ARBETARMAKT
Workers' power league
Presentation
Nyheter
Plattform
Rådsmakt
Arbetarpress
Arbetarmakt
Bilder
English
Kontakt
 
Föregående sida
 
Vi finns också på:
Facebook
Wikipedia

Staten & Kapitalet
Om SAP monopolkapitalet och utvecklingen

Syftet med denna artikel är att påvisa statens roll i det svenska samhällets utveckling de senaste fyrtio åren och dess roll idag. Med nödvändighet kommer merparten av framställningen att behandla socialdemokratin, eftersom SAP innehaft regeringsmakten under större delen av denna period. Avsikten är dock inte att analysera socialdemokratin, snarare att belägga dess faktiska betydelse för utvecklingen.

En kort genomgång av den marxistiska teorin om staten blir nödvändig, dels för att ge en teoretisk ram åt framställningen, dels för att klargöra några vanliga missförstånd (eller kanske vantolkningar och revideringar) som utgår från denna teori.

Två grundläggande postulat i den marxistiska statsteorin, är

a) Staten uppstår som ett resultat av framväxten och utvecklingen av samhälleliga klasser. Staten blir den kraft som kan förhindra att samhället slits sönder av ständiga klass-strider. Staten garanterar ett visst mått av enhet och ordning. Ur frågan om vem som tjänar på denna ordning följer teorins andra postulat.

b) Staten står i den härskande klassens tjänst. Frågan om staten är en fråga om makt, politisk makt. Statens specifika roll i olika produktionssätt avspeglar därför den politiskt-juridiska nivåns ställning och relationer till övriga nivåer inom produktionssättet ifråga. Eftersom ett produktionssätt aldrig förekommer i sin rena form, utan framträder i konkreta samhällsformationer intimt sammanvävd med andra produktionssätt kommer naturligtvis inte heller den politiskt-juridiska nivån –förkroppsligad av staten – i ett bestämt samhälle att framstå i ren

All politisk kamp är alltså till syvende och sist en kamp om statsmakten. Att staten står i den härskande klassens tjänst har förlett mången organisation att se en direkt och entydig relation mellan staten och den härskande klassen. Av dessa organisationer ses staten som den härskande klassens lydiga tjänare. Politiskt får ett sådant synsätt konsekvenser som brukar leda till en vidlyftig frontpolitik. ”Det är vi alla, dvs folket, mot dom däruppe, staten och monopolkapitalet”, brukar det låta från dessa kvarter. Vad dessa organisationer har missat är att staten stödjer den härskande klassen genom att verka för bevarandet av det dominerande produktionssättet fortsatta dominans inom det givna samhället. I sin strävan att bevara enheten blir staten ofta tvungen att gå emot den härskande klassens kortsiktiga intressen. Staten har följaktligen en viss autonomi i förhållande till klasserna i ett samhället, även den härskande. Trots att staten i sin strävan att bevara stabiliteten i samhällsformationen oftast agerar på ett sådant sätt att en viss fraktion, vanligtvis den på lite sikt mest progressiv, av den härskande klassen, gynnas på bekostnad av andra fraktioner innebär detta på intet sätt att arbetarklassen har gemensamma intressen med dessa missgynnade borgerliga skikt.

Medan det för arbetarklassen gäller att krossa den borgerliga statsapparaten och bygga det socialistiska samhället, gäller det för missgynnade borgerliga fraktioner bara att förändra statens politik.

Staten är främst en politisk företeelse men har även andra funktioner förutom de rent repressiva:

”Staten har tre funktioner, en ideologisk, en politisk och en teknisk/administrativ ekonomisk. Av dessa är emellertid den ideologiska och den ekonomiska överbestämda av den politiska, dvs både den ideologiska och den ekonomiska funktionen, motsvarar den härskande klassens intressen eftersom dessa funktioner strävar efter att bibehålla enheten i samhällsformationen. Detta betyder alltså att alla statens funktioner är politiska, eftersom de tagna tillsammans är garanten för den existerande samhällsformationens fortbestånd och enhet.” (Rådsmakt 1-73, sidan 7)

SAP tar vid

Med ovanstående i minnet ska vi nu ta en titt på vårt studieobjekt: det svenska samhället. Åter finns det anledning att varna för abstrakta påståenden av typen ”Staten är den härskande klassens tjänare”. De bäddar för föreställningen att staten lyder allt vad borgarklassen säger och att staten tjänar hela borgarklassen. Hur det verkligen förhåller sig med detta framgår förhoppningsvis av det fortsatta resonemanget.

I det svenska samhället dominerar det kapitalistiska produktionssättet. Kännetecknande för den svenska samhällsformationen är bl a en mycket långt gången monopolisering en i det närmaste obefintlig småborgarklass och den faktor som i hög grad bidragit till dessa förhållanden: en allians mellan de ledande byråkratkretsarna i SAP/LO och den monopolkapitalistiska fraktionen av borgarklassen. (Med monopol menar vi företag som är så dominerande inom sina respektive branscher, att de i väsentlig utsträckning bestämmer konkurrensvillkoren.) Redan 1963 var dessa monopolföretag så dominerande, att de 200 största företagen hade en större del av det totala förädlingsvärdet än alla övriga privata, statliga och kooperativa företag. 1969 hade utvecklingen gått därhän att de 100 största företagen svarade för 49% av det totala förädlingsvärdet inom industrin.

