapitalistiska produktionssättet, och bourgeoisien förvaltar och uttrycker kapitalets intressen. Det kapitalistiska samhällets utveckling och dynamik bestäms ytterst av kapitalackumulationen, modifierad av klasskampen. För att folken, proletariatet och även individen skall nå en reell frigörelse fordras varken mer eller mindre än att kapitalismen ersätts med ett nytt produktionssätt - socialismen så beskaffat att proletariatet kan förstå och påverka/styra sin egen situation. Sin klass' situation, sin personliga situation och sitt lands situation.

Vi tror inte att det råder någon motsättning på denna punkt mellan kommunister/socialister av olika schatteringar och fraktioner (åtminstone så länge man befinner sig på en mer "allmänt hållen" nivå).

Vad kommunister/socialister vidare brukar ha gemensamt är bl.a. att de allesammans producerar politiska handlingsprogram. Program som inte sällan innehåller en regelrätt katalog över allsköns socialt elände och misär som man säger sig vilja bekämpa. Vi vill hävda att denna "eländets katalog" kommer man att dras med i evigheters evighet så länge som man inte direkt och utan omsvep riktar slagen mot roten till det onda - det kapitalistiska produktionssättet. Det låter enkelt och kategoriskt - och verkligheten är precis lika enkel och kategorisk. Det är "genvägarna", t ex att försöka surfa på nationalistiska vågor, som är komplicerade och leder ut i intet.

STATSBYRÅKRATIN

Det kapitalistiska produktionssättet är i idag dominerande i ca två tredjedelar av världen. I den resterande tredjedelen - med länder som Kina, Sovjetunionen, Kuba, Vietnam och Polen - råder ett produktionssätt som av sina egna företrädare kallas för socialistiskt, eller sägs vara på väg mot socialismen.

Alltsedan 1917 (Ryska revolutionen) har det funnits partier, rörelser och enskilda "systemkritiker" som underkänt dessa staters anspråk på att vara "sant socialistiska" (därtill kommer att dessa stater understundom även sinsemellan underkänner varandras "sant socialistiska" karaktär).

Vi tycker oss märka att detta ifrågasättande av Sovjets, Kinas m.fl. förment socialistiska karaktär blivit mera allmänt utbrett under det senaste decenniet, även bland organisationer och enskilda som betecknat sig själva som socialister. Vi har också noterat att allt fler seriösa försök har gjorts att formulera en "politisk ekonomi" för dessa stater, med ut utgångspunkt från den metod som också användes av Karl Marx (1). Den moderna marxismen håller i ökad utsläckning på att rycka ifrån de vulgära kalla-krigshetsarna deras självpåtagna monopol på att kritisera exempelvis Sovjetunionen, och det är i grunden en sund utveckling, därför marxismen har aldrig kommit någonstans så länge den tvingats göra sällskap med lögn och mystifiering av arbetarklassen.

Om det i dessa länder inte råder socialism, men inte heller Kapitalism, vad är det då för slags system? En del löser problemet galant för sig genom att förneka att det skulle röra sig om någon "tredje variant", utan kallar det helt enkelt statskapitalism. Fortfarande en slags kapitalism, således. Andra, som t ex Kommentar, är precis lika galanta när dom säger att detta är socialismen. I sanning världshistoriens mest nedslående upplysning!

Ty om detta är socialismen förverkligad - vad har då denna socialism kunnat lära oss, vi som kämpar i den kapitalistiska grottekvarnen?

Vi har idag i Sverige och många andra länder i Västeuropa en kämpande miljörörelse, en kämpande kvinnorörelse, en kämpande rörelse för att försvara och utveckla de demokratiska fri- och rättigheterna, vi har rörelser inom exempelvis pedagogiken, psykiatrin, kulturen, vården av utslagna och "missanpassade", ett växande ifrågasättande av arbetsledningens allmakt på företagen, vi har - åtminstone i Sverige - ett utbrett ifrågasättande av lönesplittringen och ackorden, vi har ett utbrett ifrågasättande av den moderna stadsplaneringen, av hur och till vilket pris energibehovet skall tryggas ... Vi skulle kunna fortsätta i det oändliga.

Det är sant att många av dessa rörelser innehåller i sig element av kolartro, "flummeri" och naivism - men det flummigaste av allt torde väl ändå vara att försöka vända sig till officiella representanter för Sovjetstaten för att få inspiration och uppbyggelse i ens någon av ovannämnda frågekomplex - det vore som att vända sig till öknen.

På Kommentars redaktion härskar dock kolartron på Bresjnev och hans pansarhelikoptrar oinskränkt.

