Innehåll:

• Människans anpassningsförmåga
• Allt lugnt i Australien!
• En utredning om utredningar
• Attentatet mot RPK
• Mentalhälsokampanjen
• Anpassning
• Litteratur att läsa

Psykiatrin i borgarklassens tjänst

Vad beror det på att en människa uppträder "avvikande", d.v.s. på ett sätt som inte anses normalt i det samhälle vi lever i? Vad kan det ha för orsak att hon t.ex. blir kriminell (gör saker som samhället förbjuder), vägrar arbeta eller sjunker in i sin egen värld, i sinnessjukdom?

Är det fel på människan eller är det fel på samhället?

Den här frågan har diskuterats i evighet. Att vi ändå tar upp den beror på att vi tror att saken ännu inte är utagerad, de många inläggen till trots.

Det sägs ofta att orsakerna finns både hos individen och samhället. Det är enkelt att säga. Frågan är i hur stor utsträckning det beror på den ena eller andra faktorns och hur dessa två faktorer samverkar.

De som tycker att det här samhället är perfekt, eller näst intill, brukar hävda att det huvudsakligen är fel på individen, och skulle det vara något snett med samhället så har det absolut inte att göra med det ekonomiska systemet eller något mera grundläggande, utan en taskig uppväxtsituation (trångboddhet t.ex.) eller liknande. För att underbygga sin åsikt brukar man ofta dra fram sådana saker som att schizofreni (en av de vanligaste mentalsjukdomarna) är ärftlig, eller att vissa typer av kriminalitet har rent "kliniska" orsaker, t.ex. att sexmördare ofta har fel på sin kromosomuppsättning (s.k. känslokalla psykopater).

De som företräder den motsatta ståndpunkten, att det huvudsakligen är samhällets fel, brukar peka på att kriminalitet och andra avvikelser brukar vara högre i länder med stora klasskillnader, utbredd fattigdom, o.s.v.

Nu är frågan: Vilka har intresse av att framställa det som om det huvudsakligen är fel på individen? Givetvis de som vill bevara det här samhället. Och vilka är de? I första hand borgarklassen och de som är uppköpta av den, eller av andra skäl går deras ärenden.

Vilka har intresse av att framställa det som huvudsakligen samhällets fel? Först och främst de som önskar störta borgarsamhället och ersätta det med ett socialistiskt samhälle, men även en del som är ute efter att söka reformera kapitalismen, åstadkomma en "kapitalism med mänskligt ansikte". Till den senare kategorin hör diverse vänstersossar och vänsterliberaler.

Människans anpassningsförmåga

Vår ståndpunkt kan kort uttryckas så här: För det första är inte människan "konstruerad", rent biologiskt, för ett samhälle av den typ hon lever i. Den mänskliga rasen har varit stort sett oförändrad i bortåt 50.000 år, men det är först de senaste 8.000-10.000 åren som hon levat i någorlunda "civiliserade" samhällen. Det anmärkningsvärda är inte att så många "faller igenom" och börjar uppträda avvikande, utan tvärtom, att huvuddelen av jordens befolkning trots allt anpassat sig som den gjort efter de rådande förhållandena.

Men olika samhällen ställer olika höga krav på människorna. I en del finns ganska stora marginaler att röra sig inom innan man klassas som "avvikare", i andra är det betydligt lägre tak. Man kan säga, att varje samhälle, genom själva sin sociala struktur, ger utrymme för eller snarare frambesvärjer en viss mängd avvikande beteende. Ett visst samhälle är konstruerat så att det får den och den procenten alkoholister per tusen invånare på halsen, den och den mängden egendomsförbrytare, etc., etc. Det är ingen slump hur många alkoholister och egendomsförbrytare det finns i ett visst samhälle. Antalet kan bara ökas eller minskas genom ingrepp i samhällsstrukturen.

