ARBETARMAKT
Workers' power league
Presentation
Nyheter
Plattform
Rådsmakt
Arbetarpress
Arbetarmakt
Bilder
English
Kontakt
 
Föregående sida
 
Vi finns också på:
Facebook
Wikipedia

Sovjet: Proletariatets diktatur eller byråkratins klassdiktatur?

En kritik av trotskismens teori om »arbetarstaten»

Om man granskar olika kommunistiska och föregivet kommunistiska organisationers syn på de s.k. socialistiska länderna, finner man i huvudsak fyra olika teorier om deras klasskaraktär:

  1. Att de skulle vara socialistiska, och att följaktligen arbetarklassen innehar makten1. Det är främst VPK:are och maoister (om Kina och Albanien) som står för denna teori.
  2. Att de allesammans, eller några av dem, skulle vara kapitalistiska2. Anarkister, maoister (om Sovjet och dess allierade) samt somliga sossar företräder denna idé. Det skulle betyda att borgarklassen härskar i t.ex. Sovjet.
  3. Att de skulle vara s.k. »övergångssamhällen», varken kapitalistiska eller socialistiska, utan under utveckling från kapitalism till socialism. I Sverige förs denna idé fram av främst trotskisterna i RMF och av Förbundet Kommunist. Här är det vanligen arbetarklassen som är den härskande klassen.
  4. Att det skulle vara en »ny» (»ny» i förhållande till de olika typer som Marx beskrev) typ av klassamhällen, där den centrala statsbyråkratin är den härskande klassen. Produktions sättet är också skilt från kapitalism och socialism. Vi kallar det statsbyråkratiskt efter dess härskande klass. Denna syn på de s.k. socialistiska staterna förs i Sverige fram av Förbundet Arbetarmakt som enda organisation. I denna artikel ska vi ta en närmare titt på trotskisternas variant.

Definitionsproblem

Ett problem vid diskussion med och polemik mot trotskister är den terminologi som dessa behagar använda sig av. Den skiljer sig nämligen rejält dels från »vanligt» språk, dels från det språkbruk som är mest utbrett inom vänstern. For att denna diskussion skall få någon mening är först ett par klargöranden på sin plats.

Enligt den gängse »vänstervokabulären» använder man termerna »socialism» och »proletariatets diktatur» om samma tidsperiod. Socialismen är då beteckningen för det samhälle som existerar mellan den socialistiska revolutionen och det klasslösa kommunistiska samhället. Socialismen är, om man så vill, ett övergångssamhälle mellan revolutionen och kommunismen. Under denna övergångsperiod försvinner klasserna. Under socialismens inledningsskede existerar fortfarande olika klasser, främst på det ideologiska planet. Men till skillnad från t.ex. kapitalismen är det inte en minoritetsklass som innehar makten, utan det har arbetarklassen. Därför kallas statsformen under socialismen för proletariatets diktatur.

Trotskisterna å sin sida hävdar att både det kommunistiska och det socialistiska samhället är klasslösa samhällen. Enligt trotskismen finns det mellan revolutionen och socialismen ett övergångssamhälle, proletariatets diktatur, eller arbetarstaten. Vi ska senare visa att detta sätt att se på övergången till socialismen tjänar syftet att rättfärdiga en byråkratins diktatur över arbetarklassen. Än så länge kan vi nöja oss med att konstatera att denna uppdelning är ett av Lenins flera (till det sämre) revideringar av marxismen. Eller för att citera Mandel själv:

Den åtskillnad som Marx själv, i kritiken av Gotha-programmet, gjorde mellan två stadier — ett socialistiskt och ett kommunistiskt — i det efterkapitalistiska samhället måste utvidgas. Detta gjorde Lenin redan 1919. Han urskiljer tre stadier, ett övergångsstadium mellan kapitalism och socialism, ett socialistiskt stadium och ett tredje stadium — det kommunistiska3. Dessa språkliga skillnader är ju för all del inte hela världen, så länge det ganska lätt går att »översätta» dem till respektive organisations »språk». Då blir »arbetarstaten» ungefär detsamma som det stalinisterna kallar »socialism», och »socialism-kommunism» för trotskisterna skulle kunna översättas med »kommunismens första och andra stadium» för stalinisterna. Större blir då klyftan när man kommer in på en konkret diskussion om t.ex. Sovjet. Då betyder nämligen inte begreppet »arbetarstat» att det är arbetarna som har makten, inte ens i sin inskränkta leninistiska bemärkelse att det är ett parti som »förkroppsligar arbetarklassens intressen» som har makten. O nej, det vore för enkelt.

