Förbundet Kommunists fackliga politik

Förbundet Kommunists utveckling från en studentorganisation till en organisation som försöker skaffa sig en bas i arbetarklassen är en vandring mellan olika erfarenheter från den nationella och internationella kampen. Gruvstrejken, arbetarkampen i Italien och, nu senast, skogsstrejken, är händelser som ständigt återkommer i FK:s propaganda och analyser, liksom Röd Post-grupper, arbetarkommittéer och Arbetarkonferenser.

Det är nämligen så deras fackliga politik/arbetsplatspolitik har utformats. Buden har varit många och idéerna ändå fler. Inom organisationen har det tidvis varit "högt i tak" för många teorier och hugskott. Utvecklingen har dock gått mot en allt mer enhetlig linje. Men att prestera någon kritik av denna linje är inte det lättaste. En del kamrater inom FK kommer inte alls att känna sig träffade, eftersom de inte tycker likadant som Arbetarkamp:s redaktion, arbetsutskottet eller politbyrån. Nedanstående resonemang försöker dock ta fasta på vad de ledande organen inom FK tycker och tänker.

Följande två citat är på intet sätt motstridiga, men ser man var tonvikten ligger i respektive citat, uttrycker de ganska väl kursändringen inom FK. För övrigt är det ingenting som behöver bevisas att en sådan kursändring ägt rum, det har man själva tillstått vid skilda tillfällen.

"Arbetarkommittéerna kan inte ersätta de kommunistiska cellerna. Omvänt kan inte heller cellerna ersätta arbetarkommittéerna. Cell och arbetarkommitté fyller i den nuvarande fasen olika funktioner" (1).

"Förbundet Kommunists celler är idag avgörande för formeringen av arbetaravantgardet. Förbundets celler har idag också en viktig självständig roll för fabrikskampens utveckling, en roll som endast sällan kan fyllas av revolutionära fabriksgrupper och liknande former. Cellerna får alltså idag ta på sig en mängd uppgifter som i framtiden delvis kan läggas på bredare arbetargrupper" (2).

Detta är således den kursändring FK genomgått under knappa två år i synen på förhållandet mellan cell och arbetarkommitté. Kursändringen har inte kommit överraskande. Den som regelbundet läst KOMMUNIST har kunnat följa utvecklingens alla svängar. I KOMMUNIST nr 16 skriver t.ex. redaktionen under rubriken "Var står vi idag?" följande: "Rörelsen i basen bland arbetarvänstern och på arbetsplatserna som helhet är så pass svagt utvecklad att det inte finna så mycket att idag samordna för regelbundet politiskt arbete. Samordningen sker i praktiken för det mesta genom Förbundet och det stämmer också överens med läget i klasskampen.

Allt detta pekat på vilken viktig roll vi har idag i uppbygget av arbetargrupper. En viktig roll som både initiativtagare och stabilisator. Vilket kräver att våra celler stärks, framförallt genom rekrytering på arbetsplatser, vilket hittills många gånger försummats" (3).

Slutsatserna för FK blir knappt ett år senare: "...värderingen över lag visar att det i Förbundet 1972-74 fanns en stark överskattning av möjligheterna till ett snabbt uppbygge av arbetarkommittéer och en nedvärdering av cellernas självständiga roll" (4).

Goddag yxskaft således! När det verkade vara konjunktur för självständig kamp och organisering, då var arbetarkommittéerna prioriterade. Men det blev ingen massrörelse, det här med arbetarkommittéer, det bidde knappt en tumme. Jaha, tycks FK resonera, då gör vi om våran inriktning, eftersom det inte är nåt fel på våra grundläggande teorier, och arbetarklassen radikaliseras nog så småningom och då gäller det att ha en riktig linje, etc. ... Ungefär så går snacket. Av de heliga dygderna öppenhet, flexibilitet, odogmatism osv. har man skapat en princip, nämligen ryggradslöshet, att sitta på flera hästar samtidigt, eller åtminstone byta kuse då och då.

