KAF, facket och den självständiga organiseringen (del 1)
Förbundet Arbetarmakt är en marxistisk, icke-leninistisk organisation.
Enligt vårt förmenande följer på icke-leninismen ett avståndstagande
från facklig och parlamentarisk illusionspolitik.
Om vi granskar den svenska s.k. vänstern, så finner vi att Förbundet
Arbetarmakt är den enda icke-leninistiska organisationen med en
nationell spridning och ett regelbundet politiskt arbete. Men vi
finner något annat också: Att utbredningen av kritiska attityder
till facket och parlamentet inom vänstern och dess periferi är förvånansvärt
stor.
Dessa stämningar är på intet sätt dominerande, men de står fördenskull
inte i proportion till styrkan hos den del av den organiserade vänstern
som kan betecknas som icke-leninistisk. Dessa stämningars utbredning
är alltså långtifrån Förbundet Arbetarmakts förtjänst. De fanns
där långt innan vårt förbund bildades.
Särskilt under de senaste två åren har vänstern alltmer orienterat
sig i riktning mot en inom-facklig och inom-parlamentarisk praktik.
Det är ett resultat av att de leninistiska grupperna i stadigt stigande
utsträckning börjat upptäcka vad leninism är och vad den får för
konsekvenser. De börjar upptäcka sin egen inre logik. Denna utveckling
kommer att fortsätta ett bra tag till. De inledande "barnsligheterna"
kommer alltmer att suddas ut. Om några år kommer utom-parlamentarismen
och utom-fackligheten med ganska stor säkerhet att ha sitt huvudsakliga
(om än inte enda) fäste inom Förbundet Arbetarmakt. Vi hälsar inte
denna utveckling med tillfredställelse, vi kommer tvärtom att bekämpa
den. Men vi gör oss heller inga illusioner om att på ett avgörande
sätt kunna bryta ryggen av de parlamentariska och fackcentrerade
föreställningarna förrän leninisterna fått vara i farten ett tag
och omsatt sina idéer i praktik. En avgörande vändning räknar vi
inte med förrän klasskampen trappats upp till ett betydligt högre
stadium än dagens. Erfarenheter från utlandet och tidigare historiska
epoker räcker inte, leninismens kollaps måste ske framför näsan
på vänstern för att den ska upptäcka den.
Parlamentarismen har vi kritiserat i ett flertal artiklar i tidningen
Arbetarmakt, i flygblad och en pamflett som gavs ut i sam-
band med valet 1976. Vi tycker att vi på den punkten gjort ifrån
oss för ett tag framåt.
Beträffande "fackvänsterismen" har kritiken varit mera sporadisk
och osammanhängande (och inte sällan dålig, dessutom). Med denna
artikel, som är en kritik av Kommunistiska Arbetarförbundets (KAF)
fackliga politik, hoppas vi kunna fylla igen åtminstone en del av
tomrummet. Denna artikel skall inte betraktas som en "resolution"
från Förbundet Arbetarmakt om den fackliga frågan, utan snarare
som ett diskussionsinlägg. Dock hyser jag den bestämda övertygelsen,
att en klar majoritet av Förbundet Arbetarmakts medlemmar och aktiva
sympatisörer delar de värderingar som framförs.
Dessutom kan tilläggas, att en vid VI:e Kongressen tillsatt projektgrupp
kommer att arbeta med dessa frågor. Vi kan förvänta oss att förbundet
till nästa ordinarie kongress kommer att ha fått fram en ganska
väl utmejslad politik för arbetsplatsarbetet.
"FACKVÄNSTERN"
KAF är inte den enda organisationen som vi vill beteckna som
fackcentrerad. Det gäller varenda vänstergrupp utom KFml(r) och
oss själva. Varför ta upp just KAF?
Bortsett från KAF har vi, på den facklegalistiska kanten, ett
block bestående av tre s.k. marxist-leninistiska (maostalinistiska)
organisationer, nämligen Sveriges Kommunistiska Parti (SKP), Marxist-Leninistiska
Kampförbundet (MLK) och Kommunistiska Enhetsgrupperna (KEG). Vidare
finns Förbundet Kommunist (FK).
FK:s utveckling i förhållande till facket har tagits upp och
kritiserats i ett tidigare sammanhang (en bra artikel, för övrigt).
Den kritik som då levererades får räcka för ett tag framåt. Dessutom
blir det för var dag alltmer uppenbart att FK:s fackliga politik
bestäms av KAF:s dito. FK försöker alltid inta de ståndpunkter som
KAF just lämnat i sin fortsatta vandring högerut. En kritik av KAF
blir därför också en kritik av FK av imorgon.
Maoistblockets dominerande kraft är SKP. MLK:s politik bestäms
av SKP:s, men på spegelvänt sätt jämfört med fallet ovan. MLK söker
nämligen alltid vara mera högervridna, mera opportunistiska än SKP.
KEG:s fackliga politik kan bara särskiljas från SKP:s av en knappolog.
Behovet av en kritik av KAF:s fackliga linje upplever vi som
större än en kritik av SKP:s dito. Den senare organisationen har
kommit fram till sin nuvarande fackliga "strategi" utifrån en världsbild
som har få beröringspunkter med den som Förbundet Arbetarmakt står
för. KAF har arbetat fram en snarlik facklig strategi, men utifrån
en analys som innehåller fler riktiga grundantaganden och
utifrån ett erkännande av ett visst utrymme för vad vi uppfattar
som det absolut väsentligaste inslaget i klasskampen, nämligen arbetarklassens
självständiga kamp och organisering.
Mellan KAF och oss råder en viss analytisk och terminologisk
samstämmighet, som gör det möjligt för oss att åtminstone föra en
diskussion. Vi vet av erfarenhet att det är något som knappast är
möjligt mellan oss och SKP-MLK-KEG.
VAD ÄR KAF?
Kommunistiska Arbetarförbundet är en trotskistisk organisation.
Trotskismen är en politisk riktning som griper tillbaka på Lenin
och Trotskij.
Trotskismens politiska teori består av sex grundpelare. De är:
Internationalismen - betonandet av att den socialistiska
revolutionen är internationell och därav nödvändigheten att bygga
det internationella världspartiet, den Fjärde Internationalen.
Enhetsfronten - I en front skall enbart arbetarklassens
organisationer få finnas. (Inga folkfronter med klassfienden! -
den "progressiva" bourgeoisien.) Fronten organiseras kring ett miniprogram
som ger de ingående organisationerna rätt att, förutom frontens
program, även ha och offentligt föra ut, djupare analyser och åsikter.
Övergångskraven - Man skall ställa sådana krav som, då
de realiseras, antingen ifrågasätter kapitalismen eller utgör en
grundval för en radikalisering av kampen. Inte alla övergångskrav
går att genomföra under kapitalismen, men massorna skall tro det
för att på så sätt omedvetet föra upp kampen på en antikapitalistisk
nivå.
Den permanenta revolutionen - Borgarklassen kan idag inte
genomföra sin revolutions uppgifter (demokrati och jordreform),
utan dessa kan enbart genomföras av proletariatet, varigenom en
borgerlig revolution blir proletär. (Proletariatet erövrar samhällsmakten.)
Härav följer att proletariatet kommer att stå i ledningen för revolutionen
i alla dess faser. Revolutionen kan endast slutföras genom att det
internationella proletariatet kommer till det enskilda landets undsättning.
Övergångssamhället - Mellan kapitalism och socialism finns
en särskild samhällstyp som karaktäriseras av statligt ägande, statligt
monopol på utrikeshandeln, en planerad ekonomi och en utveckling
av produktivkrafterna.
Ledarskapets kris - dvs. avsaknaden av ledarskap, eller
mer korrekt, avsaknaden av Fjärde Internationalens ledarskap, är
orsaken till att revolutionen förlorat eller "degenererat" eller
varit "deformerade" från början vid varje konfrontation, sedan socialdemokraternas
förräderi vid första världskrigets utbrott och sedan stalinisterna
tog över ledningen för den världskommunistiska rörelsen i början
av 20-talet.
Vi ber läsaren att inte lita allför mycket på vår beskrivning
av trotskismen, för vi är övertygade om att vi kommer att beskyllas
för att ha förvanskat dem. Om läsaren, är ordentligt nyfiken vill
vi därför rekommendera KAF:s eget material. (Beställ från närmaste
Röda Rummet-bokhandel!) Vi garanterar många långa studiekvällar.
Det bör också nämnas att KAF är en sektion i en internationell
trotskistisk rörelse, den s.k. Fjärde Internationalen. Denna bildades
1938 av bl.a. Trotskij själv. Den Fjärde International som KAF tillhör
är inte den enda. När vi i fortsättningen talar om Fjärde Internationalen
syftar vi på den som KAF tillhör.
Dessutom finns en hel del trotskistiska grupper som är fristående
eller har ett mindre utvecklat internationellt kontaktnät.
Trotskismen är en ganska stark strömning inom den internationella
"avgrundsvänstern". Den Fjärde International som KAF tillhör är
det dock inte. De länder där den har sin starkaste position är Frankrike,
USA, Belgien och Sverige.
Om läsaren tycker att vår presentation av KAF och dess ideologiska
grund är torftig, så beror det på att denna artikel inte syftar
till att vara en total kritik av KAF eller trotskismen, utan av
KAF:s fackliga politik. KAF:s åsikter om Sovjet, revolutionen i
u-länderna etc. kan naturligtvis inte mekaniskt särskiljas från
dess åsikter om facket eller arbetarkamp överhuvudtaget, men kravet
på lätthanterlighet tvingar fram sådana avgränsningar.
Däremot bör vi, mot bakgrund av de påståenden vi ovan gjort,
något beröra innebörden i begrepp som leninism, utom-facklighet
och anti-facklighet.
LENINISMEN
Vi menar att leninism är en elitistisk politik, som syftar till
att underordna arbetarkampen under det självkonstituerade "kommunistiska
partiet".
Den leninistiska organisationen (antingen den nu kallar sig parti,
förbund eller vad som helst) är inte omedveten om att den socialistiska
revolutionen inte kan komma till stånd utan en rörelse i arbetarmassorna.
Men samtidigt betraktar man denna rörelse som en högst osäker faktor.
Helst bör Partiet ha snitslat banan för arbetarklassens marscherande
kolonner.
Bortsett från de mest hopplösa figurerna är leninistgrupperna
inte heller omedvetna om arbetarklassens skapande och organisatoriska
kapacitet, dess förmåga till förenhetligande och koordination, att
i själva den revolutionära processen höja sin medvetenhet åtskilliga
grader. Men likväl: Man vågar inte förlita sig på dessa egenskaper
som arbetarklassen utvecklar under kamp. Man vågar inte se arbetarklassens
självständiga kamp och organisering som den yttersta garanten
för att hela klabbet skall gå i lås.
Om man betraktar den egna organisationens styrka och bestånd
som den primära återförsäkringen, vad som sedan händer med
rörelsen inom arbetarklassen och i samhället som helhet, då följer
helt logiskt av detta resonemang att en satsning på att stärka organisationen
under alla omständigheter är en god investering. Det behövs inte
mycket fantasi för att räkna ut vilka konsekvenser ett sådant synsätt
måste få: Opportunism, svanspolitik, att slänga det strategiska
perspektivet i sjön för organisatoriska vinster i det omedelbara
perspektivet. Sedan sätts organisationens stab av "teoribildare"
i arbete på att genomföra den mödosamma uppgiften att på det teoretiska
planet åstadkomma en sammanknytning av den opportunistiska praktiken
med det närmast dekorativa strategiska perspektivet...
Detta är vad man skulle kunna kalla för en subjektiv, "tendensiös"
och "osaklig" beskrivning av leninismen. Att den inte är helt grundlös
bevisas lätt av vilken energi leninistgrupperna slösar på att tillbakavisa
en sådan leninismuppfattning, trots att de organisationer (Förbundet
Arbetarmakt, exempelvis) som för fram den har en ganska outvecklad
propagandaapparat. Det är inte den organiserade icke-leninistiska
propagandan man är rädd för, det är de oförvillade själar som genom
att använda sitt eget huvud kommit fram till ungefär sammauppfattning
- och det finns gott om sådana i vänsterns periferi.
Gentemot dessa kritiska, ifrågasättande individer duger inte
det tunga artilleriet, här får man plocka fram de mest "sofistikerade"
vapen man har. De som har lyckats bäst i att drapera den leninistiska
ulven i fårakläder är utan tvekan Fjärde Internationalen.
MANDELS KRUMSPRÅNG
För att inte beskyllas för att inte låta trotskisterna tala i
egen sak ämnar vi det följande låta dem yttra sig genom sin mest
framträdande representant, Ernest Mandel:
"De byråkratiska ledarna i vissa arbetarstater (läs öststater;
vår anm.) blir fortfarande oerhört förvånade när man ber
dem att någonstans i Lenins skrifter peka på en enda fras där han
säger, att proletariatets diktatur ska utövas av partiet; att det
är partiet som bör förverkliga förstatligandet av produktionsmedlen,
etc. Detta påpekande fyller dem alltid med förvåning, ty de har
skolats i en anda som överför proletariatets uppgifter till partiet.
Tvärtemot detta talar alla leninismens klassiska texter (jämför
Staten och revolutionen) om uppgifter som bör verkställas
av proletariatet under partiets ledning, vilket är något helt annat"
(Mandel, här under pseudonymen Ernest Germain, Om byråkratin,
s. 22-23).
Här bollar författaren med begrepp som "förverkliga", "verkställa"
och "utöva". Detta "något helt annat", som författaren spekulerar
i, är en fras lika tom som ett urblåst ägg. Arbetarna skall, enligt
författarens storstilade tankegångar, verkställa beslut som fattas
av ett självutnämnt kommunistparti. Är det någon mer än undertecknad
som har svårt att uppfatta skillnaden?
Några sidor längre fram skriver författaren: "I motsats till
en allmänt spridd uppfattning finns inte principen om det enda partiet
i någon text av Lenin, inte heller i Sovjetstatens konstitution;
ända fram till 1921 hade flera partier legal existens..." (s 42)
Utan att överge sanningen skulle man kunna vända på författarens
ord och få fram följande:
"I motsats till en vida spridd uppfattning finns inte principen
om flera partier i någon text av Lenin, inte heller i Sovjetstatens
konstitution..."
Den "legala existensen" är dessutom en ren papperskonstruktion.
Den som gör sig besväret att tränga in i den ryska revolutionens
historia upptäcker att repressionen mot andra partier inleddes praktiskt
taget från bolsjevikpartiets första dag vid makten.
Dessutom talade Lenin alltid om partiet i singularis (=ental).
Han definierade bolsjevikpartiet som "arbetarklassens parti." (ej
som ett av arbetarklassens partier).
I antologin Arbetarkontroll, arbetarråd, arbetarstyre,
redigerad av Mandel, finns en tjusig luring som fyller åtminstone
undertecknad med samma motvilliga beundran som den bestulne måste
känna när han upptäcker med vilken smartness inbrottstjuven gått
tillväga.
På sidorna 143-157 återfinns fem stycken inlägg under rubriken
"De bolsjevikiska teoretikerna". Dessa inlägg har producerats av
fyra s.k. vänsterkommunister och en medlem av den "Arbetaropposition"
där Alexandra Kollontaj var ledande namn. Personer och politik som
av Lenin stämplades som "en skamfläck", "ett fullständigt förnekande
av kommunismen i praktiken", "en övergång till småborgerlighetens
läger", rubriceras av Ernest Mandel som "de bolsjevikiska teoretikerna".
Oppositionens småschyssta skriverier tillfaller Lenins profitkonto
(1).
