ARBETARMAKT
Workers' power league
Presentation
Nyheter
Plattform
Rådsmakt
Arbetarpress
Arbetarmakt
Bilder
English
Kontakt
 
Föregående sida
 
Vi finns också på:
Facebook
Wikipedia

MARXISTISK CONTRA LENINISTISK REVOLUTIONSTEORI

VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ LENINISMEN?

Den sovjetiska invasionen i Tjeckoslovakien 1968 kom att bli det som tvingade fram markeringen av en ny politik gentemot Sovjet bland flertalet av de västeuropeiska kommunistpartierna. Även om tendenser till kritik av Sovjet hade funnits tidigare, så blev avståndstagandet från den Sovjetiska inmarschen och stödet för Dubcek- politiken början till den s.k. Eurokommunismen.

Eurokommunism har kommit att innebära, förutom en självständighet i politiken för de västeuropeiska kommunistpartierna i förhållande till Sovjets kommunistiska parti, ett betonande av att västeuropeisk kommunism numera ska innebära en strävan efter demokrati under socialismen. Denna demokrati skulle innebära, enligt t ex vårt svenska VPK, yttrande och organisationsfrihet, allmänna val med flerpartisystem, fria fackföreningar m.m.

Men trots denna fasadputsning av kommunistpartierna, har framgången i valen uteblivit. Och detta med rätta. För den arbetare som tidigare tvekat att ge sin röst till ett parti som "vill ha en socialism som dom har i Sovjet", när han själv inte vill ha en sådan socialism, han lär inte dupera sig av en ny vacker fasad. För bakom fasaden är de eurokommunistiska partierna samma leninistiska partier: Samma organisationsstruktur, fortfarande anser de att Sovjet och de östeuropeiska staterna är socialistiska länder, ännu anser man att Stalins Sovjet var socialistiskt.

Om man som de eurokommunistiska partierna vill ta avstånd från den "brist på demokrati" som råder i Östeuropa, Sovjet, Kina m.fl. länder, räcker det inte med att kritisera enstaka företeelser eller händelser som t ex invasionen i Tjeckoslovakien. Man måste ta reda på vad denna "brist på demokrati" egentligen är - nämligen byråkratins diktatur. Man måste ta reda på hur denna diktatur har uppstått, finna de materiella faktorerna bakom dess framväxt. Och man måste granska och kritisera den ideologi som är gemensam för de statsbärande partierna i öststaterna och dess europeiska broderpartier, nämligen leninismen.

Detta är också så mycket mer aktuellt här i Sverige, när det nu förs en relativt intensiv debatt just kring frågan om demokratin under socialismen och de kommunistiska partiernas uppgifter. Exempel på detta är debatten i Zenith som lett fram till Håkan Arvidssons och Lennart Berntssons bok "Mkten, socialismen och demokratin"; debatten i VPK:s "Socialistisk Debatt" och debatten inför SKP:s och FK:s senaste kongresser.

Finns det då något alternativ till leninismen? Alla organisationer som kallat sig kommunistiska och revolutionära har också anammat den leninistiska revolutionsteorin.

Några anser kanske att anarkismen/syndikalismen skulle vara ett alternativ. De "frihetliga" idéerna rymmer förvisso en hel del kritik mot "den auktoritära leninismen". Men deras kritik blir alltför begränsad, anarkisterna/syndikalisterna ser leninismen mer som en organisationsteori än som en revolutionsteori. Därför blir deras kritik inte tillräckligt politisk, omfattande och hård. Deras alternativ är också väl lättköpt. Istället för avantgardeorganisering och centralisering av arbetarmakten, ställer man sin tillit till spontaniteten i den direkta aktionen. Detta leder i sin tur till en nedvärdering av det politiska arbetets betydelse, till förmån för motståndaren. För även om anarkisterna struntar i att organisera de mest aktiva arbetarna och sätter sin tillit till spontaniteten, så kommer inte de mest medvetna borgarna att låta bli att organisera sig eller förlita sig på sin klass` spontanitet. För en vidare kritik av "frihetligheten" se Rådsmakt nr 1.

Det andra alternativet till leninismen skulle då vara reformismen, dvs. ett förkastande av möjligheten av den revolutionära omvälvningen. Den traditionella, och det som man närmast associerar till reformismen är naturligtvis socialdemokratin. Denna har dock för länge sedan glidit över från tron på att via reformer avskaffa kapitalismen till att istället förbättra och förstärka den. Men reformismen framstår också som ett alternativ för de leninister (och anarkister) som börjar tvivla på den egna teorin. När man inom t ex FK börjar tvivla på att den egna organisationsuppbyggnaden är den riktiga, och också börjar tvivlar på att man egentligen kämpar för "rätt" sorts socialism, vad gör man? Jo, istället för att finna en revolutionär, ickeleninistisk väg mot socialismen, ser många till möjligheten att "göra något konkret idag", och därvid struntar i de socialistiska perspektiven. Man ägnar sig åt reformkampen inom detta samhälle och sätter sin tillit till att socialismen kommer nog "bara folk aktiveras".

Vi menar dock att det finns ett revolutionärt, kommunistiskt alternativ till leninismen, och ska försöka visa detta i vår kritik av leninismen.

Den nuvarande ekonomiska, och den därur följande politiska, krisen inom det kapitalistiska systemet visar att kapitalismen är ett i längden dödsdömt system. Vi menar att enda alternativet till detta är ett kommunistiskt klasslöst samhälle, och vägen dit går över ett demokratiskt arbetarstyrt socialistiskt samhälle. Vi menar också att det finns en teori som är marxistisk, och som kan tjäna som hjälp i kampen för socialismen. Vi ska i denna artikel visa att leninismen inte kan vara en teori för arbetarklassens befrielse därför att:

- den har en felaktig uppfattning om arbetarklassen;
- den har en felaktig uppfattning om vad socialism och kommunism innebär
- den har en felaktig strategi för arbetarklassens befrielse - den leninistiska revolutionsteorin - varav partiteorin är en del.

