ARBETARMAKT
Workers' power league
Presentation
Nyheter
Plattform
Rådsmakt
Arbetarpress
Arbetarmakt
Bilder
English
Kontakt
 
Föregående sida
 
Vi finns också på:
Facebook
Wikipedia
RÅDSMAKT 9-10

ARBETARKLASSEN OCH DEN NATIONELLA BEFRIELSEN

Varför tar vi upp ett ämne som detta? Det anses ju allmänt inom vänstern för att vara färdigdiskuterat. Jo, med möjligt undantag av Sydjemen, är det först i fjol som den nya vänstern stått öga mot öga med en nationell befrielsekamps seger och vidare öden. Det som tidigare tillhört historien händer nu mitt ibland oss.

Alltfler rapporter om att MPLA har gått hårt åt arbetarklassen och vänstern har publicerats i år. På detta har vänstern svarat på olika sätt. En del slår sig för bröstet och säger: Vad var det vi sa?! Syns det inte nu att MPLA inte är socialistiskt? Andra föredrar att tiga eller kanske t.o.m. att blunda. Många är de antiimperialister som blivit upprörda då progressiva befrielserörelser, vilka man velat ge allt stöd, visar sig vara diktatoriska och byråkratiska.

ANGOLA

Vad är det då som hänt i Angola?

Efter kuppen den 25 april 1974 i Lissabon drog en strejkvåg fram över Angola. Denna varade i ungefär ett år. Genom strejkerna vann arbetarna i många industrier högre löner.

För första gången kunde de angolesiska arbetarna organisera sig i stor skala. Fackföreningar, arbetarkommittéer, kvarterskommittéer och andra folkmaktsorgan bildades. I Luanda bildades flera kvarterskommittéer av sluminvånarna efter de vita kolonisatörernas väpnade attacker. Då de bildades var de vanligen ej MPLA-kontrollerade, utan de betraktade istället MPLA som sin ledning. (Se utdraget ur MPLA:s tidning Vitória é Certa om "folkmakten är en väldig kraft" efter artikeln.) Sedan masskampen lagt sig i mitten av 1975 upplöste eller omorganiserade MPLA folkmaktsorganen så att de skulle bli byråkratiskt kontrollerade drivremmar mellan befolkningen och MPLA.

MPLA och arbetarklassen

Den koalitionsregering som bildades i januari 1975, mellan MPLA, UNITA, FNLA och de portugisiska kolonisatörerna, uppmanade de strejkande arbetarna att återgå. Strax därefter utfärdades ett dekret enligt vilket regeringen fick makt att placera strejkande hamnarbetare och andra arbetare under militär kontroll.

Då hamnarbetarna i Lobito började strejka sände MPLA trupper mot dem eftersom de ansåg att UNITA låg bakom (de UNITA-stödjande) Ovimbunduarbetarnas aktion. Sedan UNITA slagit tillbaks MPLA:s styrkor tvingade i sin tur UNITA arbetarna att avbryta strejken, eftersom den förhindrade att zambiska förråd nådde "afrikanska befrielsestyrkor" (UNITA).

Sedan koalitionsregeringen kollapsat och inbördeskriget åter startat i juli 1975 och MPLA ensamma regerar i Luanda, arbetas det återigen nästan dygnet runt i hamnen och arbetsdagen har förlängts utan löneökningar.

I ett tal i december 1975 förklarade president Agostinho Neto att MPLA stod inför ett tvåfrontskrig. Den ena fronten var mot UNITA och FNLA. Den andra fronten var "slaget om produktionen, slaget om arbete, för produktivitet, mot lathet, mot sysslolöshet och mot sabotage av våra bakre linjer". Vidare klagade Neto över det otillräckliga arbetet i fabrikerna. Det var i många fabriker som produktionen låg efter, men hamnen var MPLA:s främsta problem. (Hamnarbetarna stod i ledningen för den tidigare strejkvågen.) "Så kallade arbetare" som, "saboterade ekonomin" fördömdes.

12 januari 1976 meddelade UPI från Johannesburg att "MPLA i en nyhetsutsändning från huvudstaden Luanda sagt, att arbetsnedläggelser av lärare, elektriker, bagare, sjuksköterskor, mekaniker och statstjänsteman nästan paralyserat staden Quibalas och dess omgivande distrikts viktiga servicenäringar. Den gav ingen orsak till strejkerna."

Under maj och juni 1976 har Luanda och andra städer drabbats av den största strejkvågen sedan den efter kuppen 1974. Arbetarna har gått ut i strejker, maskningsaktioner och andra åtgärder för att kräva högre löner och bättre arbetsförhållanden. De direkta orsakerna till strejkerna är inflationen, knappheten på (och ibland obefintligheten av) baslivsmedel. Arbetslösheten har också stigit våldsamt.

I ett vidare perspektiv beror arbetarkampen på att nu har arbetarna befriats från det direkta koloniala förtrycker och att faran för krig inte längre är överhängande. De väntar sig nu ett bättre liv när den ekonomiska kris som orsakades av inbördeskriget borde vara över. I detta läge har regeringens stränga åtgärder och vädjanden inte varit populära.

Bland de företag som arbetarna strejkade på återfinns sisalföretaget Siga och textilföretaget Textang. På Textang krävde arbetarna en minimilön. Den 15 maj skrev MPLA:s tidning Jornal de Angola att "incidenterna" vid Siga och Textang orsakats av "odisciplinerade element, utan band till MPLA, och andra agitatorer, vilka hade infiltrerat arbetarklassen för att skapa ett kontrarevolutionärt tillstånd..." Tidningen utvecklade därefter teorin om att av imperialismen dominerade länder måste gåigenom två stadier efter befrielsen, först kapitalism och först därefter socialism. Men denna teori har visst inte gillats överallt i Angola: "En del element inom de arbetande massorna har visat missnöje med begreppet om stadier, vilka måste objektivt passeras, och har obetänksamt öppnat sig själva för all möjlig sorts ideologisk subversion - det första steget mot än mer radikala aktioner." UNTA:s (Angolas Arbetares LandsOrganisation) ledare Aristidas Van-Dunen besökte Textang och fördömde de strejkande.

I Cuanza Sulprovinsen antog den 13 maj en UNTA-delegation en resolution som krävde att regeringen krossar strejkerna. Vid landets enda kaffesäcksfabrik beordrade regeringen de strejkande att återuppta arbetet.

Då premiärminister Lopo do Nascimento gjorde ett policyuttalande om MPLA:s socialistiska alternativ förklarade han att arbetarnas krav var "orealistiska" och uppmanade dem att göra et oerhörda uppoffringar". Vid ett tal i de nationaliserade fabrikerna i Dondo, 15 mil syd- ost om Luanda, var hans tema att arbetarna måste göra uppoffringar för återuppbyggandet av landet. Även funktionärerna från UNTA har åkt runt och försökt förmå arbetarna att återgå. En av UNTA:s regionsekreterare anser att arbetarnas främsta uppgifter är att öka produktionen.

När denna våldsamma ordkanonad inte hjälper har säkerhetspolisen DISA (Angolas Styrelse för Information och Säkerhet) kopplats in för att arrestera strejkande arbetare. För att motivera dessa arresteringar beskylls strejkerna för att vara underblåsta av "vänstern", "sabotörer", "förrädare", "imperialismens-kolonialismens tjänare" och UNITA:s och FNLA:s agenter. Arbetsminister David Aires Machado anklagade några arbetare för "opportunism" och för att "motsätta sig socialismen". (Se även citatet från Jornal de Angola ovan.)

Samtidigt med den rena strejkkampen har olydnaden ökat. Washington Poet skriver dian 18 maj:

"Arbetarna accepterar inte längre alltid direktörernas order - statliga eller privata - och de håller ibland möten för att avgöra om de skall lyda eller vägra. Konflikterna mellan arbetare och ledning har, även i nyligen nationaliserade fabriker, blivit ett sådant bekymmer för regeringen att parti- och fackföreningsledare nu går från fabrik till fabrik för att förklara varför disciplin och produktion måste vara dagens paroll."

Men inte enbart fabrikerna har "drabbats". Det har även trupperna blivit. Försvarsminister Iko Carreira klagade över att det fanns en "viss anarkistisk känsla" och "tendens mot absolut jämlikhet" i de väpnade styrkorna. Vidare så sade han att trupperna visade liten respekt för sina befäl.

MPLA och vänstern

MPLA fick tidigt opposition från vänster. Här skall inte redogöras för alla grupper, utan enbart de som jag vet MPLA slagit till emot. De är RA (Aktiv Revolt), OCA (Angolas Kommunistiska Organisation), CAC (Amilcar Cabrals Kommittéer) och RS (Socialistisk Revolution).

RA var från början en oppositionsfraktion inom MPLA. Dess ledning har en gång i tiden även tillhört MPLA:s. RA fördömde Netofraktionen för "presidentialism" och anklagade MPLA för att fungera på ett "stammässigt och regionalistiskt" sätt. RA hade inte samarbetet med MPLA-ledningen sedan regeringen bildades. Den har starkt stöd på universitetet i Luanda och bland MPLA:s intellektuella.

CAC står nära det portugisiska UDP (den maoistiska valfront som stödde Carvalhos presidentkanditatur). CAC hade ett betydande inflytande inom kvarterskommittéerna. Dess tidning hette Poder Popular.

OCA är omorganiseringen av CAC sedan MPLA krossat denna organisation. Dess tidning Jornal Comunista anser att MPLA är ett borgerligt parti och fördömer dess repressiva och arbetarfientliga politik. OCA förordar ett upprättande av en "folkdemokrati". De är motståndare till UNITA och FNLA och de fördömer Sovjets "socialimperialism". Vidare anses USA vara det angolesiska folkets huvudfiende och att den "kubanska ockupationsarmén, liksom alla andra främmande trupper i Angola" bör dras bort.

RS definierade sig själva på följande sätt:

"Till Angolas arbetare! Nej, detta är inte ett nytt parti som dyker upp på scenen. Det är bara en tidning som stöder arbetarna och deras kamp. Tidningen strävar efter att delta i arbetarnas kamp och i deras dagliga liv, och att hjälpa dem att ta sig förbi hindren på vägen mot ett verkligt fritt Angola, mot en total självständighet som en gång för alla tar avstånd från all form av exploatering, mot ett socialistiskt Angola! ALL MAKT ÅT ARBETARMASSORNA! FÖR ETT SJÄLVSTÄNDIGT OCH SOCIALISTISKT ANGOLA!"

I oktober 1975 arresterade MPLA, i samband med knäckandet av de kvarterskommittéer som var för självständiga, flera medlemmar ur CAC och RS. De släpptes i november då en del utvisades till Portugal. De övriga skingrades med tvångsåtgärden. Poder Popular förbjöds. Hela operationen framställdes som en kampanj mot "Trotskijs och Bakunins partisaner". Inrikesministern, Nito Alves (1), deklarerade att efter "FNLA och UNITA skulle kampen föras mot ’ultravänstern’".

De första dagarna i februari 1976 häktades de som arbetade med radioprogrammet "Kudibenguela" ("Vår Kamp"). Den 6 februari protestdemonstrerade 600 studenter och hamnarbetare och krävde att programmet åter skulle sändas, liksom att alla vita och mesticos skulle lämna regeringen.

I början av april 1976 arresterade DISA de som distribuerade regeringsfientlig litteratur med hjälp av bl.a. godtyckliga husundersökningar. Alla de som haft kontakter med RA arresterades. Polisen brände även landets bästa bibliotek av revolutionär litteratur eftersom det skapats av en sympatisör till RA. Dessutom arresterades medlemmar ur OCA och CAC och andra politiska grupper från slumområden. Innan månaden var tillända hade DISA arresterat mer än 100 människor, varav många unga kommunister. Denna gång förbjöds de två tidningarna Angola och 4 de Fevereio.

