ARBETARMAKT
Workers' power league
Presentation
Nyheter
Plattform
Rådsmakt
Arbetarpress
Arbetarmakt
Bilder
English
Kontakt
 
Föregående sida
 
Vi finns också på:
Facebook
Wikipedia

Debatt

Vad orsakar ”avvikelser”?
Om ”Psykiatrin i borgarklassens tjänst”

Inlägg 1

Vi vill inte säga att artikeln helt saknar positiva värden, men den påvisar en hos författaren diffus föreställning om vad några i artikeln centrala begrepp står för, vilket leder till katastrofala konsekvenser för dess innehåll.

Om det lämpliga i att kalla ”personer som är födda med en y-kromosom för mycket” för ”känslokalla psykopater”, skall vi inte behandla här. Men det är uppenbart att den benämningen har föranlett IS att helt missförstå vad begreppet ”psykopat” står för.

För det förstå är ”psykopat” benämningen på ett beteende hos en individ, ej en klassifikation av en människa, och för det andra är beteendet en reaktion på en social situation (eventuellt kan det i enstaka fall föreligga en medicinsk disposition som underlättar reaktionen).

Buss A.H. 1966 sammanfattar begreppet ”psykopat” med (l) ett asocialt eller antisocialt beteende och (2) personlighetsdrag som indikerar omogenhet eller bristande socialisation.

Henry Egidius skriver i gymnasiets psykologibok att ”de avvikelser i beteendet som består i känslokyla, omdömeslöshet, opåtlitlighet, ansvarslöshet och oemottaglighet för straff brukar gå under den gemensamma beteckningen psykopati...det ligger i sakens natur att sådan personlighetsstörning lätt leder till kriminalitet. Istället för termen psykopati använder man därför numera ofta termen sociopati eller social missanpassning”.

När man i artikeln läser att man i Sverige ”inte ens på papperet behöver vara mentalsjuk för att åka in för ’vård’”, får man lätt den uppfattningen att IS hyser en tro på att ”psykopati” är en på medicinska grunder orsakad sjukdom. En inställning som han i så fall endast delar med de mest reaktionära psykiatrikerna.

Den riktiga slutsatsen av Rymans ord att ”med sociopat förstås sålunda en person som har framträdande svårigheter att anpassa sig till samhället”, blir istället ännu ett belägg för det nödvändiga i att förändra samhället i en riktning som tillåter dess anpassning till människan. För samhället är ju som bekant till för människan, och inte som borgarklassen tror, att människan är till för dem.

Vidare får man den uppfattningen att när IS skriver apropå ”schizofreni” i Sovjetunionen – ”Man vill i alla fall uppehålla fiktionen att det skulle vara fråga om vård av en psykisk sjukdom” – att det skulle vara en på medicinska grunder orsakad ”sjukdom”.

Vi, med en radikal inställning till psykiska ”sjukdoms”-beteenden, anser istället att schizofreni är en benämning på olika beteenden hos individer som, för att klara av sin sociala situation, skapar sin egen verklighet. Att byråkraterna i Sovjetunionen benämner oppositionella som schizofrena, visar bara alltför tydligt att de vill förringa kritiken med att kalla den för en sjukdom.

Här kan det vara på sin plats att inskjuta att ”schizofreni” givetvis inget har att göra med ”psykopati”, utan de är benämningar på två helt åtskilda beteendemönster, om det var någon som trodde annorlunda.

När IS skriver att ”En person med ’kriminell läggning’ kan födas i överklassen...” slår oss tanken att ”kriminell” skulle vara en egenskap hos någon. Nu tror vi inte att IS hyser denna inställning, utan att han gjort sig skyldig till en olycklig formulering. Men allvarligare tycker vi det är att artikeln ej gör en klar åtskillnad mellan ”kriminell” och ”avvikande” beteende.

Låt oss benämna beteenden som strider mot av flertalet i ett socialt system erkänt normsystem för social avvikelse. Om det sociala systemet omfattas av en rättstat (Sverige), då råder en s.k. ”gällande rätt”, vilken definierar viss social avvikelse som ”kriminell” (exempel på annan social avvikelse kan vara alkoholism).

När IS skriver att ”den sociala strukturen” i ett land ger utrymme för ett antal ”avvikare”, och vidare att ”de sociala betingelserna bestämmer mängden avvikande beteende”, gör han sig skyldig till en så förenklad modell att den blir intetsägande. Bättre vore att säga att den sociala strukturen bestämmer människors beteenden, moralnormerna vad som är avvikande och lagarna vad som är att räkna som kriminellt beteende. Någon djupare analys av ett komplext socialt system kan vi inte gå in på här, och inte heller de ytterligare bristerna som artikeln uppvisar, för trots allt så är den skriven i en god andemening, och vi vill för allt i världen inte försvara det eller de som artikeln angriper.