ANTI OCH UTOM
Man kan inte tala om anti-facklighet och utom- facklighet på
var och varannan sida utan att försöka reda ut också dessa begrepp.
I en norsk tidning, Ekstremisten, finns en läsvärd artikel
betitlad Fagforeningenes elendighet. Där skriver man bl.a.
följande:
"Arbetare har en tendens att handla spontant och tvärtemot alla
vänstergruppers goda råd bryta med fackföreningarna i det ögonblick
dessa inte längre försvarar deras intressen. Vid sådana tillfällen
utvidgar den fackliga vänstern begreppet. Utom-facklig organisering
blir hux flux facklig".
Även den svenska "fackvänstern" har en tendens att tänja ut begreppet.
Så t.ex. har den s.k. Arbetarkommittén vid Surte Glasbruk skildrats
som någon slags facklig organisering.
Utom-facklig kamp är för oss varje kamp som inte sanktioneras
av facket och/eller står i strid med dess stadgar. Utom-facklig
organisering är en arbetsplatsorganisering för och av löneanställda,
som inte inryms i den organisationsplan som återfinns i fackliga
stadgar. Men till detta måste också tillfogas en typ av organisationer,
som visserligen inte ryms i någon facklig organisationsplan, men
som definierat sin verksamhetsinriktning till just facket eller
åtminstone förlägger tyngdpunkten av sitt arbete där. Till exempel
SAP:s och VpK:s arbetsplatssektioner och diverse fackliga oppositionsgrupper.
Att beskriva sådana organisationer som utom-fackliga förvirrar mer
än det klargör. Vi måste tillfoga villkoret att en utom-facklig
organisation inte på förhand intagit ståndpunkten att det eller
de problem som den vill lösa nödvändigtvis ska eller bör
lösas genom facket. Problemen skall blott lösas.
Anti-facklig är inte en synonym till utom-facklig. Anti-facklighet
är främst en attityd, en värdering. För att beteckna en vild strejk
som anti-facklig räcker det knappast med att den i praktiken utgör
ett hot mot facket. Inte ens om samtliga inblandade vore rabiat
anti-fackliga. Först i det ögonblick strejken har sin udd riktad
direkt mot facket kan det bli meningsfullt att snacka om en anti-facklig
strejk (Vi kan på rak arm inte påminna oss någon så- dan konflikt
här i landet, åtminstone inte under senare år).
Men det hindrar inte att det finns ett klart samband mellan utom-facklighet
och anti-facklighet. Om facket (och här är det lokala facket viktigast)
agerar mycket fientligt mot de strejkande, är det troligt att åtminstone
en del av dem reagerar med fientlighet tillbaka. Ingenting säger
att de strejkande arbetarnas fientlighet nödvändigtvis måste riktas
gentemot facket i allmänhet. Det är det högst konkreta fack
som man konfronteras med som utlöst fientligheten. Emellertid har
de flesta människor en tendens att generalisera utifrån omedelbara,
personliga erfarenheter. En stor del av vår åsiktsbildning går till
på så sätt. Under förutsättning att man senare i livet får erfarenheter
av ett föredömligt arbetande fack kan man naturligtvis ändra attityd
igen. Vidare kan man låta sig rent intellektuellt övertygas om ett
tänkt, ännu icke existerande idealfack. Nu har dock de flesta arbetare
inte särskilt upplyftande erfarenheter av något fack, och lär inte
få det i framtiden heller. Dessutom är den delen av mänskligheten
ganska liten som låter sig övertygas om något utan att budskapet
på något sätt svarar mot vad man själv kunnat konstatera (tack och
lov). Följaktligen torde vi kunna våga påståendet, att utom-facklig
kamp och organisering i huvudsak stärker attityder som, även om
de sällan utvecklas till en direkt anti-facklighet, åtminstone innefattar
en stor portion skepsis mot möjligheterna att få något uträttat
genom facket.
Vad anti-fackligheten anbelangar innehåller den naturligtvis
lika många varianter som det finns olika motiv till varför man har
en positiv syn på facket och dess arbete. Det finns de vanliga kverulanterna.
Det finns de som har en rent arbetsköparvänlig attityd (särskilt
deklasserade bönder och småföretagare), vilka uppfattar facket som
"de rödas" bastion på arbetsplatsen. Vi hittar sådana som uppfattar
varje facklig förtroendeman som en socialfascist, lejd av arbetsköparen.
Vad beträffar Förbundet Arbetarmakt förnekar vi den ofta framförda
anklagelsen för anti-facklighet. Den motsägs av vår praktik. Om
man uppenbarar sig på fackmöten, yttrar sig där, stöder motioner
och resolutioner och själv författar sådana, då kan man inte utan
att fullständigt vränga ordens innebörd beteckna oss som anti-fackliga.
Däremot sysslarvi inte med att sprida illusioner om facket,
att se aktiviteter av ovanstående slag som ingående i en strategi
för att göra "facket till en kamporganisation" eller "erövra fackföreningarna
för ett klasskampsprogram". Vi menar att fackföreningarnas integration
i den moderna kapitalismen är så fullständig att det är en orealistisk
föreställning. Men vi ska inte här vidare utveckla problemet om
fackets integration. Det får anstå till nästa del av denna artikel.
"DEN MAGISKA CIRKELN"
SAP:s (sossarnas) ideologi är en reformistisk ideologi. Inte
i bemärkelsen en ideologi som strävar efter socialismen genom stegvist
reformerande, utan en ideologi som syftar till att förbättra, eller
åtminstone vidmakthålla, arbetarklassens materiella situation genom
ett reformarbete inom kapitalismens ramar (inom de "ekonomiska marginalerna").
Utslagningen ökar, de sociala problemen växer, den psykiska utarmningen
och främlingskapet tilltar, men likväl... Huvudtendensen har hållit
i sig. En majoritet av arbetarklassen och den närstående skikt har
de senaste trettio åren kunnat notera en ständig standardökning
(Däremot tycke de senaste 3-4 åren under 1970-talet ha inneburit
en avmattning i ökningstakten, och för vissa arbetargrupper t.o.m.
en direkt standar sänkning).
SAP:s oerhört starka ställning inom arbetarklassen kommer av
att dess ideologi varit självuppfyllande. De har aldrig på
allvar lovat socialismen (åtminstone inte sedan kriget) men de har
lovat materiella förbättringar, och det har de också otvivelaktligen
åstadkommit.
Att försöka tillskriva fackföreningsrörelsen en självständig
roll gentemot SAP och regeringspolitiken under denna efterkrigsperiod
är rent nonsens. Arbetarklassens relativa välstånd är inte resultatet
av en av fackföreningarna förd kamp i strid mot regeringen och de
borgerliga staten, utan följden av en mycket intim samverkan mellan
LO och SAP (som i sin tur administrerat den borgerliga staten.
SAP har sedan åtminstone femtio år tillbaka varit arbetarklassens
parti nummer ett därför att SAP:s politik samanfallit med arbetarklassens
reformistiska medvetande. Givetvis har det också varit fråga
om en växelverkan, dvs. SAP har med hjälp av sin propagandaapparat
varit i stånd att påverka arbetare i reformistisk riktning. Men
den i sista instans bestämmande faktorn har varit att kapitalismen
skapat den materiella grunden för en reformistisk politik,
samtidigt som den ökade köpkraft som välståndsutvecklingen inneburit
återverkat på industrin i för den positiv riktning och således ytterligare
stärkt den kapitalistiska ekonomin.
Detta har fått till konsekvens att det knappast funnits något
utrymme alls för några andra riktningar inom arbetarklassen än de
som de facto erkänt den ekonomiska mekanism som inneburit
en "ohelig allians" (och därtill sällan fullt ut medveten) mellan
arbetarklassens mest produktiva element och kapitalismen mest utvecklade
sektorer (framförallt monopolkapitalet).
VpK och dess föregångare SKP (ej att förväxt med den organisation
som idag bär samma namn har aldrig kunnat gå utanför denna "magiska
cirkel" utan tvingats lägga sig tätt intill SAP med en vänsterreformistisk
ideologi, ackompanjerad av devota hyllningar till Sovjet och
andra pittoreska inslag. I praktiken, och det innebär först och
främst i den fackliga praktiken, har man endast kunnat bygga
sin politik på (den sällan obefogade) misstanken hos en del av arbetarna,
att den utdelning som den "oheliga alliansen" givit dem kunde ha
varit något större, utan att fördenskull hota de ekonomiska mekanismer
som gjort alliansen möjlig.
Varje organisation som önskar skaffa sig ett utbrett stöd inom
arbetarklassen under den period då reformismen "fungerar", måste
i praktiken föra en vänsterreformistisk politik. De är piskade till
att skaffa sig ett fotfäste inom fackföreningarna, därför att så
länge som de genom sin obetydlighet är utestängda från den reformistiska
politikens utövande på riksnivå, är fackföreningarna den enda plats
där de kan verka överhuvudtaget. Och de måste få möjlighet att verka
för att kunna övertyga. På riksplanet läggs ramarna upp, i centrala
avtalsförhandlingar, i departementen etc., för "den svenska (= reformistiska)
modellen". Här fastställs hur mycket som "bör" gå till produktionssaktorn
(= kapitalets investeringsbehov) och till reproduktionssektorn (=
arbetarklassens konsumtionsnivå). Här "representeras" arbetarklassen
uteslutande av SAP:s och LO:s högsta instanser. Inte ens VpK göre
sig besvär att delta i tranedansen, sin omhuldade riksdagsgrupp
till trots.
Vi har otaliga exempel från hela världen på hur "revolutionära"
partier reducerat sin ursprungliga målsättning till tom fraseologi,
till något som plockas fram I maj och vid andra högtidliga tillfällen,
medan den egentliga politiken är en rent systembevarande
vänsterreformism. Det gäller i synnerhet de "revolutionära"
partier och grupper som åberopar sig på leninismen. Men det gäller
också vissa förment icke-leninistiska grupper (som numera
upplösta RAF(a) i Norge och ORA i Storbritannien).
Genom att inför arbetarna demonstrera sin duglighet på det fackliga
basplanet, kan man vinna ett utbrett, om än tämligen passivt stöd
för den egna organisationen. Den allmänna sympati som således stora
arbetargrupper kommer att känna för organisationen, hoppas man skall
göra dem mera mottagliga för organisationens övriga agitation. Dessa
arbetargrupper kan eventuellt också förmås att delta i diverse manifestationer
(endagarsstrejker, demonstrationer, etc.) som syftar till att illustrera
organisationens styrka och underlätta dess strävanden att vinna
erkännande på högre beslutandenivåer (exempel: Italienska Kommunistpartiets
outtröttliga ansträngningar att komma med i beslutsfattandet på
nationell nivå).
Men de facklegalistiska grupperna inom den svenska s.k. avgrundsvänstern
har en lång, lång väg kvar att gå innan de kommit i klass med franska
eller italienska KP, eller ens VpK. Men färdriktningen är den traditionella,
och den enda riktiga ur leninistiskt perspektiv.
Det är uppenbart att både SAP och VpK skaffat sig fotfäste inom
arbetarklassen genom att gå vägen över fackföreningarna. Beträffande
SAP har detta förhållande fastslagits av trotskisten Kenth-Åke Andersson
i den lilla ofullbordade skriften Socialdemokratin och arbetarrörelsens
barndom.
VPK:s LILLA NISCH
Vad gäller VpK har man kunnat lita till en stabil, men förhållandevis
passiv sympatisörsskara (snarlik SAP:s), genom punktvisa (men inte
planlagda) koncentrationer till vissa landsändar, branscher och
företag. Just själva den "fläckvisa" spridningen har borgat för
stabilitet.
Denna sympatisörsskara har sannerligen inte värvats till VpK
pga. partiets anspråk på att representera marxismen i Sverige. Revolutionen
fyller för 90 % av denna kategori samma roll som den Yttersta Dagen
för de småvarmt religiösa. De har istället dragits till VpK för
dess vardagsarbetes skull, på uppfattningen att detta parti bättre
än SAP tillförsäkrar dem den skarv som de "ekonomiska marginalerna"
tillåter, i de lokala fackliga avtalsförhandlingarna och i det
övriga fackliga basarbetet.
Den utveckling inom VpK mot en mera jämn fördelning av partiets
sympatisörer över riket, branscher och arbetsplatser som ägt rum
de senaste 10-15 åren, kommer på sikt att ställa till åtskilligt
trassel för VpK. När möjligheterna successivt beskärs (genom att
man förlorar sin dominans över den ena arbetsplatsen efter den andra)
att demonstrera sin duglighet i det som sossarna älskar att beskriva
som "det grå, trista vardagsslitet", i det lokala fackliga arbetet,
då måste VpK gå på ideologisk offensiv och försöka behålla sin nuvarande
styrka på grundval av sin totala politik. Det kommer inte att bli
lätt...
MLK:s PRESTATION
Vi menar att hela den leninistiska "avgrundsvänstern", med undantag
för KFml(r), medvetet eller omedvetet arbetar i riktning mot vad
VpK idag är, eller snarare varit. Vissa inbrytningar enligt ovanstående
taktik har man faktiskt lyckats med. Märkligt nog är det kanske
MLK, den obetydligaste av dessa grupper, som till sin struktur kommit
närmast VpK. Man har en liten, ideologiskt skolad kader som sliter
som djur, och en tämligen stabil, men i det närmaste passiv sympatisörskrets,
koncentrerad främst till Vargöns bruk och några Norrlandsindustrier.
Mellan den hårda kärnan och den lojala men ack så inaktiva periferin
finns just ingenting (de övriga sekterna brukar uppvisa hela skalan
av medvetenhets- och aktivitetsnivåer).
MLK:s kader skulle naturligtvis jubla om denna inaktiva periferi
verkligen kastade sig in i organisationens arbete med liv och lust.
Den nuvarande tingens ordning uppfattas givetvis inte av MLK som
idealet. Men ändå finns det fog för påståendet att den är en följd
av en medveten politik från MLK:s sida. Utan denna periferi hade
man inte ens varit en sekt, utan en sekt i förhållande till de övriga
sekterna. Det insnävade perspektivet på fackligt basarbete har givit
gruppen en "sympstruktur" (2) som dels håller tidningar och bokhandlar
vid liv, dela ger den ett slags existensberättigande inför sig själv
och andra sekter.
AGNET OCH KROKEN
Det finns inget skäl att tro att KAF:s "Överlägsna politik" på
något sätt skulle göra organisationen immun mot att på sikt utvecklas
i samma riktning. Inom den internationella trotskistiska rörelsen
finns exempel på alla stadier av högeropportunism (ex. SWP och LSSP).
Den trotskistiska analysen av fackföreningarna är fullständigt skev
(detta skall utvecklas i nästa del av artikeln) och den praktik
som följt av denna analys har varit nära nog lika skiftande som
de olika maoistgruppernas uttolkning av Marxisnien-Leninismen-Mao-Tse-tungtänkandet.
KAF kommer, om man vidhåller sin nuvarande fackliga politik,
att bryta sig in i vissa "nischer", vissa sektioner eller klubbar,
och den "sympstruktur" man där lyckas skaffa sig kommer att återverka
på organisationen och korrigera dess politik om den visar tendenser
att åter vilja "sätta politiken i centrum", dvs. lyfta näsan ovan
den typ av aktivitet son "sympstrukturen" ursprungligen värvats
kring. En del oförbätterliga "ideologister" kommer att reagera mot
denna utveckling genom att dra sig undan i en vrå med någon specialsyssla
av teoretisk art, eller genom att gå i spetsen för utbrytningar
som kräver större ideologisk renlärighet (jmf. Spartacist
i USA).