Motiveringen för jakten på vänstern gavs av Nito Alves i början av april. Han beordrade då alla folkkommissioner på kvarters-, kommunal- och provinsnivå att vara vaksamma och att sända alla medlemmar av RA och OCA till myndigheterna. "Eftersom de är reaktionens hörnsten är denna operation livsnödvändig för revolutionens försvar, för befästandes av vår politiska ställning och för vårt framåtskridande." "Alla uppenbart reaktionära individer - de mån vet tillhör OCA, antingen som rådgivare, författare eller propagandister, eller de som tills nu varit passionerat lojala gentemot RA eller har visat en liknande attityd - skall omedelbart arresteras." Vidare så anklagade han OCA för att ha "infiltrerat" regeringens ministerier. Underförstått - den nya regeringens statsapparat skall enbart befolkas med människor som står för MPLA:s politik. Neto deklarerade några dagar tidigare att "Medvetna eller ej, så är de imperialismens agenter inom vår rörelse. De (OCA) hyllar ett socialistiskt land som aldrig hjälpte oss under kriget. De hyllar Kina ... De som framhärdar är förrädare." Alves sade även att "omskolningsläger skulle inte byggas. Självklart kan några räddas genom omskolning och övertalning. Men de omedgörliga, de mest hårdnackade, de envisaste, måste elimineras."

MPLA:s generalsekreterare, Lucio Lara, sade i månadsskiftet mars-april att "Fienden skapade grupper med fantasinamn som "Kommunist" för att de skulle tyckas mer avancerade än MPLA:s program. Därefter sattes dessa organisationer, vilka med absolut säkerhet har skapats av CIA och som har ett vansinnigt och osammanhängande språk, till att på punkt efter punkt förolämpa MPLA." Att "förolämpa MPLA" har nu blivit en förbrytelse som straffas med döden.

MPLA och poder popular

Sedan MPLA blivit ensamma herrar i Luanda underställdes de organ som bildats under massuppsvinget MPLA, bl. a. de oberoende fackföreningarna och arbetarkommittéerna. Några kvarterskommittéer upplöstes med våld. Under parollen "slaget om produktionen" arresterades arbetarledare som inte gav efter, taktökningar infördes och arbetsdagen förlängdes. I september och oktober 1975 arresterades ledare för flera folkmaktsorgan, arbetarkommittéer, kvarterskommittéer, studentorganisationer och andra lokala organ i Luanda, Benguela och Sao Paolo.

Den 5 februari institutionaliserades masskontrollen genom Folkmaktslagen. Denna föreskriver val till folkkommittéerna på kvarters-, by-, kommunal- och provinsnivå. De två första väljes direkt. Emellertid skall det inte finnas någon allangolansk folkkommitté, vare sig vald eller ej. Sympatisörer till och f.d. medlemmar i UNITA och FNLA, liksom de som utsår "rasism", "tribalism" eller "regionalism', samt de som dömts för "ekonomiskt sabotage" och "slöhet" saknar rösträtt.

Agostinho Neto rådde arbetarna att vid val till arbetarkommissionerna skulle de "inte välja... de som pratar bäst utan de som arbetar bäst..." För att arbetarna skulle förstå Netos vink fanns i samma nummer av Vitória é Certa en beskrivning av vad som hände en arbetarkommission som inte följde MPLA:s politik. På SATEC i Dondo, där 1200 arbetare jobbar drog MPLA:s aktionsgrupp igång en kampanj för att sparka den sittande kommissionen. På ett fabriksmöte den 24 november 1975 antogs en resolution som fördömde "arbetararistokratin" inom kommissionen för att den inte löst de administrativa problemen med att öka produktionen. En av MPLA:s funktionärer i Dondo, Parkassa, talade till församlingen. Han sade att "arbetarkamraterna på SATEC är totalt odisciplinerade och denna fabriks produktionsminskningar har orsakats av arbetarnas odisciplin." Vidare talade han om för SATEC-arbetarna att deras allierade inkluderade "den nationella bourgeoisiens patriotiska kamrater".

Ursprungligen var det meningen att valen till folkmaktsorganen skulle hållits den 13 maj, men strejkvågen uppsköt valdagen. Inrikesminister Alves sade att valen skulle förlora mycket av sin revolutionära betydelse då huvudstadens produktion var lamslagen. MPLA blev även bekymrad över att vänstern skulle vinna framgångar i valen och sedan använda dessa i en kampanj mot regeringen. För att förhindra oppositionen från att få någon framgång beslöts att till de folkmaktsorgan som skulle väljas i städerna (kvarterskommittéerna) fick enbart de MPLA-dominerade arbetar-, ungdoms- och kvinnoorganisationerna ställa upp kandidater. I valet hade de röstberättigade att välja MPLA:s enda lista. Alla de som brännmärkts som "infiltratörer" fr.a. före detta medlemmar i RA och CAC, förbjöds att rösta. Resultatet var en stor flop - endast 10% röstade. MPLA behöver tydligen lära sig av VietMinh och FNL. (Se nedan.)

Folkmaktsorganens makt är inte stor. De har rätt att fatta lokala beslut som att starta handelskooperativ i slumområdena eller att dra igång utbildningskampanjer. De har även rätt att inlägga sitt veta mot utnämningar till de lokala myndigheterna.

En plantageägare beskrev i Le Monde den 28 februari arbetarkommittén på hans plantage som "ett enkelt rådgivande organ". Han tillade att "ledningens makt är obruten". I de nationaliserade företagen har det bildats förvaltningskommittéer. En del av medlemmarna utses av staten, en del väljs av arbetarna efter förslag från fackklubben. För att ytterligare hålla efter arbetarna har milisens, ODP (Folkets FörsvarsOrganisation), fabriksenheter, CV (VaksamhetsKommittéer), fått i uppdrag att bevaka arbetarna, öka produktiviteten och förhindra spridandet av revolutionär litteratur.

Vänstern har haft två "poler". Den ena är de intellektuella i ledningen för RA. Den andra är de som var med och bildade de olika fackföreningar, arbetarkommittéer, kvarterskommittéer o.likn. som uppstod efter kuppen i Lissabon den 25 april 1974.

Det faktum att MPLA:s repression mot vänstern inte givit upphov till svårare konflikter mellan MPLA och befolkningen visar att vänsterns inflytande inte varit särskilt stort och att befolkningen litar på MPLA. Att arresteras har under hela kolonialtiden varit all oppositions öde. Ifall de nu inte avrättas, även om Alves hotar, så innebär detta, och uppfattas även som så, en kvalitativ förändring av de politiska spelreglerna.

MOÇAMBIQUE

I Moçambique är läget i princip detsamma. Det är inte tillåtet att strejka och arbetarna uppmanas att avstå från dem och istället höja produktionen för "att rädda landets ekonomi". En av landets ledare, Armado Guezbo, har förklarat att "i en folkets stat som Moçambique finna det ingen anledning för oss att strejka eftersom staten försvarar arbetarnas intressen".(2) Inte heller finns det någon självorganisering bland städernas massor så att de åtminstone skulle kunna kontrollera de styrande. Massorna är istället organiserade i grupper som styrs av Frelimos ledning.

BAKGRUNDEN TILL DEN NATIONELLA BEFRIELSEN

Man skulle nästan kunna tro att det är första gången en befrielserörelse kommer till makten med anledning av hur den svenska vänstern reagerat. Det är förvisso första gången som MPLA kommit till makten, men andra befrielserörelser har gjort det tidigare.

Som marxister anser vi inte att historien består av en massa orelaterade händelser, utan att det går att finna samband, inbördes relationer, orsak och verkan. Dvs. historien följer vissa lagar. En uppfattning om hur dessa lagar verkar får man genom att studera liknande händelser tidigare i historien. De fall som är aktuella för oss är följande befriade länder: Jugoslavien, Albanien, Vietnam, Nordkorea, Kina, Indonesien, Nordvietnam, Kenya, Kuba, Algeriet, Sydjemen, Bangladesh, Kambodja, Sydvietnam, Laos, Guinea-Bissau, Moçambique och Angola. Det är i dessa länder som imperialismen kastats ut med vapenmakt. Fast Nordkorea och Bangladesh intar en särställning eftersom dessa länder befriades av ett annat lands armé, Sovjets resp. Indiens.(3)

Att tro att de händelser som inträffat i Angola skulle vara unika bland de uppräknade staterna har sin grund i att man fullständigt missuppfattat vad den nationella befrielsen innebär och hur de olika klasserna står i förhållande till varandra.

Kardinalfelet är att tolka nationell befrielse som en socialistisk revolution. Med en socialistisk revolution avser jag en social och politisk process som möjliggör för människorna, och då fr.a. arbetarklassen, att själva besluta om sina liv och sin framtid, samt att själva förvalta samhällets alla aspekter utifrån sina beslut. Den socialistiska revolutionen syftar till "människans befrielse", inte nationens.

Människan har sedan det första klassamhället uppstod gått igenom många revolutioner och produktionssätt på sin väg mot det (hägrande?) socialistiska samhället. Kort uttryckt innebär den nationella befrielsen ytterligare ett steg på vägen fram till avstampet - från "förhistorien" in i Historien - den socialistiska revolutionen.

Med detta vill jag på intet sätt säga att jag föraktar eller nedvärderar de nationella befrielserna. Jag vill enbart placera dem i sin rätta omgivning, även om detta tar bort den största glansen.

De nationella befrielserna bygger på en aktivering av fr.a. landsbygdsbefolkningen, de intellektuella och småborgarna. Först under kriget i slaget mot imperialismen och därefter i slaget om produktionen. I Moçambique t.ex. bildades folkmilisen, utbildningskampanjer genomfördes, hälso- och sjukvården organiserades och befolkningen organiserades för att på alla sätt understödja gerillakampen. Levnadsstandarden, både materiellt och kulturellt, höjs avsevärt i de befriade länderna i jämförelse med de länder som ej befriats.

För att ekonomin i de fattiga länderna i "tredje världen" skall komma ur det mer eller mindre stagnerande strupgreppet fordras att den under imperialismen underordnade positionen bryts. För de länder som saknar utpressningsmöjligheter (som olja) gentemot kapitalismen fordras att banden bryts helt. (Jag vill betona att kampen för nationell befrielse i grund och botten är en inomkapitalistisk kamp. De små drag av antikapitalism som finns i kampen är en kompromiss med massorna och den verkliga antikapitalismen brukar inte visa sig förrän ett bra tag efter befrielsen.) Pga. imperialismens mäktighet, den genomsyrar dessa länder överallt, fordras från de fattiga länderna att de i ordets verkliga mening mobiliserar allt vad de har. Eftersom klasstrukturen är outvecklad med nästan inget proletariat får kvantitet ersätta kvalitet, och en så stor del av befolkningen som möjligt dras in i kampen.

Trots detta är befrielserörelserna svaga om de inte har baser fredade i angränsande länder och får vapen, allt tyngre och modernare ju längre kriget varar, från vänligt sinnade stater. Så redan vid befrielsen har fröet till ett nytt beroende uppstått: ekonomiskt - vapnen skall betalas, militärt - nya vapen och reservdelar behövs, kulturellt - kader har under kampen utbildats i de vänligt sinnade staterna. Det land som främst brukar bistå med vapen och utbildning är förstås Sovjetunionen.