Det är nu ca 40 år sedan monopolkapitalet uppnådde ställningen som hegemonisk fraktion inom borgarklassen1. Den monopolkapitalistiska fraktionens fortsätta utveckling och dess oerhört snabba tillväxt hänger intimt samman med socialdemokratins regeringsinnehav och politik. Så länge SAP suttit vid makten, dvs varit regerande parti, har det aldrig varit fråga om att bekämpa eller begränsa kapitalismen. För SAP har det gällt att bemästra de värsta missförhållandena – göra kapitalismen lite mer rationell. De eventuella reformistiska tendenser som funnits inom partiet hade sedan länge försvunnit vid dess regeringstillträde. Vad som fanns kvar var partiets arbetarförankring. För att kunna behålla sitt väljarunderlag krävdes av SAP att det via sin politik på något sätt visade sig kapabel att förbättra arbetarklassens materiella situation. Löneförhöjningar, sociala förmåner osv sattes på dagordningen. Förutsättningen för höjda löner var, ur SAP:s inomkapitalistiska perspektiv, en välmående ekonomi med vinstrika företag. De företag som uppfyllde dessa krav var just de stora monopolföretagen. Att ytterligare stärka dessa företags ställning blev därför viktigt för SAP. En naturlig följd av SAP:s målsättning var att partiet allierade sig med den mest lovande och vinstgivande fraktionen inom borgarklassen, monopolkapitalet.

SAP:s politik kom att påskynda vissa inneboende tendenser under kapitalismen: kapitalets koncentration2 och centralisation3. Jämfört med andra länder gynnades alltså monopolkapitalet i Sverige. Vinsterna blev därefter och arbetarklassen kunde tillförsäkras en stigande levnadsstandard och SAP ett pålitligt väljarunderlag.

Det är egentligen överflödigt att påpeka det faktum att de materiella förbättringarna samtidigt har gynnat monopolföretagen på lite sikt, och varit styrda av kapitalet utveckling, t ex konsumtionshysteri och köp-slit-slängmentalitet. Att alliansen varit mycket givande vittnar historien om. Vad SAP dock förmodligen inte räknade med var att dess politik möjliggjorde det för monopolkapitalet att stärka sin ställning så till den milda grad att det idag blir allt mindre beroende av sin forne välgörare och att monopolkapitalet inte har förmågan att känna tacksamhet.

Vi ska nu övergå till att ge några exempel på hur staten/SAP har stött och underlättat monopolkapitalets vidare expansion och hur detta stöd slutligen förändrade styrkeförhållandena så att kapitalet blivit allt mindre beroende av statens uppbackning.

Det ska med en gång slås fast att socialdemokratins definitivt viktigaste insats till monopolens fromma inte varit den eller den ekonomiska politiken, utan dess i det närmaste fullständiga organisatoriska och ideologiska dominans i arbetarklassen. Exportkrediter och skattelättnader är nog bra, men en tyglad, ja tom vänligt sinnad arbetarrörelse är ännu bättre. Under hela perioden från SAF:s regeringstillträde förskonades kapitalet från en militant och kampvillig arbetarklass. Monopolkapitalet kunde lugnt räkna med att SAP via LO skulle bevara ordningen på fabrikerna och dessutom hålla sina lönekrav inom de sk samhällsekonomiska ramarna.

Allt eftersom kapitalets koncentration och centralisation fortgick ökade kapitalets organiska sammansättning.4 För monopolkapitalisterna betydde detta att lönernas relativa betydelse minskade. Förutom i perioder av mycket hård internationell konkurrens med teknologiskt likvärdiga motståndare, är en krona mer eller mindre i timmen inte avgörande för de kapitalintensiva industrierna. Då är det viktigare att kunna planera produktionen på lite sikt. Och framför allt att kunna tillförsäkra sig en kontinuerlig produktion kvantitativt och kvalitativt. När teknologin utvecklas allt snabbare måste gjorda investeringar (som dessutom bli allt större) förräntas på kortare och kortare tid. Strejker och andra oförutsedda produktionsavbrott blir kapitalets ”värsta” fiende. SAP har gett de svenska monopolkapitalisterna något som inga andra nationella kapital kunnat räkna med: En nästan 30-årig fred på arbetsplatserna. När nu konkurrensen hårdnar ökar lönernas relativa betydelse igen. Detta gäller framför allt den mindre kapitalintensiva industrin. För SAP uppstår nu ett delikat problem: Om lönerna tillåts öka minskar kapitalets profiter och om de inte ökar i takt med de stigande priserna tar arbetarklassen upp kampen.

