ARBETARMAKT
Workers' power league
Presentation
Nyheter
Plattform
Rådsmakt
Arbetarpress
Arbetarmakt
Bilder
English
Kontakt
 
Föregående sida
 
Vi finns också på:
Facebook
Wikipedia

KAF, facket och den självständiga organiseringen (del 2)

I BEGYNNELSEN...

Redan den första generationen proletärer upptäckte ganska snart att man kunde tilltvinga sig en större del av det värde man skapade, än vad kapitalisten av fri vilja var beredd att ge dem i form av lön. Detta förutsatte att man på något sätt försatte kapitalisten i ekonomiskt trångmål. Det vanligaste sättet var att undanhålla honom sin arbetskraft, dvs gå i strejk.

Men man upptäckte också ganska snart att om man "gick för långt" i dessa stridsåtgärder kunde det innebära kapitalistens ekonomiska ruin, varvid man ställdes utan arbete. En annan upptäckt man gjorde var att kapitalisten kunde kalla in polis, militär eller någon annan representant för den statliga våldsapparaten. Kapitalisten hade alltså fattat ett beslut att trappa upp en ekonomisk konflikt på ett politiskt plan (1). Dessa upptäckter ledde fram till följande slutsats:

Man kan genom stridsåtgärder, eller hot om sådana, begränsa kapitalistens utsugning av en själv till den gräns då hans möjligheter att överleva som kapitalist hotas, eller till den gräns då han är beredd att begära massivt stöd från den borgerliga statsapparaten (vilket brukar vara samma sak).

Att respektera kapitalistens krav på att kunna överleva i egenskap av kapitalist blev också liktydigt med att respektera hans krav på bibehållen eller ökad produktivitet för att kunna överleva i konkurrensen med andra kapitalister.

Detta (uttalade eller underförstådda) resonemang kom att ligga till grund för fackföreningarnas operationsområde. Det utgör i själva verket kärnan i fackföreningsideologin.

En grupp arbetare är inte nödvändigtvis beredda att tilltvinga sig en så stor del av (det av dem själva skapade) värdet som vore möjligt. En mycket stark ideologisk uppknytning till företaget eller kapitalisten kan få en sådan effekt (de kan t ex tillhöra samma religiösa samfund).

Men motsatsen kan också råda: En grupp arbetare kan vara omedvetna om, eller strunta i, att de tangerar den gräns då de hotar kapitalistens fortsatta överlevande. De kan förlägga sina stridsåtgärder till tidpunkter som är ytterst känsliga ur produktionssynpunkt, och därmed med små medel tilltvinga sig betydande fördelar.

Kapitalisten kan svara på sådana åtgärder genom att passa på att drastiskt sänka lönerna när läget är gynnsamt för honom (t ex vid stort arbetskraftsöverskott).

En sådan situation, där arbetarna är beredda att undergräva kapitalistens möjligheter att ackumulera (och därmed överleva som kapitalist), och kapitalisten å sin sida är beredd att tvinga ner arbetarnas lönenivå under den gräns då de kan reproducera sig (och därmed överleva som arbetare), är fullständigt ohållbar i det länga loppet. Genom sin brist på stabilitet hotar den grundvalarna för hela det kapitalistiska systemet. I ett sådant läge ligger det nära till hands att den borgerliga staten griper in och reglerar förhållandena på arbetsmarknaden med repressiva metoder över hela linjen.

En faktor kan dock förhindra eller uppskjuta ett sådant statligt ingripande (och har också gjort det i de allra flesta fall). Det är om organisationer för ekonomisk kamp (fackföreningar) uppstår, vilka avlastar staten från rollen av en arbetsmarknadens regulator. Därigenom kan man säga att fackföreningarna ur en aspekt förhindrar att den ekonomiska kampen mellan Arbete och Kapital förs upp på den politiska nivån, ur en annan aspekt att fackföreningarna tar på sig en politisk roll.

När arbetare (eller andra löntagare) bildar fackföreningar är det uttryck för en viss elementär medvetenhet, till skillnad från när man överlämnar åt kapitalisten att i ensamt majestät besluta om löne- och arbetsvillkoren. Men det finns alltid en tendens att arbetare i kamp går utöver detta inom-kapitalistiska "fackföreningsmedvetande", dvs att de upphör att ta ansvar för kapitalistens fortsatta möjligheter att överleva som kapitalist. Denna "risk" att en inom-kapitalistisk konflikt vidgas till en politisk, med åtföljande repression från statens sida, är mindre om konflikten följer vissa formaliserade mönster och inte överlåts åt arbetarnas spontana improvisation. Fackföreningar tenderar mao. att hålla igen ansatser mot att vidga konflikter till politiska kraftmätningar, till en kamp som till syvende och sist handlar om makten i samhället.

Detta senare påstående kan behöva utvecklas något: Fackföreningar strävar helt naturligt efter att omfatta så många som möjligt, att bli massorganisationer. Samtidigt strävar de efter en kontinuitet i verksamheten, att bli permanenta. Vi hävdar att stora arbetarmassor inte kan vinnas för politisk kamp som syftar till att omkasta maktförhållandena i samhället annat än i ett läge då den historiska utvecklingen ställt frågan om makten på dagordningen. Politiska kamporganisationer, av partityp eller annat slag, är med nödvändighet minoritetsorganisationer i lägen av föga utvecklad politisk kamp. En vidgning av kampen, en upptrappning på ett politiskt plan, är ingen permanent företeelse. Det är däremot den dagliga, "ekonomistiska" verksamheten. .

Genom sin strävan efter att bli permanenta massorganisationer kommer fackföreningarna att utveckla organisationsmönster avpassade efter det läge i klasskampen som hör till regeln och inte efter det som hör till undantagen. I dess hägn kommer att frodas en typ av arbetare som är goda diplomater, om inte rentav kollaboratörer, men dåliga stridsmän.

Alltså: Det fackliga arbetet både attraherar och skolar en viss typ av arbetare, nämligen de som intar en reserverad hållning till den politiska kampen. Dessa kommer att utgöra kärnan både i den grupp som innehar förtroendeuppdrag och de som ivrigast bevistar möten, studiecirklar etc. Detta faktum, plus att dessa individer (helt i linje med sin övertygelse om diplomatins överlägsenhet framför konfrontationen) utformar rutiner och organisationsstrukturer så att de svårligen låter sig brukas föravancerad kamp, är de huvudsakliga skälen till att fackföreningarna verkar tillbakahållande på alla tendenser till en upptrappning av kampen.

FACKETS FUNKTIONER

Kontentan av vad som sagts är att fackföreningarna fyller en funktion för kapitalismen. Detta är inte detsamma som att säga att det medvetande som dessa svarar mot är nödvändigt eller önskvärt (åtminstone inte överallt och i alla lägen).

Följer därav att det var till skada för arbetarklassen att detta elementära kampmedvetande fick ett organiserat uttryck?

Nej. När fackföreningarna uppstod saknade arbetarklassen förutsättningar för att kunna ta en total politisk konflikt med kapitalismen. Skälen är flera:

  1. Arbetarna saknade den organiseringsvana som måste till för att skapa organisationer för politisk kamp, för att kunna genomföra revolutionen och bygga ett socialistiskt samhälle. Medan fackföreningarna svarade mot ett elementärt kampmedvetande, gav fackföreningarna de elementära kunskaperna i organisering.
  2. Arbetarklassen saknade under sin "barndom" den numerära styrka, den samhällstyngd, som hade fordrats för att kunna genomföra ett maktövertagande på sina egna villkor, utan eftergifter och kompromisser åt andra klasser och skikt (vilkas syfte med ett deltagande i en revolution hade varit ett annat än upprättandet av en arbetarstat).
  3. För att öka sin samlade styrka, letade sig fackföreningarna ut även till mera "efterblivna" branscher och landsändar. Genom sin agitation bidrog de till uppkomsten inte bara av nya fackliga organisationer, utan också till det medvetande hos arbetarna som tidigare saknats där. De fackliga agitatorerna verkade alltså medvetandehöjande i dessa fall (må vara att det var ett begränsat medvetande). Dessutom bidrog de till arbetarklassens förenhetligande, både materiellt och medvetandemässigt.

Frågan om huruvida fackföreningarnas uppkomst var till arbetarklassens fördel eller inte uppfattas väl av de flesta som ganska nattstånden och akademisk. En självklart intressantare frågeställning är om de i nuläget fyller en funktion för arbetarklassen.

Påståendet att fackföreningarna fyller en funktion för kapitalismen utesluter inte det synbarligen motsatta påståendet, att de fyller en funktion för arbetarklassen. Frågan är på vilket sätt.

