ARBETARMAKT
Workers' power league
Presentation
Nyheter
Plattform
Rådsmakt
Arbetarpress
Arbetarmakt
Bilder
English
Kontakt
 
Föregående sida
 
Vi finns också på:
Facebook
Wikipedia

Strategi och taktik

- ett klargörande av begrepp samt dess användning i det revolutionära arbetsplatsarbetet

Frågan om strategi och taktik har diskuterats inom arbetarrörelsen ända sedan 1:a Internationalen. Hos de mindre insatta medlemmarna och hos sympatisörerna till de olika socialistiska och kommunistiska organisationerna har dock de här två termerna varit ganska dimmiga begrepp. Detta kan i viss mån förklara varför t.ex. Komintern kunnat göra taktiska helomvändningar utan större motstånd från basen. Som vi ser det hör inte frågan om strategi och taktik hemma på någon slags "högre" plan, tillsammans med dialektikens innersta hemligheter, utan vad frågeställningen gäller är något som även den lösaste sympatisör måste ha klart för sig.

I vissa fall tycks de här två termerna, strategi och taktik, bara ha någon slags dekorativ funktion, därför att man läst någonstans att man måste ha en strategi och taktik. Och om man i verkligheten har en politisk praktik, som är rent spontanistisk och opportunistisk, så placerar man lämpligen det strategiska perspektivet så långt framåt i tiden som möjligt, t.ex. för att undvika besvärliga frågor från grundcirkeldeltagare, som undrar vad det eller det jippot har med den politiska strategin att göra. Man kan, som exempelvis KFml(r), säga att kommunismen är målet och socialismen är strategin för att nå dit. Något sådant skulle säkert vilken superanarkist som helst skriva under på. Men det kan inte tjäna som någon vettig handlingslinje i kampen, fyller inte någon funktion som ett redskap för att verkligen nå kommunismen. Det blir bara två tomma ord man bollar med.

För det första: vad innebär de här två begreppen, strategi och taktik? Normalt brukar man definiera strategi som en handlingslinje på lång sikt, medan taktik är idéer om hur man bör agera på kort sikt. Det här är naturligtvis en mycket elementär definition. Och alltför vag för att kunna användas. Man måste

  1. sätta strategin och taktiken i relation till en viss bestämd målsättning, annars blir begreppen innehållslösa, någonting som starkt påminner om Bernsteins berömda tes - "rörelsen är allt, målet är intet";
  2. slå fast vilka, t.ex. vilken organisation, som ska tillämpa strategin och taktiken;
  3. fastställa gentemot vilka, eller i förhållande till vad, som strategin och taktiken skall användas.

För att vi ska få någon som helst rätlinjighet och konsekvens i valet av kampmetoder, ett handlingsmönster i klasskampen, så kan vi helt enkelt inte sätta den strategiska målsättningen så långt framåt i tiden som till det kommunistiska samhället. Varför? Svaret ligger i det enkla faktum att mål och medel inte kan vara fullständigt separerade från varandra. Målsättningen å ena sidan och strategin för densamma står i ett inbördes beroendeförhållande. Det är nämligen inte bara målet som bestämmer medlen; de använda medlen återverkar i viss mån på det slutliga resultatet. Har man använt sig av en felaktig strategi kanske man visserligen lyckas krossa borgarklassens välde, men det är inte så säkert att man istället för borgarna fått en arbetarrepublik. Var hittar vi länken mellan å ena sidan ett klasslöst samhälle, där inga lagar, ingen repressiv makt existerar, där folk "fritt träder i förbund ned varandra" [Marx] (för att inte tala om den medvetandenivå ett sådant samhälle kräver), å andra sidan de former under vilka kampen skall föras idag, under kapitalismen? De enda konsekventa företrädarna för en sådan linje som KFml(r):s tidigare omnämnda är i själva verket flummarna; naturromantiker och idealister av olika slag, som försöker leva idag som om kommunismen redan var ett faktum.

