ARBETARMAKT
Workers' power league
Presentation
Nyheter
Plattform
Rådsmakt
Arbetarpress
Arbetarmakt
Bilder
English
Kontakt
 
Föregående sida
 
Vi finns också på:
Facebook
Wikipedia

FAM:s alternativ - finns det?

Ganska mycket av era skriverier om arbetsplatspolitik utgörs av polemik mot de strävanden att utveckla något ur facket som nästan hela den övriga vänstern deltar i. Upplever ni det inte som att ni hamnat i en rent negativistisk position, som ett gäng kverulanter?

I ganska många frågor är det ju så att nästan alla vänsterpartier och vänsterförbund tycker ungefär samma sak, så när som på en organisation eller ett par. Det säger sig självt att dom som på en viss punkt har avvikande idéer tvingas lägga ner mer tid och energi för att motivera sitt ställningstagande, än dom som tycker att det är så självklart varför dom tycker si eller så att det knappast behöver ordas om.

Och när dom med de "avvikande" åsikterna ska motivera sig, så blir det ju nästan självklart mycket polemik mot dom andra organisationerna.

Genom att FAM representerar en "minoritetstendens" inom "vänstern" när det gäller hur man skall jobba på arbetsplatserna så är det ju inte så märkligt att det blivit en hel del angrepp på andra vänstergrupper i denna fråga.

Ni tar avstånd från parollen som "Gör facket till en kamporganisation" och "Gör facket kämpande och demokratiskt". Men ni måste väl ha något annat att sätta istället?

Det finns ju onekligen något "tryggt att hålla i" när man kan haspla ur sig en paroll som någon av dom du nämnde. Man har en "grej", en formel. Men en sådan formel säger ju egentligen inte ett skvatt om hur man konkret ska arbeta. Vi har också en formel, och den säger ungefär lika mycket, eller lika lite. Den lyder "För arbetarklassens självständiga kamp och organisering".

Jag trodde att alternativet var att bygga någon slags "arbetsplatskommittéer?

Det är i princip fel. "Arbetsplatskommittéer" är en yttring av självständig bland en massa andra.

Vad innebär då denna "självständighet"?

Vi har på en massa ställen redogjort för vad det är för typer av organisering som vi kallar "självständiga". Närmast till hands ligger väl artikeln KAF, facket och den självständiga organiseringen. Jag behöver inte upprepa det här.

Är det "självständighet" gentemot facket det handlar om?

Ja, det handlar om ett oberoende gentemot de fackliga strukturerna. Men det är mer än så. Vi menar att "självständigheten" måste ses inte bara i relation till facket, reformismen och den borgerliga staten, utan i princip ge gentemot varje politisk kraft överhuvudtaget. Sen må dess attityd till kampen vara hur positiv som helst. Det är inte så att FAM vill ha något politiskt monopol på den självständiga klassrörelsen. Om någon organisation har ett sådant inflytande att kampen kommer att dikteras av organisationens behov och inte av de kämpande arbetarnas så är det ingen självständig klassrörelse.

Såvitt jag kan bedöma finns det en "utopisk" dragning hos FAM. Ni talar mycket och länge om kampformer som knappast hunnit visa sig ännu, och avvisar det fackliga vardagsarbete som är det mest aktuella på den nuvarande nivån.

Det handlar överhuvudtaget inte om nivåer, att vi skulle sitta på vår ända och vänta på att klasskampen skulle komma upp till ett visst stadium. Vår formel - "självständig kamp och organisering" - kan tjäna som utgångsutgångspunkt för en ingripande praktik på vilken nivå som helst i klasskampen. Således också den minst avancerade.

Begreppet "självständighet" är inte uppknutet till vare sig arbetsplatskommittéer, strejkkommittéer eller - givetvis inte - arbetarråd.

Låt mig göra en jämförelse med "fackvänstern" för att göra det hela lite klarare. KAF t.ex. vill ju ha "kämpande och demokratiska fackföreningar" för att kunna slå bättre mot kapitalet. Finns det några sådana? Nej, och det hävdar dom inte ens själva. Innebär det då att dom KAF:are som finns på arbetsplatserna är handlingsförlamade? Givetvis inte.

Det finns ju fackliga oppositionsgrupper...

Javisst. Det är ju en annan organisationsform, fast på lite lägre nivå. Men dom KAF:are som går omkring på arbetsplatser där det inte finns några sådana? Skulle dom inte kunna jobba för sin politik för det?

I vilket fall som helst så finns ju facket, "kämpande" eller ej. Den sortens arbete avvisar ju ni.

Vi avvisar inte facket, vi avvisar facklig illusionspolitik. Vi är motståndare till en strategi för socialismen där tesen om att fackföreningarna skall göras till kamporganisationer utgör en hörnsten i det hela. Det är en jäkla skillnad.

Vad det hela handlar om är inte "utopin" kontra dagspolitik utan utifrån vilka övergripande principer dagspolitiken skall utformas.

Den politiska riktning ni representerar brukar ofta förknippas med "spontanism". Vill ni själva betrakta er som spontanister?

Om man lite grovt utgår ifrån att det finns ett "avantgarde" och en "massa", såsom hela "vänstern" med få undantag brukar göra, så kan vi uttrycka det så här: Så länge vissa människor har en högre socialistisk medvetenhet än andra, så kommer en påverkan att ske från de mera medvetna. Men samtidigt kommer de mera medvetna att ta intryck av de mindre medvetnas göranden och låtanden, t.ex. deras spontana kamp. Hela medvetandeprocessen blir till en dialektisk relation mellan de olika avantgardegruppernas verksamhet och arbetarklassens egna erfarenheter och slutledningar.

Lenins tes, att det gäller för avantgardet att "tillföra medvetandet utifrån" till klassen, är alltså lika ensidig och odialektisk som den spontanistiska varianten, att avantgardegruppernas verksamhet är helt ovidkommande för klassens uppvaknande till revolutionär medvetenhet.

Att försöka diskutera avantgardets relativa roll i denna dialektik, denna växelverkan, det tjänar så vitt jag kan se inget som helst vettigt syfte. Den diskussionen är bara intressant för individer som själva räknar sig till avantgardet och av någon anledning vill fastslå sin egen oumbärlighet. Då är det mycket intressantare att skaffa sig en förståelse för processen i sin helhet.

Ni tycker att avantgardets relativa roll är ointressant. Nåväl. Men ni måste väl ha några uppfattningar om dess roll i största allmänhet? Eller om begreppet "avantgarde" som sådant?

Jodå. Det är en sak som vi tycker har betonats alldeles för lite, och det är att man egentligen inte kan tala om ett avantgarde, utan om två.

Vi har dels att göra med ett avantgarde som historiskt och socialt söker sitt ursprung i intelligentian, eller rättare sagt, den intellektuella vänstern. Därutöver finns ett arbetaravantgarde. Givetvis förnekar vi inte att det finns "överlappningar" mellan dessa avantgarden. Det vill säga , att det finns individer och grupper som det är svårt, ja nästan omöjligt att placera i någotdera facket. Men, just själva avgränsningsproblemet har såvitt vi kan förstå aldrig varit ett hållbart argument för att inte erkänna en företeelses egenexistens. i all synnerhet inom samhällsvetenskapen.

Vilken roll spelar dessa avantgarden i förhållande till varandra?

Som vi ser det är det arbetaravantgardet som kommer att spela huvudrollen vid skapandet av en revolutionär organisation. Att det är så relativt obetydligt idag är historiskt betingat.

På vad sätt då?

Det är ju ett ganska känt faktum att större sociala processer, förändringar i samhället, ofta förebådats av grupper ur intelligentian långt innan dessa förändringar slagit ut i full blom. Detta "förebådande" har skett på alla plan: konstnärligt, filosofiskt, teoretiskt. För närvarande står vi bara i början av en sån process, en period av klasskamp över hela klotet som söker sin motsvarighet. Just därför ligger det inget anmärkningsvärt i att det idag är i huvudsak intellektuella grupperingar som insett detta, och som tagit ställning för själva slutmålet för denna process. Det vill säga en socialistisk revolution.

Men det vore ett fatalt misstag att inbilla sig att dessa insikter, detta mera vidsträckta perspektiv, för all framtid skulle fortsätta att vara uteslutande intelligentians egendom. I så fall är man en dålig historiker, och därigenom också en dålig intellektuell.

Så ni tror att intelligentians roll i det hela kommer att bli mindre?

Ja relativt sett. Samtidigt kommer arbetaravantgardet att bli betydelsefullare för varje år som går. Det är här, när det gäller framväxten av ett arbetaravantgarde, som "arbetsplatskommittéerna" kommer in i bilden. Redan idag kan vi klart urskilja en skiktning av klassen på olika medvetandenivåer. Föralldel också på olika "medvetandenischer".

Vad menar du med "medvetandenischer"?

Helt enkelt detta att en arbetare kan vara jävligt medveten i vissa frågor men inte i andra. Hans närmsta kompis kan däremot ha en hög medvetenhet i alla dom frågor där den andre är konservativ eller rent av reaktionär. Det är omöjligt att säga att en av dessa två är mer medveten än den andre. Det blir en skiktning i "nischer" istället för på "nivåer".

Men detta var bara en parentes. Vad jag vill komma fram till är att den här skiktningen måste betraktas som en oundviklig process. Hela klassen marscherar inte framåt i samma takt. Och det måste ses som lika oundvikligt att dessa mera medvetna söker organisera sig för att utbyta åsikter och erfarenheter, för att kollektivt skaffa sig ökade insikter och för att dela med sig till andra vad man kommit fram till.

Det är sådana organisationer som vi kallar "arbetsplatskommittéer". Själva ordet låter ganska pretentiöst, men det ska man inte haka upp sig på. Vi vill inte reservera termen för grupper på en viss "nivå" - t.ex. sådana som skaffat sig en stencilapparat och då och då prånglar ut en fabrikstidning. Vad det handlar om är att gruppen fungerar i effektiv bemärkelse, konkret och praktiskt, inte hur pass "formaliserad" den är, med stadgar och hela baletten.

Vad skulle dessa arbetsplatskommittéer ha för uppgifter?

Eftersom det inte är vi som bygger upp dessa kommittéer, så kan vi inte heller detaljplanera vad dom ska syssla med. Men det hindrar inte att vi kan ha vissa idéer.

Som förhållandena nu ser ut på arbetsplatserna - åtminstone i dagsläget - så borde en av de allra viktigaste uppgifterna vara att bryta isoleringen, Det gäller både isoleringen mellan arbetare och arbetare, som mellan dom som idag kan betraktas som arbetarmillitanter. Vi har sett åtskilliga exempel på att sådana gått och ruvat i åratal, var och en på sin avdelning, utan att känna till varandras existens. Dessa mera militanta arbetare upplever ofta bristen på kontakt med likasinnade som mycket knäckande, och naturligtvis också hämmande på deras vilja att på allvar engagera sig i arbetsplatsens problem.

Att bryta isoleringen är en viktigare uppgift i dagens läge än någonsin tidigare i detta land. Det är en mängd faktorer som dom senaste 40 åren bidragit till en tilltagande uppsplittring av den svenska arbetarklassen.

Syftar du på arbetsorganisationen eller mera allmänt?

Bäggedera. Inom arbetsorganisationen så ser vi hur trenden har gått från lagarbete till enskilt arbete, var och en vid sin maskin. Vi har också förändringar i boendeförhållandena. Tidigare var ofta arbetarkollektivet koncentrerat till en viss stadsdel, inte sällan i arbetsplatsens direkta närhet. Även om bostadssegregationen har tilltagit igen på senare år så är det fortfarande en enorm geografisk spridning. Man åker inte gärna och hälsar på en arbetskompis som bor i andra änden av stan bara för att ta en kopp kaffe och snacka ett tag. I alla fall inte lika spontant som om han bor i samma kvarter. Sen har vi fått en ökad privatisering av vardagslivet - en fixering vid den egna kärnfamiljen - likaså en tilltagande stress på jobbet. Tio minuters dösnack kan spräcka hela ackordet.