»Vad menar vi med att säga att vi har en degenererad arbetarstat i Sovjet? [...] Vi menar inte att arbetarna styr politiskt, det vore idiotiskt. I den meningen är formuleringen inte idealisk, eftersom den kan vara tvetydig. När man hör formuleringen arbetarstat kan man tro att arbetarna härskar»4

(Det är ju trevligt att man i alla fall inser att en del människor kan få för sig att arbetarstat innebär en stat där arbetarna har makten, även om dessa människor skulle vara någon slags »idioter». Det ger ju hopp om bättring — från trotskisternas sida vill säga...)

Vi skulle vilja definiera begreppet övergångssamhälle som ett samhälle där inget produktionssätt är dominerande. T.ex. alldeles efter en revolution, när de kapitalistiska formerna (t ex varumarknaden) fortfarande existerar, men även arbetarklassens planering av produktionen har nått en betydande omfattning. Detta övergångssamhälle kan endast existera en kortare tid, ty en sådan jämvikt mellan två produktionssätt kan inte existera länge innan det ena blir dominerande, allt enligt dialektikens lagar5.

I konsekvens med tidigare betyder, enligt trotskisterna, inte proletariatets diktatur att det är pro1etariatet som dikterar villkor för borgare och byråkrater, utan det betyder sak samma som en trotskistisk »arbetarstat»: att vi har en planerad ekonomi (»de grundläggande sociala och ekonomiska ramarna som är nödvändiga för en utveckling mot socialism fortfarande existerar»6).

»Proletariatets diktatur» har alltså förlorat den betydelse som det hade för Engels när han hänvisade till Pariskommunen som exempel på ett dylikt samhällsskick: 1) Krossandet av den gamla statsapparaten, 2) alla förtroendevalda (delegater) och tjänstemän skall ha normal arbetarlön, 3) dessa skall dessutom vara omedelbart återkallbara.

Så här kan det låta istället:

»Under proletariatets diktatur kan det finnas proletär demokrati likaväl som ett byråkratiskt förtryck»7.

Denna tes försöker man dra i bevis genom någon slags mekanisk språklig jämförelse:

»Under borgarklassens diktatur kan det finnas borgerlig demokrati men den kan också vara frånvarande»8

Här glömmer artikelförfattaren bort det enkla faktura att under den öppna borgerliga diktaturen, såväl som under mera liberala former, så är det hela tiden borgarna som innehar den ekonomiska makten, medan t.ex. den sovjetiska arbetarklassen inte har den ekonomiska makten. Men nu har vi lämnat definitionernas område och kommit in på den praktiska tillämpningen av teorin. Låt oss ta det från början.

Vad finns det för klasser i Sovjet och vilken är den härskande?

»Ur ortodox marxistisk synvinkel kan man säga att det idag endast finns två klasser i Sovjetunionen. Den ena ar proletariatet, alla de som tvingas sälja sin arbetskraft. Den andra utgörs av kolchosbönderna , dvs. de som inte behöver sälja sin arbetskraft, eftersom de har tillgång till produktionsmedel genom kooperativ och privat egendom» /.../ »Proletariatet kan delas upp (på) det privilegierade byråkratiska skiktet, /.../, samt två ytterligare undergrupper: industri- och statsarbetarna och kolchosarbetarna inom jordbruket. Det byråkratiska skiktet kan delas upp i två eller tre undergrupper: stats- och parti byråkratin, den militära byråkratin och den ekonomiska eller teknokratiska byråkratin»9.