Däremot hittar vi en länk mellan socialismen och kampformerna under kapitalismen. Den länken är arbetarklassens organisering som klass för sig. Med klass för sig menar vi en social klass som, förutom att den objektivt är en klass, också subjektivt är klar över att den är en klass, och drar konsekvenserna av det, d.v.s. söker organisera sig för att hävda sina långsiktiga intressen, som då det gäller arbetarklassen är att ta makten i samhället. Begreppet klass för sig är skilt från begreppet klass i sig, som innebär att klassen förvisso objektivt är en klass, och på grund av det ekonomiska förtrycket tar upp en spontan kamp. Klass-i-sig-organisationer är sådana som fackföreningar, strejkkommittéer o. dyl. D.v.s. det är sådana organisationer som går emot kapitalet, men inte ifrågasätter dess berättigande. Exempel på klass-för-sig-organisationer är arbetarråd och arbetarmilis.

På vad sätt är arbetarklassens organisering som klass ett utmärkande drag för det socialistiska samhället? I vår uppfattning av hur socialismen ser ut ingår arbetarklassens organisering som klass för sig som det viktigaste grundelementet. Vi ser socialismen som ett samhälle där arbetar klassen via sina egna organisationer, arbetarråden, besitter hela samhällsmakten. I ett socialistiskt samhälle är skillnaden mellan de som fattar och de som berörs av besluten är upphävd. Besluten fattas på stormöten av dem som påverkas av dem, t.ex. genom att ersätta systemet med förmän på industrierna med arbetslag som själva lägger upp arbetet. Där ett sådant förfarande är omöjligt använder man sig av ett system av valda och återkallbara delegater, som till skillnad från dagens riksdagsmän och kommunalgubbar riskerar att när som helst fockas om de inte sköter sitt jobb, och som dessutom inte får några extra privilegier eller förmåner (t.ex. högre lön) för sin syssla. Detta är principer som härstammar från Pariskommunen, och de är fortfarande lika effektiva när det gäller att förhindra uppkomsten av parasitära och byråkratiska skikt under socialismen. Det socialistiska samhället är alltså det samhälle där den grundläggande arbetsdelningen i alla utsugarsamhällen, samhällets hierarkiska uppsplittring, har upphävts, och skapat förutsättningar för upphävandet av all arbetsdelning.

Det socialistiska samhället bärs alltså upp av arbetarklassens organisering som klass för sig. Alla andra typer av "socialism" döms ut av denna definition. SOCIALISM ÄR ARBETARMAKT!

Men vi vet också, att det inte enbart är frågan om enbart en kvantitativ tillväxt av socialistisk medvetenhet och organisering under kapitalismen, utan att denna tillväxt sker enligt vissa bestämda mönster. Det sker en skiktning inom arbetarklassen i olika medvetandenivåer och medvetandeområden. Det blir i praktiken de mest medvetna som står i spetsen för kampen. Vi syftar inte här på begreppet "ledare" som uttryck för institutionellt ledarskap som i de urartade s.k. arbetarepartierna eller inom fackföreningsrörelsen. Vi syftar på ledare i moralisk och intellektuell bemärkelse (det s.k. informella ledarskapet). Den sortens ledarskap har ingenting att göra med somliga sekters anspråk på att utgöra arbetarklassens avantgarde.

Men de enskilda individerna inom detta avantgarde måste organiseras. De måste samordna sina insatser. Det avantgarde som är av störst betydelse för arbetarklassens organisering är det som vuxit fram på arbetsplatserna, även om det naturligtvis kommer att växa fram avantgarden inom t.ex. hyreskampen i proletära bostadsområden och liknande. Detta avantgarde på arbetsplatserna består av de militanter som lett den dagliga kampen, som alltid ställt upp när det varit bråk med ackordsättning, bristande arbetsskydd, övergrepp och trakasserier, stress och annat jävelskap, och framförallt de som suttit i strejkkommittéer eller på annat sätt tagit initiativ till organiseringen av illegala stridsåtgärder.