TERMINOLOGI

Den största svagheten hos dem som kritiserar de förment socialistiska staterna "frän vänster" är bristen på en gemensam terminologi. Den term, med vilken de väljer att beteckna det rådande produktionssättet, i ibland hela samhällsformationen, blir oftast uttalat "provisorisk" - allra mest hos Rudolf Bahro, som kort och gott talar om "den reellt existerande socialismen". "Etatism" och "byråkratisk kollektivism" är andra begrepp som figurerat.

I denna tidskrift har vi då ämnet kommit på tal, använt oss av begreppet "Statsbyråkrati". Det är lika bra eller dåligt som något annat. Ty så länge som det finns en tydlig tendens hos kritikerna av de system och stater det gäller mot ett närmande i sakfrågorna, i analysen som sådan, bekymrar vi oss överhövan inte om bristen på terminologisk samstämmighet. (Då känner vi oss mera avskräckts av bristen på argumentologisk samstämmighet, såsom i fallet Kommentar).

STATSBYRÅKRATI OCH NATIONALISM

Det finns starka beröringspunkter mellan statsbyråkrati och nationalism, vilket motiverar oss att breda ut oss något i de detta ämne.

Vi vill till att börja med slå fast att statsbyråkratismen är vare sig någon variant av kapitalism (tex "socialkapitalism") eller någon "urspårad" socialism (typ "degenererad arbetarstat") utan faktiskt ett särskilt produktionssätt, på samma sätt som kapitalism, socialism eller feodalism är det.

Efter det s.k. folkliga eller socialistiska maktövertagandet har ett nytt härskande skikt framträtt, som på kollektiv basis tillägnar sig och kontrollerar den av arbetare och bönder producerade merprodukten. Allteftersom rester av kapitalism och feodalism successivt rensas ut och statsbyråkratismen blir dominerande produktionssätt i samhällsformationen, växer detta skikt så småningom över i en härskande klass. För att förekomma alla misstankar om "konspirationsteorier" vill vi genast tillfoga anmärkningen, att denna process är lika lite medvetet iscensatt av den framväxande statsbyråkratiska klassen som det borgerliga maktövertagandet under t ex 1660 och 1789 års borgerliga revolutioner var det.

Förmodligen var det endast en minoritet av de borgare som med stor idealism kämpade på Paris´ gator för "Frihet, Jämlikhet och Broderskap", som insåg att den revolution de gripit ledningen för skulle utmynna i ett nytt, om än annorlunda förtryck av folkets breda massor. Och de som insåg och försökte stoppa denna utveckling (t ex Marat) sopades obönhörligen bort. Samma sak kan man iaktta ifråga om t ex den ryska revolutionen, där olika "vänsteroppositioner" på ett förvånansvärt tidigt stadium förstod att ett nytt klassförtryck höll på att växa fram. Även dessa sopades bort - inte därför att det fanns alltför få "ärliga kommunister" och alltför många "renegater" - utan därför att "renegaternas" politik var den enda objektivt möjliga politiken i det rådande läget (en poäng som anarkistiska och liberala kritiker har en tendens att glömma bort, för att istället vältra sig i moraliserande kritik).

STATSBYRÅKRATISMENS EXPANSION

Alltsedan 1917 har alltfler stater inlemmats i den statsbyråkratiska sfären, senast under 70-talet i Indokina.

Progressiva människor i Väst har hälsat denna utveckling med alltifrån oreserverad glädje till något som brukar kallas "kritisk solidaritet". Men hur man än valt att fördela sina gracer, så tycks man oftast ha missat kärnpunkten - nämligen att hela revolutionsprocessen och den efterföljande utvecklingen betingas av historiska omständigheter. man kan inte "dela ut betyg" åt stater som Angola, Vietnam, Kuba, Nordkorea, Sydjemen etc. alltefter hur väl de lyckats i det fredliga uppbyggandet och i fasthållandet av en anti-imperialistisk utrikespolitik, som om det vore fråga om mer eller mindre lämpliga elever i magister Lenins byskola. Det vore helt poänglöst. Alla eleverna har säkerligen kämpat så gott de kunnat för att höja produktivkrafterna på ett sätt som kommer det stora folkflertalet till del. Skillnaderna i resultat beror inte på ideologiskt utan materiellt betingade skillnader, i olika utgångsförutsättningar. Att "progressiva" stater som t ex Sydjemen kan chocka sina beundrare i Väst genom att till synes oförklarligt inleda allt varmare förbindelser med det reaktionära Saudi-Arabien kan inte förstås om man söker förklara allt med kaderns "politiska medvetenhet", eller brist på sådan. Det troligaste är att en desperat ekonomisk situation gör att man försöker få till lite pekuniärt stöd där man tror sig ha en chans att få något.

Accepterandet av vad som brukar kallas "de politiska och ekonomiska realiteterna" i vår värld tvingar ledarskapet i de "progressiva" staterna till mer eller mindre långtgående avsteg från de egalitära idéer som till en början vägledde deras kamp. Klassmönstret kan förändras radikalt, men existensen av klasser rubbas inte. Hierarkierna består, fast i ny skepnad.

