ARBETARMAKT
Workers' power league
Presentation
Nyheter
Plattform
Rådsmakt
Arbetarpress
Arbetarmakt
Bilder
English
Kontakt
 
Föregående sida
 
Vi finns också på:
Facebook
Wikipedia

RÅDSMAKT 6-7

"Familjen är samhällets hörnsten. Samhället störtar samman om hörnstenarna för samhällsbyggriad och samhällsgemenskap rycks undan".

"Det samhällssabotage som nu bedrivs mot hem och familj måste stoppas_"

Så står det att läsa i KDS' (Kristen Demokratisk Samling) tidning "Samhällsgemenskap", och så gnölar andra borgare med den, när barnmisshandel, droger och sniffning bland tonåriga och ännu yngre, äktenskaplig psykisk misär osv. inte längre kan gömmas och glömmas. Och många tror dem.

Men de som drar sådana slutsatser ur resultaten av den ökande utsugningen, den stegrade stressen och hetsen vänder saker upp och ner. Hetsen och utsugningen kräver sina offer också i familjens "trygga hamn". Också bland de yngsta. Men offren krävs inte trots familjeinstitutionen utan på grund av den, i enlighet med dess egen inre utveckling. Faktum är att den borgerliga familjeideologin sällan varit så nödvändig för kapitalismen som nu. Småborgarnas familjeideal har under 1900-talet trängt in i allt bredare skikt av proletariatet. Men samtidigt tillåter inte kapitalismen att arbetarfamiljen lever i enlighet med dessa ideal; på samma gång är idag t.o.m. den konstlade gemenskap en kärnfamilj kan erbjuda i vägen för kapitalet.

Ur den här situationen med en uppsplittring av individer, i motsättning till den gulliga familj borgarna och reklamen talar om, växer vilsenhet, kontaktlöshet och psykiska störningar. Både det alternativ kapitalismen predikar och det den ger i verkligheten är falska. Isolerade individer är inte friare än sådana som lever i den trånga familjen; kärnfamiljen är inget botemedel mot främlingskapet och isoleringen. Mot båda dessa står en kollektiv samlevnadsform, en större enhet som varken stänger inne eller stänger ute.

Revolutionärer har alltsedan de s.k. utopiska socialisterna, i synnerhet Fourier, fördömt den borgerliga familjen, med dess förtryck av främst kvinnan och barnen. Marx och Engels byggde vidare på denna tradition. Samtidigt har borgare, präster och mörkermän av alla slag ivrigt försvarat den auktoritära, monogama parfamiljen. Gränsen mellan en reaktionär och en revolutionär syn verkar klart dragen.

Men familjen har varit ett känsligt ämne inom den rörelse som kallat sig "revolutionär". Maostalinisterna är skräckexemplet. Okunniga som de är om den verkligt revolutionära rörelsens historia inbillar de sig att allt tal om dessa frågor är ett modernt påfund av främst "degenererade", "frasradikala" rörelser och personer i USA, och klamrar sig fast vid den gamla trygga puritanismen hos Lenin, Stalin och Mao. Den radikala tradition i frågan om kärnfamiljen, sexuell frigörelse och kvinnans frigörelse som vi verkligen har i Sverige, genom främst den ungsocialistiska rörelsen och pionjärer som Elise Ottesen-Jensen och Hinke Bergegren, vet de antingen ingenting om eller vill helst glömma.

Idag vacklar stalinisterna mellan två positioner - antingen brister de ut i hängivna försvarstal till den borgerliga familjens ära (Att det står annorlunda i Kommunistiska Manifestet får de förtränga - för kritisera klassikerna vågar ju de arma dogmatikerna inte. Hellre en personlighetsklyvning än en spricka i auktoritetstron), eller också tiger de skamset och låtsar att frågan inte existerar. Våra hemmastalinister väljer i allmänhet den senare vägen, dvs. håller käften.

De tror sig ha kommit på ett universalbotemedel mot obehagliga frågeställningar om familjen, sexualiteten och auktoritär uppfostran, och annat. som berör "deras eget kära jag". De kallar sådana frågor sekundära. För dem är det småborgerligt att som Förbundet Arbetarmakt överhuvudtaget spilla tid på sådana här frågor. Hur mycket större insats gör man inte genom att kräva "25 öre mer i timmen - Framåt mot den socialistiska revolutionen!"