Tom KFml(r) erkänner att facket är nödvändigt som en "arbetslöshetskassa" (vilket KAF förtjust noterat). Frågan kan således besvaras ganska enkelt, med hänvisning till de sociala åtaganden som facket fortfarande har (de flesta andra har ju vid det här laget övertagits av samhällets "sociala skyddsnät"). Men problemet har fler dimensioner än så. Är facket, för att tala med KAF, "en första försvarsvall mot ohöljd kapitalistisk exploatering"?

Vi skulle kunna formulera det som så, att facket ofta, kanske tom som regel, är till förfång för det splittrade kapitalet, medan det under rådande samhälleliga betingelser är helt nödvändigt för det samlade kapitalet.

Vad är nu detta? Vad menas med "splittrat" och "samlat" kapital?

Kapitalet är naturligtvis ingen fullständigt homogen kategori. Det är uppspaltat på mångahanda sätt. Vi har den splittring som är en följd av konkurrensen ("Var kapitalist slår den andre ihjäl", för att tala med Karl Marx). Där finns också splittringen mellan olika branschintressen, mellan de som främst exporterar för hemmamarknaden och de som är inriktade på export, mellan privatkapital och statligt kapital, etc. Där finns splittringen mellan olika kapitalfraktioner: Monopolbourgeoisie, storbourgeoisie, mellanbourgeoisie, etc.

I ett kapitalistiska samhälle är det helt logiskt kapitalet som har makten, inklusive den politiska makten. Men med alla dessa inbördes motstridiga intressen skulle dess maktutövning helt omöjliggöras om inte en kapitalfraktion vore i stånd att skaffa sig en absolut ledande position och tvinga de andra att underordna sig dess auktoritet. Denna ledande fraktion brukar man kalla för den hegemoniska fraktionen, och i vårt land är det sedan lång tid tillbaka monopolkapitalet.

De krav som fackföreningsrörelsen har rest, främst krav på förbättrade löne- och arbetsvillkor, har naturligtvis stött på motstånd från kapitalet. Men den fraktion som lättast kunnat tillmötesgå dessa krav har hela tiden varit monopolkapitalet. De har haft resurserna därtill. Dessutom har de haft ett direkt intresse av att andra kapitalfraktioner, de efterblivna och resurssvaga, inte haft möjligheter att tillmötesgå fackföreningsrörelsens krav utan tvingats kasta in handduken. Monopolkapitalet har med fackföreningsrörelsens indirekta bistånd kunnat slå ut sina svagare konkurrenter och kunnat lägga beslag på både deras marknadsandelar och arbetskraft.

Under de senaste decennierna har detta bistånd emellertid blivit alltmer direkt och omaskerat. Här och var i den socialdemokratiska politiska litteraturen hittar man små "pärlor" som klart utsäger vad det handlar om. Socialdemokraten Nils Elvander kommenterar i sin bok Intresseorganisationerna i dagens Sverige med påtaglig uppskattning L0:s programskrift Samordnad näringspolitik 1961. Såhär sammanfattar han dess budskap i några kristallklara meningar:

Den högproduktiva industrins expansion skall främjas, svaga företag skall slås ut, stagnerande bygder skall avfolkas. På det sättet skall en mera jämn lönesättning möjliggöras (2).

Fackföreningarna har med sina krav på bättre villkor för arbetarklassen således kommit att påskynda den pågående strukturrationaliseringen inom kapitalismen, och därmed också stärkt detta system. Men vi måste samtidigt hålla i minnet att detta fenomen inte framförallt varit följden av en medveten politisk linje inom fackföreningsrörelsen, utan ett resultat av själva dess existens. Blotta det faktum att man ställer krav på bättre villkor för sina medlemmar gentemot hela kapitalet, gentemot varje kapitalist, innebär att ett redan befintligt överläge för vissa kapitalister förstärks. Därför är det faktiskt en omkastning av orsaksförhållandet att som vissa betrakta den socialdemokratiska ideologin som ursprunget till denna process. En riktigare beskrivning är att se socialdemokratins ideologiska före- ställningar på denna punkt som en sammanfattning av och ett ställningstagande för ett objektivt faktum.

Monopolkapitalets expansion går förvisso ut över andra kapitalfraktioner, men samtidigt kvarstår att denna utveckling är nödvändig för det kapitalistiska systemet som helhet taget. Till skillnad från alla andra produktionssätt vi känner från historien kan inte kapitalismen "stå stilla", det måste expandera för att överleva. Det finns utan tvekan en viss insikt härom inom andra, svagare kapitalfraktioner. Om inte så vore fallet hade det inte varit troligt att monopolkapitalet kunnat förmå de andra att acceptera dess hegemoni. Detta är egentligen en fullständig paradox: Monopolkapitalet utgör ett konstant hot mot det övriga kapitalet, men samtidigt utgör dess maktinnehav den yttersta garanten för systemets, och därmed också deras eget fortbestånd.

Det samlade kapitalets långsiktiga intressen tenderar således att fullständigt sammanfalla med monopolkapitalets lång- och kortsiktiga intressen. Alltmedan i synnerhet "småföretagsamheten" utgör själva sinnebilden av det splittrade kapitalet.

Monopolkapitalet har naturligtvis ett objektivt intresse av att "näringslivets" strukturomvandling drivs vidare (i själva verket har det ingenstans drivits så långt som i Sverige). I fullständig konsekvens med detta, har monopolkapitalet ett objektivt intresse av den "kamp" som fackföreningsrörelsen organiserar, eftersom denna utgör ett utomordentligt instrument för denna pågående strukturomvandling.

Därför måste vi tillbakavisa föreställningen att facket skulle vara en "första försvarslinje" mot kapitalet, som samhällsföreteelse betraktat. Däremot är det riktigt att facket kan vara, och oftast också är, en "försvarslinje" mot en enskild arbetsköpares isolerade intressen sitt företag, gentemot sina anställda.

Men det är faktiskt inte samma sak, och de praktiskt-politiska konsekvenserna är annorlunda.

Trots att KAF:s och t ex KFml(r):s analys av fackets samhällsroll ytligt sett är, helt diametrala, har de en sak gemensamt. Vi citerar ur Arbetarmakt nr 5/77:

"Bägge har gjort en total analys av facket utifrån en sida av dess konkreta framträdande i den kapitalistiska verklighet vi lever i. KFml(r) har koncentrerat sig på fackets förhållande till kapitalismen, eller totalkapitalet om man så vill. Det omaskerade klassamarbete, den kväljande 'samförståndsanda' som är så markant på 'riksnivå', det är för (r) det verkligt giltiga. Historier om hur en enskild fackklubb stridit på kniven mot en hårdfjällad arbetsköpare vägrar man nästan sätta sin tilltro till, eller viftar man bort som ovidkommande undantagsfall som inte förändrar helhetsbilden.
KAF & sin sida, med sin 'försvarslinje', har placerat sig i ett grodperspektiv och lägger tonvikten vid fackets förhållande till kapitalister. Understundom rapporteras förnöjt hur ett 'stridbart fack' satt en enskild arbetsköpare på pottan. Hela teorin tycks utgå ifrån någon slags spridningseffekt, blir vi bara fler och fler 'stridbara fack' har vi till slut en stridbar fackföreningsrörelse som kan sätta hela kapitalism på pottan" (3).

Som synes har KFml(r) "snöat in" på fackets förhållande till det samlade kapitalet, medan KAF i praktiken gjort detsamma på fackets förhållande till det splittrade kapitalet. Har man inte helheten, här man inget alls. Att facket kan vara bra att ha någon gång när t ex arbetsköparen försöker blåsa en på övertidspengar, utesluter inte att fackföreningsrörelsen i praktiken accepterat det faktum att kapitalismen blåst arbetarklassen på mervärde i generationer, och fortsätter därmed.

KLASSORGANISATIONER?

Även en borgare kan fås att erkänna att arbetarna (fast han talar nog hellre om "löntagarna") har vissa gemensamma "intressen". På samma sätt som han anser att villaägare, bilister och pensionärer har det. Däremot lär han knappast gå med på att arbetarklassen har vissa historiskt betingade gemensamma intressen, t ex att störta borgarklassen. Inte heller vill han gå med på ett perspektiv som utsträcker begreppet "arbetare" till att vara något mer än en löntagare inom LO-kollektivet, ett perspektiv som innefattar arbetarens totala livssituation, arbetaren som medlem i en social klass.

Vad som är en ideologisk hållning hos borgaren är en faktisk politik för den s k arbetarrörelsen. Det inskränkta "arbetar"begrepp som borgaren håller sig med, arbetaren som "löntagare" inom kapitalismens ramar, är den praktiska plattform utifrån vilken fackföreningarna organiserar sina medlemmar. Dessa fackföreningar må sedan kalla sig socialdemokratiska, kommunistiska, syndikalistiska, kristna eller "oberoende".

Vi kan inte se det som annat än en högst demagogisk metod att som KAF ständigt motivera sin praktik inom fackföreningarna med att de är "klassorganisationer", att med en närmast sakral darr på stämman uttala detta förlösande ord, som om det vore ett argument, som om man menade något mer än den ganska "folkhemska" termen intresseorganisationer (4).