Vi vill också påpeka att leninismen är ett idésystem, där de olika delarna är inbördes beroende av varandra. I slutet av artikeln ska vi gå något in på hur och varför leninismen uppkommit.

LENINISMEN OCH ARBETARKLASSEN

"Vi sade att arbetarna inte ens kunde ha en socialdemokratisk (här=socialistisk) medvetenhet. Den kunde de endast få utifrån. Alla länders historia vittnar om att arbetarklassen med enbart sina egna krafter kan utforma endast en tradeunionistisk medvetenhet, dvs. övertygelse om nödvändigheten att sammansluta sig i förbund, föra kamp mot arbetsgivarna, att utkräva av regeringen att den utfärdar en eller annan lag, som är nödvändig för arbetarna osv. Socialismens lära växte däremot fram ur de filosofiska, historiska och ekonomiska teorier som utarbetades av bildade representanter för de besittande klasserna, av intellektuella. Den moderna vetenskapliga socialismens grundläggare, Marx och Engels, tillhörde också själva på grund av sin sociala ställning den borgerliga inteligensian. Precis på samma sätt uppstod i Ryssland socialdemokratins teoretiska lära helt oberoende av arbetarrörelsens spontana tillväxt, den uppstod som ett naturligt och oundvikligt resultat av tankeutvecklingen bland de revolutionärt-socialistiska intellektuella." Lenin: "Vad bör göras", 1902

Detta uttalande av Lenin är det som klarast uttrycker leninismens inställning till arbetarklassen och framväxten av ett socialistiskt medvetande hos denna. Utifrån denna syn motiveras det leninistiska partiets existens, men inte bara det. Här finns också grunden till partiets "förmyndarskap" gentemot klassen, vilken vi ska se närmare på längre fram i artikeln.

Vad är det då för fel i den leninistiska synen på arbetarklassen? Låt oss gå till det centrala i citatet ovan.

"...arbetarklassen...kan utforma endast en tradeunionistisk medvetenhet". Lenin menar alltså, att arbetarna inte själva kan komma på idén att störta kapitalismen och bygga ett nytt samhälle där de själva styr. Enligt Lenin kommer arbetarna, om de lämnas ifred av de intellektuella, i evighet ägna sig enbart åt lönekamp och reformer inom kapitalismen. Verkligheten motsäger naturligtvis Lenin. Arbetarklassen har andra perspektiv än den inomkapitalistiska kampen. De flesta människor har en världsbild, där den ekonomiska kampen bara är en del. Det som saknas hos de flesta arbetarna är inte en medvetenhet om att kapitalismen är rutten, och att socialismen är lösningen, utan ett perspektivhur socialismen ska genomföras.

"Socialismens lära växte däremot fram ur de filosofiska, historiska och ekonomiska teorier som utbildades av...intellektuella".
"Precis på samma sätt uppstod också i Ryssland socialdemokratins teoretiska lära helt oberoende av arbetarrörelsens spontana tillväxt, den uppstod som ett naturligt och oundvikligt resultat av tankeutvecklingen bland de revolutionärt-socialistiska intellektuella."

Lenin anser här att arbetarklassen inte kan inse sin uppgift att störta kapitalismen, men de intellektuella kommer till socialistiskt medvetande "helt oberoende" av samhället runt omkring, "helt oberoende" av klasskampen!

Detta är naturligtvis rent nonsens. Marx´ och Engels teorier var i stället i högsta grad ett resultat av arbetarklassens tillväxt och kamp, och ingalunda oberoende därav. Genom sin offentliga praktik tillför arbetarklassen de intellektuella sin erfarenhet. De intellektuella (ur olika klasser) sätter sedan samman dessa erfarenheter med andra faktorer till system, till teorier, som sedan i sin tur når arbetarklassen, omsätts i praktik, formar nya erfarenheter som i sin tur formar nya teorier. Så fortgår en process mellan klassens agerande och teorierna om detta agerande, mellan klassens materiella vara och idéerna om detta. Denna process brukar kallas dialektisk materialistisk, och den dialektiska materialisen är en av hörnpelarna i marxismen.

Lenins teori däremot, är inget annat än mekanisk idealism - idéerna formas oberoende av de materiella omständigheterna, och idéerna bestämmer sedan utvecklingen.

Konsekvensen av Lenins syn på medvetandeutvecklingen blir därför den att det socialistiska medvetandet måste tillföras arbetarklassen utifrån, av personer utanför denna. Perspektivet öppnar sig: de borgerliga intellektuella i Partiet, tillför det rätta socialistiska medvetandet till arbetarklassen. När Partiet vill en sak och arbetarklassen en annan, så har Partiet rätt. Partiet har ju per definition det socialistiska perspektivet klart för sig, medan arbetarklassen per definition endast kan uppnå ett fackligt medvetande! I detta resonemang ligger också det teoretiska rättfärdigandet för Lenin och bolsjevikerna när de använde väpnat våld mot arbetarklassen efter revolutionen 1917.

Nu kan det hävdas att Lenin vid andra tillfällen har uttryckt sig annorlunda om medvetandeutvecklingen. Och tacka för det. Den teori som framläggs i "Vad bör göras?" är, som vi har sett, hopplöst verklighetsfrånvänd. Även leninister måste i praktiken erkänna den dialektiska materialismens allmängiltighet, måste erkänna att de materiella villkoren har en avgörande betydelse för medvetandets utveckling.

