VÄNSTERKOMMUNISMEN I TYSKLAND EFTER 1:A VÄRLDSKRIGET

Varför tar vi i detta nummer av Rådsmakt upp något så udda och okänt som vänsterkommunismen (l) i Tyskland efter 1:a världskriget? Vi vill hävda att behovet av en sådan redogörelse står klar: I stort sett det enda den svenska "vänstern" vet om denna riktning är vad Lenin har att säga i sin "Radikalismen - kommunismens barnsjukdom". Orsaken till att den blivit "bortglömd" på detta vis är. att den leninistiska vänstern inte har haft något intresse av att låta sina kritiker komma till tals, och "vänstern" i Sverige har - åtminstone sen 1:a världskriget dominerats av leninismen.

För oss i Förbundet Arbetarmakt, som betraktar oss som en icke-leninistisk organisation, är det ett större intresse för att närmare ta och granska vad dessa, till Lenin och bolsjevikerna samtida kritiker har att lära osa - såväl i sin praktik som i sin teori. Vi har tidigare publicerat Herman Gorters svar på Lenins ovan nämnda pamflett "Öppet brev till kamrat Lenin", tillsammans med Kommunistiska Arbetarpartiets (KAPD) program. Med den pamfletten anser vi att vi informerat om vad en del av vänsterkommunisterna stod för, närmare bestämt den del som tillhörde avantgardeorganisationen KAPD. I detta nummer av Rådsmakt går vi vidare i granskningen av vänsterkommunismen och publicerar Allmänna Arbetar-Unionens (AAU) "riktlinjer". Om KAPD var "vänsterns" avantgardeorganisation så motsvarade AAU massorganisationen, organiserad utifrån fabriken.

Det kan också vara på sin plats att säga något om vad som inte är artikelns syfte. Den har inte till uppgift att ge en redogörelse för den tyska revolutionen 1918-1919, av arbetarrådsrörelsen osv. En sådan bild av revolutionen är dock av vikt, för att läsaren skall förstå i vilken "omgivning" de olika organisationerna verkade. Därför uppmanar vi läsaren att ta del av artikeln om tyska revolutionen i ARBETARPRESS' pamflett "Arbetarråden, de proletära maktorganen".

När man ställs inför de olika organisationernas agerande, ja själva de organisationsformer som förekom, den politik de olika organisationerna försökte föra, osv., så kan man inte använda sig av den vanliga referensram man har för att bedöma riktigheten av ett politiskt handlande - nämligen dagens svenska samhälle. Tyskland under sista hälften av tiotalet och början av tjugotalet var ett Tyskland som befann sig i revolutionärt uppsving. Gång på gång ställde arbetarklassen eller delar av den frågan om makten i samhället på dagordningen. Det var frågan om en revolutionär period, som om man vill hitta något liknande idag (dec. -75) närmast måste gå till Portugal - även om situationen där inte är lika utvecklad som läget i Tyskland på 1920- talet. Således innebär parollen "Ut ur fackföreningarna:" inte samma sak i dagens Sverige som i den tidens Tyskland. Krav och paroller som det var helt riktigt att driva då, vore det många gånger ytterligt felaktigt att ställa sig bakom idag. Egentligen är detta ett självklart påpekande och borde bland marxister vara överflödigt - men om vi ser till hur leninisterna läser Lenin, så är detta ett nödvändigt förtydligande.

Ännu ett förtydligande av artikelns syfte: det är inte att främst redogöra för organisationernas politik, eller att göra någon värdering av densamma. Dock hoppas jag att mina skriverier kan tjäna som bakgrundsmaterial till den ständigt pågående diskussionen om den revolutionära strategin och fackföreningarnas och parlamentets roll härvid.

Den huvudsakliga källan för artikeln är "Syndikalismus und Linkskommunismus von 1918 - 1923" av Hane Manfred Bock (480 sidor, Verlag Anton Hain, Tyskland 1969). Andra källor, förutom de olika organisationernas program, är "Die Rätebewegung I" (Rowohlt 1971); Schneider-Kuda "Arbeiterräte in der Novemberrevolution" (Suhrkampf 1969).

BAKGRUNDEN

Tyskland var ett av de länder där kapitalismen först utvecklades, och därmed var det också ett av de länder där arbetarrörelsen först organiserade sig. Det Tyska Socialdemokratiska Partiet (SPD) grundades 1875 vid kongressen i Gotha, en facklig centralorganisation bildades 1892.

SPD hade redan från början inom sig olika politiska strömningar. En oppositionell gruppering, "der Jungen" ("de unga"), som kritiserade SPD för "parlamentarisk försoffning" och "ledardiktatur"' existerade inom partiet från slutet av 1880-talet till dess man uteslöts 1891, varefter man bildade "Vereinigung Unabhängiger Sozialisten". Denna organisation inrymde två tendenser; en radikal, antiparlamentarisk socialistisk, och en anarkistisk. Denna rörelse bestod dock inte länge. Efter ett par år hade den splittrats och fraktionerna gått åt varsitt håll; tillbaka till SPD och in i den syndikalistiska rörelsen.

Den syndikalistiska rörelsen avskilde sig i samband med den första kongressen för det "tyska LO" (Allgemeiner Deutscher Gewerkschafts-Bund; ADGB), då de s.k. lokalisterna vägrade att gå upp i ADGB. Man var principiella motståndare till centralisering, samt tog avstånd från försöken att politisera fackföreningarna - dvs. en traditionell syndikalistisk politik. Syndikalisterna organiserade sig 1897, och efter ett par namnbyten och en tid under jorden under kriget bildades 1918 "Freie Arbeiter-Union Deutschlands"(FAUD). Som starkast var man 1907, med 17.000 medlemmar. Redan 1914 var man nere i 6.000. Dessa siffror skall jämföras med de miljontals arbetare som var med i ADGB (eller också med de omkring 24.000 som är svenska SAC:s nuvarande medlemstal). Den tyska syndikalismen spelade alltså en jämförelsevis obetydlig roll.

"SPONTANITETSTEORIERNA"

Vartefter SPD växte, förändrades partiet. Det blev till ett etablerat parlamentariskt parti, med en stor byråkrati. Mot denna byråkratisering växte sig en opposition stark, som kom att manifesteras i de s.k. "spontanitetsteorierna". Den mest kända representanten för dessa är Rosa Luxemburg. I sin bok "Masstrejken" utvecklar hon en teori om den samfällda strejkaktion från arbetarklassen som skall störta det bestående samhället genom att lamslå det - och samtidigt tvinga hela .klassen att delta i revolutionsprocessen. Inspirationen till denna teori kom dels från strejkrörelsen i Västeuropa 1902, dels från 19p5 års ryska revolution. Hennes teori om nödvändigheten av en bred massmobilisering kom i konflikt med Lenins partiteori, och i pamfletten "Den ryska socialdemokratins organisationsfrågor" (2) kan man säga att hon sammanfattar sin teori så här: "De felsteg som en verkligt revolutionär arbetarrörelse begår är historiskt sett omätligt mycket fruktbarare och värdefullare än ofelbarheten hos den dugligaste centralkommitté".