Men "de ledande kamraterna" i KAF kommer lika litet som någon
av deras motsvarigheter i SKP, MLK etc. att förmå uppfatta att det
föreligger en dialektisk relation mellan kärnan och periferin.
Följden av det ömsesidiga utbytet av påtryckningar och värderingar
mellan organisationen och dess "sympstruktur" kommer att bli att
den senare på ett ytligt, oreflekterat men samtidigt distanserat
sätt assimilerar hela ideologiska vrakgodset, sväljer den "permanenta
revolutionen", "övergångsprogrammet", "de degenererade och deformerade
arbetarstaterna" etc., etc., såsom MLK:s periferi svalt "Kinas fredspolitik"
och "den befästa Nordkalotten" utan en enda eftertänksam tugga -
samtidigt som organisationen på ett i huvudsak informellt
sätt (genom kritik av tidningarnas innehåll och utformning, etc.)
påverkas att stegvis påta sig en vänsterreformistisk roll, den
pratiskt taget enda möjliga rollen för en organisation ovan mikrogruppens
nivå i ett samhälle där reformismen fortfarande inte spelat ut sin
roll.
"De ledande kamraterna" kommer inte att uppfatta detta i hela
sin vidd, men säkert bekymra sig över att "dagspolitiken" fått "ett
något för stort utrymme". De kommer dock att trösta sig med att
det är organisationen som vinner på det ömsesidiga värderingsutbytet
("Man får ju möjlighet att påverka folk i marxistisk riktning").
Fan tro't.
(r)-METODEN
KFml(r) utgör ett intressant undantag i floran av leninistgrupper.
I avsaknad av något egentligt fackligt arbete har organisationen
inte varit i stånd att skaffa sig någon periferi på grundval av
en vänsterreformistisk pådrivarroll. KFml(r):s arbetsplatspolitik
är inriktad på propaganda för den egna organisationen och i övrigt
av en sådan art att den sällan får aktualitet före en öppen kampsituation.
De genuina arbetare som KFml(r) vunnit har i stor utsträckning varit
f.d. VpK-are som tröttnat på partiets förflackning, och känt "flåset"
i KFml(r) som en uppfriskande fläkt från forna tider. Men den viktigaste
rekryteringskällan har varit ett helt batteri av sido- och underorganisationer;
solidaritetskommittéer, kulturföreningar, idrottsklubbar, schackcirklar
etc., etc.
Den "sympstruktur" som karaktäriseras av trohet, relativ passivitet
och utan besvärande krav på närmare motivering för organisationens
politiska ställningstaganden, den har KFml(r) byggt upp inte via
"gnetande i facket" utan främst genom att ge fritt spelrum under
organisationens tak för praktiskt taget varje intresseinriktning
utom - hade vi så när sagt - politik.
Har då deras insatser i klasskampen varit lika med noll? Nej,
men det finns inga proportioner mellan dess relativa styrka i Göteborgsregionen
(förhållandet mellan (r) och VpK är 1:4) och dess faktiska insatser
i kampen. I taktäckarstrejken 1971 vann man en hel del sympati,
liksom under kampen för Hagahusets bevarande 1972. Det ser även
ut som om KFml(r):s agerande i Arbetarkommittén på Surte Glasbruk
stärkt respekten för organisationen på denna arbetsplats. I övrigt
kan vi inte dra oss till minnes en enda kampsituation under gruppens
5-åriga existens där man genom en bra insats byggt upp sitt förtroendekapital.
Tvärtom har deras spektakulära utspel, t.ex. i samband med Arendalsstrejken,
utnyttjats av motståndaren för att framställa alltsammans som ett
"extremistjippo".
På senare tid har man kunnat skönja ett visst närmande till en
inom-facklig attityd bland "errarna": I ett förslag till kommunistiskt
partiprogram har man förklarat att ur arbetarklassens kamp "kommer
en ny fackföreningsrörelse att växa fram, en verklig arbetarnas
kamporganisation".
Efter fem års anti-facklig verksamhet är man fortfarande inte
i stånd att sätta in den i ett strategiskt sammanhang. Fem års kamp
utmynnar i rena rama pannkakan.
Om denna tendens kommer att utvecklas till en traditionell inom-facklig
praktik (med fullt pådrag i de fackliga valen, etc.) är ännu för
tidigt att sia om. Men vi skulle inte bli förvånade. Vi upprepar
vad vi sagt ovan om hur leninistgrupperna i stadigt stigande utsträckning
upptäcker sin egen inre logik, vilken enligt vårt förmenande innefattar
bl.a. en fack-centrerad arbetsplatspolitik.
FÖRBUNDET ARBETARMAKT "SMÅ MEN ÖVERJÄVLIGA"
Nu undrar kanske någon om inte Förbundet Arbetarmakt gjort en
dygd av nödvändigheten, om vi inte blott vill bortförklara vår numerära
litenhet med att vi "hållit oss för goda" för att ta till enkla
opportunistiska metoder. Men som torde framgå av vår beskrivning
av dessa metoder, så är vi inte helt okunniga om hur de sätts i
verket. Skälet till att vi avstått från att använda oss av dem måste
således förklaras på annat sätt.
Förbundet Arbetarmakt har under sin 3-åriga existens kunnat notera
ett visst, men måttligt stärkande av organisationen. Men fortfarande
är vi ett obetydligt fenomen inom svensk vänster. Vår litenhet kan
dels sökas i att vi var sena i startgroparna (Förbundet bildades
1973, vid en tidpunkt då de övriga grupperna redan var grundade
och konsoliderade), men det räcker inte som förklaring.
Nej, problemet har djupare rätter än så. Vi har, i enlighet med
vårt icke-leninistiska synsätt, inte satt frågan om att stärka organisationen
i centrum. Följaktligen har vi inte begagnat oss av de i vårt tycke
opportunistiska metoder som brukar följa på en organisationscentrerad
inriktning.
KONSTLAD KLASSKAMP
Framförallt har vår inopportunism inneburit ett avståndstagande
från den praktik som innebär att man framställer vissa sekundära,
oväsentliga eller rent av felaktiga målsättningar som centrala,
och i konsekvens därmed dessa målsättningars uppfyllande som "segrar".
Detta som ett surrogat för de verkliga segrar som vänstern
blott i undantagsfall kan slå sig på bröstet för (framhävande sin
egen betydelsefulla roll i kampen, etc.). Då de kämpande arbetarna
i allmänhet står utan någon "upplyst ledning" på arbetsplatsen tvingas
de ju ro i land segern själva, varvid vänsterns roll blir att blott
kommentera kampen från en utanförposition. Om man däremot själv
bestämmer vad som skall räknas som stora framgångar i klasskampen,
kan man i lugn och ro koncentrera sina krafter till vissa arbetsplatser,
och där bedriva en "revolutionär politik" vars genomförande är mer
beroende av antalet "kaderförflyttade" än av stämningar, medvetandenivå
och klasskampens faktiska läge.
Slutligen utformas den teoretiska överbyggnaden för denna politik,
garnerad med en myckenhet citat från leninismens heliga luntor,
varvid just den typ av aktiviteter man bedriver framställs som de
enda korrekta, och de "pseudo-segrar" man skördar som framgångar
för arbetarklassen och organisationen själv. Man försöker upprepa
den unge Davids prestation genom att utnämna en fågelskrämma till
jätten Goliat, och därefter djärvt gå till attack mot "fienden"
inför den applåderande "sympstrukturen".
Denna helt eller delvis artificiella klasskamp förs i synnerhet
inom facket. Den tar sig bl.a. uttryck i motioner till LO- och förbundskongresser,
resolutionsförslag som läggs fram på fackmöten och försök att erövra
fackliga förtroendeuppdrag.
För att börja med det sistnämnda: Vid en "inventering" inom Förbundet
Arbetarmakt hur många av förbundets medlemmar som hade eller hade
haft fackliga förtroendeuppdrag, så framkom det att överraskande
många kunde redovisa erfarenheter av detta slag. De som fortfarande,
sin utom-fackliga övertygelse till trots, innehade sådana funktioner,
motiverade det främst med nyfikenhet, en vilja att sätta sig in
i de fackliga rutinerna. Även om åsikterna var blandade om vad man
kunde uträtta rent konkret för sina arbetskamrater (t.ex. skyddsombudens
reella möjligheter att göra något, och i så fall hur mycket), så
var ingen enfaldig nog att betrakta "erövrandet" av dessa positioner
som delsegrar i en strategi som syftade till en socialistisk revolution.
Beträffande resolutioner på fackmöten vill vi saxa ur en artikel
i Arbetarmakt nr 4/76, skriven av vår cell på Munksjö Pappersbruk.
"I kongressdiskussionerna tycktes en stor majoritet av Chilekommitténs
medlemmar vilja göra gällande, att uttalanden och resolutioner av
fackföreningar var en stor framgång för solidaritetsarbetet och
Chilekommittén. Några påstod t.o.m. att antalet sådana resolutioner/uttalanden
utgjorde ett mått på Chilekommitténs förankring på arbetsplatserna...
Enligt vår uppfattning visar dessa kamrater prov på ringa erfarenhet
av hur dessa resolutioner kommer till. Utan att ta till överord
vill vi hävda, att de oftast tillkommer på initiativ av ett fåtal
kamrater på en arbetsplats, och att de oftast antas eller avslås
på ett mycket passivt sätt... Enligt vår åsikt bör huvudsidan i
Chilekommitténs inriktning på arbetsplatserna ligga i att söka aktivera
basen, dvs. majoriteten av arbetarna... Inriktningen på basen i
solidaritetsarbetet ger naturligtvis inte lika stora tidningsrubriker
el. dyl. som ett eller flera pampiga fackliga uttalanden... Ska
vi då skita i att försöka få bra och aktuella uttalanden och resolutioner
antagna på fackmöten? Nej! Så står inte frågan. Frågan står vilka
uppgifter vi skall prioritera. Ett fackligt uttalande som har föregåtts
av diskussioner och samtal 'på golvet' är naturligtvis mycket mera
värt än ett som antas i största passivitet på ett möte där endast
de närmast sörjande närvarar. Uttalandenas avsikt måste bl.a. vara
att politisera och stimulera debatten 'på golvet'. Inte att bereda
facket möjligheter att slå sig på bröstet och säga 'se så solidariska
vi är, nu har vi gjort vår insats'".
Ovanstående gällde Chilekommittén, men det är giltigt för all
typ av "vänsteraktivitet" på arbetsplatserna.
Slutligen beträffande motioner till kongressen: I KAF:s tidning
Internationalen förekom ett flertal segerbulletiner om radikala
motionsförslag till den senaste LO-kongressen, men så vitt vi kunde
se inget som tog upp det ärketrotskistiska kravet på "förstatligande
under arbetarkontroll". Faktiskt inlämnades en sådan motion, fast
det tycks ha undgått Internationalen. De som på detta sätt
demonstrerade sin anslutning till övergångsprogrammet var Pappers
avd. 74 i Jönköping, som önskade se pappersindustrin förstatligad.
Förbundet Arbetarmakts cell på Munksjö tillät sig härvid ett litet
experiment, i avsikt att utröna huruvida radikala motioner kan påverka
arbetarklassen i revolutionär riktning, och lyckades få med sig
mötet på att "arbetarkontroll" skulle vara ett villkor för förstatligandet.
Sympatierna för den "revolutionära marxismen" bland avd. 74:s medlemmar
har dock inte visat någon tendens att öka.
Det är givet att sådana segrar för leninistvänstern är mera attraktiva
som är kvantifierbara, dvs. mätbara i någon form, än sådana
som "endast" innebär en ökning av arbetarklassens medvetandenivå
(som sällan avspeglar sig i anslutning till ett eller annat revolutionärt
förbund). Antalet radikala motioner och resolutioner kan räknas,
antalet skyddsombud, grupp- och klubbstyrelsemedlemmar, studieombud
och andra förtroendemän med radikala åsikter likaså, samt sist men
inte minst hur många procent av rösterna "vänstern" fått i de fackliga
valen. Det ställer sig emellertid svårare att mäta med vilket
medvetande hos arbetarna dessa resolutioner antagits och förtroendemän
röstats fram. Men lik förbannat är det på detta medvetande i basen
som alltihop hänger, ytterst om och när arbetarklassen kan tänkas
gripa makten.
För en organisation med parollen "Bygg partiet, bygg internationalen."
som ledstjärna för allt sitt handlande, är det naturligtvis oerhört
väsentligt att kunna visa på att detta bygge redan är i full gång.
Det gör man lättast med hjälp av kvantifierbara storheter. Vi ifrågasätter
inte alls att de flesta KAF:are, FK:are och t.o.m. "errare" gjort
mycket nytta på sina arbetsplatser vad gäller en höjning av arbetarklassens
allmänna medvetandenivå. Även om t.ex. KFml(r) pumpar en massa kvalificerad
smörja i skallen på de personer man lyckas dra med sig i studiecirklar
och andra aktiviteter, så håller vi inte för otroligt att slutfacit
av deras allmänna arbetsplatsagitation hamnar på plussidan: De vettiga
synpunkterna läggs på minnet av arbetskamraterna, hyllningar till
Stalin o dyl. bemöts med berättigad skepsis.
Men organisationen vill inte ha rapporter som i vaga ordalag
förtäljer om en medvetandehöjning, de vill ha uppgifter som lämpar
sig för publicering. T.ex. en halvsida om någon av organisationens
medlemmar som "erövrat" ett fackligt uppdrag, foto i autentisk miljö
och en intervju som utmynnar i att kampen går vidare med stormsteg.
Medlemmarna ute på arbetsplatserna känner pressen att åstadkomma
något kvantifierbart, och sätter till alla klutar för att motsvara
förväntningarna. Agitationen inriktas alltmer på att dra med arbetskamraterna
på nästa fackmöte, då den eller den viktiga resolutionen skall tas,
etc. Och så är cirkusen igång...
KAF:s VÄRDERING AV 1970-TALETS ARBETARKAMP
När RMF (KAF:s föregångare) 1974 blickade tillbaka och sökte
summera upp vad som hänt sedan gruvstrejken 69-70 (i artikeln "Gör
varje fackförening till ett slagfält mot klas- samarbetet", Internationalen
nr 17/74), urskiljde man tre faser:
- Uppsvinget för de vilda strejkerna 1969-71;
- En stagnation i strejkkampen 1972-73, delvis en följd av
en motoffensiv från LO-byråkratin och arbetsköparna (svartlistning,
vägran att erkänna strejkkommittéer som förhandlingspart, avskedanden
etc.);
- Ett nytt uppsving, vars inledning kan dateras någon gång
hösten -73 eller våren -74, vilket utmärks av att de kämpande
arbetarna i högre utsträckning än tidigare utnyttjat de lokala
fackliga strukturerna.
Denna bedömning gjordes alltså 1974. Såvitt vi kan se har inte
RMF/KAF sedan dess kunnat urskilja några ytterligare faser i kampen.
Ovanstående artikel har en egenskap som luktar helgardering:
Man antyder hela tiden samband, slutsatserna inställer sig "automatiskt",
de spikas inte fast till teser. Man konstaterar t.ex. att arbetsköparnas
och fackbyråkraternas motoffensiv 1972-73 framförallt drabbade strejkkommittéerna
och var och en som visat sig aktiv i ledningen för en vild strejk.
Samtidigt kvarstod, och förstärktes ytterligare, behovet
av en duglig kampledning.
Så konstateras att under den tredje fasen har den lokala fackklubben
i ett flertal fall kommit att utgöra den egentliga kampledningen
(och därmed gjort det meningslöst att bilda en speciell strejkkommitté).
Slutsatsen, att strejkkommittéer åtminstone tills vidare är att
betrakta som ett överspelat kapitel, den poängteras inte utan blir
en självklar följd av vad som tidigare sagts.
