RÅDSMAKT 6-7
"Familjen är samhällets hörnsten. Samhället störtar samman om
hörnstenarna för samhällsbyggriad och samhällsgemenskap rycks undan".
"Det samhällssabotage som nu bedrivs mot hem och familj måste
stoppas_"
Så står det att läsa i KDS' (Kristen Demokratisk Samling) tidning
"Samhällsgemenskap", och så gnölar andra borgare med den, när barnmisshandel,
droger och sniffning bland tonåriga och ännu yngre, äktenskaplig
psykisk misär osv. inte längre kan gömmas och glömmas. Och många
tror dem.
Men de som drar sådana slutsatser ur resultaten av den ökande
utsugningen, den stegrade stressen och hetsen vänder saker upp och
ner. Hetsen och utsugningen kräver sina offer också i familjens
"trygga hamn". Också bland de yngsta. Men offren krävs inte trots
familjeinstitutionen utan på grund av den, i enlighet med dess egen
inre utveckling. Faktum är att den borgerliga familjeideologin sällan
varit så nödvändig för kapitalismen som nu. Småborgarnas familjeideal
har under 1900-talet trängt in i allt bredare skikt av proletariatet.
Men samtidigt tillåter inte kapitalismen att arbetarfamiljen lever
i enlighet med dessa ideal; på samma gång är idag t.o.m. den konstlade
gemenskap en kärnfamilj kan erbjuda i vägen för kapitalet.
Ur den här situationen med en uppsplittring av individer, i motsättning
till den gulliga familj borgarna och reklamen talar om, växer vilsenhet,
kontaktlöshet och psykiska störningar. Både det alternativ kapitalismen
predikar och det den ger i verkligheten är falska. Isolerade individer
är inte friare än sådana som lever i den trånga familjen; kärnfamiljen
är inget botemedel mot främlingskapet och isoleringen. Mot båda
dessa står en kollektiv samlevnadsform, en större enhet som varken
stänger inne eller stänger ute.
Revolutionärer har alltsedan de s.k. utopiska socialisterna,
i synnerhet Fourier, fördömt den borgerliga familjen, med dess förtryck
av främst kvinnan och barnen. Marx och Engels byggde vidare på denna
tradition. Samtidigt har borgare, präster och mörkermän av alla
slag ivrigt försvarat den auktoritära, monogama parfamiljen. Gränsen
mellan en reaktionär och en revolutionär syn verkar klart dragen.
Men familjen har varit ett känsligt ämne inom den rörelse som
kallat sig "revolutionär". Maostalinisterna är skräckexemplet. Okunniga
som de är om den verkligt revolutionära rörelsens historia inbillar
de sig att allt tal om dessa frågor är ett modernt påfund av främst
"degenererade", "frasradikala" rörelser och personer i USA, och
klamrar sig fast vid den gamla trygga puritanismen hos Lenin, Stalin
och Mao. Den radikala tradition i frågan om kärnfamiljen, sexuell
frigörelse och kvinnans frigörelse som vi verkligen har i Sverige,
genom främst den ungsocialistiska rörelsen och pionjärer som Elise
Ottesen-Jensen och Hinke Bergegren, vet de antingen ingenting om
eller vill helst glömma.
Idag vacklar stalinisterna mellan två positioner - antingen brister
de ut i hängivna försvarstal till den borgerliga familjens ära (Att
det står annorlunda i Kommunistiska Manifestet får de förtränga
- för kritisera klassikerna vågar ju de arma dogmatikerna inte.
Hellre en personlighetsklyvning än en spricka i auktoritetstron),
eller också tiger de skamset och låtsar att frågan inte existerar.
Våra hemmastalinister väljer i allmänhet den senare vägen, dvs.
håller käften.
De tror sig ha kommit på ett universalbotemedel mot obehagliga
frågeställningar om familjen, sexualiteten och auktoritär uppfostran,
och annat. som berör "deras eget kära jag". De kallar sådana frågor
sekundära. För dem är det småborgerligt att som Förbundet Arbetarmakt
överhuvudtaget spilla tid på sådana här frågor. Hur mycket större
insats gör man inte genom att kräva "25 öre mer i timmen - Framåt
mot den socialistiska revolutionen!"