Nya djärva mål

Hade allt nu varit som under de lugna 50- och 60-talen hade SAP kunnat fortsätta med sitt stöd åt monopolkapitalet. Men då detta stöd har lett till en minskning av antalet industrisysselsatta5 och ökning av antalet arbetslösa6, måste politiken läggas om. Hjälpen till monopolkapitalet måste bli mer selektivt, dvs inte i så hög grad som tidigare gå ut över andra borgerliga fraktioner. SAP:s problem blir inte precis mindre av att dess stöd till monopolföretagen gjort dessa allt mer oberoende. Den ekonomiska politiken betyder inte så mycket för dessa företag eftersom den svenska marknaden är så begränsad och tar en allt mindre del av deras produktion. De har vuxit ur den lilla nationalstaten Sverige och för att på något sätt kunna kontrollera dem blir staten/SAP tvungen att binda dem till sig. Som det nu är innebär detta att de får större förmåner, som tex att staten står för utbildning och forskningskostnader och tom riskvilligt kapital. Om staten på detta sätt ska lyckas minska arbetslösheten och häva trenden med minskad industrisysselsättning får framtiden utvisa, men nog verkar det otroligt. Snarare kommer staten att i högre grad få gå in och göra tunga basinvesteringar av typen Stålverk80 och oljeraffinaderier. Att problemet med den stora arbetslösheten verkligen har uppmärksammats av och oroar SAF märks inte minst på den ändrade inställningen till mindre lönsamma branscher. Numera stöds tex textilindustrin genom att staten köper in sig och genom att staten betalar upp till halva lönen åt företag som etablerar sig i de sk stödområdena.

Politik är att vilja

Vi ska nu se på de faktorer och den ekonomiska politik som lett fram till dagens situation. Främst gäller det att visa på de orsaker som lett till monopolföretagens snabba tillväxt. Vilken konkret ekonomisk politik förde SAP för att påskynda kapitalets koncentration och centralisation? Alla åtgärder till stöd åt kapitalet kan vi inte redovisa här, men de viktigaste säger mer än nog.

1. Den sk solidariska lönepolitiken, som innebär att lönerna ska jämnas ut inom arbetarklassen. Någon omfördelning från borgarklassen till arbetarklassen är det inte fråga om. Konkret betyder detta att arbetarna på de stora lönsamma företagen, monopolföretagen, ska hålla tillbaka sina lönekrav. På något mystiskt sätt skulle detta hjälpa de lågavlönade inom tex tekoindustrin. Förutom att de lågavlönade näppeligen får några pengar från tex Volvo, leder denna politik till att monopolföretagen kommer undan kraftiga löneökningar, vilket stärker deras konkurrenskraft internationellt och naturligtvis höjer profiten. Dessutom slås låglöneindustrierna ut7 och de utkastade arbetarna formar en reservarbetararmé som dels håller nere löneökningarna, dels befrämjar arbetskraftens rörlighet.

2. Handelspolitiken. Sverige har, till skillnad från många andra länder, låga tullar. Konkret betyder det att de svenska företagen är tvungna att konkurrera med utländskt kapital även på hemmamarknaden. Som vi tidigare nämnt är konkurrensen en av de faktorer som tvingar fram och påskyndar kapitalets koncentration och centralisation.

3. Att exportkrediterna främst gynnar monopolföretagen (som är i det närmaste synonyma med exportföretagen) är givet. Förutom de rena krediterna får företagen också hjälp från staten med sk exportfrämjande åtgärder. Under budgetåret 1973/74 uppgick dessa till 39,1 miljoner kronor.

4. De stora beställningarna till militären går uteslutande till de stora monopolföretagen; Volvo, Saab, Bofors, Kockums m fl.

5. Företagsbeskattningen är förmånlig för alla kapitalägare, men mest gynnat är storkapitalet. Skattesystemet i Sverige är så konstruerat, att företagen betalar mindre i skatt än i de flesta andra länder. Ett exempel är de generösa avskrivningsreglerna som gör att många bolag har en effektiv skattesats på 5-10%. Av statens totala inkomster minskar också den del som kommer från bolagen. Till detta skattesystem hör också de skattefria investeringsfonderna. Företagen slipper betala skatt på den del av vinsten som de plöjer ner i en investeringsfond. När kristendenser, dvs när företagens investeringar går ner, visar sig, ger staten investeringsavdrag på 10, 20 upp till 30%. Samtidigt som företagen kommit undan skatt har denna politik tjänat som konjunkturpolitiskt redskap.

6. Staten/SAP har börjat ge direkta skattelindringar till storföretag som går ihop (fusionerar). Ett exempel är skapandet av Skandinaviska Enskilda Banken.

7. Staten ger garantier för investeringar som görs i u-länder. Storföretagen kan följaktligen utan större risk satsa kapital i u-länder.

8. Staten ger stöd till strukturrationaliseringar, tex i form av investeringsavdrag, lokaliseringsbidrag och hela arbetsmarknadspolitiken med sina rörlighetsbefrämjande åtgärder8 och statens/kommunernas utbyggnad och bekostnad av bostäder, kommunikationer och annan service där företagen finner det för tillfället lönsammast att slå sig ner.

Resultatet av denna vår ”arbetarregerings” politik har blivit, som tidigare sagts, en snabb monopoliseringsprocess och en internationellt sett konkurrenskraftig industri, men också ökad arbetslöshet, utarmning av vissa landsändar och en stark koncentration av befolkningen till Stockholms, Göteborgs och Malmöregionerna.

Nedan ska vi se hur denna utveckling avspeglar sig i statistiken. Vi börjar med att ta en titt på kapitalets centralisation, dvs sammanslagningar och uppköp av företag.