Men inte desto mindre gör detta citat och denna Lenin-teori en utgångspunkt för den leninistiska teorin om förhållandet mellan arbetarklassen och Partiet. Det som uttrycks i Lenin-citatet, är den dominerande synen hos de leninistiska organisationerna. Hos de leninister som dristar sig till att kritisera denna del av leninismen (Avantguardia Operia i Italien med det tidiga Förbundet Kommunist som svensk efterföljare) så kvarstår dock konsekvenserna av denna teori (t.ex. partiets ledande roll) i resten av teorikomplexet.

Ett exempel: De utgår inte ifrån att arbetarklassens "antifackliga tendenser" är ett resultat av ett medvetande om fackets roll i samhället, utan ser det som en spontan ekonomisk inställning - och som sådan måste den tillföras medvetandet om att dessa fackföreningar måste erövras för en revolutionär politik.

Vad är då alternativet till den leninistiska medvetandeteorin? Låt oss ta Marx t.ex.:
"Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga var som bestämmer deras medvetande" (Ur "Till kritiken av den politiska ekonomin")
Detta innebär att arbetarklassen utifrån sin levnadssituation, sitt vara, utvecklar ett medvetande. Och om arbetarklassen ska utveckla ett revolutionärt och socialistiskt medvetand, så måste den göra det självt. Visserligen genom en dialektisk process där den tar del av de idéer som finns i samhället och med hjälp av dessa, formar sitt medvetande utifrån sitt vara. Enligt leninisterna är dock arbetarklassen någonting som står utanför denna grundläggande tes i marxismen. Enligt dessa formas inte arbetarklassens medvetande utifrån dess vara, utan arbetarklassens medvetande skapas av representanter för andra klasser, och ska sedan tillföras arbetarklassen genom partiets försorg.

För Marx och för oss är det dock självklart att endast arbetarklassen själv, utifrån sin samhälleliga situation, formar sitt medvetande. "Arbetarklassens frigörelse är dess eget verk."

LENINISMEN OCH SOCIALISMEN

"Eller med andra ord: socialism är ingenting annat än statskapitalistiskt monopol, som vänts till hela folkets nytta och därmed har upphört att vara monopol."
Lenin: "Den hotande katastrofen och hur man bör bekämpa den."

Ovanstående Lenin-citat får illustrera leninismens socialism/kommunismuppfattning: en utveckling som ger bättre villkor åt arbetarklassen, främst på det materiella planet. Hur dessa bättre villkor skapas, eller vad de innebär förutom bättre materiell standard är en andraplansfråga för leninisterna. Enligt Marx och vår mening är istället socialismens viktigaste kännetecken arbetarklassens makt över samhället och inte vad arbetarklassen sedan gör med sin förvärvade makt.

Det grundläggande under socialismen är arbetarklassens (och under kommunismen hela folkets) makt över hela samhället: produktion, distribution och konsumtion av produkter och tjänster. Detta innebär att varje individ deltar i samhällets skötsel, via debatt, diskussioner, deltagande i remissförfaranden, deltagande i beslut, deltagande i kontroll och uppföljning av resultatet, deltagande i planering osv.

Vi menar också att socialismen måste innebära (och då kommer de ovanstående uppräknade åtgärderna både vara en förutsättning för och bidraga till) ett upphävande av människans främlingskap inför tillvaron, till arbetet och till många mänskliga relationer - ja till allt som idag får oss att ställa frågan: "Vad är egentligen meningen med det här?". Socialismen ska innebära att vi återfår meningsfulla, samhälleligt nyttiga verksamheter som hjälper oss att bryta ner det främlingskap som skapar så svåra sociala problem för främst arbetarklassen.

Om den ovan skisserade målsättningen är en grundläggande del av socialismen, så torde det stå ganska klart att arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk i mycket bokstavlig mening. Ty hur skulle det se ut om man försökte bryta det ovan nämnda främlingskapet till samhället med medel som i sig innebär främlingskap? Som när det socialistiska samhället byggs upp enligt riktlinjerna från en elit, Partiet, som sedan "skänker" "massorna" detta samhälle fix och färdigt. Nej, istället måste arbetarklassen själv vara delaktig i skapandet och byggandet av socialismen.

Hos alla leninistiska strömningar finns dock denna tendens, mer eller mindre uttalad, att det är Partiet som bygger socialismen åt arbetarna. Arbetarklassen får för all del vara med i bygget - på samma sätt som en byggnadsarbetare får bygga ett hus åt en byggmästare. Skillnaden mellan olika slags leninister ligger främst i hur avvägningen Parti-klass ska vara: om det är Ordförandens visa ord som leder massan, eller om det är centralkommitténs direktiv, eller partiets kongresser - eller om det bara är i vissa situationer som Partiet ersätter arbetarklassen.

Hur ter då sig denna leninistiska princip - att partiet bygger socialismen åt arbetarklassen - i verkligheten? Stämmer vårt påstående, att leninisterna förvägrar arbetarna rätten att bygga socialismen? Låt oss se på dagens leninister i Sverige.

