ARBETARMAKT
Workers' power league
Presentation
Nyheter
Plattform
Rådsmakt
Arbetarpress
Arbetarmakt
Bilder
English
Kontakt
 
Föregående sida
 
Vi finns också på:
Facebook
Wikipedia

Inledning till kritiken av leninismen

Materialismen

"Den enda egenskap hos materien, vars erkännande definierar den filosofiska materialismen, är den att vara en objektiv verklighet".1

Så långt ser det bra ut, men vad innefattar egentligen kategorin materia? Lenin förklarar:

"Att...beteckna en tanke som materiell, betyder att göra ett felaktigt steg mot förväxlandet av materialism och idealism".2

Stackars Lenin, han måste ha levt i en drömvärld. Människans tankar och idéer är inte verkliga, en objektiv realitet, för honom.

Givetvis är människans idéer lika verkliga som den natur vi rör oss i. Den materiella världen måste vara ett begrepp som sammanfattande återger den genom våra sinnen förmedlade erfarenhetsvärlden. Eller med Marx ord:

"Huvudfelet med all hittillsvarande materialism (Feuerbachs inräknad) är att föremålet, sinnevärlden, bara uppfattas att föremålet, verkligheten, sinnevärlden, bara uppfattas som objekt eller som åskådning, däremot inte som sinnlig mänsklig verksamhet, inte som praxis; inte subjektivt".3

Vad blir då effekten av att Lenin ser det subjektiva medvetandet som enbart en passiv återspegling av det objektiva varat, den fysiska materien?

Dialektiken ger en dynamisk bild av människan; den tillskriver henne två speciella egenskaper, verksamhet och samhällelighet. Denna bild förlorar Lenin helt.

Vi ser hur Lenin, på samma sätt som den borgerliga materialismen, jämställer den fysiska materien med den objektivt bestående verkligheten.

Men den borgerliga materialismen är ju idealistisk, utropar någon förtvivlat. Men det stämmer inte riktigt. Den härskande riktningen utgår från en naturvetenskapligt färgad materialistisk åskådning, som visat sig kunna ge nya tolkningar av världen, men som aldrig lyckats eller någonsin kommer att lyckas förändra världen.

Till denna borgerligt revolutionära intelligentsias filosofi vänder sig Lenin och tar upp dess absoluta motsättningar mellan tänkande och vara (att beteckna en tanke som materiell, verklig, är ju idealistiskt). En motsättning som redan Hegel visade vara ohållbar. Genom denna motsättning förstörs varje dialektiskt förhållande mellan människans tänkande, medvetande och den sociala verklighet hon lever i.

Att Lenin inte förstått ett dyft av detta växelspel mellan vara och medvetande förstår man vid en genomläsning av "Materialism och empiriokriticism". På de 374 sidorna undersöker Lenin aldrig förhållandet mellan kunskap och social verklighet. För en marxist är det självklart, "att de stora sociala idéerna och andliga strömningarna ger uttryck åt klassernas mål, dvs den sociala utvecklingens nödvändigheter, och utvecklar sig under själva klasskampen. Därför kan man inte betrakta läran skild från samhället och klasskampen. Det gäller även för själva marxismen".4

Då Lenin på detta sätt inte ser helheten och glömmer det dialektiska spelet mellan medvetande och vara, ser han som konsekvens därav kunskapen som en evolutionär process (det objektiva varat avspeglas mer och mer) i närmandet till en absolut sanning. Dessa sanningar avspeglas genom vetenskapen och skapar alltså förutsättningar för en ren teori och en ren praktik.

Vilka skapar då dessa sanningar? Lenin själv vet svaret och det står helt i samklang med vad som tidigare framförts. Den teoretiska läran uppstod "helt oberoende av arbetarrörelsens spontana tillväxt, den uppstod som ett naturligt och oundvikligt resultat av tankeutvecklingen bland de revolutionärt-socialistiska intellektuella"(!!)5

Jämför detta med Pannekoeks uttalande, eller med Marx’:

"Produktionen av idéer och föreställningar, kort sagt medvetande, är från första början omedelbart sammanflätad med den materiella verkligheten och med den materiella kommunikationen mellan människor – med det verkliga livets språk".6