Skulle en arbetsplatskommitté kunna lösa de problemen?

Nä, men de kan ta olika initiativ med en bredare bas och försöka få sådana initiativ att bli lite av tradition. Det kan gälla allt mellan himmel och jord, men ur medvetandesynpunkt är det naturligtvis bäst ju större anknytning det är direkt till arbetsplatsfrågor. Men samtidigt måste man undvika att ramla i den fällan att man forcerar fram någonting, så att man sen går på ett bakslag. Man måste jobbi med intuition och näsa för stämningsläget.

Men om vi utvidgar det här resonemanget om arbetarklassens uppsplittring, så upptäcker vi en annan faktor som lett till att situationen är helt annorlunda idag mot för ca 40 år sen. Och det har en alldeles speciell relevans för arbetaravantgardets vidkommande. Det finns inte längre någon självklar organisering. Facket är det inte längre, och dess byråkratisering och "förstatligande" har gått så långt att det aldrig kan bli det igen. Idag har vi inte ett, eller ens två, partier som gör anspråk på att representera en revolutionär socialism, som Sillénare och Kihlbomare. Istället har vi KPML(r)-are, VPK-are, APK-are, KAF-are, SKP-are, FK-are och några till. Kort sagt: "Vänsterns" splittring är idag så total att många avstår från att organisera sig överhuvudtaget. Och det gäller för övrigt inte bara arbetarmillitanter.

Och då tänker du dig att arbetsplatskommittéer skulle lösa det problemet?

Ja, så länge man inte kan skönja något slut på "vänsterns" splitring så kan jag bara se det som så att det måste till någon kvalitativt ny typ av organisation eller rörelse för att överhuvudtaget kunna få med tusentals aktiva och latenta arbetarmillitanter i någon form av organiserat arbete. Såvida man inte förfäktar åsikten att dom klarar sig lika bra utan någon organisation. Men det tvivlar vi på.

Vidare - vad som framförallt behövs idag är ett utbyte av värderingar och i synnerhet erfarenheter mellan arbetarmillitanter. Hos dom ligger så oerhört mycket värdefullt fördolt, som skulle kunna berika den revolutionära teorin, och som vi faktiskt måste ha fram på något sätt.

Men faktum är ju att en hel del militanta arbetare är organiserade, antingen i VPK eller i någon av smågrupperna...

Det är riktigt, men när dom någon gång möts och diskuterar så är det just i egenskap av medlemmar i det ena eller det andra vänsterförbundet. Det är inget värderings- och erfarenhetsutbyte i någon positiv mening, det är enbart munhuggning på något möte eller så. Samtidigt som man kan se dom sufflerande intellektuella i bakgrunden heja på varsin "arbetarhjälte". De allra flesta medvetna arbetare ställer sig utanför hela skiten. Många har vandrat igenom hela floran av vänstergrupper och till slut resignerat. Det är fel form. Deras resurser, deras kampförmåga, kunskaper och vilja spills på hälleberget.

Vi menar att revolutionärer som menar allvar med sin övertygelse måste erkänna att klasskampen inte kan undvara en proletär avantgardeorganisering. En som tar sin början i grupper ute på arbetsplatserna, och som sedan successivt knyts samman tills man kan tala om en nationell organisering av avantgardet.

Hur skall det gå till? Hur skall allt komma igång?

Vi vet att det inte är någon rätlinjig process. FAM har av naturliga skäl hållit ögonen på sådana här fenomen i fem år nu. Vi har kunnat se grupper utvecklas och upplösas, utvecklas och upplösas - allteftersom de faktorer som var den omedelbara anledningen till att dom bildades förändrades eller försvann. Eller helt enkelt därför att dom drivande personerna sökte sig till andra jobb.

Dom grupper som lever och verkar idag är väldigt, väldigt få. Om än dom har en viss lokal betydelse så är dom samhällspolitiskt sett "a-historiska", dvs. det kvittar nästan om dom finns eller inte. Detta till skillnad från de vilda strejkerna, som har både lokal och "rikspolitisk" betydelse.

Nå, men hur skall man få någon slags kontinuitet i det hela då?

Till syvende och sist kommer det an på den allmänna klasskampsnivån. En livskraftig permanent rörelse av det här slaget kommer vi i inte. att få se förrän i ett senare skede.

Skulle inte "vänstern" kunna rycka in och påskynda processen?

Det är klart att vänsterfolk ute på arbetsplatserna skall kunna ta initiativ. man får inte vara paniskt rädda för att fördärva den "rena" arbetarorganiseringen. Å andra sidan kommer vi ihåg Förbundet Kommunists "arbetarkommittéer" från början av 70-talet - dom var till 90% en partigrej. Dom hade ingen självständig profil, varken i förhållande till FK eller till varandra, ingen egen ekonomi, ja t.o.m. deras fabrikstidningar stencilerades av FK... Det är klart som fan att dom inte rekryterade annat än FK-are.

Några år senare hade FK skrotat hela idén med "arbetarkommittéer". Då skulle man lägga ned hela sin energi i facket. Ironiskt nog så kom FK då i kontakt med en genuin arbetsplatskommitté på en industri i Stockholm, men i förhållande till den agerade man med huvudet under armen. Man kände inte igen sin gamla "idealmodell" från några år tidigare när man träffade på den i verkligheten. Man reflekterade inte över vilka möjligheter till höjd medvetenhet en sådan här grupp kunde innebära för sina medlemmar i ett lite längre perspektiv, man fördärvade bara mötena med att tjata om den senaste resolutionen som man ville ha igenom på nästa fackmöte. Gruppen sågs på sin höjd som en tillfällig stödtrupp för storstilade fackliga offensiven. Så folk slutade komma på mötena om inte FK-arna drog dit dom. Det var en jävligt beklaglig utveckling, speciellt att de ursprungliga initiativtagarna inte hade nog energi för att dra igång den här gruppen igen, fast utan FK-are.

Jag kan inte komma på något bättre sätt att sammanfatta vilken hållning man bör inta än att "vänstern" måste ha lite finess, lite intelligens. Inte bara blåsa på åt det ena eller andra hållet.

Du snackar mycket om "utbyte av värderingar och erfarenheter". Vad skall det här utbytet egentligen leda fram till?

Ett svar på den här frågan kräver en längre utläggning från min sida. Först måste vi ta en titt på hur den "vanliga" vänstern fungerar. Det intellektuella avantgarde som finns i dagens läge bär en traditionell organiserings alla kännetecken. Det är den "ideella föreningen".

Grovt sett är utgångspunkten för vänstergrupperna någon slags teori eller program. Sedan man väl lagt fast sin teori byggs det organisatoriska nätverket ut. Alltså i efterhand. Vad händer sen? Ja, om allt går enligt ritningarna så har man efter några år en viss representation och verksamhet på olika orter, arbetsplatser, bostadsområden, etc. Det är egentligen först i detta läge man har så mycket erfarenheter att man så att säga kan gå tillbaka till den ursprungliga teorin och se om den stämde. Man kan se om erfarenheterna bekräftar teorin eller "falsifierar" den, dvs. skjuter den i sank.

Nu har man ju sett ganska många exempel på att mötet mellan teorin och verkligheten inte varit helt spänningsfritt. Likaså har man sett exempel på grupper som valt att fly in i en fantasivärld av supermakten och liknande, när verkligheten blivit för "besvärlig".

Men ändå har det här mötet inte blivit så konfliktfyllt som man hade kunnat tro. Generellt sett. Inte när man tänker på att det varit fråga om en mellanskikts-intelligentia som kastat sig in på ett fält så långt bort från deras egen verklighet som arbetarklassen och dess kamp. Hur förklarar man det? Helt enkelt med att dom är - intelligentia. Det här ordet "intelligentia" betyder ju att det rör sig om människor som i större utsträckning än någon annan social kategori kan skaffa sig en uppfattning om en teoris giltighet med ett minimum av kontakt med den verklighet som den här teorin är tänkt att beskriva. Denna förmåga är ju så att säga intelligentians kännemärke.

När man definierat "intelligentia" på det här viset, då har man ju på samma gång, helt automatiskt, uteslutit andra människor, man har frånkänt dom den här förmågan att arbeta med teorier en bra bit från verklighetens prövning. Så illa är det nu inte. Alla människor har i större eller mindre utsträckning förmåga att tänka i abstraktioner. Annars skulle man knappast vara i stånd att föra det enklaste samtal. Men här kommer vi tillbaka till det här med avgränsningsproblematiken. I grova drag är det trots allt möjligt att urskilja en speciell grupp som vi kallar för intelligentian. Och följaktligen också en annan, mycket större, grupp av "icke- intelligentsia."

På det hela taget saknar arbetarklassen den här speciella teoretiska flyhäntheten. De avancerade arbetarna besitter den i någon mån.

Att man tillhör intelligentian skall inte uppfattas som liktydigt med att man är intelligent, och att följaktligen alla andra är en samling träskallar. Skillnaden går mellan två olika tankemetoder.

De avancerade arbetare som vänstern rekryterar får sällan möjlighet att utveckla styrkan i sin speciella tankemetod. Istället för att "värvas" kollektivt, i grupper med vissa gemensamma erfarenheter och därav dragna slutledningar som skulle kunna byggas ut till teorier, kommer dom oftast in i vänsterns organisationer en och en. Dom står i ett splittrat förhållande till varandra, och därigenom kan dom inte kompensera sig för vad dom intellektuella medlemmarna representerar. Om man hårddrar det hela, skulle man kunna säga att en proletär organisering måste ta sin utgångspunkt där det intellektuella avantgardets organisering slutar. Och vice versa. Istället för schemat
TEORI - ORGANISATION – ERFARENHETER
blir mönstret
ERFARENHETER - ORGANISATION – TEORI

Vad är det egentligen som det intellektuella avantgardet måste kämpa sig till med blod, svett och tårar? Jo, praktik och erfarenheter. Vad är det som dom avancerade arbetarna har i överflöd? Svar: Praktik och erfarenheter. Detta är egentligen arbetaravantgardets enda starka kort. Det är bara med detta man kan kompensera sitt "handikapp" gentemot intelligentian.

Om man kan sammanställa och generalisera dessa erfarenheter, då har man också teorin. Om man bortser ifrån det här med alla "svåra ord", som man oftast förknippar med teori, så är ju faktiskt teori inget annat än generaliserade erfarenheter.

På vilken grund menar du att man skall bygga en organisation utan några teoretiska utgångspunkter, utan någon plattform?

"Plattformen" består allra enklast i att en grupp arbetare känt ett gemensamt behov av att komma samman och diskutera kring gemensamma erfarenheter från deras tillvaro som arbetare i ett kapitalistiska samhälle. Men säkert kommer det att knåpas ihop skrivna plattformar som innehåller något om "anti-kapitalism" eller "socialism". Vi kan inte förvänta oss någon strikt enhetlighet i själva formuleringarna. Men själva grejen är ju detta: att det måste finnas utrymme för åsiktsbrytningar, att man inte utgår ifrån en fix och färdig teori utan ifrån en gemensam strävan efter en sammanhängande teoretisk förståelse för vad slags samhälle vi lever i, hur det bekämpas och vad vi vill ha istället.

Så du menar ungefär som så att om en grupp militanta arbetare på en fabrik vill skaffa sig en sammanhängande teoretisk förståelse för klasskampen så skall dom inte springa iväg till vänstergrupperna utan sätta sig ned och diskutera sina erfarenheter? Är det så jävla enkelt?