Vad gäller de stalinistiska varianterna av leninismen - VPK, SKP, APK, KPMLr - så står detta fullt klart i och med deras uppfattning att Sovjet (åtminstone under Stalins tid) och Kina (åtminstone under Mao) är exempel på socialistiska stater. Trots åratal av kritik har dessa grupperingar aldrig lyckats visa hur arbetarklassen konkret utövar sin makt i någon av dessa eller någon annan stat vid någon tidpunkt. Deras argument är istället ungefär att "Partiet handlar i klassens intresse". Och det är naturligtvis Partiet som avgör vad som är "klassens intresse". Inte heller har stalinisterna lyckats påvisa några demokratiska rättigheter inom partiet eller att arbetarklassen på något sätt har makten över partiet. Det enda argument som återstår för stalinisterna är att arbetarklassen och folket "fått det bättre". Detta stämmer förvisso, men vi har fått det bättre i Sverige också, och det blir inte mer socialistiskt för det.

Vi har då kvar de leninistiska grupperingar som idag inte har några socialistiska stater som föredömen, nämligen trotskisterna (främst KAF) och Förbundet Kommunist, FK. (Vad som här sägs gäller FK fram till 1980. När detta skrivs är en kongressdebatt på gång inom FK, och i den allmänna upplösningens tecken har flera uttalat reformistiska, och därmed också ickeleninistiska linjer utvecklats.) Gemensamt för dessa - och för oss - är att de anser att socialismen ska innebära arbetarmakt genom ett system av arbetarråd, med alla demokratiska rättigheter.

MEN. Just det, så småningom klämmer de fram ett "men" i någon form. I deras noggrannare beskrivningar av det socialistiska uppbygget uppkommer det "särskilda situationer", "tillfälligheter", osv., som enligt dem motiverar att Partiet ersätter arbetarklassen. Detta ersättande, denna substitution varnade Trotskij för redan år 1904 i "Våra politiska uppgifter":
"Lenins metoder leder till följande: partiorganisationen (den politiska partimaskinen) ersätter först partiet som helhet, därefter ersätter centralkommittén organisationen , slutligen ersätter en enda ’diktator’ centralkommittén..."

Detta var dock när Trotskij fortfarande var ung och oförstörd. När han hade hamnat vid maktens köttgrytor lät det annorlunda, som t ex vid bolsjevikernas 10:e partikongress 1921:
"Arbetaroppositionen har kommit med farliga slagord. De har gjort de demokratiska principerna till en fetisch. De har satt arbetarnas rätt att välja representanter före partiet, som om partiet inte var berättigat att hävda sin diktatur, även om denna diktatur temporärt skulle komma i konflikt med de tillfälliga svängningarna i arbetarnas demokrati /.../ Partiet är förpliktigat att upprätthålla sin diktatur, utan hänsyn till de temporära svängningarna i massornas spontana sinnesstämningar..."

Såväl trotskisterna som FK försvarar nästan hela raden av undertryckningsåtgärder mot arbetarklassen och olika arbetargrupper som bolsjevikerna gjorde sig skyldiga till. Det finns många exempel på dessa, men de är av förståeliga skäl inte alltför välkända inom det leninistiska lägret. Bolsjevikerna under Lenin och Trotskij förbjöd oppositionella grupper inom partiet, förbjöd arbetarorganisationer utanför partiet, förbjöd tidningar, bekämpade arbetarråden (fabrikskommittéerna) och senare fackföreningarna, slog ner strejker och arbetaruppror. Allt under motiveringen att "de speciella omständigheterna" krävde detta.

Förbundet Kommunist försvarar dessutom att maoisterna slog ned de kinesiska arbetarnas och studenternas organisationer under kulturrevolutionen i Kina 1968. Enligt FK var Kina visserligen inte då socialistiskt, men väl i en övergångsperiod på väg dit. Och FK sa "I dagens utvecklingsfas är definitivt inte partiförmyndarskap slut." (Grundsatserna s. 107) Att detta inte bara var ett konstaterande, utan uttryckte en önskan visas bl.a. av FK:s kritik av de som anser att byråkratin i Kina måste störtas: "Det är dock i KKP:s ledning som - bland andra krafter - massornas revolutionära ledning finns, vänstern i partiet." (Grundsatserna s. 111)

FK:s ståndpunkter gäller inte bara Kina eller Sovjet, utan är generella. I de industriella länderna kommer denna "övergångsperiod" bli kortare, säger FK. Men, likväl:
"Arbetarmakten uppstår i sanning inte slutgiltigt i och med maktövertagandet. (vems?) Arbetarna måste delegera verkställandet och många beslut till ’byråkrater’ och specialister. Det vore blåögt att tro något annat. Efter revolutionen följer med andra ord en längre ’övergångstid’ innan arbetarmakten, socialismen befästs." (Grundsatserna s. 72)

I förarbetena till "grundsatserna" skriver FK också, appropå trotskisterna: "De tror att arbetarklassen kan utöva makten omedelbart efter revolutionen. De tror att arbetarklassen redan är myndig."

För FK är det således inte ens "speciella omständigheter" som kan förhindra arbetarklassens maktutövande, utan arbetarklassen måste ha en förmyndare i form av Partiet. Och FK utsåg sig själva till byggarna av detta parti i Sverige! Vad vi sa i början av detta avsnitt om leninisternas syn på förhållandet parti-klass, tycks i alla fall stämma på FK.

Men trotskisterna då? Vi vet hur de ställer sig till ryska revolutionen, de stöder bolsjevikpartiets göranden och låtanden. Men det kanske var enda gången som de tänker agera som förmyndare för arbetarklassen? Fan tro't. Ta t ex detta uttalande: "Samtidigt kan partiet naturligtvis inte bli klassens "substitut" (annat än för korta perioder under mycket speciella betingelser)." (Eklund-Reichhart: "Är Sovjet kapitalistiskt?") Vad är det som avgör om omständigheterna är "speciella"? Just det, partiet!