Men, frågar man sig, varför är det just den och den som blir alkis, varför är det just den och den som snattar i kyldisken? Finns det inte tusentals andra som har det minst lika djävligt som dem? Förvisso. Det finns givetvis skillnader vad gäller karaktärsstrukturen. Detta gäller också benägenheten, eller rättare sagt förmågan, att inordna sig i ett snett och omänskligt samhälle. Man skulle gradera ett helt lands befolkning, t.ex. Sveriges, från nr 1 till nr 8.000.000, och nr 1 skulle då vara den person som är mest benägen att uppträda avvikande, och nr 8.000.000 följaktligen den person som under nästan vilka yttre förhållanden som helt är ett mönster av laglydighet, arbetsvillighet och "mental hälsa". Om den sociala strukturen i Sverige är av en sådan beskaffenhet, att den ger utrymme för låt säga 100.000 "avvikare", så innebär detta att nr 1 - 100.000 på skalan "fyller upp" detta utrymme. I ett annat samhälle kanske bara nr 1 - 5.000, i ett annat nr 1 - 500.000.

Detta resonemang är naturligtvis bara en teoretisk modell, avsedd att belysa samspelet mellan sociala och individuella faktorer. Den tar t.ex. inte hänsyn till att olika människor drabbas olika hårt av samhällets utstötningsmekanismer. En person med en "kriminell läggning" kan födas i överklassen, men ha möjlighet att agera som en skurk "inom lagens råmärken", t.ex. i affärer. Han klassas givetvis inte som "avvikare". Låt oss exemplifiera vår modell:

Allt lugnt i Australien!

Psykiatrikerna brukar med förkärlek dra upp de "känslokalla psykopaterna", som vi tidigare nämnt. Det är alltså personer som är födda med en y-kromosom för mycket. Huvuddelen av de som i Sverige klassats som känslokalla psykopater har just denna genetiska missbildning. Och vad är en "känslokall psykopat"? Ja, de utmärks av att de är i total avsaknad av medlidande med någon människa utom möjligtvis de själva, brukar psykiatrikerna hävda. De kan begå de mest bestialiska brott. Nu hör det till saken, att på ett ställe på jordklotet är upp till var femte individ av manligt kön utrustad med en y-kromosom för mycket, nämligen i Australien. Detta sammanhänger med att Storbritannien tidigare begagnade Australien som straffkoloni. En stor del av Australiens befolkning är alltså ättlingar till de mest "förhärdade" brottslingarna i Storbritannien.

Om det nu förhöll sig på det sättet, att en "känslokall psykopat" löpte amok bland sina medmänniskor helt beroende av den sociala strukturen i det samhälle han lever i, så skulle Australiens befolkning vid det här laget helt naturligt ha reducerats till noll. Men i själva verket är brottsligheten, inklusive våldsbrottsligheten, lägre i Australien än i t.ex. USA. Den sociala strukturen i Australien ger inte upphov till en så omfattande brottslighet och de flesta "känslokalla psykopater" lever ett helt "normalt" liv (vad som däremot är möjligt, och även troligt, är att de flesta våldsbrott som verkligen begås i Australien utförs av personer ur just denna kategori. Men det är en annan sak).

Avvikande beteende är alltså en följd av samverkan mellan individuella karaktärsdrag och sociala betingelser, där de sociala betingelserna bestämmer mängden avvikande beteende, alltså är s.a.s. "i sista hand bestämmande".

Om man granskar alla de utredningar om psykopater och andra "avvikare" som producerats av det nitiska utredningsväsendet i det här landet, finner man föga eller intet av denna insikt. Det spelar sedan ingen roll om man läser 1885 års lösdriverilag eller Kungl Maj:ts instruktion för statens rättspsykiatriska stationer av år 1966. Trots ett avstånd i tiden på 81 år har ingenting i grund förändrats vad gäller synen på "avvikarna". Samma totala oförmåga - eller ovilja - att gå till botten med det man söker komma till rätta med.

Låt oss ta och granska detta monument av utredningar. Det är ingen uppbygglig läsning.

En utredning om utredningar

I 1926 års betänkande angående reformering av 1885 års lösdriverilag framhåller man att "man med skäl kan tala om en betydande samhällsfara från lösdrivarnas sida". Utredningen slår fast att "lösdrivarna äventyrar andra samhällsmedlemmars säkerhet till person och egendom" (det där känner vi igen från moderaternas valaffischer), "att de, ju djupare deras förfall är, förorsakar det allmänna allt större kostnader i form av sjuk- och fattigvård m.m. och att lösdriveriet, om det får florera utan reaktion från samhällets sida, innebär en betydande fara för ungdomens sundhet och samhällsduglighet".