Genom att den dialektiska metoden gått förlorad tenderar Lenins teori att bli ideologiserad. Den blir fast i ett slutet system, dogmatiskt och orörligt. Konsekvensen härav är att den blir reaktionär, försvarar status quo. Detta är precis vad som hänt i Sovjetunionen och i andra statsbyråkratiska stater. Ideologin går i politikens ledband och den officiellt kanoniserade marxismen-leninismen har blivit den lära som rättfärdigar byråkraternas ställning. Hos Lenin visar det sig ständigt genom att han utgår från en färdig doktrin och bara ställer frågan om nyttan i praktiska frågor, utan att ta hänsyn till det teoretiska innehållet.

Han bekymrar sig i det närmaste enbart över de omedelbara effekterna och tar mycket lite hänsyn till framtida och tänkbara effekter. Denna doktrinära inställning motsvaras av Lenins politiska praktik. Den svarar mot hans orubbliga tro på givna politiska formler. Ett exempel är partiteorin som vi här tar upp och kritiserar.

Byggde Lenin medvetet upp detta borgerligt materialistiska idésystem? Vi låter Engels svara:

"Uppbyggandet av ett ideologiskt system är visserligen en medveten tankeprocess, men det rör sig knappast om en total medvetenhet hos den så kallade tänkaren. De verkliga drivkrafterna är och förblir obekanta för honom, annars skulle det helt enkelt inte röra sig om något ideologiskt tänkande. Vad han tror sig uppfatta är alltså falska eller skenbara drivkrafter. Eftersom det är en tankeprocess, härleder han såväl innehållet som formen från det rena tänkandet, antingen hans eget eller hans föregångares. Vad han arbetar med är enbart tankematerial, som han utan närmare granskning accepterar som resultat av tänkande – utan att söka efter något mera avlägset, gentemot tanken fristående ursprung".7

Vi ser att Lenins materialism i grunden bygger på den borgerliga materialismen, men att han använder sig av en marxistisk terminologi, en marxistisk fasad. Han insåg aldrig att det är en artskillnad mellan den nya och den gamla materialismen, han såg bara en gradskillnad. Men "formen har inte något värde om det inte är innehållets form".8

Lenin och hans tankevärld är en död historisk företeelse. Trots detta är hans anhängare och dyrkare synnerligen livaktiga. Men som dyrkare av en död sak kan de enbart bli ofruktbara själva, politiskt impotenta.

Organisationsteorin

Det som huvudsakligen bestämde Lenins partiteori var:

  1. det faktum att han verkade inom en absolutistisk stat, en stat som i sin ekonomiska utveckling stod närmare feodalismen än kapitalismen,
  2. den därav följande teorin om den proletära revolutionens möjligheter, socialismens struktur,

3) hans teori om formandet av klassmedvetandet.

Det är den sista faktorn som bestämmer formen för det leninska partiet, och det är denna teori vi tänker koncentrera oss på. Som vi tidiga påpekat är det sociala varat som i huvudsak bestämmer medvetandet. En kritik av Lenins partiteori skulle därför vara ett slag i luften om inte detta sociala vara berördes. Detta är också vad dagens leninister ofta glömmer. De rapar kritiklöst Lenins teorier, utan att sätta in dem på sin rätta plats, i sitt historiska sammanhang. På det sätt som Lenins partiteori används idag kan den endast tjäna som en hämsko på den revolutionära rörelsens utveckling. Svårigheten att lära en död anka simma torde vara uppenbar. Åtminstone för alla utom leninisterna.

Bakgrund

Lenins Ryssland var dominerat av kampen mot den absolutistiska tsarismen, en kamp som till stor del liknar den tidiga kampen mot absolutismen i Europa. I Ryssland var, liksom i Europa, kampen mot kyrkan och religionen en väsentlig faktor och en social nödvändighet, då de höll massorna fångna i en vidskeplig tro.

Vad gäller den övriga kampen fanns dock en betydelsefull skillnad. Den västliga kapitalismen fick utvecklas relativt självständigt, utan någon inblandning utifrån, medan den ryska till stor del byggde på utländska investeringar.9

Under det imperialistiska oket var den lilla bourgeoisie som fanns alltför kraftlös. Den kunde inte spela någon som helst ledande roll och var i det närmaste helt betydelselös.

