ARBETARMAKT
Workers' power league
Presentation
Nyheter
Plattform
Rådsmakt
Arbetarpress
Arbetarmakt
Bilder
English
Kontakt
 
Föregående sida
 
Vi finns också på:
Facebook
Wikipedia

HUVUDDRAGEN I EN POLITISK EKONOMI FÖR DET STATSBYRÅKRATISKA PRODUKTIONSSÄTTET

Vid undersökandet av en given samhällsformations (1) särskilda kännetecken, för att kunna bestämma saker som samhällets utvecklingsgrad, utvecklingsmöjligheter, roll i den globala produktionsordningen etc., är det nödvändigt att se till de verkliga, faktiska förhållandena i samhället. Vi måste med hjälp av alla de informationer vi kan skaffa oss om ekonomins sätt att fungera, i korthet det sätt på vilket produkter produceras och konsumeras, skaffa oss en bild av vilka krafter som styr ekonomin, och därmed hela samhällets utveckling. Med hjälp av en sådan undersökning kan vi också närmare avgöra olika klassers och samhällsskikts ställning till produktionen, deras ställning i en framtida revolution och möjligheten till klassallianser.

Om vi i stället för denna marxistiska metod, väljer att utifrån en färdig teori, försöka finna denna teoris kännetecken i en samhällsformation, kommer vi med stor säkerhet att inte förstå någonting av vad som hänt eller händer i samhället. Man kommer nämligen med största säkerhet vid ett sådant angreppssätt att finna drag av det produktionssätt man letat efter, eftersom varje samhällsformation innefattar flera produktionssätt. En person som i den sovjetiska samhällsformationen letar efter kapitalistiska drag och en annan som framhäver skillnaderna från kapitalismen och därmed de socialistiska dragen, kommer båda att lyckas, men ingen av dem har därmed sagt något om vilket produktionssätt som är det dominerande. Låt oss för ett tag lämna maoisterna som upptäckt den loka1a grönsaksmarknaden i en landsortsstad i Polen samt att företagen i Sovjetunionen faktiskt producerar ett överskott och på grund av sin önskan att se Sovjetunionen som kapitalistiskt utropar att det är det. Låt oss lämna VPK:aren och trotskisten som efter att ha upptäckt den planerade ekonomin, i enlighet med sina önskningar finner att Sovjetunionen är en "arbetarstat", låt oss i stället undersöka ekonomin i de s.k. socialistiska länderna.

Varje samhälle, efter det urkommunistiska, har behövt produktion för att kunna konsumera. Men i inget av historiens alla klassamhällen har produktionen skett i enlighet med människors behov, utan ekonomin har styrts av andra krafter. I dag, i de kapitalistiska samhällena ser vi hur produktionen styrs efter företagens vinstmöjligheter, ja man försöker också styra människors konsumtion efter riktlinjen största möjliga vinst. Orsakerna till detta ligger i klassamhällets uppbyggnad med en härskande och en förtryckt klass, och den därmed sammanhängande, tvingande nödvändigheten för den härskande klassen att hålla sig kvar vid makten.

Vi menar att den grundläggande klassmotsättningen går mellan dem som skapar samhällets merprodukt, proletariatet, huvudsakligen industri- och lantarbetare, och de som bestämmer över merproduktens fördelning, statsbyråkratin. Till den senare räknar vi de centrala administratörerna av stats- och partiapparaten, samt militärbyråkratin. Det är denna klass som är den härskande i Sovjet, det är denna som med hjälp av statsapparaten förtrycker arbetarklassen, bönderna och mellanskikten. De administratörer som har del vare sig i produktionen av merprodukten, eller inflytande över dess fördelning, räknas ju precis som i de kapitalistiska länderna till mellanskikten.

Förutom proletariatet, bönderna och mellanskikten är också smärre rester av bourgeoisien och småbourgeoisien förtryckta klasser under den härskande byråkratklassen.