När den här rappakaljan kommer från öppet stalinistiska grupper förvånar det oss inte. Det är fullt i enlighet med deras politik i övrigt och deras syn på socialismen. Det är däremot värre när grupper som kallar sig antistalinistiska då och då trillar i samma fälla. Vi ska ta ett litet exempel, som samtidigt illustrerar nödvändigheten av att propagera kring "vardagslivets" frågor:

I Förbundet KOMMUNIST: s tidning "Arbetarkamp" nr 2/74 publicerades en artikel om kvinnokampen. I den anklagades bl.a. den socialistiska kvinnoorganisationen Grupp 8 för att "ta upp sexfrågan som en av sina största frågor. Men arbetarkvinnor reagerar väldigt lite på det könsförtryck som tar sig uttryck i FIB/Aktuellt och Lektyr...först måste vi ta upp kampen mot det ekonomiska, politiska och sociala förtrycket". Felaktigheten i detta resonemang är uppenbart. För det första tar artikeln inte upp varför arbetarkvinnor reagerar så lite - det beror förmodligen på det sexuella förtryck kvinnan och framförallt arbetarkvinnan utsätts för från sin tidigaste barndom.

För det andra, och det viktigaste, tar artikeln upp den bland arbetare i det borgerliga samhället förhärskande ideologin som ett bevis för att verkligheten är sådan som denna ideologi beskriver den.

Vår uppgift som marxister är att göra en vetenskaplig analys av objektiva förhållanden. De subjektiva uppfattningar som dominerar inom arbetarklassen är en del av dessa objektiva, verkliga förhållanden, men det innebär inte att innehållet i dessa uppfattningar är sant. Att likställa verkligheten med den bild ideologin målar upp av den är ingenting annat än intellektuell lättja och feghet. Att människor inte är medvetna om att de utsätts för förtryck är inget bevis för att de inte är förtryckta. Tvärtom; det djupaste och mest svårbekämpade förtrycket är det som de förtryckta betraktar som "sakernas naturliga tillstånd".

Varje härskande klass måste förankra sin maktställning i de förtrycktas medvetande för att kunna härska. På omvänt sätt kan inget förtryck bekämpas om de förtryckta inte är medvetna om förtryckets alla former; ekonomiska, politiska, sociala och sexuella. I detta nummer av Rådsmakt tar vi upp familjens funktion och det sexuella förtrycket. Vi anser detta nödvändigt för att kunna förstå den ideologi den härskande klassen sprider och upptäcka vägarna att bekämpa den. Vi måste känna fienden för att kunna krossa honom. Och med "vi" menar vi inte bara Förbundet Arbetarmakt eller "den revolutionära eliten". Vi menar arbetarklassen och alla andra som har intresse av att krossa det kapitalistiska samhället.

Den åsikten verkar tyvärr inte delas av de s.k. Anti-stalinistiska organisationerna Förbundet KOMMUNIST (FK) och Revolutionära Marxisters Förbund (RMF). Den senare förklarar då och då, när det är fördelaktigt, hur viktigt det är att djupgående analysera frågor om sexualiteten, barnuppfostran och kvinnoförtrycket, men avhåller sig nogsamt från att låta dem stjäla tid, ansträngning eller trycksvärta från viktigare saker. Man kan ta upp dessa frågor när man vill göra intryck på Grupp 8:or, förskolelärare och andra intressanta "mellanskikt" - från arbetsplatstidningarna är de bannlysta (och sällsynta är de överallt). Hur var det den mindre subtila, leninistiska trätobrodern uttryckte det: Det sexuella förtrycket intresserar inte arbetarna...

Vi i Förbundet Arbetarmakt anser att en marxistisk organisation måste utarbeta och sprida analyser som spänner över alla det kapitalistiska samhällets sektorer, och integrera dem i sin verksamhet. Vi anser att hela denna analys är nödvändig för arbetarklassen, dvs. den klass som skall leda den socialistiska revolutionen.

Det är alltså nödvändigt för en revolutionär organisation att utforma en politik som täcker frågor av typ drogmissbruk, ungdomsarbetslöshet, splittring mellan män och kvinnor inom arbetarklassen och reaktionära strömningar bland arbetare. Dessa frågor hänger ihop med frågan om familjen. En förutsättning för en korrekt politik är då att skaffa sig en övergripande teoretisk och praktisk förståelse för familjens funktion i dagens patriarkaliska och kapitalistiska samhälle.

De följande artiklarna behandlar denna familjs ideologi och dess funktioner i det kapitalistiska samhället, och försöker se hur kapitalismens övermognad gör att kärnfamiljen, en av kapitalismens egna institutioner, idag blir mer och mer ett offer för kapitalismens inneboende motsättningar. Samtidigt kan kapitalet inte erbjuda något alternativ till kärnfamiljen än en outhärdlig och i längden ohållbar splittring.