Vi är helt överens med författaren om att rättspsykiatrin står till borgarklassens förfogande, och kommer så att förbli, vilket om möjligt ännu tydligare visar sig då klasskampen hårdnar. Vi får heller aldrig glömma att orsaken till flertalet psykiska ”sjukdomar” ligger i det kapitalistiska samhällets struktur, och därför gemensamt arbeta för socialismen.

Joe

Inlägg 2

Ert teoretiska organ, som ofta och mycket bra redogör för Wilhelm Reichs idéer om personlighetsutveckling har, i en artikel betitlad ”Psykiatrin i borgarklassans tjänst”, hemfallit åt spekulationer kring avvikelse och avvikande beteende som en produkt av ”medfödd läggning” och samhället i stort. Jag vill bara ödmjukt fråga: Om samhällssystemet är något relativt och möjligt att förändra, hur kan då avvikelser från normerna i detta samhälle vara oberoende av det, och arvsmässigt betingade?

Jag vill peka på ett annat, som jag tycker mer fruktbart och handlingsvänligt sätt att förklara de orsaksfaktorer som artikelförfattaren kallar ”medfödd läggning”.

Det är naturligtvis viktigt och absolut nödvändigt att se samhällets del i uttötningsprocessen och skapandet av avvikare och avvikelser, men när artikelförfattaren anstränger sig att inte tillskriva de enskilda individerna orsakerna till det avvikande beteendet faller han i en annan grop, han skjuter skulden på kromosomer och gener. Det är oerhört viktigt att inte psykologisera när man bör politisera (ett utmärkt exempel på felplacerad psykologism är f.ö. citatet ur Åmarks bok i artikeln), men när det är på sin plats att psykologisera bör man göra det med det större samhällsperspektivet för ögonen och livligt undvika att biologisera. Konsekvenserna av ett biologiskt tänkande blir endera ett passivt accepterande av ”fakta” (ödet i Herrens händer) eller renhetsideal, manipulation och människoavel.

Det samhällssystem vi lever i reglerar inte bara toleransen mot avvikare och graden av avvikelse som tillåts, utan det bestämmer också direkt och indirekt gränserna för varje individs personlighetsutveckling. Huvudsakligt instrument för detta är familjen, den heliga.

Barnet skapar under sina första levnadsår en identitet, en upplevelse av ”jag”, utifrån samspelet med signifikanta vuxna (ex. föräldrar) i sin omedelbara omgivning. De känslor som dessa vuxna har gentemot sig själva och barnet införlivas av barnet och blir barnets syn på sig självt och familjen som den är en del av. Dessa känslor hos barnet bekräftas sedan i sin tur av de vuxna. Störningar i detta dialektiska spel av upplevelser och beteenden i familjen blir av avgörande betydelse för barnet och dess personlighetsutveckling. Ett sätt att reagera på sådana störningar är vad som kallas psykisk sjukdom. Andra är kriminalitet, psyko- och sociopati med flera avvikelsediagnoser. När dessa barn växer upp för de sin avvikelse vidare till sina barn och de till sina, osv. En ond cirkel är igång. Det s.k. sociala arvet är således något både emotionellt och materiellt. Åt den som har skall varda givet, i alla bemärkelser.

Den borgerliga familjen, avhängigt ett kapitalistiskt samhällssystem och en i och för sig beklämmande situation, har således misslyckats på i huvudsak två sätt.

Dels genom att känslospelet i familjen störs och barnet förbryllas av föräldrarnas motsägelsefulla känslor och beteende. Föräldrarna är ju också uppfostrade under samma auktoritära och livsförnekande borgerliga familj och bär därför på sina egna irrationella impulser mot sig själva och barnen, beroende på att deras livsbejakande impulser också förträngts och förnekats av deras föräldrar. Ett annat sätt, än anpassning, att reagera mot detta känsloförtryck är öppet uppror mot samhället och därmed föräldrarna, s.k. avvikande beteende. Man kan alltså sublimera sina impulser på mer eller mindre accepterade sätt.