De interna medel att sätta fart på ekonomin som den "tredje världens" stater har att laborera med är att först bryta med imperialismens förslavande bojor. Därefter att genomföra en jordreform, eftersom jordbruket är den enda sektorn inom ekonomin som skulle kunna producera ett någorlunda stort nationellt överskott för investeringar. Jordreformen kommer till att börja med att innebära att jorden splittras upp på de som brukar den. Detta är böndernas pris för att delta i masskampen mot imperialismen. (I Västeuropa skedde jordreformen istället under värdelagens "bistra sken": här kom allt färre att äga allt större bitar.) Så småningom tvingas även de nyligen befriade länderna att slå samman de små jordbruken till större enheter - kooperativ, kommuner, etc. Detta ger nämligen ett betydligt större överskott, vilket ju är vad det hela handlar om. Det är inte enbart det absoluta överskottet som blir större, utan även det relativa. Kollektiviseringen hindrar bönderna från att själva bestämma över sitt överskott. Slutligen brukar landets producenter, arbetarna och bönderna, itutas en strängt konsumtionsfientlig ideologi, för att med ideologiska medel hålla kostnaderna nere. Ty ju mindre som konsumeras, desto mer kan investeras. Ideologin har likheter med den som delar av bourgeoisien hade under den ursprungliga kapitalackumulationen - den kalvinistiska/reformerta kyrkans hat mot njutningar. Denna ideologi fungerade för den uppåtstigande bourgeoisien, men den kommer inte att lyckas för den uppåtstigande statsbyråkratin. Det beror på att för borgaren var det en direkt koppling mellan honom själv, hans ideologi och hans framgång. Så är det inte i statsbyråkratierna. Här är det istället arbetarklassen, som aldrig varit känd för konsumtionsfientlighet, och bönderna som ska stå för uppoffrandet, medan fr.a. statsbyråkratin håvar in vinsten. Att de från konsumtionssamhället alienerade intellektuella i Västeuropa anammar ideologin är inte så konstigt.

När länderna har befriats finner de att ekonomin inte börjar accelerera av "sig själv", trots alla åtgärder. För att verkligen få fart på ekonomin fordras produktionsmedel och krediter. Dessa står enbart att finna på två ställen här på jorden, hos imperialismen och hos Sovjetunionen. I det att det befriade landet vänder sig utåt för att till slut uppnå målet, den primitiva/ursprungliga ackumulationens genomförande, och därmed landets ekonomiska utveckling, ligger den viktigaste orsaken till att landet tvingas upprätta ett nytt och annorlunda beroendeförhållande än det tidigare. Pga. att det hätska motsatsförhållandet mellan imperialismen och det dominerade landet kommer till öppet uttryck under den antiimperialistiska kampen brukar landet tvingas vända sig till Sovjetunionen för att få hjälp. Algeriets, Kenyas och Indonesiens "försoning" med den gamla kolonialmakten är välkända "undantag" som beror på bourgeoisiens ställning i dessa länder och dess grepp om befrielserörelserna.

Brytningen mellan Sovjetunionen och Jugoslavien 1948 – som berodde på att Jugoslavien inte ville att landets ekonomiska, och därmed sociala och kulturella, utveckling skulle beslutas i Moskva – har lett till att Jugoslavien knutits upp till kapitalismen och att ekonomin nu fungerar efter värdelagen, precis som i Västeuropa. Någon ekonomisk självständighet för ett litet land finns inte. Att Kina i mer än 15 år klarat sig utan sovjetisk hjälp beror främst på landets storlek, och därmed även dess "marknads". Kulturrevolutionen visar på det pris som måste betalas för självständigheten från Sovjetunionen för att istället gå sin egen väg: 4 år av kaos och anarki. (4) Och ändå lyckas det inte för Mao Zedongs fraktion att slutgiltigt förstöra Liu Shaoqis och Deng Xiaopings fraktion. Dengs starka ställning vid Zhou Enlais död visar att fraktionen gjort en otroligt stark comeback. Utrikespolitiskt har kritiken av Sovjetunionen alltmer inneburit att man lierat sig med kapitalistiska, imperialistiska och reaktionära regimer. I och med att det gamla ledarskapet nu snart dör bort kommer ytterligare en fraktionskamp att uppstå. Och denna gång kommer Maofraktionen vara mycket svag utan sin ledare, Mao Zedong. Det finns en risk, även om den är liten, att Dengfraktionens decentralism resulterar i att marknadskrafterna får ett spelrum och att dörren till kapitalismen öppnas, liksom i Jugoslavien.

SOVJETUNIONENS ROLL

Det uppenbara faktum att Sovjetunionen stöder de nationella befrielserörelserna visar med all tydlighet att åtminstone SUKP (SovjetUnionens KommunistParti) anser att eventuella socialistiska ingredienser i den nationella befrielsen kan hållas tillbaka. Ty varför skulle SUKP bidraga till att arbetarklassen i "tredje världen" skulle härska i "sina" länder - en uppmuntran till Sovjetunionens och Östeuropas arbetarklass att kräva samma inflytande - samtidigt som man flera gånger i blod krossat arbetarrevolter (från Kronstadt 1921 över Östtyskland 1953, Polen och Ungern 1956 till Polen 1970-71 och 1976) förutom ett otal (vilda) strejker?

Sovjetunionen är den främste representanten för ett produktionssätt som är artskilt från kapitalismen. Jag kallar detta produktionssätt för statsbyråkratiskt. Pga. denna artskillnad står världens huvudmotståndare, USA och Sovjetunionen, mot varandra på ett djupgående antagonistiska sätt. Denna fundamentala motsättning modereras dock ibland då de bägge anser att detta kan vara en bra taktik, som idag då de bägge systemen präglas av djupa ekonomiska kriser - i Väst stagnation och inflation och i Öst avsaknad av modern inhemsk teknologi och svårigheter att få jordbruket att uppfylla sina planer. Resultatet blir att Väst säljer till Öst det som det saknar och sen blir alla nöjda.

Trots sin fundamentala motsättning till imperialismen är inte Sovjetunionen alltför piggt på att öppet gå emot kapitalismen. USA:s övertag i kärnvapen är bara en del av förklaringen. Pga. att kapitalismen än så länge är det starkare av systemen och därför kan spela på statsbyråkratiernas strategiska motsättningar, medan statsbyråkratismen enbart kan spela på kapitalisternas taktiska motsättningar. För att undvika allt detta föredrar Sovjetunionen att alla nya revolutioner är väl kontrollerade av SUKP och Röda Armén, helst att landet även har gemensam gräns med Sovjetunionen, eller av Sovjetunionen dominerade länder.

Men SUKP kan inte bestämma vad som skall hända i jordens alla hörn. När en nationell befrielserörelse startat och fått något slags bas och lokalt stöd brukar Kreml ta sig an den och hjälpa den med vapen m.m. för att knyta upp den till sig och på så sätt få den att underordna sig Sovjetunionens utrikespolitik. Att stödja nationella befrielserörelser hjälper också byråkraterna i Kreml att framställa sig själva som socialistiska internationalister i arbetarklassens ögon.

Dessutom är nationella befrielserörelser ett ganska så bekvämt och billigt sätt för Sovjetunionen att föra kampen mot kapitalismen på. Tillika ett rätt säkert kort. Om kapitalismen lyckas utrota en gerillarörelse förlorar SUKP fr.a. prestige. Omvänt är förlusten för imperialismen större - en del av sitt område. Även prestigeförlusten blir större för kapitalismens ty den brukar vara mer direkt inblandad i gerillakrigen än vad Sovjetunionen är.

För herrarna i Kreml är "tredje världens" bönder bara bönder i världspolitikens schackparti. Vita Huset, Kremls motståndare, har samma uppfattning om bönderna. Det är mycket mer intresserat av råvarorna och marknaderna där bönderna finns än av bönderna själva.

NATIONALISMEN

Den ideologi som åtföljt de nationella befrielserörelserna har varit nationalismen, och inte den socialistiska om klasskampen. Detta är egentligen inte alls underligt. Nationalismen uppstod då världsekonomin nått det stadium då bildandet av nationalstaten fullbordades, i Europa under 1800-talet. När de nationella befrielserörelserna skall skapa ett modernt land, målet för dess verksamhet, måste de göra som en gång Kajsa Warg: "Man tager vad man haver!" Problemet är bara att inte någon av de ekonomiska eller politiska institutioner som ett modernt samhälle behöver finns tillgängligt. Allt som finns är folket och landets nationella särdrag. För att använda sig av dessa odlas nationalismen.

Orsaken till att jag är så kritisk mot nationalismen är att den delar världen i olika nationer istället för i olika klasser. Klassmotsättningarna underordnas de nationella motsättningarna. Vidare så ses den egna nationen som alldeles säregen och viktigast i världen. Ett återupplevande av urgamla (och utdöda) (bonde) seder och -bruk åtföljer oftast nationalismen.

Att vara avogt inställd till befrielserörelserna pga. deras djupgående och äkta nationalism - vilket jag är övertygad om att många som stöder befrielserörelserna skulle vara om befrielserörelsernas nationalism "översattes till svenska" - visar bara att man tror att nationalismen enbart är ett fult påhäng på en i övrigt socialistisk utveckling. Men eftersom socialismen inte är drivkraften i den nationella befrielsen, utan istället igångsättandet av ekonomin, så är dessa processer en integrerad helhet. Det finns då ingen anledning att kritisera en del av denna helhet, som om den delen skulle kunna utbytas mot en bättre. (Detsamma gäller befrielserörelsernas klassanalys och frontteori som jag tar upp längre fram.) Istället måste kritiken riktas mot processen som helhet.

DEN SOCIALA OCH POLITISKA SCENEN

Eftersom länderna i "tredje världen" har en outvecklad ekonomi förekommer knappast någon arbetarklass. Bourgeoisien är till största delen ej industribaserad och landets överväldigande befolkning är bönder, självägande eller arrendatorer, och lantarbetare. Dessutom saknar en stor del av befolkningen fast inkomstkälla, trasproletariatet.

Till skillnad från ryska revolutionen, vilken huvudsakligen var proletär och där bönderna fick spela rollen av arbetarnas fotsoldater, är de nationella befrielserna på intet sätt proletära. Folkkrigen är inte heller några proletära klasskrig. Strategin går ut på att erövra landsbygden för att på så sätt omringa städerna. I krigens slutskede befrias den under kriget rätt passiva staden (och därmed även arbetarklassen) av bondearmén. Då arbetarklassen efter befrielsen höjer sin röst brukar den snabbt tystas, som jag ska visa nedan. Arbetarklassens egna handlingar är ett (överkomligt) hinder för det nationella uppbyggandet.

De som t.ex. tror att FNL:s erövring av södra Vietnam var en öppen eller dold socialistisk revolution, och därmed även i viss mån arbetarklassens, borde begrunda följande. Enligt vad som idag är allmänt accepterat så var FNL hela tiden Lao Dongs (Vietnams Arbetarparti) förlängda arm för kampen om södra Vietnam. Trots detta strömmade inte det sydvietnamesiska stadsproletariatet till sitt partis täckorganisations stöd. (Var det kanske förfört/köpt av USA-imperialismen?) Tvärtom, under hela kriget hade FNL inte alls samma kraftfulla stöd i städerna som det hade på landsbygden, och det stöd som fanns baserade sig huvudsakligen på de intellektuella. Detta kan inte enbart berott på att städerna var befästa kaserner, för under kampen mot den återvändande kolonialismen 1945 och i kampen mot Diems förtryck i slutet av 50-talet spelade städerna en rätt aktiv roll. Hur himmelsvid är inte skillnaden mellan FNL:s offensiver in i städerna och proletariatets försök att framtvinga sina lösningar, såsom i Spanien 1936, i Ryssland 1917 och i Ungern 1956?

Då målet är att bygga upp landets ekonomi accepteras alla klassers medverkan, även småbourgeoisiens och bourgeoisiens. De enda som brukar kastas ut ur den folkliga alliansen är den del av bourgeoisien och byråkratin som korrumperats av och knutits upp till imperialismen, liksom den del av jordägarna som äger "för mycket". I. annat fall kan dessa bli en effektiv spärr mot den framtida jordreformen.

Den nationella befrielsen är en rörelse som mäktar att använda sig av samhällets olika klasser och skikt "som det passar den". Strax efter befrielsen brukar arbetarklassen få veta sin plats: att arbeta, att inte ha för höga krav som får betalas av de fattigare i allas vår gemenskap, och att inte störa produktionen/ackumulationen genom egoistiska aktioner. Några ar efter befrielsen brukar bourgeoisien nationaliseras. Ibland med ersättning, som i Kina. Ofta får dess tekniska och administrativa grenar stanna kvar på sina poster.