Nej, givetvis inte.

För det första är inte villkoren identiska från arbetsplats till arbetsplats, från bransch till bransch. Och eftersom inte villkoren är dom samma, är inte heller erfarenheterna lika. Därför behövs en kommunikation som går utanför dom egna fabriksgrindarna. Alltså behövs en nationell organisering.

För det andra är det uteslutet att teorin för en revolutionär process som kan sträcka sig över decennier fullbordas i det läge som idag är. Det är mycket vettigare att se det som ett successivt närmande till sanningen, i en dialektisk relation till klasskampen.

Det är först i ett hårdnande klasskampsklimat som skillnaderna i villkor "planas ut" mellan olika arbetsplatser. Och därmed också skillnaderna i erfarenheter och hur man ut- tolkar dessa erfarenheter.

Vad menar du med att skillnaderna "planas ut"?

Att förhållandena blir mer entydiga helt enkelt, att de pekar i samma riktning. Ta t.ex. det här med relativt hyggliga arbetsköpare och sådana som är rena grisar. När den ekonomiska krisen skärps så har inga arbetsköpare råd att vara "hyggliga" längre, de kommer att tvingas bli rena slavdrivarna helt oberoende av hur dom tidigare uppträdde.

På samma sätt kommer fackets agerande, som idag kan vara mycket olika, att bli alltmer entydigt mot arbetarkampen. Idag finns det sådana som är jävligt uppknutna till företaget - fackordföranden kan t.ex. vara du och bror med chefen, och ta det som sin uppgift att agera någon slags bandhund på arbetsplatsen. Andra fack kan vara lite "småradikala" och ha en lätt "förstående" attityd till yngre militanta jobbare. "Dom mognar väl så småningom", tänker dom. Men den stilen håller inte i längden när facket kläms mellan sköldarna. När dom tvingas ta ställning till exempelvis initiativ "från golvet" mot driftsinskränkningar osv.

Jag menar ungefär så här: Visst kan man "nå ganska långt" bara genom debatt och utbyte av erfarenheter, men om man med den här erfarenhetsgrundade tankemetoden skall komma fram till gemensamma teoretiska positioner, så krävs något mer, nämligen att verkligheten själv blir mera entydig.

Den här processen är knappast fullbordad ens när revolutionen är det. Just därför är det så befängt att idag utropa ett kommunistiskt program. Det går inte till på det viset, programmet skapas i kamp.

Måste man gå tillväga så pass omständigt? .Kan inte de "intellektuella" grupper som redan har en teori för klasskampen och revolutionen tillföra denna direkt till arbetaravantgardet? Och för övrigt, är inte teori något betydligt djupare än enbart "generaliserade erfarenheter"?

Jag sa förut att förhållandet mellan avantgardet och klassen är en dialektisk relation. Något liknande finns det naturligtvis mellan det proletära och det intellektuella avantgardet. Bägge tar intryck av och påverkar den andre.

Men samtidigt kan vi inte undgå att reflektera över "vänsterns" uppenbara oförmåga att organisera militanta jobbare, dvs. sådana som faktiskt redan har en viss medvetenhet, inte alltid så liten förresten. Åtminstone om man jämför med "vänsterns" relativa framgångar när det gällt att organisera folk från mellanskikten, t.ex. lärare och vissa grupper inom "det sociala".

Jag drar den slutsatsen att det är något i vänsterns själva struktur och arbetssätt som ganska väl svarar mot intelligentians behov, men inte mot arbetaravantgardets. Jag tänker då särskilt på det här med olika sätt att närma sig teori.

Visst finns det "intellektuella arbetare", eller "proletära intellektuella". Men dom är redan i inte så liten utsträckning uppknutna till "vänstern" på det ena eller andra sättet, om dom inte rentav var "vänster" innan dom blev arbetare. Det är inte dom jag är ute efter, dom har redan funnit vad dom sökt efter. Problemet utgörs av dom som uppenbarligen inte har hittat sin form.

Vilka är det som går i spetsen för ca 100 vilda strejker om året? Vilka är det som leder, organiserar och inspirerar? Bara SAF tror på myten om "vänsterns" inskickade agitatorer. Klasskampen själv ger oss en klar fingervisning om att det finns ett avantgarde "på golvet" som rimligtvis måste omfatta tusentals arbetare. Det är dom det gäller.

Förresten, angående det här med skilda tankemetoder. Vad vi menar är att intelligentian har en tankemetod, medan den stora majoritet av löntagare som inte tillhör intelligentian har en annan. Men det är intelligentians metod som i det här samhället upphöjts till den enda existerande, och det även inom "vänstern". Vi säger att det finns en väg, om än annorlunda, för arbetaravantgardet att nå fram till samma nödvändiga insikter som intelligentsian kan nå utifrån sin mera abstrakta kunskapsmetod. Kanske kan man tala om den "proletära offentlighetens" princip. De som verkligen idiotförklarar arbetarklassen och dess avantgarde är dom som hävdar att allt teoretiskt tillägnande är möjligt uteslutande genom intelligentsians förmedling och på dess villkor.

Så till din fråga om "teori" inte är ett starkare ord än blott detsamma som "generaliserade erfarenheter". Du kanske har rätt, men det finns inget annat någorlunda "behändigt" ord för den här framställningen. Vad det handlar om är vissa nödvändiga och övergripande insikter, låt vara att dessa inte till 100% uppfyller de "vetenskapliga" kriterierna på "teori".

Du har pratat en hel del om det proletära avantgardet. Men var kommer resten av arbeta klassen in i. det hela? Är det bara avantgardets förenhetligande som är intressant?

Vi menar att den självständiga kampen och organiseringen som helhet har en enormt medvetandehöjande och utvecklande funktion. Jag säger som helhet, det är alltså inte bara proletära avantgardegrupper det gäller.

"Självständig kamp och organisering" inbegriper ju som regel massan av arbetare. T.ex. majoriteten av arbetarna vid ett strejkande företag. På vilken grund sammanför du små avantgardegrupper under samma rubrik som massbaserade kamper och organiseringar?

Det är ju ett faktum att de ledande krafterna från en vild strejk eller något annan kampsituation ofta kommit varandra mycket nära under och efter strejken och i praktiken således blivit en liten avantgardegruppering, om än väldigt informell.

Det vore helt fel att påstå att de övriga arbetarna inte skulle ta några som helst intryck av en kamp de varit med om. Att delta i en vild strejk är otvivelaktligen en ganska omvälvande upplevelse som sätter djupa spår i medvetandet. Åtminstone här i landet, där man så direkt kommer i motsättning till den fackliga apparaten, och där privatiseringen gått så långt att den gemenskaps- och solidaritetskänsla som brukar utvecklas i kamp ofta upplevs som något av en "fest" för människor som tidigare var och en gick hem till sitt. Men erfarenheter visar att i allmänhet bara en mindre grupp är intresserade av att gå vidare och att så: att säga bearbeta sina erfarenheter från kampen. Arbetare som inte låter det hela stanna vid ett "positivt minne". Det är ofta samma arbetare som varit drivande när det verkligen gällde. Det är den här sortens organiseringar, vilka ofta förblir lösliga, som borde bli lite mindre lösliga. Få en viss struktur. Inte bara sitta som ett gäng för sig i lunchrummet, utan organisera upp studier, både för sig själva och om möjligt för en större krets, agera kollektivt på fackmöten - ja, faktiskt - och gå ut med flygblad och/eller en fabrikstidning. Vid Stridsberg & Björk i Trollhättan körde den f.d. strejkkommittén där med "årsmöten" varje år efter strejken, i alla fall några år framåt. Det är ju föralldel begränsat, men det är ju i alla fall något. Samtidigt går det inte att med konstlade medel för evigt hålla liv i en "strejkande" om det inte händer något nytt på arbetsplatsen. Man kan inte snöa in på en vild strejk för en fem - tio år sedan. Man måste gå vidare, vidga perspektiven.

Du snackar om arbetsplatskommittéer som gamla avdankade strejkkommittéer. Du kan inte tänka dej den andra vägen, att arbetsplatskommittéer blir strejkkommittéer?

Inte så som du formulerar frågan. Vi menar att strejkkommittéer ska väljas på ett demokratiskt sätt, på öppna stormöten. En arbetsplatskommitté är det ingen som valt. Dom ska inte försöka mygla sig till ledningen för kampen i någon febrig iver att "här ska inga kapitulanter få något inflytande över strejkledningen". Det bästa en arbetsplatskommitté kan göra är att tjata, tjata och åter tjata om att strejkledningen ska väljas och vara avsättbar - det är den här principen som ska bankas in i folks medvetande. I Kiruna 69-70 valdes en strejkledning som sedan självsvåldigt handplockade in nytt folk utan att gå vägen över stormötets godkännande. Ett sådant agerande är ju helt fördärvligt.

Vilda strejker och självständig kamp ... Det låter som det är i stort sett samma sak. Och självständig organisering - det är alltså arbetsplatskommittéer och strejkkommittéer? Är det rätt uppfattat?

Det hänger ju på kampnivån vilka former klassjälvständigheten tar sig. Men idag är det i grova drag riktigt. Det är klart att man kan tänka sig en massa varianter på olika organiseringar, men de är ju i så fall tankeexperiment och inte vad vi faktiskt sett, åtminstone inte annat än i undantagsfall. Huvudtendensen i den svenska klasskampen är den självständiga kampen, och huvudtendensen inom den självständiga kampen är de vilda strejkerna.

Ni verkar väldigt fixerade vid vilda strejker. Det låter lite grann som ett eko från strejkuppsvinget 69-71. Har det inte hänt något sen dess som motiverar er att vidga synfältet lite?

Om vi tänker oss tillbaka till det tidiga 70- talet, så var det ett väldigt hallå om vilda strejker. Fenomenet var (nästan) nytt och "spännande" för massmediafolket. Dom fick en större publicitet än idag. Nästan alla "vänstergrupper" skallade "Vilda strejker lönar sej!" i kör. Sen fanns det ju en del som föredrog det lite tamare "spontana strejker", men dom menade i alla fall samma sak. "Vänstern" av idag är fortfarande positiv till vilda strejker. Fattas bara annat. Men attityden är ändå annorlunda. Den vilda strejken ses inte längre som vapnet utan som en sorts "nödlösning" därför att vi "ännu" inte fått ett "kämpande fack". Kampen skall gubevars föras upp på en "högre" nivå. Hur pass "hög" den är kan man alltid diskutera. Om man läser "fackvänsterns" press så skulle man kunna tro att ett antal radikala motioner som i sedvanlig ordning blir nedröstade på nån fackförbundskongress är ett lika stort steg framåt som en energiskt genomförd och i det stora hela framgångsrik vild strejk. Det är ju rena skämtet.

Men att man har den inställningen beror ju väldigt mycket på att man ser dessa motioner och resolutioner etc. som ingående i en mera långsiktig strategi. Det handlar, helt enkelt, om att bygga upp en klasskampslinje i facket. Om man ser till dom vilda strejkerna är dom ett mer eller mindre permanent fenomen. T o m under högkonjunkturens 1950-tal förekom vilda strejker. I England hör dom till vardagslivet. I USA är dom mycket vanligare än här, men samma arbetare som i ena stunden varit ute i vild strejk kan sen gå och rösta på Carter. Dom vilda strejkerna finns med i bilden som ett ständigt närvarande orosmoment för kapitalismen, ungefär som sjukfrånvaron, men de leder inte fram till något verkligt nytt. Reformismens makt är fortfarande obruten på de högre politiska nivåerna. "Vänsterrörelsen" i slutet av 60-talet och början av 70-talet inskränkte sig väldigt mycket till att applådera de vilda strejkerna, den lokala kampen, i tron att den skulle framföda någon slags "alternativ arbetarrörelse", men därav blev intet. Idag har man på de flesta håll fattat att man måste ta upp kampen inom den bestående arbetarrörelsen och där formulera ett alternativ till den reformistiska politiken.