Det är alltid svårare att upptäcka bristerna i ett resonemang
om argumenten inte redovisas klart utan underförstås. Vi tar oss
emellertid friheten att kritisera vad vi uppfattar som artikelns
andemening. vad den egentligen vill ha sagt.
De frågor man ställer sig inför artikeln kan grupperas under
tre huvudrubriken:
- Är det "historiska" förloppet korrekt återgivet, rent faktamässigt?
- Har RMF/KAF dragit de riktiga slutsatserna härav?
- Har det hänt något väsentligt sedan 1974 som förändrar bilden?
Låt oss börja med den första frågan. I grova drag är indelningen
i arbetarkampens tre faser riktig. Att det ägt rum ett uppsving
för den fackliga militansen är också korrekt. Detta förutspåddes
f.ö. redan 1971 av Frank Baude (!) (3). Men så kommer vi till den
intressanta frågan: Att det lokala facket i ett flertal strejkkamper
kommit att fylla samma roll som en strejkkommitté, är det följden
av att den svenska arbetarklassen dragit lärdom av de två
nederlagsåren 1972-73, och på ett medvetet sätt ändrat taktik
i kampen? Eller har det mera att göra med "tillfälligheter", speciella
förhållanden på de berörda arbetsplatserna? Den frågan kan varken
vi eller KAF besvara. Det rent faktamässiga underlaget, närmare
bestämt antalet kamptillfällen, är alltför klent för att ge en tillfredställande
säkerhetsmarginal i bedömningen. Icke desto mindre andas artikeln
övertygelsen om att "kursändringen" är ett medvetet svar
på arbetsköparnas och byråkraternas offensiv.
Detta är vad vi kan säga generellt om Internationalens
historik. Men till detta vill vi bara foga en randanmärkning: Varför
har man valt att illustrera de två stagnationsåren 1972-73 med ett
så tvivelaktigt exempel som strejken vid AB Trådprodukter i Urshult?
Varför har man uteslutit viktiga fakta och vanställt andra, vilka
tillsammans hade tecknat en helt annan bild av konflikten? (4)
Det må vara förlåtligt att man av utrymmesskäl väljer att åskådliggöra
stagnationsfasen med blott ett exempel. Men enbart under år 1972
utbröt 44 strejker. Rimligtvis borde det bland dessa 44 strejker
ha funnits någon som ur alla aspekter passade in på Internationalens
allmänna karaktäristik av denna period. Urshults-konflikten gör
det knappast.
Men som sagt, detta var helt i förbigående.
SLUTSATSERNA
Så till den andra frågan: Är de slutsatser riktiga som kommer
ut av denna beskrivning?
Ytligt sett kan den markerade svängningen 1974 i RMF:s politik,
från en tämligen diffus attityd till facket till en som mera betonar
arbetet inom facket, synas vara en spegling av en faktisk svängning
i klasskampen. Vi för vår del misstänker, på grundval av diverse
indicier, att den mera har att göra med en attitydförändring inom
Fjärde Internationalen. Det må vara hursomhelst med den saken.
Att arbetarna i allt mindre utsträckning tillämpar en viss taktik
till förmån för en annan, är naturligtvis inget skäl i sig
att acceptera omsvängningen (om den nu alls är en svängning).
Det åligger varje revolutionär gruppering att försöka analysera
de spontana tendenserna i kampen för att komma underfund med om
de tjänar arbetarklassens objektiva intressen, både ur ett längre
och ur ett kortare perspektiv. "Vi måste vara mitt i rörelsen",
fastslår trottarna. Enligt en gammal segsliten tradition är det
en avantgardeorganisations uppgift att vara den mest framskridna
delen av "rörelsen". Som vi uppfattar KAF:s förhållande till "rörelsen"
är det varken i mitten eller i täten. Det erinrar mera om arriärgardet,
eftertruppen, lufsande i arbetarnas fotspår vart sen än stegen bär
- eller synes bära.
KAF:s kursändring i synen på facket motiveras dock inte enbart
med att en motsvarande kursändring skall ha ägt rum i arbetarkampen.
Man hälsar dessutom denna trend med tillfredställelse, man tycker
det är en bra utveckling: "Gör varje fackförening till ett slagfält
mot klassamarbetet!" och "Erövra fackföreningarna för ett klasskarapsprogram!"
lyder dagens lösen.
Men KAF får inte ändarna att gå ihop. Dels konstaterar
man att strejkkommittéer, stormöten etc. är former överlägsna "även
den mest demokratiska fackförening", dels är det en positiv
utveckling när kampen i allt högre utsträckning kommer att föras
inom facket ("En förändring av detta slag tolkas av antifackliga
strömningar inom vänstern som en tillbakagång av klassens medvetenhet.
Vi tror att de misstar sig grovt". Internationalen nr 17/74).
Man vägrar att överhuvudtaget se någon motsättning här. Om en grupp
arbetare står i begrepp att strejka, kan de antingen sätta
sin tro och lit till att fackklubben skall fylla funktionen av den
nödvändiga strejkledningen (om än officiellt ta avstånd från strejken),
eller kan de själva skapa sig en kampledning genom att välja
sig en utom-facklig strejkkommitté. Utom-facklig (självständig)
och facklig organisering är inte uteslutande komplementära, som
KAF gärna vill göra gällande. I mängder av konkreta kampsituationer
står de som alternativ till varandra. Man måste göra ett
val. Det valet förrättas naturligtvis inte av vänstern, utan av
de berörda arbetarna. Men om vänstern tror sig ha något som helst
inflytande på arbetarklassen, så måste man också sjunga ut med vilket
alternativ man anser att arbetarna bör välja. KAF tar inte
ställning, man gömmer sig bakom ordridåer om de bägge organisationsprincipernas
kompletterande natur, att de svarar mot olika situationer - vilket
alltså delvis är osanning.
Den ökande inom-fackliga trenden består av en mängd olika aktiviteter.
Och den är naturligtvis inte som helhet sett fullständigt meningslös.
När radikala (eller enbart förbannade) arbetare i allt högre utsträckning
börjar uppträda på fackmöten och där ställa byråkraterna mot väggen.
då måste det ses som en positiv utveckling. Den svarar i viss
mån mot ett framväxande medvetande om att det är på en själv
och ens arbetskamrater det hänger om något ska hända. Den tyder
på att alltfler överger föreställningen att den fackliga byråkratin
- den centrala och lokala - sköter deras angelägenheter på ett tillfredställande
sätt.
Om vi skall våga oss in på kapitlet spekulativa betraktelser,
så kan man fråga sig om inte rentav den ökade fackliga militansen
rentav är en nödvändig fas i arbetarkampens utveckling. Och då menar
vi med nödvändig inte bara ofrånkomlig. Det är en gammal iakttagelse
att arbetarklassens flertal förändrar sina invanda attityder inte
främst genom att läsa sig till en ny ståndpunkt, utan genom
konkreta, helst självupplevda erfarenheter. Kanske måste de radikaliserade
arbetare som idag lämnar utlopp för sin radikalism i facket, först
gå på en ordentlig bakblåsning, få sina fackliga illusioner ordentligt
vederlagda i praktik, innan "fackvänsterismen" är ett minne
blott. KAF och deras bröder gör verkligen sitt yttersta för att
påskynda arbetarklassens medvetandeutveckling i detta avseende.
VÄRDERING
Men nu är frågan: Är det vänsterns uppgift att vara "mitt i",
eller rentav uppmuntra, spontana tendenser i kampen som på sikt
kommer att leda åt helvete? Är det inte snarare att ta fasta på
de tendenser - de må sen vara betydligt mindre frekventa - som man
utgående från en marxistisk analys och historiesyn vet är de enda
framkomliga?
En organisation som stött och uppmuntrat varje svängning i den
spontana kampen, kan naturligtvis inte undgå att på sitt sätt påverkas
av nederlagen. Den stiger inte upp som Fågel Fenix ur varje katastrof,
med en skinande ny arbetsplatsresolution och alla gamla tabbar glömda.
Arbetarna lägger på minnet vilka som var med dem, vilka som delade
deras illusioner, ja t.o.m. underblåste deras illusioner. Detta
måste naturligtvis få vissa konsekvenser för arbetarnas värdering
av organisationen och dess politik. Inte minst av dess förmåga att
leva upp till rollen av "klarsynt ledarskap"...
Slutligen, innan vi lämnar punkten Värdering, något om
de "försvinnande" strejkkommittéerna. Att strejkkommittéer bildats
i mindre utsträckning under kampens senare faser tolkar Internationalen
som en följd av den ökade repressionen från byråkrater och arbetsköpare.
Några andra möjliga förklaringsgrunder diskuteras ej. Men vi skall
ta upp tre:
- Vi har inte gjort någon utförlig analys av strejkbilden
under 1970-talet, men vi håller inte för otroligt att strejkerna
1972-74 överlag ägt rum på mindre arbetsplatser. Internationalen
såg det som en svaghet att man inte bildade en strejkkommitté
i Urshult. Var det verkligen nödvändigt på en industri med nitton
anställda? De strejkande själva tyckte inte det, vilket framgår
av intervjun i Röda Arbetet.
- Redan före en strejk brukar man kunna ha en aning om ifall
kampen blir svår eller inte. Ju svårare, desto större behov
av en organiserad ledning. Antingen det var befogat eller inte,
kan arbetarna ha förväntat sig en snabb seger vid ett flertal
konflikttillfällen och därför inte bekymrat sig om att ge kampen
mera organiserade former.
- Slutligen kan den ovannämnda repressionen mot strejkkommittéer
och andra aktiva i en strid ha lett till att man i flera fall
föredragit att utanför massmedias spotlights utse en grupp inom
sig, som i flera avseenden haft samma uppgifter som en strejkkommitté,
men som varit mindre utsatt för risken för avsked och svartlistning.
En "hemlig strejkkommitté", med andra ord.
Dessa möjliga förklaringsgrunder diskuteras inte. Utgående från
några strejker våren 1974 slås fast att nu har vinden vänt, nu sköts
samordningen av det lokala facket.
Detta knyts så samman med den ökade inom-fackliga aktivitet på
lägre nivåer (aktivitet på möten, i studiecirklar o. likn.) som
är ett faktum, och slutsatsen inställer sig som på silverbricka:
Nu måste "varje fackförening göras till ett slagfält mot klassamarbetet!"
FÖRÄNDRINGAR?
När Internationalen skriver om borgarnas och byråkraternas
motoffensiv, framställs den som om den blott gällde den utom-fackliga
kampen och organiseringen. Facket, och den "vänsteraktivitet" som
där bedrivs, tycks utrustad med lejdbrev. Att repressionens företrädare
inte fått upp ögon för den inom-fackliga militansen förrän på senare
år, förstås lätt mot bakgrund av att denna var föga framträdande
under åren 1969-71. Artikeln uppehåller sig inte närmare vid problemet
om denna repression skulle överflytta sin tyngdpunkt till. facket,
och vilka konsekvenser detta i så fall måste få för arbetarkampens
inriktning och vänsterns strategi. "Fackvänstern" har i artiklar
och broschyrer ingående redogjort för de "anti-fackliga" klasslagarnas
successiva framväxt. Man har skildrat Röda Fackoppositionens (RFO)
otroligt hårda batalj med fackbyråkratin (i omfattning som en orkan
jämfört med de milda sommarvindar dagens "fackvänsterister" mäktar
utveckla) och slutliga nederlag. Men var finns slutsatserna? Var
finna viljan att lära av det förgångnas misstag, att söka nya vägar?
Ingenstans. "Fackvänstern" av idag är en relik inom arbetarrörelsen,
lika museal som de som ser allt ur 1917 års perspektiv. De är en
munsbit för dem som däremot har förmåga att lära av historien: Deras
motståndare.
Vi tror inte att borgarna och byråkraterna genom något slags
fantastiskt förbiseende har glömt att täppa till de öppningar
för arbetarkampen som ligger i de fackliga strukturerna. Det tror
nu inte heller KAF. De kan bara inte ha undgått att notera att de
senaste årens utveckling gjort det allt kärvare att kämpa i de fackliga
kanalerna. Manöverutrymmet inskränks stadigt. Man noterar varje
inskränkning. Man manar till kamp mot varje ny inskränkning. Men
den taktiska, ja strategiska inriktningen, den ligger fast.
Det verkar som om KAF, SKP etc. förväntar sig att fackets successiva
"avdemokratisering" skall följas av en successivt upptrappad arbetarkamp
mot densamma. Repression föder motstånd, som föder ökad repression,
som föder ökat motstånd, etc. Precis som i samhället i övrigt. Men
det är inte "avdemokratiseringen" som utlöser strejker, maskningsaktioner.
massuppsägningar eller annan arbetarkamp. Det är faktiska försämringar
i arbetarklassens levnadsförhållanden, inte inskränkningar i
möjligheterna att inom facket bekämpa eventuella försämringar, som
verkar mobiliserande. Av denna anledning kan fackbyråkrater och
deras gelikar i stat och regering utan större protester frånta arbetarna
den ena fackligt-demokratiska rättigheten efter den andra, redan
i det ögonblick de ser att någon börjar utnyttja dem. Först
när kapitalismens kris får kännbara verkningar inom arbetarklassen
kan vi förvänta oss några mera omfattande rörelser inom klassen.
Mer än en arbetare kommer då att upptäcka att facket inte är sig
riktigt likt, så som han mindes det när han sist bevistade ett fackmöte
(för en tio-tjugo år sedan eller så). Dessa, som på nytt kommer
att intressera sig för fackets eventuella möjligheter, kommer att
få höra att demokratiska rättigheter som de trodde var självklara
i själva verket är döda och begravna för länge sedan. Är det troligt
att de i det läget kommer att ta upp kampen för dessa avdöda
fackligt-demokratiska rättigheter? Ligger det inte närmare till
hands att då söka sig nya vägar, nya kampformer för att komma ur
sin olidliga situation?
På vad sätt menar vi att de praktiska förutsättningarna försämrats
för den inom-fackliga kampen?
Det gäller dels förändringar inom själva facket, dels nya av
riksdagen fattade lagar. Inom facket noterar vi den ökade användningen
av partilistor, som gynnar sossarna; införandet av representantskap
på allt fler arbetsplatser, som alltid gynnar majoritetsfraktionen
vilken brukar vara SAP; införandet av storavdelningar som, enligt
gjorda undersökningar, bidrar till att minska det fackliga engagemanget
(på vilket varje facklig "vänster-opposition" måste basera sig);
samt sammanslagningen av mindre förbund till större, vilket bl.a.
neutraliserat de radikala inom Murar- och Typografförbundet. Det
går säkert att komma på fler jävligheter.
MEDBESTÄMMANDELAGEN
Till detta kommer så de nya lagarna inom arbetslivet.
Under 1970-talet har sossarna sökt skyla över sin oförmåga att
bygga "reformverket" vidare med att ta till rena svindleriet.
Bröd och skådespel! skallar ropen från det gamla Rom till våra
dagar, och i brist på nya frallor spelar SAP-LO upp det spektakel
som kallas "arbetslivets demokratisering". Av någon anledning har
dessa reformer i bästa fall inneburit platt intet, i sämsta
fall ett stärkande av arbetsköparnas och fackbyråkraternas positioner.
Det omåttliga skrävel med vilket dessa reformer presenteras av SAP
gör även en garvad vänstermänniska förstummad.
Den sista i raden av dessa nya lagar, den som skulle ersätta
§ 32, kallas Lagen om Medbestämmande i Arbetslivet,
populärt medbestämmandelagen. Den betecknades vid sin tillkomst
av bl.a. SKP som en "anti-strejklag". Av Palme som "den största
demokratiseringsreformen sedan allmänna rösträtten".