Det blev därför ålagt den ryska intelligentsian att föra kampen. Men hur skulle de göra det ensamma? Hos den reaktionära västliga bourgeoisin kunde de inte vänta sig något stöd. Tvärtom måste dessa betraktas som oförsonliga fiender, som imperialistiska utsugare. De enda de kunde vänta sig något stöd från var den socialistiska arbetarrörelsen. I arbetarna fann intelligentsian det stöd den behövde. Lenin och intelligentsian "allierade" sig med arbetarklassen. Och då räcker det inte med en massa liberala fraser, kampen måste vara oförsonligt hård och hänsynslöst radikal.

Hur kunde det komma sig att arbetarklassen stödde intelligentsian?

Intressegemenskapen grundade sig framförallt på. den gemensamma fienden: det utländska förtrycket, imperialismen. Arbetarna kände av en fullkomligt hänsynslös utsugning och intelligentsian saknade nästan helt inflytande på detta stadium. Samtidigt som detta grundläggande gemensamma intresse gjorde att arbetarna och de intellektuella stödde varandra, var arbetarklassen hopplöst oorganiserad. Tendenser till ett uppbyggande av arbetarnas försvarsorganisationer, fackföreningar, fanns, men var endast rudimentär. Utsugningen var ohämmad och det känslomässiga hatet var mycket stort, men oorganiseringen, bristen på kamptradition osv lade hinder för all offensiv kamp.

För att övervinna svårigheterna behövde arbetarna en teori, marxismen. Det är helt klart att den teorin formades efter Rysslands speciella förhållanden och därför blev helt olik den marxism som växte upp tillsammans med det västliga proletariatets formerande till klass. Grundtankarna blev den borgerliga materialismens, tillsammans med (en förvrängd form av) den marxistiska klasskampsläran.

Vad får detta för konsekvenser för Lenins teorier om förhållandet klass–parti och klass–klassmedvetande?

De insiktsfulla ledarna

Som bekant stödde sig Lenin på Kautskys idéer i det här fallet.

"Som lära har socialismen givetvis sin rot i de nuvarande ekonomiska förhållandena på samma sätt som proletariatets klasskamp, och framgår precis som denna ur kompen mot det armod och elände, som kapitalismen skapar. Men socialismen och klasskampen uppstår sida vid sida, inte ur varandra, och under olika förutsättningar. Det moderna socialistiska kan endast uppstå på grundvalen av djupgående vetenskaplig insikt. I verkligheten är den moderna ekonomiska vetenskapen lika mycket en förutsättning för den socialistiska produktionen som exempelvis den moderna tekniken, men proletariatet kan trots bästa vilja varken det ena eller det andra, de uppstår båda under den nutida samhälleliga processen. Men vetenskapens bärare är inte proletariatet utan den borgerliga intelligentsian, den moderna socialismen har också uppstått hos medlemmar av detta skikt, och genom den överfördes den först till intellektuellt framträdande proletärer, vilka sedan för in den i proletariatets klasskamp, där förhållandena så tillåter. Det socialistiska medvetandet är således någonting som förts in i proletariatets klasskamp utifrån och inte något som framgått spontant ur den...Det är socialdemokratins uppgift att inympa hos proletariatet medvetandet om dess ställning och dess uppgift".10

Dessa idéer anser Lenin vara "högst befogade". Lenin fortsätter emellertid och går ännu längre än arbetarförrädaren Kautsky. Han tillägger att arbetarklassen "av egen kraft bara är i stånd att utveckla ett trade-unistiskt medvetande". Arbetarklassen är alltså inte förmögen att ställa annat än ekonomiska krav. Politiken ska arbetarna låta Partiet ta hand om. Därför ska arbetarklassen följa de kommunistiska partiet (den "rena" vetenskapens bärare) och överlåta ledningen under och efter revolutionen till det.11

Det kommer an på partiledarna, de insiktsfulla, hårt disciplinerade och erfarna revolutionärerna att ha hand om ledningen. Vad arbetarklassen behöver är övertygelsen om att Partiet och dess ledare har rätt.