Har man tidigare haft sina tvivel om att FK är en leninistisk organisation, i såväl teori som praktik, så underlättar nr 20-21 av KOMMUNIST verkligen till att placera in FK i den del av arbetarrörelsen som kännetecknas (och vill kännetecknas) av leninistiska metoder och uppfattningar. Tidigare har FK gjort stort nummer av självständig kamp och organisering. Det här kongressnumret av KOMMUNIST talar för "att i varje situation ställa den bästa möjliga kamporganiseringen mot arbetsköparna". Med detta menas att man (FK?) skall sträva efter att utveckla en "klassjälvständighet" i den fackliga organiseringen. Och detta är att betrakta som "ett led i den strategi som syftar till kapitalismens störtande genom socialistisk revolution" (5). Den här klassjälvständigheten kan, enligt FK, idag formuleras på olika sätt. KOMMUNIST skriver sålunda: "Ett sätt är att välja en strejkkommitté när fackledningen visar sig vara motståndare till öppen kamp. Ett annat sätt är att välja en kampinriktad gruppstyrelse direkt på avdelningen, oberoende av klassamarbetsmännen, och att militant backa upp den" (6). På vägen från en uppfattning då man uppfattar den självständiga organiseringen som värdefull i sig till en uppfattning då man uppfattar fackliga oppositionsgrupper o.dyl. som en "högre" form av kamp (just för att den äger rum inom de fackliga ramarna) brukar organisationer som teoretiskt befinner sig på sluttande planet föra fram en "mellanform", som innebär att man undervärderar formens betydelse överhuvudtaget utan tenderar att betrakta olika kamp- och organisationsformer som "neutrala kärl". Facket blir som en påse, tom och innehållslös tills man fyller den med något. Klassamarbete eller klassjälvständighet, t.ex. FK:s "klassjälvständighet" är inget annat än en station på vägen till "Gör facket till en kamporganisation" och "Vinn fackföreningarna för ett klasskampsprogram". Det var bara något år sedan dåvarande RMF (numera KAF) förde fram liknande tankegångar, där det emellertid inte var "klassjälvständighet" man skulle fylla påsen med utan "de rätta parollerna". Idag är emellertid facket långt ifrån det "neutrala kärlet" för KAF:arna, det är allt.

En amerikansk mediaprofessor vi glömt namnet på yttrade för några år sedan: "Mediet är budskapet". Vi skulle, beträffande den självständiga organiseringen, kunna formulera följande sats: "Organisationsformen är budskapet, eller åtminstone en inte oväsentlig del av det"'. Det säger sig självt att en arbetare som upplevt stormötesformen och varit med om att utse en vald och återkallbar strejkkommitté fått en erfarenhet som han/hon kommer att ha i åtanke vid högre stadier i klasskampen. Det är alltså inte bara innehållet det kommer an på, utan även formen.

Bakgrunden till FKs nya inriktning har vi tagit upp tidigare: misslyckandet med arbetarkommittéerna, FK:s dåliga arbetarförankring, värderingen av Arbetarkonferenserna -74 och -75. Dessa såg man svagheter i eftersom de inte fick någon klar inriktning, eller för att inriktningen var felaktig. Om AK -74 skriver KOMMUNIST: "Ideologin om ett snabbt uppbygge av arbetarkommittéer nådde sin höjdpunkt på denna konferens" (7). Vidare: "Konferensens svagheter var främst oklart syfte, dogmatisk 'ställ facket åt sidan'-uppfattning hos många deltagare, samt en stark spontanistisk tendens hos fr a en del av Förbundets deltagare" (s). I en värdering av AK -74 skrev vi: "Först måste sägas, att ambitionsnivån för den här konferensen var lite väl hög. Inte bara på grund av de - trots allt - begränsade erfarenheter den självständiga arbetarkampen hittills gjort i Sverige. Kommunisters och arbetarmillitanters syn på sossarna, facket och klassamarbetsideologin, avtalsrörelsen och energikrisen - ämnen som denna konferens avsåg att behandla diskuteras och summeras inte i en handvändning. Här måste nya arbetarkonferenser söka följa upp och mer grundligt diskutera det som nu avsågs att diskuteras" (9). Vi skulle snarare vilja hävda, att det var inte hos "en del av Förbundets deltagare" det fanns en starkt spontanistisk tendens, utan hos ledande kamrater i FK. Detta slog sedan tillbaka i -75 års konferens. Överskattningen av exempelvis uppbygget av arbetarkommittéer gjorde att man drog sig för en diskussion i frågor som: Vad är självständig kamp? Självständig från vad? på -75 års konferens. Ändå vill KOMMUNIST göra gällande att denna konferens var mer politisk än föregående års. Anledningen skulle vara att man tog en viktig resolution om paragraf 32 (som var en kompromiss mellan en facklegalistisk linje och en som mera pekade på paragraf 32- utredningen som ett försök att lägga ut dimridåer) - det var således en "viktig" resolution. Viktig var också, enligt FK, att man beslöt bilda en "Fond mot kapitalets förtryck". Om det var särskilt "politiskt" att bilda en fond utan politiska diskussioner kan och bör diskuteras. FK medger detta själva. "Tyvärr var detta beslut inte väl förankrat vare sig inom Förbundet eller bland andra grupper som är nödvändiga att dra med i arbetet i fonden". Men FK:s AU spottar upp sig i KOMMUNIST och får ihop det till: "Konferenserna 1974 och 1975 var värdefulla för Förbundets arbetsplatsarbete. Det återstår att klarlägga vad vi ska arbeta för i framtiden" (10). Ja, det ska bli fan så intressant att se vilka former det blir. För i dessa rader ser vi nämligen hur allvarligt FK värderar självständig arbetarkamp och organisering - slutsatserna blir: "värdefulla för Förbundets arbetsplatsarbete".