Luxemburgs kritik av den dåvarande socialdemokratin ledde henne dock aldrig till ett fullständigt avståndstagande från parlamentarismen. Detta föll istället på en annan "spontanitetsteoretikers" lott; nämligen Anton Pannekoek. Pannekoek, från början holländare men också mycket verksam i Tyskland, var egentligen astronom. H an bildade 1902 tillsammans med Herman Gorter en vänsteropposition inom den holländska socialdemokratin. 1909 bröt man sig ur SDAP och bildade SDP som 1919 utgjorde grunden för det holländska kommunistpartiet. Pannekoek anslöt sig till Luxemburgs spontanitets- och imperialismteori, men lade till sina egna analyser om parlamentarismen och fackföreningarna, vilka han betecknade som "inomkapitalistiska" och omöjliga att överföra till ett socialistiskt samhälle.

DEN ORGANISATORISKA BRYTNINGEN

Fram till l:a världskrigets utbrott hade den revolutionära rörelsen verkat inom SPD (med undantag för anarkister och syndikalister). Luxemburg hade t.ex. refererat till SPD som partiet, som den organisation inom vilken arbetarklassens förtrupp skulle finnas. Men den socialdemokratiska riksdagsmajoritetens beslut att rösta för regeringens förslag om krediter till krigsindustrin var en fråga som ledde till brytning, och detta inte bara i Tyskland. Detta socialdemokratins förräderi och stöd till kapitalismens krig, ledde till en omprövning i snart sagt all världens socialistiska partier.

I april 1917 sammanslöt sig så den växande skara socialdemokrater som var motståndare till kriget samman med "Spartakusförbundet" Luxemburgs och Karl Liebknechts illegala organisation, och bildade "Oavhängiga Tyska Socialdemokratiska Partiet" (USPD).

Det var alltså frågan om krigskrediterna, och inte organisationsproblematiken eller spörsmålet om förhållandet parti-massa, som var den dominerande orsaken till upprättandet av det nya partiet. Sålunda upptog det nya partiet det gamla SPD:s stadgar och organisationsform i det närmaste oförändrat skick. Man kan dock återfinna viss kritik i uttalanden som menade att "en demokratisk anda" skulle härska i partiet, och att "i den nya organisationen får inte de anställda dominera".

Den radikalaste kritiken i organisationsfrågan kom från delar av Spartakusgruppen, som framförde en närmast syndikalistisk kritik. Man förfäktade "den mest vittgående självständighet och aktionsfrihet" för de lokala partiorganisationerna. Det restes också krav på totalt förbud mot avlönad personal i partiet. Dessa idéer vann dock inte gehör på kongressen.

Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht kom aldrig att utveckla någon nämnvärd kritik av SPD:s traditionella organisationsform. Detta kan synas märkligt, med tanke på. Luxemburgs perspektiv på, masskampen och hennes kritik av bolsjevikerna i organisationsfrågan. En tänkbar förklaring kan vara de svårigheter spartakisterna hade i sitt illegala arbete, vilka omöjliggjorde alltför demokratiska arbetsformer. Huvuduppgiften för spartakisterna och de oppositionella socialdemokraterna var istället kritiken av SPD:s förräderi och utvecklandet av en revolutionär politik. Om man absolut vill kan man dock i detta sammanhang finna en skillnad mellan Luxemburg och Liebknecht. Medan Luxemburg betonade de historiska och ekonomiska faktorerna bakom socialdemokratins förräderi, så poängterade Liebknecht istället de ledande instansernas förräderi.

VÄNSTERKOMMUNISTERNA BÖRJAR FORMERA SIG

Spartakusgruppen kom, som vi sett ovan, inte att formellt bryta med socialdemokratin i samband med SPD:s stöd till det imperialistiska kriget. Spartakisterna existerade som fraktion först inom SPD, sedan inom det vänstersocialdemokratiska USPD fram till årsskiftet 1918-19, då man gick upp i det nybildade KPD. I detta fall motsatte sig Luxemburg Lenins och bolsjevikernas rekommendationer att bilda ett eget "bolsjevikparti". Bolsjevikerna uppmanade spartakisterna att gå samman med "Tysklands Internationella Socialister", som också hade stöd av Karl Radek, en tysk revolutionär som bl.a. hade arbetat som agitator bland de tyska krigsfångarna i Ryssland, sedermera som Kominterns speciella "tysklandsexpert".

ISD bildades 1915 genom en sammanslagning av "Bremen-vänstern" kring tidningen "Arbeiterpolitik" och en grupp i Berlin runt tidningen "Lichtsstrahlen". Dess ledande teoretiker kom att bli Anton Pannekoek, som sökte orsakerna till SPD:s förräderi främst i dess organisationsform och dess förhållande till arbetarklassen.

Den väsentligaste skillnaden mellan ISD och Spartakusgruppen låg, som tidigare nämnts, i inställningen till socialdemokratin, eller som det senare formulerades av en företrädare för KAPD: "Spartakus har hela tiden tillämpat en taktik, som har lämnat bakdörren öppen åt socialdemokratin" , alltmedan I8D önskade en total och öppen brytning med såväl majoritetssocialdemokratin som med USPD - likaväl med det byråkratiskt-centralistiska SPD som med det revolutionärt ofullgångna USPD. I denna brytning hade man Lenins stöd: "För det första har 'Junius' inte fullständigt frigjort sig från Centrum hos den tyska vänstersocialdemokratin, eftersom man fruktar en splittring och är rädd för att helt uttala de revolutionära lösningarna..." (3).

Rosa Luxemburgs motivering till att arbeta inom SPD har tongångar som man senare känner igen i motiveringarna från KPD att arbeta inom Fackföreningarna: Det var ett förräderi mot massorna, att överlämna dem reformisternas och kontrarevolutionärernas händer. SPD var "masspartiet" som det gällde att arbeta inom, ty där fanns massorna. Små sekter och grupper kunde man splittra och gå ur - men inte masspartiet.