Hur skulle detta kunna mynna ut i socialism – arbetarmakt?

Vad som gäller är att i den efter-revolutionära epoken arbeta i ett annat perspektiv. För arbetarmakt genom arbetarråd. I ett sådant perspektiv kan inga ersättningsteorier som att partiet skulle vara "proletariatets i synbar gestalt förkroppsligade medvetande"12 rättfärdiga partiets diktatur över proletariatet ha sin plats. Denna drängideologi är till den grad idealistisk och omarxistisk att dess rätta plats är på sophögen.

Vad det handlar om är att de förtryckta själva ska kunna härska över sina liv, över sin arbetsprocess och över miljön. Detta kan inte skapas genom dekret och idéer från det kommunistiska partiet. Det kan endast skapas genom den självständiga kampen och organiseringen. Det är inget självändamål att betona denna sida av saken. Det bygger på tesen att varat skapar medvetandet och är intimt förknippat med synen på socialismen som arbetarmakt – inte partimakt. Medvetandet om att arbetarna själva kan och måste förändra sin situation uppkommer i en konkret situation, i varat, inte genom idéer, och, märk väl, genom befintligheten av en revolutionär organisation.

Lenin – marxist?

Lenins (och Kautskys) tes om att socialismen uppstår genom "tankeutvecklingen hos den borgerliga intelligentsian är en förvånansvärt uppenbar idealistisk konstruktion. – Proletariatets medvetande som en produkt av de intellektuellas medvetande! – Socialismen skapas på idéplanet! Utan att ta hänsyn till det sociala arvet, klasshärkomst mm, förespråkas en identitet mellan en doktrin av borgerlig härkomst och den proletära klassens kamp och mål. Denna kvasireligiösa inställning innebär ett förnekande av en självständig proletär klassrörelse!

Att kalla Lenin marxist är ibland en grov förolämpning av marxismen. Hans synsätt står helt i konsekvens med hans i grunden borgerliga materialism. Hans ensidiga betoning av materialismen innebär i praktiken att han förlorar dialektiken, och den därav följande synen på medvetandet som enbart en avspegling av varat (som vi tidigare redogjort för). Lenin menar därför att kunskapen är en evolutionär process mot den absoluta kunskapen, kunskapen som är helt i samklang med varat. Av det följer att det måste finnas en ren teori, som den borgerliga intelligentsian är bärare av och en ren praktik som är det kommunistiska partiets praktik, eftersom detta parti är bärare av den rena teorin. På detta sätt rättfärdigas förtruppens ställning som bärare av det politiska projektet, som ledare.

Medvetandet

På samma grund "bevisas" Lenins åsikt att arbetarna endast kan uppnå trade-unionistiskt medvetande (och man förstår Lenins upprepade uttalanden om arbetarklassens efterblivenhet, dess efterblivna element osv.). Tesen bygger på den leninska, mekaniska, synen på medvetandets uppkomsten av medvetande. Enligt den kan arbetaren, på grund av sin natur, endast se tillvaron i mikroperspektiv. Därför avbildas hans medvetande i mikroperspektiv. Han kan inte, hur gärna han än vill, nå den borgerliga intelligentsians idévärld och då det är omöjligt att gå utöver sin egen situation förstår han inte sitt förhållande till utsugningsvillkoren och samhället i sin helhet och ställer alltså inte politiska krav.

Nej, de politiska kraven tillkommer Partiet att ställa. (Hur socialismen överhuvudtaget är möjlig med denna negativa syn är oförståeligt. Dvs det är oförståeligt om man med socialism menar klassens makt. Anser man att socialism är klassens makt i partiets förkroppsligade form, alltså i praktiken partiets makt är det mer än förståeligt.) Marx skulle ha hånskrattat åt Lenin. Marx, som i en kommentar till den franske förläggarens avsikt att ge ut Kapitalet (!!) i periodiskt utkommande häften, skriver: "I denna form bör verket bli lättare tillgängligt för arbetarklassen, en synpunkt som för mig är viktigare än alla andra".13

Den marxska dialektiken har hos Lenin förskjutits till att bli en dialektik mellan klass och förtrupp, där klassen blir objektet, mottagaren, och förtruppen subjektet, ledningens och det revolutionära initiativets högkvarter. För Marx var proletariatet subjektet och det samhälle man levde i objektet. Lenins sätt att ställa problemet är löjeväckande idealistiskt.