Å andra sidan kan man finna en viss brist på logik i KAF:s skriverier på denna punkt. Samtidigt som man hävdar att fackföreningen

"är en klassorganisation, en organisation som syftar till att organisera så många arbetare som möjligt i en klass intressen - arbetarklassen - i motsättning till en annan klass - kapitalisterna"(5)

(utan att gallra ut ens de mest genomkorrumperade exemplaren ur detta generella omdöme), så finner vi på andra ställen uppgiften att fackföreningarna praktiskt taget aldrig organiserat arbetarna som klass utan blott ur ett mycket smalt "ekonomistiskt" perspektiv:

"Varje kamp mellan två samhällsklasser blir oundvikligen en politisk kamp. De fackliga organisationernas tillväxt ställde därför automatiskt frågan om den långsiktiga målsättningen för den fackliga kampen på dagordningen: Skulle fackföreningarna begränsa sig till ekonomisk kamp, till en kamp för lokala och omedelbara behov eller var det de fackliga organisationernas uppgift att också gå vidare och ställa kampen för arbetarklassens maktövertagande som ett mål..."
"Denna inriktning (den senare; vår anm.) kom dock snart att få ge vika. Istället för att verka för fackföreningarnas indragande i den politiska kampen gjorde den II Internationalens arbetarrörelse en klar distinktion mellan ekonomi och politik, mellan dagskampen och kampen för socialismen, mellan minimi- och maximikrav och mellan fackföreningarnas uppgifter och partiets" (6).

När KAF så går till verket med att utreda orsakerna till denna utveckling, träffar vi genast på det magiska ordet politiken. Det vill säga: Den reformistiska politiska linjen inom fackföreningarna har hitintills lyckats dra det längsta strået, medan den marxistiska linjen, som hävdar att fackföreningarna bör ta på sig uppgiften att verka för proletariatets maktövertagande, inte har lyckats hävda sig.

Vi ser det som att det inskränkt "ekonomistiska" perspektivet har en klar materiell bas. Det är denna materiella bas som bör betonas, det är den som är den egentliga orsaken. Utgången av den politiska kamp som utspelas blir i huvudsak en logisk konsekvens av detta grundläggande orsaksförhållande.

I Fjärde Internationalen nr 5/74 fanns ett försök att reda ut den materiella grunden för "ekonomismens" triumf ("Grunden till detta synsätt finns att söka i den kapitalistiska ekonomins utveckling"). I KAF:s fackliga resolution, tillkommen knappt ett år senare, och som bär tydliga spår av att vara skriven med nr 5/74 som underlag, har stycket om kapitalismens ekonomiska utveckling rensats ut helt och hållet. Ser vi till dagens läge (1978) har tendensen mot att betrakta alla historiska skeenden i termer av politiska fraktionsstrider drivits förfärande långt inom KAF.

Nog sagt för tillfället om KAF:s tilltagande idealism. Vi har just konstaterat att fackföreningarna inte är klassorganisationer utan intresseorganisationer för "löntagarna" inom kapitalismens ramar, närmare bestämt inom den borgerliga demokratins ramar. Vilka slutsatser kommer ut av detta konstaterande?

FACKFÖRENINGARNA - EN DEL AV DEN BORGERLIGA DEMOKRATIN

Liksom den borgerliga diktaturen håller sig med vissa organ och institutioner, vilka svarar mot dess behov (vertikala syndikat, ett fascistiskt statsbärande parti, en korporativ "nationalförsamling" etc), finner man i den borgerliga demokratin en uppsättning strukturer och organisationer, vilka utgör denna statsforms speciella kännemärken. Det är parlamentet med sina utskott, det är de allmänna valen till detta parlament, det är det formella tillämpandet av den liberala "maktfördelningsläran" (i beslutande, exekutiva och dömande instanser), det är den "fria" pressen och alla formellt obegränsade demokratiska fri- och rättigheter, det är det kommunala "självstyret" och sist men inte minst - "arbetsmarknadens parter", vilka tänks reda ut sina problem utan inblandning från stat och myndigheter. En av dessa "parter" är fackföreningsrörelsen.

Vi ser alltså fackföreningarna som en oupplöslig beståndsdel av den borgerligt-demokratiska statsformen. Det är så de ska betraktas, inte som någon slags "antikropp" (om än inkapslad), förutan vilken systemet skulle fungera lika bra eller bättre (KAF:s tes).

Slutsatsen på det praktiskt-politiska planet är således: Fackföreningarna förtjänar inte någon speciell uppmärksamhet från revolutionärers sida. Försvaret av den "fackliga friheten" mot borgerliga diktaturtendenser har samma angelägenhetsgrad, varken mer eller mindre, som försvaret av de övriga borgerligt demokratiska fri- och rättigheterna. I den revolutionära kampen för att förenhetliga arbetarklassen, formera den som klass mot den gamla världens alla makter, utgör kampen om inflytandet i de fackliga organisationerna en sekundär uppgift. Tonvikten måste istället ligga vid att uppmuntra embryon till en verkligt proletär organisering, en klassens självständiga organisering.

KAF försöker emellertid upphöja det inomfackliga arbetet till någon slags "objektiv lag". Erövrandet av fackföreningarna ställs rentav i paritet med erövrandet av statsmakten. När man inte kan försvara en tes med logisk argumentation, uttrycks den som doktrin.

"Själva existensen av antifackliga tvångslagar kan aldrig i sig vara ett argument för att kommunister inte skall arbeta för att omvandla de fackliga organisationerna till organ i arbetarklassens tjänst. Om så vore fallet skulle arbetet på att bygga arbetarklassens främsta kamporganisation - det kommunistiska partiet - läggas på hyllan, eftersom den borgerliga staten förr eller senare kommer att utnyttja tvångslagar och förbud mot en organisation eller rörelse som bedöms hota borgarklassens intressen. Ingen kämpande arbetarorganisation överhuvud taget kommer att gå fri från borgarklassens lagar" (Fjärde Internationalen 2-3/75, sid.63).
"Otåliga vänsterister säger ibland att det är omöjligt att vinna över fackföreningarna..." "Varför slösa energi och tid? Detta argument innebär i verkligheten ingenting annat än att man ger upp den aktuella kampen för att vinna över massorna när man hänvisar till fackbyråkratins korrupta karaktär som förevändning. Detta argument kan utvecklas vidare: Varför inte överge revolutionärt arbete överhuvudtaget, med tanke på regeringsbyråkratins förtryck och provokationer?" (Fjärde Internationalen 5/74, sid. 15; Trotskij 1933).

Detta kan man kalla analogibildning i den högre skolan. Dels frågar man sig varför man inte lika gärna kan skrota partibygget, dels jämställer man fackbyråkratins repression med statens.

Vad gäller partibygget: Vi har aldrig satt som mål att bygga ett "kommunistiskt parti" i sedvanlig leninistisk tappning. Men om man ser problemet i en vidare bemärkelse, frågan om att bygga politiska organisationer överhuvudtaget. då kan vi diskutera "analogin".

Människor med gemensamma politiska åsikter har en tendens att sammansluta sig i politiska organisationer för att utbyta informationer, ståndpunkter och för att kunna samordna sina strävanden att uppnå de mål de ställt sig. Denna ganska självklara och universella strävan att sammansluta sig med meningsfränder jämställs med en specifik taktik som går ut på att erövra en viss, redan befintlig organisation av intressekaraktär, i syfte att omvandla den i revolutionär riktning. Det må vara oss förlåtligt om vi har svårt att upptäcka likhetstecknet.

Det andra argumentet är lika skralt. Hur vi än bär oss åt står vi alltid inför det faktum att vi verkar i en stat, inte på en öde ö som Robinson Crusoe. Vi väljer inte att ta strid mot denna stat, eftersom vi inte kan undandra oss den, vi måste ta strid mot den. Vad fackföreningarna beträffar, så kan vi faktiskt välja att kämpa på ett annat fält än just där - vi kan åtminstone bestämma oss för att inte låta dem bli vårt främsta slagfält.

Hur vi än vrider och vänder oss i samhället så träffar vi på en mängd etablerade institutioner som lägger hinder i vägen för revolutionär kamp. Men som kanske även KAF har uppmärksammat, så har det inom hela "vänstern" sedan minst 80 år tillbaka förts en diskussion om strategi och taktik, som gått ut på att söka den minst snåriga vägen. Och i denna diskussion har en hel del "lösningar" utmönstrats just därför att det mått av kamp och ansträngningar som dessa krävt inte har stått i någon rimlig proportion till resultaten. Ingen riktning inom "vänstern" har någonsin inbillat sig att revolutionen är en tebjudning, men fördenskull finns det väl inget skäl att göra den till en holmgång där man själv får agera slagpåse.

