ARBETARMAKT
Workers' power league
Presentation
Nyheter
Plattform
Rådsmakt
Arbetarpress
Arbetarmakt
Bilder
English
Kontakt
 
Föregående sida
 
Vi finns också på:
Facebook
Wikipedia

Innehåll

Ur Tysklands Allmänna Arbetarunions riktlinjer

Vad är organisering

Att organisera betyder att inrätta, gestalta något. Exempel på organisationer är partierna, fackföreningarna, militären, kyrkan, staten, Nationernas Förbund, o.s.v., o.s.v.

Har det alltid funnits organisationer som idag? Det är allmänt bekant att så inte är fallet. Det var inte samma sak hos de nomadiserande gamla germanerna som århundraden senare, under den s.k. medeltiden, med sina hantverksskrån och livegna bönder. I Tyskland var organiseringen annorlunda när det sönderföll i furstendömen, hertigdömen, fria städer etc. än senare under det "Tyska Riket". Detta är dock ingen tillfällighet. En epoks yttre, utan vidare synbara former, är inte ett skal, som man efter behag kan ta på och av. Det som möter oss hos exempelvis trusterna och i storstäderna, såväl som i inrättandet av folkbokföringsväsendet eller fattigkommissionen i en stadsdel, kan man lika lite skilja från helheten som man kan skilja en trädkrona från dess stam och rötter. De bildar en helhet. Organisationen är alltså en bestämd byggnad på en bestämd grund. Med förändringar i grunden förändrar sig organisationen, såsom huden förändras, rynkas eller slätas ut, allt efter kroppens växlande tillstånd.

Grunden för de mänskliga samhällsförhållandena bildar produktionsförhållandena; de ekonomiska förhållandena, bildar sättet på vilket människan framställer produkterna för sina behov. Den moderna produktionsformen är kapitalismen. Den moderna organisationen hänger således oskiljaktligt samman med kapitalismens väsen - den är dess produkt. Naturligtvis förblir den inte alltid densamma, lika lite som kapitalismen står stilla. Det är ett oavbrutet flöde av tillväxt, åldrande, bortdöende, uppkomst. Det är en historisk, en revolutionär process som äger rum. En ny organisations tillblivelse sker ofta i kamp med den gamlas sista desperata dödsryckningar. En avgörande roll i en sådan process spelar naturligtvis medvetandet hos de inblandade människorna. Man kan mycket lättare spränga det gamla och skaffa det nya plats, om man vet hur man placerar sprängladdningarna på ett fackmannamässigt sätt.

Den gamla organisationen

Staten

Det kapitalistiska systemets organisation har funnit sitt hittills högsta och starkaste uttryck i den moderna klasstaten. Om det utöver detta kommer att nå sitt högsta mål i det fast sammanslutna världsföretagssyndikatet och Nationernas Förbund, är avhängigt kampen, motståndet och världsproletariatets seger, och av de etapper i vilket det fortskrider.

För proletariatet är den kapitalistiska staten representanten för den härskande klassen. Den är privatföretagsamhetens och privategendomens beskyddare. Den är de utsugnas bödel. Dess rättsordning är klassjustis. Dess inriktning och förvaltning (truster, syndikat, byråkrati, militarism, parlamentarism, etc.) innebär att proletariatet undertrycks och beläggs med munkavel. Den innebär ett fåtal besuttnas och deras andliga tjänares regerande över en övervägande majoritet undersåtar. De förnedrar proletariatet till ett tillbehör till maskinen.

Partierna

Till den kapitalistiska staten hör, som en av dess uttrycksformer, som delorganisation, parlamentet. Parlamentarismen är ett av de mest kännetecknande uttrycksformerna hos den kapitalistiska världen, d.v.s. en värld av utsugare och utsugna, en värld av ekonomisk och politisk ojämlikhet, en värld av klassmotsättningar. Med parlamentarism betecknas inte enbart arbetet i det "officiella" synliga parlamentet, vilket idag bara är ett kontor åt kapitalismen, en kuliss, bakom vilken det arbetas. Parlamentarismen är en säkerhetsventil för kapitalismen, den är överhuvudtaget en symbol för kapitalismen. Den är ett uttryck för kapitalets väsen, dess struktur, dess grundval för dess taktik och metoder i nuet.