Detta dribblande fram och tillbaka med olika klasser märks förstås i den officiella ideologin. Denna brukar vara någon form av Mao Zedongs nydemokrati och revolution genom stadier (även oavbruten revolution). Mao säger på ett ställe att folket definieras olika vid olika tillfällen, allt efter vad som är möjligt och önskvärt. Dock, alla goda krafter ryms alltid inom folket och de onda alltid utanför. Maos sätt att "lösa motsättningar inom folket" liknar mer lösandet av ett ekvationssystem än en socialistisk politik grundad på marxismen.

Bland vänstern har sedan 50 år tillbaks två strategier för den antiimperialistiska revolutionen stötts och blötts mot varandra. Det är dels teorin om den oavbrutna revolutionen, som troligen alla befrielserörelser, liksom maoisterna och kommunistpartierna, omfattar, dels teorin om den permanenta revolutioner som förfäktas av trotskismen.

Den permanenta revolutionen går ut på att den nationella alliansen enbart ska bestå av de klasser och skikt som har intresse av socialismen. Ibland kan man samarbeta med bourgeoisien, men aldrig politiskt och organisatoriskt underordna sig den. Samlingspol i alliansen är arbetarklassen. Efter befrielsen/revolutionen kommer den borgerliga fasen (tvingas) att gå över i en socialistisk. Revolutionens rent nationella och demokratiska uppgifter kan enbart slutföras och befästas i den socialistiska fasen.

Jag tycker att denna diskussion rör sig om fel saker. Det är ingen slump eller en hemlig stalinistisk/maoistisk världsöverenskommelse att inte proletariatet valts som huvudklass i fronten för den nationella befrielsen. (Vad man nu än säger om arbetarklassen och dess roll. Jag avser frontens praktiska politik.) Detta beror förstås på att arbetarklassen inte är så stark att dess ideologi och politik kan bli en politisk uppsamlingspol!

Om vi nu tittar på andra ändan av strategin - målet - så är fallet VietMinh/FNL belysande. Det finns väl knappast någon statsbyråkratisk befrielserörelse som haft en mer klassamarbetande politik än dessa. (5) I samband med offensiven inför Dien Bien Phu radikaliserade Viet Minh sin jordpolitik, men inte förrän 1956 "kastades masken". Vad gäller FNL är det väl enbart de som inte ville tänka (i Vietnam såväl som i Europa) som undgått att förstå att om södra och norra Vietnam skulle återförenas så måste även södra Vietnam bli statsbyråkratiskt! När väl staten blivit tillräckligt stark överskrides den oavbrutna revolutionens borgerliga fas utan större svårigheter, på ett liknande sätt som då Stalin krossade kapitalismen i Östeuropa två år efter det att ryssarna stoppat masskampen.

DET STATSBYRÅKRATISKA PRODUKTIONSSÄTTET

Orsaken till "tredje världens" prekära situation är att kapitalismen inte utbrett sig likformigt över hela jorden. Istället har den kapitalistiska världen i och med imperialismen delats upp i dominerande och dominerade länder.

Efter det att befrielserörelserna kommit till makten brukar de komma i motsatsställning till det kapitalistiska systemet som helhet, från att från början fr.a. ha bekämpat dess negativa aspekter. Länderna står då och väger mellan statskapitalism och statsbyråkrati, om inte bourgeoisien under hela kampen haft ett starkt grepp om befrielserörelsen, för då får inte staten den starka makt den annars får.

Vad som är avgörande för utgången av kampen mellan statskapitalism och statsbyråkrati är landets relationer med imperialismen som helhet och Sovjetunionen efter befrielsen och befrielserörelsens homogenitet, sammanhållning och styrka. Vanligtvis blir det den statsbyråkratiska vägen. Kanske för att de ingrepp som fordras för att få fart på ekonomin är för starka för att kapitalismen ska kunna överleva. Den vanliga spärren mot en antikapitalistisk process, staten, fungerar ju helt annorlunda än vad som är vanligt under kapitalismen. I dessa statsbyråkratiska stater i vardande gynnas ju staten istället om arbetarnas, böndernas och de intellektuellas antikapitalism går längre än vad kapitalismen tål.

Det statsbyråkratiska produktionssättet fungerar så att staten äger nästan alla produktionsmedel (en liten småbourgeoisie finns kvar) utom jorden som till största delen odlas i kooperativ eller privat regi. Staten gör upp en plan för hur det ekonomiska livet är tänkt att fungera. Statens produkter förekommer ej på någon marknad i marxistisk betydelse (marknadens priser, sortiment och mängd bestäms i dessa ekonomier ej av tillgång och efterfrågan) och de produceras inte för att bytas mot profit.

Socialt sett är landet uppdelat i två huvudklasser, den härskande byråkratin och den behärskade arbetarklassen. Bönderna utrotas ekonomiskt som klass, precis som i Väst. I öst blir de som överlever antingen proletariserade (Sovjetunionen) eller som här i Väst, mellan- eller småbourgeoisie (Polen).

Den process som bestämmer den socialpolitiska utvecklingen är hur väl investeringarna och landets allmänna utveckling går. (6)

DE NATIONELLA BEFRIELSERÖRELSERNAS SOCIALISTISKA IMAGE

De nationella befrielserörelsernas segrar ses ofta som socialistiska revolutioner, både av sig själva och av bedömare i Europa. Detta har flera orsaker, med den viktigaste är utan tvekan befrielserörelsernas revolutionära förstörande av kapitalismen, genom ett åtminstone delvis massivt och betydelsefullt deltagande av landets befolkning. Att sedan det nya produktionssättet inte är socialistiskt eller något slags övergångssamhälle på vägen dit, fordrar lite mer än enbart ett idisslande av dammiga teser och ett passivt konsumerande av befrielserörelsernas myter om sig själva. Att sedan staten har en väldigt viktig roll i både statskapitalismen och statsbyråkratismen - därav dess namn - underlättar inte analysen. (Statligt ägande - samhälleligt inflytande – ses ju av många som socialismens främsta beståndsdel.) Befrielserörelsernas yviga socialistiska retorik och dess samarbete med det "socialistiska"/statsbyråkratiska blocket anses vara ytterligare argument.

Det är mer eller mindre omöjligt att bygga socialismen - ett kollektivistiskt samhälle - på en så individualistisk klass som bönderna. Att självägande bönder spontant är individualister beror på att dess produktionssätt - enkel varuproduktion (och ibland knappt en gång varuproduktion) - konstant genererar en kapitalistisk utveckling: marknad, splittring i rikare och fattigare osv. Att bli självägande är varje förtryckt bondes dröm. De uppsplittrande jordreformerna uppfyller böndernas mål och visar även på deras makt.

Det är fr.a. en gång som bönderna brutit med sin individualism. Det var under det spanska inbördeskriget. Trots att den republikanska regeringen med våld upplöste kollektiven, återbildades dessa så fort armén dragit vidare. Här drevs rörelsen framåt av en kollektivistisk klass - lantarbetarna - och den anarkistiska kommunismen - en ideologi som bönderna haft i generationer.

Att argumenten om den bondebaserade socialismen gått hem i vänstern och arbetarrörelsen beror huvudsakligen på att Sovjetunionen fortfarande anses som socialistiskt, på ett eller annat sätt, trots ett halvsekels förfuskande av (den proletära och demokratiska) socialismen. När sedan de av Marx förutspådda proletära revolutionerna i utvecklade kapitalistländerna uteblivit, är det lätt att gripa efter halmstråt, och de nationella befrielserna (de statsbyråkratiska revolutionerna) ses som socialistiska revolutioner.

Främst är det väl de intellektuella som behöver "skapa" socialistiska revolutioner. Det är ju även främst dessa som burit upp det antiimperialistiska solidaritetsarbetet. Arbetarklassen har inte alls visat sammaaktiva stöd. Detta, att finna proletära revolutioner, beror nog på att de intellektuella tänker "för mycket". För arbetarklassen är den socialistiska revolutionen inget teoretiskt/praktiskt problem. Det finns ingen öppning för en socialistisk lösning förrän arbetarklassen uppfattar att det finns en. Dvs. då arbetarklassen, med sina handlingar, själv ställer frågan på dagordningen.

Efter detta försök att placera in de "oväntade" händelserna i ett allmänt ekonomiskt/historiskt perspektiv kan det vara nyttigt att resa i historien för att bekräfta teorin om att befrielserörelserna inte varit så intresserade av arbetarklassens egna aktioner och önskemål.

DE ALGERISKA ARBETARNAS SJÄLVFÖRVALTNING

Algeriet är, förutom Indonesien, Kenya och Bangla Desh, en katt bland de nationella befrielsernas hermeliner. För det första så leddes inte kampen av en kommunistdominerad front. Tvärtom, kommunistpartiet förbjöds strax efter befrielsen. För det andra så är resultatet av befrielsen troligen unikt - statskapitalism - med Sydjemen och de länder som befriades ifjol som möjliga undantag. Slutligen, och det som intresserar oss här, är att arbetarklassen gick till angrepp mot delar av det kapitalistiska produktionssättet på ett djupgående socialistiskt sätt.

Efter överenskommelsen mellan de Gaulle och FLN i Evian 1962 flydde de vita kolonialisterna fort från Algeriet. Härvid stannade produktionen inom stora delar av industrin, transportväsendet och det moderna jordbruket (dvs. jordbruk med anställda lantarbetare). Efter att i ungefär två månader varit utan lön satte arbetarna igång driften för att få något att leva av. För att sköta förvaltningen valdes comités de gestion (förvaltningskommittéer) bland arbetarna. De säsongsanställda arbetarna hölls utanför denna rörelse. Arbetarnas självförvaltning av den moderna produktionen måste även ses som ett försök från arbetarna att sätt P för FLN:s planer på att dela ut lantbruken och företagen som belöning till framstående kämpar från kriget eller att ge lantbruken till bönderna i trakten. Ledningen för FLN tvingades under hösten 1962 och våren 1963 att acceptera och institutionalisera arbetarförvaltningen. Denna sågs officiellt som den algeriska vägen till socialismen.

När de algeriska arbetarna gav ett kIassvar på sina problem angreps kapitalismen på ett plan som gick långt utanför den nationella befrielsens ramar.

Genom att den borgerliga staten tog hand om de (socialistiska) arbetarförvaltade företagens finanser, vilka med tiden blev allt sämre, och genom att denna stat framöver kunde garantera arbete åt arbetarklassen lyckades det för bourgeoisien och byråkratin att långsamt gräva arbetarförvaltningens grav.

Den algeriska vägen till socialismen blixtbelyser nödvändigheten av att arbetarklassen vid revolutionen inte enbart tar makten i företagen utan att de även erövrar statsmakten från bourgeoisien.

DE KINESISKA ARBETARNA HÅLLS På MATTAN

Folkrepubliken Kina anses av kommunister/socialister/liberaler av olika schatteringar att vara ett mönstersamhälle. En del anser t.o.m. att Kina blivit socialistiskt/kommunistiskt via en proletär revolution utan att proletariatet deltog som märkbar kraft. Men det är klart, ett proletariat söm utgör ungefär 0,25% av landets befolkning kan inte utgöra en social kraft av nämnvärd betydelse. I alla fall inte sedan dess revolutionsförsök 1926-27 krossats i blod och det varit mer eller mindre knäckt under 30- och 40-talen.

Tvärtom vad maoisterna tror så har nydemokratin framför alla andra uppfört sig mot arbetarklassen och vänstern på i stort sett samma sätt som MPLA i Angola.