Missnöjet med Arbetarkonferenserna, att inte fler arbetare kunde dras dit,, att inte fler arbetare kunde mobiliseras i arbetarkommittéer - med ett ord FK:s överskattning av möjligheterna och förutsättningarna för självständig arbetarkamp, leder så fram till en ny politisk linje. Denna, kanske revolutionära, men inte desto mindre barnsliga otålighet har ständigt kännetecknat FK. Vi skrev hösten -74, när vi såg vart FK var på väg med sina idéer om självständig arbetarkamp: "Man skulle kunna uttrycka skillnaden mellan oss och FK som så, att medan FK betraktar (eller rättare: betraktade) arbetsplatskommittéerna ur ett kortsiktigt taktiskt perspektiv (trots stora ord om motsatsen), som grundstommen i DET blivande kommunistiska partiet, så placerar Förbundet Arbetarmakt in dem i ett strategiskt perspektiv, som en av de strukturen som är nödvändiga för utvecklandet av arbetarklassens självständiga handlande, med målet DET socialistiska rådssamhället" (11).

Idag talar FK inte ens om arbetsplatskommittéer. Istället lyder parollen: "att i varje situation ställa den bästa möjliga kamporganiseringen mot arbetsköparna". Den avgörande erfarenhet som lett fram till denna slutsats menar man vara skogsstrejken våren -75. Denna "visade helt klart att man under vissa betingelser kunde ha stor nytta av de fackliga strukturerna i kampen. Ja, att stora delar av strejken bars upp av sektioner och avdelningar". Så går det när man inhämtar sin information från andra vänstertidningar av facklegalistisk tendens och inte har några "egna" medlemmar eller sympatisörer inblandade i strejken. Förbundet Arbetarmakt har aldrig gjort något stort nummer av det faktum att flera av dess medlemmar tillhörde de strejkande och en av dem var medlem av den centrala strejkkommittén. Faktiskt har vi aldrig nämnt det tidigare, såvitt vi kan minnas. Men vad vi vill komma fram till är att ingen av dessa medlemmar i Förbundet Arbetarmakt drog slutsatsen att våra idéer gjorde bankrutt i sin praktiska tillämpning. Och resten av vårt förbund litade på dessa kamraters bedömning.

Det är riktigt att sektioner i Norrbotten var drivande för kraven och därmed till stor del utlösare av strejken. Men var fungerade stormötesprincipen bäst? Var någonstans var strejkkommitténs delegater utrustade med bundna mandat och återkallbarhet? Var utvecklades arbetardemokratin? Jo, i norra Hälsingland, där 9/10 av fackgubbarna gick emot strejken. Här försökte man lära av tidigare erfarenheter (bl.a. genom möten där man såg filmen "Kamrater - motståndaren är välorganiserad" från gruvstrejken), vilket det var lite si och så med på andra håll. I norra Hälsingland har den fackliga passiviteten varit stor under många år, därför hade man ingen vana att springa till facket när det drog ihop sig. Man tog saken i egna händer. Man skapade nya former för kampen, man utvecklades. I Norrbotten gick det i inkörda spår. Sett ur ett längre perspektiv: vilken organisering svarar bäst mot den arbetarna måste ha i en förrevolutionär situation? Vilken organisering ger lättast upphov till det medvetande arbetarna måste vara utrustade med i en förrevolutionär situation? Svaret är givet.