Låt oss sammanfatta: Framväxten av ett nytt klassamhälle i "progressiva" stater är inget "historiskt misstag". Det beror inte på att "ledarskapet inte uppmärksammat faran" eller på att det medvetet eftersträvar personliga privilegier. Alla sådana förklaringsmodeller är rent nonsens. "Urartningen" går inte att stävja med "mobilisering av massorna", diverse kampanjen, eller mer eller mindre stöd/inblandning från Sovjetunionen. Ytterst beror det på att de objektiva villkor som krävs för en socialistisk revolution (bl.a. en talrik, välorganiserad och medveten arbetarklass) helt enkelt inte finns för handen. Det är slående att ingen statsbyråkratisk revolution ägt rum i ett industrialiserat land. Industrialiseringen har kommit efter revolutionen. I grova drag kan man säga att revolutioner som för en statsbyråkrati till makten har samma funktion som borgerliga revolutioner i andra länder, längre bak i tiden. att utveckla produktivkrafterna upp till den nivå som krävs för att en socialistisk omvandling skall bli genomförbar. Inklusive att skapa den klass som är denna revolutions bärare.

Och här har vi också kommit fram till "länken" mellan nationalism och statsbyråkratism: På samma sätt som skapandet av de europeiska nationalstaterna och bourgeoisiens maktövertagande var två sidor av samma process, så ser vi hur de politiska rörelser som för statsbyråkratier till makten ofta gör det till ackompanjemang av starka nationalistiska tongångar. Istället för att möta imperialismens typ av internationalism med att betona den proletära internationalismen, väljer man att lägga tonvikten på det nationalistiska elementet i befrielsekampen. Detta även i stater där nationalmedvetandet är föga utvecklat, men ras- och stamidentifieringen istället desto mera levande (som tex Angola). Vi tror inte att detta är någon tillfällighet.

MARX OCH ENGELS OM PROLETARIATET OCH DESS INTERNATIONELLA UPPGIFTER

För tillfället nog sagt om det statsbyråkratiska produktionssättet. Låt oss istället ta oss en förnyad titt på den kapitalistiska världen. Med all respekt för att kapitalismen utvecklats enormt sedan Marx´ och Engels dagar, skulle vi ändå vilja uppehålla oss lite vid vad dessa herrar hade att säga om kapitalismen och proletariatets internationella uppgifter.

I Marx´ och Engels skrifter finner man för- stås tankegångar som inte alltid är helt samstämmiga. Med detta förbehåll tänker vi ge en bild av deras ståndpunkter ifråga om nationen och dess roll under kapitalismen.

I "Den tyska ideologin" skriver Marx att "medan bourgeoisien i varje nation fortfarande behöll sina nationella särintressen /så skapade storindustrin/ en klass som i varje nation har samma intressen och som är utan nationalitet". (2)

Han gav ytterligare emfas åt detta genom att formulera den bekanta meningen "arbetarna har inget fädernesland", och fortsatte: "Man kan inte fråntaga dem vad de icke har. Då emellertid proletariatet till att börja med måste erövra den politiska makten, måste upphöja sig till nationell (-t ledande) klass, måste konstituera sig självt som nation, så är det självt ännu nationellt, om också ej i samma mening som bourgeoisien." Några sidor tidigare i samma källa hittar vi följande formulering: "Proletariatets kamp mot bourgeoisien är till att börja med till formen, ehuru icke till innehållet, en nationell kamp. Varje lands proletariat måste naturligtvis först bli färdigt med sitt eget lands bourgeoisie."(3)

I sin kritik av Gothaprogrammets femte punkt om kampen i nationalstaten och dess internationella aspekter skriver Marx, i polemik med bl.a. Lasalle: "Det är självklart att arbetarklassen - för att överhuvudtaget kunna kämpa - måste organisera sig som klass i det egna landet, och att detta är den omedelbara arenan för dess kamp. Så långt är dess klasskamp, inte till innehållet, utan - som Kommunistiska Manifestet säger - "till formen nationell'. /Tyska arbetarklassens internationella funktioner är/ arbetarklassens internationella förbrödring i den gemensamma kampen mot de härskande klasserna och deras regeringar". (4)

Hos Engels kan man finna följande formulering "I varje land har bourgeoisien sina egna speciella intressen och kan inte överskrida nationaliteten ... Men i alla länder har proletariatet ett enda och gemensamt intresse, en enda och gemensam fiende, en enda och gemensam kamp. Endast proletariatet kan avskaffa nationaliteten, endast det vaksamma proletariatet kan möjliggöra nationernas brödraskap." (5) I ett brev till Sorge 1874 understryker han "arbetarklassens kosmopolitiska intressen".(6)

Den uppfattning om arbetarklassens roll som uttrycks i ovanstående citat skulle vi vilja tolka så här: Bland de kapitalistiska länderna finns inget land som är mer proletärt än något annat. Arbetarklassens problem och uppgifter är desamma och gemensamma i alla länder: att avskaffa kapitalismen. Därför är arbetarklassen en internationell klass (på ett helt annat sätt än i den mening som bourgeoisien är internationell). Arbetarklassen måste därför tillkämpa sig en internationell ideologi och en internationell politisk strategi. Detta är något helt annat än en nationell/nationalistisk politik.