KKP uppmanar arbetarna att hålla sig lugna

Låt oss börja vid Kinas befrielse. Då Folkets Befrielsearmé (FBA) gick över floden Yangtsikiang på våren 1949 innan de stora industristäderna i söder, bl.a. Shanghai, erövrades proklamerade Mao Zedong och Zhu De: "Vi hoppas att arbetarna och tjänstemännen i alla branscher fortsätter att arbeta och att affärslivet skall fungera som vanligt... funktionärer som tillhör Kuomintangs centrala regering, provins-, stads- eller länsstyrelser, delegater till "Nationalförsamlingen", medlemmar av Lagstiftande och Kontrollerande Yuans, medlemmar av Folkets Politiska Råd, polispersonal och ledarna för "Pao Chia"-organisationerna... skall stanna på sina poster och lyda FBA:s och folkregeringens order."

Den nya administrationen är den gamla lik

På landsbygden krossades den gamla jordägar- klassen och de som stött Kuomintang genom att 700 miljoner mou distribuerades till 300 miljoner bönder, inklusive familjer. Detta blir ungefär 0,16 ha per familjemedlem. Dock sparades "de rika böndernas gårdar (vilka) är under beskydd av Folkregeringens lagar".

I städerna rönte arbetarklassen ett annat öde. Delvis på grund av att den nationella befrielserörelsen inte är en allians mellan bönder och arbetare. Det samband som finns är mellan bönderna och en förvrängd form av arbetarklassens ideologi (socialismen), vanligen en variant av marxismen-leninismen-maotsetungtänkandet. Det är böndernas uppgift att efter jordreformen öka jordbruksöverskottet. På de betydligt mer produktiva arbetarna faller uppgiften att göra det som givit dem sitt namn, nämligen att producera och åter producera. Därför är repressionen betydligt hårdare gentemot arbetarklassen än mot någon annan av de klasser/skikt som stöder den nya regimen.

Efter befrielsen bildades den nya administrationen uppifrån och ned, och den baserades på FBA, en del civil kader och "de offentliga funktionärer som den reaktionära Kuomintang-regeringen lämnade efter sig behölls in toto", Så var t.ex. 80-95% av Kuomintangs domare och skatteindrivare kvar i sin tjänst efter befrielsen. Ett flertal slaktare från den andra kinesiska revolutionen 1926-27 placerades högt i regeringsmaskineriet.

I städerna försökte en del baskader vid ett flertal tillfällen att elda på klasskampen och att skapa strukturen i vilka folket skulle kunna kontrollera administrationen. Med tanke på hur administrationen var uppbyggd var detta inget oväntat försök. Men partiledningen anklagade kommunisterna för att "föra in landsbygdens metoder till staden". I ett direktiv med titeln Utför Korrekt Politiken till Förmån för Både Arbete och Kapital kritiserades "jordbrukssocialismen" och "misstaget att alltför starkt förfäkta arbetarnas ensidiga och tillfälliga intressen". (Se nedan vilka intressen KKP ansåg att arbetarna verkligen hade.)

Strax efter befrielsen av Tient-tsin på våren 1949 satte baskadern upp gatukommittéer och distriktsstyrelser baserade på dessa. Redan i juni avskaffades gatukommittéerna och distriktsstyrelserna ombildades till distriktskontor för kommunstyrelsen, vilken tillsattes av den Militära Kontrollkommittén. Redan detta säger en hel del om stadsbefolkningens makt gentemot KKP och FBA.

För att göra alla valda församlingar till enkla redskap för det regerande partiet, KKP, stipulerades den 3 april 1953 att "Antalet kandidater till delegatplatserna vilka nominerats av valkommittén och föreslagits valmötet, skall i allmänhet vara detsamma som antalet delegater som skall väljas. Dvs. samma antal kandidater skall nomineras som det antal delegater valdistriktet ifråga röstar fram."

För att se till att ingen opposition spirar inom landets enda parti formulerade Liu Shaoqi den demokratiska centralismen på följande sätt: "Partimedlemmar som har avvikande åsikter gentemot partiets ledande organ eller någon annan partiorganisation skall framlägga sina åsikter och sin kritik till vederbörande partiorganisation och skall inte prata om det i förbigående bland massorna.?'

KKP och arbetarkampen

Ett tag efter befrielsen förbjöds strejker indirekt. Vid konflikter skulle de två parterna i första hand förhandla. Hjälpte inte detta medlade en statligt utsedd Arbetsbyrå. Slutligen utdömde en nämnd, utsedd av Arbetsbyrån, en skiljedom. Under hela konflikten skulle bägge parter arbeta som vanligt. Även om den ena parten vägrade att godta skiljedomen, så skulle bägge parter efterleva den tills en folkdomstol givit sitt utslag. Detta gick inte att överklaga.

Det enda sätt som fanns kvar för arbetarna att höja sin röst på var åtgärder som normalt inte räknas som strejk. De effektivaste är nog "arbeta enligt reglerna" och maskningsaktioner. Dessa kampformer var även de vanligaste under 30-talet. Följdriktigt uppmanade Folkets Dagblad, bl.a. den 20 augusti 1954, arbetarna att kämpa mot "kontrarevolutionärer" som "organiserar maskningsstrejker". Många av dessa strejker bestod nog i att arbetarna helt enkelt inte klarade den högt uppdrivna ackordstakten. (Se nedan.) Andra kvarstående möjligheter att ventilera sitt missnöje med och eventuellt även kämpa med var skubb, sjukskrivningar, försenad ankomst, brytande av verkstadsföreskrifterna, oaktsamhet med verktyg och maskiner, slöseri med råvaror och tillverkning av produkter av låg kvalité. De flesta förbjöds i Arbetslagarna.

Fackföreningarnas nya uppgifter

I Kina har fackföreningarna till skillnad från de i de kapitalistiska staterna inte som målsättning att försvara arbetarnas intressen. Li Lisan, Arbetsminister och vice ordförande i kinesiska LO, deklarerade i januari 1950 att ökad produktion "är de kinesiska fackföreningarnas viktigaste uppgift". Ordföranden i LO förtydligade i maj 1953 med att "Fackföreningarnas dominerande och vardagliga arbete i en folkets stat är att samla och leda alla arbetare, tekniker och tjänstemän i en patriotisk tävlan för att medvetet och aktivt arbeta för en ökning av produktionen". För att öppna ögonen på de som vill blunda insisterade Li Lisan på nödvändigheten "att rätta till arbetarnas envisa vana att uteslutande bekymra sig om sina egna intressen utan att bry sig om det allmänna intresset... (och) att rätta till de arbetares fel, vilka pga. sina egna smala intressen framställer överdrivna och otillåtna krav".

Då de kinesiska fackföreningarna har denna inställning är det inte så konstigt att dess förste vice ordförande, Liu Ningyi, 1953 ansåg att: "Fabriksdirektörer och fabriksledare ... är personer som av staten förordnats att representera sig i driften av en del av folkets ekonomi ... De har därför rätt till medlemskap i fackföreningarna". (Vi arbetar ju alla för samma arbetsgivare.) Företagsledningen hade inte enbart rätt att bli medlemmar. På den 7:e fackföreningskongressen i maj 1953 var av 813 delegater, hundratals "tekniker, ingenjörer och direktörer i den statliga industrin."

Nästa steg i nydemokratins politik gentemot fackföreningarna följer helt automatiskt. Fackföreningschefen vid denna kongress uttryckte det så här: "Arbetarklassens direkta och självständiga intressen måste underordnas statens långsiktiga och övergripande intressen, dvs. den stats intressen vilken leds av arbetarklassen."

På de enskilda fabrikerna vak det fackföreningarnas uppgift ätt övervaka arbetsdisciplinen. De fabrikskommittéer som fanns hade till uppgift att öka produktionen. Direktören var ordförande och hade vetorätt mot alla beslut. I de nationaliserade företagen utsågs direktören av Kommittén för Militära Angelägenheter och var vanligen den f.d. direktören som ombetts att stanna kvar på sin post. Då företagen nationaliserades minskade arbetarnas inflytande från nästan inget till ännu mindre.

För att höja effektiviteten, dvs. exploateringen, prioriterades ackordsarbetet. Li Lisan uttryckte denna politik på följande sätt: "Vi är emot jämlikhetssträvanden vad gäller löner..." Andre ordföranden för Syd-Centrala Militära och Administrativa Kommitténs Underkommitté för Finans och Ekonomi, Li Iqing, framhöll att "Kuomintangtidens nivåer i lönesystemet var förvirrande och skillnaderna mellan nivåerna små. Detta resulterade i en allvarlig jämlikhetssträvan som drabbade arbetarnas och tjänstemännens arbetsmoral och arbetsiver." De provisoriska regler för löner i de statliga företagen som antogs av Syd-Centrala Militära och Administrativa Kommittén den 16 augusti 1952 föreskriver i artikel 2 att lönesystemets första mål är att "i överensstämmelse med olika industriers tekniska nivå. underlätta spridandet av ackordsarbetet och uppmuntra arbetarnas tekniska framsteg, liksom att övervinna den allvarliga jämlikheten i löner..." För att bestämma vilken arbetsnormen (takten) skulle vara togs inte den genomsnittlige arbetarens, utan "modellarbetarens". Denna titel fick de framgångsrikaste i arbetstävlingarna.

Dessutom infördes de tidigare nämnda arbetslagarna som behandlade frånvaro, försenad ankomst, dåligt arbete, mm. Alla arbetare fick dessutom en arbetsbok där hans tidigare synder och förtjänster antecknades.

Så som läget var kom förstås fackföreningarnas funktionärer att pendla mellan att lyssna på arbetarna och att lyda partiet. För att klara av denna svåra och troligen omöjliga balansgång gällde det att hålla tungan rätt i mun. Det var många som inte klarade av det konststycke som partiet krävde av dem.

Deng Zihui, vice ordförande i Syd-Centrala Militära och Administrativa Kommittén skällde i augusti 1950 ut fackföreningsfunktionärerna. Deng sade: "Flera fabrikens fackföreningar har på det sistone lagt sig till med kapitalisternas åsikter. De utfärdar samma paroller, talar samma språk och de uppför sig på samma sätt. Fackföreningarna försvarar företagsledningen och arbetare i de statliga företagen förebrår dem för att de döljer sanningen för dem. Jag tror de har rätt. Fackföreningsfunktionärerna i de privata företagen har gått utöver våra principer vad gäller eftergifter åt kapitalisterna. De har tjänat som deras talesmän genom att uppmana arbetarna att acceptera en sänkning av sin standard även i de fall, då detta varit meningslöst. I vissa fabriker kunde kapitalisterna fåtts att acceptera arbetarnas krav, men fackföreningen grep in för att övertyga arbetarna om att dra tillbaka dessa krav. På detta sätt uppväckte funktionärerna arbetarnas missnöje och de anklagades för att vara kapitalisternas "lakejer". Så t.ex. blev arbetarna i Ta Hyes kolgruvor glada som om de fått höra att Taiwan befriats eller att de fått löneökningar när de fick reda på att fackföreningens ordförande sparkats... I statliga företag får inte fackföreningsfunktionärernas ställning förväxlas med administrationens, och de stödjer alltför gärna företagsledningens intressen på bekostnad av arbetarnas, liksom de ökat arbetsvillkorens hårdhet alltför mycket. Många lagar har antagits som är till arbetarnas nackdel. När detta inträffar måste fackföreningen lyssna på arbetarna och därefter förhandla fram en ändring i programmet med företaget. De måste fr. a. representera arbetarna, formulera deras krav och t.o.m. vända sig till domstolarna för att uppfylla sin målsättning att försvara arbetarna. Detta handlingssätt kommer att gynna utvecklandet av produktionen och det kommer att undvika strejker och andra arbetsnedläggelser."

Lägg märke till hur byråkratin skyller sin arbetarfientliga politik på att baskadern har misskött sig. Notera även att det inte rör sig om något intresse för arbetarnas välbefinnande i sig, utan att det gäller att öka produktionen.

Men det är inte lätt att vara fackföreningsfunktionär. 1952 utrensades de ledare som "tillät sig själva att i alltför hög grad styras av arbetarna", dvs. de som "i alltför stor utsträckning brydde sig om arbetarnas levnadsstandard" eller de som "visade sig överambitiösa i sitt försvar av arbetarnas rättigheter".