Medbestämmandelagen är långt ifrån bara en anti-strejklag. Den
är också, vilket inte tycks ha närmare uppmärksammats av "fackvänstern",
en lag som avsevärt försvårar inom-facklig kamp.
På ett fackmöte på Götaverken (ett av de sista, allt tyder på
att representantskap kommer att införas inom kort) den 27/9 1976
yttrade fackklubbens ordförande Inge Karlsson några avslöjande ord,
med tydlig adress till de sedan hösten 1975 allt mer högljudda opponenterna
till klubbens klassamarbetspolitik. Innebörden i det sagda var ungefär
följande: Den nya medbestämmandelagen ger företaget möjligheter
att praktiskt taget blockera all facklig verksamhet genom att begära
förhandlingar i varenda skitfråga. Detta innebär att facket måste
vinnlägga sig om en samarbetsvillig attityd och inte gå in för att
till varje pris åstadkomma konfrontation.
Nu finns det naturligtvis ingen anledning att utan vidare acceptera
något därför att det yttrats av Inge Karlsson (snarare tvärtom).
Men i det här fallet illustrerar hans påstående ganska väl vad man
själv kan sluta sig till om man går till källan, dvs. själva lagtexten:
"Innan arbetsgivare beslutar om viktigare förändring av sin
verksamhet, skall han på eget initiativ förhandla med arbetstagarorganisation
i förhållande till vilken han är bunden av kollektivavtal" (§ 11).
Företrädare för den fackliga "rörelsen" har redan uttryckt visa
oro för fackets möjligheter att kunna påta sig de nya uppgifter
medbestämmandelagen tilldelar dem, på toppen av de gamla. Rekryteringsproblemen
till den fackliga apparaten är redan nu ganska stora. Även om man
har turen att klara sig utan att utöka kåren av fackliga förtroendemän,
måste i vart fall den utvidgade förhandlingsapparaten innebära att
de redan nu aktiva blir än mer aktiva och framförallt mera skolade.
Fackets problem på den här punkten kan kanske överkommas om motparten
visar en viss "förståelse" och inte propsar på förhandlingar i tid
och otid. Det var väl närmast detta Inge Karlsson syftade på. Om
förhandlingsbordet däremot skulle bli en verklig frontlinje, så
skall vi minnas att arbetsköparen, i kraft av sina större ekonomiska
resurser, har råd att hålla en ständigt pågående förhandlingskarusell
igång, facket har det inte. Samtidigt blockeras fackets möjligheter
att ge sina medlemmar normal facklig service, för att inte tala
om möjligheterna att därutöver bedriva en verksamhet som syftar
till att öka medlemmarnas medvetenhet och aktivitet.
Nu är denna effekt av medbestämmandelagen långt ifrån den enda
som försvårar möjligheterna till ett inom-fackligt arbete som har
klasskampen som ledstjärna. Det finns fler och kanske värre effekter
(se längre ner i texten). Inte heller vill vi påstå att det var
först i och med medbestämmandelagen som det blev möjligt att sabotera
en radikal fackklubbs verksamhet. Däremot torde det vara uppenbart
att dessa möjligheter nu utökats. Om vi stannar kvar på Götaverken
ett tag till, kan vi relatera hur effektivt arbetsköparen med sossarnas
hjälp lyckades "sänka vänstern" redan 1966. Det skedde sedan VpK
vunnit de fackliga valen detta år. Vi fanns inte på plats då, men
den kommunistiska verkstadsklubbens ordförande Roger Andreasson
har givit en livfull skildring.
VpK vann som sagt fackvalet. Majoriteten var inte överväldigande,
men den handlade inte heller om några futtiga procent. Andreasson
och hans medkämpar övertog fulla av tillförsikt styrelseposterna.
Den avgående styrelsen inledde sin undermineringskampanj med att
rensa varje facklig expedition på papper, broschyrer, blanketter,
etc. så att den nya styrelsens första åtgärd fick bli att fylla
i rekvisitioner på allt som fattades - dvs. rubbet. Av någon anledning
dröjde det månader innan lagren åter var helt fyllda av det material
som är i det närmaste oundgängligt för att överhuvudtaget kunna
bedriva någon normal facklig verksamhet. Sossarnas verkstadsklubb
startade därpå en flygbladskampanj, inför vilken kanske t.o.m. den
förbleknar som drevs av KAF och den Fackliga Oppositionen på Volvo.
Ibland flera gånger i veckan vräktes flygblad ut vid grindarna och
i omklädningsrummen som handlade om praktiskt taget allt utom förhållandena
på Götaverken. Ett särskilt kärt ämne var Sovjets in- och utrikespolitik.
Arbetsköparen bidrog kanske med det tyngsta argumentet mot den
nya klubbstyrelsen när man vägrade komma fram till en uppgörelse
i de lokala förhandlingarna. Företaget skuddade stoftet av sina
fötter med att hävda att det var klubbstyrelsens omedgörlighet som
omintetgjorde varje lösning. Detta snappades tacksamt upp av sossarna,
som gjorde sitt yttersta för att sprida föreställningen att VpK:arnas
trilskhet, bristande förhandlingsvana och oduglighet i största allmänhet
bar skulden till att arbetarna aldrig fick sina lönepåslag från
de lokala förhandlingarna. Irritationen över den nya styrelsen tilltog.
Till råga på allt lyckades aldrig VpK få majoritet på något
av de klubbmöten som avhölls under tiden man hade "makten".
Sossarna vägrade att överhuvudtaget föra en debatt i sakfrågor.
Varje förslag från styrelsens sida, oberoende av dess
innebörd, bemöttes med ett rungande NEJ från mötesmajoriteten.
Det gick som man kunde vänta sig, sossarna återtog sina förlorade
positioner i nästa fackval. Deras come-back var så överväldigande
att VpK sedan dess aldrig kommit i närheten av sin tidigare styrka
på Götaverken.
Nu kan man naturligtvis säga att VpK uppenbarligen inte hade
det stöd i basen som var en förutsättning för att
klubbstyrelsen alla skulle kunna föra en militant politik. Medvetenheten
och kampviljan "bland gubbarna" var inte så stor att klubbstyrelsen
kunde mobilisera dem för påtryckningsaktioner gentemot arbetsköparen,
i syfte att "sätta kraft bakom orden". Än mindre räckte medvetenheten
till för att slå tillbaka sossarnas demagogi.
FACK OCH DIALEKTIK
Den "militanta" styrelsens bristande förankring bland arbetarna
framgår ju med all önskvärd tydlighet. Men den räckte trots allt
till för att vinna de fackliga valen. Betrakta så den tjusiga "dialektiska"
modell med vilken praktiskt taget hela "fackvänstern" söker legitimera
sin praktik.
I det första momentet leder en höjning av arbetarnas medvetenhet
och kampvilja till att en militant klubbstyrelse kan installera
sig efter att ha fått en majoritet av rösterna i de fackliga valen.
Därpå (moment två) utnyttjar den nya styrelsen de fackliga strukturerna
för att ytterligare höja basens medvetenhet och kampvilja. Denna
höjning skapar så ett än större manöverutrymme för facket att kraftfullt
driva igenom diverse krav som har arbetarnas stöd. Dessa segrar
stärker klubbstyrelsens ställning bland arbetarna, de stärker också
deras tillförsikt att hårda bandage är en bättre väg än sossarnas
"samverkan" och ansvarstagande för kapitalet. Och så bär det vidare,
mot ständigt högre höjder i denna "dialektik mellan bas och ledning".
Det är möjligt att denna metod kunde sättas i verket här och
var på tjugo- och trettiotalen, och att den fortfarande går att
bruka i vissa lägen i andra länder. Vi medger oförbehållsamt att
vi inte ägnat de fackliga förhållandena utomlands något mera ingående
studium. Samtidigt som vi tvingas medge detta, kan vi åtminstone
skryta med att ha utformat våra ståndpunkter utifrån de förhållanden
som är rådande här i landet, och inte plagierat en linje som sett
dagens ljus under helt andra betingelser (t.ex. de i Frankrike,
Belgien och Italien).
Problemet, här och nu, ligger i att den militanta fackliga
opposition som "tagit makten" gör det med hjälp av den medvetenhet
arbetarna besitter vid moment ett. Men för att kunna föra en verkligt
militant politik måste medvetenheten, och framförallt kampviljan,
höjas en bra bit över den nivå som erfordras för att få mer än 50
% av rösterna. Det gäller att kunna klara språnget till moment
två. Man måste kunna övertyga, demonstrera sin duglighet
Det är just i detta läge som arbetsköparen, eventuellt med sossarnas
benägna bistånd, sätter till alla klutar för att bevisa motsatsen,
nämligen den nya styrelsens oduglighet. Man försöker sabotera fackets
möjligheter att ens gå i land med vad dess företrädare brukade lyckas
med, nämligen att kunna upprätthålla de normala fackliga funktionerna.
De senaste decenniernas fackliga historia utgör ett talande vittnesbörd
om arbetsköparnas och sossarnas förmåga att stoppa "fackvänstern"
redan i farstun.
Att den fackliga vänsteroppositionen under det senaste halvseklet
burits upp av SKP-VPK och inte av en trotskistisk riktning, förändrar
just ingenting. I initialskedet, på en elementär nivå, finns inga
avgrundslika skillnader mellan de krav en VpK-dominerad klubbstyrelse
kan tänkas driva och få gehör för och de som en KAF-dominerad dito
kan arbeta kring (såvida man inte fullständigt nonchalerar arbetarnas
faktiska medvetandenivå). Detta skede är inte rätta tillfället att
resa något av trotskismens klassiska "övergångskrav", de hör hemma
i ett läge då klasskampen tagit flera skutt framåt. Innan man kommit
till den punkt då skillnaderna mellan en "konventionell" fack-vänsterism
(typ VpK:s) och en trotskistisk verkligen börjar visa sig, måste
man först arbeta på ett tämligen likartat sätt (så likartat att
man t.o.m. kunde enas i en gemensam Facklig Opposition på Volvo).
Ingenting tyder på att KAF skulle få ett bättre före i spåret under
detta initialskede än vad SKP-VPK har haft.
Vi vill hävda att medbestämmandelagen givit arbetsköparen ytterligare
ett kraftigt medel - förutom de han redan hade - att effektivt blockera
en militant klubbstyrelses möjligheter att ens påbörja arbetet med
att övertyga genom sin duglighet. Den utveckling som ägt rum på
det fackliga området under de senaste tio-femton åren, med medbestämmandelagen
som kronan på verket, nödvändiggör en allvarlig omprövning av "fackvänsterns"
hela praktik. Vi förstår så väl att leninistiska organisationer
vill ha kvantifierbara segrar, för att kunna visa på hur de ständigt
går framåt osv. Det ligger i leninismens natur. Men just i partibyggandets
intresse kan det finnas skäl att skruva ner ambitionsnivån något,
så att man inte - i värsta fall - skördar en "seger" av det slag
som VpK kunde lägga till partihistorien på Götaverken 1966.
Innan vi går vidare med vår granskning av medbestämmandelagens
effekter på möjligheterna att bedriva en militant inom-facklig kamp,
ämnar vi tillåta oss en liten utvidgning över ämnet dialektiken
mellan bas och ledning".
"OMVÄND DIALEKTIK"
I Stockholm har KAF koncentrerat sina styrkor till Stockholms
Lokaltrafik (SL), med bl.a. det resultatet att KAF lyckats erövra
en sektionsstyrelse. Även några andra fackliga oppositionsgrupper
är i farten, som Trafikpersonal över Partigränserna (TÖP) och Socialistiska
Fackklubben (SF). Därtill kommer ett antal maoister som propagerar
för stryklistor. KAF på SL ger ut en tidning, Rapport, som
stundom inbjuder till intressanta lässtunder. i nr 3/76 skriver
man:
"Efter storsegern för TÖP på 9:an skulle man kunna förvänta sig
en ökning av närvaron på Fackmötena. Det första sektionsmötet efter
valet, den 25/3, innebar dock ingen radikal förbättring. Antalet
närvarande var ca 25".
När man ska ge sig i kast med att försöka förklara detta, anges
ingenstans TÖP:s "opolitiska" karaktär, dess avsaknad av "revolutionär
facklig strategi" el. dyl. som någon trolig orsak till dess oförmåga
att "entusiasmera massorna". Istället pekar man på tänkbara förklaringar
som "bristande information" (känns det igen?), att medlemmarna upplever
det som om de inte har något inflytande på mötena, och slutligen
"att majoriteten av dom som röstade fram TÖP-kandidaterna i valet
har ett så stort förtroende för den nya sektionsstyrelsen att man
inte anser sig behöva gå på sektionsmötena, styrelsen sköter ju
allt?"
Denna tredje förklaring är verkligen intressant. Det är nämligen
det enda ställe vi träffat på där KAF ens antyder möjligheten av
en "omvänd dialektik". Det vill säga, att det förhållandet att basens
medvetenhet får en "institutionell överbyggnad" (i form av sektionsstyrelse,
klubbstyrelse, gruppstyrelse el. likn.), istället för att ytterligare
höja basens medvetenhet och aktivitetsnivå, håller kvar den på den
ursprungliga nivån, eller rentav bidrar till ökad passivitet.
"DET STORA BEVISET"
Ett år efter det att Internationalen gjorde sin värdering
i artikeln "Gör varje fackförening till ett slagfält mot klassamarbetet",
kom den stora skogsstrejken på våren 1975. Den betraktades av "fackvänstern"
som dödsstöten åt varje politisk linje som inte ställde upp på att
försöka göra facket "kämpande" eller till en "kamporganisation".
Initiativet hade kommit från ett antal lokala fackklubbar. Vidare
var inte heller strejken att betrakta som "vild", eftersom det rådde
avtalslöst tillstånd. Dessa två faktorer togs till intäkt för att
det fortfarande fanns relativt goda möjligheter att föra en inom-facklig
kamp. I FK:s teoretiska organ KOMMUNIST löd den kategoriska
domen: "Efter skogsstrejken finns inget verkligt utrymme för vänsterism
i förhållande till facket. Det finns utrymme för högeropportunism
och militant nyreformism. Det finns utrymme för en korrekt linje".
KAF föll in i trallen. Detta var ju Bekräftelsen. I en artikel
som gav intryck av att vara någon slags slutlig sammanfattning av
strejken (Internationalen nr 20/75) hade man betecknande
valt rubriken: "Stora möjligheter till facklig opposition". Anti-fackligheten
hos KFml(r) fick sig några kängor, medan Förbundet Arbetarmakt förvånande
nog fick en klapp på axeln av "storebror" för våra "utmärkta och
initierade artiklar". Dock kunde dom inte riktigt förstå vad vi
menade med "självständig organisering".
Nå, vad har skogsstrejken med medbestämmande- lagen att göra?
Ganska mycket, faktiskt.
För det första: Sedan medbestämmandelagen trätt i kraft
är en strejk under avtalslöst tillstånd i praktiken "vild".
För det andra: I och med medbestämmandelagen lagfästs
arbetsköparens rätt att avskeda vid vild strejk. De som främst hamnar
i farozonen är som vanligt initiativtagarna och organisatörerna.
I det här fallet hade inte bara strejkkommitténs ledamöter, utan
också de fackliga förtroendemän som tog aktiv del i strejken löpt
största risken.
För det tredje: I fortsättningen är det förbjudet för
fackliga organisationer att ekonomiskt eller på annat sätt stödja
deltagare i en vild strejk. Tidigare gällde förbudet endast strejkande
i samma förbund.
