ARBETARMAKT
Workers' power league
Presentation
Nyheter
Plattform
Rådsmakt
Arbetarpress
Arbetarmakt
Bilder
English
Kontakt
 
Föregående sida
 
Vi finns också på:
Facebook
Wikipedia

Marx, Trotsky och Partiet

I nr 1 av RÅDSMAKT återfanns en artikel om Marx’ respektive Trotskys syn på Pariskommunen. Trotsky, som representant för den allmänna bolsjevikiska och leninistiska inställningen till kommunen, men också till revolutionen och det socialistiska uppbygget i allmänhet.

En av de aspekter som togs upp, var Marx respektive Trotskys och Talès syn på vad proletariatets parti skulle spelat för roll under kommunens dagar. I artikeln sägs bl a:

"För både Trotsky och Talès var kommunens stora misstag dess avsaknad av ett revolutionärt ledarskap. ‘Kommunen visar oss’, betonade Trotsky, ‘massornas oförmåga att själva välja sin väg, deras obeslutsamhet när det gäller att leda rörelsen, deras ödesdigra benägenhet att göra halt efter de första framgångarna...’ Hur ska man nu råda bot på detta? Trotsky vet råd: ‘Det är bara med Partiets hjälp, Partiet som bygger på historiens lärdomar, som teoretiskt förutser utvecklingens olika vägar, alla dess stadier, och med utgångspunkt härifrån beräknar formlerna för det rätta handlandet, som proletariatet kan göra sig kvitt från en ständig återupprepning av sin historia’. Han summerar sina synpunkter med sedvanlig logik: ‘Man kan studera Kommunens hela historia, sida upp och sida ner, och vi kommer att kunna dra en enda slutsats: att proletariatet måste ha ett starkt parti i ledningen’."1

Arbetarnas Parti

Det kan vara intressant att kontrastera den trotskistiska tolkningen av Pariskommunen med några av dess största skildrare, nämligen Marx och Engels. I sin "Inbördeskriget i Frankrike" förklarar inte Marx någonstans att nederlaget skulle vara en följd av avsaknaden av "ett starkt parti i ledningen". Han är mycket imponerad av de resultat kommunen uppnådde. Han beskriver den som "i allt väsentligt en arbetarklassens regering, resultatet av den härskande klassens kamp mot den tärande, den äntligen upptäckta politiska form, under vilket arbetets frigörelse kunde genomföras".2

Ovanstående och det andra som står i artikeln, är förvisso tillräckligt för att visa de avgrundslika skillnaderna i Marx och Trotskys uppfattningar om Pariskommunen, men vi kan komma längre än så. Marx och Trotsky är inte överens om vad "arbetarklassens parti", det "kommunistiska partiet" är för något. Detta beror nu inte i och för sig på Trotskys oförmåga att begripa Pariskommunens betydelse, utan på att Trotsky helt enkelt, som så många andra, helt och hållet anammat den från Lenin härstammande revideringen av Marx partiteori.

I citatet ovan sägs, att Marx inte, såsom Trotsky och andra leninister, någonstans förklarade att kommunens nederlag berodde på avsaknaden av ett parti. Nej, och orsaken är helt enkelt att Marx i Pariskommunen fann just "Proletariatets parti"! Medan Trotsky klagar på att det inte fanns något parti, finner Marx i Pariskommunen just ett exempel på proletariatet organiserat som parti i Marx skriver nämligen, i det att han kritiserar konspirationsteoretikerna, de som vill sköta revolutionen åt proletariatet:

"Man förstår att dessa konspiratörer inte nöjer sig med att organisera det revolutionära proletariatet. Deras sysselsättning består i att föregripa revolutionsprocessens utveckling, i att avsiktligt driva den mot krisen, i att göra revolution på stället, utan att betingelserna för revolutionen förverkligats. De är revolutionens alkemister, och de gamla alkemisternas förvirring. Besatta av sina föregripanden har de inget annat mål än det snara störtandet av den existerande regeringen och misstar sig grundligt på den verksamhet av mera teoretisk art som består i att för arbetarna förklara deras klassintressen. Allteftersom parisproletariatet steg direkt fram till första plats som parti, förlorade dessa konspiratörer sitt inflytande."3

Det intressanta med detta är inte att Trotsky, inte som Marx talar om proletariatets parti i samband med Pariskommunen, utan att Marx respektive Trotsky, som i sin tur grundar sig på Lenin, menar olika saker med begreppet kommunistiskt parti. Det är inte heller enbart en "definitionsfråga".

Här Marx talade om partiet, avsåg han proletariatet organiserat som klass för sig, dvs hela proletariatet organiserat för, och medvetet om, att det som klass måste störta borgarstaten och upprätta sitt eget samhälle, socialismen. Detta till skillnad från ett medvetande och organisering som klass i sig, dvs proletariatet medvetet och organiserat för klasskampen inom det kapitalistiska samhällets ramar.