Tab 1: Antalet fullständiga fusioner inom svensk industri 1946 – 1969

1946 48
1948 53
1950 51
1952 21
1954 44
1956 50
1958 62
1960 105
1962 126
1964 131
1966 232
1968 186
1969 221

Av tabellen kan vi se att antalet fusioner håller sig på en ganska låg nivå, men varierar starkt fram till början av 60-talet då utvecklingen tar ett verkligt språng. Tabellen säger emellertid inte så mycket, eftersom den inte lämnar någon information om läget internationellt sett. Nedan följer därför en tabell som är en jämförelse mellan koncentrationsgraden i några industriländer.

Tab 2: Värdena avser de fyra största företagens andel av produktionen i olika branscher, sammanvägda till ett nationellt genomsnitt, som jämföres med värdet för USA. (Uppgifterna från 1961-65)

Belgien 1,66
Schweiz 1,63
Sverige 1,54
Holland 1,23
Japan 1,14
USA 1,00
Västtyskland 0,98
Frankrike 0,93
Italien 0,89

Här kan vi se att den svenska ekonomin är högt koncentrerad. Vi får också hålla i minnet att denna tabell bara sträcker sig fram till 1965 och att antalet fusioner har ökar sedan dess.

Som både en följd av och en orsak till den ökade kapitalkoncentrationen är den stora höjningen av kapitalintensiteten inom industrin. Här har också de jämförelsevis höga lönerna i Sverige drivit på utvecklingen så att företagen satsar allt mer kapital (dvs maskiner och verktyg) per arbetare för att höja produktionen. Sverige är ett av de länder som har mest kapital per arbetad timme.

Tab 3: Kapitalintensitet och produktivitet inom industrin. Procentuell årlig förändring.

  1950-60 60-65 65-70
Kapitalintensitet 4,8 5,3 7,2
Produktivitet 4,0 7,8 7,6

Inom industrin som helhet minskade antalet anställda under perioden 1965-70 med ca 2%. Orsakerna står dels att finna i den ökade rationaliseringen, som är följden av de höjda investeringarna i en kapitalintensiv produktion, dels i det faktum att de stora monopol/exportföretagen började förlägga större delen av sin expansion utomlands, men också pga att andra delar av ekonomin slogs ut.9

Det var emellertid inte bara arbetslösheten som ökade. Redan före 1965 hade den svenska ekonomin börjat stagnera som ett resultat av en tendens till sänkt profitkvot.

Tab 4: Lönsamheten i svensk industri 1960-70 beräknad som bruttoöverskott före lagerreservförändringar med avdrag för kalkylerade avskrivningar ställt i relation till brandförsäkringsvärdet av maskiner, anläggningar och lager, i procent.

1960 7,8
1961 7,5
1962 6,2
1963 6,1
1964 6,9
1965 6,6
1966 4,7
1967 4,3
1968 4,5
1969 6,0
1970 5,5

Denna minskning av vinsten drabbade industrin i sin helhet, men monopolföretagen kom undan med en mindre minskning.

För de 200 största företagen var avkastningen 1970 7,1%, medan den 1971 hade sjunkit till 5,7%. Som alltid när vinsterna minskar tenderar kapitalägarna att investera mindre eller att flytta investeringarna till mer lönsamma marknader. I Sverige var ”våra” nationella kapitalister inget undantag. Investeringarna minskade och kapitalflykten ökade med fördjupad stagnation inom den svenska ekonomin som följd.

Tab 5: Fasta investeringar i procent av bruttonationalprodukten (BNP). Löpande priser.

1955 1960 1965 1969 1970 1971
22,7 24,8 25,7 22,7 22,1 21,2

Som väntat ledde de minskade investeringarna till en minskning av BNP:s tillväxt.

Tab 6: BNP:s utveckling 1950-70 i procent per år.

1950-60 1960-65 1965-70
3,4 5,4 3,9

En viss stagnation skedde under samma tidsperiod i de flesta europeiska länder. Tillväxten var genomgående större mellan 1960 och 1965 än mellan 1965 och 1970. I de flesta länder var dock tillbakagången ganska moderat. I Europa var det endast Schweiz som hade en mer markerad tillbakagång än Sverige.

Under 1971 stod BNP praktiskt taget stilla i Sverige om man räknar i fasta priser. Orsakerna till detta är många och sammanvävda, men några av de viktigaste är:

1) De fördelar som de svenska kapitalisterna haft gentemot europeiskt och i viss mån japanskt kapital av att ha stått utanför två världskrig, hade nu försvunnit.
2) Den svenska marknaden blev, trots de internationellt sett höga lönerna och den starka köpkraften, för liten för monopolföretagen. Deras fortsatta expansion måste till stor del ske på världsmarknaden, där
3) den internationella konkurrensen ökade. Detta bidrog till att sänka profiterna.
4) Stora och viktiga delar av världsmarknaden låg bakom EEC:s tullmurar, vilket sänkte de svenska företagens konkurrenskraft och stärkte tendensen att exportera kapital för investeringar innanför tullmurarna.