Egentligen handlar hela debatten om huruvida man ska prioritera det inom-fackliga arbetet eller ej om just detta: Hur skapar vänstern ett alternativ till reformismen? Inte ett ideologiskt eller teoretiskt alternativ, det finns redan, utan ett socialt, "rikspolitiskt".

I denna fråga har vi inte kommit att inta samma positioner som de leninistiska grupperna. Vi har följt den övriga vänsterns politiska utveckling. Vi har tagit del av dess argument. Att vi ändå inte gått samma väg beror inte på att vi slutat prenumerera på andra vänstertidningar, att den här utvecklingen gått oss spårlöst förbi.

Vår fortsatta vägran att acceptera en "inom- facklig" linje beror istället på att vi hitintills inte stött på några tillräckligt hållfasta argument för en svängning.

Jag tycker mej skönja vissa tendenser inom dagens vänster till att så att säga rätt uppfatta lägets allvar - med krisen och hela skiten - men dra fel slutsatser därav. Ungefär så här: "Nu är det inte ansvarslös lek längre, nu jävlar är det en sån här kris som vi förut bara snackade om, nu måste vi ta oss samman och åstadkomma något konstruktivt i den här situationen".

Alltsammans blir som en tillnyktring från en ungdomlig flum-period. Ut med spontanismen, nu måste vi bli "seriöst arbetande"!

Klart som fan att den tidiga vänstern var spontanistisk i långa stycken. åtminstone den studentvänster som FAM inte har några rötter i. Man visste föga eller intet om arbetarklassen, dom vilda strejkerna uppfattades som tecken på en högre medvetenhet inom arbetarklassen än vad som faktiskt fanns. Många trodde på fullt allvar att Revolutionen var en fråga om några futtiga år.

Det är väldigt intressant att jämföra FAM och FK. Ytligt sett förelåg inga avgrundslika skillnader fram till 1974. Åtminstone om man håller sig till synen på den svenska arbetarkampen. många gånger hade vi nog ganska svårt att motivera varför vi hade en egen organisation, varför vi inte gick med i FK och jobbade som en fraktion där (idag är det FK som har svårt att motivera varför man inte är en fraktion inom VPK). Jag tror att skälet till detta var att vi aldrig riktigt kunde utrota misstanken att FK:s entusiasm för den självständiga kampen, arbetarkommittéer etc var stundens barn. Deras politik byggde inte på någon långsiktig, strategisk värdering av vad som var väsentligt för klasskampen utan en taktisk, för att inte säga opportunistisk värdering av vad som för tillfället var mest gångbart.

De senaste åren har bekräftat att vi hade rätt i våra misstankar.

Den uppgörelse med "spontanismen" som den övriga vänstern funnit så nödvändig har således aldrig varit aktuell för oss. När vi hyllade den självständiga arbetarkampen, agiterade för utom- parlamentariska metoder etc., berodde det inte på att detta "låg i luften", utan på att det var i linje med vår allmänna icke-leninistiska politik.

De verkliga spontanisterna är dessa individer som inte är i stånd att formulera några som helst strategiska utgångspunkter utan blott till en fullständigt principlös svanspolitik. När det gäller den centrala punkten, att formulera ett alternativ till reformismen, måste man hålla följande i minnet:

SAP, LO, KF, ABF, HSB, Hyresgästföreningen, Folkets Hus, etc., etc., bildar en rörelse med en sådan samhällstyngd att dom som försöker jobba för en förändring av det här samhället utanför "rörelsen" ofta känner det som om man befinner sig i ett socialt vakuum. Därav SAPs förmåga att hålla kvar väldigt många människor inom sina led som i grund och botten inte kan betecknas som socialdemokrater.

Det finns en "radikal" falang inom SAP, t ex SSU-Offensiv. Dom utgår ifrån den i sak riktiga iakttagelsen att det inte finns något utanför SAP, eller snarare, att det som finns är väldigt, väldigt svagt utvecklat.

Så har vi dom som gör en praktisk boskillnad mellan det "politiska" och det "fackliga", som inte delar SSU-Offensivs helhetsperspektiv på det reformistiska blocket. Dit hör vår "fackvänster". Dessa grupper och partier menar att det inte finns något att utveckla utanför "klassorganisationerna", varmed främst avses fackföreningarna, ibland också andra reformistiska "intresseorganisationer".

De som envisas att försöka verka utanför "klassorganisationerna" anses befinna sig på en "ökenvandring i avskildhet från klassen". Men vid själva partiet, hjärnan i hela konstruktionen, gör man halt. Att verka utanför SAP är alltså inte någon "ökenvandring". Hur det nu går ihop. Vi för vår del tycker, inte oväntat kanske, att dom som har en klarast uppfattning om det reformistiska blockets karaktär är de s k radikalerna inom SAP. Det är deras slutsatser vi vänder oss emot.

Den åtskillnad mellan "politiskt" och "fackligt" som VPK, KAF, SKP etc. laborerar med vänder upp och ned på hela skiten och utnämner hönan till ägg och ägget till höna. Arbetarrörelsens "förflackning", dess "byråkratisering", dess "svikande av ursprungliga ideal" osv., osv., allt detta tillskrivs framför allt SAP:s fördärvliga inflytande. Men då måste man ju också fråga sig hur det kan komma sig att SAP har fått en sådan position. Jag anser att det bara kan förklaras med att socialdemokratin är en ideologisk sammanfattning av en praktisk politik. Kort och gott: "klassorganisationernas" verksamhet är hönan och sosseideologin ägget, inte tvärtom. I alla fall om man ser det i stora drag.

Därför menar vi att separationen mellan det "fackliga" och det "politiska" är grundfalsk, och att ett alternativ till reformismen måste uppstå utanför "rörelsen".

När vi snackar om ett alternativ till SAP måste vi samtidigt relatera det till vår målsättning. Ingenting hindrar en naturligtvis ifrån att snickra ihop hur många "alternativ" som helst. Men om målsättningen är ett socialistiskt samhälle, och utgångspunkten är att socialismen endast kan nås via en klasskampsprocess som slutligen leder fram till en revolution, då finns det inget annat alternativ än en självständig klassrörelse.

Och var har vi denna goda cigarr?

Idag existerar något som kan liknas vid en självständig klassrörelse bara som ansatser. i skissartad form. Dels i skepnad av de vilda strejkerna, dels som exempelvis självständig, "utomparlamentarisk" bostadskamp och miljökamp. Samtidigt är samordningen mellan dessa spridda ansatser väldigt svag, för att inte säga obefintlig. Ideologiskt saknar den ett enhetligt medvetande.

När vi arbetar för denna självständiga klassrörelse så beror det inte på att vi är okunniga om hur pass svag den är. Vi är varken svärmare eller idioter. Men vi har en väldigt fast rotad idé om att det råder ett sammanhang i mål och medel, att vissa handlingar leder till vissa resultat, vissa effekter, detta t o m oberoende av med vilket medvetande man utför dessa handlingar.

Idag snackas det hit och dit om att "utnyttja motsättningarna inom arbetarrörelsen". Man har upptäckt en del sprickbildningar här och var, främst mellan radikaler, typ SSU-Offensiv, mera militant fackligt aktiva sossar etc å ena sidan, och "pamparna", "gråsossarna" å den andra.

Det kan tyckas väldigt enkelt att vifta undan dessa idéer med att blott förringa omfattningen av dessa sprickbildningar. Men eftersom taktiken bygger på förutsättningen att det är möjligt att successivt öka dessa motsättningar är det argumentet ganska klent. En verklig kritik ligger snarare däri att resonemanget bygger på felaktiga premisser, att taktiken är "felkonstruerad".

För som vi ser det, som materialister i marxistisk mening, så räcker det inte med att bara prata om ett tänkt alternativ, när man försöker dra över "arbetarrörelsens" mera "progressiva" krafter på sin sida.

Å ena sidan finns den verkliga "rörelsen", en högst konkret, materiell koloss som genomsyrar snart sagt hela det svenska samhällslivet, med sina traditionella metoder och arbetssätt, med sin obestridliga existens.

Mot detta försöker då några ställa ett annorlunda, "bättre" sätt att arbeta och verka som bara existerar som motioner, resolutioner och snack. Det är för luftigt alltsammans, om än "sympatiskt".

Jag menar att så länge det inte existerar ett väldigt konkret och påtagligt alternativ i sinnevärlden, en utbredd anti-kapitalistisk samhällsrörelse gentemot vilken varje fackligt aktiv, varje grundorganisation tvingas ta ställning - tvingas därför att den inte går att förneka - så länge kommer vi aldrig att få bevittna de "progressiva" krafternas uttåg ur "rörelsen". Alltså: Den enda vägen att vidga och utnyttja motsättningarna inom det reformistiska blocket går över ett stärkande av den självständiga klassrörelsen.

Det är ju väldigt lätt att kläcka ur sig. Om det fanns en sådan "självständig klassrörelse" skulle säkert vänsterns strategi se lite annorlunda ut. Men vad deras praktik syftar till är ju att få något att hända.

Låt mej förklara!

På samma sätt som reformismen har väldigt djupa materiella rötter i samhället och ytterst hämtar sin styrka ur kapitalismens ekonomiska utveckling, på samma sätt kan en självständig klassrörelse aldrig vinna terräng annat än i takt med att kapitalismen och dess politiska institutioner får allt svårare att tillgodose t o m de mest elementära och kortsiktiga krav arbetarklassens ställer.

Enligt vår bedömning lever vi idag i en brytningstid. som karaktäriseras av att reformismen alltmer tappar sitt materiella fotfäste. Tomheten i SAP:s "krisprogram" är en bra illustration. Det är naturligtvis fruktansvärt långt kvar tills man kan tala om en "ny arbetarrörelse" (som FK utropade redan 1972).

Men förutsättningarna för en revolutionär politik börjar så smått att uppfyllas på den samhälleliga nivån. Ironiskt nog är den "spontanistiska" politik som "vänstern" idag tagit avstånd ifrån mera välgrundad 1978 än 1968. Eftertänksamma röster börjar höras: "Den svenska vänstern, som kämpat hårt för att göra upp med det sena sextiotalets spontanism, har möjligen hivat ut barnet med badvattnet" (citerat ur Teori och Klasskamp nr 2).

Så till din karaktäristik av de vilda strejkerna, som en faktor "under" eller "vid sidan av" den politiska nivån i samhället.

Under högkonjunkturen fungerar de vilda strejkerna nästan som en del av systemet. De gör arbetarna förtrogna med strejkvapnet, med en tradition av att gå utanför de fackliga ramarna. men de utgör inget allvarligt hot mot kapitalismen (även om en vild strejk är ett huvudbry för den enskilde arbetsköpare som blir "drabbad").

Den fantastiska ekonomiska utveckling som vi kunnat bevittna under efterkrigstiden kan inte enbart förklaras med en intensifierad utarmning av de neokoloniala länderna, eller med återuppbyggnaden efter kriget. Framförallt måste man se den som ett resultat av att kapitalismen funnit ekonomiska mekanismer att öka den inre marknaden, i själva i-länderna. "Köpkraften", inklusive arbetarklassens, har ständigt stigit fram till ungefär mitten av 70-talet. Högre löner har lett till högra konsumtion, som lett till högre produktion, som lett till högre lönsamhet, som lett till högre löner, etc.