När hela, eller åtminstone den övervägande delen av proletariatet är organiserat som klass för sig, som parti, dvs organiserat i arbetarråd, arbetarmilis och de övriga proletära maktorgan som existerar i revolutionen, då uttrycker också klassen sin objektiva vilja: att störta borgarstaten och upprätta proletariatets diktatur. Denna typ av parti kan sägas uttrycka klassens vilja därför att det omfattar klassen, det är den organiserade klassen i helhet.

Leninisternas "parti" däremot, är något helt annat. Det är en avantgardeorganisation, i bästa fall bestående av "de mest avancerade arbetarna". Det är visserligen (åtminstone ska det vara) en organisering för de som har ett medvetande om att proletariatet måste krossa borgarstaten och upprätta socialismen. Men det är inte, och syftar inte heller till att bli hela klassens organisering. Däremot vill man göra gällande att denna organisation, så fort den utropat sig till "parti" (och även innan, se t ex KFMLr), uttrycker hela klassens objektiva strävanden. När man väl slagit fast detta, har minoriteten, avantgardet gett sig själv rätt att agera emot klassen, med den motiveringen att "arbetarna har inte insett sina egna intressen". Man ger sig själv rätt att t ex slå ner arbetarnas försök att upprätta arbetarråd enligt Pariskommunens principer, som maoister gjorde i Kina (Shanghai) under kulturrevolutionen.

Den revolutionära organisationen

Detta innebär å andra sidan inte, att det inte skulle behövas en avantgardeorganisation, att de mest medvetna arbetarna inte skulle behöva organisera sig. Det är helt nödvändigt att dessa organiserar sig, "dels för att skola sig själva i bl a socialistiska teori, dels för att mer effektivt kunna bidra till framväxandet av det socialistiska medvetandet inom allt större delar av sin klass. Denna organisering av revolutionärer, en revolutionär ("politisk") organisation, kommer naturligtvis också att gripa in i arbetarklassens dagliga kamp för bättre levnadsförhållanden, dels för att stödja denna kamp, dels för att använda kampen till att utveckla ett socialistiskt medvetande."4

I revolutionen och i det socialistiska uppbygget behövs avantgardets organisering, den revolutionära organisationen, det "fodras en politisk organisation som är i stånd att försvara och förstärka den tendens som innebär det kraftigaste brottet med alla existerande sociala strukturer – proletariatets självständiga handlande och organisering, dess vilja att ta sitt öde i egna händer."5

Det som skiljer denna revolutionära organisation från leninisternas "parti", är således att medan den revolutionära organisationen inte utger sig för att representera något annat än sina egna medlemmar, så hävdar leninisterna att deras organisation representerar något annat, något mer än själva organisationen, man säger sig representera arbetarklassen.

Inte heller kan man försvara sig från leninistiskt håll, att partiet kan representera klassen pga att man grundar sin verksamhet på en objektiv, vetenskaplig samhällsteori, marxismen. Det finns ju, som bekant, flera uppfattningar (eller om man så vill – tolkningar) av marxismen. Denna artikel är just ett exempel på detta, och alla uttolkare, dvs "partier" eller förbund hävdar naturligtvis att just de är de rätta marxisterna. Tyvärr är det inte heller alltid så enkelt, att avgörandet om vem som har rätt fälls av praktiken, åtminstone inte på kort sikt. I så fall skulle sossarnas tolkning vara rätt i Sverige, maoisternas i Kina osv. På sikt kommer dock, naturligtvis, praktiken att visa vem som har rätt. Tills dess får vi nöja oss med att genom politisk och teoretisk kamp ständigt återerövra marxismen. För att tala med Rossanda Rossanda (verksam i den italienska organisationen "Il Manifesto"):

"Den spänning som vilar över klassens historiska institutioner, partier och fackföreningar, beror inte enbart på deras subjektiva begränsningar. Den beror på en tilltagande dimension som allt närmare förbinds med det sociala varat, som alltmera pockar på klassens medvetandegörelse och som blir allt svårare att delegera. Med andra ord krymper för ögat det avstånd mellan förtrupp och klass som var förutsättningen för Lenins parti. Marx hypotes levde upp på nytt under majrörelsen i Frankrike, i de ilningar som går genom våra samhällen och som tenderar att undslippa den smidigaste och påpassligaste inramning, i en rent politisk formering, I detta konstaterande kan organisationsproblemet nu ta sin utgångspunkt. Från Marx är vi återigen på väg tillbaka till Marx."

N.C.

Noter

1. RÅDSMAKT nr 1 sid 20

2. RÅDSMAKT nr 1 sid 20

3. "Aus dem litterarischen Nachlass von Karl Marx, Friedric Engels und Ferdinad Lassalie", utg. Mehring, Stuttgart 1902, vol. III, sid 426. Citerat efter Rossanda Rossanda: "Från Marx till Marx", svensk översättning i "Il Manifesto" (Tema Teori nr 9).

4. Förbundet Arbetarmakts politiska plattform, sid 14 Första upplagan, sid 18. Andra upplagan.

5. A.a. sid 20 Första upplagan, sid 27. Andra upplagan.