PLAN - MARKNAD

I de statsbyråkratiska länderna (2) är ekonomin planerad. Detta innebär att produktionsmålen bestäms genom ett administrativt beslutsfattande, på olika nivåer inom administrationsapparaten. Den främsta planeringsmyndigheten brukar kallas "Statliga planeringskommissionen" och har till uppgift att insamla ekonomiska data till grund för planeringen; bestämma målen för produktionen samt koordineringen av målen; bestämning av metoder för att uppnå målen samt till .sist, att vidta förändringar av målen pga.

förändringar i de ekonomiska/politiska förhållandena. Planen (egentligen flera planer spännande över olika många år) innehåller direktiv till ministerier, branschorganisationer och företag. Direktiven är utformade som antingen direkta produktionsdirektiv i form av mängd, vikt, volym el. dyl., eller som produktionsincitament, t. ex. visst överskott på försåld produktion. Ett annat viktigt styrinstrument för ekonomin är prissättningen, där priserna på viktiga industri- och konsumtionsvaror bestäms centralt (av t.ex. ministerrådet) men många produkters priser bestäms på lägre nivå, ända ner på företagsnivå. Dock kan alla priser justeras centralt med hjälp av positiva eller negativa omsättningsskatter, vilka varierar från produkt till produkt.

Att det existerar priser på produkter innebär dock inte att de är varor.

En vara är en produkt som säljs/bytes på en marknad. Det som till syvende och sist avgör varans pris på marknaden är dess värde (3) , eller vilket är detsamma, det samhälleligt nödvändiga arbete som åtgår för att frambringa produkten. Det åtgår förvisso arbete för att framställa produkter i det statsbyråkratiska samhället, men det existerar för de allra flesta produkter ingen marknad att sälja dem på. "Staten äger alla företag och deras produktion och behöver sålunda inte köpa av sig själv. Om överförandet av stål från stålverken till metallindustrin eller av kol från gruvorna till stålverken inregistreras som köp av produktionsmedel är det i verkligheten en enkel form av överflyttning av produkten inom samma ägandeform och inte en verklig köp-försäljningshandling. Prisernas godtyckliga karaktär i det förstatligade systemet är beviset härpå: priserna är inget annat än medel för produkternas bokföring; deras förhållanden måste således inte motsvara värde relationerna." (4)

Även konsumtionsvarornas överföring från producent till konsument sker endast skenbart via en "marknad", priserna motsvarar oftast inte heller här värderelationerna, priserna sätts i stället så att den totala konsumtionen aven produkt når önskad nivå.

Inte heller existerar någon marknad vad gäller jordbruksprodukter i de statsbyråkratier där privat jordbruk existerar. Visserligen finns här flera säljare, men det finns bara en köpare, staten, som köper jordbruksprodukterna under monopolistiska förhållanden, till priser som bestäms centralt, och dessutom så förekommer både tvångs leveranser och tvångsförsäljning. De lokala marknader som finns, spelar en underordnad roll för hela statens livsmedelsförsörjning, dessa skulle kunna rubriceras som den enkla varuproduktionens inslag i den statsbyråkratiska samhällsformationen.

Det som framstår som en "marknad" i Sovjet är ingen bytes marknad , där lika värdesummor byts mot varandra. Det är i stället en fördelningsmarknad, där fördelningen av konsumtionsprodukter sker. På denna fördelningsmarknad är det också ofta andra faktorer än penningsumman som avgör om man kan erhålla produkten i fråga. Ofta är saker som samhällelig status, kontakter, mutor, möjlighet att ha tid att köa, viktigare än pengar, för att erhålla produkten.

Inte heller arbetskraften kan utgöra en vara i egentlig mening. Visserligen betalas arbetskraften i förhållande till sitt värde, reproduktionen garanteras. Men saker som är viktigare än lönen, är att arbetaren garanteras sin överlevnad genom sociala förmåner som sammanhänger med arbetet: bostad, semester, resor, speciella affärer, förtur på vissa produkter.

Eftersom det inte existerar någon marknad i egentlig mening (och överhuvud ingen "marknad" för produktionsmedel), kan det inte finnas någonstans där en merprodukt kan säljas, ingenstans där mervärde kan realiseras. Något kapital existerar därför inte, kapital definieras ju som värde som förökas genom mervärdet.