Med parlamentarismen sammanhänger bildandet av de politiska partierna. Följaktligen bär partierna fullkomligt den kapitalistiska organisationens karaktär. De är uppbyggda enligt grundsatsen: Ledare och Massa. Ledarna ovanför massan; organiseringen går från toppen och nedåt. Ledaren befaller, Massan lyder. Där uppe en grupp regenter, där nere en armé av regerade. Enstaka sluga och miljoner åsnor. Skällkon är principen. Massan är objektet för politiken, det innebär att den är ett ting som man brukar allt efter "ledarens" behov. Verktyget för ett sådant parti är taktiken, nämligen den kapitalistiska företagartaktiken, d.v.s. bedrägeriets taktik. Ledaren är Företagaren, partiet hans egendom. Den andre företagaren är hans konkurrent. Det gäller att för det första säkra egendomen och för det andra nedgöra konkurrenten. Bådadera följer av taktiken, genom den kapitalistiska företagsamhetens allt mer raffinerade medel och metoder. Man drar sig absolut inte för någonting. Att vara partimänniska betyder: Att kunna uppbringa modet till arrogans, att kunna föra ut marknadsmässiga fraser, att avliva det mänskliga i människan.

Kapitalismens utveckling som politiskt-ekonomiskt system, med sin därtill svarande organisering, till sitt sista stadium i och med det centrala behärskandet av världen genom ett kapitalistiskt världsekonomiskt syndikat, förhindras närmast av kapitalismens egen ojämna utveckling i olika länder, konkurrensen mellan nationerna (också såsom kultur- och rasgemenskaper), samt, sedan andra hälften av artonhundratalet, av den proletära klassens fortskridande organiserade försvars- och angreppskamp. Den tid då proletariatets medvetenhet om sig själv som klass växte fram ur insikten i den kapitalistiska processen, och omvänt den instinktiva medvetenhet växte fram som ledde till denna insikt, nämligen till insikten om nödvändigheten av klasskamp, proletär solidaritet, internationell sammanhållning med inriktning på det klasslösa samhället - det är tiden för den moderna kommunismens födelse.

Men som varken kapitalismen stod vid sitt slut eller proletariatet framträdde som en klassmedveten massa, utan bägges utveckling fortskred som en process, så är det givet att inte utan vidare - och i all synnerhet inte före den politiska segern för den hitintills förtryckta klassen - en proletär organisation kunde uppstå i diametral motsättning till kapitalismen, som kunde uppvisa en proletär klasskaraktär och använda de därur följande proletära kampmetoderna. Försök därtill har gjorts. Kampen mellan Marx och Bakunin visar spår. Men de framträder naturligt nog bara svagt eller inte alls. Det proletära klassmedvetandet utvecklade sig mycket långsamt (blotta antalet medlemmar i de socialistiska organisationerna betyder inget) och det karaktäristiska för övergångstiden från då tills nu är tillströmningen av utsugna skaror till det socialdemokratiska partiets och fackföreningarnas uppsamlingsdammar. Dessa organisationers kamp på väg upp från kapitalismens botten fordrade självklart inte "predikningar" om ett mål, utan uppvisandet av vägen dit, utnyttjandet av alla borgerliga bastioner.