Låt oss närmare granska de två första punkterna. Vad gäller de
inskränkta möjligheterna att strejka legalt under avtalslöst tillstånd,
är detta inte något "antifackligt tankefoster" från vår sida, utan
härstammar från en broschyr utgiven av facklegalisterna i SKP,
Fri lokal strejkrätt!:
"Det blir nu olagligt att strejka även under avtalslöst tillstånd,
om inte strejken beslutats i enlighet med fackföreningens stadgar,
vilket innebär att förbunden och i fråga om större strejker även
LO, måste besluta. Skogsarbetarstrejken 1975 som inträffade i ett
avtalslöst tillstånd hade t.ex. blivit olaglig efter den nya lagen"
(sid. 4)
Ordfronts mera omfattande skrift Medbestämmandelagen
- en antistrejklag, säger sammalunda, fast i lite försiktigare
ordalag:
"I själva lagtexten står det att förbudet gäller när ett avtal
gäller. Men det finns uttalanden i förarbetena till lagen som skulle
kunna tolkas som att beslut ska fattas i behörig ordning även när
avtal inte gäller. Det innebär att t.ex. skogsarbetarstrejken, som
ägde rum när inget avtal gällde, skulle kunna anses olovlig" (sid.
24) (5)
Så över till de ökade möjligheterna till avsked vid vild strejk.
Det är en sak att sparka tjugo styvnackade strejkande arbetare,
när dessa lätt kan ersättas av tjugo andra med samma yrkeskunskaper.
Det är en annan sak att sparka Norrlands hela skogsarbetarkår. I
det läget plockar man ut ledarfigurerna.
Hur avgöra vilka som är ledarfigurerna? Låt oss innan vi går
vidare citera KAF i broschyren Ta strid för ett bra avtal:
"En 'oförmåga' att bryta ryggen av en pågående strejk kan inte
bestraffas. Det finns möjligheter att formellt ta avstånd från en
vild strejk, men i praktiken ändå stödja den. En lokal fackföreningsledning
kan stödja kraven men utåt, pliktskyldigast, ta avstånd från kampformen,
i ordalag som ingen kan missuppfatta. Fackföreningen kan hjälpa
till med organisatoriska detaljer. Den kan utnyttja strejken som
en press under förhandlingarna. Detta och mycket annat kan fackföreningarna
göra. Att de lokala fackföreningarna inte uträttar mer, beror inte
bara på klasslagstiftningen. Denna tvångströja kan säkert töjas
en del om det finns ett riktigt ledarskap" (sid. 68). "...kan säkert..."
Så förtröstansfullt.
Som sagt, hur avgöra vilka som är ledarfigurerna? Ordfront
skriver:
"Arbetsdomstalen (AD) (ska) bedöma när arbetare som inte deltar
'i realiteten' ligger bakom en vild strejk. Man kan fråga sig efter
vilka principer domstolen kommer att avgöra sådana frågor" (sid.
24).
Vad skulle kunna hända om arbetsköparen och AD kommer till slutsatsen
att det är de lokala fackliga förtroendemännen som "i realiteten"
ligger bakom en vild strejk?
Låt oss än en gång titta i Ordfronts broschyr:
"Medbestämmandelagen innehåller en bestämmelse om att arbetsgivarna
och facket måste överlägga så snart de fått reda på att en 'vild'
strejk brutit ut.
Lagens förespråkare säger att denna kommer att få stor betydelse
för arbetarna. Men i förarbetena betonas 'att det inte är avsikten
att överläggningarna skall vara ett forum för avtalsstridiga krav'
(se propositionen sid. 287) men de flesta 'vilda' strejker driver
ju avtalsstridiga krav, som t.ex. krav på högre lön utöver de centrala
uppgörelserna. Huvudsyftet med överläggningarna är istället att
få ett snabbt slut på strejken" (sid. 22).
Om fackets företrädare i förhandlingarna, tvärtemot lagens intentioner,
driver de strejkandes krav, eller eljest i sitt agerande inte lägger
två strån i kors för att få slut på strejken, finns det ganska starka
skäl som talar för att det är det lokala facket som "i realiteten"
står som initiativtagare och/eller huvudorganisatör.
Före medbestämmandelagen hade fackliga förtroendemän en ganska
skyddad ställning när de kunde misstänkas för att de tog parti för
arbetskamrater inblandade i en vild strejk. Om de uppfyllde två
villkor - formellt tog avstånd från strejken och själva inte
deltog - hade de en i det närmaste vattentät "facklig immunitet".
Medbestämmandelagen har i praktiken jämställt fackliga förtroendemän
med vilka arbetare som helst - på den punkten. Hela finessen
- eller åtminstone en viktig del av den - med att låta det lokala
facket utgöra den egentliga strejkledningen har legat just i denna
"fackliga immunitet". I och med den ägde en "facklig" strejkledning
ett skydd mot repressalier utöver det skydd som ligger i
de strejkande arbetskamraternas medvetenhet, deras beslutsamhet
att försvara sin ledning mot alla efterräkningar.
Medbestämmandelagen har ryckt bort detta extra skydd. Det är
inte längre snack om att "formellt" och "pliktskyldigast" ta avstånd.
Facket måste på ett aktivt sätt manifestera sitt avståndstagande.
Kvar finns alltså den återförsäkring mot arbetsköparnas och AD:s
repression som ligger i medvetenheten, kampviljan och sammanhållningen
i basen, hos massan av de strejkande. Om strejkledningen utsätts
för repressalier - t.ex. avsked med AD:s goda minne - kan
det bryta sista motståndet hos ett strejkande arbetskollektiv som
redan visat alla tecken på splittring och demoralisering. Men en
sådan åtgärd kan också utlösa en våg av raseri som leder till en
upptrappning av kampen, eller åtminstone förstärkt kampvilja. De
inskränkta AD-ledamöterna är inte mera inskränkta än att de försöker
grunna ut vilken av ovanstående följder som ligger närmast till
hands - och deras utslag blir därefter.
Sedan medbestämmandelagens tillkomst kan vi lugnt räkna med att
en strejkledning som utgörs av en klubbstyrelse i händerna på "vänstern",
löper precis lika stora risker för efterräkningar som en helt utom-facklig
strejkkommitté. De kommer att vara precis lika beroende av ett aktivt
stöd i basen för att skydda sig mot AD:s bannstråle. I "allmänna
opinionens" ögon - och arbetsköparna och AD håller alltid ett öga
på vad som händer inom opinionen - är en fackklubb dominerad av
KAF, SKP etc. precis lika suspekt, ett precis lika "främmande
element inom arbetarrörelsen", som en utom-facklig strejkkommitté
( vars partipolitiska sympatier i allmänhet inte är vidare kända,
för övrigt).
Det enda fall då vi kan finna det troligt att arbetsköparna och
AD tänker sig för både en och två gånger, det är då en vild strejk
leds av en fackklubb, vars medlemmar troget tjänat Facket och Partiet
i sisådär 20-30 år. Att avskeda och svartlista sådana genuina företrädare
för den svenska arbetarrörelsen" sker inte utan protester och rabalder.
Men det var väl inte gamla sosseveteraner KAF åsyftade med "riktigt
ledarskap" 'i citatet ovan?
KONSEKVENSER
Syftet med denna, måhända alltför omständiga utläggning om medbestämmandelagens
följder för den inom-fackliga kampen, är inte att bevisa att den
i fortsättningen är fullständigt ogenomförbar, att det inte ens
kommer att finnas teoretiska möjligheter att föra en militant inom-facklig
kamp. Inte heller vill vi placera medbestämmandelagen i en absolut
särställning bland de antidemokratiska "reformer" som tillkommit
på detta område under det senaste decenniet. Den utgör ytterligare
en försämring, men fördenskull ingen absolut slutpunkt - det går
säkert att inskränka möjligheterna till inom-fackligt oppositionsarbete
ytterligare några grader.
Först och främst ville vi visa hur hårt tvångströjan knutits
åt, hur litet manöverutrymmet egentligen är för dagens "fackvänster".
Vi misstänker nämligen att det fortfarande finns många - även inom
vänstern - som inte har det riktigt klart för sig.
Därtill vill vi demonstrera ihåligheten i de ofta vidlyftiga
slutsatser som dragits av skogsarbetarstrejken 1975. Varje arbetarkamp
anpassas till den juridiska överbyggnad som existerar i det samhälle
och vid den tidpunkt då den äger rum. Den juridiska överbyggnaden
har förändrats i flera för skogsarbetarstrejken väsentliga avseenden
sedan den utspelades. Att fortsätta föra ut exakt samma slutsatser
och vidare perspektiv på kampen som man gjorde våren 1975 är därför
politiskt ohederliga. Kamp kommer alltid att föras, men kampens
former förändras av förhållandena i samhället. Att skogsstrejken
utbrutit under alla omständigheter kan det inte råda någon tvekan
om. Däremot kan det starkt betvivlas att de fackliga strukturerna
i dagens läge kunnat spela en så framträdande roll som för bara
knappt två år sedan. Snabba ryck, med andra ord. Det gäller att
hänga med i klasslagarnas galopperande framryckning.
Slutligen vill vi återknyta till den ursprungliga frågeställningen,
som vi lämnade för att bra tag sedan: "Har det hänt något väsentligt
sedan 1974 som förändrar bilden?"
Onekligen har så skett, vilket vi försökt visa på. Den bedömning
som gjordes i Internationalen, att vi kunde förvänta oss
att se lokala fackklubbar i ledningen vid strejk efter strejk -
det framtidsperspektivet har sedan medbestämmandelagens tillkomst
förlorat i trovärdighet.
Det är alltid svårt att spekulera i framtiden. Vad som ytterligare
komplicerar prognosen är att Sverige fått en ny regering och hamnat
i vad som ser ut att vara början på en ekonomisk kris. Kortvariga
och relativt lätta lågkonjunkturer brukar faktiskt dämpa
strejkaktiviteten. Vid en "överhettad" ekonomi är möjligheterna
störst att ta ut stora segrar med snabba strejkaktioner. Vid en
fördjupad kris ökar emellertid strejkaktiviteten igen. Arbetarna
har börjat tröttna på att vänta på nästa högkonjunktur och känner
sig alltmer desperata. Krisen börjar kännas på allvar i plånboken.
Det kommer att dröja 1-2 år innan så sker, som det nu verkar.
Innan dess kan vi förvänta oss en förhållandevis låg strejkaktivitet.
Eftersom klasslagarna försvårat kampens organisering, både i strejkkommittéer
och militanta klubbstyrelser, kan vi också förvänta oss en viss
nedtrappning av organisationsnivån. Men detta är i huvudsak ett
övergående fenomen. Själva behovet av organisering kommer att
tvinga fram någon typ av strejkledning.
Men vi kommer att få se mycket litet av strejkledningar som uttalar
sig i TV, på presskonferensen och rent allmänt inte gör någon hemlighet
av sin funktion. Vi kommer nog inte heller få se så värst många
klubbordföranden, som med ett snett leende låter alla förstå att
han egentligen ställer sig bakom de strejkande arbetskamrater han
säger sig ta avstånd ifrån. Och givetvis får vi inte bevittna några
strejkledningar i direkta förhandlingar med arbetsköparen.
Organiseringen kommer att få en mera informell och hemlig karaktär.
Kontaktmän kan inte utses bland de strejkande utan måste vara någon
helt utomstående person. Ekonomiskt stöd till de strejkande kan
inte anslås på fackmöten utan måste samlas in direkt "på golvet".
Slutligen, för vänsterns vidkommande, blir det än mer väsentligt
att den befinner sig i kampens centrum, dvs. ute på arbetsplatserna.
Organiseringens mera informella karaktär gör det svårare att
"gripa in" och komma med allsköns råd när man inte själv finns representerad
på insidan av fabriksgrindarna.
Denna prognos gör naturligtvis inte anspråk på att tas som ett
orakelutlåtande. Prognosens osäkerhet är emellertid störst vad gäller
den förväntade kampnivån. Att vi kommer att få uppleva mycket litet
av "öppna" strejkledningar - både i form av strejkkommittéer och
lokala fackklubbar - det är jag emellertid övertygad om.
Detta gör det berättigat att säga att KAF:s "tredje fas" redan
är på väg att ersättas av en fjärde. Vilket i sin tur gör det berättigat
att säga att förutsättningarna för deras fackliga taktik i stor
utsträckning ryckts undan.
KAF:s NATIONELLA KAMPANJERI
KAF har en mani på att alltid åstadkomma ett "svar" på sossarnas
politik. När det är avtalsrörelse på gång tar sig "svaret" uttryck
i en nationell kampanj kring vissa preciserar de krav.
Samtliga vänstergrupper uppmärksammar i större eller mindre omfattning
det faktum att det är en avtalsrörelse på tapeten. De gör politiska
kommentarer. De utformar riktlinjer, principiella utgångspunkter
för arbetarklassens agerande. De pekar på vilken typ av krav arbetarna
bör ta kamp för. Vilka krav som verkar förenhetligande, hur lönekraven
måste ställas för att försvara reallönen. Plus mycket annat.
KAF:s nationella kampanj inskränker sig emellertid inte till
detta. Det handlar om att låta en stor del av den övriga verksamheten
stå tillbaka för en veritabel orgie i affischer, flygblad, artiklar
etc., alltsammans centreras kring en handfull spikade krav,
som man försöker få arbetarklassen att ta upp som sina. Man
vill få arbetarklassen att ställa ett "klassvar" på LO:s politik.
Vi har flera invändningar mot KAFs "kampanjeri". Låt oss ta dem
en i taget.
Den första gäller det faktum att man driver sin nationella kampanj
i ett alltför outvecklat klasskampsläge.
Kanske blir det klarare om vi kryddar anrättningen med en liten
analogi:
När Förbundet Arbetarmakt betonar vikten av att stödja, uppmuntra
och om möjligt initiera den självständiga kampen och organiseringen
i alla lägen, oberoende av den nivå av förenhetligande
och medvetenhet som arbetarna för tillfället besitter, så innebär
naturligtvis inte att vi uppmanar arbetarna att ta till de
mest avancerade formerna för självständig kamp och organisering
när som helst, var som helst.
Tonvikten på självständig kamp och organisering är en strategisk
linje som måste underkastas lägesmässiga bedömningar, sättas
i relation dels till klasskampsnivån överhuvudtaget såväl som till
de lokala förhållandena. Man måste, med andra ord, göra taktiska
bedömningar. Utgångspunkten för dessa taktiska bedömningar är först
och främst arbetarklassens medvetande- och aktivitetsnivå
och dess grad av förenhetligande.
Nej, vi menar inte att man bör vänta tills arbetarna själva kommit
underfund med behovet av att gå i strejk (eller vad det nu gäller)
innan vi uppmanar dem till det, så att uppmaningen kommer blott
som en slags bekräftelse på fullbordat faktum. Vi menar att man
bör ställa sådana krav och paroller som både ligger i linje
med vår strategiska målsättning och som det finns någon som helst
jordmån för.
Man måste vara en idiot eller svärmare för att tro att det 1974
fanns jordmån för några slags "hela klassens svar".
I skriften Ta strid för ett bra avtal skriver KAF:
"Under avtalsrörelsen måste vi föra ut en politik i hela
klassens intressen, som ett alternativ till LO:s linje. Att bestämma
politiken utifrån varje arbetsplats med de speciella problem
och villkor som finns där vore felaktigt. Att nöja sig med en lokal
enhet vore inskränkt. Det finns ingen revolutionär politik som enbart
rör sig på det lokala planet".
På detta vill vi svara med ett citat ur Arbetarmakt nr
5/76:
"Vad många tycks glömma bort är att arbetare i gemen tar ställning
för eller emot ett krav inte bara i förhållande till kravets
sakinnehåll, utan också i förhållande till i vilken situation
det är ställt".