Efter detta väntar man på nästa konsekventa steg, i klassanalysen av det kapitalistiska samhället. Där borde ju Mandel, i enlighet med resonemanget i citatet ovan, hänföra såväl den svenska byråkratin (Palme, Sträng & c:o), de svensks »teknokraterna» (Gyllenhammar, Engellau m fl) som våra ordensprydda generaler och överstar till den proletära klassen. Men Mandel försöker förekomma denna pinsamma fråga genom att tillägga:

»Det finns inget skäl till varför vi skulle hänföra en chefsingenjör eller direktör i Sovjet till arbetarklassen, när vi i Sverige eller Belgien hänför honom till småbourgeoisin»10.

Men med generaler, ministrar och partiordföranden går det tydligen?

Egentligen borde man inte behöva orda något mer om trotskismens analys av Sovjet efter att ha tagit del av detta stycke av Mandel. Men vi kan inte låta bli att försöka ta reda på varifrån dessa fantastiska idéer härstammar.

Rent ytligt sett tycks det hela ha sin grund i Mandels definition av proletariatet: »alla de som tvingas sälja sin arbetskraft». Denna definition är ofullständig. Visst säkras byråkratins uppehälle rent tekniskt genom att de får ut sedlar och mynt (eller siffror på bankkonton) som de använder för att skaffa sig produkter eller tjänster. Men byråkraterna säljer inte sin arbetskraft, helt enkelt därför att de inte uträttar något produktivt arbete, de har ingen arbetskraft att sälja!. De skapar ingen merprodukt, de lägger istället beslag på den.

Enligt den trotskistiska teorin ar arbetarklassen den härskande klassen i öststaterna. Denna härskar över bönder och ev. småborgare. Det råder proletariatets diktatur. Låt oss undersöka denna teori genom att jämföra med verkligheten. Går den grundläggande motsättningen i Sovjet mellan industriarbetare, tjänstemän, stats- och partibyråkrater samt militären å ena sidan — och å andra sidan, »massan av arbetande bönder, kolchosbyråkratin samt vissa bönder som fortfarande kan rubriceras som rika bönder»11? Används statsapparaten huvudsakligen för att förtrycka kolchosbönderna, eller används de av en härskande byråkratklass till att förtrycka såväl arbetare, tjänsteman som bönder?

Vi menar att den grundläggande klassmotsättningen går mellan dem som skapar samhällets merprodukt, proletariatet, huvudsakligen industri-och lantarbetare, och de som bestämmer över mer produktens fördelning, statsbyråkratin. Till den senare räknar vi de centrala administratörerna av stats- och partiapparaten, samt militärbyråkratin. Det är denna klass som är den härskande i Sovjet, det är denna som med hjälp av statsapparaten förtrycker arbetarklassen, bönderna och mellanskikten. De administratörer som har del vare sig i produktionen av merprodukten, eller inflytande över dess fördelning, räknas ju precis som i de kapitalistiska länderna till mellanskikten.

Förutom proletariatet, bönderna och mellanskikten är också smärre rester av bourgeoisin och småbourgeoisin förtryckta klasser under den härskande byråkratklassen.

En sådan beskrivning av det sovjetiska samhället svarar mot de verkliga förhållandena, och är inte som trotskismens en anpassning av verkligheten till den egna teorin. Vi hävdar vidare att uppkomsten av denna nya byråkratklass står i ett dialektiskt samspel med uppkomsten av ett nytt produktionssätt, som vi kallar för det statsbyråkratiska produktionssättet.

Det intressanta med den trotskistiska teorin är i detta avseende att man erkänner existensen av ett specifikt produktionssätt under övergångssamhället12. På denna punkt har man alltså en syn liknande vår, dvs. att Marx hade fel när han hävdade att kapitalismen var det sista klassamhället som historien skapat. Det enda problemet är att man från trotskistiskt håll inte yill erkänna att man liksom vi reviderat Marx på denna punkt (denna gång till det bättre). Mandel börjar nämligen sitt anförande med att återupprepa just Marx' påstående att kapitalismen är det sista klassamhället, för att därefter motsäga sig själv13. Skillnaden gentemot trotskismen är »bara» att vi hävdar att det är byråkratin som är den härskande klassen medan trotskisterna anser att det är arbetarklassen.