Kapitalet satt dock inte med armarna i kors och passivt såg på medan profiterna sjönk. Tvärtom inledde kapitalisterna en mångfacetterad och hänsynslös motoffensiv. Att höja produktiviteten med hjälp av ökad kapitalintensitet var ett beprövat medel. Det har dock flera nackdelar. Dels kräver det stora investeringar, dels höjer det kapitalets organiska sammansättning, vilket tenderar att sänka profitkvoten på sikt. Ett för kapitalisterna billigare sätt var att ytterligare driva upp arbetsintensiteten. Detta innebar, att hetsen drevs upp, främst genom förfinade tekniker för lönesättning (olika former av ackord) och övervakning.10

För att hejda utvecklingen mot allt högre organisk sammansättning av kapitalet försökte kapitalisterna utnyttja maskinerna (dvs det konstanta kapitalet) alltmer. Skiftarbetet ökade starkt och system med rullande semestrar infördes.

Tab 8: Antalet arbetare med två och treskift 1965 och 1969. Procent av samtliga arbetare.

  1965 1969
Tvåskift 8 13
Treskift 5 9,5
Totalt 13 22,5

En av de viktigare faktorerna bakom den vikande profiten var de jämförelsevis höga svenska arbetarlönerna. Ytterligare löneökningar bekämpades därför frenetiskt. I denna lönesänkningsoffensiv fick kapitalet god hjälp av SAP/LO. Att offensiven fick framgång visar nedanstående tabell. Sverige är faktiskt tillsammans med Västtyskland det enda landet där det lyckats kapitalet att pressa ned löneandelen i någon större utsträckning. Så är också Sverige det land där socialdemokratin suttit vid makten längst och har hårdast grepp om arbetarklassen. Som bekant är socialdemokratin stark även i Västtyskland.

Tab 9: Löneandelens utveckling inom tillverkningsindustrin i några olika industriländer. Löneandel = löner och arbetsgivaravgifter i procent av inhemsk bruttoproduktion.

  50-54 55-59 60-64 1965 1966 1967 1968 1969 1970
Storbritannien 64,9 67,6 69,2 70,1 72,7 70,8 72,2 75,2 76,6
USA 69,2 70,7 71,5 68,8 69,3 70,8 70,8 72,2  
Västtyskland 59,6 60,3 61,5 62,1 63,7 63,6 60,7 61,9  
Italien 53,6 67,8 61,7 62,8 60,9 63,4 62,7 63,7  
Japan       41,8 41,0 40,3 41,3 40,9 41,3
Nederländerna 54,6 56,6 60,2 62,8 64,5 63,6 63,4 64,2  
Sverige 66,5 67,1 70,1 69,3 70,9 71,0 69,9 69,0  

Av tabell 9 framgår det att lönerna står för en jämförelsevis stor andel av bruttoproduktionen i Sverige. Speciellt gäller detta 50-talet och första hälften av 60-talet. I sin strävan att öka vinsterna och konkurrenskraften har det lyckats kapitalägarna med stöd från SAP/LO att pressa ner löneandelen. SAP/LO har verksamt bidragit med ideologin om ”samhällsekonomiskt försvarbara lönekrav” länkat till lönekaksresonemanget.

Häri ligger SAP:s dilemma. Det är omöjligt för partiet att med bibehållet väljarstöd fortsätta en politik som

a) pressar ner lönerna för arbetar klassen och sänker dess levnadsstandard.
b) leder till arbetslöshet i allmänhet och minskad industrisysselsättning i synnerhet.11
c) leder till att hela landsändar ödeläggs.12

SAP:s stöd från arbetarklassen bygger på det relativa välstånd som trots allt råder. Detta välstånd, som, det måste betonas är mycket relativt, för majoriteten av arbetarklassen är emellertid en av orsakerna till att kapitalet satsar på en allt mer kapitalintensiv produktion och/eller flyr utomlands. Båda faktorer som ökar arbetslösheten. Av främst politiska och ideologiska skäl kan SAP inte tillåta en för hög arbetslöshet. Kapitalets behov av en stor industriell reservarmé måste vägas mot de politiska och för landet som helhet ekonomiska nackdelar det för med sig.

Statens utgifter för arbetsmarknadspolitiken har ökat starkt under de senaste åren i försök att att dels via omskolning öka arbetskraftens rörlighet, dels sysselsätta folk i sk beredskapsarbeten och ”arbetsvård”. Statens utgifter för arbetsmarknadspolitiken har ökat från 94,1 miljoner kronor 1955 till 1969,3 miljoner kronor 1970. Största delen av utgifterna tar beredskapsarbetena, som 1955 kostade 20 och 1970 830 miljoner kronor.

För att dämpa glesbygdens utarmning har staten/SAP sökt minska effekterna av kapitalets koncentration och centralisation med hjälp av den s.k. regionalpolitiken. Denna politik, som inte har några större ekonomiska konsekvenser, är främst politiskt/ideologiskt motiverad och omfattar lokaliseringsbidrag, utbildningsbidrag och sysselsättningsbidrag till industrin. Under perioden 1965-73 uppgick lokaliseringsbidragen i skogslänen till 340 miljoner kronor och 1 miljard har lånats ut. Officiellt lär 10.000 nya jobb ha skapats.