FK sticker dock huvudet i busken: "Efter skogsstrejken finns inget verkligt utrymme för vänsterism i förhållande till facket. Det finns utrymme för högeropportunism och militant nyreformism. Det finns utrymme för en korrekt linje" (12). Så även om skogsstrejken inte var någon avgörande vändpunkt (och inte heller hade något skäl att vara det), så kom den att bli dödsstöten mot FK:s tidigare linje. Och så kommer de att fortsätta vackla, än hit, än dit, i takt med klasskampens vingliga utveckling och sina egna ytliga bedömningar. Lägesbedömningar, styrkeförhållanden, det är ord som FK gillar. Enligt dem innebär det att man måste ställa sådana krav som överensstämmer med klasskampsnivån, och det låter väl i och för sig vettigt, men FK tycks ha hamnat därhän att man för varje omslag (eller inbillat omslag) i klasskampen byter strategi. Och det är ju inte så bra.

Diskussionen om fackföreningarna, röda fackföreningar, celler osv. är en gammal debatt, lika gammal som den kommunistiska rörelsen. Grundstommen för FK:s argument kan man hitta i Lenins skriverier och FK:s kursändring grundar sig framförallt på Lenins bok "Radikalismen - Kommunismens barnsjukdom" där denne går till attack mot "vänsterkommunisterna". Om vi vore som FK skulle vi akta oss för att börja gräva i konflikten mellan Komintern och de oppositionella "vänsterkommunisterna" i Tyskland och annorstädes (se f.ö. artikel i ämnet på annan plats i detta nummer av Rådsmakt). Vi tror nämligen att om en teoretisk holmgång skulle bryta ut om det förnuftiga i Kominterns politik skulle FK efter ett tag känna sig lika svettiga innanför kragen som KFml(r) på ett möte om Kinas utrikespolitik.

Vi har för all del också tvivlat på teorierna om självständig kamp och organisering. Vi har sett att dessa teorier inte bekräftats av kampens utveckling så snabbt som vi önskat. Men vi har lärt oss en del också, bl.a. att socialismen och kampen för socialismen hänger samman. Att mål och medel är nära förknippade. Detta var en viktig tanke när vi skrev i förordet till Herman Gorters svar på Lenins "Radikalismen":

"Den leninistiska taktiken och strategin är inte tillämpbar varken i Sverige eller några andra länder där arbetarklassen har en betydande numerär. För en genuint proletär revolution är den inte tillämpbar någonstans. Av detta skulle man kunna dra slutsatsen att ickeleninistiska revolutionärer gott kunde ignorera de leninistiska avgudadyrkarna och ägna sig åt väsentligare ting än polemik mot dessa. Men så enkelt är det inte. Ty även om de aldrig kommer att få spela den roll de drömmer om att få spela, så kommer de, så länge de fortsätter att existera som organisationer och fortsätter att sprida sina idéer, att försvåra och fördröja utvecklingen mot den proletära socialistiska revolutionen för arbetarrådens absoluta makt. Ju mindre falska alternativ som är i svang vid revolutionens utbrott, ju mindre falskt medvetande hos de revolutionära massorna, desto smärtfriare kommer den revolutionära omvälvningen att vara. Därför har vi inte råd att låta dem vara ifred".

Det gäller även Förbundet Kommunist.

NOTER

1. KOMMUNIST 13, sid 5-6
2. Resolution antagen av FK:s politbyrå, jan. -75
3. KOMMUNIST 16, sid 4
4. KOMMUNIST 19, sid 7
5. KOMMUNIST 20-21, sid 7
6. A.a.
7. A.a. sid 15
8. A.a.
9. ARBETARMAKT 1/74, sid 3
10. KOMMUNIST 20-21, sid 15
11. ARBETARMAKT 7-8/74, sid 13
12. KOMMUNIST 20-21, sid 15