Som regel är det facket som har "effektuerat" dessa lönehöjningar. Men ibland har, av varierande orsaker, arbetarna tvingats göra det själva via den vilda strejken. Men i bägge fallen gäller att löneökningarna ingått i en kapitalistisk "tillväxtspiral". Det är självklart att vilda strejker under sådana förhållanden inte tjänar som avstamp för en politisk kamp om samhällsmakten. Läget blir annorlunda när "tillväxtspiralen" bryts. När kapitalismen börjar närma sig sina egna gränser (Hela frågan om varför så sker, varför inte kapitalismen kan fortsätta expandera i evigheters evighet, är alldeles för omfattande för att ta upp här och ligger delvis utanför resonemanget). Det första resultatet av en lågkonjunktur brukar bli en avmattning av strejkaktiviteten. Vilket kan förefalla underligt, eftersom man kan tycka att arbetarna då borde ha så mycket större skäl att strejka. Men förklaringen är mycket enkel: Arbetsköparnas motstånd har hårdnat betydligt, samtidigt som krisens verkningar för löntagarna ännu inte hunnit bli tillräckligt kännbara. Men om krisen inte tillräckligt snabbt blir hävd kommer ett nytt fenomen att dyka upp: "lågkonjunkturstrejken", desperata arbetares svar på en allt mer outhärdlig situation.

Det är hår det börjar bli verkligt intressant. När den kapitalistiska ekonomin "kräver" en standardsänkning, och arbetarna vägrar att ta den, då blir med nödvändighet deras kamp en samhällsfråga = en politisk fråga.

Om deras kamp är tillräckligt envis och styvnackad, så att arbetsköparna inte själv klarar av att bryta deras motstånd, då kommer man förr eller senare till en punkt då staten inte längre kan förbli overksam. Den kan ingripa med anti-strejklagar, kravallpolis eller med att "rädda sysselsättningen" genom t ex kreditgarantier. Hur staten än väljer att agera, "hårt" eller "mjukt", så bidrar den i bägge fallen till att sprida föreställningen att varje kamp har en politisk dimension. Slutsatsen blir: "Detta är inte bara en affär mellan oss och företaget, det är ett samhälleligt problem som måste lösas i ett samhälleligt sammanhang."

Därför, menar jag, har du fel i din allmänna karaktäristik av de vilda strejkerna. De får helt olika innebörd beroende på i vilket läge kapitalismen befinner sig. Och det är egentligen först nu som det finns några större förutsättningar för en politisering av den självständiga kampen.

Nåväl, jag är ändå inte övertygad. Det är naturligtvis fullständigt riktigt att varje arbetarkamp får en helt annan politisk innebörd idag än under högkonjunkturens glansdagar. men på det stora hela så drar du för stora växlar på den självständiga kampen. Jag menar helt enkelt att vilda strejker bryter inte ut varje dag, men konflikter på t ex fackmöten uppstår nästan jämt.
Vad man r e a l i s t i s k t kan räkna med i dagens läge är aktiviteter på fackmöten, studiecirklar, rådslagsgrupper och liknande. Man kan inte nonchalera sådana möjligheter att påverka många arbetare i avvaktan på ett läge då det blivit mera skjuts på den öppna arbetarkampen.

I viss mån är det väl riktigt som du säger. Bortsett från att "vi drar för stora växlar" på den självständiga kampen. En kommunistisk organisation måste väl ändå kunna göra någon slags kvalitativ bedömning mellan olika fenomen och tendenser inom arbetarklassen. Att de tendenser som är verkligt betydelsefulla ur ett längre perspektiv samtidigt är de minst utbredda är ju alls inget att förvåna sig över. Så brukar det ju vara för jämnan, utom när en revolution står för dörren.

Om man är kommunist av det ingripande slaget, dvs. en som inte nöjer sig med att vänta ut revolutionen, utan vill se förändringar idag, då söker man få med sig sina arbetskamrater i förändringens vind. Det kan gälla arbetstider, miljö, löner eller vad som helst. Man försöker skapa opinion för kravet. Man agerar inte som nån jävla Fantomen.

För att skapa opinion behöver man vissa kanaler. Själva ordet låter kanske knasigt, men jag skulle vilja snacka om vissa "gräsrotskanaler": omklädningsrummet, fikarummet, lunchmatsalen, industribussen och vanligtvis också själva arbetet. Dessa "gräsrotskanaler" är fullständigt självklara, oberoende av vad man söker bilda opinion kring. Den som inte börjar på den nivån kan hålla sig borta från fackmötena också.

Ty faktum är att fackliga basaktiviteter som t ex fackmöten står för kanske mindre än 1% av den samlade mängden samtal, umgänge och åsiktsutbyte som äger rum på en arbetsplats. Räknat i timmar per år och arbetare.

Men fackliga sammanhang och sammankomster har en fördel gentemot "gräsrotskanalerna": Man går inte dit för att snacka fotboll, bilar, tips, TV-program etc., utan om det som har att göra med arbetsplatsen och dess problem. I alla fall officiellt.

Alltså vore det dumt att försumma de fackliga kanalerna i sina försök att bilda opinion. Dessutom tillkommer en sak: Inte sällan möts man av kommentarer som "Har ni inte vänt er till facket om det här?", "Vad säger fackgubbarna om detta?" eller "Det där borde ni snacka med facket om!"

Innan man drar igång en riktigt stor apparat kring något krav, skall man först pejla in vad fackets representanter tycker och tänker. Man kan t ex suga tag i närmaste kontaktman eller skyddsombud för en pratstund. Är han/hon svävande kan man gå vidare till klubbstyrelsen. Lägg noga på minnet vilket svar du får. Det kommer antagligen att tragglas fram och tillbaka vad som egentligen sas och inte sas.

Om man inte pejlat in fackets positioner i frågan blir man lätt beskylld för att slå in öppna dörrar, eller i alla fall för att ha slagit in dom utan att först ha känt på handtaget. Om vi fortsätter liknelsen: Folk som gillar att slå in dörrar för handlingens egen skull brukar ha svårt att vinna förtroende i de proletära leden.

Det finns förvisso arbetsplatser där facket är så utskämt att man gör sig till en suspekt figur om man överhuvudtaget tar upp en diskussion med det. Men det vanliga är inte fientlighet utan likgiltighet med ett stänk av sympati. Här får man faktiskt tillåta sig en rangordning mellan två övergripande målsättningar.

Det är naturligtvis en övergripande målsättning att bekämpa diverse fackliga illusioner I synnerhet den att facket duger som vapen i den öppna kampen.

En annan övergripande målsättning är att det kämpas, att klassen över huvudtaget sätter sig i rörelse.

Ingen kan mobilisera för ett krav blott utifrån hur man skulle vilja att en sådan mobilisering skall ske. I så fall vore politiken väldigt enkel.

Dessutom: illusioner om fackets kampduglighet kommer att fortleva så länge dom inte vederläggs i praktiken, dvs. så länge öppen arbetarkamp lyser med sin frånvaro på en arbetsplats. Det finns vissa grupper vars puritanska renlärighet föranlett det elaka omdömet att de "stöder arbetarkampen överallt utom där den förekommer". Det är grupper som inte kunnat skilja mellan strategi och taktik, utan ställer orimliga krav på arbetarnas medvetenhet för att de överhuvudtaget ska stödja deras kamp. FAM tillhör inte den kategorin. Vi tror nämligen ganska mycket på de medvetandehöjande effekter som ligger inbyggda i kampens egen dynamik.

Om den subjektiva uppknytningen till facket är så pass stor på en arbetsplats att man i mycket hög utsträckning måste gå vägen över facket när man söker mobilisera för ett krav, så är det naturligtvis ett villkor man får acceptera om man alls vill få någon mobilisering till stånd.

Jag tycker att ditt resonemang här inte skiljer sig nämnvärt från vad hela "fackvänstern" brukar säga. Nämligen att om man inte går in för den "inomfackliga" linjen så kan man inte få till stånd någon kamprörelse överhuvudtaget på arbetsplatserna i det har landet. Jag fattar inte riktigt vari skillnaden består.

Jag sade förut att "vänstern" borde ha lite mera finess, inte bara blåsa på åt det ena eller det andra hållet. FAM anklagas ibland för att vara alltför principfasta, för lite av taktiker, men enligt mina och andra FAM-ares erfarenheter verkar "fackvänstern" vara fullständigt oförmögna till ett flexibelt, taktiskt agerande. När de fackliga resolutionerna ska omsättas på verkstadsgolvet, vill säga. Man bara spikar en "generallinje" och sen kör man med raka rör och öppna spjäll.

För det första har man gjort en generell bedömning av vilka attityder den svenska arbetarklassen har till facket som är klart felaktig. Vi hävdar att sympatierna är mattare och likgiltigheten mera utbredd än vad man kan få intrycket av om man bara har "fackvänsterns" press som informationskälla.

För det andra har man utifrån denna (redan i sina förutsättningar felaktiga) generella bild utformat en facklig politik som förväntas ha samma giltighet överallt och när som helst. Dubbelt fel, alltså.

På vad grundar du påståendet att "fackvänsterns" bild av attityderna till facket är felaktig?

En väldigt fin mätare är den statistik som faktiskt går att plocka fram på närvarofrekvensen för fackliga sammankomster. Så gjorde t ex KFML(r) en undersökning för några år sedan genom sina celler som gav ett visst eko i pressen, även utanför Proletären. Om jag inte missminner mig pendlade besöksfrekvensen mellan 1 och 47%, men den senare siffran var ett klart undantagsfall. Vanligen låg den omkring 5%. När jag själv jobbade på Götaverken bevistade jag praktiskt taget varje fackmöte i flera år, men inte på något av dom överskred antalet mötesdeltagare antalet personer med fackliga uppdrag på Götaverken. Detta trots att det särskilt det sista året var ett jävla liv på varenda fackmöte om meritvärdering, representantskap och driftinskränkningar.

En annan mätare på att "fackvänstern" gjorts sig en felaktig bild är inte av det statistiska slaget, men ändå väldigt belysande. Jag vet inte hur många gånger jag sett dessa unga rosenkindade entusiaster från KAF, FK, VPK, SKP etc. fnatta runt bland sina arbetskompisar med ett ständigt, ständigt tjat: "Nu måste ni ställa upp gubbar. Nu på tisdag är det viktiga frågor. Ni kan inte sitta hemma och glo på TV. För fan gubbar, vi har det fack vi gjort oss förtjänta av..." osv., osv.

Det måste vara något grundläggande fel med en strategi när den politiska verksamheten måste börja med att uppfylla strategins grundläggande förutsättning. Eller, med enklare ord: När man först bestämmer sig för en "inom-facklig" politik med motiveringen att facket har en så och så stark ställning bland arbetarna, att de krav arbetarna känner för ventileras inom facket, osv., osv., varpå man sedan tvingas ligga i som en skållad råtta för att åstadkomma den här varma och djuphjärtade känslan för Facket med stort F som man förutsatt redan var för handen.

Detta fenomen, menar jag, är en fingervisning om att "fackvänstern" skapat sig en felaktig generell bild av attityderna till facket., Det är ingen anpassning till arbetarklassens medvetandenivå. Det är ett underskridande av densamma.

Okay, jag menar inte att arbetarklassen "avslöjat facket" i någon djupare, marxistisk mening. Men låt oss återknyta till dessa "fackvänsterister" som går runt och försöker få iväg gubbarna på fackmötena. Varenda gång möts de av samma undanflykter, samma skuldmedvetna leenden, samma vaga invändningar att det inte blir någon förändring ändå. En stund senare är sossarnas inpiskare på plats, fast för att värva folk för "sossefraktionens" sak, men tongångarna är märkvärdigt lika och de skuldmedvetna leendena likaså.