Vi får förmoda att "sunda och samhällsdugliga ungdomar" var sådana som frivilligt slet ut sig i kapitalisternas fabriker, med en sång på läpparna och "Arbete befordrar hälsa och välstånd" som ledstjärna.

1937, i efterdyningarna av det tidiga 30-talets depression som drev 10.000-tals ut på vägarna, tillsätts av riksdagen en särskild lösdriverilagstiftningskommitté. Två år senare är man färdiga med sitt förslag till ny lagstiftning, som läggs ut på remiss till diverse instanser. I socialstyrelsens remissvar anför en reservant att "korrektioner bör intas i gällande strafflag gentemot dem, som inte vill leva enligt gängse och vedertagna moralbegrepp".

Efter ett decenniums diskussion kommer 1948 års lösdriveriutredning fram till att tidpunkten för ett upphävande av lösdriverilagstiftningen måste i viss mån göras beroende av lösningen på psykopatvårdsproblemet, vilket är föremål för särskild utredning av tillkallade sakkunniga, 1947 års psykopatvårdsutredning".

På vilka grunder sammankopplar man begreppet psykopat med begreppet lösdrivare? Hårdrar man den principen borde man spärra in - bara för att ta ett exempel - den s.k. Jesus-rörelsen, vars medlemmar endast i undantagsfall har något ordnat arbete och kuskar land och rike kring. Man är det något godtagbar motivering varför de skulle vara i behov av vård på mentalsjukhus?

Hur definieras i moderna psykiatrikerkretsar en psykopat? Byråchefen i socialstyrelsen Sven-Hugo Ryman bords väl vara auktoritet på området:

"Åtminstone tidigare har psykopaterna brukat inordnas under en grupp psykiskt abnorma med utvecklingsrubbningar på känslo- och viljolivets områden, som är så svåra att de kunnat påvisas redan under den tidiga barndomen. Svårigheter har emellertid mött att ställa en på medicinska grunder hållbar diagnos (vår kurs.) på de olika psykiska avvikelser som kan hänföras till ett psykopatibegrepp med ovan angivet innehåll. Detta har lett till att många psykiatriker numera föredrar att tala om sociopati, varigenom tyngdpunkten i diagnosen förskjutes till individens attityd till samhället eller snarare samhällets uppfattning om denna attityd. Med en sociopat förstås sålunda en person som har framträdande svårigheter att anpassa sig till samhället, utan att detta kan påvisas ha sin grund i något visst bestämt sjukdomstillstånd (vår kurs.)."

I Sovjetunionen brukar man ställa diagnosen "schizofreni" på de politiskt obekväma personer man spärrar in på mentalsjukhus. Man vill i alla fall uppehålla fiktionen att det skulle vara fråga om vård av en psykisk sjukdom. I Sverige har vi byråchef Rymans ord på att man inte ens på papperet behöver vara mentalsjuk för att åka in för "vård", det räcker med att samhället inte gillar en attityd man har till detsamma.

Sen har utredningarna valsat om varandra fram till 1966, och en stor del av diskussionen gällde om man skulle bygga särskilda psykopatsjukhus, eller om psykopaterna skulle stoppas in i de vanliga mentalsjukhusen. Några speciella psykopatsjukhus blev det emellertid inte. Däremot beslöt man sig för att bygga ett antal s.k. rättspsykiatriska stationer. I dessa "stationer" skulle man hålla folk som begått något "brott" (dit hörde bl.a. att snyta sig i en näsduk påminnande om svenska flaggan) inspärrades i avvaktan på "rättspsykiatrisk undersökning", vilket brukade tillgå så att en klåpare till psykiatriker noterade hårlängd, ev. skäggväxt, FNL-märke och liknande attribut och på grundval av denna diagnos avgjorde om man var i behov av mentalvård eller inte.

Kungl Mag:ts instruktion för statens rättspsykiatriska stationer trädde i kraft 1967, och det var i samband med att man byggde den första stationen i Lund som helvetet brakade löst och hela psykiatrin, och främst rättspsykiatrin, hamnade i skottgluggen. Vad hände?

Attentatet mot RPK

Den 30 januari 1970 brändes Rättspsykiatriska Kliniken (RPK) i Lund ner till grunden, natten före invigningen. Det var en grupp vänsteranhängare, och sålunda utlöste ett ramaskri i borgarpressen. De skyldiga uppspårades efter ett tag och ställdes inför rätta.