Det var dock inte alltid som Marx var så här entydigt internationalistisk. Främst i samband med den irländska frågan tog han upp de komplikationer som orsakas av att kapitalismen skapar motsättningar mellan nationer. Marx´ tankar i denna fråga kan sammanfattas så här: Kampen om marknaderna ökar konflikterna mellan (de kapitalistiska) staterna. Splittringen mellan två nationer ökar då den ena nationen exploaterar den andra, som t ex England-Irland och Israel- Palestina, och en nationell befrielse av den underkuvade nationen blir nödvändig för att överbrygga motsättningarna mellan de bägge ländernas arbetarklasser, så att de kan enas mot den gemensamma fienden - kapitalismen. Bourgeoisien använder den underkuvade nationens nationella kamp till att politiskt/ideologiskt binda den egna arbetarklassen fastare till sig. Att bourgeoisien förlorar makten över en annan nation försvagar den till klasskampens fördel. (7)

Rosa Luxemburg säger - i polemik med Lenin, som förespråkade "nationernas självbestämmanderätt" - "att det under kapitalismens herravälde inte finns någon nationell självbestämmanderätt, att i ett klassamhälle varje klass i nationen strävar till 'självbestämmande' på sitt vis och att för de borgerliga klasserna den nationella frihetens synpunkter helt träder tillbaka för klassherraväldets. Det finska borgardömet, liksom det ukrainska småborgardömets, var helt ense om att föredra den tyska våldsmakten framför den nationella friheten, om den skulle vara förbunden med riskerna för 'bolsjevisering'." (8)

Då möjligheter för "bolsjevisering"/arbetarrevolution föreligger faller förstås intresset för en nationell frigörelse bort, hur än Marx skulle vilja argumentera i denna situationen. Däri har Luxemburg helt rätt. I de fall det är som Marx säger att de nationella motsättningarna döljer och förhindrar klasskampen måste kommunisterna föra en internationalistisk politik som ej eldar under de nationalistiska känslorna, men som samtidigt (förstås) ej förnekar/försvarar det existerande förtrycket.

KULTURELL NIVELLERING OCH NATIONALISM

Sedan Marx och Engels formulerade sina rader om arbetarklassen och internationalismen har mycket vatten runnit under broarna. En kosmopolitisk attityd har växt fram inom allt bredare folkgrupper i det kapitalistiska Väst, trots tillfälliga reträtter som t ex under hitlerismen. "Nationalmedvetandet", i den utsträckning och hos de grupper det fortfarande är utbrett, tenderar att bli allt mera defensivt och negativistiskt, och går allt tydligare hand i hand med en rasistisk attityd. Denna regel förefaller att gälla hela Västeuropa, liksom USA.

Många s.k. utvecklingsländer däremot, förefaller - som vi tidigare noterat - att befinna sig i ett skede som uppvisar likheter med den period under vilken de europeiska nationalstaterna formerades och befästes, en period som i stora drag sammanföll med att feodalismen förföll för att ge plats åt en alltmer aggressiv bourgeoisie.

Att bli nationalist, patriot, är onekligen ett vidgat medvetande i de fall det nymornade nationalmedvetandet efterträder en attityd där "världen slutar där bygatan slutar". Kanske är, trots allt, nationalmedvetandet ett nödvändigt trappsteg för att senare kunna omfatta ett internationalistiskt tänkesätt. Men vad som är nödvändigt i utvecklingsländer präglade av stam- och bytänkande är inte alltid nödvändigt här. De kulturella förutsättningarna är annorlunda.

Kampen mot imperialismen och frågor sammanhängande med tredje världens problem har alltsedan Indokina-kriget haft en framskjuten roll inom "vänstern" i de kapitalistiska i-länderna. Det är begripligt, om dock inte försvarligt, att identifikationen med kämpande anti-imperialister i tredje världen tagit sig sådana proportioner att man tenderar att överföra politiska formler som i dessa länder svarar mot en given historisk utvecklingsnivå, medan dom här, däremot, fullständigt hänger i luften. När dom inte i värsta fall får en reaktionär funktion.

Detta gäller i synnerhet nationalismen.