INTEGRATIONEN

Vi berörde förut vad vi kallade "idealismen" inom KAF, dvs. övertron på idéernas och idékampens betydelse i historien. Idealism brukar ofta gå hand i hand med en annan förvillelse, voluntarismen, en övertro på viljeaktens betydelse. Man skulle också kunna tala om en "vill-vi-så-kan-vi"inställning.

Denna voluntaristiska attityd manifesteras i trotskisternas analys av fackföreningarnas integration i kapitalismen. Ett vanligt grepp är att först någorlunda korrekt redogöra för denna process i all sin bedrövelse, sedan avsluta eposet med ett: "Men denna utveckling är inte nödvändig!" (Under förutsättning att KAF lyckas mobilisera massorna, etc. etc.).

"Integrationen av fackföreningarna motsvarar helt riktigt ett objektivt behov i kapitalismens utveckling, men den är inte oundviklig. Integrationen av fackföreningarna vilar på förutsättningen att arbetarrörelsen kontrolleras av en parasitär, klassamarbetande byråkrati. Denna kontroll vilar i sin tur på frånvaron av ett trovärdigt politiskt alternativ (vår kurs.) till reformismen inom arbetarrörelsen, och på att kapitalismen förfogar över tillräckliga ekonomiska marginaler för att ge arbetarna de smulor som möjliggör en reformistisk politik" (7).

Grovt räknat finns det tre orsaker till fackföreningarnas integration i kapitalismen, om vi förstått trottarna rätt: a) byråkratin, b) avsaknaden av ett trovärdigt politiskt alternativ, och c) att kapitalismens ekonomiska marginaler möjliggör en reformistisk politik.

Om vi skärskådan punkterna a) och b) visar de sig säga precis samma sak, eller näst intill: "Det är fel ledning" ("Fel byråkrater", om man vill vara elak). Vi kan bunta ihop dem till punkt a+b.

Övergår vi till att granska punkt c), utsäger den egentligen att det är kapitalismens ekonomiska marginaler som är orsaken till att det är "fel" (=reformistisk) ledning.

Det är här trottarna börjar sväva på målet. Även om man naturligtvis är medvetna om att manöverutrymmet för en alternativ politik ökar i takt med att reformismens ekonomiska marginaler krymper, har man märkligt nog aldrig benat upp den här problematiken och entydigt slagit fast att a+b upphör att vara ett problem först i det läge c) har upphört att vara det.

Man frågar sig: Om de "ekonomiska marginalerna" är den klippa på vilken reformismen stadigt vilar, hur ser det politiska alternativ ut som kan upplevas som "trovärdigt" så länge reformismen fortfarande "fungerar"? Trovärdigt för vem? Arbetarklassens majoritet?

I denna luddighet, i denna avsaknad av klara perspektiv på de objektiva förutsättningarna för en revolutionär verksamhet i masskala, ligger fröet till vänsterreformistiska avvikelser.

Redan Trotskij visade prov på denna oklarhet i perspektiven. Med viljans hjälp sidsteppas alla futtiga materiella hinder för en revolutionär inbrytning i arbetarnas massorganisationer. I Fackföreningarna under det imperialistiska förfallets epok blandas utomordentliga analyser med idealistiska tugg. Alltsammans citeras glatt av proselyterna 34 år och många erfarenheter senare:

"Det finns ett gemensamt drag i utvecklingen - eller mera korrekt; i degenereringen - inom de moderna fackliga organisationerna över hela världen; det är deras tendens att närma sig statsmakten och växa samman med den.
Denna process är karaktäristisk för såväl de neutrala, de socialdemokratiska, de kommunistiska och de 'anarkistiska' (åsyftar antagligen syndikalistiska dito; vår anm.) fackföreningarna. Enbart detta faktum räcker för att visa att tendensen till sammanväxt med statsapparaten inte finns inneboende i den eller den doktrinen, utan härrör från de sociala villkor som är gemensamma för alla fackföreningar" (vår kurs.) (8).

Så sant, så rätt!

Några spalter längre fram skriver han:

"Innebär detta att det under imperialismens epok är omöjligt med självständiga fackföreningar? Det vore fundamentalt fel att ställa frågan så..." "Under det imperialistiska förfallets epok kan fackföreningarna vara verkligt självständiga endast om de medvetet och i handling blir organ för den proletära revolutionen. I denna betydelse är det program av övergångskrav som antogs vid Fjärde Internationalens senaste kongress inte bara partiets handlingsprogram utan i grunden även fackföreningarnas".

Artikeln avslutas med ett yttrande, som för den som är angelägen om facklig självständighet och samtidigt medveten om Fjärde Internationalens styrka på vår jord, måste verka djupt nedslående:

"Men utan Fjärde Internationalens politiska ledarskap är fackföreningarnas självständighet en omöjlighet".

Det finns uppenbarligen en, säger en, "doktrin" som kan ställa sig ovan de sociala villkor som lett till samtliga fackföreningars tendens till sammanväxt med statsapparaten. Det är trotskismen. De politiska doktrinen som utgörs av socialdemokratin, (Moskva-)kommunismen och anarkosyndikalismen har inte kunnat förhindra fackföreningarnas integration, men trotskismen kan ställa allt på huvudet. Detta är inte bara idealism, voluntarism etc., det är goddag yxskaft.

Det tycks vara trotskisternas självpåtagna uppgift här i världen att i mängder av sammanhang visa på objektiva processer, lagbundenheter i utvecklingen, för att i sista meningen försätta läsaren i ett tillstånd av total förvirring genom införandet i analysen av subjektet ovan alla objektiva villkor, dvs. sig själva.

BYRÅKRATIN

När man studerar en politisk ideologi brukar man finna vissa grunddrag, vissa återkommande temata, även i till synes helt skilda delar av denna ideologi. Det är naturligtvis ingenting märkligt i detta. Tvärtom, utan sådana grunddrag vore det inte fråga om någon ideologi utan ett åsiktsmässigt mischmasch.

Ifråga om trotskismen hittar man emellertid "ideologiska hörnstenar" som från vår synpunkt sett är helt förkastliga, och vi kan inte annat än förundras över att ett så i vissa stycken imponerande byggnadsverk som trotskismen kan vila på en sådan skev grund. En av dessa "hörnstenar" utgörs av tesen om byråkratin.

Sedan arbetarrörelsens gryning har organisationer och rörelser, t o m stater, upprättats som ett resultat av arbetarklassens kamp och ansträngningar. Om vi kastar en blick ut i världen idag, finner vi överallt partier, organisationer och nationer, som lämnat sina forna revolutionära ideal bakom sig. Att i detta myller av reformistiska, stalinistiska, revisionistiska etc. rörelser finna en liten tapper sekt som ännu håller den proletära världsrevolutionens fana högt, det är som att hitta en nål i en höstack.

Vi har redan, på åtskilliga ställen i artikeln (inkl. del 1), förklarat denna utveckling som ett resultat av de historiska omständigheter under vilka dessa organisationer tillkom och fortlevde. Förklaringen är på intet sätt genial, snarare trivial. Vi har också visat på hur trotskisterna har en tendens att undervärdera dessa objektiva omständigheters betydelse.

Utvecklingen i "arbetarstaterna" (dvs. öststaterna) var inte ofrånkomlig. Det har vi Ernest Mandels ord på (9). Fackföreningarnas övergivande av klasskampsperspektivet, deras integration i kapitalismen etc., var inte heller en ofrånkomlig process (se föregående stycke).

Här finner vi genast en överensstämmelse i två till synes helt skilda trotskistiska teorier. Både i deras fackföreningsanalys och i analysen av de s.k. degenererade arbetarstaterna finner vi en stark betoning på tillfälligheten (som hitintills missgynnat arbetarrörelsens revolutionära del med anmärkningsvärd konsekvens).

Den faktor som kunnat ändra historiens lopp är givetvis det trotskistiska ledarskapet.

Det nuvarande ledarskapet för "arbetarrörelsens" organisationer och i "arbetarstaterna" tituleras "byråkratin" och skall med massornas hjälp avlägsnas i politiska uppgörelser.

Det är emellertid inte själva organisationerna, eller staterna, som ska vändas ut och in på. Man tänker sig en slags klyvning mellan ett "schysst fundament" och en "parasitär byråkrati". På påståenden om det motsatta förhållandet reagerar man med irritation: "...denna envetna sammanblandning av fackföreningarna och deras byråkratiska ledningar". "Fundamentet" skall försvaras och "byråkratin" hyvlas bort.

Här träffar vi på en annan intressant överensstämmelse mellan de bägge teorierna. I bägge fallen är nämligen byråkratins relativa handlingsförlamning påfallande. Byråkraterna återfinns någonstans i toppen, i de högsta beslutsfunktionerna, men är trots detta blott i stånd att förvränga, deformera och i största allmänhet parasitera på "fundamentet", inte i grunden förändra det. Sovjetunionen förblir en "arbetarstat", om än ",degenererad", LO förblir en "klassorganisation", om än "integrerad", etc.