Motsättningarna mellan ISD och Spartakus gick igen i frågan om uppbygget av en ny international. Medan spartakisterna på konferensen i Zimmerwald 1915 motsatte sig bolajevikernas resolution om uppbygget av en ny international, så stödde ISD tanken på en tredje international.

REVOLUTION OCH AKTIONSENHET

När den tyska revolutionen bröt ut i november 1918, så kom såväl spartakisterna som IKD (ISD hade strax dessförinnan tagit sig detta nya namn) att stödja arbetarråden och arbeta för en socialistisk revolution. Mer än någonsin tidigare insåg man behovet av enighet bland vänsterradikalerna. Samtidigt som socialdemokraterna Ebert och Scheidemann ställde sig i spetsen för den väpnade kontrarevolutionens attack mot Berlin; gick IKD och Spartakusgruppen på nyåret 1918-19 samman till Tysklands Kommunistiska Parti (KPD).

På grundningskongressen förekom större motsättningar i tre frågor: centralistisk eller federalistisk organisering, arbete i parlamentet eller antiparlamentarism, samt arbete i fackföreningarna eller skapandet av nya klassorganisationer.

På grund av de mångåriga uppgörelserna med byråkratin i SPD, hade stora delar av såväl Spartakusgruppen som IKD stark misstro mot centralistiska läsningar av partiorganiseringen. I ett uttalande slog kongressen fast kompromissen att "lokala och provinsiella organisationer" skulle ha "största självständighet och rörelsefrihet". Det var först på KPD:s 5:e kongress som centralismen fastslogs som princip.

I fråga om parlamentarismen var dock motsättningarna skarpare, Även om såväl spartakisterna som IKD i november varit emot utlysandet av val till parlamentet, så fanns det skillnader. IKD kritiserade spartakisterna för att inte tillräckligt kategoriskt ta avstånd från valdeltagande.

En av de främsta förespråkarna för valdeltagande var Luxemburg: "Man måste bekämpa parlamentet utifrån och inifrån". Även Liebknecht hörde till dem som ansåg att KPD borde ställa upp till val. Med 62 röster mot 23 beslöt kongressen att inte delta i valen till nationalförsamlingen. Klart är dock, att många inte uppfattade detta som ett principiellt beslut mot valdeltagande i alla lägen.

Samma vänsterfraktion, som segrat i frågan om decentralisering och i frågan om antiparlamentarismen, skulle också ha segrat i den tredje stora frågan; fackföreningsfrågan - om man hade röstat. Majoriteten var för ett utträde ur de traditionella fackföreningarna, vilka betraktades som inomkapitalistiska organisationer som enbart sysslade med ekonomiska frågor. Istället förespråkade IKD-anhängarna "Enhetsorganisationer"; mass- och kamporganisationer som i sig skulle förena den dagspolitiska kampen med ett socialistiskt perspektiv (se längre fram). Ledarna för Spartakusgruppen insåg att man skulle förlora en votering i denna fråga, och föredrog att istället hänskjuta den till en särskild kommission.

De frågor som kom att skilja ut två fraktioner på kongressen, gick igen från Spartakus och IKD. Man får leta förgäves efter någon tveksamhet mot att arbeta inom Packföreningarna i Spartakusgruppens press, liksom man inte finner några förslag om att ställa upp i parlamentsval i IKD:s press. Dessa motsättningar är desamma som går igen mellan KPD och KAPD inom ett och ett halvt år efter KPD:s grundningskongress.

SPLITTRINGEN

Kort efter KPD:s grundningskongress skulle man få utstå sin första prövning. Den 5 januari utbröt det s.k. spartakistupproret. Upproret var ett uttryck för att arbetarmassorna fått nog av socialdemokraternas kontrarevolutionära politik. Upproret slogs dock ner, bl.a. som en följd av att KPD och USPD inte lyckats enas om någon handlingslinje. Av de som föll offer för reaktionen var också Luxemburg och Liebknecht.

Besluten på KPD:s kongress innebar inte att debatten i de tidigare nämnda frågorna upphörde. Som ledande förespråkare för Luxemburgs och spartakisternas linje framträdde Paul Levi. Han kontrollerade particentralen och propagerade därifrån livligt för de parlamentariska och facklegalistiska ståndpunkterna.

Inför KPD:s andra kongress, i oktober 1919, hade det lyckats Levi att skaffa particentralen 8 röster på kongressen - övriga röster var 41 stycken. Med hjälp av den majoritet som Levi på så sätt kunde uppnå., uteslöts "vänsterkommunisterna" ur KPD. Detta förslag om uteslutning var inget som hade diskuterats i förväg. Levi förelade kongressen några "Ledtrådar för kommunistiska grundsatser och taktik". De som inte anslöt sig till löst formulerade fraser om starkare centralisering, deltagande i parlamentsvalen osv., utan istället förordade sabotage, passivt motstånd eller revolutionär generalstrejk m.m. skulle uteslutas.

Resultatet blev att på KPD:s andra och tredje kongress (febr. 1920) uteslöts över halva partiet. I Berlin anslöt sig endast 500 av 8000 medlemmar till Levis/particentralens KPD, i Essen 43 av 2000.

De uteslutna partiavdelningarna och distrikten försökte först få uteslutningarna upphävda. Men efter KPD:s tredje kongress gav man upp försöken och beslöt att bilda ett eget parti. I april 1920 bildades "Tysklands Kommunistiska Arbetarparti" (KAPD). På grundningskongressen representerade 35 delegater 38 000 f.d. medlemmar i KPD, dvs. över hälften.

KAPD

Trots den skarpa ideologiska kritiken av Lewi-centralens övergrepp inom KPD, och starka "lokalistiska" och federalistiska tendenser, så kom KAPD att byggas upp ganska likt det tidigare KPD. Således hade man organ motsvarande såväl "centralkommitté" som "politbyrå" och det senares verkställande utskott. Lokalavdelningarna skulle "genomföra de av partiet beslutade aktionerna". Kongress skulle inkallas varje år, i så god tid att ordentliga diskussioner skulle kunna genomföras.

KAPD förfogade över ett flertal tidningar: i Bremen "Kommunist", i Dresden ett organ med samma namn, i Berlin "Kommunistische Arbeiter-Zeitung" som kom att bli KAPD:s viktigaste organ med en upplaga på 13.000 ex. Det teoretiska organet hette "Proletarier".