Vi kan idag se en organisering av detta avantgarde i hela Västeuropa (och utanför Västeuropa med, för den delen). I Sverige har det vuxit fram en hel flora av fabrikstidningar, och bakom den står grupper av militanta arbetare, som ibland sympatiserar med någon vänstergrupp, men ibland "bara" är klassmedvetna arbetare i största allmänhet.

De här grupperna av militanta arbetare har ett viktigt kännetecken, som vi inte får glömma bort. De har nämligen kommit tillsammans på eget initiativ, de har så att säga konstituerat sig själva. De här självutnämnda grupperna får vi inte blanda ihop med församlingar som valts av samtliga (eller näst intill) arbetare på ett stormöte eller genom något annat omröstningsförfarande, som t.ex. shop stewardskommittéerna i Storbritannien. Den första gruppen, de självutnämnda, som i Sverige ofta går under beteckningen "röda grupper" och liknande, skulle vi vilja beteckna arbetsplatskommittéer, för att ha någon gemensam term för den typ av organisering det gäller.

Om vi ska försöka fastställa några strategiska uppgifter för arbetsplatskommittéerna, så är naturligtvis den första att samla och organisera arbetaravantgardet, och att överbrygga den inom industrin påtagliga isoleringen mellan enskilda militanter, i perspektivet av att denna organisering och samordning av arbetaravantgardet är en nödvändig förutsättning för hela klassens organisering som klass för sig.

För det andra har arbetsplatskommittéerna den strategiska uppgiften att ta initiativ i den ekonomiska kampen. Man kan ju inte räkna med att revolutionen står för dörren för jämnan och bara sitta och vänta på att det ska smälla till. Genom att ta initiativ i den ekonomiska kampen drar man fler arbetare till arbetsplatskommittéerna och höjer medvetandet hos både avantgardet och hos arbetarklassen i stort.

Att ta initiativ i den ekonomiska kampen är emellertid inte samma sak som att leda den. Vad arbetsplatskommittén kan göra är att via flygblad eller sin fabrikstidning - och givetvis genom muntlig agitation - söka dra igång någon form av stridsåtgärd, vild strejk eller liknande, när man uppfattar det som nödvändigt, och när man anser att det finns förutsättningar för att uppmaningen hörsammas. Men uppgiften att leda kampen faller istället på strejk- och ockupationskommittéer, eller som i England shop stewardskommittéer, därför att dessa organ inte är självutnämnda avantgardegrupper utan röstas fram av alla arbetare, t.ex. på ett stormöte.

En tredje strategisk uppgift för arbetsplatskommittéerna är den roll de spelar i skapandet av en revolutionär organisation. För att en revolutionär organisation ska vara värd namnet, kräver vi dels att den omfattar den syn på socialismen som vi framfört tidigare, dels att den har en fast förankring i arbetarklassen. Arbetsplatskommittéerna tjänar alltså som en del i byggandet av en sådan organisation, då dess militanter i stor utsträckning kommer att hämtas från arbetsplatskommittéerna.

Vad gäller frågan om revolutionära krav tycker vi problemet mera hör hemma under rubriken taktik än strategi. Vi motsätter oss tanken på att bygga upp en strategi för socialismen kring ett batteri av krav, som man kör fram i alla möjliga och omöjliga situationer. Eller att rådbråka sina hjärnor med att snickra ihop paroller som "Utnyttja statsapparatens svårigheter" eller "Vänd ansiktet mot arbetsplatserna", som inte säger ett skit. Arbetarklassen är inte en flock som sätts i rörelse så fort de hör en viss magisk paroll, som tilltalar sinnena, så att hela problemet är att hitta den för situationen objektivt "riktiga" parollen. Tvärtom frågar sig arbetarna bl.a. vilka som ställer parollen, och det har minst lika stor betydelse för deras ställningstagande som om de tycker parollen i sig är riktig eller inte (se 1:a maj-firandet, t.ex.). Överhuvudtaget bör den socialistiska propagandan ha en mera resonerande och förklarande prägel än vad dom har nu. Han måste utröna innebörden i de krav och paroller man ställer. Det är inte så självklart som det kan tyckas för folk inom vänstern vad kraven och parollerna egentligen betyder, bl.a. därför att orden inte har riktigt samma betydelse i vardagsspråket som i "vänsterspråket". [För ett exempel på detta språkbruk, se RM 5]