När den här rappakaljan kommer från öppet stalinistiska grupper
förvånar det oss inte. Det är fullt i enlighet med deras politik
i övrigt och deras syn på socialismen. Det är däremot värre när
grupper som kallar sig antistalinistiska då och då trillar i samma
fälla. Vi ska ta ett litet exempel, som samtidigt illustrerar nödvändigheten
av att propagera kring "vardagslivets" frågor:
I Förbundet KOMMUNIST: s tidning "Arbetarkamp" nr 2/74 publicerades
en artikel om kvinnokampen. I den anklagades bl.a. den socialistiska
kvinnoorganisationen Grupp 8 för att "ta upp sexfrågan som en av
sina största frågor. Men arbetarkvinnor reagerar väldigt lite på
det könsförtryck som tar sig uttryck i FIB/Aktuellt och Lektyr...först
måste vi ta upp kampen mot det ekonomiska, politiska och sociala
förtrycket". Felaktigheten i detta resonemang är uppenbart. För
det första tar artikeln inte upp varför arbetarkvinnor reagerar
så lite - det beror förmodligen på det sexuella förtryck kvinnan
och framförallt arbetarkvinnan utsätts för från sin tidigaste barndom.
För det andra, och det viktigaste, tar artikeln upp den bland
arbetare i det borgerliga samhället förhärskande ideologin som ett
bevis för att verkligheten är sådan som denna ideologi beskriver
den.
Vår uppgift som marxister är att göra en vetenskaplig analys
av objektiva förhållanden. De subjektiva uppfattningar som dominerar
inom arbetarklassen är en del av dessa objektiva, verkliga förhållanden,
men det innebär inte att innehållet i dessa uppfattningar är sant.
Att likställa verkligheten med den bild ideologin målar upp av den
är ingenting annat än intellektuell lättja och feghet. Att människor
inte är medvetna om att de utsätts för förtryck är inget bevis för
att de inte är förtryckta. Tvärtom; det djupaste och mest svårbekämpade
förtrycket är det som de förtryckta betraktar som "sakernas naturliga
tillstånd".
Varje härskande klass måste förankra sin maktställning i de förtrycktas
medvetande för att kunna härska. På omvänt sätt kan inget förtryck
bekämpas om de förtryckta inte är medvetna om förtryckets alla former;
ekonomiska, politiska, sociala och sexuella. I detta nummer av Rådsmakt
tar vi upp familjens funktion och det sexuella förtrycket. Vi anser
detta nödvändigt för att kunna förstå den ideologi den härskande
klassen sprider och upptäcka vägarna att bekämpa den. Vi måste känna
fienden för att kunna krossa honom. Och med "vi" menar vi inte bara
Förbundet Arbetarmakt eller "den revolutionära eliten". Vi menar
arbetarklassen och alla andra som har intresse av att krossa det
kapitalistiska samhället.
Den åsikten verkar tyvärr inte delas av de s.k. Anti-stalinistiska
organisationerna Förbundet KOMMUNIST (FK) och Revolutionära Marxisters
Förbund (RMF). Den senare förklarar då och då, när det är fördelaktigt,
hur viktigt det är att djupgående analysera frågor om sexualiteten,
barnuppfostran och kvinnoförtrycket, men avhåller sig nogsamt från
att låta dem stjäla tid, ansträngning eller trycksvärta från viktigare
saker. Man kan ta upp dessa frågor när man vill göra intryck på
Grupp 8:or, förskolelärare och andra intressanta "mellanskikt" -
från arbetsplatstidningarna är de bannlysta (och sällsynta är de
överallt). Hur var det den mindre subtila, leninistiska trätobrodern
uttryckte det: Det sexuella förtrycket intresserar inte arbetarna...
Vi i Förbundet Arbetarmakt anser att en marxistisk organisation
måste utarbeta och sprida analyser som spänner över alla det kapitalistiska
samhällets sektorer, och integrera dem i sin verksamhet. Vi anser
att hela denna analys är nödvändig för arbetarklassen, dvs. den
klass som skall leda den socialistiska revolutionen.
Det är alltså nödvändigt för en revolutionär organisation att
utforma en politik som täcker frågor av typ drogmissbruk, ungdomsarbetslöshet,
splittring mellan män och kvinnor inom arbetarklassen och reaktionära
strömningar bland arbetare. Dessa frågor hänger ihop med frågan
om familjen. En förutsättning för en korrekt politik är då att skaffa
sig en övergripande teoretisk och praktisk förståelse för familjens
funktion i dagens patriarkaliska och kapitalistiska samhälle.
De följande artiklarna behandlar denna familjs ideologi och dess
funktioner i det kapitalistiska samhället, och försöker se hur kapitalismens
övermognad gör att kärnfamiljen, en av kapitalismens egna institutioner,
idag blir mer och mer ett offer för kapitalismens inneboende motsättningar.
Samtidigt kan kapitalet inte erbjuda något alternativ till kärnfamiljen
än en outhärdlig och i längden ohållbar splittring.