Trotskisterna anser att normalt sett kommer "proletariatets diktatur", vilket är liktydigt med arbetarmakt, att upprättas efter revolutionen. Men efter att ha läst lite av deras material, frågar man sig om denna bofink (arbetarmakten) får se ut hur som helst. Och det får den - enligt trotskisterna: "Under proletariatets diktatur kan det finnas proletär demokrati likaväl som byråkratiskt förtryck" (Internationalen nr 16 1974). Eller ta trotskisternas ledande teoretiker Ernest Mandel, när han ska förklara begreppet "arbetarstat":

"Vi menar inte att arbetarna styr politiskt, det vore idiotiskt. I den meningen är formuleringen inte idealisk, eftersom den kan vara tvetydig. När man hör formuleringen arbetarstat kan man tro att arbetarna härskar". (Rött Forum nr 3, s. 1)

Ja, vad ska man tro? Trotskisternas "arbetarstat" är inget annat än en definition som lämnar utrymme för - och därigenom kan rättfärdiga - byråkratins diktatur över arbetarklassen, därför att trotskisterna vägrar att identifiera byråkratin i Sovjet och Kina som härskande klass.

Vi hoppas att vi med detta har lyckats visa på dels leninismens felaktiga socialism-uppfattning, dels vad denna felaktiga uppfattning leder till för konsekvenser. Och detta är viktigt, för om man inte har målet klart för sig, är det nog så svårt att lägga ut kursen. Vi ska se närmare på detta i fortsättningen.

LENINISMEN, AVANTGARDET OCH PARTIET.

"Bara frågeställningen ’partiets diktatur eller klassens diktatur, ledarnas diktatur (parti) eller massornas diktatur (parti)?’ vittnar om den mest otroliga och hopplösa tankeförvirring. Man anstränger sig att tänka ut något enastående och blir i sitt ivriga grubbleri bara löjlig." Lenin: Radikalismen - kommunismens barnsjukdom (1920).

Lenin kan tydligen inte tänka sig, att för de vänsterkommunister i Tyskland vilka han kritiserar i citatet ovan, frågan "partiets eller klassens diktatur" verkligen utgör ett problem. För Lenin är det dock inget problem: Partiet är klassens mest avancerade del, bärare av klassens objektiva medvetande om nödvändigheten av socialismen.

Naturligtvis finns det olika medvetande inom klassen. Vissa arbetare eller arbetargrupper är mer aktiva i strejkkamper än andra. Det finns alltid de arbetare som före de andra säger att "nu får det vara nog". Medan en del arbetare är beredda att ockupera sin arbetsplats, vågar andra inte ens strejka.

Utifrån en mängd olika faktorer blir somliga arbetare medvetna om vad kapitalismen innebär och vad socialismen har för möjligheter. En del av dessa är före andra beredda att organisera sig i revolutionära organisationer.

Som vi ser finns det flera olika förtrupper, avantgarden, inom arbetarklassen. I takt med klasskampens utveckling och utbredning, kommer också allt fler arbetare bli socialistiskt-revolutionärt medvetna. Dessa arbetare organiserar sig helt naturligt, för att tillsammans kunna utföra de uppgifter som påkallas av deras medvetande. Om ett avantgarde organiserar sig, så har vi följaktligen en avantgardeorganisation - om avantgardet är revolutionärt medvetet, och detta medvetande innebär medvetande om revolutionär aktion - då har vi en revolutionär avantgardeorganisation.

Vad är det då för skillnad mellan det jag kallar en revolutionär organisation (RO), och det som leninisterna kallar Det Kommunistiska Partiet - Partiet med stort P - ?

En skillnad är att en RO måste vara en del av klassen. Den kan inte som Partiet bestå av intellektuella som "uttrycker arbetarklassens medvetenhet". En RO tillför inget medvetande till klassen. Dels för att en RO är en del av klassen, dels därför att medvetandet uppstår i ett samspel mellan klassens erfarenheter och tillförda teorier. Det som en RO tillför är således teorier, som utvecklats med hjälp av intellektuella, samt all annan kunskap som det borgerliga samhället ställer till förfogande.

En annan skillnad mellan en RO och Partiet är att en RO endast uttrycker sina medlemmars medvetenhet. Det leninistiska Partiet gör anspråk på att uttrycka hela arbetarklassens objektiva vilja, arbetarklassens strävan att krossa kapitalismen och upprätta socialismen. Med detta anspråk på monopol på arbetarklassens medvetenhet, kan Partiet (= klassens objektiva, "rätta" vilja) gå emot den verkliga klassens vilja. Leninisternas motivering för detta är den att arbetarklassen bara har en tradeunionistisk, inomkapitalistisk medvetenhet, bara utgör "klass i sig" för att tala med Marx. Det leninistiska partiet däremot, uttrycker klassens medvetande som "klass för sig" och har därför rätt, som Trotskij menade i det tidigare citatet, rätt "att hävda sin diktatur, även om denna diktatur temporärt skulle komma i konflikt med de tillfälliga stämningarna i arbetarnas demokrati...".

Vi hävdar däremot att endast arbetarklassen själv, som helhet och som klass kan uttrycka sin objektiva vilja, och agera som klass "för sig". Detta gör arbetarklassen endast när den organiserar sig självständigt från alla borgarstatens institutioner, organiserar sig i arbetarråd och arbetarmilis för att revolutionärt omvandla samhället. Någon förtrupps- eller avantgardeorganisation som i bästa fall består av arbetare, kan aldrig utgöra eller uttrycka arbetarklassens medvetande som "klass för sig". Avantgardeorganisationen uttrycker endast sina medlemmars medvetande, inget annat.