Vi hävdar naturligtvis att det i det statsbyråkratiska samhället existerar en stat, en organisering för den ena klassens förtryck av den andra. Med rätta hävdar Mandel att det är här den trotskistiska teorins svårigheter uppkommer: 14 »Övergångsstater existerar inte»15. Varför inte? »Statens uppgift är att försvara särskilda former av sociala relationer, särskilda former av produktionsförhållanden, produktionssätt»16. Några sidor senare: »Han kan alltså säga att produktionsförhållandena är specifika, typiska för ett byråkratiskt degenererat övergångssamhälle»17. »Jag vill hävda att det finns ett speciellt produktionssätt under övergångsperioden»18. Motsägelsen är uppenbar. Man förstår att detta är en »metodologisk svårighet»19.

Mandels kritik av teorin om byråkratin som härskande klass i Sovjet

Mandel börjar med att felaktigt påstå att man inte kan »använda sig av den marxistiska analys ens begreppsliga instrument», att »marxismens klassbegrepp kan uppenbarligen inte tillämpas på byråkratin»20. Detta är rent nonsens. Marxismens allmänna begrepp som är tillämpliga på varje klassamhälle kan mun naturligtvis använda även på Sovjet. Så kan man, för att ta ett exempel, använda marxismens klassbegrepp på vilken social kategori som helst, oavsett vilket produktionssätt man för tillfället studerar. Sedan kan man komma fram till att kategorin ifråga inte är en klass, men man har likt förbannat använt sig av marxismens klassbegrepp. Än viktigare än att använda sig av marxismens begreppsliga apparat (som det tydligen står sådan strid om) är att använda marxismens metod. Om vi med hjälp av denna konstaterar existensen av ett nytt klasssamhälle, som t.ex. det statsbyråkratiska, måste vi därefter helt enkelt bygga ut den begreppsliga apparaten för utarbetandet av t.ex. den politiska ekonomin för detta samhälle.

Utifrån den trotskistiska ståndpunkten ifrågasätter Mandel inte själva existensen av byråkratin, och så långt är vi naturligtvis med. Han ifrågasätter enbart att byråkratin är en klass.

Det främsta skälet till varför inte byråkratin skulle vara en klass är, enligt Mandel, att »den sovjetiska byråkratin...aldrig haft en ekonomiskt nödvändig funktion vid något stadium av sin utveckling»21. Naturligtvis har byråkratin en ekonomiskt nödvändig funktion, den upprättar ju centrala planer, administrerar hela ekonomin. Men det Mandel menar med detta är närmare bestämt dess »historiska funktion»22.

Mandel menar att vi

»tilldelar denna byråkrati en enorm historisk förtjänst i det ögonblick de säger att byråkratin är en härskande klass. Ty vad de avser med detta är att en grupp människor, genom historisk nödvändighet, genomförde industrialiseringen av det sovjetiska samhället. Detta förnekar vi. Industrialiseringen är möjlig i ett Land som Sovjet utan byråkratiska privilegier. Industrialiseringen ar inte bara möjlig, utan lättare att genomföra under arbetarklassens direkta styre och utan byråkrati. Med andra ord inkräktar byråkraterna på klassmakten och fyller inte någon som helst nödvändig funktion. Vi tilldelar dem inte den historiska förtjänsten att ha utvecklats från en parasitär utväxt till ett normalt och nödvändigt instrument i samhället. Vi förnekar att den spelar denna nödvändiga roll».

Nu börjar vi närma oss grunderna för trotskismens underliga teorier, dvs. idealismen. »Vi tilldelar...» »Vi förnekar...» Det visar sig vara trotskisternas önskningar om hur utvecklingen i Sovjet borde ha gått till som är vägledande för deras teori.