Vi förmenar ingen att tala om byråkrater. Det gör vi själva. Men en organisation som tilldelar dem en sådan central roll - inte blott en enkel produkt, ett symptom - måste vi ha rätt att avkräva en större pregnans i analysen än vad KAF har visat prov på.

Vi har verkligen ansträngt oss att någonstans i KAF:s skriverier finna en precisring av den "fackliga byråkratin", en lokalisering till vissa bestämda strukturer och positioner inom facket (inte bara en svepande hänvisning till de högre regionerna). Tyvärr har vårt sökande inte burit frukt. Av detta kan vi dra slutsatsen, att en kamp mot "byråkratin" bara kan initieras och ledas av KAF, eftersom ingen annan sitter inne med de exakta kunskaperna om vilka som skall bekämpas. Det är som när gamle Mao talade om "folkfienderna". Eftersom både "folket" och "folkfienderna" var synnerligen flytande begrepp (omdefinierade efter stundens behov), fanns det inga möjligheter för den kinesiska arbetarklassen att självständigt bekämpa sina fiender. Det måste ske under KKP:s fana.

Denna "löslighet" i analysen är naturligtvis ingen tillfällighet. På så sätt undviker KAF att få obehag för att (indirekt) ha utpekat en populär facklig förtroendeman som "byråkrat". Samtidigt som man ger sig själva fria händer att slåss för att erövra vilken facklig position som helst, utan att riskera kritik för att vilja bli "byråkrater".

Bristen på exakthet i analysen av den fackliga "byråkratin" kontrasterar f.ö. mot analysen av "byråkratin" i "arbetarstaterna". Även om den senare rent sakligt sett är uppåt väggarna, så vet man åtminstone vilka grupper och positioner inom administrationen i dessa länder som KAF åsyftar med "byråkratin" (Kanske beror detta större tillmötesgående på att trotskisterna inte anser sig ha några chanser att erövra dessa uppdrag).

Vår huvudkritik av KAF:s föreställningar om "byråkratin" gäller emellertid inte deras brist på analytisk precision, utan hela idén att fackföreningarnas eländiga praktik skulle kunna tillskrivas denna "byråkrati". Vad fackföreningarna är idag är inte ett verk av en hoper individer, inte ens av ett skikt, utan måste ses i relation till kapitalismens allmänna utveckling under den period de existerat. Fackföreningarna måste ses i sin helhet i förhållande till det samhälle de verkar i, inte kluvna i en positiv "bas" och en parasitär "överbyggnad". Till skillnad från KAF tror vi nämligen att det finns en mycket bestämd logik i det som facket gör, en bestämd strategi om man så vill, och där beslutsnivå, politisk hemvist och faktisk insikt i rävspelet endast är av sekundär betydelse. Både de handlingar som föranleder KAF att utnämna facket till en "första försvarslinje" och de som KAF ser som uttryck för "förräderi" ingår i ett samanhang.

ARBETARKLASSENS SJÄLVORGANISERING

Varför handlar den här artikeln om just KAF? Vi har omsorgsfullt redovisat våra motiv i den första delen av den här artikeln. Men det viktigaste skälet tål att upprepas: Det är därför att KAF då och då pratar om ett fenomen i klasskampen som vi tillmäter en central betydelse, nämligen arbetarklassens självständiga kamp och organisering. Vi menar att det är omöjligt att bedriva den sorts fackliga politik som KAF nu låtit sig uppslukas av och samtidigt stärka och uppmuntra arbetarklassens självorganisering. Det anser förstås inte KAF, och därför intresserar det oss att granska hur dom bär sig åt föratt förena dessa bägge målsättningar "under samma tak".

Innan vi vecklar in oss i debatten, måste vi självklart redogöra för innebörden i vad som står som rubrik för stycket. Men inte ens på denna nivå kan vi hålla framställningen på ett rent "sakligt" och värderingsfritt plan - det visar sig nämligen att det inte existerar någon entydig, allmänt omfattad definition.

Vi känner faktiskt inte till vem eller vilka som först myntade begreppet "självständig kamp och organisering" (eller dess olika avledningar; "självorganisering", "klassjälvständighet" etc.). Troligtvis har det ingen speciell upphovsman utan har börjat användas på skilda håll av olika riktningar inom "vänstern". Med säkerhet vet vi att uttrycket är äldre än de ca tio år som den "nya vänstern" har på nacken. En annan sak som vi bestämt kan säga, är att uttrycket begagnats flitigare bland anarkosyndikalister, rådskommunister och dylika "kätterska" riktningar än bland de som haft för vana att i var och varannan mening hänvisa till Partiets "historiska roll". På något sätt verkar det som om Parti och självorganisering uppfattats som ömsesidigt uteslutande varandra...

De som betraktar den självständiga kampen och organiseringen som central i sin förkunnelse, brukar ofta inleda en beskrivning av fenomenet ungefär som Even Saetra i Ekstremisten:

"Genom arbetarklassens politiska historia löper två röda trådar. Två förslag till arbetarklassens organisering har kämpat, och kämpar, om klassens gunst".

Sedan följer vanligtvis en historisk skildring, vars tema är den rasande kampen mellan å ena sidan korrumperade fackföreningar/socialdemokrater/bolsjeviker; å den andra sidan olika självständiga organisationsformer som strejk- och ockupationskommittéer, arbetarråd etc., och på den politiska kanten rådskommunister och (ibland) anarkosyndikalister. Läsaren får veta hur det sistnämnda alternativet gång på gång besegrats, men ändå, likt gubben ur lådan, dykt upp på nytt vid andra tillfällen, på andra platser, utan mer än en högst rudimentär teoretisk/organisatorisk kontinuitet (uppburen av försvinnande små politiska sekter). Samtidigt har denna linje konsekvent beljugits, förvanskats och förtigits av sina motståndare inom fackföreningsapparaten och av sossar och bolsjeviker.

I egenskap av någon slags "rådist" har man läst mängder av skildringar av de "två röda trådarnas" historiska batalj. Och visst är dessa skildringar i allmänhet riktiga (även om de ibland feltolkar någon detalj). Men efter nära tio års fascination inför detta tema, börjar man känna det som om det är något som fattas. Därför är det med en upplyftande känsla man upptäcker tysken Heinz Roths historiska verk Die "andere" Arbeiterbewegung (Den "andra" arbetarrörelsen). Roths bok ger åtminstone en fingervisning om var man bör söka det man tidigare förgäves letat efter, nämligen den självständiga kampens sociala rötter. Vad som alltid framstått som näst intill ett mysterium, varför en och samma arbetarklass vid det ena tillfället fogligt följt sina reformistiska och stalinistiska "ledare", vid det andra tillfället gjort uppror inte bara mot staten och kapitalet utan också mot sina "egna" organisationer, det visar sig plötsligt mindre gåtfullt. Det finns nämligen ingen "en och samma" arbetarklass.

På Dagens Nyheters kultursida den 17.2.77 hittar vi en förträfflig anmälan av boken som väl sammanfattar Roths teser:

"I sin bok ... urskiljer Karl Heinz Roth två traditioner inom den tyska arbetarrörelsen. Den ena bärs upp av de kvalificerade yrkesarbetarna, den andra av de okvalificerade arbetarna. Han går emot den officiella historieskrivningen, socialdemokratisk och kommunistisk, som brukar utgå ifrån föreställningen att arbetarklassen är homogen och 'arbetarrörelsen är en'.
I det traditionella perspektivet reduceras klasskampen till programdebatter och fraktionsstrider, ledarna blir hjältar eller förrädare, partiernas nederlag och framgångar blir lika med klassens. Hos Roth däremot upphör ideologier och organisationer att leva ett eget liv. De ges en materiell grund genom analyser av klassammansättningen vid olika tider".
"Om man ... ser socialdemokratin som det politiska uttrycket för yrkesarbetarnas och teknikernas ställning i produktionen och fackföreningarna som deras naturliga organisationsform, faller myten om socialdemokratins 'förräderi' bort.
Massarbetarna däremot var och är utbytbara, varken bundna till 'yrket' eller till arbetsplatsen. Den fackliga organiseringen passade dem inte. Boken dokumenterar med hjälp av arkivmaterial...massarbetarnas långa kamp mot själva arbetet och deras sökande efter nya kampformer".

Nu är Roths forskningsrön i den tyska arbetarklassens sociologi inte helt entydiga. Sambandet mellan den "andra" arbetarrörelsen och den självständiga kampen/organiseringen kan inte hårddras. Vidare har han begränsat sina undersökningar till Tyskland, och någon liknande dokumentation från andra länder föreligger så vitt vi vet inte.