Vad var deras motiv? Den frågan kanske bäst besvaras av ett citat från en av de åtalades försvarstal:

"Då får jag säga det först, att jag tyckte det var märkligt när åklagaren jublade övar möjligheterna att påverka debatten genom de konventionella kommunikationskanalerna. De är i praktiken stängda för dem som hyser obekväma åsikter... Enligt undersökningar om litteraturkonsumtionen så är det socialgrupp I som huvudsakligen läser debattböcker. Så åsiktsfriheten har nog sina gränser. Och denna debatten (om rättspsykiatrin, vår anm.) har ändå pågått i cirka trettio år. Tycker verkligen åklagaren att det är så underligt att vi blivit otåliga nu?... Dessutom är ju hela RPK en olaglig handling förutom att den är inhuman. Vårdtiden är föreskriven till sex veckor; den är sällan mindre än åtta månader."

"Den undersökning man ska syssla med här är verkligen en lustig historia, den gör anspråk på att vara vetenskap... En av kriterierna på att man ska hamna på rättspsykiatrisk undersökning - jag har mycket noga gått igenom dom här dokumenten - den lyder så här, ordagrant, att om man 'uppträder störande i lägenhet eller trapputrymme samt bökar ljudligt nattetid' åker man på rättspsykiatrisk undersökning. Överhuvudtaget är det formulerat på ett sådant sätt, att man kan plocka in människor på helt andra grunder än psykiatriska, rättsliga eller rättspsykiatriska. Jag ser det på det här sättet att mental ohälsa, likadant narkomani, kriminalitet eller alkoholism, är symptom på ett sjukt samhälle. Detta uppkommer som följd av trycket på individen genom statusjakt, stress, konformism, indoktrinering, konsumentslaveri, miljöförstörings ökat arbetstempo, byråkrati o.s.v. Parallellt med detta tryck ökar också behovet av eskapism; där har vi narkomanin. Sen alkoholismen, det beror på arbetarens tröst i flaskan för ett monotont och nedbrytande arbete på en hopplös arbetsplats. Och kriminaliteten, och särskilt egendomsbrotten, beror på orättvis egendomsfördelning. Men istället för att angripa roten till dessa missförhållanden, det ekonomiska systemet, så angriper man dom människor som brutits ner till giftslaveri, våldsbrott och sinnessjukdom av det politiskt, socialt, kulturellt och ekonomiskt perversa svenska samhället."

Vad fick då attentatet för konsekvenser? Ja, först och främst att de åtalade åkte in på några år. Men det var ju vad man hade att räkna med. Vad åklagaren och de övriga "rättsvårdande myndigheterna" å sin sida knappast hade räknat med var en mäktig solidaritetsdemonstration i Lund samma dag som rättegången ägde rum. Vad man heller inte räknat med var att debatten om rättspsykiatrin flammade upp och att i stort sett samma kritik som attentatsmännen förde fram nu hördes från allt fler psykologer och psykiatriker. Debattböcker och artiklar publicerades, liksom en långfilm med samma tema. RPK-grupper, som tog till uppgift att stoppa vidare utbyggnad av RPK-kliniker, där sådana var planerade, startades. I Umeå lyckades man åtminstone temporärt stoppa alla planer på en klinik. Det skedde på ett tumultartat möte, där kommunalgubbarna fick grundlig information om vad saken gällde.

I samma veva kom man att börja syna den s.k. mentalhälsokampanjen, som startats något år tidigare i Folksams (!) regi.

Mentalhälsokampanjen

"Mental hälsa" - en aktion för ökad förståelse och samhörighet inom arbetslivet". Så löd mottot för den "informationskampanj"

som drogs igång av försäkringsbolaget Folksam hösten 1969. Huvudmaterialet bestod av två böcker, Individ, personlighet och medmänsklig miljö av Curt Åmark (överläkare på Långbro sjukhus) och Arbete och mental hälsa av Erland Mindus (företagsläkare vid Statens Vägverk). Herrar Mindus och Åmark presenterades i skilda sammanhang som "framstående psykiatriker". Även en ytlig granskning av respektive alster ger vid handen att de hushållat väl med sitt eventuella kunnande. Sällan har man sett så mycket skit komprimerad på 270 sidor som i Mindus Arbete och Mental hälsa.