Men tråkigt nog, kamrater trotskister, så är det inte människornas vilja som styr den samhälleliga utvecklingen. Enligt grundläggande marxistisk teori är det den sociala och politiska utvecklingen styrd av den ekonomiska basens utveckling. Det är varken vi eller ni som tilldelar byråkratin några historiska uppgifter, det gör historien själv. Att de politiska och andra ideologier som frambringas under historiens gång pga. förändringarna i samhällets bas också i sin tur påverkar skeendet i samhället, är inte obekant for oss. Vi har också studerat dialektiken. Men att därifrån gå och påstå att Trotskijs vänsteropposition, om den vunnit maktkampen inom partiet, skulle kunnat förändra produktionssättet, det är att ta steget över i idealism.

Kort sagt, ni menar att en konsekvent, trotskistisk politik skulle kunnat ersätta de grundläggande betingelser som Marx ansåg var nödvändiga för en socialistisk revolution, betingelser som saknades i Ryssland: en kvantitativt och politiskt kvalitativt utvecklad arbetarklass, resultatet av ett högt industrialiserat samhälle.

Vi menar att sådana betingelser förelåg varken 1905, 1917, 1921 eller 1924 i Sovjet. Inte heller i Kina 1949 eller i dagens Vietnam. Men detta får oss inte att tilldela byråkratin några förtjänster. Att vi erkänner den som klass betyder bara att vi kan bekämpa den än mer, eftersom vi känner betingelserna för dess uppkomst.

Från trotskistiskt håll brukar det vidare hävdas, att om man erkänner byråkratin som klass, som historiskt nödvändig i en viss situation, så måste man också försvara den23. Man skulle t.ex. tvingas försvara den stalinistiska byråkratin under 1920- och 1930-talen. Men ingenting kan vara felaktigare. Vi stöder kampen för förbättringar i arbetarklassens läge och vi försvarar de uppnådda resultaten. Det ligger ingen motsättning i att konstatera att statsbyråkratin i Kina och Vietnam är en historisk nödvändighet, och ändå stödja arbetarnas kamp mot den (t.ex, under kulturrevolutionen). Att vi stödjer t.ex. FNL, som måste betraktas som en byråkrati i vardande, grundar sig inte främst på någon bedömning av dess historiska progressivitet i förhållande till Saigon-regimen och USA-imperialismen, utan pga. det enkla faktum att arbetarna och bönderna kommer att få det bättre under en statsbyråkratisk regim. Ett annat skäl är att USA kommer att berövas en av sina marknader om FNL segrar och följaktligen imperialismen att försvagas.

Kan man verkligen stödja en viss rörelse eller stat och samtidigt stödja ett uppror mot den? Att detta Överhuvudtaget uppfattas som ett problem för herrar trotskister beror på deras ovana att abstrahera allt som abstraheras kan, något som ursprungligen var tänkt som ett knep att gömma sig bakom men som också börjat spela sina upphovsmän fula spratt; som ett exempel på s.k. »självförvållad fördumning», Det är nämligen som så, att ingenstans utom inom »vänstern» i allmänhet och bland trotskister i synnerhet talar man om att »stödja» den ena eller andra företeelsen, utan att i samma andetag konkretisera vari stödet består eller mot vem, i förhållande till vad, man ger sitt stöd. Om vi säger att vi stöder FNL i allmänna ordalag så innebär det naturligtvis att vi stöder FNL mot USA-imperialismen och Saigon-juntan, inte om FNL börjar ägna sig åt att slå ner spontana arbetaruppror mot dess administration i de befriade områdena. Vi tror faktiskt att om en väg av arbetarprotester mot byråkratisering, brist på demokratiska rättigheter m.m. svepte över Nordvietnam skulle nog även Fjärde Internationalen ge sitt stöd åt dessa aktioner.