SAP:s tidigare politik som innebar ett i det närmast hundraprocentigt till monopolkapitalet och som gick ut över de övriga kapitalistiska fraktionerna har nu ersatts av en politik som är något mer selektiv, dvs. inte verkar fullt så förödande på övriga kapitalister. Staten/SAP ger nu t.ex. stöd åt textilindustrin, en bransch som med den tidigare politiken helt höll på att försvinna från landet. Staten är nu tom. hälften ägare av Sveriges största tekokoncern Eiser med ca 33 000 anställda. Genom att ge Eiser omfattande bidrag, som t.ex. att betala halva lönerna, har företaget förmåtts etablera sig i Gällivare, Sollefteå och Kramfors. Totalt ska 600 nya arbetstillfällen skapas Detta torde vara ett exempel på vad SAP kallar ”framgångsrik regionalpolitik”. Visserligen kostar det pengar, men SAP:s politiska ställning stärks och för Eiser är det en synnerligen lukrativ affär.

Staten stärker också sin ställning som kollektiv kapitalist. Detta sker genom investeringar i av staten ägda företag, genom nyinvesteringar och genom uppköp av privata företag. Detta med stora statliga nyinvesteringar i direkt produktiva och mervärdesskapande branscher är en nyhet. Staten gör nu jättelika investeringar i basindustrier utan att tillåta privat inblandning. Det främsta exemplet är naturligtvis det s.k. Stålverk 80. Ur snävt nationalistiskt perspektiv kommer detta stålverk troligen att betyda mycket. Det innebär bl.a. att en betydligt större del av den svenska järnmalmsproduktionen förädlas inom landet, vilket i sin tur ger arbetstillfällen, Vid Stålverk 80 kommer t.ex. ca 2300 att direkt få arbete, indirekt blir det ca 5000. De privata specialstålverken kan också, om de finner det lönsamt, köpa sina stålämnen från detta statliga stålverk, vilket innebär att deras beroende av utländska förädlare minskar och landets som helhet importutgifter minskar.

Lägger man till Stålverk 80-planerna på ett statligt oljeraffinaderi blir det allt klarare att staten håller på att snabbt skaffa sig en betydande ekonomisk bas. De dagar då staten fungerade som serviceapparat åt kapitalet genom att tillhandahålla förtryckarapparat, fungerande kommunikationer etc. och i övrigt ”höll tyst” är slut. I dess ställe kommer en stat med sina fingrar i allt och med en allt större ekonomisk bas. Och den ekonomiska basen stärker på sikt statens/SAP gentemot monopolkapitalet. Att tala om en ökad integration mellan delar av monopolkapitalet och en framväxande statskapitalism är därför väl på sin plats.

Insikten om denna utveckling härleder oss inte att som vissa andra, t.ex. kontinentala kommunistpartier och vårt eget ”älskade” SKP försöka ena hela folket i kamp mot staten och monopolkapitalet. I ett samhälle som det svenska är varje allians med borgerliga fraktioner ett steg mot den kommande revolutionens degenerering

Vidare i den ekonomiska utvecklingen. Vi ska titta närmare på kapitalisternas försök att hejda profiternas fall. Ett medel som är väl använt är att flytta produktionen till länder med lägre löner och andra för kapitalet förmånliga villkor. Det svenska kapitalets investeringar har också mycket riktigt ökat i utlandet. 1960 till 1965 ökade svenska företags tillgångar i utlandet med 105 procent och under den följande femårsperioden ökade de med ytterligare 127 procent. Tillgångarna uppgick 1970 till nästan 18 miljarder kronor. Svenska företag ligger också väl framme internationellt då det gäller utlandsinvesteringar, på tredje plats då det gäller direkta investeringar i utlandet i procent av inhemska investeringar i tillverknings- och gruvindustri och på fjärde plats då det gäller direkta investeringar i procent av exporten.

De företag som ökade sina investeringar utomlands var främst monopol/export-industrin. Trots detta expanderade dessa företag mest även på hemmamarknaden, vilket ger en god uppfattning om monopolkapitalets särställning inom den svenska ekonomin. De stora utlandsproducerande koncernerna (1970 var de 107 st), som svarar för 40% av den totala sysselsättningen och 55% av den totala industriexporten, ökade antalet anställda under perioden 1965-70 med 6% – i utlandet var ökningen 24%, fyra gånger så stor. Dessa företags försäljning ökade under samma period med 36% på den svenska marknaden och med 84% på världsmarknaden.

Mönstret framträder här klart: monopolkapitalet förlägger en allt större del av sin expansion till utlandet och blir på kuppen mindre beroende av den svenska staten. Samtidigt stagnerar och tom. minskar de icke-monopoliserade branscherna inom den svenska ekonomin så att antalet industrianställda minskar. För SAP blev det ett obehagligt uppvaknande.

Den stagnerande profiten fick emellertid ytterligare ett resultat och det var att frågan om en svensk anslutning till EEC åter blev högaktuell. Monopolkapitalet var för ett fullt medlemskap. För SAP var frågan inte så enkel. Ett inträde skulle vara det samma som att ge kapitalet fria händer och minska statens och SAP:s möjligheter att påverka situationen. SAP/LO-apparatens unika maktställning skulle klart undergrävas i ett utvidgat EEC. SAP hade dessutom arbetarklassen att ta hänsyn till. Utvecklingen för socialdemokratin i Norge och Danmark, där den tagit ställning för inträde, var inte precis uppmuntrande. Något måste dock göras. EEC:s tullmurar var en vinstsänkande faktor och drev på kapitalflykten. Resultatet blev en kompromiss, ett frihandelsavtal. Detta avtal innebar, att 85% av de svenska industrivarorna inte är tullbelagda från 1977, de resterande 15 procenten utgörs pappersprodukter, som blir tullfria 1983 och specialstål, legeringar, bly m.m. som blir helt tullfria 1979.