Den kulturella nivelleringsprocess som ägt rum i hela västvärlden efter andra världskriget, beskrivs tyvärr alltför ofta som en uteslutande negativ process, oaktat den till viss del undanröjt de "masspsykologiska" förutsättningarna för såväl andra som första världskriget. (Inga krig startar av national-högfärd, men patriotismen kan mildra de betänkligheter en vanlig människa har mot att köra bajonetten i magen på en annan, precis lika vanlig människa.)

Nivelleringsprocessen beskrivs inte bara som en negativ, utan också mycket ofta som en enkelriktad rörelse, där Europa ses som ett värnlöst offer för amerikanska kulturimpulser av lägsta halt. Och inget sägs om de inflytelser som går mellan de västeuropeiska staterna, och från Västeuropa till USA.

I själva verket tycks vi vara på väg mot något slags "genomsnittsvästerländsk" kultur, där det geografiska territorium som är föremål för identifikationen i allt mindre grad begränsas till den egna nationalstaten, utan tenderar att utsträckas till hela den kapitalistiska I-världen. Baksidan av denna process är att främlingskapet till utvecklingsländerna, med sitt bottenlösa armod och ofta främmande kulturmönster, i vart fall inte minskar. Det är inte det geografiska avståndet som fäller utslaget, utan likheter i livsföring och allmänna sociala villkor.

(Till den kulturella nivelleringen kommer även en ekonomisk sådan: vissa perifera stater som Grekland, Spanien, Portugal och Irland har de senaste 10-15 åren upplevt en viss industrialisering och ekonomisk utveckling, alltmedan stagnationstendenser kan förmärkas i vissa av industrialismens "kärnländer".)

Denna nivelleringsprocess kan få många följdverkningar. En är att det kommer att bli svårare att som en gång 1914 få arbetarklassen att med flygande fanor och klingande spel dra ut på slagfältet mot varandra. En annan är den fullständiga mardrömmen: att arbetarna i I-länderna utan större betänkligheter låter sig dras med i ett globalt "raskrig" mot U-länderna i kampen om de sinande råvarutillgångarna. En tredje effekt är att en revolutionär resning i den industrialiserade världen (t ex i samband med en djup depression) lättare sprids över statsgränserna än vad som varit fallet under mellankrigstiden.

I varje fall som helst är det svårt att inse på vad sätt ett nationalistiska färgat program har kör berättigande - ens ur rent opportunistisk synpunkt - i en tid då nationalismen i Europa är mera tillbakaträngd än någonsin under 1900-talet. Icke desto mindre hör man i dagens läge då och då diverse protektionistiska tankegångar levererade från "vänster" som krav på avgränsning från världsmarknaden och nationell självförsörjning (autarki). Denna "vänster" måste nog betraktas som det absoluta bottennappet i detta sekels socialistiska historia. Som en slags ersättning för en kommunistisk politik utifrån de krav gom det nuvarande senkapitalistiska stadiet ställer, retirerar man bakåt genom hela den ekonomiska historien och dyker upp till ytan igen med ett "fynd" från 1700-talet: fysiokratin.

På seminarier och i debattböcker diskuterar medlemmar av "kultureliten" på fullt allvar hur Sveriges näringsliv skall kunna omorganiseras efter "småskalighetens" och "självförsörjningens" principer, suveränt undvikande all problematik som på minsta sätt berör klass- och egendomsförhållandena i samhället. En "rädda landet"-strategi som, om den sattes i verket, vore lika ekonomiskt förödande som ett vätebombsanfall.

Istället för ett "rött Europa" diskuterar man ett "grönt Sverige". Istället för att formulera en strategi för en proletär världsrevolution djupdyker man i dilettantiska resonemang om biomassa och hantverksproduktion. Fjärran är allt tal om klasskamp, här resoneras som om den fulländade folkgemenskapen vore blott om hörnet.

Detta är nationalism av renaste vatten, och detta i en tid då inget industriellt system, vare sig det heter kapitalism eller socialism, kan överleva i nationell måttstock.

NATIONALISMENS HISTORISKA RÖTTER

Marxist-leninister använder ofta termen nationalistisk som ett positivt laddat ord och termen "chauvinistisk" som en negativt laddad motpol.

En patriot, som först och främst kämpar av fosterlandskärlek mot en utländsk angripare, blir enligt detta synsätt en snäll gosse, en nationalist, om hans patriotiska kamp ligger i linje med marxismen-leninismens politiska ambitioner. Om inte, är han genast en bakåtsträvande chauvinist.

Detta sätt att definiera, utifrån vad som är bra eller dåligt för marxismen-leninismen, förklarar inte nationalismen. Det är egentligen bara ett konstaterande att den finns, och att den ibland kan användas som bundsförvant, ibland inte.