En tredje skillnad är att eftersom en RO bara representerar "sig själv", så kan den heller inte ersätta, substituera, klassen vare sig före, under eller efter revolutionen. Efter revolutionen ska en RO inte ha några särskilda rättigheter som ger den möjlighet till mer makt i samhället än varje annan grupp av arbetare. Den får kämpa på jämställd basis med andra organisationer och enskilda om inflytande i rådssamhället för sina idéer.

LENINISMEN OCH ORGANISATIONSDEMOKRATIN

"Kamrater, det år som gått har varit ett alldeles särskilt år i det avseendet att vi har tillåtit oss lyxen av diskussioner och tvister inom partiet. Det är en rent häpnadsveckande lyx för ett parti som påtagit sig en börda, som är omringat av mäktiga och starka fiender vilka förenar hela den kapitalistiska världen." Lenin: Inledningstal till 10:e partikongressen 1921.

"Alla klassmedvetna arbetare måste göra klart för sig, hur skadlig och otillåtlig varje slags fraktionsbildning är, ty även om representanter för de enskilda grupper önskar bevara partienheten, så leder fraktionsbildningen i praktiken oundvikligt till att det endräktiga arbetet försvagas..." Lenin: Utkast till resolution om partiets enhet, 10:e partikongressen.

Frågan om demokratin i partiet brukar av kritiker av leninismen göras till den enda eller åtminstone den största. Anarkister av olika schateringar brukar ondgöra sig över den "demokratiska centralismen", dvs. över att det finns en central partiledning som har rätt att utfärda direktiv och göra politiska ställningstaganden. I själva verket är frågan om den formella demokratin inom de leninistiska partierna av mindre betydelse i förhållande till övriga delar av deras revolutionsteori. En revolutionär organisation kräver i kritiska lägen av klasskampen ett enhetligt agerande, och det är därför nödvändigt att minoriteten är underordnad majoriteten.

Men på en punkt finns kritik at rikta mot de flesta leninistiska organisationerna (trotskisterna utgör här undantaget) . För att en verklig demokrati ska kunna existera, för att nya åsikter ska kunna utvecklas och spridas krävs yttrande- och organisationsfrihet. Detta gäller alla sammanslutningar av människor, oavsett om det är fråga om stater, partier eller andra organiseringar. Därför krävs åsikts (tendens) frihet och organisations (fraktions) frihet även inom en revolutionär organisation. Om dessa friheter inte finns, kommer arbetet att försvagas och organisationen slutligen att splittras, därför att det då blir enda sättet att föra fram nya åsikter och vinna gehör för en annan politik.

Det är dock inte enbart fråga om formella, stadgemässiga rättigheter som avgör om en organisation fungerar domokratiskt. Det är lika mycket fråga om inställningen bland organisationens medlemmar om förhållandet mellan de centrala organen och basorganen, om förhållandet mellan den kunnige politiska auktoriteten och den vanliga medlemmen. Om det inte finns en klar inriktning inom organisationen på att bekämpa uppdelningen på politiska experter och yrkesrevolutionärer å ena sidan och vanliga medlemmar å andra, så kommer det att leda till ett förtryck av basen i organisationen. Följden blir inte bara passivitet och avhopp ifrån basen, utan också att organisationen byråkratiseras. De som fattar besluten och utför analyserna fjärmas alltmer från såväl organisationens som arbetarklassens realiteter. Organisationen blir inte längre en del av arbetarklassen, utan utvecklas till en byråkratisk apparat utanför denna.

Vad är då alternativet? Förutom de domokratiska fri- och rättigheterna: Skolning och aktivering av basen i organisationen. Former där alla är med och utvecklar politiken, i t ex diskussionscirklar, måste ersätta inlärning av politiska experters manifest. Rotation av de förtroendevalda på centrala poster kan motverka byråkratisering. Bekämpande av den traditionella uppdelningen på "politiska frågor" och "privata frågor" kan minska främlingskapet inför organisationen, organisationen måste ta hänsyn till och bli en del av medlemmarnas övriga sociala liv.

LENINISMEN OCH FACKFÖRENINGARNA.

"Man måste förstå att bringa alla slags offer, övervinna de största hinder för att systematiskt, hårdnackat, ihärdigt och tåligt propagera och agitera just i de institutioner, föreningar och förbund där den proletära eller halvproletära massan finns, även om de är aldrig så reaktionära. Och fackföreningarna...är just sådana organisationer, där massan finns. Man måste...kunna bringa alla slags offer, t o m - om det behövs - tillgripa all möjlig list och slughet, illegala metoder, förtigande och döljande av sanningen bara för att kunna tränga in i fackföreningarna och stanna där samt till varje pris utföra kommunistiskt arbete där." Lenin: "Radikalismen - kommunismens barnsjukdom", 1920.

En av de viktigaste punkterna i den leninistiska revolutionsstrategin har blivit att inte bara finnas i fackföreningarna utan också att erövra dessa från reformisterna. Orsakerna till denna syn ligger i leninisternas syn på medvetandeutvecklingen hos arbetarklassen (för man behöver ju inte gå till fackföreningarna för att hitta arbetare, det finns ju arbetsplatser...). Enligt leninisterna förmår ju arbetarklassen själv bara uppnå ett "fackföreningsmedvetande". Partiets uppgift är enligt leninisterna att höja detta medvetande till ett socialistiskt. För att finna arbetare med ett fackföreningsmedvetande, vad är då mer naturligt än att gå till fackföreningarna?