Men sedan vi gjort dessa reservationer, återstår fortfarande en kärna i Roths resonemang som gett alla dem en kraftig puff framåt som strävat efter att försöka få ett grepp om den självständiga kampens dynamik.

Den viktigaste utlösande faktorn är fortfarande de historiska omständigheterna. Enkelt uttryckt: Arbetarna blir revolutionärer när samhället råkat in i en kris som reformismen synbarligen inte kan bemästra. Men vi kan inte stanna där: De vilda strejkerna, rådsupproren, förkastandet av traditionella fackliga och parlamentariska former är inte bara avhängiga det sociala läget, det visar sig nämligen att vissa arbetargrupper aldrig kapitulerar, de kämpar vidare (om än med primitiva medel) även när arbetarklassens majoritet övergått till att skörda "folkhemmets" frukter i villaträdgården (alldeles som vissa grupper aldrig överger reformismen och legalismen ens under kampens höjdpunkter).

Vi tror inte att den "andra" arbetarrörelsen (eller rättare: den "andra" arbetarklassen) kan göra revolution utan stöd från de kvalificerade yrkesarbetarna. Det är inte heller en vettig utgångspunkt för en revolutionär strategi. Men det är dessa "parias" inom arbetarklassen som står för en kampens kontinuitet, som vidmakthåller en tradition av att gå utanför de reformistiska och legalistiska banorna. Dess avsaknad av yrkesfixering, skråtänkande, ansvarstagande och identifikation med företaget är politiskt betydelsefull, därför att en segerrik socialistisk revolution förutsätter att den sortens mentalitet får större spridning inom klassen. Att en sådan värdering är oförenlig med en medveten inriktning på fackligt arbete och på de arbetargrupper där facket fortfarande har en anmärkningsvärt stark ställning, det borde ge sig självt.

OM ATT TA DEN SJÄLVSTÄNDIGA KAMPEN PÅ ALLVAR

När FAM talar om självständig organisering, så syftar vi på den uppsjö av utom-fackliga organisationsformer som klasskampen själv givit prov på, där de viktigaste är stormöten, valda och återkallbara strejk-, kontroll- och ockupationskommittéer, i förlängningen därav fabrikskommittéer, arbetarråd och arbetarmilis. Hit vill vi också räkna en typ av avantgardeorganisering som vi med en sammanfattande beteckning kallar arbetsplatskommittéer, nämligen en sammanslutning av de mest medvetna och kampberedda arbetarna på en arbetsplats. Till skillnad från de andra organisationsformerna är denna senare en självkonstituerad och "elitmässig" grupp. Trots denna avgörande skillnad kan den inte uteslutas ur sammanhanget. Det finns nämligen ett visst orsak-verkanförhållande här. Inte sällan ser man de aktivaste i en strejkkommitté formera en slags avantgardegruppering, om än bara i "gängets" form, efter den öppna kampens slut. Omvänt har vi kännedom om fall då avantgardegrupper av detta slag kommit att påverka det sätt på vilket den öppna kampen organiserats. Ibland har man varit hönan, ibland ägget.

Bortsett från avantgardeorganiseringen (ett i och för sig viktigt undantag) råder ytligt sett en stor överensstämmelse mellan FAM:s och KAF:s syn på innebörden i begreppet självständig organisering. KAF är också överens med oss när det gäller att framhålla den självständiga kampens betydelse för arbetarnas självmedvetandeutveckling. Så här framställer man saken i den fackliga resolutionen från KAF:s V:e kongress:

"LKAB-strejken återuppväckte, ur den svenska arbetarklassens förgångna, frågan om klassens självorganisering. Den svenska arbetarklassen är förvisso rik på sådana erfarenheter från 1909 och 1917, men ingen organisation inom arbetarrörelsen har formulerat och burit vidare dessa erfarenheter, som den reformistiska byråkratin naturligtvis skytt som pesten.
Strejkkommittén och stormötet är klassorgan vilka liksom arbetarråden motsvarar bestämda behov i klasskampen. Strejkkommittén och stormötet är de organ som på det bästa sättet svarar mot de krav som ställs i den öppna kampen under en period av klasskampen då tiden ännu inte är mogen för skapandet av arbetarråd.
Genom en total arbetardemokrati grundad på arbetarnas direkta handling erbjuder stormötet och strejkkommittén en effektiv organisering och ledning av den offensiva kampen.
Strejkkommittén och stormötet förenar alla arbetare i kamp, oavsett politisk tillhörighet eller facklig organisering. Stormötet väljer (och avsätter vid behov) sin egen ledning - strejkkommittén - en ledning som är direkt ansvarig inför stormötet, som arbetar på dess mandat och som regelbundet redovisar och rapporterar sin verksamhet inför det kämpande arbetarkollektivet. Det är dessa former som kan ge kampen en politisk och organisatorisk styrka. De kan förhindra passiviteten och sysslolöshetens tryck på kampviljan genom att aktivera och organisera de strejkande - i t ex försörjningskommittéer och självförsvarskommittéer och dra in allt fler kämpande arbetare i den dagliga kampens skötsel och ledning.
Det är proletära demokratiska klassorgan av denna typ som pekar fram emot och ger en praktisk skolning för klassens framtida maktorgan. Och det är organ av denna typ som i sitt uppbygge och sin utveckling lägger den organisatoriska grunden för arbetarmassornas demokrati under den proletära diktaturen" (10).

Tjusigt formulerat. Vi hade inte kunnat få ihop det bättre själva. Så över till den verkligt intressanta frågan: Vad drar man för praktiskt-politiska slutsatser av dessa sanningar?

Liksom FAM konstaterar man:

"Men dessa klassorgan är tillfälliga, eftersom den öppna kampen förr eller senare måste avslutas och mobiliseringen bland arbetarna gå tillbaka. Då urholkas förutsättningarna för att behålla detta slag av massiv organisering - massan av arbetare återgår då till mer eller mindre invanda mönster" (11).

Här, just här, uppenbaras den verkliga politiska vattendelaren. Istället för att som FAM förorda organiseringen av den kader, det avantgarde som framträtt i den öppna kampen, framträder enligt KAF

"...återigen behovet av en klassorganisation på permanent basis. Kort sagt då framträder behovet av en facklig organisation".

Självständig organisering när det smäller, tyngdpunkten på fackligt arbete när "massan av arbetare återgått till mer eller mindre invanda mönster" - se där KAF:s arbetsplatspolitik i ett nötskal...

En stilla undran: Vem, vad eller vilka ska svara för att den självständiga organiseringen framträder på samma avancerade nivå nästa gång kampen hettar till? Är det måhända en "lag", en lex Mandel, att den självständiga organiseringen vid varje tillfälle den framträder är exakt så avancerad som den objektivt sett kan vara i det givna läget?

Vi vet vad KAF har för svar på detta. Det "korrekta ledarskapet" skall svara för att initiativ tas i rätt ögonblick för en brytning med de fackliga formerna och upprättandet av självständiga kamporgan. Men vi vet en annan sak också: Att den modellen är fruktansvärt ytlig och mekanisk och inte lämnar något som helst utrymme över åt det arbetaravantgarde som det "korrekta ledarskapet" inte kan klara sig förutan. Förståelsen för fackets begränsningar i öppen kamp gynnas inte precis av att under åratal ha itutats vilka fantastiska möjligheter en vänsteroppositionell politik inom facket erbjuder.Den självständiga organiseringens idé fordrar en mera handfast kontinuitet än vad som göms i det intellektuella avantgardets hjärnor. Den behöver i sin tur en organisering, en kadergrupp på arbetsplatsen som fungerar som en klassjälvständighetens oförtröttliga propagandister.

Ställer man frågan till en trotskist, varför de i detta läge bygger en revolutionär organisation och en dito international, när det uppenbarligen inte råder någon revolutionär situation, skulle denne antagligen tro att frågeställaren är en idiot. Tillfrågade trotskist skulle understryka att organisationens internationalens styrka i ett revolutionärt läge, dess förmåga att svara upp emot situationens krav, skulle vara avhängig bl.a. dess förutvarande ställning och verksamhet, i vilken utsträckning man förmått att dra slutsatser av tidigare kamptillfällen och korrigerat sin politik i enlighet med dessa erfarenheter, i vad mån man redan på ett tidigt stadium lyckats dra med sig de mest medvetna arbetarna, etc. etc. Kort sagt: Han/hon skulle poängtera att vad den revolutionära organisationen är i en revolutionär situation, i stor utsträckning är en produkt av vad den tidigare varit.

Allt detta är mycket riktigt. Det är egentlige barnsligt enkelt. Skada bara att man inte förmår tillämpa samma resonemang på den självständiga kampen och organiseringen.