Vi menar att man måste ta fasta på vad vi redan slagit fast, nämligen att national- ismen är historiskt betingad. Den uppstod i kölvattnet till den borgerliga revolutionen i Västeuropa. Man slutade upp att kalla sig västgöte, gascognare eller schwabare; man kallade sig svensk, fransman eller tysk. Denna förändring i språkbruket var en spegling av en förändring i mentaliteten, i vad man spontant identifierade sig med. Detta får tusen effekter i vardagslivet.

Tiotusentals svenskar engagerade sig uppriktigt i fallet Dagmar Hagelin, svensk medborgare dödad av argentinsk polis, för hon var ju svensk. Att hon knappt kunde ett ord svenska och bott hela sitt liv i Argentina förändrade inte mycket, hon blev plötsligt så mycket intressantare än de tusentals "riktiga" argentinare som gått samma öde till mötes.

Ett kraftigt jordskred i norrbotten som krävt många dödsoffer gör värmlänningen beklämd, ett jordskred i Hordaland likaså. Men Hordaland ligger i Norge, och i den mån de bägge olyckorna är lika svårartade är det troligt att värmlänningen spontant känner störst deltagande med offren i Norrbotten. Detta trots att avståndet till Hordaland är mindre än hälften. Det är inte alls troligt att en människa under den feodala medeltiden skulle ha reagerat enligt det mönstret. Sättet att reagera är ingalunda "självklart" utan produkten av en kulturförändring, som i sin tur är produkten av en politisk och ekonomisk omgestaltning av samhället.

Vad det handlar om är alltså en subjektiv, nära nog irrationell identifikation med ett visst geografiskt område, en identifikation som icke desto mindre besitter en enorm potential; kan utnyttjas som en politisk maktfaktor.

NATIONALISMEN I TREDJE VÄRLDEN

Situationen i många u-länder, och kanske framför allt i vissa arabländer, visar idag en anmärkningsvärd likhet med läget i Europa under brytningstiden med feodalismen. Vi har dels den "stora enheten", islam, ungefärligen motsvarande den "kristenhet" som var medeltidens överstatliga gemenskap, både organisatoriskt och ideologiskt. Vi har dels den "lilla enheten", som är stammen, provinsen, klanen, byn. Som ett nytt element gör sig nationalstaten alltmera gällande, ett identifikationsobjekt som i omfattning och fattbarhet placerar sig någonstans mittemellan de bägge förut nämnda. Det är ingen tillfällighet att denna förändring i tänkesätt gör sig gällande just nu. Och det är inte heller i första hand fråga om påverkan från de länder där nationalstatstanken redan är fullt utvecklad. Framför allt handlar det om att århundradens ekonomiskt stillastående (delvis förlängt av kolonialismen) har brutits och att en utveckling av produktivkrafterna kommit igång.

Utvecklingen av produktivkrafterna sätter igång politiska processer och skärper de styrandes kontroll över sina respektive länder. Det skapas medel (militära, polisiära) att såväl neutralisera lokala maktcentra som att hävda territoriets integritet utåt genom verkligt effektiv gränskontroll. Det senare tar sig ofta uttryck i att centralbyråkratin lägger sig i och söker reglera traditionella nomadstråk, gränshandel och säsongsmässiga arbetsvandringar. "Regleringen av gränstrafiken" har också en ideologisk aspekt; lika mycket handlat det om att stävja icke önskvärda ideologiska inflytelser. Inte heller kan det tolereras att några struntar i vad som sker utanför deras eget lilla revir. Hela folket skall "uppfostras" att tänka i nationella termer.

Det är inget under att den muslimska världen idag skakas av politiska, religiösa och ideologiska konvulsioner. Det var samma sak i Europa under motsvarande period.

Slutet på denna utveckling kan bara bli, såvitt vi kan förstå, att nationalstatens företrädare lyckas befästa sin ställning på bekostnad av såväl den "stora" som den "lilla" enheten. Trots allt tal om islamsk väckelse. Även om det är vanskligt att hårdra historiska paralleller, är det svårt att inte uppfatta vissa likheter mellan den muslimska förnyelsen och den katolska renässans, som följde på Luther och som gick under namnet "motreformationen". "Motreformationen" lyckades dock i det långa loppet inte stävja vare sig 1700-talets upplysningstid eller våra dagars sekularisering, och det finns inget skäl att tro att "fundamentalister" och "muslimska brödraskap" skall lyckas bättre att bromsa tidvattensvågen. Deras nuvarande framgångar är tillfälliga, ur ett historiskt perspektiv.

VAD ÄR NATIONALISM?

Som torde ha framgått av ovanstående är inte nationalism en företeelse som utan vidare kan jämställas med partikularism i största allmänhet, dvs ett inskränkt värnande om den egna bygden, stammen, orten eller folkgruppen.