Om så arbetarklassen inte följer leninisternas medvetandeteori, och som i Tyskland efter 1:a världskriget, utan Partiets sanktion, lämnar fackföreningarna för att bygga andra organisationer som bättre uttrycker deras revolutionära aspirationer - ja då handlar arbetarklassen fel och uppmanas av Lenin att återinträda i fackföreningarna! Om teorin inte stämmer med verkligheten, så försöker leninisterna tydligen ändra på verkligheten!

En annan orsak till Lenins uppfattning om fackföreningarna är att han inte rätt förstod deras natur - och detta pga. kapitalismens låga utveckling i Ryssland.

Fackföreningarna är en organisering huvudsakligen för försäljning av varan arbetskraft till ett så högt pris och under så bra villkor (arbetstid, arbetsmiljö osv.) som möjligt. Detta innebär att fackföreningarna är en del av det kapitalistiska systemet, en inomkapitalistisk organisation. Detta innebär att fackföreningarna i likhet med alla andra delar av det kapitalistiska systemet måste krossas i revolutionen. Det är revolutionärers uppgift att bl.a. ta upp detta i sin propaganda. Redan idag måste vi förbereda arbetarna på det nödvändiga brottet med fackföreningarna i morgon. Vi måste stödja och initiera utomfackliga organisationsformer. Men vi måste också vara medvetna om, att så länge kapitalismen existerar, så är någon form av fackföreningar nödvändiga. Därför är det också nödvändigt att finnas i dessa för bl.a. agitation. Däremot får vi inte sprida några illusioner om att ta över fackföreningarna eller att göra dem till "kamporganisationer".

LENINISMEN OCH PARLAMENTARISMEN

"...deltagande i parlamentsvalen och i kampen på parlamentstribunen är ovillkorligt nödvändigt för det revolutionära proletariatets parti just för att uppfostra de efterblivna skikten av den egna klassen, just för att väcka och upplysa den outvecklade, kuvade, okunniga massan på landsbygden. Så länge ni inte har kraft att fördriva det borgerliga parlamentet och alla slags reaktionära institutioner av annan typ, så är ni skyldiga att arbeta inom dem, just därför att där ännu finns arbetare, som blivit fördummade av prästerna och av landsbygdens efterblivenhet, eljest riskerar ni att bli blott och bart pratmakare." Lenin: "Radikalismen - kommunismens barnsjukdom".

Såväl leninismens inställning till fackföreningarna som till parlamentarismen är vad vi kan kalla konkretiseringar av den grundläggande ideologiska inställningen hos leninismen. Här syftar vi på uppfattningen att arbetarklassen endast kan uppnå ett "tradeunonistiskt" medvetande, och att det är partiets uppgift att höja detta till ett kommunistiskt medvetande.

Men samtidigt är dessa exempel också uttryck för typiskt leninistiska missuppfattningar av delar av det kapitalistiska samhällets natur. Om Lenins inställning till fackföreningarna kan sägas vara exempel på att Lenin inte rätt förstått vad som är kapitalistiska företeelser och vad detta i sin natur innebär, så är hans inställning till deltagande i parlamentsvalen ett exempel på att leninisterna inte rätt förstått det ideologiska förtryck som råder under kapitalismen.

Parlamentarismen är enligt vår mening inte reaktionära därför att de utgör någon slags beslutande institution som fattar reaktionära beslut. Tvärtom: de är reaktionära därför att det i själva verket inte fattas några beslut där (besluten "fattas" av borgarna i enlighet med kapitalets lagar). Parlamenten är alltså reaktionära därför att det framstår som om beslut om människors väl och ve fattades där. Parlamentarismen är ett medel för det ideologiska förtrycket av arbetarklassen och "massan". Parlamentarismen och valen till dessa är en faktor som håller arbetarna och "massan" "outvecklad", "kuvad", "okunnig", "fördummad" och "efterbliven", allt enligt Lenin-citatet tidigare.

Allt deltagande i den parlamentariska processen bidrager till att sprida de parlamentariska illusionerna om att makten över samhället ligger i riksdagen och inte i produktionen. Om nu också socialister deltager i parlamentsval bidrager detta, förutom till att förstärka de parlamentariska illusionerna, till att sprida uppfattningen om att socialismen går att genomföra via parlamentet, dvs. reformistiska illusioner. Ett mer eller mindre indirekt stöd från en revolutionär gruppering åt ett parti i parlamentet har samma funktion.

Även om valdeltagandet åtföljs av den allra mest aktiva anti-parlamentariska propaganda, så blir ändå effekten att spridandet av de parlamentariska illusionerna väger tyngre än effekten av de antiparlamentariska uttalandena. Detta därför att det de allra flesta lägger märke till är handlingen i sig, inte hur den ideologiskt motiveras. Ett kommunistiskt partis valdeltagande uppfattas som ett stöd för parlamentarismen, konstigare än så är det inte. Detta därför att majoriteten av arbetarna endast får höra om agerandet, valdeltagandet, endast en liten del läser de kommunistiska tidningarnas eventuella antiparlamentariska propaganda.

Leninisterna förstår inte hur arbetarklassen kollektivt uttrycker sin politik, genom t ex sådana symboliska aktioner som störtandet av Vendromekollonnen i Paris 1871 eller Stalin-statyn i Budapest 1956. Dessa och andra liknande aktioner blir i leninisternas ögon onödiga aktioner, som stjäl tid från det politiska arbetet. Därför förmår inte heller leninisterna att se hur valdeltagandet uppfattas i klassens medvetande - just som en symbolisk aktion som uttrycker ett positivt politiskt ställningstagande till själva parlamentarismen.

Finns det i alla fall inte partier som är mer "progressiva" än andra och som därför är värda ett kritiskt stöd från revolutionära grupper?