På Göteborgsvarven har det under hösten förekommit diskussioner
inom vänstern därstädes som syftat till att komma fram till ett
enhetligt agerande i de kommande avtalsförhandlingarna. En 100%-ig
enighet har uppnåtts kring att intresset måste koncentreras på att
framförallt försvara jobben mot hotande permitteringar. I detta
läge kommer det att bli mycket svårt att gå ut och få med sig arbetarnas
flertal på lönekrav som ligger utöver de 4:- som varvsarbetarna
behöver för att försvara reallönen. Om vi nu tänker oss att KAF
centralt kommer till slutsatsen att det preciserade lönekravet för
1977 års avtalsrörelse bör vara inte 4:- utan 5:-, vad skall trotskisterna
på Göteborgs varv göra då? Skall de då dra sig ur hela vänstersamarbetet
och plädera för en politik som dels isolerar dem inom vänstern,
dels har mycket små möjligheter att vinna gehör bland varvsarbetarna?
Snacka om "enande krav".
Vi tror inte på att försöka åstadkomma någon slags "klasskrav"
i dagens läge. Man kan överhuvudtaget inte förvänta sig någon enhetlig
reaktion från arbetarklassen annat än i sociala krislägen.
Dessförinnan kan man möjligtvis få till stånd en enhetlig reaktion
på ett plan motsvarande en arbetsplats eller en bransch. Och därför
anser vi det meningslöst och felaktigt att driva några kampanjer
utöver detta plan. Det som ett revolutionärt förbund bör ägna sig
åt är istället att fastställa principiella utgångspunkter
för hur de konkreta, preciserade kraven skall formuleras, samt ge
sina medlemmar en skolning så att de klarar av att självständigt
utveckla en konkret praktik utifrån dessa utgångspunkter - inte
bara rabbla upp en lista med krav som kokats ihop någonstans i förbundets
högre sfärer.
Detta om detta. Över till invändning nummer två:
"Kraven måste vara sådana att de möjliggör samfälld kamp", skriver
man i Ta strid för ett bra avtal. Halt riktigt. Har man väl
bestämt sig för att driva en nationell kampanj i avtalsrörelsen,
då får man också driva sådana krav som har relevans för praktiskt
taget varje arbetsplats.
Det ska ställas mot följande stycke ur Förbundet Arbetarmakts
Politiska Plattform.
"De krav som rör förhållandena på arbetsplatserna är av långt
större betydelse än de rena lönekraven, vilket är en av huvudanledningarna
till att arbetsköparna som regel är villigare att tillmötesgå lönekrav
än krav som rör arbetsförhållandena.
Den revolutionära organisationen bör ständigt lägga tonvikten
vid dessa krav och verka för att också arbetarklassens intresse
koncentreras till dessa frågor. Utvecklingen är redan på väg hitåt,
särskilt sedan arbetarna kunnat konstatera att löneökningarna snabbt
äts upp av prishöjningar och inte medför någon bestående förbättring
av deras situation. Förbättringar i arbetsförhållandena är däremot
av en mera bestående karaktär".
Krav som har relevans överallt är framförallt lönekrav.
Men ur vårt perspektiv gäller det alltså att lägga tonvikten på
krav som rör arbetsplatsförhållandena. Bortsett från vissa preciserade
krav som rör skyddsombudens ställning och liknande är det svårt,
om inte omöjligt, att åstadkomma mer än principiella utgångspunkter
i sådana frågor. Detta innebär att en nationell kampanj närmast
automatiskt leder till en överbetoning av lönekraven på de
övrigas bekostnad.
Lönekraven är knutna till konsumtionssektorn, sfären utanför
produktionen. Krav som rör arbetsförhållandena bidrar med självklar
inre logik till att förmå arbetare att "vända ansiktet mot arbetsplatsen",
för att låna en gammal (r)-slogan. I synnerhet bland yngre arbetare
finns idag en farlig tendens att betrakta sin arbetsplats som ett
ställe där man bara "gör ifrån sig" åtta timmar om dagen. På fritiden
vidtar så konsumtionen, Det Verkliga Livet. Det borde vara en av
vänsterns allra viktigaste uppgifter att jobba för att förändra
denna attityd. vi måste påverka arbetare att ställa krav på att
arbetet också skall kunna vara en del av Livet, en sfär där
man får utlopp för åtminstone en del av sina mänskliga behov.
KAF:s kampanjen motverkar detta syfte, så vitt vi kan se. Nu
kan man naturligtvis alltid säga: "Men inget hindrar att vi tar
upp sådana krav utöver de nationella kraven". Givetvis inte.
Men den gubben går inte ändå. Ty själva vitsen med den nationella
kampanjen måste vara att prioritera vissa krav och låta vissa
andra, av lokal karaktär, spela en mindre framträdande roll. Om
man för fram de nationella kraven blott högst pliktskyldigast och
istället koncentrerar sig på vissa lokala krav som man vet har en
bred förankring, då har man visserligen agerat korrekt (som vi ser
det), men i praktiken omintetgjort hela syftet med den nationella
kampanjen.
ARBETARKAMPENS RÖRELSELAGAR
Under hela denna framställning har vi inte mer än blott tangerat
vad vi betraktar som själva kärnan i vår kritik av KAF:s
försök att "erövra fackföreningarna för ett klasskampsprogram",
att försöka åstadkomma i stor skala något som man kallar "kämpande
och demokratiska fackföreningar". (6) Låt oss övergå till detta.
Det är säkert fullt möjligt att en facklig vänsteropposition,
med stöd av en viss given nivå av arbetarmobilisering, kan ta några
avgörande steg på vägen mot en "kämpande och demokratisk fackföreningsrörelse".
Det är säkert fullt möjligt att samma fackliga vänsteropposition,
vid en än högre grad av arbetarmobilisering, lyckas uppfylla målsättningen
att "erövra fackföreningarna för ett klasskampsprogram".
Men märk villkoret: "Vid en viss given grad av arbetarmobilisering".
Ingen facklig oppositionsrörelse har hitintills nått den
grad av arbetarmobilisering som krävs för att upprätta en verkligt
självständig, demokratisk och kämpande fackföreningsrörelse inom
ramen för en utvecklad kapitalism.
Däremot har arbetarklassen i en del länder vid ett flertal tillfällen
varit nära att göra revolution.
I Mullvaden (Internationalens föregångare) nr 15/72
studsar man till inför följande citat:
"Naturligtvis kan man lyckas peta in en eller annan revolutionär
i en fackklubbsstyrelse, men varje verklig förändring av
fackföreningarna skulle kräva en så oerhört omfattande kamp och
mobilisering av arbetarklassen att denna långt tidigare skulle spränga
de igenslammade fackliga strukturerna och söka sig andra fåror".
Vi instämmer till 100 %. I den mån ovanstående citat är signifikativt
för trotskisternas ståndpunkt i denna fråga år 1972, så får vi väl
anse oss stå kvar på deras dåvarande linje. "Hopplöst efterblivna",
som de brukar säga.
Vi menar att det grundläggande felet med KAF:s strategi är att
den inte stämmer överens med arbetarkampens "rörelselagar". Den
lämnar inte tillräckligt utrymme för det språngvisa, ojämna och
sammansatta elementet i arbetarklassens medvetande- och aktivitetsutveckling.
Den är kort sagt för mekanisk.
Vid hastiga språng i kampen överskrids gränserna för en facklig
vänsteroppositions verksamhetsområde (och för facket över huvud).
Vid tillbakagångar "återgår klassen till mer eller mindre invanda
banor", för att låna en av trottarnas egna formuleringar. I denna
situation, tänker de sig, skall arbetarna erbjudas att fortsätta
kampen i mindre avancerade former - inom ramen för de fackliga strukturerna.
Problemet är bara att klassen tenderar att återgå till alltför
invanda banor.
Smärre grupper blir bärare av den aktivitet och medvetenhet som
hela klassen utvecklade under kampens höjdpunkter. Hos massan av
arbetare kan man fortfarande hämta ett passivt stöd - men
det fordras något annat och mer för att göra facket kämpande.
Smågrupperna kan inte substituera hela klassens aktivitet, det spelar
sedan ingen roll om dessa verkar utifrån de fackliga strukturerna
eller ej.
"Fackvänsterns" strategi och taktik synes mera i linje med gerillakampens
sega, tålmodiga och långsammakraftutveckling än med arbetarkampens
förhållandevis häftiga konjunkturer.
De "rörelselagar" som bestämmer arbetarkampen kan generellt återföras
till spänningen mellan arbetarklassens latenta styrka (som är oerhörd)
och den kraft som klassen utvecklar i et normalsituationer" (som
är ringa). Under kamp frigörs de latenta resurserna, eller åtminstone
en icke oväsentlig del av dem. "Språnget" blir således enormt.
Det är just häftigheten i konjunkturrörelserna, närmare bestämt
de häftiga tillbakagångarna i aktivitet och medvetenhet, som grupper
som KAF uppger sig vilja göra något åt. Det är i och för sig ett
ädelt syfte. Men tillbakagången kan inte nämnvärt bromsas blott
genom politisk propaganda, paroller, information, genom framförandet
av "ett trovärdigt politiskt alternativ", etc., etc., kort sagt
genom ordets makt-, Och det har föga inverkan om alla dessa
ord, all denna information, propaganda osv. sprids från en "klassmedveten"
klubbstyrelse eller från någon annan källa. Kamp utlöses till syvende
och sist av konkreta, högst påtagliga förhållanden. Den erforderliga
kampmobiliseringen har samma grund. Det är inte en kampparoll som
startar striden det är det faktum att kampparollen svarar mot
den av arbetarna upplevda situationen - den är så att säga en
bekräftelse på denna situation.
Att propaganda på arbetsplatserna måste få någon slags bekräftelse
av verkligheten själv för att den i längden skall bli verkningsfull
det är ett fenomen av en sådan allmängiltig att den nästan skulle
kunna upphöjas till en universell "lag". Det räcker inte att argumenten
låter logiska "i sig själva", de måste ha en resonansbotten i den
omgivande verkligheten Om man påstår att det är möjligt att driva
radikal politik via facket, då måste man kunna visa på det också.
Och det är bråttom. En s.k. revolutionär klubbstyrelse kan inte
gå och dega i åratal utan att prestera mer än högst blygsamma resultat
av sin politik, om den vill kunna räkna med att behålla ett aktivt
stöd i basen. Kanske var det en prestation att få igenom det lilla
man åstadkom. Än sen då? Massan av arbetare upplever det som om
man inte fått nog valuta för allt sitt aktiva stöd. Och det avtar
gradvis, förvandlas till ett passivt och ganska oengagerat stöd.
Eller slår om i sin motsats.
"Fackvänstern" avkräver arbetarna ett omänskligt tålamod.
Hela strategin och taktiken bygger på felaktiga "masspsykologiska"
förutsättningar. Massan av arbetare ställer inte i längden upp för
en kampinriktning som ger slutresultat ("en demokratisk och kämpande
fackföreningsrörelse") först efter några decennier och dessförinnan
bara stolta paroller och - möjligtvis - ett och annat avgnagt köttben,
istället för den biffstek som för dem hade motiverat deras
höga aktivitetsnivå.
På väg mot det hägrande målet måste de massor man dragit med
sig med jämna mellanrum kunna uppleva för dem betydelsefulla
delsegrar, större ju mer stöd som avkrävs dem.
På samma rätt som man tidigare förpassat mängder av socialistiska
teorier och strategier till sophögen blott och bart på det faktum
att de om och om igen misslyckats i praktiken, att de grundligt
vederlagts av historien själv, med samma rätt hävdar vi att
dagens "fackvänster" inte är i stånd till annat än upprepa sina
föregångares nederlag. Lika lite som de kommer de att kunna redovisa
tillräckligt påtagliga framgångar under kampens gång utan alltför
stora intervaller. Lika lite som de kommer de att kunna bekräfta
teorins giltighet framför näsan på arbetarna.
Har egentligen någonting förändrats? Den frågan är inte utan
intresse. Ty om "fackvänstern" av idag kan visa på någon skillnad
i sin praxis, att ett i grunden nytt element kommit in i deras strategi
och taktik, då kan de inte avfärdas blott genom det "historiska
argumentet"
KAF gör ett försök. Man trycker hårt på att man har en annorlunda
politik än den riktning inom "arbetarrörelsen" (Moskva-bulvanerna)
som i över femtio års tid utgjort motorn i snart sagt varje facklig
oppositionsrörelse.
Vad menar KAF med "politik"?
Trottarnas definition av detta begrepp vore i .för sig värt ett
eget kapitel, men vi avstår för att ge plats åt viktigare resonemang.
Något skall emellertid frågan beröras.
I nr 5/74 av Fjärde Internationalen skriver Martin Fahlgren:
"Vi har gång på gång avvisat den infantila debatten inom den
svenska vänstern, huruvida man ska 'Göra facket till en kamporganisation'
eller 'Ställa facket åt sidan'. Vi har hela tiden haft målsättningen
att sätta politiken främst, istället för frågan om formen
för kampen - 'inom-facklig' eller 'utom-facklig'. Det är den politiska
linjen som är avgörande och det är en politisk linje vi ska ta kamp
för - även i fackföreningarna".
Den som åstadkommit ovanstående aktstycke borde inte beskylla
andra för infantilitet. Vad han faktiskt påstår är att frågan om
kampens former är ett opolitiska spörsmål. Om det inte är en fråga
om politik var man kämpar och i vilka former, om det inte finns
något som heter identitet i mål och medel - vad är då politik? Hur
manifesteras konkret KAF:s annorlunda politik?
I Internationalen nr 29/74 skriver man, i polemik mot
FK:
"Om vi utifrån principen 'Lika löneökningar för alla i kronor'
reser kravet 'Minst 4 kronors löneökning åt alla', då närmar vi
oss politiken".
Detta citat är bara ett av tjogtals, vilka alla mer eller mindre
klart uttrycker uppfattningen att "politiken" först och främst manifesteras
i krav och paroller.
Nonsens, rätt och slätt. Vad som sänkte Röda Fackoppositionen
på 1930-talet och andra liknande oppositionsrörelser, var det bara
det att de inte drev de rätta kraven och parollerna?
Nu läser ni vad trottarna skriver som fan läser Bibeln, protesterar
någon. KAF:s politik är inte bara dagens krav och paroller. Det
är hela den revolutionära strategin; övergångskraven, arbetarkontroll
etc.
Förvisso. Men håll i minnet vad vi förut skrev:
"Innan man kommit till den punkt då skillnaderna mellan en "konventionell'
fackvänsterism (typ VpK:s) och en trotskistisk verkligen börjar
visa sig, måste man först arbeta på ett tämligen likartat sätt (så
likartat att man t.o.m. kunde enas i en gemensam Facklig Opposition
på Volvo). Ingenting tyder på att KAF skulle få ett bättre före
i spåret under detta initialskede än vad SKP-VPK har haft".
Alltså: Vad KAF har för storstilade planer för den framtida kampen
kan vi lugnt lägga åt sidan. Vad som idag skulle skilja KAF:s
politik från exempelvis VpK:s är något annorlunda dagskrav.
Eller vill någon påstå att arbetarmassorna kan mobiliseras idag
genom att bli upplysta om vad KAF har för planer för dem imorgon?
En kamrat till undertecknad har påpekat att KAF:arna håller en
mycket högre aktivitetsnivå än VpK:arna. Med andra ord, även om
innehållet i dagspolitiken inte skiljer sig nämnvärt, så kanske
KAF åstadkommer vad VpK misslyckats med genom att ligga i mera...