Trots detta avtal om tullreduceringar hamnar en mycket stor del av det svenska monopolkapitalets investeringar just inom EEC. För att ta ett exempel: 1973 investerade svenska företag för 1 500 miljoner kronor i utlandet, hälften av dessa gick till det utvidgade EEC, EG.

Sammanfattning

SAP:s allians med och stöd åt monopolkapitalet har lett till ett läge där monopolkapitalet blir allt mäktigare och självständigare i förhållande till staten/SAP. Den svenska marknaden slukar en allt mindre del av dessa företags produktion och de blir allt rörligare internationellt. Följaktligen har deras beroende av och band till Sverige minskat. SAP:s politik började kosta mer än den smakade. De regionala olikheterna ökade. Inte nog med att Norrland blev glesbygd, även delar av södra Sverige drabbades. Arbetslösheten ökade starkt, eftersom SAP:s politik drev på en utveckling som innebar att hela industribranscher lades i ruin eller gick i landsflykt. De internationellt sett höga arbetarlönerna ledde också till hög kapitalintensitet och stor kapitalexport även inom de gynnade monopoliserade branscherna.

Med all önskvärd tydlighet ser vi här det omöjliga i att i längden hålla både arbetarklassen och ens delar av borgarklassen nöjda. Ovanstående faktorer underminerar SAP:s ställning och lägger grunden till revolutionära strömningar inom arbetarklassen. (Jämfört med lugnet under 50- och stora delar av 60-talet innebar de ”vilda” strejkerna ett enormt uppsving i klasskampen.) SAP blev och blir i ökad utsträckning tvunget att lägga om sin politik. Den höga arbetslösheten gör det politiskt och på sikt, sett ur statens synvinkel, ekonomiskt ofrånkomligt att SAP börjar stödja även små och mellanstora företag och branscher som tidigare drivits i botten.

Fortfarande finns det industribranscher som går starkt tillbaka, trots den blommande högkonjunkturen. Under 1973 då den totala industriproduktionen steg med 8% (1972 var ökningen innan konjunkturomsvängningen 2%) fördelade sig produktionsökningarna respektive minskningarna på följande sätt:

Tab 12a: Branscher som gick framåt

Jord och stenvaru 12%
Pappers 10%
Järnmalmsgruvor 9%
Järn, stål och metallverk 7%
Livsmedel 6%
Massa 6%
Verkstad 6%
Trävaru 5%
Textil 4%

Tab 12b: Branscher som gick tillbaka

Beklädnad 12%
Sko 8%
Lädervaru 7%
Päls 7%
Garverier 7%
Gummi 1%

Inom flera av de branscher som gått tillbaka kommer vi med all sannolikhet att få uppleva statliga ingripanden och stödåtgärder och det av främst arbetsmarknads, regional och försvarspolitiska skäl. Speciellt torde sko, läder och vis beklädnadsindustri ligga bra till för detta stöd. Det ”nya” i statens/SAP:s politik är att även om monopolkapitalet tjänar mest på den, så får även andra kapitalgruppar del av statens gåvor. För att binda monopolkapitalet till Sverige, dvs. för att få någon som helst kontroll över det, gäller det för staten/SAP att få Sverige att framstå som ett bättre alternativ än något annat land. En välvillig kreditpolitik är viktig och med tanke på investeringsbanken och den s.k. fjärde AP-fonden får man nog tillstå att Staten uppfyller de flesta krav i detta hänseende. Stöd åt forskning och utveckling är en annan hörnpelare, och inte heller här torde kapitalet ha några allvarligare klagomål: mellan 1975 och 1979 ska satsas ca 15 miljarder på just forskning och utveckling. Den kanske viktigaste förändringen är dock det faktum att staten i ökad utsträckning driver produktion i egen regi, dvs. att utvecklingen mot statskapitalism har skjutit fart. Staten driver nu tom. en aktiv forskning för att söka ta fram produkter som hittills importerats och som med vinst skulle kunna produceras inom landet. Ett första exempel det av staten via Svetab och Dunlop ägda företaget som ska producera bilfälgar i Umeå. Staten är majoritetsägare och kontrollerar således företaget.

I Sverige torde förutsättningarna för statskapitalism särdeles goda. Här finns en stat som länge haft ett jämförelsevis stort inflytande över ekonomin (Sverige är t.ex. där de offentliga utgifterna, räknat i procent av BNP, är störst). Här finns en korporativ struktur – LO-staten – som bara behöver byggas ut och få större befogenheter. Slutligen finns här en politisk/administrativ apparat, SAP och stora delar av statsapparaten, som inför sig själv kan motivera ett ökat statligt ägande.

Staten/SAP köper andelar i vanliga privata företag och att denna utveckling kommer att fortsätta förstår man bl.a. av att ASSI och Domänverket ska gå samman om att köpa andelar i mindre och mellanstora företag. Detta att staten äger delar av privata företag ökar naturligtvis dess möjligheter att påverka och i viss mån kontrollera dessa företag. Staten nöjer sig inte som tidigare med att köpa upp bankrutta privatföretag, utan går via Statsföretag AB in och köper företag med goda framtidsprognoser. Nu senast köpte ASSI in Örebro Pappersbruk och andra exempel är MoDo Kemi och Husqvarna Borstfabrik. Och även om antalet sysselsatta ännu är relativt lågt växer det snabbt. De produktiva jätteinvesteringarna, Stålverk 80, Uddevallavarvet, ASSI och ett nytt oljeraffinaderi är exempel på statliga inköp under senare år.