1953 hade vinden vänt sig igen. Och denna gång blåste den åt två håll. Dels så skälldes ledningen ut: "Det är nödvändigt att påpeka... att ledningen för den kinesiska landsorganisationen har gjort allvarliga misstag av ekonomistisk och syndikalistisk tendens." Dessa bestod fr.a. av att "I frågor rörande arbetarnas välfärd och levnadsvillkor (har) ingen hänsyn tagits till befintliga möjligheter och behov." Dels så skälldes baskadern ut: "Även i fackklubbarna och bland de lägre funktionärerna är fall av byråkrati, envälde och brytande av lagar och disciplin vanliga. De viktigaste uttrycken för detta tillstånd är: 1) Likgiltighet inför de svårigheter massorna möter i produktionen och i livet, vägran att lyssna på massorna och deras åsikter, vägran att diskutera, studera och rapportera massornas åsikter till partikommittéer och högre fackföreningsorgan. 2) Avsaknad av ett "demokratiskt liv och en demokratisk livsstil..."

Det är nästan så man tycker synd om fackbyråkraterna i deras försök att skapa en fungerande kompromiss mellan två oförenliga intressen. De har ungefär samma position som socialdemokratin i Väst, bara med den skillnaden att pga. den utvecklade kapitalismens högre produktivitet och därmed större rikedom har socialdemokratin mycket friare ramar. Men ingen kan väl undgå att märka att i krissituationen minskar dessa betydligt.

KKP och oppositionen

För att förhindra att arbetarnas missnöje skulle sprida sig tillämpas censur. De provisoriska regler för böcker och tidskrifter som antogs den 16 augusti 1952 säger bl.a. att "De företag som trycker böcker och tidskrifter... skall inte låta trycka de böcker och tidskrifter som bryter mot det Kinesiska Folkets Rådgivande Konferens´ Allmänna Program eller mot regeringens dekret: Före leveransen skall de sända ett exemplar av varje bok och tidskrift som de tryckt till de lokala organ som administrerar utgivningen".

Som ett exempel på hur KKP krossat sina politiska motståndare skall jag berätta historien om de kinesiska trotskisterna. Anarkisterna kan säkert berätta liknande historier.

Den kinesiska sektionen av Fjärde Internationalen, Kinas Kommunistiska Förbund (KKF), var en obetydlig sekt i jämförelse med KKP. En inte obetydlig del av KKF flydde då KKP och FBA tog över i Kina. De som i alla fall stannade kvar deltog i alla de kampanjer som KKP drog igång och som trotskister kan tänkas stödja. De omnämndes berömmande i KKP-tidningar, utan att det omnämndes att de var trotskister.

Så fort KKP krossat Kuomintang gjordes razzior mot flera trotskistiska lokalorganisationer. I augusti 1949 arresterades flera ledande personer, med de släpptes senare och de uppmanades att sluta med all politisk verksamhet. Samtidigt startade KKP en antitrotskistisk kampanj i två distrikt där KKF var relativt starkt och arresterade många av dem. Några sköts som "Kuomintang-agenter". 1950 startade en ny våg av arresteringar i Kwangsi-provinsen där trotskisterna hade sitt största inflytande. Ödet för flera av de arresterade är än idag okänt. De trotskistiska organisationer som inte knäcktes under dessa år förföljdes på allehanda sätt, såsom konstant övervakning och brevcensur.

Så vid midnatt den 22 december 1952 och den 8 januari 1953 krossade KKP slutgiltigt KKF. Ungefär 200 arresterades. De anklagades för "kontrarevolutionär verksamhet", kort och gott. Och på Byrån för Allmän Säkerhet visste ingen något. Den var inte ansvarig för dessa arresteringar. De anklagade har inte dömts, i varje fall inte av en offentlig domstol eller av en som låter publicera sina domar. Deras straff blev hårt fängelsearbete och där skulle de stanna tills de blivit reformerade, dvs. tills de avsvurit sig dina trotskistiska irrläror.

Det är nu snart 25 år sedan detta hände. En del har nu återfått friheten, men några har troligen dött i fängelserna. Flera av de arresterade är idag, om de lever, mellan 60 och 80 år. De flesta är intellektuella, en del är arbetarmillitanter.

VIETMINHS KAMP FÖR MAKTEN I VIETNAM

Under andra världskriget ockuperades Indokina av japanska trupper. Den franska kolonialarmén, som lydde under den nazi-insatta Vichyregeringen, gjorde inget motstånd och administrationen samarbetade öppet med japanerna. Följdriktigt avväpnades inte heller den franska armén.

Då nazisterna besegrats i Frankrike och det japanska nederlaget tycktes säkert gjorde de franska trupperna uppror mot japanerna. Amerikanarna vägrade att hjälpa fransmännen, så det fick bli britterna, vilka hade 10 ggr längre flygväg, som fick understödja sin kolonialbroder. I vilket fall som helst så krossades snabbt de franska trupperna och hädanefter så hölls de internerade. Den 10 mars 1945 förklarade Japan Indokina för "oberoende" och insatte Bao Dai som kejsare.

Augustirevolutionen

VietMinh angrep denna "marionettregim som i japansk sold bedrar det vietnamesiska folket" och uppmanade folket att kasta ut japanerna. Den 16 april fastställde VietMinhs ledning direktiv för organiserandet av befrielsekommittéer på regional nivå och för Nationalkommittén för Vietnams Befrielse eller det Nya Vietnams Provisoriska Revolutionära Regering. Under tiden hade VietMinhs militära styrkor växt avsevärt. Från att i december 1944 haft 34 man till sitt förfogande, hade Giap i mars 1 000 och i augusti 5 000.

Den 13 augusti uppmanade VietMinh till allmänt uppror och sammankallade en allmän folkkongress till den 16 augusti. Denna kongress antog VietMinhs Upprorsmaning. Fyra dagar efter japanernas kapitulation den 15 augusti marscherade en 1000 man stark VietMinh-styrka in i Hanoi och utropade sig själv såsom regeringsmakt. De 30 000 japanerna gjorde inget motstånd.

Den regering som sedan bildades var en koalition mellan Vietnams Kommunistparti (VKP) och de mycket svaga borgerliga partierna. Även kejsare Bao Dai ingick. Regeringen var motståndare till en jordreform och till väpnat motstånd mot kolonialmakterna. Den 2 september läste Ho Chi Minh upp Republiken Vietnams Självständighetsförklaring - en kopia av den amerikanska - inför en massdemonstration med 500 000 deltagare. I september anlände de 125 000 Kuomintangtruppet som stormaktsöverenskommelsen om Vietnam tilldelat uppgiften att avväpna de japanska trupperna. Den kinesiske generalens amerikanske rådgivare hade gett honom stränga order om att inte störta VietMinh-regeringen.

VietMinh går till angrepp mot arbetarklassen

Samtidigt försvann en del revolutionärer, såsom typografen Luong Duc Thiep och ledaren för Socialistiska Arbetarungdomen och organisatören av Folkets Självständiga Front, Nguyene te-My. Läraren Tran Tlen Chin dog pga tortyr i VietMinhs fängelse i Bac Kan.

Under augustirevolutionen upprättade gruvarbetarna i Hong Gay, Campha, (ett samhälle med 300 000 innevånare) arbetarkommittéer och på dessa bildades en arbetarregering. Liksom i Hanoi höll sig de japanska trupperna utanför maktövertagandet. Arbetarna bemäktigade sig gruvorna, spårvägarna, järnvägarna och telegrafen. De fängslade direktörerna och tillintetgjorde hela den gamla imperialistiska statsapparaten. Alla produktionsmedel sattes under direktstyre av den kommitté arbetarna valt och som de direkt kontrollerade. Likalönsprincipen tillämpades på alla nivåer inom manuellt och intellektuellt arbete. Polisen ersattes av en dåligt beväpnad arbetarmilis. Under de tre månader (från slutet av augusti till december) upprätthöll denna "sovjet" den normala produktionen i gruvorna, säkrade hela områdets ekonomiska liv och inrättade en socialförsäkring.

VietMinh sände beväpnade trupper under befäl av Nguyen Binh för att omringa det trilskande gruvdistriktet. Arbetarregeringen uppmanades att upplösa sig. Eftersom arbetarmilisens utrustning bestod av några gevär och en del svärd och knivar, kunde Nguyens trupper tränga in under det att de lovade att respektera status quo. Därefter avsatte VietMinh de av arbetarna valda delegaterna genom polisingripanden, fängslade dem och förde dem till Haiphong. Där släpptes några pga. gruvarbetarnas påtryckningar. Slutligen besattes hela området och placerades under VietMinhs militära kontroll.

VietMinh erövrar makten i Saigon

I södra Vietnam, som skulle ockuperas av britterna, var VietMinh inte lika starka som i norr. Dessutom fanns en betydligt starkare vänsteropposition, som före kriget tidvis varit oändligt starkare än VKP. (Vid valet till Saigons stadsråd 1939 erövrade vänstern 80% av rösterna medan VKP fick 1%. Däremot så knäckte krigets repression vänstern betydligt hårdare än VKP.) Denna vänster fanns organiserad i två trotskistiska organisationer, "KAMPEN" och Internationella Kommunistiska Förbundet (IKF).

Den 19 augusti bildade arbetarna i Ban Lo-distriktet i Saigon den första folkkommittén och dagen efter övertagen liknande folkkommitté den lokala kontrollen i Saigons största arbetarområde, Phu Nhuan. På landsbygden skedde omfattande bonderevolter.

Den 21 augusti organiserade Nationella Enhetsfronten (NEF) en demonstration som samlade 300 000 deltagare. De religiösa sekterna samlade 100 000 bakom sin monarkistiska flagga medan 30 000 gick bakom trotskisternas mer klasskampsbetonade banderoller. Fronten NEF bestod av en mängd småborgerliga och religiösa sekter plus trotskistorganisationen "KAMPEN". NEF:s program skilde sig inte på någon avgörande punkt från VietMinhs.

VietMinh upprättade den 22 Söderns Folkkommitté med Tran Van Giau som ordförande. Dess säte var Saigans rådhus. Samma dag uppmanades NEF att ansluta sig till kommittén. Dagen efter följde NEF VietMinhs uppmaning.

Under veckorna efter den japanska kapitulationen upprättades mer än 150 folkkommittéer i södra Vietnam, delvis på initiativ av IKF. Efter 21-augustidemonstrationen valde dessa folkkommittéer en Provisorisk Centralkommitté, Saigonkommunen. Folkkommittéerna påbörjade även en beväpning av massorna.

Kl. 05 den 25 slog VietMinh till och tog makten i staden. Istället för att basera sig på de trotskistinfluerade folkkommittéerna (hade någon väntat sig det?), övertog VietMinh och de religiösa sekterna den befintliga statsapparaten. Samma dag organiserade VietMinh en demonstration med en miljon deltagare. Nu när arbetarna även kunde gå med sina fackföreningar gick endast 2 000 bakom trotskisternas banderoller.

Inrikesminister Nguyen Van Tao förklarade två dagar senare VietMinhs politik: "Vem som än uppmanar bönderna att ta över jordegendomar kommer att skoningslöst bestraffas ... Vi har ännu inte utfört den kommunistiska revolutionen som kan lösa detta problem. Regeringen är endast en demokratisk regering och kan inte vidta sådana åtgärder. Jag upprepar, vår regering är en demokratisk borgerlig regering, fastän kommunisterna har makten." För att sätta pricken över i:et utfärdades den 1 september ytterligare en deklaration: "De som uppmanar folket att ta till vapen (mot de allierade, GL) kommer att betraktas som sabotörer och provokatörer, såsom fiender till nationellt oberoende. Våra demokratiska friheter kommer att garanteras oss av de demokratiska allierade."