Vi har nu visat att det i de statsbyråkratiska länderna varken existerar varor, marknad, mervärde, eller kapital (och inte heller kapitalister!). vi ska nu övergå till att visa på vad det är som är ekonomins drivkraft, när det inte kan vara profiten (mervärdet i förhållande till totala kapitalet). Låt oss se på ett företag i Sovjet:

Vad gäller INPUT av råvaror och arbetskraft

bestämmer planmyndigheterna:
Leverantörer, kvantiteter och priser
bestämmer företaget:
Detaljvillkor för leverans

Vad gäller PRODUKTIONEN

bestämmer planmyndigheterna:
Huvudinriktning, större investeringar, lönefonden
bestämmer företaget:
Utseende, biprodukter, lönefördelningen, mindre investeringar

Vad gäller OUTPUT av produkter/tjänster

bestämmer planmyndigheterna:
Pris, mottagare, kvantitet, distribution
bestämmer företaget:
Detaljvillkor för leverans
(5)

Man skulle vilja fråga sig om någon svensk VD skulle vilja jobba under sådana här villkor. Det företagsledningarna i öststaterna kan bestämma över är tydligen vilken färg produkten ska ha, vilken symaskin som går hem bäst just nu etc. Hur man ska fördela den "lönepott" man fått, men man måste komma ihåg att alla löner är bestämda på förhand; mindre investeringar kan man få göra - om man lagt undan medel för detta. Dessa medel kommer i så fall från företagets överskott.

VINSTEN

Att företaget producerar ett överskott är ingenting som gör det mer kapitalistiskt. Det unika med det mänskliga arbetet är att det producerar mer värde än vad som åtgår för att underhålla det (mer än vad som åtgår för arbetarklassens reproduktion). Det är detta som möjliggör den materiella utvecklingen genom utsugning av proletariatet. Den härskande klassen lägger beslag på den av proletariatet producerade merprodukten. Men även i ett socialistiskt samhälle skulle det finnas en merprodukt, men denna skulle genom kollektiva beslut av arbetarklassen fördelas efter dess önskan, ingen härskande klass utsuger någon under socialismen.

I det statsbyråkratiska samhället producerar företagen också ett överskott. (Undantag kan

naturligtvis finnas, där underskottet täcks av överskott från andra företag.) Detta överskott brukar ibland betecknas som vinst. Även om denna vinst har namnet gemensamt med det kapitalistiska företagets vinst, har den dock i verkligheten mycket litet gemensamt med sin kapitalistiska kusin, som i marxistisk terminologi kallas profit.

Det statsbyråkratiska företagets vinst har sin grund i den av arbetarna producerade merprodukten. Den penningsumma som företaget kan registrera vid produkternas överföring till andra företag eller eventuellt direkt till konsumenterna är naturligtvis beroende av den producerade kvantiteten men också av priset som är satt centralt (samt eventuell omsättningsskatt). Denna vinst kan vi kalla bruttovinst. Av denna tar staten hand om merparten (Polen 80%, Sovjet 70%, Ungern 60% t.ex.) (6), och resten, nettovinst, fördelar företaget på flera olika fonder: t.ex. produktionsutvecklingsfond, social-kulturell fond (för de anställdas gemensamma behov, t.ex. bostäder), reservfond, materiell stimulansfond och andra. Det överskott som eventuellt blir kvar sedan nettovinsten fördelats på de olika fonderna, enligt bestämda regler, överlämnas till staten. Det tjänar således inte så mycket till att få företaget att göra stora vinster, staten tar ändå hand om dem.

Det som gör att en del vill framhålla östeuropeiska företag som kapitalistiska, är fonden för materiell stimulans. Den utgör i Sovjet i genomsnitt 6%, i Ungern 15% av bruttovinsten (6). Denna fond för materiell stimulans används för att dryga ut lönerna. I Sovjet innebär det ett påslag på arbetarnas löner med i genomsnitt 10%. För företagsledarna är dock den del av lönen som kommer från denna fond stor, t.ex. i Ungern upp till 80% (6). Men detta innebär dock inte någon likhet med kapitalistiska förhållanden. Företagsledningen kan inte använda denna eller intäkten av någon annan fond för nya investeringar, den kan inte heller t.ex. höja priserna eller minska produktionen (som under kapitalistiskamonopolistiska förhållanden) för att öka vinsten och därmed utdelningen till sig själv. Som vi tidigare sett är det den centrala administrativa byråkratin som bestämmer över detta. (Här kan påpekas att SKP:aren Bo Gustavsson alltså har fel när han påstår motsatsen i "Socialkapitalismen" (sid. 15)).