Den "tyngsta" artikeln i detta nummer av Rådsmakt, av sign. KK, får inte bedömas separat utan måste ses tillsammans med Wally Secombes artikel, då KK medvetet valt att ta ganska lätt på vissa frågor i medvetande om att dessa tas upp desto utförligare av Secombe. De kompletterar alltså varandra. Secombes artikel är något av ett pionjärarbete, därigenom att hon tar upp och analyserar hushållsarbetet med utgångspunkt från den marxistiska värdeläran, något som oss veterligt aldrig skett tidigare, trots att de teoretiska redskapen härför funnits tillgängliga i hundra år.

KK:s artikel uppfattar vi i redaktionen som ett mycket värdefullt bidrag till debatten om kvinnans frigörelse, barnets frigörelse, den sexuella frigörelsen och framförallt till frågan om familjen. Det främsta värdet ligger i föreningen av ett klart marxistiskt perspektiv och förtrogenhet med marxistisk analys och begreppsapparat å ena sidan, och inträngande kännedom om förtryckets psykologi å den andra. Det är en kombination som vi sannerligen inte sett alltför mycket av tidigare när dessa frågor ventilerats.

Två aktuella inlägg i debatten vill vi kommentera. I "Arbeta - inte slita ut sig" serverar Kajsa Ohrlander och Ann Mårtensen omvänd dragée. I stället för ett sockerlager tror författarna förmodligen med rätta - att en besk yta av riktigt observerade jävligheter (orimlig arbetsbörda för dubbelarbetande, överbelastade daghem, skiftarbete, ensamhet) är det bästa medlet att få folk att svälja deras medicin - en falsk, nostalgisk och bakåtsträvande kvinno- och familjesyn. Huvudteserna i boken finns bemötta i KK:s artikel - för den som vill läsa en explicit kritik av Mårtens/Ohrlander tillsammans med boken finns en bra recension i "Kvinnobulletinen" nr 2/75.

Efter detta stalinistiska alster fann vi till vår glädje en artikel om antiauktoritär barnuppfostran redan i nr 36 av RMF:s tidning "Internationalen". Deras livliga intresse för frågan är mycket lovvärd, men tyvärr är artikeln mera sympatisk än seriös. Förutom brister i historieskrivningen förekommer en lättvindlig hurtighet, som inte ens märker att det är en ytterst problematisk fråga som behandlas. T.ex. att det under de levnads-, undervisnings- och boendeförhållanden som kapitalismen erbjuder är svårt att dra gränsen mellan en "privat" antiauktoritär uppfostran som syftar till fria, lyckliga och revolutionära människor å den ena sidan, och den borgerliga "fria uppfostran" som erkänner lustprincipen inom "lämpliga" gränser, och som bygger på självhävdelse och kritiskhet och syftar till duktiga och självsäkra klättrare. Inte heller ifrågasätts om samma uppfostran eller samma karaktärsstruktur kan fungera i uppror mot en barbarisk kapitalism, och i uppbyggnaden av det kommunistiska samhället. Att "antiauktoritärt" uppfostrade barn skulle drabbas av neuroser i lägre grad än andra när de konfronteras med det rådande samhällets normer är sakligt inkorrekt - det vore inte heller något särskilt bra betyg åt denna uppfostran (såvida man inte tror att den kan skapa övermänniskor).

Det främsta bålverket mot alla försök att sprida borgerlig ideologi i "vänster"förklädnad är naturligtvis en grundlig och omfattande analys av hela det problemkomplex som rör revolutionen av vardagslivet. Men varken vi eller någon annan har någon sådan "färdig" analys, inte heller några "färdiga" svar på hur revolutionen av vardagslivet konkret skall genomföras i alla detaljer. Vad vi hoppas att göra med detta temanummer är att starta en seriös diskussion, inom och utom vår egen organisation, som för den revolutionära politiken framåt. Vi hoppas röja undan något av den bråte (önsketänkande, sekterism, dogmatism och hämningar) som ligger i vägen för en allvarligt syftande debatt. För utan en medvetenhet om de "privata" frågornas innebörd och betydelse är inget medvetande kommunistiskt. utan en revolution av vardagslivet är ingen revolution socialistisk. Vi måste politisera vardagslivet, och inte låta borgerskapets ideologimakare husera ostörda i viktiga delar av våra liv.

RÅDSMAKT:s redaktion