Vad Förbundet Arbetarmakt beträffar, så avvisar vi både det system av "minimi-maximikrav" som stalinisterna för fram och det system av "övergångskrav" som är trotskisternas speciella käpphäst. Vad vi själva har att komma med är egentligen inte något nytt utan självklarheter, det är bara det att så vitt vi vet har ingen formulerat problemställningen riktigt på det här sättet.

För att arbetarklassen ska kunna ta makten, göra revolution, så fordras det för det första att det finns en utbredd socialistisk medvetenhet inom klassen. Samtidigt ställer det borgerliga samhället upp hinder för en social revolution; dels medvetet (polis, militär, domstolar) men också genom själva det sätt på vilket samhället är organiserat (alltså bortsett från den direkta förtryckarapparaten), vilket försvårar övergången till ett kvalitativt annorlunda samhälle - till socialismen.

Att man bör ställa krav som ökar medvetenheten inom arbetarklassen (och inom andra skikt som kan tänkas stödja arbetarklassen), det får väl anses givet. Men hur ser sådana krav ut? För det första är det inte så enkelt att det bara är kravet i sig det gäller. Vi kan ju exempelvis tänka oss en situation där något borgerligt parti försöker spela på missnöjet i någon mindre fråga. Ett borgerligt parti skulle naturligtvis aldrig komma på tanken att förklara för de missnöjda att det är kapitalismen som är roten till det onda, utan man går på som om det bara var frågan om "socialdemokratiskt vanstyre". Skulle det lyckas för det har borgerliga partiet att få saken ordnad på ett sådant sätt att problemet är åtminstone nödtorftigt fixat, så har det snarare förstärkt folks tilltro till de etablerade politiska kanalerna och möjligheterna att få saker och ting ändrade inom ramen för en borgerlig demokrati och ett kapitalistiskt ekonomiskt system. Det har alltså inte lett till någon ökad socialistisk medvetenhet, snarare tvärtom. Men i vissa fall kan faktiskt kravet i sig ha en medvetandehöjande effekt. Det är om det är fråga om ett s.k. aktiverande krav, som får folk att kräva mera. Det skulle naturligtvis aldrig falla ett borgerligt parti in att medvetet kräva något som kan leda till att folks anspråk ständigt stiger, men nu är det ju engång ett känt faktum att även borgare gör sina misstag. Olika försök med arbetarinflytande i produktionen, t.ex. självstyrande grupper, kan idag fungera som ett utmärkt medel att få jobbarna att känna sig vänligt stämda till företaget, men om det blir tal om driftinskränkningar eller väsentligt höjd arbetstakt, så kan vi räkna med en annorlunda reaktion än inom en konventionellt styrd industri. Den ökade självkänsla som det innebär för arbetarna att upptäcka att de själva kan lägga upp och organisera produktionen på en hel avdelning kommer att bli grovt kränkt när det kommer ner en kille från kontoret och talar om att de har fått sparken. De farligaste arbetarna för kapitalisterna är alltid de som har yrkesstolthet och självkänsla. Här kan man alltså se att kravet i sig (om än på längre sikt) kan ha en medvetandehöjande effekt, eftersom arbetsformen ifråga leder till en stigande känsla av att man är någonting värd och kan klara av skiten själva. Den medvetenheten ligger mycket närmare en socialistisk medvetenhet än den fullständiga apati och resignation som man kan hitta hos gubbar på Volvo som jobbat sex-sju år vid löpande bandet. Ett annat aktiverande krav är kravet på månadslön, Om man spolar ackord och alla andra typer av arbetsvärdering och meritvärdering, så ökar sammanhållningen mellan arbetarna och - framförallt - möjligheten att komma loss och snacka med varandra på arbetstid. Det är faktiskt ett stort problem att överhuvudtaget kunna kommunicera på många svenska industrier. Vi kan mycket väl tänka oss att ett sådant krav, som på månadslön, kan växa fram från grupper som inte på något sätt kan beskrivas som revolutionära.