1970 hade de statliga bolagen totalt 61 316 anställda. Ungefär en tredjedel eller 23 413 av dessa var sysselsatta inom industrin. Sedan 1970 har mycket hänt och utvecklingen mot ökad statlig aktivitet har skjutit fart på allvar, påskyndad av konjunktursvängningarna. Så hade t.ex. Statsföretag AB 1973 ca 37 000 anställda, vilket motsvarar ca 4% av det totala antalet industrisysselsatta. Detta antal ökar hastigt, men visar ändå inte statens verkliga inflytande, då företag där staten är hälftenägare eller har stora andelar (t ex Eiser, Uddcomb) inte är medräknade.

SAP:s politik stärker statens ekonomiska inflytande och ökar dess möjligheter att begränsa de mest skadliga yttringarna av den i kapitalismen inneboende irrationaliteten och gör den på sikt mindre tvungen att krusa för monopolkapitalet. Möjligheterna att förvalta kapitalet rationellt begränsas dock starkt av världsmarknadens stora betydelse för den svenska ekonomin.

Inför integreringen av statligt och privat kapital och den snabba tillväxten av en helt statskapitalistisk sektor av ekonomin blir kampen mot kapitalet (privat och statligt) allt mer beroende av:
a) ett totalt brott med alla de institutioner som nu är en reell och viktig del av den kapitalistiska statsapparaten. Främst gäller detta fackföreningarna. Alla försök att erövra eller omvandla dessa måste avvisas som både omöjligt och kontrarevolutionärt.

b) en långt gående koordinering och förenhetligande. I ett längre perspektiv är de lokala klasstriderna och de enskilda initiativen dömda till isolering och nederlag om inte en fungerande nationell och internationell samordning kommer till stånd. Det finns dock en risk att apatin och känslan av maktlöshet kommer att växa inför denne väldige motståndare. För den revolutionära vänstern måste därför frågan om att stödja alla initiativ till arbetarklassens självständiga organisering och handlande bli avgörande för hela dess existensberättigande.

BK

Noter

1. Att en klass eller en fraktion av en klass är hegemonisk betyder att den har en dubbel funktion på den politiska nivån. Den har en speciell dominans över de övriga klasserna/klassfraktionerna och den framträder som representant för hela folkets, hela nationens intressen.

2. Med kapitalets koncentration menas en ökad ansamling (ackumulation) av kapital inom de enskilda företagen. Tendensen att plöja ner allt större delar av vinsten i företagen framtvingas av konkurrensen.

3. Man säger att kapitalet centraliseras, då företag går samman eller köps upp av andra företag. Orsakerna är många, men några av de viktigare är konkurrens, stordriftsfördelar och kravet på allt mer kapitalkrävande investeringar.

4. Kapitalets organiska sammansättning ökar, då det konstanta kapitalets andel av det totala kapitalet, kvoten k / (k+v), ökar.

5. Mellan 1965 och 1970 minskade antalet industrisysselsatta med 17 000 eller 2%.

6. Detta berodde bl.a. på utslagningen i icke monopoliserade branscher och på kapitalexporten.

7. En del företag förlägger produktionen till låglöneländer, medan andra bara läggs ner och kapitalet slussas till mer lönsamma investeringsobjekt, t.ex. till monopolföretagen, vilka alltså ytterligare stärks.

9. Hela branscher, som teko-industrin, började flytta till låglöneländer som Portugal och Finland och småbourgeoisin konkurrerades ut i allt snabbare takt. Antalet arbetsställen med mindre än tio anställda minskade t.ex. med 5 202 enheter mellan 1950 och 1964, mellan 1951 och 1964 minskade antalet detaljhandelsbutiker med ca 12 000 och mer än 125 000 småbrukare torde ha bortrationaliserats mellan 1950 och 1967.

10. Att detta nu slagit tillbaka på kapitalisterna i form av ökad personalomsättning, frånvaro, olyckor, kassation, slitage, sabotage etc. och att de därför är pigga på att pröva nya lönesystem, t.ex. meritvärdering, som minskar dessa olägenheter, det är en annan historia.

11. Under perioden 1965-70 minskade, som tidigare nämnts, antalet industrisysselsatta med 2%. Och trots att antalet anställda inom den offentliga sektorn ökade betydligt förslog det inte på långt när. Från slutet av 60-talet ökade arbetslösheten och nådde länge sedan skådade höjder 1973. Även nu under de s.k. högkonjunkturen är ca 1,8% av den yrkesverksamma befolkningen utan arbete. Detta är officiella siffror där alla beredskapsarbeten, all arbetsmarknadsutbildning t.ex. inte är medräknad, varför de korrekta siffrorna torde vara betydligt högre.

12. Under perioden 1960-72 minskade antalet invånare i skogslänen, dvs. Norrland plus Dalarna och Värmland, med ca 50 000 medan övriga Sverige ökade med nästan 700 000.