Den spontana kampen innehåller tendenser som visar på innehållet i socialismen. Det såg Marx i Pariskommunen. Dessa erfarenheter tas upp och vidareutvecklas i teori och praktik av arbetare och intellektuella. Men erfarenheterna måste på något sätt förenhetligas. Detta är den revolutionära organisationens uppgift.

Det råder självklart en växelverkan mellan vara och medvetande. I klartext innebär det att det socialistiska medvetandet inte enbart kan tillföras arbetarklassen utifrån. Det kan heller inte uppstå spontant och av sig själv. Båda dessa faktorer måste finnas med för att ett socialistiskt medvetande ska kunna uppstå.

Den spontana kampen innehåller tendenser som visar på innehållet i socialismen. Det såg Marx i Pariskommunen. Dessa erfarenheter tas upp och vidareutvecklas i teori och praktik av arbetare och intellektuella. Men erfarenheterna måste på något sätt förenhetligas. Detta är den revolutionära organisationens uppgift.

Spontanismen kan aldrig segra, då medvetandet om alternativet, socialismen, inte med nödvändighet uppkommer spontant. Alternativet måste alltså i viss mening "tillföras", men utifrån den konkreta situationen, därför att det sociala varat, levnadsbetingelserna, är det i sista hand avgörande.

Lenins teorier har fått ödesdigra konsekvenser. I Sovjetunionen rättfärdigas byråkratins ställning, metoder och idéer. Det finns ju en absolut sann och ren teori som står över klasskampen. I de utvecklade kapitalistländerna, där de objektiva möjligheterna för socialismen är tusenfalt större än de var i tsarryssland, anammas Lenins teser fullkomligt okritiskt. (Man käbblar bara om vem som har den renaste tolkningen och stoppar utvecklingen för den revolutionära rörelsen). När medvetandet om att det är att underordna sig den borgerliga auktoritetstron (Jamen det är ju LENIN) att handla på det sättet, blir det kanske en bättring, men inte förr.

Detta måste man inse: ett revolutionärt medvetande innefattar inte bara ekonomiska kategorier och klasskampslära. Det är också en helt ny livsinställning och en inställning till marxismen som en metod att förstå och förändra världen, inte som en lära, där man öser upp så många citat som möjligt för att vederlägga eventuella motståndare. Marxismen är till sitt väsen kritisk och revolutionär.

U.P.

Fullständig notförteckning till artikeln "Inledning till kritiken av leninismen"

1. V I Lenin, Materialism and Empirocriticism, Progress Publishers 1970, s 248

2. A.a., s 231. Se även Anton Pannekoek, Lenin som filosof, ARBETARPRESS 1973, s 37

3. Karl Marx, Människans frigörelse, Aldus 1965, s 120

4. Anton Pannekoek, Lenin som filosof, se ovan, s 40

5. V I Lenin, Vad bör göras, Valda verk I:1, Progress/Arbetarkultur 1956, s 181

6. Karl Marx, A.a., s 131

7. Marx/Engels, Brev, Gidlunds 1972, s 208

8. Detta skrev Marx redan i sin ungdom. Det visar förgängligheten i allt som det inte råder ett identitetsförhållande form – innehåll mellan. Karl Korch, Marxism och filosofi, Rabén & Sjögren 1972, s 157

9. Det låg i imperialismens intresse att hålla utvecklingen nere. Ju mindre motstånd och självständig utveckling, desto större profiter.

10. V I Lenin, Vad bör göras, se ovan, s 190 f

11. Denna tanke är ingen tillfällig företeelse. I "Radikalismen..." sätter Lenin likhetstecken mellan "ledarnas diktatur" och massornas diktatur. Han menade att detta var ett revolutionärt helt. V I Lenin, Radikalismen – kommunismens barnesykdom, Ny Dag 1969, s 30

12. Lukacs, Lenins tankevärld, Rabén & Sjögren 1970, s 47

13. Karl Marx, Kapitalet I, Cavefors/Clarté 1969, s 15