Vad vi alltså kan ta hänsyn till är dels under vilka former kravet vuxit fram och hur kravet drivs, om det sker utanför eller innanför etablerade kanaler och politiska institutioner, och dels gäller det kravets sakinnehåll.

Sen nämnde vi också att det borgerliga samhället alltid ställer upp hinder för en övergång till socialismen. De krav som syftar till att i möjligaste mån reducera dessa hinder, eller syftar till att bromsa tillkomsten av ännu fler, kan vi ställa för strukturella krav, eftersom de har med samhällsstrukturen i sig att göra. När man går ut och försvarar den borgerliga demokratin mot olika försök att inskränka den och ersätta den med en borgerlig diktatur, så är det i första hand därför att en borgerlig diktatur gör det svårare för arbetarklassen att organisera sig och för socialistiska grupper att propagera. Den öppna, väpnade borgerliga diktaturen kommer visserligen att dyka upp förr eller senare, när klasskampen skärps, men det gäller att ha ett så bra utgångsläge som möjligt då, att under så gynnsamma omständigheter som möjligt ha haft tillfälle att bygga upp en så stark revolutionär rörelse som möjligt.

Men, frågar man sig då, är det inte kampen för yttrandefriheten (o.s.v.) också ett medvetandehöjande krav? Jo, förvisso är det troligt att en del som dras med i kampen för de demokratiska rättigheterna blir medvetna om hur kapitalismen egentligen fungerar. Men det är sällan huvudsyftet med att ställa krav på att den borgerliga demokratin inte får undergrävas, utan är vanligtvis att betrakta som en självförsvarsaktion från vänstern, som inte vill se sin handlingsfrihet inskränkt.

Sammanfattningsvis kan vi alltså konstatera att det finns två olika typer av socialistiska krav; medvetandehöjande och strukturella. Egentligen är alla krav som alla vänsterorganisationer ställt sedan arbetarrörelsens uppkomst av det ena eller andra slaget, plus det naturligtvis att man samtidigt sökt åstadkomma en åtminstone tillfällig förbättring i arbetarklassens läge. Men genom att man aldrig formulerat problemet på det här viset har man aldrig varit klart medvetna om att de här två typerna av krav i vissa situationer kan motverka varandra. Där har t.ex. folkfrontspolitiken, som föga bidrar till att höja någons medvetenhet. Det är fråga om att åstadkomma en strukturell förändring i samhället, för att underlätta övergången till socialismen. Men eftersom folkfrontspolitiken innebär att man tonar ner de faktiska klassmotsättningarna och trummar på med nationalistisk propaganda, så innebär den en direkt sänkning av arbetarklassens medvetandenivå.

Den andra ytterligheten, att överbetona medvetenheten, eller rättare sagt enbart intressera sig för medvetenheten, den finner vi hos t.ex. de s.k. rådskommunisterna. När tyska armén tågade in i Belgien under andra världskriget delade rådskommunisterna ut flygblad på gatorna som uppmanade folk att inte bry sig om att göra motstånd, eftersom belgiska och tyska borgare ändå var skit samma. De blev nästan lynchade.

Detta om revolutionära krav.