För att ta ett exempel på modern nationalism av extremaste slag, nationalsocialismen, så snarare uppmuntrade än motarbetade de nazistiska ledarna en stark känsla för den egna bygdens särdrag. En bayrare skulle förbli en bayrare, men samtidigt tysk. Vad man däremot inte kunde acceptera var att partikularismen s.a.s tog steget från ideologi till struktur, att det i Tysklands olika avkrokar uppstod lokalt förankrade institutioner och maktapparater av olika slag. Så sent som i 1:a världskriget höll sig Bayern med en formellt fristående krigsmakt och vissa andra "egna" organ. Det mesta i den vägen försvann i samband med Weimarrepubliken, och det är betecknande att nationalsocialisterna, trots sitt vurmande för "Heimat", aldrig gjorde några ansträngningar att återuppliva dem.

Nationalismen, så som den historiskt har framträtt, har (med gå undantag) innehållit ett starkt element av lojalitet med statsmakten. Detta skiljer ut den på ett avgörande sätt från partikularismen i dess olika former, vilken inte sällan, i motsats därtill, förenats med misstänksamhet och avoghet mot centralbyråkratin.

(Att utifrån denna allmänna iakttagelse postulera att nationalismen är reaktionär och samhällsbevarande, medan partikularismen är ett centrum för folkligt motstånd vore dock att dra alltför stora växlar på det hela.)

Till skillnad från partikularismen uppstår inte nationalismen "av sig självt" i de breda folkdjupen. För att uppammas till full kraft kräver den en ideologisk apparat ett propagandamaskineri, som vanligen ingen annan makt i samhället förfogar över än den härskande = statsbärande klassen. Medeltidens katolska "folkkyrka" måste ersättas av stormaktstidens lutherska statskyrka för att det nationalistiska budskapet skulle kunna hamras in i den svenska allmogens skallar. Från predikstolen utportionerades inte bara "lämpliga" gudsord, efter den egentliga gudstjänsten följde som regel också en ström av kungörelsen, nyheter och påbud. Med folkskolereformen 1842 fick staten slutligen det suveräna redskapet att indoktrinera hela folket till att kunna rabbl.a. utantill Gustaf II Adolfs och Karl XII:s hjältedåd och hjältedöd.

Således: Nationalismen både betingar och betingas av den rådande statsmakten, är både dess produkt och beskyddare. Allt tal om spontant framvällande, "folklig" nationalism är nonsens.

Visst kan nationalismen överleva, ja t.o.m. frodas utan att backas upp av statsmakten, men då som en restprodukt, som ett exempel på vad som brukar kallas "ideologins eftersläpning". Detta långt efter det att kapitalismen funnit andra ideologiska strängar att spela på. (Helt missbelåten med dess kvarlevande är väl ingen statsmakt idag, bara den först, liksom religiositeten, urvattnats lite först.)

Härskande klasser har genom hela historien rättfärdigas sitt klassförtryck med ideologins hjälp. Religionsstiftare, "tänkare", filosofer, präster, författare, "lärde", bildkonstnärer, i våra dagar förstärkta av massmediafolk, sociologer, journalister och psykologer, har alltsedan klassamhällets begynnelse producerat de gigantiska slagghögar av falsk ideologi som förpestar vår vardag och brukar benämnas vårt "kulturella arv".

Det är ingen väsentlig fråga i vad mån det varit dessa ideologiproducenters bestämda syfte att urskulda och försvara det rådande klassförtrycket, och i hur stor utsträckning de varit lika aningslösa och manipulerade som de breda massorna. I vilket fall som helst har de lyckats inympa sin falska ideologi så grundligt i "de djupa leden", att den är i allra högsta grad närvarande inte bara i tider av passivt accepterande av sakernas tillstånd, utan också i tider av uppror. Den hänger segt kvar och genomströmmar även den till synes mest revolutionära ideologi. om inte i sina huvuddrag, så åtminstone i detaljer.

(Få revolutionärer har väl, för den delen, hyst några illusioner om motsatsen. Den största illusionen av alla måste vara föreställningen att man fullständigt lyckats befria sitt tänkande från borgerlig illusionism.)

När förtryckta människor reser sig mot sina härskare så söker de, nästan omedvetet, en ideologisk motivering för sin handling. Eftersom idéer inte kommer flygande från ingenstans, så söker de i det ideologiska bagage som de redan bär med sig. Historien vimlar av exempel på hur oppositionella i sin argumentation brukat de härskandes ideologiska vapen mot dem själva. Det vill säga, istället för ätt förkasta den för tillfället rådande ideologin och ersätta den med en annan, så har man tagit den till sig och anklagat de härskande för att vara hycklande, korrupta, skrymtare - kort sagt, för att inte själva leva upp till de ideal man pådyvlat de förtryckta massorna.