Det var inga hotelser ut i tomma intet, ty VietMinhs politik var ju inte oantastad. Beväpnade förband sändes mot bönderna i Go Den som själva exproprierat jordägarna.

Duong Bach Mai, VietMinhs polischef i Saigon, har berättat hur han "lugnade ner baskaderns våldsamma häftighet genom att förklara för dem att dagens uppgift var inte att göra en proletär revolution, utan att krossa kolonialismen genom att uppmana hela folket att kämpa mot den."

VietMinh utlyste till den 2 september, samma dag som självständighetsdemonstrationen var i Hanoi, en demonstration för att välkomna den Allierade Kommissionen. VietMinh uppmanade till lugn men franska soldater provocerade demonstrationen och ledningen förlorade kontrollen över den. Det hela slutade med ett upplopp där demonstranterna "arresterade" kända samarbetsman och dödade fem av dem. Dessutom plundrades fransk egendom. Dagen därpå fördömde VietMinh excesserna och Duong Bach Mai frigav fångarna. Tran Van Giau vädjade om "samarbete" med kolonialmakterna och meddelade att alla oberoende partisangrupper frivilligt skulle upplösas, samt att alla vapen skulle överlämnas till VietMinhs Republikanska Polisstyrka.

400 arbetare från Go Vaps spårvagnsdepå, 5 mil norr om Saigon, organiserade tillsammans med militanter från Tia Sang en arbetarmilis och uppmanade Saigondistriktets arbetare att beväpna sig inför de oundvikliga striderna med den brittisk-franska ockupationsarmén. Go Vap-arbetarna hade en lång tradition av militans bakom sig. De hade tillkämpat sig löneökningar från den japanska ockupationsmakten och under augustirevolutionen hade de övertagit och själva drivit depån.

De allierade anländer

Den 10 september anlände de brittiska trupperna under befäl av general Gracey. De välkomnades entusiastiskt av VietMinh som såg sig själva som en del av de allierade. Staden var fylld av VietMinh-flaggor, Union Jack och Stars and Stripes. Britterna övertog med en gång kontrollen alla viktigare byggnader och strategiska platser, såsom flygplatsen, elverket, posten och telegrafen, polishuset och fängelset. Generalens egna ord om VietMinh är väl värda att minnas. "Vid min ankomst mottogs jag av VietMinh... och jag sparkade snabbt ut dem."

Formellt var britterna i Saigon för att avväpna de japanska styrkorna. Istället för att göra detta påminde Gracey den japanske fältmarskalken om att det var hans uppgift att upprätthålla lag och ordning. Makten fick under inga omständigheter hamna i VietMinhs händer. Alla önskemål och krav från den lokala befolkningen, inkl. VietMinh, måste gå via det japanska högkvarteret. Gracey införde även utegångsförbud.

VietMinh fick allt svårare att förhindra det växande missnöjet med britterna från att sprida sig. Missnöjet tog sig bl.a. uttryck i attacker på trupperna och plundring av fransk egendom.

En sista gång utmanade trotskisterna och folkkommittéerna VietMinh. Den 12 september utfärdade de ett gemensamt manifest som fördömde VietMinhs förräderi och dess kapitulationspolitik inför britternas högkvarter. VietMinh svarade med en massiv presskampanj och den 14 omringade personal från den Republikanska Polisstyrkan den lokal där folkkommittéernas ledning sammanträdde. Trots att de var fler och bättre beväpnade överlämnade de sig till VietMinh. Tran Van Giau och Duong Bach Mai utfärdade en order om att arrestera och avrätta alla trotskister i landet.

Den 17 september protesterade VietMinh mot britternas flathet gentemot fransmännen genom att stänga Saigons marknad, utlysa en del strejker och uppmana till allmän bojkott av franska handlare.

Gracey svarade med att förbjuda alla vietnamesiska tidningar och beordra alla vietnameser att lämna ifrån sig sina vapen. VietMinh försökte övertala Gracey om en kompromiss: den vietnamesiska pressen censureras i förväg av brittiska censorer! Men generalen ville inte prata med "infödingarna". Den 19 infördes undantagstillstånd med mötesförbud. Inför de kommande striderna började britterna nu att beväpna fransmännen.

Slaget om Saigon

Natten mellan den 22 och den 23 september slog fransmännen till. Rådhuset ockuperades och VietMinhkommittén arresterades. Även flertalet polisstationer, liksom centralbanken intas. Fransmännen var ute efter hämnd för de senaste månadernas förödmjukelsen. Skjutandet, misshandeln och arresteringarna av vietnameser var urskiljningslöst och den enda orsaken till att de drabbades var deras nationalitet.

Vietnamesernas reaktion kom snabbt. Fackföreningarna uppmanade till generalstrejk. Spontant utbröt protestuppror och överallt sattes barrikader upp för att hindra de brittiska och franska patrullerna. Viktiga byggnader, fabriker och varuhus i stadens centrum brändes ned. Broarna sprängdes. Hamnen attackerades under hela natten och på morgonen den 24 paraderade rebellerna öppet på Rue de Verdun, marscherade upp längs Boulevard de la Somme, och samlades på marknadsplatsen. Även denna stacks i brand. I de områden som befolkningen behärskade letade rättvisan upp de franska funktionärerna. Själva stan föll snabbt för de allierades trupper, men i de fattigare förorterna hade rebellerna ett starkt fäste.

Rebellerna bestod av en salig blandning. Där fanns medlemmar av folkkommittéerna, Ungdomens Avantgarde, de religiösa sekterna och grupper från den Republikanska Polisen som gjort myteri och deserterat.

VietMinhs kommitté var tvungen att göra något. De gav ut ett flygblad varifrån vi saxar: "Fransmännen tycks ha kul då de mördar vårt folk. Det finns bara ett svar - en livsmedelsblockad." Genom att försöka svälta ut fransmännen - något som var omöjligt så länge britterna kontrollerade hamnen - ville VietMinh hålla dörren öppen för förhandlingar med Gracey.

Britterna blev litet fundersamma över fransmännens framfart. Där de kom åt avväpnades de. Istället beväpnades de japanska trupperna som skötte sig ypperligt. I områdena utanför Saigon anföll gerillan konvojer och förråd.

Den 3 oktober träffades en överenskommelse om vapenvila. De efterföljande förhandlingarna gav de brittiska och japanska trupperna rätt till fri och ostörd passage genom VietMinh-kontrollerade områden. Detta utnyttjade Gracey förstås med en gång.

VietMinh utrotar oppositionen till höger såväl som till vänster

Under hela denna tid fortsatte VietMinh att be kämpa all möjlig kvarvarande opposition. Höger som vänster. Medlemmar av "KAMPEN" som samlats för att diskutera vad de skulle göra i framtiden arresterades. Då fransmännen dök upp sköts de. Strax därefter tvingades VietMinh fly från staden. Denna politik fördes även utanför Saigon. I Kien An höggs flera ledande trotskister ned den 23 oktober. Några försvann i gränstrakterna mellan södra och mellersta Vietnam. I början av 1946 sorterades två medlemmar av IKF till döds av VietMinh i Hoc Mon-trakten. Tha Thu Thau, ledare för "KAMPEN", arresterades av VietMinh och ställdes tre gånger inför rätta, anklagad för att vara en japansk agent. Han frikändes alla gångerna. Så kunde man ju inte hålla på i all evighet, så i januari 1946 sköts han i Quang Ngai på order av Tran Van Giau. Hanoigrenen av "KAMPEN", som inte längre samarbetade med VietMinh, krossades på order av Ho Chi Minh. Ho Chi Minh sammanfattade politiken mot oppositionen, då han berörde Tha Thu Thaus öde, på följande korthuggna sätt: "Alla de som inte följer den linje jag har stakat ut kommer att krossas..."

Striderna återupptas och avblåses på nytt

För att försöka återta en del av sin förlorade prestige planerade VietMinh en offensiv in i Saigon till i mitten av oktober. VietMinh lyckades slå sig in i staden och riktade häftiga anfall mot det brittiska högkvarteret, hamnen och flygfältet. VietMinh-soldaterna saknade moderna vapen, ofta bestod deras beväpning av spjut och bågar med förgiftade pilar. Till slut jagades de ut ur staden. På landsbygden fortsatte kriget med gerillaattacker och bakhåll. Precis som i de senare indokinakrigen visade det sig omöjligt för en reguljär armé att slå hårt mot gerillan på landsbygden.

I januari 1946 skeppades de brittiska trupperna till Indonesien för att där, än blodigare, försvara den nederländska kolonialismen. Fransmännen övertog den militära kontrollen med en armé som vid det här laget uppgick till 50 000 man.

Den 6 mars träffade VietMinh och Frankrike ett avtal som erkände "Republiken Vietnam som en fri stat med sin egen regering, riksdag, armé och statsbank och som tillhör den Indokinesiska Federationen och den Franska Unionen." För dessa eftergifter erhöll Frankrike rätt att hålla 15 000 man, plus 10 000 man som VietMinh skulle ställa under franskt befäl, norr om den 16 breddgraden. Trupperna skulle vara där för att skydda fransk egendom tills japanerna lämnat landet. Avtalet tillät alltså den franska expeditionskåren att ockupera landets viktigaste städer och huvudvägar. Dessutom skulle VietMinh "ge den franska armén ett vänligt mottagande när den, i överensstämmelse med internationella överenskommelser, avlöser den kinesiska armen."

VietMinh tvingades även att acceptera en "temporär" delning av landet. Folket i södra Vietnam skulle hålla en folkomröstning för att avgöra om de ville tillhöra republiken eller ej.

För den gemensamma sakens bästa samarbetade VietMinh och fransmännen i polisaktioner mot "extremister" och andra befrielsekämpar som bröt vapenvilan och fredsavtalet.

Det byråkratiserade VietMinh

Det kan vara rätt lärorikt att studera hur de allmänna val som hölls i januari 1946 organiserades. De ickekommunistiska partierna hade lovats 70 platser i parlamentet om de inte ställde upp. I de provinsstäder som kontrollerades av högern hölls inga val alls. Trots detta så kom det VietMinh-delegater från dessa städer till parlamentet. Från södra Vietnam valdes enbart 18 platser till det 374 man starka parlamentet - trots att befolkningen utgör ungefär en 1/4 av landets totala befolkning. Troligen pga. att kriget mot kolonialisterna förhindrade ett fullständigare val.

I de VietMinh-kontrollerade områdena i norr användes livsmedelsransoneringskortet som röstkort. Vid röstningen stämplades detta. Utan denna stämpel var ransoneringskortet ogiltigt. Då det enbart ett halvår tidigare svultit ihjäl 600 000 människor i Röda Flodens delta för att japanerna tvingat bönderna att odla hampa istället för ris var det självmord att inte rösta. Valdeltagandet blev 90% och av dem röstade 80% på VietMinhs "Faderslandsfront".(7)

Parlamentet sammanträdde enbart fyra gångar. mars 1946, oktober 1946, november 1946 och mars 1955. Dvs. under hela andra Indokina-kriget samlades aldrig parlamentet. Vid det andra och tredje sammanträdet var enbart 291 respektive 242 medlemmar närvarande. Orsaken till detta manfall var att de frånvarande arresterats för "brott mot allmänna civillagen". Vid sitt sista sammanträde antog Vietnams första parlament en resolution som gick ut på att det var "folkets enda representant". Därefter hölls nästa val först efter 5 år, 1960.

Vietnam byråkratiserades snabbt. Partihistorieboken Vietnams Kommunistpartis historia i korta drag skriver så här om perioden efter självständigheten: "Men sedan dess (augustirevolutionen) har det (VKP) blivit ett regerande parti... (vilket) har uppmuntrat en del av dem (kader och partimedlemmar) att förfalla till byråkratism och auktoritärism och att bli avskilda från massorna".

I oktober 1945 fördömde Ho Chi Minh de fel en del kadrer begick och han räknade upp följande: 1) åsidosättande av legaliteten, 2) maktmissbruk, 3) moralisk korruption, 4) favorisering, 5) fraktionssplittring och 6) arrogans.