Alla (nåja, nästan alla) som deltar i bygget av en revolutionär organisation är på det klara med att denna organisation under varje enskild fas av klasskampen inte kan nä mer än en viss given styrka, åtminstone om den ståndaktigt håller kvar vid sina ideal och inte faller för diverse opportunistiska frestelser. Men detta hindrar ju inte någon att försöka bygga vad som byggas kan, att utveckla vad som objektivt sett är möjligt att utveckla i det rådande läget. I punkt nr 12 som citerades ovan skriver KAF:

"Det är proletära demokratiska klassorgan av denna typ som pekar fram emot och ger en praktisk skolning för klassens framtida maktorgan. Och det är organ av denna typ som i sitt uppbygge och i sin utveckling lägger den organisatoriska grunden för arbetarmassornas demokrati under den proletära diktaturen".

Samtidigt som KAF uppenbarligen tillmäter dessa "proletära demokratiska klassorgan" en stor betydelse i revolutionen och i den kamp som föregår densamma, förefaller man inte ha någon föreställning om behovet av att utveckla den självständiga organisering som i ett visst givet läge går att utveckla, inklusive i det minst gynnsamma läget. Det räcker inte att bara heja på dom stormöten, strejkkommittéer som spontant uppträder i kampen för att kunna säga sig verka föratt stärka den självständiga organiseringen. En sådan strategisk inriktning måste genomsyra organisationens hela propaganda och arbetssätt.

Den organisation, som så småningom förväntas bli det Kommunistiska Partiet, vårdas som ett dibarn för att i framtiden med mannakraft kunna axla de uppgifter gom tillkommer det. Den självständiga organiseringen däremot, som tillskrivs minst lika viktiga uppgifter, förväntas stiga fram som en titan när dess tid är inne utifrån en position som Partiets fattiga släkting. Sådana askungesagor går vi inte på.

KAF LÄXAR UPP "EXTREMISTERNA"

Vi har ingenstans i KAF:s fackliga resolution funnit en kritik av den politiska riktning som FAM representerar, dvs de grupper som tagit den självständiga kampen och organiseringen till utgångspunkt för en revolutionär strategi. Det hade vi inte heller väntat oss. Däremot kan vi till vår förvåning konstatera att man ägnat en hel punkt (nr 11) åt att kritisera en riktning som - om den alls existerar i sinnevärlden - måste utgöra ett synnerligen isolerat initiativ i världspolitiken: De som "i alla lägen (orig. kurs.) ställer uppgiften att bygga sovjeter eller arbetar/fabriksråd". Trots ganska omfattande kontakter med rådskommunistiska, "rådssocialistiska" m fl liknande grupper på vår planet, har vi hitintills aldrig träffat några representanter för denna säregna avvikelse.

Det är alldeles bedrövligt, detta. Ur stånd att formulera en hållbar kritik av de grupper som i den självständiga organiseringen ser mera än en ideologisk dekoration, tar man till det urgamla knepet att puckla på en karikatyr av sin vedersakare.

Låt oss en gång för alla klara av detta "missförstånd" genom att än en gång understryka vad vi skrev i del 1 av denna artikel (sid. 26):

"När Förbundet Arbetarmakt betonar vikten av att stödja, uppmuntra och om möjligt initiera den självständiga kampen och organiseringen i alla lägen, oberoende av den nivå av förenhetligande och medvetenhet som arbetarna för tillfället besitter, så innebär detta naturligtvis inte att vi uppmanar arbetarna att ta till de mest avancerade formerna för självständig kamp och organisering när som helst, var som helst.
Tonvikten på självständig kamp och organisering är en strategisk linje som måste underkastas lägesmässiga bedömningar, sättas i relation dels till klasskampsnivån överhuvudtaget såväl som till de lokala förhållandena. Man måste, med andra ord, göra taktiska bedömningar".

Nog om detta.

För att vara föremål för en så respektfull behandling i vissa sammanhang (resolutioner o likn.), sätter den självständiga organiseringen högst obetydliga spår i KAF:s vardagspraktik och omedelbara framtidsvyer. Varför alls fortsätta tjata därom, när man ständigt måste leverera brasklappar för varför man i nuläget ägnar alla sina krafter åt en arbetsplatspolitik som inte har ett skvatt med "klassjälvständighet" att göra? Vore det inte bekvämast att liksom stalinisterna spola allt tal om självständig kamp, arbetarråd och liknande företeelser?

Här spelar naturligtvis Fjärde Internationalens historiska traditioner en viss roll, som i sin tur går tillbaka på ryska revolutionens efterlämnade arv. Men faktiskt tror vi att detta tema dessutom är ett ganska behändigt slagträ gentemot de övriga leninistiska grupperna. När KAF söker profilera sig i sin praktiska arbetsplatspolitik gentemot t ex VpK eller SKP så blir argumentsamlingen ganska mager, men till skillnad från dessa partier kan KAF peka på ett framtidsperspektiv som verkar betydligt mera "sympatiskt" än vad dessa kan erbjuda. I VpK:s och SKP:s värld finns föga eller intet utrymme - varken före, under eller efter revolutionen - för demokratiska klassorgan, där lyser blott Partiets genius. Detta perspektiv har avhållit mer än en från att entusiastiskt sluta upp bakom dessa organisationer. Samtidigt skapar KAF en öppning mot de personer eller grupper som "tänt till" på arbetarråd och vad som därtill hör. Oskolade människor låter sig lätt duperas av argumentet att eftersom den självständiga organiseringen idag är tämligen outvecklad, måste man tillsvidare satsa all sin energi i de fackliga kanalerna.

PORTUGAL OCH SVERIGE

När det gäller att begränsa den självständiga organiseringens roll i den egna ideologin till ett kultföremål, utan egentligt politiskt innehåll, synes fallet Portugal ha varit en het potatis för KAF. Naturligtvis välkomnar man, i likhet med den övriga vänstern, varje påminnelse om revolutionens ständiga aktualitet. Samtidigt finns det vissa inslag i händelserna efter kaptenernas kupp 1974 som "inte stämmer" med KAF:s strategi för kampen för socialismen. I ett temanummer av Fjärde Internationalen (nr 1/76) rycker Lars Fredriksson ut och presterar en smått löjlig uppvisning i att frånkänna den portugisiska erfarenheten varje tänkbar relevans för svenska förhållanden. Fredrikssons uppsats borde egentligen förbigås med tystnadens misskund, men då den är synnerligen informativ i vissa avseenden förtjänar den en granskning.

LF:s artikel behandlar fyra olika problemområden, men bara det första ("Arbetarklassens självständighet") kan vi anse verkligt intressant. Exempelvis "Regeringsfrågan i den revolutionära strategin", som LF ägnar åtskilligt utrymme, erbjuder för oss betydligt färre acceptabla formler än vad en trotskist kan anse värt att ta upp till prövning. För oss finns ingen annan arbetarregering än en som, med LF:s ord, är "vald av en nationell församling som sammankallats av arbetarkommissionerna/råden".

Likadant är fallet med LF:s omständiga diskussion hur man skall agera gentemot socialdemokratin, som cirklar kring problemet i hur stor utsträckning man skall "ta SAP på orden", därmed utnyttjande de naturliga sprickbildningarna mellan bas och ledning, höger och vänster etc. Vi vill svara på detta med ett citat från en annan artikel i samma nummer av Fjärde Internationalen, där man som vanligt är invecklade i polemik mot Förbundet Kommunist. Man skriver:

"...vi menade att den enda vägen ... när det gällde, att maximalt utnyttja motsättningarna inom MFA till arbetarklassens fördel gick över att stärka arbetarklassens organisering och befästa dess självständighet".

I fullt medvetande om skillnaderna mellan en kaptensrörelse och ett sosseparti, vill vi ändå be läsaren att i citatet ovan byta ut MFA mot SAP, vilket ger vår principiella inställning i ett nötskal.

Över så till frågan om "arbetarklassens självständighet". Efter att först ha konstaterat att kampen i Sydeuropa har "direkt relevans" för den svenska revolutionen, är "en rik erfarenhetskälla att ösa ur", går LF på jakt efter de faktorer som i mesta möjliga mån kan reducera denna relevans (12).

Idéer om självorganisering, arbetarråd etc. har starkare traditioner på den iberiska halvön än i Sverige, hävdar LF. Här hemma har vi på den punkten föga mer än upproret på Seskarö att komma med. Vidare har varken SAP eller SKP/VpK utgjort några särdeles traditionsbärare på den punkten.

Vilka som varit traditionsbärare i Portugal redogör han dock inte för. Socialistpartiet .(PS) tillhör en tradition som "med ytterst få undantag ägnat frågan om rådsregeringar och självstyre något större intresse". Kommunistpartiets (PCP) hållning till folkmaktsorganen har varit "motsägelsefull" och präglad av "egoism och trångsynthet". Inte ens den revolutionära vänstern har "långt ifrån förstått den centrala betydelsen av en enad klassorganisering".

Den anmärkningsvärda styrkan i den självständiga organiseringen i Portugal måste således, om vi förstått LF rätt, emanera från en särdeles utbredd och seglivad muntlig tradition i folkets bredare lager.

