Strategi och taktik - Förord

Det anförande om taktik och strategi som hölls på förbundet Arbetarmakts möte om avtalsrörelsen i december har fått en speciell aktualitet genom de senaste månadernas händelser i och kring KFml(r).

Inom KFml(r) lär man de senaste månaderna ha bedrivit en debatt om "taktiken inför vår revolution". Diskussionen har orsakats av motsättningar i flera frågor inom förbundet. Målet har varit att nå enhet i frågan om hur KFml(r) ska agera gentemot andra organisationer (d.v.s. "småborgarorganisationer" som VPK, SKP och den övriga vänstern).

Dan taktiska frågeställning som diskussionerna skulle ha gällt var således: samarbete eller inte med den övriga vänstern. Därför angår "errarnas" interna debatt också de övriga organisationer som kallar sig kommunistiska.

Debatten manifesterades utåt först av Anders Lundströms inlägg i KFmlr:s teoretiska organ, Klasskampen, nr 4/73, där han kritiserade förbundets sekteristiska linje i fråga om just inställningen till samarbete med andra vänsterorganisationer, t.ex. på arbetsplatser och inför konkreta ekonomiska och miljökrav.

I Klasskampen nr 5/73 svarar "politbyrån" med att bl.a. kalla Lundström för "navelskådare" och lögnare. En taktikdiskussion (inom förbundet) drogs igång där man från början slog fast vad diskussionerna skulle leda fram till: ett avvisande av Lundströms linje.

Efter ett par månaders diskussion publicerades i Proletären, organ för KFml(r), ett brev från några "errare" på Korsnäs-Marma som frågade sig hur man skulle kunna diskutera taktiken, när man inte visste vad KFmlr hade för taktik! Men - kamrat Stalin kom de undrande till svar i följande nummer med en tvåsidesartikel om taktik och strategi!

Så helt plötsligt kom kovändningen: de två medlemmar i politbyrån, som tydligen låg bakom politbyråns "rakryggade" och sekteristiska linje i taktikdiskussionerna, fil. mag. Lennart Fässberg och med. dr. Sigge Åkervall, suspenderades. Och i Proletären infördes en gruvlig kritik och självkritik av KFmlr:s hela tidigare politiska praktik.

För att förbättra situationen avsattes fem utskott och tillsattes en "kontrollkommission". "Vänsteropportunismen", som drivits igenom med "kupp och överraskningsteknik", genom "gunstlingspolitik och nepotism", skulle bekämpas.

Hela denna utveckling visar på djupgående svagheter hos KFml(r) och den stalinistiska politik de företräder. De har inte klart för sig vad strategi och taktik innebär och vet följaktligen inte hur man utvecklar en riktig taktik och strategi.

De har inte klart för sig vad målet för deras verksamhet är, mer än att det kallas "socialism". Ds har inte klart för sig vad socialismen verkligen innebär: Arbetarmakt. De förväxlar socialismen med Stalins sovjet eller Maos Kina, d.v.s. med statsbyråkratiska diktaturer. Detta innebär att även om de lärde sig vad taktik och strategi innebär, och hur man utvecklar dessa begrepp till att bli en praktik för en organisation så skulle deras verksamhet ändå bli kontrarevolutionär. Med felaktiga mål blir politiken med nödvändighet felaktig.

CK konstaterar korrekt att en av betingelserna för deras felaktiga politik var "förbundets avskildhet och isolering från arbetarmassorna", och då speciellt i förbundets centrala delar. Detta försöker man rätta till genom att ställa parollen "Proletarisera förbundet på alla nivåer", samtidigt som man väljer filosofie doktor Aant Elzinga till att efterträda en av de ur CK suspenderade.

En grundläggande orsak till KFml(r):s isolering från "arbetarmassorna" är dess inställning till den socialistiska medvetandeprocessen. När KFml(r) började sin verksamhet genom att läsa Lenins "Vad bör göras?" tillägnade sig förbundet dennes omarxistiska inställning till medvetandeprocessen. Lenin menar att arbetarklassen måste tillföras socialistiskt medvetande utifrån, från det kommunistiska avantgardet. Den marxistiska uppfattningen är ju att medvetandet är ett resultat av det dialektiska samspelet mellan det förhållande arbetarklassen lever under och de teorier som är ett resultat av klassens tidigare praktik och studier av samhället.

KFml(r):s oförmåga att förstå medvetandets uppkomst resulterar i en "plakatpolitik", d.v.s. en tro att arbetarna kan bli medvetna genom att läsa flygblad och tidningsartiklar. Den får också till följd en nedvärdering av den självständiga, spontana kampen. Självständig från självutnämnda avantgardeorganisationer och byråkratiserade fackföreningar.

Den gamla politbyrån hade rätt i att Anders Lundströms linje var ett hot mot förbundet - KFml(r) kommer nu att istället för att organisatoriskt avskilja sig från andra organisationer, försöka avskilja sig politiskt. Men utan en strategi och taktik, eller med felaktiga sådana - och något annat är inte möjligt så länge de följer den stalinistiska traditionen - kommer de att misslyckas. De kommer att fortsätta vackla mellan höger och vänsterståndpunkter - eller att splittras.

Svårigheterna märks redan. När RMF nyligen utmanade KFml(r) till debatts svarade "errarna" att de inte ställde upp med motiveringen att de inte hade tagit ställning till den fråga som skulle behandlas (strategin inför socialismen). Och RMF konstaterade följaktligen, att efter att aldrig ha haft någon demokrati inom den "demokratiska centralismen" hade KFml(r) nu också avskaffat centralismen.

Från ledningen i (r) kommer man nu naturligtvis att använda den uppkomna situationen för att framhäva hur öppet och demokratisk förbundet fungerar. Inget kunde vara mer fel. De fortsatta diskussionerna kommer lika mycket som de tidigare att vara styrda. I stället för "kamp mot AL:s linje" låter det nu "kamp mot sekterism och vänstersubjektivism". Men när fick medlemmarna avgöra syftet med diskussionerna? Vi kommer snart att få se hur studentförbundet och ungdomsförbundet likt lydiga hundar följer husse i spåren, kritiserar tidigare vänstersekterism, och tar ett steg åt höger.

Ryktena om splittringen i den "besvärliga" stockholmsavdelningen, den grupp som ville återupprätta "gamla KFML", kommer att upphöra. Istället har hela förbundet tagit ett steg ditåt. Och så kommer dansen att fortsätta, fram och tillbaka, från höger till vänster.

Avslutningsvis: stalinismen är sig lik. Men, KAMRAT! Låt dig inte nedslås av att stalinisterna aldrig förstått ett dyft av det dom sagt sig vilja diskutera och kämpa för kommunismen, och mänsklighetens befrielse.