Det andra Indokina-kriget 1946-1954

Den 23 oktober 1946 kände sig fransmännen starka nog för att slå till. I en överraskande bomb- och artilleriattack mot Haiphong dödades 6 000 människor. På morgonen intog den franska flottan hamnstaden. Först nu sökte sig VietMinh ut på landsbygden för att ta upp den väpnade kampen mot fransmännen. Dessa besegrades först efter 8 års krig i och med slaget vid Dien Biet Phu 1954.

Inte heller i detta krig gjorde VietMinh några försök att ta över fransk egendom. När lokala folkkommittéer blev för revolutionära och lade beslag på jord och egendom ingrep VietMinhs Centralkommitté och gjorde sitt bästa för att dämpa den revolutionära glöden.

Denna ickesocialistiska politik fortsatte man tills det var klart att Vietnam inte skulle återförenas. (Därefter överskreds öppet den borgerliga fasen/stadiet och "socialiseringen" satte igång.) Denna politik visade sig då Ho Chi Minh den 18 augusti 1956 tillrättavisade underordnade för "sådana brister" som att "inte upprätta en ärlig allians med de rika bönderna" och att inte "ta hänsyn till de jordägare som deltagit i Motståndet och stött revolutionen eller vars barn har värvats av armén eller jobbar som kader". Ett annat exempel är då Tran Phuong kritiserade "överdrifterna" i 1956 års jordreform. Då underströk han nödvändigheten av att "skilja mellan olika jordägare så att bourgeoisien, arbetarklassens allierade i den nationellt demokratiska revolutionen, inte antagoniseras".

Idag är statsbyråkratins makt över befolkningen säkrad genom en långtgående centralism. Enligt 1960 års Konstitution har Nationalförsamlingen rätt att "ändra eller upphäva olämpliga beslut vilka fattats av folkkommittéerna i provinserna, de självständiga regionerna eller samhällen direkt underställda den centrala förvaltningen och att upplösa dessa tidigare nämnda folkkommittéer om de allvarligt skadar folkets intresse". Vidare så fastställdes att "folkkommittéerna på alla nivåer har rätt att upplösa folkkommittéer på lägre nivåer när dessa allvarligt skadar folkets intresse".

SAMMANFATTNING OCH SLUTSATSER

Det kan nu vara dags att försöka trassla sig tillbaks från de historiska händelserna till ett mer generellt/teoretiskt betraktelsesätt.

Vi har sett hur arbetarna och deras klassintresse fått stryka flagg eller manipulerats väck. Detta beror inte på att revolutionens ledare "förrått" arbetarna (8), utan på att arbetarklassen helt enkelt varit för svag. På det ideologiska planet uttrycks det av att de härskandes idéer är förhärskande. Därför accepterar arbetarklassen utan blodiga strider i det långa loppet att deras lösningar slängs på soptippen.

Att det under en revolutions allmänna villervalla uppstår mer eller mindre långvariga och kraftfulla vänster-"avvikelser" som slås ned av revolutionens huvudkraft är förstås inget nytt fenomen i världshistorien. Samma sak inträffade i de stora borgerliga revolutionerna.

I den engelska revolutionen fanns en radikal småborgerlig rörelse: levellers (jämlikhetsivrarna). Dessa organiserade de meniga i armén, vilka valde en delegat (kallad agitatorn) per regemente till ett centralt råd. Soldatorganisationens nivå var hög - man hade "parti"-kassa och medlemsavgiften, en tryckpress, kontakter med London och resten av armén och med flottan. Levellers eftersträvade frihandel för småproducenterna, kyrkans skiljande från staten, tiondets avskaffande, skydd för småegendom och reformering av kreditlagstiftningen, republik, utvidgad valrätt till parlamentet och allmän rösträtt för män. Bourgeoisien lyckades provocera levellers till ett misslyckat uppror någon månad efter kungens avrättning. Upproret slogs snabbt ned och ledarna sköts. Därefter dog leveller-rörelsen.

Efter den franska revolutionen 1789 inträffade liknande händelser. I juli 1793 avrättades parismassornas ledare Jacques Roux. Strax därefter mördades Marat. Året därefter, i den berömda månaden Thermidor, avrättades ledaren för Paris radikala småbourgeoisie (Robespierre) och bourgeoisien tog ensamt över statsrodret. Franska revolutionens Thermidor betraktas ibland som dess slut: nu var den radikala politikens tid över och istället härskade de mer moderata borgarna. Ibland ses Thermidar som en kontrarevolution. Men detta är fel eftersom kontrarevolutionen inte inträffade förrän 1815 i och med Napoleons slutgiltiga förvisning till S:t Helena och återupprättandet av l´Ancien regime och kungadömet.

Låt mig nu bara kort beröra frågan om hur revolutionärer med detta perspektiv bör förhålla sig till de nationella befrielserna. Frågan kan återföras till "klasståndpunkten". Skall revolutionärerna stödja arbetarklassens (och därmed förhoppningsvis sin egen klass´) direkta intresse eller skall de stödja "historiens"/landets intresse. På kort sikt (30-50 år) kolliderar dessa nämligen konfrontalt, då ingen socialistisk revolution är möjlig för dessa länder och arbetarklassens intressen därför inte är desamma som landets.

Jag anser att revolutionärerna borde värna om arbetarklassens politiska, ideologiska och organisatoriska frihet från övriga klasser, kämpa tillsamman med arbetarklassen för det den kämpar för, samt uppmana arbetarklassen att inte erkänna någon regering som sin egen, förrän den själv, som klass, tillsatt regeringen och kontrollerar den genom ett sovjetsystem. Den socialistiska världsrevolutionen kommer att möjliggöra för dessa länder att ta de första stegen mot socialismen.

GL

***

Dokument: Ur MPLA:s tidning Vitoria Certa 5.E juli 1975

FOLKMAKTEN ÄR EN MÄKTIG KRAFT

Folkmakten är den bästa metoden att bilda front mot imperialismens enorma förtryckarapparat. Vi måste ställa de förtrycktas makt mot förtryckarnas.

(…)

Hur bygger man upp folkmakten?

Då människorna i en by, på en fabrik eller ett kontor, i ett kvarter eller en skola samlas till allmänt möte för att diskutera sina problem, har folket redan börjat att organisera folkmakten.

På dessa allmänna möten har alla rätt att yttra sig och alla kan komma med kritik, så att misstag kan rättas till och förvirring av ett eller annat slag kan utplånas. Sådana allmänna möten kan också demokratiskt välja en kommitté, som representerar folket just i denna lokala enhet. Denna folkkommitté kan sedan träffa folkkommittéer från andra ställen för att diskutera gemensamma problem.

Valet till folkkommittéerna måste ske demokratiskt, dvs. de ska bestå av de personer majoriteten vill ha. Representanterna i folkkommittén måste sedan försvara väljarnas intressen. Folkkommittén ska endast ge uttryck för folkets önskemål.

Då sådana folkkommittéer valts av de allmänna mötena har folkmakten redan börjat fungera.

Det är lätt att förtrycka ett folk som inte är organiserat, men det är omöjligt att slå ner ett organiserat folk. Då folket alltså lyckats organisera sig och hålla allmänna möten är detta ett starkt vapen som – liksom alla vapen – kan användas på ett bra eller dåligt sätt.

Men ett politiserat folk vet vilken väg det ska slå in på.

Folkmakten har t.ex. kastat ut imperialistlakejerna ur Luanda.

Eftersom folkmakten är en så stark kraft, vill våra fiender krossa den till varje pris. De använder sig bl.a. av inhemska imperialistlakejer, som påstår att folkmakten innebär anarki och "förvirring".

Men folkmakten innebär inte anarki. Folkmakten är den makt, som ett organiserat folk utövar vid allmänna möten, där man beslutar om vilken linje som det är bäst att följa. Folkmakt innebär ordning.

De allmänna mötena försvarar folkets intressen och fördömer därför också förtryck, utsugning och förödmjukelser, som imperialismen och nykolonialismen utövar mot befolkningen.

Det är just därför som folkmakten är imperialismens och nykolonialismens svurna fiende.

(…)

***

NOTER

(1). Alves tillhör Moskvafraktionen inom MPLA.

(2). De döda går igen! Detta är ungefär vad Trotskij sa vid Bolsjevikpartiets 10:e kongress 1921. Bara med den skillnaden att Sovjet till skillnad från Frelimos Moçambique, i alla fall varit proletära en gång i tiden.

(3). Vid 25-aprilkuppen var MPLA nästan militärt besegrat och det behövdes ett massivt stöd från Kuba för att slänga ut imperialismen. Detta gör att Angola kanske snarare i sin tur utgör mellanpositionen mellan länder som Nordkorea och Bangladesh och de övriga. Denna uppspaltning är dock inte så viktig för den fortsatta analysen.

(4). Se artikel i ARBETARMAKT 6-7/76.

(5). Läs t. ex. FNL:s program och dess envisa försök att komma överens med Thieu-administrationen om att sätta upp de kommittéer för nationell endräkt som föreskrivits i Parisavtalet.

(6). Se artikeln om det statsbyråkratiska produktionssättet i detta nr av RÅDSMAKT och artiklarna i RÅDSMAKT 5 och ARBETARMAKT 5/75.

(7). Likadant var det med valen 1976. Även nu var röstkortet kombinerat med ransoneringskort och identitetskort. På så sätt leder röstvägran, politisk opposition, till en markering i ens ID-kort. I södra Vietnam röstade 95% av befolkningen.

(8). "Förräderiet" är lika obefintliga som då den tyska socialdemokratins ledning "förrådde" arbetarklassen i den tyska revolutionen 1918-23. Ty hade arbetarna blivit "förrådda" borde de ju ha märkt detta och vänt sig från "förrädarna". Nej det enda som förråddes var vänsterns (felaktiga) teorier och förväntningar om hur socialdemokratin skulle handla. Socialdemokratin förrådde de intellektuellas cirklar.

KÄLLOR

Ernest Harsch: More European Mercenaries Sent to Angola, ICP 3/76

Ernest Harsch: Angola - MPLA Stages Witch-hunt .Againet the Left, ICP 18/76

Ernest Harsch: Strike Wave Sweeps Angola Cities, ICP 24/76

Ernest Harsch: Behind the MPLA´s "Socialist" mask, ICP 28/76

MPLA:s ledning försvårar kampen rant imperialismen, Internationalen 1/76

H.F. Anderäng: Angola mot inbördeskrig?, Internationalen 17/75

Maria:Vem avgör när massorna är "mogna att ta makten", Internationalen 29/75

Tom Nairn: The Modern Janus, New Left Review 96

lan Clegg: Workers' Self-Management in Algeria, Modern Reader 1971

Livio Maitan:Party, Army and Masses in China., New Left Books 1976

Cajo Brendel: Teser om den kinesiska revolutionen, Ravacholförlaget

Bob Potter: Vietnam: Whose Victory?, Solidarity Pamphlet 43

Pierre Rousset:Le Parti Communiste Vietnam, Francois Maspero 1973

Pierre Rousset:The Vietnamese Revolution and the Role of the Party, ISR 4/74

Georg Johnson & Fred Feldman: On the Nature of the Vietnamese Communist Party. ISR 7/73

Georg Johnson & Fred Feldman:Vietnam, Stalinism, and the Postwar Socialist Revolutions, ISR 4/74

Sven Ekberg: Den vietnamesiska revolutionen, Kommentar 11-12/75, 1&3/76

VIETNAM - What About the Workers? Workers´ Voice, vol. 2 no. 7

N. Van:Stalinisternas maktövertagande i Indokina, Det ny Arbejderblad, 1&3/52

Stig Eriksson:Trotskism och stalinism i Indokina, Internationalen 13-18/75

ICP och ISR betyder Intercontinental Press respektive Intenational Socialist Review.