KAPD:s viktigaste frontorganisation var Arbetarunionen, massorganisationen på industrierna. Men man organiserade även illegala "kamporganisationer", dvs. beväpnade motståndsgrupper, beredda till aktion vid väpnad kamp. Dessa kamporganisationer var dock gemensamma för alla revolutionära grupper i Tyskland, således såväl för KAPD, KPD, USPD som för Arbetarunionerna och syndikalisterna. I oktober 1920 lämnade dock KAPD de gemensamma "kamporganisationerna" och försökte bygga upp egna vilka dock aldrig utgjorde någon reell styrka.

En ungdomsorganisation kom till stånd, "Kommunistische ArbeiterJugend". I mitten av 1921 hade man 4150 medlemmar i 44 lokalavdelningar, och en tidning, "Rote Jugend". Verksamheten bestod bl.a. av ett småkrig med KPD:s ungdomsorganisation.

Sin största omfattning hade KAPD vid tiden för sin 2:a kongress 1920, då man omfattade omkring 40 000 anhängare. Därefter gick det bakåt genom ständiga splittringar...

Från att ursprungligen ha arbetat utifrån förutsättningen att Tyskland var "övermoget för revolution", kom KAPD, i takt med klasskampens avmattning, att glida över i uppfattningen att den viktigaste uppgiften var att "slå vakt om viljan till revolution hos det tyska proletariatet", men i avvaktan på "nästa uppåtstigande våg i den revolutionära rörelsen" (4:e kongressen sept. 1921).

I takt med klasskampens återgång till mera "normala" former uppkom också motsättningar inom KAPD, i frågan om hur Arbetarunionerna skulle ställa sig till lönekampen. En minoritet, med huvudsakligt fäste i Essen, förfäktade att man skulle hålla kvar vid den ursprungliga linjen, dvs. att AAU inte skulle ge sig in i några löneförhandlingar. Majoriteten var mera öppen för en "anpassning" till det förändrade läget. Det var dock inte denna fråga som kom att utlösa brytningen. Det var istället inställningen till uppbygget av en ny international (som alltså skulle vara den 4:e:). Essen-riktningen var för detta, medan majoriteten, Berlin-riktningen, ville avvakta. I mars 1922 skedde brytningen. KAPD-Essen kom dock snart att försvagas, man koncentrerade sig helt på uppbygget av internationalen. Efter några år hade de ledande återgått till SPD, och KAPD-Essen upplöstes. Herman Gorter hörde inte till de som gick till SPD. H an betonade vikten av en konsekvent antifacklig hållning, när han utan förbehåll tog ställning för Essen-riktningen.

Berlin-riktningen kan apåras fram till början av 1930-talet, då utgivningen av "Kommunistische Arbeiter-Zeitung" upphörde. Som verklig politisk kraft är dock inte KAPD att räkna med annat än under 1920-talets första år. Redan 1924 var man nere i ett medlemsantal av 2000 (Berlin- riktningen) respektive 700 (Essen). Hela tiden var dock Arbetarunionerna en starkare kraft. 1921 beräknas de ha omfattat ca 70 000 arbetare.

Mer förödande för vänsterkommunismen än politisk splittring var dels det ekonomiska uppsvinget 1923-29 - vilket naturligtvis omöjliggjorde en politik som förespråkade revolutionens omedelbara aktualitet - dels en hård repression, såväl från statens polis, från högerextremister och arbetsköpare som från politiska motståndare som SPD och KPD.

Vid Hitlers maktövertagande var vänsterkommunisterna i praktiken ett antal celler på industrierna, omfattande några hundra personer. De fortsatte en illegal kamp mot nazismen under bl.a. namnet "Gruppe Internationaler Sozialisten".

ARBETARUNIONERNA

Den tyska revolutionens massuppsving kan sägas ha fortsatt till maj 1919, då den andra rådsrepubliken i Bayern slogs ned. Fram till denna tidpunkt inträffade gång på gång, att arbetarklassen lokalt organiserade sig i rådsstrukturer som i sig innebar ett förkastande av kapitalismen och en strävan mot att genomföra proletariatets diktatur.

Även om borgarklassen med våld och med socialdemokratins hjälp hade lyckats stoppa revolutionen, innebar inte detta att allt återgick till det normala. Fram till 1923 kan man tala om att Tyskland befann sig i ett revolutionärt läge. Hos stora delar av arbetarklassen fanns en tro på ett nytt revolutionärt uppsving (vilket också kom 1920-21). Att det inte var en fråga om "återgång till det normala" kan vi bl.a. se av det faktum att de arbetare som under revolutionen lämnat fackföreningarna inte återvände dit. Tvärtom försvagades fackföreningarnas inflytande fortfarande en tid.

Rådsrörelsen hade för stora delar av arbetarklassen på ett mycket konkret sätt inneburit ett brott mot fackföreningarna: Man hade organiserat sig efter industriprincipen, dvs. varje industri utgjorde basenheten, och inte som tidigare efter yrkesgrupp. Råden innebar också i sig en kritik och ett' åsidosättande av byråkratin inom fackföreningarna - initiativet återgick till basen, arbetarna. Som tidigare nämnts innebar också räden ett förkastande av kapitalismen, i och med att man inte längre förhandlade med kapitalisterna om lönerna, utan istället övertog hela skötseln av företagen.

Dessa idéer kunde inte utplånas hos arbetarna, även om de socialdemokratiska ledarna tillsammans med KPD:s Moskva-trogna centrum i Berlin propagerade aldrig så mycket för en återgång till facket. Istället började arbetare för varje företag bilda "fabriksorganisationer" (Betriebsorganisationen), vilka sammanslöts till lokala "ortsgrupper" (Orts- gruppen) och större "förvaltningsområden" (Wirtschaftsgebiet).

Den första sammanslutningen av "fabriksorganisationer" till en arbetarunion skedde i Ruhr- området i mars 1919, då. Allgemeine Bergarbeiter-Union" bildades. Flera regionala arbetarunioner bildades, vilka i februari 1920 sammanslöts till "Tysklands Allmänna Arbetar- Union" (AAUD). Initiativ till kongressen för Tysklands alla fabriksorganisationer togs av vänsterkommunisterna i Hamburge KPD. Dessa var starkt influerade av den amerikanska organisationen IWW:s (Industrial Workers of the World) propaganda om "industriell unionism".

Innan kongressens 150 delegater greps av polisen, hann man endast enas om några få riktlinjer:

"Allmänna Arbetar-Unionen organiserar lönearbetarna till en slutlig kamp mot kapitalismen och för upprättandet av rådsrepubliken. För detta mål uppmanar den lönearbetarna, att samlas på den revolutionära enhetsorganisationens grund, för att skapa sig en stor union". "Till Allmänna Arbetar-Unionen kan inte sådana organisationer höra, vilka:
1 Deltar i företagsnämnder (4),
2 Avvisar proletariatets diktatur,
3 Inte erkänner fabriksorganisationen som organisatorisk grund".