Var kommer den här inaktiviteten ifrån? TV? Bingo? Jag tror inte ett ögonblick på den förklaringen. De flesta människor, arbetarklassen inget undantag, har i alla tider varit väldigt snara att ta i bruk de omedelbara medel som stått till förfogande för att uppnå förbättringar i sin konkreta livssituation. På en eller annan medvetandenivå (vanligtvis "lägre") har arbetarklassen fattat att facket i allt mindre utsträckning är ett medel som verkligen "står till förfogande". Att det är långtifrån en oomtvistad sanning att "man har det fack man förtjänar". Facket är sannerligen inte pastor Janssons påse som man kan fylla med vilket jävla innehåll som helst. Det skulle aldrig falla oss FAM-are in att underblåsa folks dåliga samvete för en inaktivitet som dom inte riktigt kan motivera ens för sig själva, men som när allt kommer omkring är väldigt välgrundad.

Det hade ändå kunnat vara någon poäng med den här politiken om det stod klart att det rörde sig om en visserligen svag, men tilltagande tendens man grundade sig på. Om det var dom gamla gubbarna, med fem år kvar till pension, som gav fan i facket, medan dom unga jobbarna var väldigt på bettet. Fast alla vet att det är precis tvärtom. Ju lägre ner i åldrarna man kommer, desto lägre fackligt intresse. Samtidigt är det obestridligt att yngre arbetare varit väldigt framåt i många konkreta kampsituationer, vilda strejker och liknande.

Kanske är det så att den här strategin utarbetats, inte så mycket med syftet att attrahera arbetarklassen i stort, utan vissa grupper som man betraktar som avantgardet inom klassen. Med vilka man främst identifierar de fackligt aktiva. Det går väldigt bra att göra sådana logiska felslut om man har suttit som redaktör för en vänstertidning i tio år utan att ha sett en arbetsplats från insidan, än mindre upplevt en konkret kampsituation. Väldigt många iakttagelser och erfarenheter tyder på att det inte är samma människor som är aktiva i kampen som i det fackliga vardagsarbetet. Att det i öppna kampsituationer brukar framträda individer som förgrundsgestalter och drivande krafter, som när "friden" härskar på arbetsplatsen för en ganska anonym existens. Inte så sällan folk som under ett tidigare skede varit fackligt aktiva men lagt av.

Jag menar att "fackvänstern" blandar samman två fenomen, å ena sidan den fackliga kadern och å den andra ett slags "kampavantgarde". Om man ser klasskampen som utvecklingens drivfjäder torde det väl inte råda något tvivel om vilken grupp som är intressantast.

Men om nu "fackvänstern" gjort sig en så fullständigt värdelös bild av stämningsläget inom den svenska arbetarklassen hur kan det då komna sig att den faktiskt kunnat inregistrera vissa framgångar med den har politiken? Vad har du t ex fler kommentar till den Fackliga Oppositionens verksamhet på Volvo? Har den varit ett totalt misstyckande?

En dålig politik kan vara mer eller mindre dålig. Helt värdelös i vissa lägen och bara allmänt dålig i andra. "Fackvänstern" tycker förstås att exempelvis KPML(r)s politik är kass. Men jag tror inte att dom är så dumma att dom förnekar att "errarna" åtminstone i vissa situationer gjort bra insatser. Det hindrar dom naturligtvis inte från att anse sin politik som överlag bättre än KPML(r)s.

När vi i FAM kritiserar både "fackvänstern" och "errarna" så är det inte därför att vi anser att dom andra aldrig någonsin lyckats göra en bra insats. Utan för att vi anser att vår politik är bättre.

Argumentet att den eller de organisationer som lyckats rekrytera flest anhängare därmed bevisat att dom har den bästa politiken faller på sin egen orimlighet. I så fall skulle KPML(r) ha en jävligt bra politik i Göteborg men en helt värdelös i Stockholm, FAM skulle ha "rätt" i Jönköping men "fel" i Örebro, etc. Klasskampen har helt enkelt inte nått sådana nivåer i det här landet att den kan leda till sådana organisatoriska effekter.

Sen har vi naturligtvis problemet med vad som är en "bra insats". Den frågan besvaras ju olika av olika organisationer och därmed saknas en allmängiltig värderingsgrund. Vissa element kan naturligtvis dras fram: Aktivering och politisering av arbetarmassorna, att sossarna och deras handgångna i facket tvingas se sin hegemoni hotad från "vänster", etc. Men så mycket mer blir det inte. Om den Fackliga Oppositionen på Volvo bidragit till att stärka KAFs och APKs positioner därstädes så kan det naturligtvis ses som en "bra insats", "en framgång" - dvs. en framgång för KAF och APK och den politik de står för. Men vi har av naturliga skäl svårt att se detta som en framgång för vare sig arbetarkampen eller kampen för socialismen. Vad det speciella exemplet Volvo beträffar, så finns det ingenting däri som vederlägger vår allmänna kritik av "fackvänsterismen". Lika lite som vi är beredda att ta vår allmänna utomparlamentarism under omprövning därför att VPK fått så och så många människors stöd i valen till riksdagen. Utgångspunkten för formuleringen av en revolutionär politik kan aldrig vara någon annan än denna: Vilka vägar, vilken strategi, vilka metoder leder fram mot socialismen och vilka gör det inte? Man måste vara beredd att ta konsekvenserna av hur man besvarar den frågan.

Vad du fortfarande inte motiverat är ditt påstående att "fackvänstern" skulle ha en osmidig och stelbent taktik. Och hur yttrar sig då FAMs "smidighet"?

Det är en utbredd missuppfattning att vår politik definieras utifrån facket, fast på att omvänt, negativt sätt. I likhet med KPML(r). Men det är inte riktigt. Vår politik är inte en enkel omkastning av "fackvänsterns" praktik.

Vår generallinje är att utveckla arbetarklassens medvetenhet, kampvilja och självtillit. Vi försöker inte lägga upp vår insats i en kampsituation med det enda målet för ögonen att vi skall "avslöja facket" och misskreditera klubbstyrelsen. Inte heller med det enda målet att tilltron till den inom-fackliga kampens välsignelser skall stärkas. Vår målsättning är mycket mera allmän och övergripande. Synen på facket är ju till syvende och sist bara en bit i begreppet "medvetenhet". Det viktigaste är att klassidentifikationen och tilltron till den egna förmågan stärks hos de inblandade arbetarna. Ett "avslöjande av fackets ruttenhet" som ackompanjeras av en okritisk och svärmisk beundran för en speciell politisk organisation har mycket lite att göra med medvetenhet i någon djupare bemärkelse.

Det är ur detta förhållande, fixeringen vid facket (antingen negativ eller positiv), som smidigheten hos både (r) och "fackvänstern" stammar. Skulle jag försöka exemplifiera på vad sätt FAM har en mycket meta flexibel taktik så kanske det vore lika bra att göra det på en mycket konkret nivå:

Låt oss säga att du jobbar på en industri där du visat framfötterna i frågor som gäller arbetarskyddet. Fackgubbarna har fått ögonen på dig, och eftersom dom har permanenta problem med nyrekryteringen så frågar dom inte så mycket efter dina politiska åsikter. Antingen är dom så inskränkta att dom inte begriper vilken farlig "röding" du är, eller också så skiter dom i det och betraktar det som ett övergående stadium.

Alltnog, dom vill ha dig till skyddsombud. I och för sig är det årsmötet som fattar det formella beslutet, men om den sittande klubbstyrelsen nominerar dig så kan du nästan säkert räkna med att bli vald.

Om du ansluter dej till en strategi som går ut på att utveckla en facklig vänsteropposition som ska tjäna som dynamitgubben för tändhatten, alias Det Kommunistiska Partiet, då ska du inte tveka ett ögonblick. Då ska du givetvis försöka "ta" vilken facklig post som helst, under vilka omständigheter som helst, ju "högre" dess bättre.

Om du däremot har som målsättning att utveckla arbetarklassens medvetenhet, så krävs det visserligen fan så mycket mer av dig vad gäller självständig tanke- och analysförmåga, men samtidigt har du kommit närmare det som kan gälla för väsentligheter i sammanhanget. Då tvingas du tänka över och ta i beaktande en hel uppsjö av olika aspekter och "vinklingar" på detta med att bli skyddsombud. Både sådana som talar för och sådana som talar mot. Dom måste du försöka väga samman och relatera till attityderna och stämningsläget på din egen arbetsplats, i ditt eget arbetslag.

Låt mig dra igenom dom viktigaste skälen för och emot:

a) Om du säger nej kan det få den effekten att du framstår som en skitsnackare i största allmänhet. Dvs. som en som bara gnyr över sakernas tillstånd, men som inte är beredd att ta ansvar för sina åsikter genom att jobba för att förändra. Du vill säga att du inte kan "ta ansvar" i en form som redan definierats av andra och som du inte är nöjd med (dvs. facket). Men läget är nu engång sådant att dina arbetskamrater inte skulle begripa ett sådant resonemang och antagligen bara tolka det som ett svepskäl.

b) Om du säger nej, kan det innebära att du försummar att skaffa dig många viktiga kunskaper och erfarenheter av fackligt arbete, som du skulle kunna ha god nytta av även långt efter det att du upphört att vara skyddsombud.

c) Om du säger nej, slutligen, och någon slö och eftergiven gråsosse tar uppdraget istället, så kan det få den effekten att det faktiska arbetarskyddet försämras för både dig själv och dina arbetskamrater. Dessutom klingar det lite ihåligt när du sedan klagar över det här skyddsombudets usla insatser, när alla vet att du själv nekat till att ställa upp.

Detta var de viktigaste skälen för att ställa upp. Så till skälen emot:

a) Ibland kan det hända att man "bärs fram på en våg av missnöje". Om så är fallet, kan det hända att "vågen" sjunker tillbaka lika fort som den kom, sedan arbetskamraterna väl lyckats installera dig som nytt skyddsombud. "Nu ska det väl bli lite ordning med skyddet", tänker dom.

Ur detta emanerar två effekter, vilket gör att man egentligen borde se den här punkten som två: Den ena effekten är att dina jobbarkompisar kan komma att knyta helt orimliga förhoppningar till din förmåga att uträtta något som skyddsombud. Dom tror att du ska fixa allt, som om allting hängde på din uppriktiga vilja och ambition. Dom inser inte riktigt hur begränsad av regler och paragrafer man trots allt är som skyddsombud. Sedan, när du inte kunnat göra så mycket som du velat och som dom andra förväntat sig, så slår detta tillbaka mot dig själv. "Snacka kunde han..."

Den andra effekten är att deras egen aktivitet avtar. Dom är inte längre själva lika mycket på bettet i skyddsfrågorna som förut, i tron att du ska fixa allt som någon slags Fantomen. I detta fallet har man ju faktiskt bidragit till en utveckling som är rakt motsatt den målsättning man ställt upp, dvs verka medvetandehöjande. Åtminstone om man bakar in begrepp som "självaktivitet" och självtillit i begreppet medvetenhet, och det anser jag att man måste göra.

b) Om du säger ja, kan det få till följd att ditt uppdrag tar så mycket tid i anspråk att du tvingas försumma någon annan verksamhet vars politiska "nytta" är betydligt större. Ta t ex den situationen att du hemma i kvarteret har en väldigt fin kontakt med ett gäng arbetslösa ungdomar, som så smått håller på att resa sig ur passivitet och drogmissbruk, delvis med din hjälp. (Enligt min bedömning har många "errare" gjort enorma insatser på den punkten i Göteborgs förstäder.) Men sedan du "tagit" din post så hinner du inte ägna dem så mycket tid och intresse som du borde. I alla fall om det ska bli någon reda med ditt skyddsarbete.

c) Jag nämnde förut att det existerar arbetsplatser/avdelningar/arbetslag där det finns en inpyrd misstänksamhet mot facket och fackligt aktiva. Jag är inte ute efter att övervärdera deras antal och betydelse. Men en sak står klar: hamnar man på ett dylikt ställe ska man passa sig jäktigt noga innan man accepterar ett fackligt uppdrag. Allt vettigt man att säga sina arbetskamrater kommer i detta läge att tvingas tränga igenom en barriär, ett visst motstånd. Det förutsättningslösa meningsutbytet lyser med sin frånvaro. Och detta motverkar givetvis din målsättning att verka effektivt i medvetandehöjande riktning.