Därför var fackföreningarnas kamp för löneförhöjningar och kampen i parlamentet en politisk nödvändighet i en tid då parollen om allmän rösträtt kunde väcka och utlösa revolutionär energi. Men under denna kampens förlopp förlorades t.o.m. det närmaste målet, "utveckling av den proletära klassmedvetenheten", ur sikte. Inställningen att "Arbetarklassens frigörelse bara kan vara arbetarnas eget verk", att alltså proletariatets självmedvetandeutveckling såsom den mest väsentliga uppgiften inte ett ögonblick fick lämnas obeaktad, den inställningen trädde allt mer i bakgrunden. Socialistiska organisationer blev med tiden i allt högre utsträckning organisationer av kapitalistisk karaktär som brukade dito metoder. De blev "ledarorganisationer" i händerna på lakejer som satt djupt fast i kapitalistiskt-borgerliga värderingar. De blev till självändamål. Klasskampens "ledning" låg i händerna på enstaka människor som lyckats lösgöra sig från proletariatets villkor. Parlamentarismen, och med den dess nödvändiga konsekvens, förlamandet av massornas revolutionära aktivitet, gick segrande fram. Klasskampen och revolutionen blev till en affärsangelägenhet för en ledande företagarkoncern. Denna utveckling är ännu inte fullbordad. Det "socialistiska" partiväsendet, eller ännu hellre partioväsendet, nådde först under den revolution som inleddes 1918 sin mest motbjudande utvecklingsfas. Från det gamla "socialdemokratiska partiet" till det "förenade kommunistiska partiet" löper i detta avseende en rak linje, som möjligtvis blir bara än mer accentuerad ju närmare den kommer VKPD.

Fackföreningarna

Ännu brutalare än partierna uppenbarar fackföreningarna, att de blivit organisationer av fullständigt kapitalistisk natur. Uppståndna vid tiden för småstriderna mot en ännu inte alltför starkt kartelliserad företagarvärld, var de den ursprungligen givna formen för proletariatets kamp mot kapitalismens fördärvbringande effekter.

Genom att begränsa sig till att garantera arbetarklassens existens, fyllde fackföreningsrörelsen sin roll i kapitalismen och blev själv en del av det kapitalistiska samhället. Såsom parlamentarismen är den andliga, förkroppsligar fackföreningsrörelsen ledarnas materiella makt över arbetarmassorna. De har under den utvecklade kapitalismen, och än mer under den imperialistiska tidsåldern blivit till väldiga förbund, som uppvisar samma utvecklingstendenser som i äldre tider den borgerliga staten själv. Inom dessa har en klass av tjänstemän, en byråkrati uppstått, som förfogar över organisationens alla maktmedel, pressen, utnämning av underlydande tjänstemän. Från att ha varit kollektivets tjänare har de blivit dess herrar och identifierar sig med organisationen. Och däri ligger likheten mellan fackföreningarna och staten med dess byråkrati: trots att demokrati skall råda inom dem, så är medlemmarna oförmögna att mot byråkratin genomdriva sin vilja. Organisationen uppträder gentemot massan som något främmande, som en utomstående makt, gentemot vilken de kan göra uppror, en makt som står över dem trots att den härstammar ur dem själva. Alltså på samma sätt som med staten.

Byråkraternas existens är avhängig fackföreningarnas existens. Därigenom står de oundvikligen under omständigheternas tvång och är åtminstone - om vi skall vara snälla - besvärade och hindrade i sina beslut.

Fackföreningarna är branschvis uppdelade organisationer. De vänder sig alltmer bort från klasskampstanken och inskränker sig till att hjälpa upp löne- och arbetsförhållandena för de enskilda yrkesgrenarna. De skapade och befordrade yrkeskonkurrensen. De skiljer den arbetande från den arbetslöse, den outbildade från den utbildade, den yngre från den äldre arbetaren, den manlige arbetaren från den kvinnliga. Av den i truster och syndikat sammanslutna, alltmer maktfullkomliga företagsamheten trängdes de på defensiven och förföll till den mest uttalade reformism. De undvek i möjligaste mån omfattande strejker. Generalstrejk, masstrejk etc., blev föraktligt stämplade som största vansinne. En sådan skulle ju förinta också fackföreningarna och ledarbyråkratins existens.