SKILLNADER GENTEMOT FACKFÖRENINGARNA

Arbetarunionerna har berörts tidigare och behandlas utifrån en ideologisk aspekt i det bifogade dokumentet "AAUD:s riktlinjer". Men det är ändå på sin plats med en sammanfattning:

1, AAU var ingen ekonomisk kamporganisation, utan syftade till att förbereda massan av arbetare för revolutionen och upprättandet av arbetarråd. Man insåg dock naturligtvis behovet och nödvändigheten av ekonomisk och annan form av kamp mot arbetsköparna fram till dess ett nytt revolutionärt uppsving uppstod. Men denna skulle inte föras av fabriksorganisationen eller fackföreningen utan av strejkkommittéer och stormöten.

2. Arbetarna skulle inte organiseras enligt yrkesprincipen (de socialdemokratiska fackföreningarna) eller branschprincipen (syndikalisternas syn). Organiseringen skulle istället utgå från fabriken, företaget, för att via orter och regioner till slut omfatta hela landet.

AAUD ENHETSORGANISATIONEN

Redan vid AAUD:s bildande förelåg två olika uppfattningar om Arbetarunionens förhållande till det politiska partiet - i detta fall KAPD. En riktning menade att partiet skulle vara den politiska avantgardeorganisationen, som genomförde politiska analyser och teoretiskt arbete, antiparlamentarisk propaganda, etc. Arbetarunionerna skulle vara (partiets) massorganisationer, med uppgift att organisera klassen i dess kamp för socialismen. Denna inställning var naturligtvis också den förhärskande inom KAPD.

Den andra riktningen menade att Arbetarunionerna skulle vara enhetsorganisationer, dvs. att de skulle vara en förening av den politiska organiseringen och massorganiseringen (5). Det var m.a.o. inte nödvändigt med något parti. I takt med att motsättningarna utvecklade sig, blev "enhetsriktningen" allt mera skarp i sin kritik av KAPD, som anklagades för att vilja underordna massan i Arbetarunionen under partiets ledning.

Motsättningar uppstod också i andra frågor. "Enhetsriktningen" kritiserade sina motståndare för en alltför stark dragning åt "centralism", samt för deras inställning till medlemskap i "Röda Fackföreningsinternationalen", bolsjevikernas fackliga motsvarighet till partiernas "Komintern" (3:e internationalen).

Med 2/3 majoritet beslöt centralrådet i AAUD att sända en delegation till "Röda Fackföreningsinternationalens" (RFI) grundningskongress i juli 1921. Deltagandet blev dock ett misslyckande. För det första erhöll AAUD endast två mandat - medan KPD:s röda fackopposition fick elva. Dessutom rönte man häftig kritik från RFI:s.generalsekreterare Losowski, som atödde KPD:s celltaktik. Resultatet blev att AAUD snabbt lämnade RFI.

I juni 1921 kom det till en brytning på AAUD:s 4:e konferens, och i oktober samma år bildades "Allmänna Arbetar-Unionen (Enhetsorganisationen)" (AAUE).

ARBETARUNIONENS UTVECKLING

AAUD hade ett halvår efter sitt bildande ca 30 000 medlemmar. Sin höjdpunkt nådde Arbetarunionerna i mitten av 1921 med över 60 000 medlemmar. 1922 var AAUD nere i 12 000 (6).

Något formellt centralorgan för AAUD fanns ej, men Berlins "förvaltningsområdes" tidning "Der Kampruf" tjänstgjorde i praktiken som ett sådant. Flera distriktsorganisationer hade dock sina egna veckotidningar.

Splittring och desorganisation kom att prägla Arbetarunionerna likaväl som KAPD. AAUD splittrades efter samma riktlinjer som KAPD i en Berlin- och en Essen-riktning. Inom AAUE utvecklades en organisationsfientlig strömning som hämmade arbetet starkt, och många lämnade AAUD för syndikalisterna. Under slutet av 1920-talet skedde ett ideologiskt närmande mellan AAUD och AAUE, och med KAPD:s upplösning i praktiken, gick de samlade fragmenten samman i "Tysklands Kommunistiska Arbetar-Union" (KAUD). Man var inte längre någon massorganisation, någon "allmän arbetarunion", utan en ideologisk organisation. I fortsättningen inriktade man sig på propaganda för arbetarnas självständiga kamp och organisering i kommittéer. KAUD upphörde med sin verksamhet, inklusive utgivandet av "Kampruf", i samband med Hitlers maktövertagande 1933.

SYNDIKALISMEN

Även om denna artikel främst skulle handlä om vänsterkommunismen i Tyskland, kan det vara på sin plats att ta upp och redogöra något för den syndikalistiska organiseringen, Dels för att det kan ha ett intresse i sig, dels för att den syndikalistiska organiseringen på vissa orter utgjorde det organisatoriska uttrycket för arbetarklassens formering i kampen för socialismen. Syndikalismen kom där, som Arbetarunionerna på andra platser, att framstå som det revolutionära alternativet till de byråkratiserade reformistiska facken.

I december 1918 samlades syndikalistiska militanter från före kriget och bildade Freien Vereinigung deutscher Gewerkschaften". Man antog en antiparlamentarisk och revolutionärt inriktad plattform. Redan från början kom man i motsättning till rådsidén. En företrädare för syndikalisterna menade att "arbetarråd är arbetarklassens parlament" och därför skulle motarbetas.

Syndikalisterna fick en stark tillströmning av medlemmar särskilt i Ruhr-området, bland gruvarbetarna, Den första syndikalistiska yrkesfederationen var också just gruvarbetarnas. I strejkerna våren 1919 var syndikalisterna den ledande kraften; så starka att man kunde tvinga andra arbetare att gå med i "Fria Fackföreningen" eller att lämna arbetsplatsen (7). Hela våren 1919 samarbetade syndikalister, KPD:are, USPD:are och unionister i kampen. Först efter reaktionens blodiga kontraoffensiv i maj upphörde perioden av aktionsenhet i Ruhr.

Syndikalisternas framgångar i Ruhr framkallade nödvändigheten av en starkare organisering än den "Fria Fackföreningen". I september 1919 bildades så "Freien ArbeiterUnion (Syndikalisten)" av Freie Vereinigung, Allmänna Bergarbetarunionen och några andra proletära massorganisationer i RheinlandWestfahlen, FAU(S) kom att bli en kompromiss mellan syndikalistiska och unionistiska idéer. Sålunda bestod organisationen både av en federation av yrkesgrupper, och fabriksorganisationer förenade i lokala "arbetarbörser" Förhållandet mellan syndikalister och unionister kan till viss del utläsas av antalet delegater till konferensen: syndikalisterna 45 delegater, unionisterna 26 och en utbrytning ur den reformistiska fackföreningen 33 delegater.