Den "tyngsta" artikeln i detta nummer av Rådsmakt, av sign. KK,
får inte bedömas separat utan måste ses tillsammans med Wally Secombes
artikel, då KK medvetet valt att ta ganska lätt på vissa frågor
i medvetande om att dessa tas upp desto utförligare av Secombe.
De kompletterar alltså varandra. Secombes artikel är något av ett
pionjärarbete, därigenom att hon tar upp och analyserar
hushållsarbetet
med utgångspunkt från den marxistiska värdeläran, något som oss
veterligt aldrig skett tidigare, trots att de teoretiska redskapen
härför funnits tillgängliga i hundra år.
KK:s artikel uppfattar vi i redaktionen som ett mycket värdefullt
bidrag till debatten om kvinnans frigörelse, barnets frigörelse,
den sexuella frigörelsen och framförallt till frågan om familjen.
Det främsta värdet ligger i föreningen av ett klart marxistiskt
perspektiv och förtrogenhet med marxistisk analys och begreppsapparat
å ena sidan, och inträngande kännedom om förtryckets psykologi å
den andra. Det är en kombination som vi sannerligen inte sett alltför
mycket av tidigare när dessa frågor ventilerats.
Två aktuella inlägg i debatten vill vi kommentera. I "Arbeta
- inte slita ut sig" serverar Kajsa Ohrlander och Ann Mårtensen
omvänd dragée. I stället för ett sockerlager tror författarna förmodligen
med rätta - att en besk yta av riktigt observerade jävligheter (orimlig
arbetsbörda för dubbelarbetande, överbelastade daghem, skiftarbete,
ensamhet) är det bästa medlet att få folk att svälja deras medicin
- en falsk, nostalgisk och bakåtsträvande kvinno- och familjesyn.
Huvudteserna i boken finns bemötta i KK:s artikel - för den som
vill läsa en explicit kritik av Mårtens/Ohrlander tillsammans med
boken finns en bra recension i "Kvinnobulletinen" nr 2/75.
Efter detta stalinistiska alster fann vi till vår glädje en artikel
om antiauktoritär barnuppfostran redan i nr 36 av RMF:s tidning
"Internationalen". Deras livliga intresse för frågan är mycket lovvärd,
men tyvärr är artikeln mera sympatisk än seriös. Förutom brister
i historieskrivningen förekommer en lättvindlig hurtighet, som inte
ens märker att det är en ytterst problematisk fråga som behandlas.
T.ex. att det under de levnads-, undervisnings- och boendeförhållanden
som kapitalismen erbjuder är svårt att dra gränsen mellan en "privat"
antiauktoritär uppfostran som syftar till fria, lyckliga och revolutionära
människor å den ena sidan, och den borgerliga "fria uppfostran"
som erkänner lustprincipen inom "lämpliga" gränser, och som bygger
på självhävdelse och kritiskhet och syftar till duktiga och självsäkra
klättrare. Inte heller ifrågasätts om samma uppfostran eller samma
karaktärsstruktur kan fungera i uppror mot en barbarisk kapitalism,
och i uppbyggnaden av det kommunistiska samhället. Att "antiauktoritärt"
uppfostrade barn skulle drabbas av neuroser i lägre grad än andra
när de konfronteras med det rådande samhällets normer är sakligt
inkorrekt - det vore inte heller något särskilt bra betyg åt denna
uppfostran (såvida man inte tror att den kan skapa övermänniskor).
Det främsta bålverket mot alla försök att sprida borgerlig ideologi
i "vänster"förklädnad är naturligtvis en grundlig och omfattande
analys av hela det problemkomplex som rör revolutionen av vardagslivet.
Men varken vi eller någon annan har någon sådan "färdig" analys,
inte heller några "färdiga" svar på hur revolutionen av vardagslivet
konkret skall genomföras i alla detaljer. Vad vi hoppas att göra
med detta temanummer är att starta en seriös diskussion, inom och
utom vår egen organisation, som för den revolutionära politiken
framåt. Vi hoppas röja undan något av den bråte (önsketänkande,
sekterism, dogmatism och hämningar) som ligger i vägen för en allvarligt
syftande debatt. För utan en medvetenhet om de "privata" frågornas
innebörd och betydelse är inget medvetande kommunistiskt. utan en
revolution av vardagslivet är ingen revolution socialistisk. Vi
måste politisera vardagslivet, och inte låta borgerskapets ideologimakare
husera ostörda i viktiga delar av våra liv.
RÅDSMAKT:s redaktion
|