Det går säkert att komma med fler argument, både för och emot. Men jag tror jag har nämnt de viktigaste. Men det väsentliga, som måste strykas under med flera tjocka streck, det är att denna avvägning mellan "för" och emot" inte kan göras allmänt, en gång för alla, för alla arbetsplatser och alla situationer. I så fall vore praktisk arbetsplatspolitik skitenkel - det räcker med att kolla i facit. Du måste ta alla aspekter på problemet och sätta in dom i ett konkret sammanhang, sätta dom i relation till den plats i produktionen där du är verksam. Det kan inte ditt Parti göra åt dig - som leninisterna tror. Det måste du göra själv, därför att du är den ende som har "inside- information", som kan få ett grepp om vilka tendenser och attityder som är rådande på ditt jobb. Enda undantaget är där du tillsammans med ett flertal meningsfränder utgör en cell på din arbetsplats. I det läget är det cellen som är "suverän", annars ingen annan än du själv. Men självklart gäller i bägge fallen att "suveräniteten" är underkastad den politiska strategi som tar sin utgångspunkt i den självständiga kampen och organiseringen. Med andra ord en revolutionär kommunistisk politik.

"Fackvänsteristen" gör inga sådana här bedömningar och avvägningar. De negativa aspekterna existerar inte för honom. Möjligtvis som "problem", irriterande grus i maskineriet, men inte som argument. Såvida han inte är intelligentare än sitt partiprogram, kommer han att försumma de arbetslösa ungdomarna i sitt kvarter. Att arbetskamraternas aktivitet i skyddsfrågorna avtar kommer han att betrakta som oundvikligt och på det hela taget naturligt, det väsentliga är ju att demonstrera ett "riktigt ledarskap". Fan vet för övrigt vilka tvivelaktiga former tygellös självaktivitet kan ta sig. Påståendet att han inte skulle kunna leva upp till arbetskamraternas förväntningar kan helt enkelt inte vara korrekt, eftersom De Heliga Skrifterna lär oss att "varje tvångströja kan töjas om det finns ett riktigt ledarskap". Alltså även den tvångströja som skyddsombudsrollen kan innebära. Och skulle hans kamrater betrakta honom som en "klättermus" för att han är fackligt aktiv, så är det bara ett exempel på en beklagligt låg medvetenhet på den berörda arbetsplatsen. Som endast kan tas som en utmaning att intensifiera sin agitation för ett "kämpande och demokratiskt fack".

Förresten angående det sistnämnda: Vad "fackvänstern" inte vill fatta, är att "pudelns kärna" i klasskampen inte är existensen av ett "kämpande fack" utan av kämpande arbetare. Det är bristen på tillräckligt många sådana som är problemet. Vad KPML(r) inte hajat, det är att det största hindret för klasskampens utveckling inte utgörs av det "klassamarbetande facket" utan av det faktum att det faktiskt förekommer en massa klassamarbetstänkande bland svenska arbetare.

Finns det en chans för Proletären att vinkla någonting till att "facket har förrått arbetarna", så gör man det. Finns det en chans för Internationalen att påta in något uppbyggligt om facket i en rubrik, så gör man det, Även om det sen bara nämns i förbigående i själva artikeln.

En så förbannat central fråga som både "fackvänstern" och KPML(r) vill göra facket till är det inte.

Jag tror det finns anledning till återhållsamhet med dessa ständiga hänvisningar till facket, annars vete fåglarna om inte folk snart spyr på själva ordet. Så låt oss nån gång lämna detta uttröskade ämne.

Som du vill. Vi kan ju t ex övergå till att granska FAMs inställning till den rådande krisen i Sverige - vad ni anvisar för medel för arbetarklassen att bekämpa den. Som jag ser det,, liknar FAMs ".råd till arbetarklasen" mest bara "mera kamp".

Det är en grov förenkling, men den innehåller ett korn av sanning. Tillspetsat uttryckt: Bästa sättet att bekämpa krisen är att verkligen kämpa. Jag vill hävda att vi ännu inte nått dithän att det uppfattas som en självklarhet - varken bland arbetarna eller dom grupper som säger sig företräda dom - att det är kampens väg som är svaret på krisen.

Man kan generellt tala om två huvudlinjer i den svenska arbetarklassen: en klassamarbetslinje och en klasskampslinje. Det är förstås inget nytt, så har det alltid varit. Men jag vill poängtera särskilt två saker:

För det första. Klassamarbetstänkande kan inte bara avfärdas som villfarelser, "politikens irrationalitet". Illusioner hos särskilt efterblivna arbetare som underblåsts av skrupelfria byråkrater i "arbetarrörelsens" ledning.

Ideologiskt jams, typ "vi sitter ju alla i samma båt", kan naturligtvis förstärka den här sortens tänkande. Men finns ingen materiell grund så kan aldrig klassamarbete komma till stånd. Det förslår inte i längden enbart med skitsnack.

Hitler fick inte stöd från tyska arbetare därför att han gastade om den "tyska folksjälen", utan därför att hans parti fixade jobb tack vare den tyska rustningsindustrins uppbyggnad. När samma arbetare störtade österut några år senare mot Ural, nu som soldater i Tredje Rikets armé, så var det inte för att förverkliga Himmlers fnoskiga idéer om "germanernas urgamla mission i öster", utan därför att de lovats en ställning som en sorts "bättre", privilegierade arbetare i det kommande Tusenårsriket. Skyhögt över slavarbetarna från de underkuvade nationerna.

Ett modernt exempel utan motstycke är apartheid-politiken i Sydafrika som genomdrivits av det nationalistiska boerpartiet, vilket i huvudsak är ett vitt arbetarparti. Partiet har rötter tillbaka till den tid på 10- och 20-talen, när "socialistiska" representanter för den då utarmade vita arbetarklassen vädjade till den europeiska "arbetarrörelsen" om stöd för kampen för "ett vitt socialistiskt Sydafrika"(!). Ingen ska påstå att dom vita arbetarna röstar på nationalisterna blott och bart för att dom har fördomar om negrer. Tvärtom vidmakthåller dom medvetet dessa fördomar för att rättfärdiga sin klassallians med den sydafrikanska bourgeoisien, vilken dom har att tacka för sin privilegierade ställning.

Att klassamarbete fungerar, om inte alltid och i evighet, men för en tid och under speciella villkor, det har vi kunnat bevittna på betydligt närmare håll. Under 44 år bedrev ett så kallat arbetarparti en politik i det här landet som måste betecknas som uppenbart klassamarbete. Det är omöjligt att hävda att sossarna duperat arbetarna i 44 år. Då kan man lika gärna påstå att arbetarnas förståndsgåvor ligger i klass med schimpansens. Sossarna utlovade en materiell välståndsökning åt arbetarna och ett gynnsamt klimat för monopolbourgeoisien. Alltsammans centreras kring den heliga Tillväxten och Saltsjöbadsandan. Frågor som handlade om det som ligger utöver det materiella - "livskvalitén" - ställdes aldrig av SAP och har typiskt nog börjat ventileras först under 70-talet av grupper utanför SAP. Frågor som gällde arbetarmakt eller - inflytande i produktionen diskuterades väldigt förstrött och hypotetiskt, aldrig på fullt allvar. SAPs paradnummer var "standardökning och arbetsfred", ingenting annat. Och på de löftena fick de arbetarnas stöd. Eller snarare - för rätt ska vara rätt - de flesta arbetares stöd. Det intressanta är inte att ett reformistiskt parti pläderade för en klassamarbetspolitik, utan att dess löften successivt infriades, åtminstone fram till 70-talets mitt. SAPs politik har med andra ord varit självbekräftande.

Det finns ett annat sätt att se på saken också, som "vänstern" helst vill slippa att diskutera. För denna 40-åriga utveckling kan ju faktiskt också beskrivas i termer av att arbetarklassen bedrivit ett klassamarbete med monopolbourgeoisien under hela denna långa tid. Visserligen genom sina politiska och fackliga representanter, och visserligen utan att själva uppfatta det så - klassamarbete är ett värdeladdat ord. Men till syvende och sist kan ju SAPs agerande inte beskrivas som annat än det politiska uttrycket för en klass' målsättning och strävanden.

Jag menar att vi måste erkänna detta förhållande och häva alla "konspirationsteorier" på sophögen. Och vi måste komma ifrån den här inställningen att det framförallt handlar om att motarbeta vissa illusioner och förvillelser inom klassen. Vad som måste föras fram är en sakdiskussion om klassamarbetets följder, och i synnerhet dess begränsningar. Vi måste kunna visa på att utrymmet för klassamarbetslösningar minskar för varje dag. Att klasskampen, den oförfalskade, snart är den enda utvägen. Även på mycket kort sikt.

Det andra jag särskilt vill understryka är i vilken utsträckning klassamarbets- och klasskampstänkande vävts samman. Det finns inte två "fraktioner" inom klassen. Det är faktiskt väldigt få som är helt och hållet inne på den ena eller andra linjen. Samma arbetare som hyllar klassamarbetet på "riksnivå", så som det effektueras av SAP och LO, kan vara en renodlad klasskämpe gentemot sin egen arbetsköpare. Samtidigt måste vi konstatera att detta sammanvävde perspektiv återfinns också hos flertalet politiska organisationer som identifierar sig med arbetarklassens intressen. Inte ens en militant attityd speglat nödvändigtvis en genuin klasskampstendens. Det kan lika gärna vara fråga om att försöka tvinga kapitalet att "besinna sitt ansvar" för den svenska arbetarklassen. Någonstans i botten ligger en grumlig föreställning att det överhuvudtaget skulle vara fråga om något ömsesidigt ansvarstagande. Ett oskrivet "samhällskontrakt", kantänka?

När varvsarbetare på Salén-ägda (numera statliga) Götaverken upprördes över att Salén- rederierna beställde tankfartyg i Japan istället för i Sverige, så var denna indignation i grund och botten ett utslag av ett slags klassamarbetstänkande. Vem säger att Salén skulle bekymra sig alldeles speciellt om sina "egna" jobbare? Utifrån vilken underlig uppfattning om kapitalismen härrör en sådan idé? Visst ställer Saléns handlande kapitalismens vansinne i blixtbelysning, liksom de 30 upplagda tankfartygen i Byfjorden gör. Men de som förtjänar en utskällning är inte enbart bröderna Salén, utan varenda kapitalist i hela världen, vilka är ansvariga för ett ekonomiskt system där sådana här dårskaper hör till ordningen för dagen.

Jag kan inte komma ifrån känslan att resonemanget speglar en gammal patriarkalisk bruksmentalitet. Kanske ett arv från den svenska industrialismens barndom, vem vet? "Var och en på sin plats på samhällsstegen, men hand i hand mot framtiden."