Ta och studera SKP före kriget, ja även några år efter kriget. Var
det aktivitetsnivån det var fel på? Naturligtvis inte. Det
var typen av aktivitet.
Sammanfattningsvis: "Politiken" är KAF:s halmstrå, som de viftar
med så fort någon påtalar likheter med andra riktningar inom "fackvänstern",
i nuet och i det förgångna. Men halmstrået är alldeles för klent
för att i grunden förändra ett vitten.
ARBETARAVANTGARDET
En annan aspekt på fenomenet med "det språngvisa, sammansatta
och ojämna elementet i arbetarklassens medvetande- och aktivitetsutveckling"
förtjänar att uppmärksammas. Det är frågan om arbetaravantgardet,
hur det uppstår och i vilket förhållande det står till den fackliga
kampen.
Ernest Mandel skriver, i sin lilla skrift Om leninismen:
"Om man till alla dessa historiska och strukturella skillnader
lägger de olika personliga kunskaperna hos varje enskild lönearbetare
- inte bara skillnaderna i intelligens och förmåga att generalisera
från omedelbara erfarenheter, utan också skillnader i uthållighet,
karaktärsstyrka, kampförmåga och självtillit - då förstår man att
uppdelningen av arbetarklassen i olika skikt, beroende på graden
av klassmedvetenhet, är ett oundvikligt fenomen i arbetarklassens
historia".
Alltså: Klassens skiktning är oundviklig, ett objektivt fenomen.
Vi citerar vidare:
"Avancerade arbetare drivs emellertid till kontinuerlig organisering
och växande klassmedvetenhet mindre genom teori, vetenskap eller
en intellektuell uppfattning om den samhälleliga helheten, än genom
praktisk kunskap tillägnad i kamp".
Alltså: Arbetaravantgardet kommer fram till sina ståndpunkter
inte främst genom teorier och analyser utan genom direkta kamperfarenheter.
Vi är fullständigt eniga med Mandel på dessa punkter. Vi vill
att läsaren skall hålla i minnet när vi går vidare i resonemanget.
I KAF:s fackliga resolution skriver man om anti-fackliga tendenser
bland arbetarna. En "borgerlig", typ Expressens pampjakt, och en
som man betecknar som "militant syndikalistisk". Den senare ägnar
man en del utrymme. Vi förmodar, med kännedom om det sedvanliga
leninistiska språkbruket, att det inte är en "verklig" syndikalism
som åsyftas (SAC har inte noterat någon ökning av medlemstalet de
senaste åren), utan snarare en typiskt proletär tendens som är avog
eller åtminstone likgiltig inför "den andra" vänstern, den som har
sitt ursprung i intellektuella kretsar. Organisationen Arbetarsolidaritet
(eller delar av densamma), med Harry Isaksson och Elof Luspa som
mest kända namn, är väl det närmaste exemplet på svensk botten.
Men vi känner även till några andra smärre grupperingar.
Elof Luspa:
"Facket inte är någon organisation för arbetarnas kamp. När fackföreningarna
bildades så kom de till för att fånga upp arbetarnas aktivitet,
som satte igång i slutet av förra seklet. I och med att reformisterna
får full kontroll så fungerar fackföreningarna som en buffert mellan
arbetsköparna och arbetarna. Och nu har de mest som uppgift att
hindra arbetarnas kamp. Parollen 'Gör facket till en kamporganisation'
förstår jag överhuvudtaget inte. Hur skall det gå att göra facket
till en kamporganisation? Hur skulle man kunna göra en kamporganisation
av något som aldrig varit en kamporganisation och som nu är så genomruttet?
På sitt sätt måste vi börja om på ny kula. Arbetarna måste organiseras
på nytt, nerifrån."
Vi läser vidare i KAF:s fackliga resolution att se hur de tänker
sig komma tillrätta denna "skadliga" tendens. De skriver:
"Det är en gruppering som revolutionära marxister måste vinna
politiskt för ett konsekvent fackligt oppositionsarbete. Många inom
arbetarklassens ledarkader kommer att återfinnas inom detta skikt.
Men dessa arbetare kan inte vinnas genom att kommunisterna faller
på knä för deras svagheter, utan enbart genom propaganda och diskussion
och framförallt exemplarisk praktik för en klasskampslinje i fackföreningarna
- det enda som kan rädda dem ifrån syndikalismens ökenvandring i
avskildhet in klassen".
De "militanta syndikalisterna" är således en viktig grupp. En
del av arbetaravantgardet för KAF, för oss den viktigaste delen.
Hur kommer det sig att de intagit sina anti-fackliga ståndpunkter?
(Är de f.ö. anti-fackliga? Är det inte snarare KAF:s vårdslösa
etikettklistrande, som dömer ut varje ståndpunkt som avvisar fackligt
illusionsmakeri som anti-facklig, som är ute och spökar igen?)
Genom att läsa vad KFml(r) och Förbundet Arbetarmakt skrivit om
facket? Knappast. Snarare genom "praktisk kunskap tillägnad i kamp",
för att på nytt citera Mandel. Deras anti- eller utom-fackliga attityd
är följden av erfarenheter, inte från det drömda, idealiska
fack som KAF vill få dem att kämpa för, utan av det verkliga, faktiskt
existerande facket. Vi skall minnas att arbetarmilitanter av denna
typ ofta kommit att grundligt omvärdera hela sin syn på facket och
för det mesta också på de existerande "arbetarpartierna" genom upplevelser
i samband med kamp. Denna omvärdering har de upplevt mycket starkt,
ibland smärtsamt. När så några kommer och försöker vinna dem för
ett arbete inom facket i syfte att "förbättra" det (göra det till
en "kamporganisation" eller göra det "kämpande och demokratiskt")
- som man själva kanske har decenniers nedslående erfarenhet av
- då fordras det verkligen starka medel. Det räcker definitivt inte
med "propaganda och diskussion", det kan vi avfärda direkt. Lösenordet
heter "exemplarisk facklig praktik".
För dem är inte "exemplarisk facklig praktik" att några "fackvänsterister"
lyckas erövra ett antal fackliga förtroendeposter, eller att en
vänsteroppositionell lista i fackvalet samlar 20-30 % av rösterna.
De vill se resultat, handfasta och påtagliga resultat som
man inte kan springa ifrån.
Vi har redan uttryckt vår övertygelse att "fackvänstern" inte
kommer att klara den skivan. Den kommer inte att klara "språnget
från moment ett till moment två", därför att sossebyråkratin, AD
och arbetsköparna har så fruktansvärt starka maktmedel i sin hand.
"Vänstern blir stoppad redan i farstun". För den som till äventyrs
glömt vad vi skrev, gå tillbaka i texten och studera en gång till.
Det är ett ganska viktigt stycke.
Beträffande de "militanta syndikalisterna" är kraven ännu högre
än bland arbetare i gemen på "biffstekar" istället för "avgnagda
köttben". De har inte ens ett svagt förtroende för facket kvar.
De är alltså svårare att vinna för en "klasskampslinje i
fackföreningarna" än massan av arbetare. Samtidigt "kommer
många inom arbetarklassens ledarkader att återfinnas inom detta
skikt", enligt KAF.
Den troliga utvecklingen är att det vid varje eller vartannat
viktigare kamptillfälle urkristalliseras grupper av arbetare, som
radikaliserats i kampen och genomskådat fackets ruttenhet, men som
inte låter sig entusiasmeras av en facklig politik i ny skepnad.
Istället kommer de att upprätta kontakter (mer eller mindre fasta)
med de arbetare som redan på ett tidigare stadium blivit "militanta
syndikalister" som en följd av liknande upplevelser. De som sålunda
medvetandegörs är inte nödvändigt vis många, men i allmänhet sådana
som har en viktig "opinionsbildande" funktion bland sina arbetskamrater.
Följden av denna process blir att proletariserade akademiker inom
ramen för diverse fackliga vänsterfronter manipulerar en alltmer
osjälvständig massa av arbetare, alltmedan det verkliga arbetaravantgardet
går sin egen väg ("syndikalismens ökenvandring i avskildhet från
klassen").
Detta är en annan konsekvens av KAF:s oförståelse för arbetarkampens
"rörelselagar".
Urkristalliseringen av radikaliserade arbetare som intar anti-
eller utom-fackliga ståndpunkter är för oss en objektiv process,
likaväl som det är en objektiv process att några lämnar den traditionella
facklegalismen för att ansluta sig till "fackvänsteristiska" grupper
som KAF.
Men i takt med att manöverutrymmet stadigt inskränks inom
facket, kommer de "militanta syndikalisterna" alltmer att överväga,
därför att de OMEDELBARA ERFARENHETERNA främst bekräftar en generell
utom-facklig attityd.
Det är en i och för sig ointressant diskussion vilken av dessa
grupper som är den mest medvetna, det intressanta är konstaterandet
att arbetare som KAF själva betecknar som viktiga, en del av den
framtida ledarkadern, inte vill spela med i deras spel. Detta måste
rimligtvis äventyra genomförandet av den anvisade strategin.
Förbundet Arbetarmakts attityd till denna grupp betingas av objektiva
realiteter. Vi tror att det är först under arbetarkampens högre
faser som en verklig sammansmältning av det intellektuella och det
proletära avantgardet kan äga rum (bortsett från "värvningar" av
en och annan). Vi uppfattar det som både oundvikligt och nödvändigt
att arbetaravantgardet ännu för en tid går sin egen väg.
I Om leninismen skriver Mandel:
"Ett avantgardeparti och
en viss åtskillnad mellan partiet och massan är nödvändiga,
just på grund av de breda arbetarmassornas oundvikligen otillräckliga
nivå".
Må såvara. Men ur vårt perspektiv, enligt vilket arbetaravantgardet
kommer att utgöra huvudkraften i den framtida revolutionära organisationen,
är inte det intellektuella avantgardets "åtskillnad" eller partiella
avskildhet det verkligt väsentliga, utan arbetaravantgardets.
Dess avskildhet måste gälla både organiseringen och idéutvecklingen
(även om den naturligtvis varken kan eller bör vara fullständig).
Den måste gälla både förhållandet till den intellektuella vänstern
och till de ännu omedvetna arbetarmassorna (i så måtto att man inte
följer varje tillfällig strömning i klassen). Det proletära avantgardet
måste ges möjlighet att utvecklas på egna villkor, enligt
sin egen dynamik. Om det endast tilldelas uppgiften att vara transmissionsremmar
åt det intellektuella avantgardet, att vidarebefordra dess politiska
analyser, paroller etc. till massan av arbetare, kommer dess vunna
erfarenheter och teoretiska slutledningar aldrig att på ett systematiskt
och sammanfattande sätt tillföras och berika det intellektuella
avantgardet. Syntesen mellan det intellektuella och det proletära
avantgardet blir ogenomförbar, därför att det ena förmenat det
andra rätten till den utveckling under avskildhet som det tilldelar
sig självt. Samtidigt är det blott ur denna syntes (just syntes,
inte en enkel sammanslagning) som den revolutionära organisationen,
den ledande kraften i den proletära revolutionen, kan komma att
uppstå.
SLUTKOMMENTAR
Detta var alltså första delen av artikeln KAF, facket
och den självständiga organiseringen. Nästa del kommer att ta
upp frågan om fackets integration i staten, vår syn på innebörden
i begreppet "självständig organisering" och KAF:s, samt avslutningsvis,
på ett mera konkret plan, hur vi anser att en revolutionär arbetsplatspolitik
bör se ut idag. Denna del av artikeln kommer förmodligen att publiceras
i .Arbetarmakt nr 1/77.
Silvia
NOTER
1. Hela stycket om "Mandels krumsprång" härstammar från en internbulletin
om leninismen, utgiven av en grupp inom Socialistiska Studiegrupperna
i Stockholm (utbrytare ur KFml(r):s ungdomsförbund SKU(ml)). Då
vi företagit vissa ändringar i kommentarerna till Mandel-citaten
ansåg vi det inkorrekt att sätta ut citationstecken runt alltsammans.
2. Lätt förkortad version av "sympatisörstruktur". Uttrycket
tros härstamma från FK:s interna fikonspråk.
3. "Med den skärpta klasskampen kommer de spontana strejkernas
antal att öka, samtidigt kommer ett visst uppsving att ske inom
den korporativa fackföreningen. I den meningen att allt fler kommer
att söka sig till fackets möten. Framförallt är det då folk som
är påverkade av något av de socialdemokratiska partierna (SAP, VpK).
Och i andra hand sådana vilka i det spontana uppsvinget får sin
första knuff mot klasskampen och tror att den fackliga politiken
inom ramarna för den korporativa rörelsen kan uträtta något" (Frank
Baude, Fackföreningarna och korporativismen, sid. 28).
4. Jämför skildringen i Internationalen nr 17/74 med de
som återfinns i Arbetarmakt nr 6-7 1972 och i Röda Arbetet
nr 1/73.
5. "Omfattande lagstiftning föregås i regel av utredning.
I det här fallet kallades utredningen 'Arbetsrättskommittén' eller
'§ 32-utredningen'. Utredningen avger ett eller flera förslag, som
kallas betänkande. Betänkanden redovisas i Statens offentliga
utredningar (SOU). Arbetsrättskommitténs betänkande hette 'Demokrati
på arbetsplatsen'.
Regeringen utgår ifrån betänkandet och arbetar ett lagförslag.
Förslaget granskas först av lagrådet och därefter överlämnas regeringens
förslag, propositionen, till riksdagen.
I Riksdagen behandlas propositionen i ett utskott, som redovisar
sitt arbete i ett utskottsbetänkande. Inrikesutskottet behandlade
förslaget om medbestämmandelag.
Vid riksdagsbehandlingen förs särskilda riksdagsprotokoll.
Riksdagens beslut redovisas i en särskild riksdagsskrivelse.
Regeringen utfärdar sedan själva lagtexten i Svensk Författningssamling
(SFS).
Allt detta kallas förarbeten eller lagmotiv). När arbetsdomstolen
ska tolka medbestämmandelagen tittar man alltså på förarbetena,
motiven till lagen". Ordfront, Medbestämmandelagen - en antistrejklag!
sid. 63.
6. Efter att ha läst Dick Åhmans pamflett med detta namn (För
demokratiska och kämpande fackföreningar) är vi benägna att
rekommendera KAF att adressera alstret till Jultomten, Nordpolen.
Den kräver sin plats i högen bland de andra önskelistorna. Pamflettens
innehåll cirklar i stort sett bara kring två ting: En beskrivning
av hur den svenska fackföreningsrörelsen ser ut idag, och en redogörelse
för hur Dick Åhman och hans kompisar önskar att den skulle se ut.
Under vilka betingelser, i vilken social situation kan fackföreningarna
tänkas anta detta nya utseende? Hur har fackföreningsrörelsen blivit
som den är? Svaret på den senare frågan höjer sig inte över KFml(r):s
analytiska nivå: "Det har urkristalliserats ett skikt (Varför?
Vår anm.) som har andra intressen än arbetarklassens bästa".
När man skall beskriva hur allt skall ställas till rätta igen är
framställningen lika torftig. I en artikelserie i Internationalen
("Vänstern och avtalsrörelsen") kritiserades SKP för dess "avsaknad
av revolutionär strategi": "'Folkets organisationer' - fackföreningarna,
hyresgäströrelsen, tjänstemannaorganisationerna - blir mer och mer
kämpande. Vattnet stiger och stiger och till slut blir det översvämning.
Mellan nuet och framtiden finns bara en jämn process. Alla strategiska
begrepp lyser med sin frånvaro".
Detta är en synnerligen träffsäker karaktäristik på det strategiska
perspektiv man finner i För demokratiska och kämpande fackföreningar.
|