FÖRORD

Detta nummer av Rådsmakt är egentligen ett löftesbrott från vår sida. Den som läste nr 9-10 av denna tidning kunde - förutom det övriga intressanta materialet - också inhämta upplysningen att det var det sista, absolut sista Rådsmakt som kom ut. Grande Finale. Fortsättningsvis skulle vi (det var vårt högtidliga löfte) förenkla språket utan att förenkla innehållet. Därigenom skulle behovet av ett speciellt teoretiskt organ bortfalla och allt material vi fann värt att publicera kunde således platsa i en och samma tidning, Arbetarmakt.

Att upphäva splittringen mellan ett "utåtriktat" och ett "teoretiskt" organ var föralldel en lovvärd målsättning, men det sket sig i praktiken. Konkret exempel:

I Rådsmakt 9-10 publicerades första delen aven artikel som var en kritik av KAF:s fackliga politik. Vi skrev att den andra delen "troligtvis" skulle publiceras i Arbetarmakt nr 1/77. Om så skett, hade Arbetarmakt utkommit som dubbelnummer, eller eventuellt trippelnummer. Åtminstone om vi därutöver gett utrymme för några andra artiklar. Enbart det faktum att "teoretiska" artiklar brukar ha en ansenlig längd spräckte alltså dessa planer.

Vi hoppas dock att läsaren inte sörjer att Rådsmakt återuppstått från de döda.

Vad beträffar det här med att försöka förenkla språkbruket utan att förenkla innehållet, så finns det trots allt ett tappert försök i den riktningen, här i detta nummer. Nämligen den första artikeln i raden. När författaren kommit halvvägs fann han materialet närmast ogenomträngligt, vilket han naturligtvis sörjde över. Alla (?) författare vill ju nå ut till så många som möjligt. Därför experimenterade han ett tag med olika stilar, tills han slutligen bestämde sig för intervjuformen. Han uppfann alltså en politisk antagonist som fick i uppdrag att här och var inflika frågor, invändningar och kommentarer till huvudpersonens/intervjuoffrets annars ohämmade monolog. Här och var visade det sig svårt att finna frågor som föll in på ett naturligt sätt i texten, så bitvis har den intervjuade fått breda ut sig rätt ordentligt. I fullständigt medvetande om denna svaghet i artikeln, tror vi likväl att den på detta sätt blir klarare än vad som annars varit fallet. Och det får väl sägas förlåta en del.

Vad intervjun handlar om?

Ofta har vi fått höra att "kritisera kan ni, men att komma med något konstruktivt alternativ klarar ni tydligen inte av". Så denna första artikel tänkte vi skulle presentera Förbundet Arbetarmakts syn på och förhållande till kampen på arbetsplatserna, med så få polemiska utfall mot den övriga vänstern som möjligt. Även om det av naturliga skäl är svårt att helt undvika dem. Naturligtvis har vi inte med denna artikel sagt allt som finns att säga i denna fråga, men det är ju alltid en början.

I nästa artikel är vi emellertid tillbaka i vårt kära gamla fack igen: Det är den sedan länge efterfrågade del II av KAF, facket och den självständiga organiseringen som nu äntligen är i tryck. Enligt författarinnan själv är denna del bättre än den förra, som bl.a. innehöll vissa sakfel (vilket ingen annan än hon själv tycks ha upptäckt, f.ö).

Som helhet borde detta nummet" av Rådsmakt skingra alla underliga idéer som är i svang om Förbundet Arbetarmakts arbetsplatspolitik och förhållande till facket. För dom som vill läsa, vill säga.

RÄDSMAKT:s redaktion, oktober 1978