Rådsorganisationen som proletär organisation

Med den kapitalistiska epokens undergång går också denna epoks organisationsformer under. Och det kommer att ha blivit uppenbart att partiernas och fackföreningarnas organisationsform har blivit av kapitalistisk natur. Dessa organisationsformer beror ekonomiskt av privat- och profitekonomin, i det längre perspektivet på en utvecklad form av privatföretagsamheten: på statskapitalismen. Ur dessa följer ideologiskt (d.v.s. som en andlig avspegling av den ekonomiska basen) förhärligandet av personligheten, "ledaren", auktoriteten; ett förstärkande av individualismen och egoismen.

Under den proletära klassens tillväxt uppstår naturligtvis uttrycksformer och organisationsformer som svarar mot denna klass. Men självklart först då, när hos proletärerna det fulla medvetandet är för handen att de är en klass med särskilda, gentemot kapitalismen antagonistiska intressen. Dessa uttrycksformer och organisationsformer uppstår inte från idag till imorgon. Och inte heller från början klart utkristalliserade, utan utvecklar sig allteftersom man kommer till större teoretisk klarhet och med tillströmningen av allt större massor. Och de kan bara komma till full mognad, om det proletära fundamentet finns där, nämligen när ingen privat- eller profitekonomi längre existerar, utan istället en proletär kollektiv- och behovsekonomi.

Det är inte svårt att inse att proletariatet, när det tagit kontrollen över alla produktionsmedel (gruvor, fabriker, etc.), all hittillsvarande "egendom" överhuvudtaget, måste ha en annan organisering än den nuvarande kapitalistiska. Men redan dessförinnan skaffar sig proletariatet uttrycksformer och organ, i allt högre utsträckning och av bättre slag ju mer det börjar inse att det utgör en klass, i vilken det förkroppsligar klassmedvetenheten, det sociala medvetandet, det kollektiva medvetandet. Denna, ur en revolutionär process emanerande organisationsform, kallar man rådsorganisering.

Rådsorganiseringen utvecklar sig i oavbruten kamp mot de kapitalistiska formerna. Den stör, sönderbryter och spränger dem. I denna kommer förhållandet mellan massa och ledare att vara av radikalt annorlunda slag. Strömmen kommer inte att gå uppifrån och ner, utan till en början nerifrån och upp. Senare kommer de bägge sidorna att utgöra en enda helhet.

Rådsorganiseringen kommer att vara varje byråkrats dödsfiende, antagonistisk gentemot varje parlamentarism, varje gemenskap med kapitalet. Den kommer att stödja sig helt och fullt på de klassmedvetna massorna.

Rådsorganiseringen innebär alltså - så länge man för kamp för den - den fortskridande befrielsen från kapitalismens fjättrar, framförallt också från den borgerliga ideologins fjättrar. I sin tillblivelse förkroppsligar den proletariatets fortskridande självmedvetandeutveckling; viljan att omsätta det proletära klassmedvetandet i praktik, att ge det dess synbara uttryck. Den kraft med vilken kamp förs för denna rådsorganisering, är den termometer som utvisar i vilken utsträckning proletariatet uppfattar sig självt som klass och är beredd till handling.

Därmed står det redan klart, att inte den rent yttre benämningen arbetarråd utsäger att de är uttryck för den nya proletära organiseringen. Det kommer under utvecklingens lopp inträffa, att verkliga råd degenererar, att de stelnar till en ny byråkrati. Då måste kampen på nytt utan tvekan tas upp på samma sätt som gentemot de kapitalistiska organisationerna. Men utvecklingen kommer inte att stå stilla, och proletariatet kan inte slå sig till ro, förrän det via "proletariatets diktatur" in i det klasslösa samhället givit rådssystemet dess historiskt möjliga uttryck.