Denna tradition skall, enligt IF, i sin tur ha förbindelser med anarkosyndikalismen, närmare bestämt anarkosyndikalismens roll i spanska inbördeskriget 1936.

En portugis kan kanske fås att tro att det finska inbördeskriget 1918 och rådsexperimenten i Norge efter 1:a världskrigets slut satt djupa spår i den svenska arbetarklassens medvetande. Dom där länderna uppe i det snöiga norr gränsar ju alla till varandra. På motsvarande sätt, tycks IF spekulera, kan en svensk förmås att tro att erfarenheter av självstyre i Spanien under inbördeskriget på ett avgörande sätt påverkade utvecklingen i grannlandet Portugal efter kuppen 1974.

Vi kan nämna en annan "tradition" som borde ha avsatt vissa spår i de senaste årens utveckling i Portugal. Nämligen av militanta fackföreningar med ett utomordentligt masstöd. Vi kan faktiskt inte finna något motsvarande exempel på att fackföreningarna klarat sig så pass bra "med äran i behåll" genom en revolution som i Spanien på 30- talet. Det gäller i synnerhet CNT men även UGT. Den portugisiska arbetarklassen visade emellertid ett mycket svalt intresse för att med kraft bygga upp sina fackliga organisationer efter kuppen -74. Den uppgiften kom istället att överlåtas på PCP:s kader. Resultatet (Intersindical) har blivit därefter.

Angående traditionens grepp över sinnena. Vi vill inte frånkänna traditionen all inverkan. Kanske beror det faktum att det i dagens Spanien finns en relativt livaktig anarkosyndikalistisk rörelse, medan den i Portugal består av en sekt gamla gubbar, på att det i det förra landet faktiskt finns en anarkosyndikalistisk tradition, som för Portugals vidkommande inte har stort större djup än i Sverige.

Men ändå. Hur kan man haka upp så mycket på traditionen, och så snabbt glida förbi skillnader i objektiva villkor i de bägge länderna? Hur hade utvecklingen i Portugal sett ut om arbetarklassen där varit större, och småbrukare och andra småborgerliga element hade varit av samma obetydliga numerär som i Sverige? Med tanke på självorganiseringens styrka på Lisnave-varvet och andra storindustrier, hur hade det sett ut om den portugisiska produktionsapparaten varit lika uppbyggd på stora enheter som den svenska? Svaret ger sig självt: "Folkmaktsorganen" hade varit en ännu större maktfaktor i den portugisiska politiken. Av detta borde man kunna dra en och annan slutsats för vår kommande svenska revolution...

Högst intressant är LF:s hänvisning till den fackliga splittringen och den låga organisationsgraden i Sydeuropa som faktorer som "gynnar uppkomsten av olika kommittéer och råd under den öppna kampen". Därmed har han med stor exakthet lyckats sätta fingret på den "inbyggda motsättningen" i KAF:s arbetsplatspolitik. Det vill säga, samtidigt som man talar om självorganiseringens stora betydelse i den framtida klasskampen, bedriver man en faktisk politik som verkar i rakt motsatt riktning, som missgynnar utvecklandet av sådana organ. LF anstränger sig inte ens att förklara denna motsägelse, han skriver bara lite skuldmedvetet:

"Därmed inte sagt att vi är positiva till vare sig facklig splittring eller låg facklig organisering".

Nu tror vi inte så mycket på det där med "låg facklig organisering. Det är inte organisering de jure utan de facto som betyder något. När kanske bara femte arbetare är organiserad på en industri i Sydeuropa, så behöver det inte alls innebära att den fackliga aktivitetsnivån eller intresset är mindre än på en motsvarande arbetsplats i Sverige. Om bara var fjärde L0-medlem visade så pass mycket intresse so, den genomsnittlige italienska fackföreningsmedlemmen, så skulle det vara bra spruta på fackmötena här hemma.

Med denna reservation tillfogad, att man måste se till om medlemskapet är reellt eller högst formellt ger vi naturligtvis LF helt rätt. Detsamma gäller den fackliga splittringen, där vi på hemmaplan kan notera strejken i. Ritsem och i norra Hälsingland under skogsarbetarstrejken. I bägge fallen ledde splittringen till uppkomsten av självständiga, utomfackliga organ för att leda kampen. Åtminstone i det senare fallet ledde detta också till en hög basaktivitet.

Bl a av denna anledning har FAM föga förståelse för KAF:s ständiga värnande om den "fackliga enheten". Utan SAC, Hamnarbetarförbundet etc. hade dessutom LO varit mer "förstatligat" och maktfullkomligt än vad det faktiskt är. Man tror inte sina öron när man hör en KAF:are hävda att SAC:are som inte låter sig övertalas att övergå till LO skall "hetsas ut" från arbetsplatsen.

Av de faktorer som LF hävdar skulle tala för uppkomsten av självständiga klassorgan är den fackliga splittringen den enda vi kan hålla med om har större relevans för Sydeuropa än för Sverige. Men i fallet Portugal rådde ingen facklig splittring, där fanns inga fackföreningar överhuvudtaget. När det så till slut bildades en facklig rörelse, så var det i form av Intersindical, som skaffat sig monopol på den rollen med statens sanktion. I Ungern under upproret 1956 fanns utbredda illusioner om parlamentarism och "riktiga" fackföreningar sida vid sida med föreställningar om en rådsrepublik. Eftersom ungrarna saknade erfarenheter av parlament och västerländska fackföreningar saknade de också de negativa erfarenheterna. I den tyska revolutionen 1918-19 däremot, var både fack och parlament föremål för en rasande aversion från hundratusentals tyska arbetares sida, som det tog åratal för dessa institutioner att reparera.

För de portugisiska arbetarnas vidkommande borde det legat närmare till hands att främst inrikta sina ansträngningar att bygga upp en facklig struktur, med hänsyn till att det inte funnits några egentliga fackföreningar i Portugal på över 40 är. Men så har ej skett. Intersindical är sannerligen inte produkten av en spontan massrörelse, vilket man kan säga om åtminstone en del av "folkmaktsorganen". Låt oss så betrakta hur den svenska fackföreningsrörelsen av idag är beskaffad. Låt oss fundera över hur den kan tänkas utveckla sig enligt nuvarande trend. I synnerhet vilka erfarenheter av facket arbetarklassen kan tänkas ha i en revolutionär situation. Svaret torde inte tarva ett större mått av tankearbete. Mot den bakgrunden ser vi det inte som en vettig prognos att som LF tänka sig "fabriksråd som är identiska med eller utses av lokala fackklubbar". Ej heller sovjeter bildade med utgångspunkt från FCO.

Det får vara någon måtta på önsketänkandet.

Wiktoria

Göteborg, mars 1978

NOTER

1. Den definition på "politisk" vi här använder oss av betingas av framställningens behov och gör inte anspråk på någon slags allmängiltighet. Termen hänför sig här till något som har med statsmakten att göra (Exempel: Politisk kamp = kamp som utlöser eller hotar att utlösa ingripande från staten).

2. Nils Elvander, Intresseorganisationerna i dagens Sverige, sid. 145

3. ARBETARMAKT nr 5/77, artikeln Arbeta fackligt - går det?

4. Om det kan göra trottarna lite gladare kan vi förstås deklarera att fackföreningarna är en slags "klassorganisationer", fast ur en begränsad aspekt. Vad som betingar vår misstänksamhet mot uttrycket, vilket i sin tur är anledningen till att vi inte vill använda det, är det faktum att det tillåter försåtliga betydelseförskjutningar för de som har intresse av att köra med språkliga finter i debatten.

5. Fjärde Internationalen nr 5/74, sid. 6

6. Ibid. sid. 4-5

7.Fjärde Internationalen nr 2-3/75, sid. 60

8. Fjärde Internationalen nr 5/74, artikelnFackföreningarna under det imperialistiska förfallets epok, Leo Trotskij 1940

9. "För oss är byråkratin bara produkten av en tillfällighet i den historiska utvecklingen..." Ernest Mandel, Sovjet mot kapitalism eller socialism? i Fjärde Internationalen nr 1/73, sid. 27

10. FjärdeInternationalen nr 2-3/75, sid. 58

11. Ibid., sid. 58

12. Beträffande de portugisiska "folkmaktsorganen" kan man fråga sig i hur stor utsträckning de verkligen förtjänade att betraktas som självständiga klassorgan, och hur många som blott var enkla täckorganisationer för diverse partier och vänstergrupper. Enligt vår bedömning var många "fejkade". LF diskuterar inte detta, men vi vet av andra källor att KAF på denna punkt har en långt nyktrare inställning än t ex FK. I detta sammanhang bortser vi emellertid från den problematiken. Ingen förnekar att det trots allt fanns imponerande uttryck för en självständig klassrörelse i Polen 1974-75.