Präster och prelater har anklagats för att inte vara "sanna kristna" i sina gärningar. Kinesiska mandariner har anklagats för att inte vara de rättrådiga, omutliga ämbetsmän som konfucianismen postulerade. Konservativa, "patriotiska" politiker har anklagats för att sälja ut landet till utländska kapitalintressen. Muslimska ledare har stenats av massorna för sitt samröre med utländska "prostituerade" (Jemen).

Benägenheten att gripa tillbaka på och utnyttja den rådande (falska) ideologin kan inte enbart förklaras som ett utslag av taktiskt tänkande. Möjligtvis för upprorets initiatörer och ledande element, men knappast för den stora massan. Vi vill än en gång betona att man inte kan förvänta sig av förtryckta, kanske illitterata massor att de plötsligt ska tänka tankar som de aldrig någonsin tidigare kommit i kontakt med - att de hux flux ska kasta av sig allsköns falsk ideologi som en smutsig skjorta och "renade träda ut i marxismens klara ljus".

Men samtidigt kan vi inte heller bortse från det faktum att ideologin undergår ständiga förändringar, vilket ställer vissa krav på den marxistiska intelligentsian.

Vi ser t.ex. hur religionen, med tillfälliga undantag som Polen och vissa muslimska länder, stadigt luckras upp. Samma fenomen kan vi iaktta beträffande andra former av falsk ideologi. Det har alltid funnits, krafter i rörelse som tvingat klassamhällets ideologiproducenter att ständigt retirera från den ena positionen till den andra. Idag söker man hålla stånd bakom konsumismen, privatismen och "pluralismen". Denna uppluckringsprocess kommer förvisso att pågå länge innan den är fullbordad. Som marxister vållar det dock oss inga problem att skönja rörelseriktningen. Frågan är snarare var vi själva ska placera oss i denna process. Om vi ska ta vår ideologi på allvar och vara en de1 av de krafter som arbetar på att slå sönder all falsk ideologi - rätteligen här vi hemma i främsta ledet. Eller om vi ska ta vår utgångspunkt i de ideologiska föreställningar som för tillfället dominerar hos de förtryckta massorna och vara dom hängivnaste patrioterna, när massorna är patrioter, de hängivnaste muslimerna när massorna är muslimer, de hängivnaste rasisterna när massorna är rasister (Georges Marchais), de hängivnaste av alla hängivna, de mest bortkollrade, manipulerade, mystifierade offren för den härskande klassens förtryckande ideologi.

I det läget kan marxistisk skolning knappast vara en tillgång, snarare en belastning.

För att konkret illustrera vart vi syftar kan vi ta exemplet Iran: I detta land valde somliga "marxister" att efter shahens störtande "vara ett med den islamska pånyttfödelsen". En del "stupida dogmatiker" envisades dock fortfarande med att vara marxister, med de konsekvenser detta fick i den rådande situationen. När dessa rader skrives (slutet av december 1980) kommer omfattande rapporter om omfattande demonstrationer mot prästväldet och ayatollah Khomeni över hela Iran. Något som för några år sedan var otänkbart utom i de delar av landet som beboddes av minoritetsfolk.

Man kan fråga sig vilka marxister som bidragit till att påskynda klasskampsprocessen i Iran, de som valde att vara "ett med rörelsen" eller de som valde att stå utanför. Vi för vår del satsar en slant på de senare.

Det är inte så förtvivlat viktigt att alltid vara mitt i smeten, det väsentliga är att se till att processen går åt rätt håll, även om det periodvis måste ske till priset av politisk isolering. Detta begrep Karl Marx och Friedrich Engels i sitt diminutiva Kommunistiska Förbund, och förresten även en viss Lenin. Dagens leninister har till stor del förlorat den insikten.

GL, IS

NOTER

1. Se tex M. Djilas: "Den nya klassen"; J. Kuron & K. Modzelewski: "Öppet brev till polska arbetarpartiet"; R. Dutschke: "Forsog på at stille Lenin på benene"; R. Bahro: "Alternativet. Till kritiken av den reellt existerande socialismen".

2. "Den tyska ideologin" i Karl Marx: "Människans frigörelse", Aldus 1965, sid 165.

3. Karl Marx & Friedrich Engels: "Kommunistiska Manifestet", KFML 1969, sid 29 och 23. (Orden inom parantes är från 1888 års engelska utgåva.)

4. Karl Marx: Kritik av Gothaprogrammet, Arbetarkultur 1945, sid 21f.

5. "Das Fest der Nation in London" (1846) i Marx, Engels & Lasalle: "Aus dem litterarische Nachlass", Stuttgart 1902, vol 2 sid 408.

6. Karl Marx och Friedrich Engels: Brev, Gidlunds 1972, sid 128.

7. Karl Marx och Friedrich Engels: "On Ireland and the Irish Question", Progress Publishers, Moskva.

8. Rosa Luxemburg: "Den ryska revolutionen", Federativs 1968, sid 41.