Inom FAU(S) satte snart de syndikalistiska och anarkistiska krafterna igång en ideologisk offensiv. När det så var dags att bilda en nationell organisation kom det till en brytning med unionisterna: "Freie Arbeiter-Union Deutschlands (Syndikalisten)" kom att bli det nya namnet, och msn antog en "Syndikalismens principförklaring!', skriven av en av förgrundsgestalterna, Rudolf Rocker. Denna förkastade såväl parlamentarism som alla politiska partier. Man förespråkade "frihetlig kommunism" i motsats till "statssocialism" och avvisade proletariatets diktatur. Flera delar i skrivningen i "principförklaringen" var direkt hämtade från Krapotkin, t.ex: avsnittet om staten.

Yrkesfederationerna var grunden för organiseringen, men man upptog också från FAU(S) den lokala och regionala samordningen i "arbetarbörser". En föreslagen "rikskonferens" för arbetarbörserna kom aldrig till stånd. Den centrala ledningen hade ingen som helst beslutanderätt över lokala organisationers göranden och låtanden, dess uppgifter var endast propagandistiska och samordnande.

Man utgav centralt veckotidningen "Syndikalist", vilken som mest 1920 nådde en upplaga av 120 000 ex - 1924 var man nere i 25 000. Förutom den relativt komplicerade uppbyggnaden av FAUD(S) hade man också ett ungdoms- och ett kvinnoförbund.

Som störst var FAUD(S) strax efter sitt grundande 1920 då man kunde räkna 111 675 medlemmar. Därefter vidtog, likt i de vänsterkommunistiska organisationerna, några år av splittringar i olika riktningar. Den första var som nämnts unionisternas uttåg, vilken tendens förstärktes vid AAUD:s bildande i februari 1920. FAUD(S) kom att verka som en mindre pådrivande organisation till den reformistiska fackföreningens (ADGB) lönekamp, och deltog med viss framgång i spontana masstrejker. Vid slutet av år 1923 ansåg man sig själva ha förvandlats till en sekt, men organisationen bestod fram till nazisternas maktövertagande 1933.

KAPP-KUPPEN

Den 13 mars 1920 gjordes en militärkupp mot den socialdemokratiska regeringen, kallad Kapp- kuppen efter kuppledaren. Regeringen störtades och fackföreningarna förklarade generalstrejk, med början den 15 mars. Redan den 17 mars tvingades kuppmännen tillbaka. och generalstrejken avblåstes efter några dagar.

I Ruhr-området nöjde sig emellertid arbetarna inte med att strejka. Man beväpnade sig och slog tillbaka krigsmakten och polistrupperna under regelrätta fältslag. En "Röd Armé" upprättades, omfattande mellan 80 000 och 120 000 man, som höll hela Ruhr-området fram till den 6 april, då krigsmakten åter var herre på täppan.

Under praktiskt taget hela den tid "Röda Armén" kämpade uppmanade ADGB och SPD till återgång till arbetet och avväpning - den socialdemokratiska regeringen hade ju återinsatts. Även syndikalisterna i FAUD(S):s central i Berlin tog avstånd från upproret i Ruhr, och detta utifrån en principiell anti-våldslinje: Det skulle vara genom den ekonomiska kampen och inte genom den militärt-politiska som borgarna skulle besegras; I sin förvirrade "a-politiska" hjärna kunde Rudolf Rocker inte komma på någon annan orsak till varför striderna brutit ut i Ruhr än att arbetarna förlitade sig på partier, istället för att hörsamma de syndikalistiska tankegångarna. I själva verket var det precis tvärtom: Arbetarna lydde varken SPD, USPD eller KPD. KPD- ledningen i Berlin beslöt nämligen att agera som "lojal opposition" till den socialdemokratiska regeringen, och uppmanade i konsekvens därmed arbetarna att lägga ner vapnen.

T.o.m. de lokala syndikalisterna i Ruhrområdet var i besittning av den elementära klassinstinkt som Rudolf Rocker saknade, ty , både dessa och de lokala KPD-arna var bland de mest drivande inom "Röda Armén". Efteråt fick bägge finna sig i att bli uppläxade av respektive "Storebröder".

"Röda Armén" i Ruhr var i själva verket ett mycket spontant svar på militärens kuppförsök, och hade sin grund i ett djupt hat mot militären och polisen som borgarstatens representanter. Arbetarna organiserade sig och beväpnade sig med undangömda och erövrade vapen, först lokalt och sedan i större enheter. Det existerade dock aldrig _en ledning för "Röda Armén" utan tre stycken. En fanns i Hagen under inflytande av USPD, en i Essen; lett av oberoende vänsterfolk och KPD:are, i och en i biullheim dominerad av vänsterkommunister och syndikalister.

De enda som försökte få till stånd en resning i övriga Tyskland var vänsterkommunister inom KPD. Man försökte bilda en "Röd Arme" i Berlin men motarbetades av particentralen. KPD- ledningens agerande blev ytterligare ett starkt argument för bildandet av KAPD, vilket skedde strax efter "Röda Armens" blodiga nederlag.

MARS-AKTIONERNA 1921

I december 1920 slogs KPD samman med USPD:s vänsterflygel till "Tysklands Förenade Kommunistiska Parti" (VKPD). Den nya partiledning som tillsattes kom att ligga en bit till vänster om den, tidigare Lewi-ledningen. Man tog avstånd från den "lojala oppositionens" politik och uppträdde i största allmänhet mera "militant".

När så presidenten i delstaten Sachsen satte in trupper mot revolterande arbetare, uppmanade VKPD - tillsammans med KAPD - till motstånd och generalstrejk. Ca 300 000 arbetare hörsammade kallelsen. Leuna-verken i Meresburg med 25 000 anställda ockuperades. I Ruhr kom det än en gång till väpnade strider mellan 40 000 arbetare och 17 000 soldater. Striderna fortgick under 14 dagar. Till slut hade bl.a. Leuna-verken fallit pga artilleribeskjutning.