Det finns förvisso skillnader mellan de olika partierna, och det finns frågor vars avgörande är beroende av en viss grupperings majoritet i parlamentet. Men då ett aldrig så kritiskt stöd till t ex ett reformistiskt parti innebär spridande av parlamentariska illusioner, måste man väga illusionsspridandet mot betydelsen av förändringen. Den reform som man bedömer måste dels endast kunna genomföras (eller förhindras) genom ett parlamentariskt agerande, dels måste den vara av sådan vikt att de fördelar man vinner genom reformen uppväger de parlamentariska illusioner som man samtidigt sprider.

Exempel på sådana reformer kan vara vaktslåendet kring vissa demokratiska fri- och rättigheter. I dagens Sverige ser vi dock inte någon sådan situation, som motiverar ett parlamentariskt agerande.

NÅGOT OM LENINISMENS BAKGRUND OCH ORSAKER. Efter denna genomgång av skillnaderna mellan en leninistisk revolutionsteori och en marxistisk, måste man fråga sig hur leninismen uppstod och hur den kunde bli så spridd.

Lenin var, och leninismen är naturligtvis underkastade de allmänna lagarna för samhällsutvecklingen, vilka uttrycks i marxismen. (Naturligtvis är också marxismen underkastad marxismens lagar...) Enligt Marx så är det människornas samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande. Helt naturligt påverkade alltså Lenins samhälleliga verklighet hans medvetande, hans politiska idéer.

Den spirande kapitalismen i Ryssland, en arbetarklass som utgjorde en liten minoritet i förhållande till böndernas stora massa, den oerhörda misären hos massan, dessa och andra materiella faktorer var avgörande för möjligheterna till förändring. Andra förhållanden, som det utländska kapitalets dominans inom den kapitalistiska sektorn av näringslivet, det asiatiska produktionssättets delvisa närvaro och återspegling i byråkratin - allt detta och många andra faktorer formade den leninistiska revolutionsteorin.

Lenins revolutionsteori var konsekvent och riktig - för ett efterblivet land som Ryssland. Leninismen utgör en ideologi som vill samla arbetarna tillsammans med bondemassorna under ledning av intelligentian. Samla alla som var motståndare till den regim och det system som utgör ett hinder för samhällets vidare utveckling, t ex industrialisering. I Lenins fall var det Tzarregimen som stod i vägen. Vi har senare sett hur Mao Tsetung anpassade leninismen till kinesiska förhållanden, och gör bönderna istället för arbetarna till den främsta drivkraften. Men grunden är den samma: ett samhälle dominerat av asiatiskt produktionssätt och utländsk kapitalism hindrar en industrialisering. Leninismen blir i detta fall till "maotsetung-tänkandet".

Vi kan alltså förklara hur Rysslands efterblivenhet leder fram till leninismens grundpelare:

- den låga levnadsstandarden och misären bland massorna leder till en socialismuppfattning där konsumtions- och inte makt-aspekten dominerar.

- den bristfälliga utbildningen hos arbetarna leder till uppfattningen att det socialistiska medvetandet måste tillföras arbetarklassen utifrån.

- arbetet i illegalitet samt den relativt sett lilla arbetarklassen leder till teorin om att det strängt disciplinerade Partiet som kan ersätta klassen.

- den ännu outvecklade kapitalismen, och den därmed outvecklade fackföreningsrörelsen och reformismen sprider illusioner om fackföreningens möjligheter.

- avsaknaden av en borgerlig demokrati, med dess ideologiska apparat, möjliggör en undervärdering av bl.a. parlamentarismens ideologiska funktion.

Därmed borde det stå klart, att leninismen är en revolutionsteori för ett annat samhälle än det utvecklade kapitalistiska. För en revolutionär politik i dagens samhälle duger inte leninismen. Utifrån en kritik av alla kapitalistiska företeelser måste en revolutionär socialistisk teori formas. Denna artikel har varit ett försök i detta arbete.

NC

LITTERATURLISTA:

Så här avslutningsvis, vill jag bara säga att inget avsnitt i artikeln gör anspråk på att utgöra något "bevis" i ämnet. Artikeln bör i stället ses som en sammanfattning av kritik av leninismen. De intresserade och de tvivlande hänvisar jag i första hand till följande litteratur:

Leninismen och arbetarklassen...
Rossanda Rossana: Klass & Parti (Arbetarpress)

...och socialismen...
Paul Cardan: Socialismens Innebörd (AP)
Maurice Brinton: Fabrikskommittéerna i Ryska Revolutionen (Federativs)
Rådsmakt nr. 5

...och avantgardet & Partiet...
Rossanda Rossana: Klass & Parti (AP)

...och organisationsdemokratin...
Rosa Luxemburg: Organisationsfrågan i den ryska socialdemokratin (AP)

...och fackföreningarna...
Herman Gorter: Öppet brev till kamrat Lenin (AP)
Rådsmakt nr. 9-10 & 11

...och parlamentarismen...
Herman Gorter: Öppet brev till kamrat Lenin (AP)
Valskådespelet (AP)

En omfattande kritik av leninismen finns i Kaj Håkanssons bok "Socialism som självstyre" (Prisma). Denna bok har dock en del brister, vilka kritiseras i en artikel i Rådsmakt nr. 4

Viktigt i kritiken av leninismen är också förklaringen till dess uppkomst, härledningen av de sociala skikt som kom att bära upp den leninistiska ideologin. Rudi Dutschke gjorde en insats härvidlag i sin bok "Försök att ställa Lenin på benen" (på danska förlaget Modtryck) och även Rudolf Bahro ger en bra beskrivning av de materiella villkoren för leninismens uppkomst i sin bok "Alternativet" (Bokomotiv).