Curt Åmark ägnar en stor del av sin framställning åt "konstitutionstyper", en från 1800-talet härstammande metod att koppla samman en viss kroppsbyggnad med en viss psykisk läggning. En metod som idag endast torde ha musealt intresse. Men det är likväl viktigt, enligt Åmark, att känna igen den "schizoide" på dennes "originella och ovanliga hobbies", den "hysteroide" som "lätt blir en opålitlig bedragare", den "ixoide", som "gräver ner sig i andras olyckor", och den "cyklotome" som är "godmodig och trivsam bland vänner och arbetskamrater".

Om Åmark varit kroppsläkare hade han säkert sysslat med åderlåtning.

Men värre än de bägge läkarnas allmänna okunnighet i ämnet är de politiska värderingar och attityder som färgar deras epistlar.

Så här beskriver Åmark konflikter på arbetsplatser:

"Företagaren har rollen av familjefar i förhållande till de anställda och sörjer för ekonomisk, social och existentiell trygghet. De anställda blir innehavare av mer eller mindre utpräglade barnroller i förhållande till företagaren och av syskonroller i förhållande till varandra. Vid konflikter kan beroende och oberoende, aggressivitet och libidinösa behov spelas ut, precis som i familjekonflikterna."

Protesterande arbetare ses här närmast som barn i trotsåldern.

Åmark är helt ur stånd att se att konflikter kan orsakas av objektiva sociala förhållanden, t.ex. ägandeförhållanden, som innebär exploatering. När han talar om konfliktlösning blir det därför bara fråga om att återställa jämvikten.

Mindus samhällssyn överensstämmer ganska bra med Åmarks. Också Mindus beskriver samhället som om det saknar grundläggande motsättningar. Nyckelordet är balans. Det råder harmoni, inte motsättningar mellan arbetsköpare och arbetare.

"Likaså ger mogenheten hos de stora arbetsgivare och arbetstagareorganisationerna med sin invanda 'Saltsjöbadsanda' en mera avspänd, hänsynsfull och vänlig ton ..." (citat Mindus)

Anpassning

Hela problemet blir för Mindus att anpassa människan till samhället. Om möjligheterna att förändra samhället diskuterar han givetvis inte. Samhället ses ju som harmoniskt.

Det finns enligt Mindus olika egenskaper hos människan som förhindrar en anpassning. Omognad är en sådan egenskap. Mindus säger att det som kännetecknar den "omogne" är att han anser sig vara föremål för orättvisa, och att han anser arbetsköparen "omöjlig". Den "omogne" skyller svårigheterna på "ett omöjligt samhällssystem". Han åstadkommer konflikter, och konflikter är ett hot mot människans anpassning till samhället.

Mindus psykologiserar på ett nästan skrattretande sätt. Ibland undrar man om inte hela hans magnifika verk är en blodig drift med arbetsköparideologin. Särskilt när han slår fast att människan, för att uppnå en lyckad form av anpassning, måste sänka sin "anspråksnivå" och åstadkomma en lycklig "resignation".

Kanske var det just detta, att "Mentalhälsokampanjen" så uppenbart gick arbetsköparnas intressen, som gjorde den omöjlig och ledde till att hela projektet så småningom rann ut i sanden. Försöket kommer dock helt säkert att återupptas om några år, med nya, "framstående" psykiatriker som staffagefigurer. Och det blir personer som lärt av sina föregångares misstag och snirklar in sitt samförstånds- och klassamarbetsbudskap i en mer neutral språkdräkt.

Den etablerade psykiatrin har alltid tjänat och kommer alltid att tjäna reaktionära och samhällsbevarande syften. Och även om det finns tecken på att en radikal psykiatri vinner insteg, måste vi alltid minnas att det så länge det här samhället består kommer att finnas psykiatriker som är villiga att prostituera sig för de ekonomiska makthavarna.

Litteratur att läsa:

Lunds Fria Press, nr 3/1970 (om attentatet på RFK)

Konsten att dressera människor (Prisma)

Psykoanalys och marxism, del I (Cavefors)

Psykoanalys och marxism, del II (Röda Bokförlaget)

Pockettidningen "R" (Prisma)