Efter nederlaget utsattes i synnerhet VKPD-ledningen för kritik. Man anklagades av Lewi (och Komintern) för att ha drivit en äventyrspolitik. Även KAPD instämde i kritiken, och Gorter kallade VKPD:s agerande för "kupp-politik". VKPD hade "förberett" massorna genom legalistisk politik, parlamentarism och deltagande i facket - sedan uppmanar man till väpnad resning. Syndikalisterna kritiserade såväl VKPD som KAPD för kupp-politik, dessutom var man som vanligt motståndare till väpnad kamp överhuvudtaget. Man betecknade t.o.m. VKPD och KAPD som reaktionäras vägröjare.

Liknande kritik mot KAPD hade "enhetsorganisations-anhängarna" inom AAUD. De hävdade att KAPD-ledningens uppmaning till väpnad kamp bekräftade deras tes om det felaktiga i att skilja den politiska organisationen från massorganisationen. Man menade att uppmaningen till kamp hade gjorts utan kunskap om läget och stämningarna hos arbetarklassen den hade genomdrivits ovanifrån.

Många av aktionerna i mars var spontant organiserade utan ledning av något av kommunistpartierna - när inte aktioner förlamades pga. interna bråk mellan kommunistpartierna. Förbindelserna mellan partiernas bas och ledning fungerade inte heller alltid tillfredsställande. Vid Leuna-verken hade AAUD omkring 10 000 man anslutna och totalt utgjorde arbetarna vid verken tillsammans med lantarbetare från omgivningarna den starkast beväpnade arbetarstyrkan i centrala Tyskland. Men eftersom de lokala KAPD-AAUDledarna inte hade några informationer från ledningen, och ansåg att ett allmänt uppror skulle vara vansinne, så ägnade man sig endast åt defensivkamp. Man var ovetande om att en beväpnad arbetarstyrka kämpade endast några kilometer därifrån för att försöka bryta arméns belägring av Leuna-verken.

I KAPD:s värdering av mars-aktionen kom man fram till att det var en aktion som pekade framåt. Arbetarklassen hade varit den klass som gått till offensiv, och man menade att detta pekade fram emot ett nytt revolutionärt uppsving. Så var det dock inte...

KAPD OCH TREDJE INTERNATIONALEN

För KAPD var en anslutning till Tredje Internationalen (Komintern) en självklarhet. På grundningskongressen för KAPD yttrades: "Vi behöver inte ansöka om anslutning av vårt parti till Tredje Internationalen, vi behöver bara förklara oss för anslutna". KAPD ansåg att "de ryska kamraterna" inte riktigt hade förstått situationen i Västeuropa när man uttalade sitt stöd för Paul Lewi och KPD. Lewi hade dessutom röstat emot bildandet av Komintern i mars 1919.

En tid av delegationsresor till Moskva vidtog. Man försökte övertyga bolsjevikpartiets ledning och Kominterns exekutivkommitté (EKKI) om riktigheten i sin antiparlamentariska och antifackliga politik. EKKI menade dock att det var KPD och inte KAPD som hade den riktiga taktiken i Tyskland, och uppmanade KAPD att gå samman med KPD.

Trots att KAPD blev lovade rösträtt på den andra Komintern-kongressen i juli 1920, så deltog man inte. Man kritiserade istället den "övercentralisering" som bolsjevikerna genomdrivit inom Komintern. Inom KAPD vidtog en diskussion om förhållandet till Komintern.

En falang startade en kampanj mot bolsjevikernas "partidiktatur" och "ledarinternational". Dock beslöt KAPD:s centralutskott att försöka skapa en revolutionärt-marxistisk fraktion inom Komintern. Efter förhandlingar med Lenin, Trotskij, Bucharin och Sinovjev, och två sammanträden hos EKBI, lyckades man få KAPD erkänt som "sympatiserande parti".

På Kominterns 3:e kongress i maj 1921, deltog KAPD i det huvudsakliga syftet att samla en opposition mot Kominterns 21 teser, vilka låg till grund för medlemskap. Man utarbetade alternativa resolutioner i varje fråga som kom upp, och man knöt en del kontakter, bl,a. med Alexandra Kollontaj och den av henne ledda "Arbetaroppositionen" inom det ryska partiet.

Efter 3:e världskongressen ställde Sinovjev och Radek i EKKI:s namn ett ultimatum till KAPD: Antingen gick man samman med VKPD eller så utträdde man ur Komintern. Detta ultimatum resulterade i en omedelbar utträdelsedeklaration.

DEN FÖRSTA FJÄRDE INTERNATIONALEN

Efter uteslutningen ur Komintern påbörjade KAPD omedelbart uppbygget av en egen internationell organisering. Man bildade en "Internationell Informations- och Organisationsbyrå".

"Problemet" var dock att ingenstans i världen fanns en liknande vänsterkommunistisk organisation av samma styrka som KAPD. Och det var egentligen inte särskilt underligt: Vänsterkommunismen i Tyskland var resultatet av alldeles unika erfarenheter, som inte delades av kommunisterna i något annat land. Revolutionen i Tyskland var nämligen världens första revolution i ett industrialiserat land. Men situationen ledde likafullt till en splittring i frågan om uppbygget av den nya internationalen. Majoriteten, Berlin-riktningen, ville vänta tills bättre kontakter hade etablerats och andra vänsterkommunistiska organisationer hade "växt till sig". Minoriteten, Essen-riktningen, var för ett omedelbart bildande av den nya internationalen. I april 1922 utropades den "Kommunistiska ArbetarInternationalen" av KAPD-Essen och en representant för KAPD:s holländska motsvarighet.

Den teoretiska grundvalen för KAI, som antogs på dess 2:a kongress i augusti 1922, anslöt sig nära till Herman Gorters kritik av bolsjevismen och Komintern i hans svar på Lenins bok "Radikalismen - kommunismens barnsjukdom" (8).

Ur KAI:s "6 punkter":

”5. Som första steg på vägen till sitt mål eftersträvar den proklamerandet av proletariatets klassdiktatur i form av krossandet av de kapitalistiska statsmakterna och upprättandet av de proletära statsmakterna (rådsstater). Den avvisar alla reformistiska kampmetoder och kämpar med den proletärt-revolutionära klasskampens anti-parlamentariska ' och anti-fackliga vapen för skapandet av revolutionära arbetarråd och revolutionära fabriksorganisationer (arbetarunioner).

6. I synnerhet bekämpar den proletariatets existerande internationella organisationer (London-, Wien- och Moskvainternationalerna) vilka som borgarklassens medlöpare genom sitt gemensamma försök att återuppbygga världskapitalismen strävar efter att ställa enhetsfronten mellan borgarklass och proletariat mot den proletära världsrevolutionen, och därför utgör det farligaste hindret för proletariatets befrielse.”