Men om FNL är invecklat i bitter kamp mot USA-imperialismen och det samtidigt pågår ett uppror av proletärt slag mot FNL? Ska vi skänka pengar både till FNL och arbetarrebellerna (under förutsättning att de har något postgiro)? I ett sådant läge kan vi bara dra slutsatsen att produktivkrafterna i Vietnam är så pass utvecklade att den nationella befrielsefrontens form (som är avpassad för länder med stort inslag av bönder) är historiskt passerad och Vietnams folk inte kan nå någon seger mot USA-imperialismen annat än genom att överskrida den form för kampen som den nationella befrielsefronten innebär och låta den ta sig den socialistiska revolutionens form.

Även om ett arbetaruppror i de befriade områdena eller i ett statsbyråkratiskt land har små mojligheter att lyckas, så måste vi ändå ge den vårt stöd, på samma sätt som Marx stödde Pariskommunen trots att han insåg att den hade små utsikter att lyckas. Ty proletariatet kan inte genomföra en segerrik socialistisk revolution utan att ha skolats dessförinnan i hårda klasstrider, utan att i dessa strider nått fram till ett klassmedvetande och till de adekvata organisationsformerna. Misslyckandena är tvärtom en nödvändig förutsättning för segern, inte bara en »meningslös tragedi». Och följaktligen: om man ger sitt stöd åt ett proletärt uppror bara när det har chans att lyckas, och uppmanar arbetarklassen att gräva ner stridsyxan och stödja sina härskare när betingelserna för seger är dåliga, då har man i praktiken frånerkänt proletariatet rätten att gå igenom den medvetande- och organiseringsprocess som misslyckandena innebär.

Vad är byråkratins klassintresse?

Mandel hävdar vidare att byråkratin inte har något intresse av ekonomisk tillväxt, produktionsmaximering och tillväxtoptimering. Dess intresse skulle istället vara konsumtion24. Byråkratin skulle då inte vara någon klass, eftersom den inte »reproducerar...de normala rörelselagarna för det produktionssätt i vilket den fungerar». »Vi vet att varje enskild kapitalist strävar efter maximal profit, det är så det kapitalistiska produktionssättet, fungerar, och det är så kapital ackumuleras»25. Men kamrat Mandel glömmer en liten detalj. Vad får kapitalisten att maximera profit? Ar det månne hans stora intresse av att kolla sina kunskaper i nationalekonomi? Eller kanske kan det vara så att han likt alla andra härskande klasser är intresserad av sa hög privat konsumtionsnivå som möjligt?

Vi menar, i likhet med kamraterna Kuron och Modzelewski26, att byråkratin har intresse av en så hög privat levnadsstandard som möjligt, och därmed hög social status, hög lön och t.o.m. möjlighet att själv bestämma sin lön eller andra ekonomiska fördelar. Byråkraterna hjälper varandra, främst genom sin klass' politiska organisation -det »kommunistiska» partiet, till att säkra sin kollektiva makt. Detta gör de genom att säkra ett så stort nationellt ekonomiskt överskott som möjligt27.

I detta sammanhang kan vi ta upp ännu en av Mandels motsägelser. Han påpekar att »Det finns inget sätt för denna byråkrati att stabilisera sin makt, att upprätta ett säkert styre och en tryggad rikedom, utan att tillägna sig privategendom till sina barn. De vill bli privatkapitalister, inte byråkratiska härskare, inte en ny mystisk klass, utan gamla goda kapitalister, eftersom det är det enda sättet de kan försäkra sig om att få behålla sin makt och rikedom.»28 En enkel fråga: Hur kommer det sig att byråkraterna kunnat sitta vid makten så länge utan att vare sig störtas eller bli kapitalister?

I en annan artikel hävdar Mandel att: »For oss är byråkratin bara produkten av en tillfällighet i den historiska utvecklingen...»29

Det är alltså bara slumpen som gjort att mer än en miljard människor lever under statsbyråkratiska regimer? I sanning idealism!

Att byråkratin inte skulle kunna samsas för att tillgodose sina behov av ökad konsumtion, genom t ex en planering av ekonomin i sitt gemensamma intresse är ingalunda »självklart»30, Likaväl som arbetarklassen kan agera kollektivt, gör byråkraterna det. De har en mycket mäktig klassorganisering i de »kommunistiska» partierna. Med hjälp av denna partiapparat för man ut sin, den härskande klassens ideologi — leninismen — stalinismen — maoismen.