Vissa "vänstergrupper" har tacksamt tagit upp denna i grunden skeva kritik av kapitalismen och fört den vidare. Och det är ingen engångsföreteelse. Ganska många krav och paroller som man återfinner inom "vänstern" måste betecknas som eftergifter åt ett dunkelt klassamarbetstänkande. Och då spelar det ingen roll hur "militant" man ställer kraven. Dynga är dynga, om än draperade i röda fanor.

Längst i detta avseende har nog Sveriges Kommunistiska Parti gått med sin broschyr om krisen. Broschyren bär den parodiska titeln Vad gör dom med vårt land? Det här landet har naturligtvis inte varit "vårt", inte för en dag. Redan i begreppet "vårt land" ligger en föreställning om någon slags förfoganderätt över den här plätten på jordklotet, som rimmar illa med miljoner löneslavars dagliga erfarenheter av sin faktiska livssituation. De som verkligen förfogar över det här landet är borgarklassen, och vi andra tillåts existera här blott som exploateringsobjekt på deras villkor. Att SKP yrar om vårt fosterland beror emellertid inte på okunnighet, utan på att de är företrädare för en klassamarbetslösning av nästan korporativt snitt, vilken involverar alla klasser och skikt i samhället, med undantag för "dom", dvs. monopolbourgeoisien, som utgör mindre än 1% av befolkningen. Ingen förvånas över att Nysvenska Rörelsens ordförande Per Engdahl har många uppskattande ord att säga om SKP.

Omslaget på SKPs broschyr pryds av en bild på ett förspikat fabriksfönster. På bräderna har någon klottrat: "Nedlagt. Flyttat till Hong Kong". Härifrån är steget snubblande kort till utfall mot "dom där jävla gulingarna som stjäl våra jobb". Komiken i det hela är dubbel: För det första brukar SKP hysa varma känslor för "gulingar", fast i ett annat land. För det andra så hotas just nu textilarbetarna i Hong Kong i sin tur av de ännu lägre lönerna i t ex Bangkok och Filippinerna. Kanske står dom och gnyr likadant över utlänningar som stjäl deras jobb. Världens arbetare står och skäller på varandra över gränserna och kapitalisterna samarbetar över gränserna. Detta problem ska SKP lösa genom att förstärka arbetarklassens nationalism och bymentalitet.

En annan variant på detta värnande om det "egna", det "nationella", är det numer ganska kända kravet på att "stoppa kapitalexporten". Trots de angrepp på utländska (aldrig svenska) multinationella företag som titt och tätt återfinnes i sossepressen, har vi hittills aldrig sett kravet på att de ska packa ihop och åka hem. När man ser kapitalimport som en rättighet, men kapitalexport som ett kapitalistiskt övergrepp, då blottas utan tvekan en viss "dubbelmoral". Men det är trots allt inte det det gäller: Med moraliserande kritik mot den dubbla, eller rättare sagt obefintliga, moralen, skjuter man ändå vid sidan om. Den mest hållfasta kritiken tar sin utgångspunkt i att inkonsekvensen speglar ett bristande verklighetssinne, och det hos individer som brukar beskylla revolutionärer för att vara svärmare och dagdrömmare. Å ena sidan försöker man föra resonemanget inom ramen för någon slags kapitalistisk verklighet, å andra sidan förnekar man kapitalismens natur. Ställer man krav på en "tyglad" kapitalism måste man trots allt göra det mot bakgrund av vissa insikter i kapitalismens sätt att fungera, dess "rörelselagar".

I något numer av Metallarbetaren såg jag en teckning som jag tror på pricken uttrycker reformismens kapitalism-uppfattning. Några kraftiga arbetare med orden SAP och LO på blåstället håller en drake tyglad med rep. Draken är förstås kapitalismen. Nu är det så att om man lägger repet om halsen på draken så stryps han. Och det vore naturligtvis ingen olycka. Men dom som idag reser parollen "Stoppa kapitalexporten" föredrar uppenbarligen långsam strypning. Draken ska göras funktionsoduglig, men inte avrättas. Eftersom de som håller i repen samtidigt gjort sig beroende av denna drakes tjänster, så måste denna utdragna avlivningsmetod betraktas som synnerligen förkastlig. Samtidigt hävdar man bestämt att draken är lika nyttig eller t o m nyttigare i medvetslöst tillstånd, medan man med hetta avvisar förslaget att en gång för alla ta livet av kräket och själva organisera sina angelägenheter.

Vad jag vill få fram med denna lilla fabel är att Sverige inte kan gå in för ensidiga importrestriktioner, förbud mot kapitalexport, åsidosättande av internationell handelspraxis etc, utan att bli utsatt för ekonomiska sanktioner från andra kapitalistiska stater. Väldigt stora stater, som t ex USA, skulle kanske klara det, men absolut inte Sverige. Med sitt utsatta försörjningsläge och vittförgrenade ekonomiska engagemang utomlands, torde Sverige vara bland de länder som sist kommer ifråga för en sådan politik.

Alternativet är en självförsörjningsekonomi med potatisodling som huvudnäring. Föralldel finns det ett begränsat utrymme för skyddsåtgärder mot t ex kapitalflykt, innan de utländska kapitalen börjar reagera och sätta in sina motåtgärder. Men som generell politik vore det som sagt mera realism i att kräva revolution på stubben.

Det går naturligtvis bra att betrakta omvärlden genom "ortodoxa" glasögon, att förhålla sig väldigt strikt marxistiskt till alla upptänkliga krav och paroller. Men då föreligger ju också risken att man isolerar sig från den verkliga kampen, att man av rädsla för att "sprida falskt medvetande" förskansar sig i ett elfenbenstorn. Förut resonerade du riktigt vettigt, när du medgav att man ibland får tumma på "principfastheten" för att överhuvudtaget få någon kamp till stånd. Nu är du tillbaka i samma renlärliga skolmästareattityd igen.

Hur då?

I t ex ditt förhållningssätt till krav som "Stoppa kapitalexporten". Att vissa krav kan ha en starkt mobiliserande verkan skiter du i. Du bekymrar dig bara om ifall kravet är "korrekt" eller ej.

Vad jag förut snackade om var ett rent praktiskt förhållningssätt till facket. Så jämförelsen är inte helt riktig. Men det är klart, i viss mån kan man väl tvingas tillåta sig att "tumma på principerna" för att "få något att hända". Men samtidigt vill jag hävda att den här debatten, "principfasthet" kontra "pragmatism" egentligen är ganska marginell. Det är inte beredvillighet från revolutionärers sida att tumma på sina höga principer som sätter igång arbetarkampen. Det säger sunda förnuftet. Överhuvudtaget är "vänsterns" fixering vid "krav och paroller" smått löjlig, och avslöjar ett närmast "råttologiskt" förhållningssätt till arbetarklassen.

Vad betyder nu "råttologi"?

En psykolog som bedriver sitt arbete huvudsakligen genom att försöka få laboratoriemöss att reagera på olika stimulanser, han är en typisk "råttolog". i sina experiment, med att försöka få dom arma mössen att göra si eller så, så testar han en massa olika metoder tills han slutligen hittat den rätta stimulansen. När olika "vänstergrupper" grälar inbördes om vilka som är dom "rätta parollerna" så tror man sig ibland förflyttad till en psykologkongress där "råttologerna" grälar om vilka stimulanser som sätter fart på laboratoriemössen.

Nu är du demagog!

Lite grann, kanske. Men i huvudsak har jag rätt. Människor har som bekant en benägenhet att generalisera utifrån personliga upplevelser och i det här fallet har "vänsterfolket" gjort likadant. Dom har först skapat sig en verklighetsuppfattning, sedan har dom börjat leva på ett visst sätt. Dom har t ex hoppat av den akademiska karriären och blivit proletärer istället. Men hur många gör på det viset? Nästan inga andra än dom själva. Men det fattar inte "vänstern". Dom har egentligen aldrig hajat det lär med att "varat bestämmer ens medvetande". Det märks på den idealism som genomsyrar hela deras handlande.

Vad har nu detta med ''krav och paroller" att göra?

Jag kommer till det. Alla människor, inklusive arbetare, lever under vissa objektiva betingelser. De flesta tar till sig de åsikter och värderingar som i deras ögon svarar mot, och ibland rättfärdigar, deras handlande. Eftersom arbetarklassen bedrivit ett sorts klassamarbete med "tillväxten" i centrum. så blir socialdemokratin deras naturliga ideologiska hemvist. Men detta klassamarbete sker på samhällsnivå och är mindre markant ju längre "ner" man kommer. På "verkstadsnivå" är detta luftiga "samhällskontrakt" ett dåligt skydd mot en skrupelfri arbetsköpare. Samma arbetare som i decennier röstat på klassamarbetspartiet SAP, kan i en given situation. på sin egen arbetsplats, gå ut i vild strejk och strunta fullständigt i vad SAP och LO tycker om sådana aktioner. Dom har inte råd att låta någon ideologisk barlast stå i vägen.

Jag erinrar om vad jag förut sa om hur klassamarbets- och klasskampstänkande vävts samman hos arbetarna. Vilken "linje" som kommer att dominera är inte i första hand beroende av hur pass "efterbliven/militant" man är, utan i vilken situation man befinner sig.

Låt mig ta ett exempel: Att Göteborgs varvsarbetare ännu inte bemött hotet mot deras jobb genom en offensiv masskamp beror inte på svagheter i de paroller som "vänstern" reser. Jag tror inte att KPML(r)s "förstatligande utan ersättning till kapitalisterna" lyckades göra en enda varvsarbetare mera stridslysten än vad han redan var.

Varvsarbetarnas kampvilja är beroende av den allmänna situationen, eller snarare deras uppfattning om denna situation - hur dom uppfattar sina möjligheter att rädda sitt skinn, individuellt eller kollektivt. Fortfarande är väldigt mycket osäkert: omfattningen av de planerade nedskärningarna, vad sossarna kommer att göra om de vinner valet, möjligheterna till en annan, alternativ produktion, chanserna att få något annat jobb i regionen…

Om det utbryter en verklig masskamp så beror det på att varvsarbetarna inte ser någon annan utväg, alltså på deras uppfattning om situationen. Jag upprepar: Kamp är svar på en situation, inte på en stimulans. Sedan väl kampen inletts kommer arbetarna att ta till sig de argument, krav och paroller som i deras ögon legitimerar deras handlande.

"Vänsterns" möjlighet att utlösa kamp ligger inte i att kläcka "dom rätta parollerna", utan i att på ett sakligt och resonerande sätt klargöra situationens verkliga karaktär och i att anvisa framgångsrika kamp- och organisationsmetoder.

Sammanfattningsvis så tror jag inte att det avhåller så särskilt många från att ta upp kamp om "vänsterns" paroller uttrycker en. entydig klasskampsståndpunkt. I all synnerhet inte när arbetarna själva väljer kampens väg. Däremot kommer säkert de paroller som lyser mest under själva kampens gång att influera det sätt på vilket de deltagande arbetarna efteråt väljer att analysera de händelser de varit med om. Men med kampens utlösning har de som sagt ganska lite att göra.

Har du något mer att tillägga innan vi avslutar den här intervjun?

Ja, att "vänstern" inte har bestått det prov den nuvarande krisen innebär för den. Den virrar omkring som yra höns och börjar kasta längtansfulla ögon på SAP och LO så fort det verkligen börjar hända nåt i samhället. För mig kan den lika gärna gå graven med en gång, för den har spelat ut sin roll. Men jag tror också att samhällsutvecklingen kommer att leda till uppkomsten av en ny vänster om kanske fem år, kanske tio år. Logiskt sett måste den uppstå.

Vilken roll tror du FAM kommer att ha där?

Svårt att säga. Men med vår betoning på klasskampslösningar och klassens självständighet gentemot det etablerade samhället tror jag att våra idéer har ganska goda förutsättningar för att vinna ökad terräng.