PRODUKTIONSSÄTTETS DRIVKRAFT

Om det nu inte är företagens strävan efter vinst som är drivkraften i det statsbyråkratiska produktionssättet, vad är det då? vi kan till en början konstatera att, drivkraften inte är att tillfredställa människornas behov, som det skulle vara i ett socialistiskt samhälle. Dvs., om vi inte anser att kärnvapenupprustning. prestigemättad rymd-"forskning", lyxvaruproduktion för en överklass. m.m. är grundläggande behov för arbetarklassen. Arbetarklassen i de s.k. socialistiska länderna anser tydligen inte att de lönesänkningar och prishöjningar samt brist på livsmedel är till fördel för dem. att döma av de arbetaruppror som förekommit i dessa länder.

Vi anser att den allmänna målsättningen för produktionen i de statsbyråkratiska samhällena är densamma som i alla andra klassamhällen: "Varje härskande klass bestämmer den sociala produktionens målsättning. Den gör det naturligtvis i sitt eget klassintresse. Dvs. med önskan att förstärka och utvidga sitt behärskande av produktionen och samhället." (7) Under kapitalismen leder detta till att kapitalisten strävar efter maximal profit. Under statsbyråkratismen säkrar den härskande statsbyråkratiska klassen sin makt genom att maximera det ekonomiska överskottet för hela den nationella ekonomin.

Den materiella grunden för statsbyråkratins etablerande av sig själv som härskande klass. är nödvändigheten av utvecklandet av industrin i ett underutvecklat huvudsakligen agrart samhälle. Statsbyråkratins uppgift blir där att "istället för" en kapitalistklass, vilken bortsopas av revolutionen eller den militära erövringen, genom centrala direktiv utveckla landets produktivkrafter. För att göra detta snabbast möjligt (snabbt pga. hotet/konkurrensen från den omgivande utvecklade kapitalismen), tvingas man att satsa de existerande resurserna i produktionsmedelsindustrin (den industri som tillverkar nya produktionsmedel, dvs. maskin-och råvaruindustrin), oftast s k tung industri. Man tvingas därvid hålla tillbaka konsumtionsvaruindustrin och därmed konsumtionen. Detta lyckas den härskande statsbyråkratin med så länge det dels finns arbetskraft att tillgå (från t.ex. landsbygden) och dels så länge man kan, med politiska stimulansmetoder, uppmana arbetarklassen att uppoffra sig för uppbygget av det "nya samhället". Under den tid som det tog att utveckla produktionsmedelsindustrin (i Östeuropa fram till 1953-56. i Kina fram till "Stora språnget" 1958) sammanföll intressena hos alla klasser i staten att utveckla industripotentialen med den härskande statsbyråkratins intresse att producera för produktion. Men i och med att alla hade fått arbete och att industrin och landet upplevdes som "återuppbyggt" kom intressena hos de olika klasserna att skilja sig åt.

Arbetarna kräver mer konsumtionsvaror att köpa för de löner de fått i industrin, arbetarna kan inte gärna konsumera maskiner. järnmalm och elektricitet i någon större omfattning. Bönderna kräver att få tillbaka av sitt överskott på jordbruksprodukter i form av andra konsumtionsvaror. Statsbyråkratin, vars uppgift det är att administrera samhället. är inte intresserade av konsumtion och konsumtionsindustri i sig, utan ser det som ett nödvändigt ont. Detta därför att varje rubel, zloty eller yuan som investeras i konsumtionsvaruindustrin. om den i stället investerats i produktionsindustrin skulle lett till ett ytterligare överskott att investera, ytterligare ökat byråkratins makt. Därför är byråkratins speciella klassintresse "produktion för produktion". produktionen här tagen i materiell mening, ton, meter, osv. Detta till skillnad från kapitalismen där produktionen sker med sikt på profit i penningtermer. Därför kan inte statsbyråkratin lägga ned produktionsmedelindustrin för att den inte "lönar sig". Den kan inte likt borgarklassen i ett kapitalistiskt land spekulera i valutor när kolet inte är lönsamt att bryta.

Vad är det då som hindrar statsbyråkratin från att fortsätta ackumulationen. fortsätta att investera överskottet i produktionsvaruindustrin? Det är konsumtionen. En fortsatt satsning på produktionsmedelindustrin skulle medföra att konsumtionen sjönk under den socialt nödvändiga.