På den 2:a kongressen deltog delegationer från KAPD-Essen, KAP-Holland, KAP-Bulgarien, och företrädare för de ryska vänsterkommunisterna. De engelska vänsterkommunisterna hälsade kongressen genom Silvia Pankhurst.

Utanför Tyskland fanns det starkaste vänster-kommunistiska partiet i Holland, som bildats i september 1921 under namnet "Kommunistisch Arbeiders-Partij Nederland". Även det holländska partiet splittrades efter samma rikt linjer som det tyska, Här var dock majoriteten för KAI.

I Bulgarien uppstod en vänsteropposition inom kommunistpartiet mot Kominterns 21 teser, I januari 1922 bildade man Bulgariens Kommunistiska Arbetarparti, under vars inflytande det i fyra städer byggdes upp arbetarunioner. Också här splittrades man. Majoriteten (Varna- riktningen) var för KAI, medan minoriteten (Sofia-riktningen) hamnade på ungefär samma ståndpunkt som KAPD-Berlin.

I England fanns starka vänsterkommunistiska krafter, organiserade i "Workers Socialist Federation" med Sylvia Pankhurst som ledande figur. Denna organisation vägrade att uppgå i engelska KP. Istället bedrev man en antiparlamentarisk politik och arbetade för upprättandet av fabriksorganisationer.

Såväl i Sovjet som i Österrike fanns grupper som spred KAPD:s propaganda, men det är oklart om det existerade någon faktisk organisering.

KAI höll sin 3:e och sista kongress i november 1924, och hade då reducerats till ett oregelbundet kontaktnät mellan olika vänsteroppositionella grupper. Den starkare Berlinriktningen hade en längre tid samarbete med den holländska gruppen "Internationale Kommunisten" och den danska gruppen "Kommunistisk Arbejderparti".

ERFARENHETER

En genomgång av detta slag av en politisk riktning, ger naturligtvis upphov till frågor av slaget: "Gjorde dom rätt eller fel?" För att kunna göra en bedömning, som kan leda fram till ett svar på frågan, måste man ha noggranna kunskaper om arbetarklassens läge, den allmänna ekonomiska och sociala situationen, borgarklassens och de övriga sociala skiktens situation och organisering, m.m., m.m. Först utifrån en sådan kunskap kan man göra en bedömning om det t.ex. var rätt att uppmana till väpnad kamp i mars 1921.

Men vi kan inte heller se vänsterkommunismen i Tyskland bara utifrån ett perspektiv om det var rätt eller inte att bilda t.ex. KAPD och Arbetarunionerna. Dessa organisationsformer och deras politik var ett uttryck för arbetarklassens (eller delar därav) medvetande, där den faktiska organiseringen bara utgör den institutionella överbyggnaden. Vi kan således inte önska bort de vänsterkommunistiska (eller reformistiska) organisationerna.

Än en gång: KAPD, Arbetarunionerna och även KAI var uttryck för den omedelbara revolutionära situationen i Tyskland från 1918 till 1923. Eller som den holländske vänsterkommunisten Anton Pannekoek uttryckte det: "AAUD, liksom KAPD, är huvudsakligen en organisation vars omedelbara mål är revolutionen. Vid andra tider, i en period av nedgång för de revolutionära konjunkturerna, kunde man inte ha kommit på tanken att grunda en sådan organisation: Men den har överlevt de revolutionära åren, arbetarna .som. förut grundade den och kämpade under dess fana vill inte låta sig förlora erfarenheten av dessa strider och bevarar den som ett skott från en planta för den kommande utvecklingen".

Men vi kan ändå dra en del slutsatser ur den största proletära revolutionen hittills. Det gäller sådana ting som t.ex. fackföreningarnas roll i revolutionen, dvs. vilken strategisk inställning revolutionärer i dagens samhälle skall ha till Fackföreningarna. Det gäller uppbygget av revolutionära massorganisationer som skall förbereda klassen på revolutionen och uppbygget av arbetarråd. Vi ser i dagens portugisiska arbetarkommittéer paralleller till fabriksorganisationerna i Tyskland. Det gäller vidare frågor som är förknippade med parlamentarismen, t.ex. vilken roll valdeltagande har för arbetarklassens medvetandeprocess.

Förutom dessa allmänna frågeställningar som aktualiseras vid ett studium av tyska revolutionen, kan man inte undgå den historiskt konkreta frågan: Om nu den tyska revolutionena seger var en förutsättning för socialismens seger i Sovjet (vilket t.ex. Lenin och Trotskij hävdade), varför agerade då bolsjevikpartiet och Komintern så att den tyska kommunistiska rörelsen splittrades i den mest ödesdigra stunden för den europeiska arbetarklassen?

Perdix

NOTER

1. Begreppet "vänsterkommunism" försöker jag att konsekvent använda för den politiska rörelsen som hade sitt organisatoriska uttryck i ISD/IKD, KPD från januari 1918 till oktober 1919, KAPD, AAUD, AAUD-E och några till. Se vidare texten. Kärt barn har dock många namn. Lenin talar i sin bok "Radikalismen - kommunismens barnsjukdom" om "vänsterkommunister". "Rådskommunister" är också en vedertagen beteckning. Termen "rådssocialister", som på sistone använts i diverse olika sammanhang, har dock ingen anknytning till "vänsterkommunismen" efter 1:a världskriget.

2. Skriften mera känd som "Marxism kontra leninism" och utgiven under denna titel av Arbetarpress.

3. Lenin: "Om 'Junius'-broschyren". "Junius" broschyren skrevs av Rosa Luxemburg som ett av spartakisternas första programförklaringar.

4. Betriebsräte på tyska. De var de organ som socialdemokratin lyckades omvandla arbetarråden till - "företagsdemokratiska" klassamarbetsorgan som existerar än i dag i Västtyskland.

5. Även dessa två uppfattningar var influerade av IWW, som 1908 splittrades i en syndikalistisk del, och en del med anknytning till Socialist Labor Party.

6. Detta är de officiella siffrorna från kongresserna. Andra uppskattningar ligger högre: 1920 - 80 000, 1921 - 200 000, 1922 - 70 000. Dessa torde dock vara väl optimistiska...

7. Direktiv från "Freie Vereinigung":s områdesledning i Hamburg: "Härmed fordrar vi att samtliga uppfodringskraftarbetare i schakt II 5, som ännu inte anslutit sig till den Fria Fackföreningen att genast övergå, och detta måste ha skett senast 3 april 1919. De som då inte tillhör den Fria Fackföreningen måste lämna arbetsplatsen."

8. Herman Gorter: Öppet brev till kamrat Lenin. Utgiven av Arbetarpress.