Vad beträffar en strategi för den revolutionära organisationen, så kan vi bara konstatera att bådadera saknas i dagens läge. Förutsättningarna för skapandet av en revolutionär organisation har vi redogjort för i vår politiska plattforn. Vad gäller strategin för denna, så förutsätter detta bl.a. en noggrann lägesanalys, både vad gäller situationen i Sverige och internationellt, och att man utifrån olika skönjbara utvecklingstendenser försöker lägga upp alternativa strategier (ungefär som militären arbetar med s.k. "hotbilder", d.v.s. tänkta militära lägen. Åtminstone "på pappret" ska den svenska krigsmakten vara uppbyggd för att kunna fungera på vart och ett av dessa tänkta lägen). Allteftersom klasskampens utveckling fortskrider kommer någon av dessa alternativa strategier att bekräftas av historien. Att göra som Förbundet Kommunist, att låsa sig vid en viss "tre-stadie-teori" innan man ens är färdiga med sin internationella lägesanalys förefaller oss vara ett tämligen förkastligt tillvägagångssätt. Vidare har vi under de senaste åren sett exempel på skärpta klasskampsituationer som var och en innehållit helt unika och säregna drag, ex. maj -68 i Frankrike, Polen 1970-71 och Chile, som sår tvivel om att man kan dra annat än högst elementära slutsatser från dessa exempel. Den kommande svenska revolutionen blir förvisso inget Frankrike -68 eller Chile 1973.

Med detta vill vi inte säga, att internationella kamperfarenheter är värdelösa. Vad vi däremot vill hävda, är att det är ofruktbart och farligt att utan vidare applicera de vunna erfarenheterna på den svenska verkligheten.

Även om vi fortfarande saknar en färdig strategi för den revolutionära organisationen, kan vi dock bilda oss en uppfattning om vilken taktik den bör tillämpa. Och där kommer vi tillbaka till det vi tidigare berörde, medvetandehöjande och strukturella krav. Sådana kan ställas lika väl av en revolutionär organisation som av arbetsplatskommittéerna.

Vad har då Förbundet Arbetarmakt för strategi? Ja, för det första ska påpekas, om inte alla har insett det, att vi inte gör anspråk på att vara identisk med den revolutionära organisationen, som den ovan skisserats. Det vore en aning förmätet. Givetvis delar vi den syn på socialismen som här framförts, men vad det gäller vår förankring i arbetarklassen ligger det annorlunda till. Och även om vi bestod av arbetare till hundra procent, kan vi inte tala om någon verklig förankring i arbetarklassen, när vi inte är större än vi är. Och det gäller samtliga svenska vänsterorganisationer.

Men vår målsättning är att upprätta en sådan revolutionär organisation, eller snarare att bidra till att upprätta den. Det finns för övrigt ingenting som säger, att vänstergrupper, i den form vi känner dem, kommer att bidra ens med huvuddelen av kadrerna i en sådan organisation. Arbetsplatskommittéerna utgör en väldig rekryteringsmöjlighet.

Vi kan säga att vi har två strategiska huvuduppgifter:

Den ena är att söka organisera arbetaravantgardet i arbetsplatskommittéer. Varhelst vi kommer i kontakt med militanta arbetare, måste vi förklara nyttan av en sådan organisering. Vi betraktar arbetsplatskommittéerna som lika nödvändiga som den revolutionära organisationen. Det är också förståeligt om militanta arbetare i dagens läge finner det meningslöst att ansluta sig till grupper som t.ex. Förbundet Arbetarmakt eller Förbundet Kommunist, men om de går med i en arbetsplatskommitté, kommer de med största sannolikhet att förr eller senare att ansluta sig till, eller stödja, en revolutionär organisation så som vi tänker oss den, den dag en sådan organisation existerar.

Den andra strategiska huvuduppgiften är att oförtrutet och outtröttligt föra fram vår uppfattning om socialismen egentliga innebörd. Om vi inte åstadkommer en genomgripande förändring i folks attityder till meningen med och innehållet i begreppet socialism, kommer en revolutionär organisation få kämpa mot en näst intill övermäktig ideologisk dödvikt, skapad av leninismen och hela Komintern-traditionen, och följaktligen ha mycket svårt att bli ett effektivt redskap i klasskampen. Den kommer bara att rapa upp de gamla slagdängorna och vara precis lika impotent och oförmögen att uträtta någonting som sina föregångare.

Tal hållet vid Förbundet Arbetarmakt:s möte om avtalsrörelsen i Stockholm 1:a december 1973.