Arbetarklassen skulle inte reproducera sig själv. Statsbyråkratin tvingas att satsa en del av överskottet i konsumtionsmedelsindustrin, och därmed bromsas ackumulationen upp. Den grundläggande motsättningen i det statsbyråkratiska produktionssättet är alltså den "mellan den redan utvecklade industripotentialen och den låga konsumtionsnivån". (8) Statsbyråkratins strävan efter att utveckla industripotentialen och att samtidigt hålla konsumtionen på lägsta möjliga nivå är källan till en permanent kris för det statsbyråkratiska samhället.

KRISEN

Krisen yttrar sig på följande sätt:

l. Inflation. Genom den tendens till investeringar i produktionsmedels industrin som finns inbyggd i systemet, tenderar naturligtvis även de anställda där att öka, likaså den lönesumma som utbetalas till dessa. Genom att konsumtionsmedelsindustrin inte prioriteras, tvingas statsbyråkratin att höja priserna på de konsumtionsvaror som producerats, för att få in de pengar som utbetalas som löner. Så uppstår en tendens till inflation, vilken kan leda till en social kris, som t.ex. i Polen 1970-71.

2. Råvarubrist. Genom den överdrivna satsningen på produktionsmedelsindustrin åtgår det mer råvaror än om man också skulle satsa på den mindre råvarukrävande konsumtionsvaruindustrin. Då landets resurser vad gäller råvaror ofta är begränsade, tvingas man till import. Då man inte har någon konsumtionsvaruindustri som producerar varor att balansera upp råvaruimporten meden motsvarande export av konsumtionsvaror leder detta till en obalans i utlandsbetalningarna, som får lösas med att man tar från det ekonomiska överskottet för att t.ex. betala lån. Det. ta leder till en ytterligare begränsning av konsumtionen i det egna landet.

3. Slöseri med det ekonomiska överskottet. Den dåliga anpassningen av produktionen till konsumtionen och därmed till behoven, leder till att det produceras saker som det inte finns behov av, samt varor med dålig kvalitet - vilket exempelvis försvårar exporten.

Från borgerligt håll brukar påpekas att det är den dåliga planeringen, ja omöjligheten att planera en ekonomi, som är orsaken till kriserna i de statsbyråkratiska staterna. Man hävdar att företagen inte har möjlighet att anpassa sig till konsumtionen, till behoven. Men faktum är att både företagsledare och arbetare visar stor initiativkraft för att anpassa produktionen till behoven - till sina egna behov. Från företagsledningen hemlighålls produktionsresurser, lager över- och undervärderas. Arbetarna gör som

på kapitalistiska företag - arbetar så lite som möjligt men försöker att få det se ut som så mycket som möjligt. Det är alltså igen den grundläggande motsättningen i samhället som lyser igenom, den mellan produktion och konsumtion.

Inte heller reformer som ökar "marknadens" inflytande på produktionen kommer att lösa några kriser. Detta därför att om man skulle komma en bra bit på .vägen mot en marknadsekonomi (som t. ex. Jugoslavien) så skulle man råka ut för den kapitalistiska ekonomins överproduktions- och avvecklingskriser. Sovjet är ett exempel på detta, där man återgått från de "decentralistiska" reformerna 1965-67.

Statsbyråkratin försöker sig på en ständig balansgång för att motverka kristendenserna. Under vissa perioder av relativt lugna sociala förhållanden satsar statsbyråkratin på investeringar i produktionsmedelsindustrin, för att bl.a. säkra och utöka sin makt. När detta sedan leder till en brist på konsumtionsvaror, som i sin tur leder till social oro, tvingas statsbyråkratin att omfördela investeringar till konsumtionsvarusektorn. När de mest akuta kraven blivit tillgodosedda, måste byråkratin ånyo investera i produktionsmedelsindustrin, bl.a. på grund av konkurrensen med andra statsbyråkratiska stater. på detta sätt kastas det statsbyråkratiska samhället gång på gång in i ekonomiska/sociala kriser.