Hur skall byråkratin krossas?

Arbetarklassen innehar ingen ekonomisk makt före revolutionen. Detta till skillnad från t ex borgarklassen i den borgerliga revolutionen, vilken hade ekonomisk makt innan den hade den politiska. Därför kan inte byråkraterna »störtas av arbetarklassen med våld på samma sätt som de brittiska kapitalisterna störtade hovadeln genom en politisk revolution.. ». Trotskisterna menar att det krävs en »politisk revolution, inte en grundläggande förändring av produktionssättet och produktionsförhållandena»31.

Denna syn är en följd av en felaktig leninistisk revolutions teori. Man ser avantgardet och dess organisation som det centrala i revolutionen, och inte proletariatets självständiga handlande. Vi, som revolutionära kommunister och marxister, ser proletariatets självständiga handlande och organisering i arbetarråd och arbetarmilis som mer än leninisternas stödtrupper åt avantgardet, det är en oavvislig förutsättning för proletariatets diktatur och socialismen. Proletariatet kan därför aldrig utnyttja den existerande statsapparaten för sina syften, antingen den är borgerlig eller statsbyråkratisk. Den typ av planering, de olika slags sociala relationer som nu existerar i de statsbyråkratiska länderna, anser vi, till skillnad från trotskisterna, att det är absolut nödvändigt att riva ner till grunden. Det är nödvändigt att krossa den tidigare statsapparaten, bland annat därför att dess funktion är avpassad för den förutvarande härskande klassen och inte för den kommande. På samma sätt gäller det att genomföra en grundläggande förändring av produktionsförhållandena och skapa socialistiska sådana. Och detta kan endast ske genom arbetarklassens egna, självständiga handlande.

NC

Noter

1. Eller att de skulle vara socialistiska, men att hela folket har makten, en teori som framförs av en del VPK:are.

2. Ofta med lämpliga förstavelser, som »socialkapitalistisk» eller »statskapitalistisk».

3. Rött Forum nr 3, »Övergångssamhället, Senkapitalismen», två föredrag i Lund 17.05.72 av Ernest Mandel. RMF 1972. Sid. 1
Andra av Lenins revideringar av marxismen är t ex partiteorin och teorin om medvetandeprocessen. Se t ex Rossana Rossanda: Klass och Parti. ARBETARPRESS, 1974

4. Rött Forum (RF), s 21

5. Ett produktionssätt är något tänkt, som inte existerar »rent» i ett samhälle, utan varje samhällsformation är en blandning av två eller flera produktionssätt, varav ett är dominerande. Undantaget är övergångssamhällena (som ifråga om övergången mellan kapitalism och socialism är mycket kortvariga).

6. RF s 21

7. Björn Hallberg: »Tror KFMLr att trotskismen är voodoo?» Internationalen nr 16 1974.

8. Samma som föregående

9. RF s 25

10. RF s 28

11. RF s 25

12. RF s 20 t.ex.

13. RF s 1

14. RF s 2

15. RF s 2

16. RF s 2

17. RF s 2

18. RF s 7

19. RF s 20

20. RF s 2

21. RF s 10

22. RF s 11

23. Dvs. säga att arbetarna ska stödja byråkratin och inte göra uppror.

24. RF s 12

25. RF s 11

26. Kuron och Modzelewski: »Brev till polska arbetarpartiet», Partisanförlaget 1970. Innehåller en bra ekonomisk analys av det statsbyråkratiska produktionssättets funktion.

27. »Sovjet mot kapitalism eller socialism?» Ernest Mandel, Fjärde Internationalen nr 1 1973, s 27

28. RF s 17

29. »Sovjet mot kapitalism eller socialism?» Ernest Mandel, Fjärde Internationalen nr 1 1973, s 27

30. RF s 12

31. RF s 23