Det andra sättet på vilket den borgerliga familjen har misslyckats med att skapa undergivna och anpassade barn, verkar sällan eller aldrig skilt från det första. Det gäller de redan avvikandes eller utstöttas familjer, där barnen sällan växer upp under harmoniska förhållanden, och där dessutom den identitet som föräldrarna kan erbjuda är avvikarens. Konkurrenssamhällets förlorare överför sina misslyckanden till sina barn då de själva känner sig misslyckade. Förortstristessen gör förälder olycklig; gör barnet olyckligt. Förälder med egen otrygghet har svårt att erbjuda sina barn den trygghet de behöver. Både föräldrar och barn måste leva ut sin besvikelse. Ofta blir det genom s.k. avvikande beteende.

I sin strävan efter att förebygga och i förväg kuva upproret i barnen skapar alltså den borgerliga familjen upproret med sitt förtryck. Det insåg redan Wilhelm Reich.

OL

Svar

Det förefaller mig som om både sign. Joe och OL grundar sin kritik mot min artikel på en rädsla för de politiska implikationer som mitt synsätt kan ha. I OL:s inlägg kommer det fram direkt när han skriver: ”Konsekvenserna av ett biologiskt tänkande blir endera ett passivt accepterande av ’fakta’ (ödet i Herrens händer) eller renhetsideal, genetisk manipulation och människoavel”.

Jag erkänner utan vidare att min artikel är full av sakfel och slarviga formuleringar. Detta har att göra med att artikeln tillkom under stark tidspress.

Men det är egentligen inte sakfelen som är det intressanta. När man som ”radikal psykolog” försöker tona ner, eller ibland, förneka arvsmässiga faktorers inverkan överhuvudtaget på mänskligt beteende, så tror jag det sker i avsikten att försöka skjuta den reaktionära psykiatrin i sank. Det är nämligen den reaktionära psykiatrin som ”kör” mest med betoning på arvsmässiga faktorer.

Men när man går till den andra ytterligheten, att förklara allting med miljö och uppfostran, då hamnar man i en minst lika farlig knipa som om man vill förklara allting med ”medfödd läggning” – i intetdera fallet kan man förklara varför människors beteende förändras, varför samhället utvecklas.

I det ena fallet, när man sätter betoningen på ”arv”, blir det obegripligt varför den ena generationen uppvisar ett annorlunda beteende än den föregående, om detta beteende är ett arv från föräldrar och andra förfäder ner till stenåldern.

I det andra fallet, med betoning på ”miljö” (inkl. uppfostran), så kan man inte förklara varför folk strävar efter ett annat samhälle än det som dom indoktrinerats att uppfatta som den bästa av världar. Sign. OL menar förvisso att den borgerliga familjen skapar upproriska barn, men det är knappast medvetna revolutionärer utan nihilister som blir produkten av stenhård auktoritär uppfostran. Varför finns det folk som är socialister som vuxit upp under ”harmoniska” förhållanden? Måhända därför att samhällets indoktrinering inte varit riktigt lyckad. Implikationerna av ett sådant påstående är följande: Om det kapitalistiska samhället bara anstränger sig ordentligt, och öser på med vad man redan har av indoktrinerings- och hjärntvättsmetoder, så behöver man aldrig frukta någon förändring i socialistisk riktning! Ty människan är ju till 100% en produkt av sin uppfostran och uppväxtmiljö...

Jag anser helt enkelt denna ”miljöfixerade” förklaringsmodell som politiskt farlig. Den styrker Huxleys teorier från ”Du nya sköna värld”. Och dessutom är den felaktig.

Om en reaktionär psykiatriker drar fram tonvis med statistiskt material som styrker sambandet mellan t.ex. s.k. sociopatiskt beteende och genetiska deformationer, så kan man bara inte utropa ”Bländverk, bländverk!” och argumentera genom att underkänna det statistiska materialets sanningshalt. Det är precis den fällan den reaktionäre psykiatrikern hoppas man ska gå i. Man måste kunna svara: Okay, men det är inte det det gäller. Varför finns det tre gånger så många människor i vissa länder som har denna genetiska deformation än vad det finns diagnosticerade sociopater? Har det möjligtvis inte att göra med att varje samhälle får så många sociopater ”som det förtjänar”, som den sociala strukturen frambringar, och de som uppfyller denna roll är de som råkar vara mest ”medicinskt disponibla” (för att låna ett uttryck från sign. Joe)?

Och vad blir då slutligen implikationerna av detta resonemang? Att under ideala samhälleliga villkor kommer inte ens den mest ”disponible” att uppvisa något avvikande beteende. Det är det ena. Det andra är att det inte lönar sig att isolera de mest ”disponibla”, ty i så fall kommer de ”näst mest” disponibla att uppfylla denna roll.

IS