"De politiska förhållanden som är grundade på byråkratins ägande har lagt en tung boja på produktivkrafternas utveckling. så länge de består kommer krisen att förvärras från dag

till dag. Den enda och oundvikliga lösningen på krisen är att dessa produktionsförhållanden avskaffas och att byråkratins klassvälde därigenom störtas." (9)

NOTER

(1). Observera skillnaden mellan begreppen samhällsformation och produktionssätt. Samhällsformation är det konkreta verkliga samhället, t.ex. Sovjetunionen, Västeuropa eller vad man väljer att analysera. Produktionssätt är ett tänkt, renodlat förhållande mellan produktivkrafternas utveckling och produktionsförhållandena, t.ex. feodalism, kapitalism, statsbyråkratism. Varje samhällsformation innehåller inslag av flera produktionsätt, men ett är alltid det dominerande. så finner vi i Sverige idag rester av enkel varuproduktion och av feodalism. så finns i Sovjet inslag av kapitalism, men det är statsbyråkratismen som är det dominerande produktionssättet.

(2). Med statsbyråkratiska stater menar vi följande: Sovjet, Östtyskland, Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien, Bulgarien, Albanien, Kina, Nordkorea, Mongoliet och Vietnam. Stater på väg att utvecklas dithän är Laos, Kambodja och Kuba. Ytterligare några stater som kan utvecklas i statsbyråkratisk riktning är t.ex. Angola och Moçambique.

(3). Nu hör vi redan någon säga, "Men även under kapitalismen så är ju priserna skilda från varornas värde, dels för en och samma produkt pga. tillgång och efterfrågan (men närmar sig värdet med tiden), dels kan priset ligga över eller under värdet i olika branscher pga. konkurrensen mellan kapitalen i dessa branscher." Men det väsentliga är utgångspunkten, det allmänna, det generella, att varans pris är bestämt av dess värde. .Eller konkret: Under kapitalismen är prisets avvikelse från värdet i olika branscher bl.a. bestämt av produkternas värde och konkurrens. I Sovjet däremot bestäms inte priserna av konkurrensen på marknaden utan av den centrala byråkratin. I den planerade ekonomin sätts priserna ofta i närheten av dess värde, men detta beror inte på att det är marknaden som bestämmer priset, utan på att om priset avviker alltför mycket från värdet, så väljer konsumenten en annan produkt som kan ersätta den ursprungliga. Om t.ex. bilarna blir för dyra så åker man kollektivt istället. Om kött blir dyrare så äter man vegetarisk mat istället. Dessutom så finns alltid möjligheten av svarta marknader. Om priset avviker alltför mycket från värdet blir det mer lockande att upprätta en bytesmarknad där priserna motsvarar det verkliga värdet. Statsbyråkratin bekämpar dessa tendenser till marknadsekonomi, med hot om straff för ekonomiska brott.

(4). Jacek Kuron och Karol Modzelewski: Brev till polska arbetarpartiet, sid. 43.

(5). Se t.ex. Bergström och Ådal: Företaget i samhället, sid. 69.

(6). J. Wilczynski: The Economcas of Soaialism, sid. 53.

(7). Kuron och Modzelewski, sid. 42.

(8). A.a. sid. 61.

(9). A.a. sid. 73.

LITTERATUR

Mycket av vår analys av statsbyråkratin är hämtad från de polska marxisterna Kuron och Modzelewskis bok Brev till polska arbetarpartiet.

Andra analyser som menar att byråkratin i Sovjetunionen är en ny härskande klass är Antonio Carlos La natura socio-economica dell' URRS (finns också i tysk och dansk översättning.

Svetozar Stojanovic: Socialismens framtid.

International Socialists (USA): Bureauaratic Collectivism

Härmed inte sagt att vi i alla punkter håller med dessa analyser, men där finns i alla fall mycket att hämta.

Andra intressanta artiklar, där vi finner en del argument för vår analys, även om författarna inte anser att Sovjet är ett nytt klassamhälle, är:

Tidskriften Critique, nr 1, 3 och 6, H.H. Ticktins artiklar.

Tidskriften Vardöger, nr 8, H. Ebbings och Ticktins artiklar.

Boken av Eklund och Reichard: Är Sovjet kapitalistiskt? innehåller värdefull kritik av uppfattningen att Sovjet skulle vara kapitalistiskt, även om författarna i vårt tycke inte "går tillräckligt långt".