ARBETARMAKT
Workers' power league
Presentation
Nyheter
Plattform
Rådsmakt
Arbetarpress
Arbetarmakt
Bilder
English
Kontakt
 
Föregående sida
 
Vi finns också på:
Facebook
Wikipedia

PARISKOMMUNEN

Från Marx till Trotsky

Allas lika rätt till alla tillgångar och till denna världs alla njutningar, krossandet av alla auktoriteter, negationen av varje moralisk hämsko ja, där har vi i sanning 18-marsupprorets raison d´etre och programmet för den fruktansvärda församling, som blev dess armé.
(Ur en parlamentarisk undersökning av upproret 18 mars 1871)

"Varje gång man studerar Kommunens historia ser man den ur nya aspekter, tack vare de erfarenheter som förvärvats genom de revolutionära strider som utkämpats senare ..."

Detta skrev Trotsky 1921, i ett förord till en bok av Talés (La Commune de 1871, Paris 1924), som kom att bli "standardverket" om Kommunen för en hel generation franska revolutionärer.

Historien har i sanning bekräftat riktigheten i Trotskys yttrande. I dag, över hundra år senare kan vi betrakta Kommunen i nytt ljus - nämligen i ljuset av leninismens och trotskismens misslyckande.

För både Trotsky och Talés var Kommunens stora misstag dess avsaknad av ett revolutionärt ledarskap. "Kommunen visar oss", betonade Trotsky, "massornas oförmåga att själva välja sin väg, deras obeslutsamhet när det gäller att leda rörelsen, deras ödesdigra benägenhet att göra halt efter de första framgångarna..." Hur ska man nu råda bot på detta? Trotsky vet råd: "Det är bara med Partiets hjälp, Partiet som bygger på historiens lärdomar, som teoretiskt förutser utvecklingens olika vägar, alla dess stadier, och med utgångspunkt härifrån beräknar formlerna för det rätta handlandet, som proletariatet kan göra sig kvitt från en ständig återupprepning av sin historia". Han summerar sina synpunkter med sedvanlig logik: "Man kan studera Kommunens hela historia, sida upp och sida ner, och vi kommer att kunna dra en enda slutsats: att proletariatet måste ha ett starkt parti i ledningen".

Det kan vara intressant att kontrastera den trotskistiska tolkningen av Pariskommunen med några av dess största skildrare, nämligen Marx och Engels. I sin "Inbördeskriget i Frankrike" förklarar inte Marx någonstans att nederlaget skulle vara en följd av avsaknaden av ,ett starkt Parti i ledningen". Han är mycket imponerad av de resultat Kommunen uppnådde. Han beskriver den som "i allt väsentligt en arbetarklassens regering, resultatet av den producerande klassens kamp mot den tärande, den äntligen upptäckta politiska form, under vilken arbetets frigörelse kunde genomföras". Denna politiska form var massornas eget verk, liksom det var massorna själva som skapade de första sovjeterna 1905, dessa som bolsjevikerna till en början dömde ut som "sekteristiska organisationer".

Kommunen besegrades militärt, efter att ha existerat bara i drygt två månader, och dess nederlag var extremt blodigt. Det är knappast förvånande att Trotsky, skicklig strateg som han var och skapare av Röda Armén, retade sig på Kommunens militära oförmåga dess brist på klart uttänkt strategi och ineffektiviteten hos många av dess ledare.

Vad man däremot inte utan vidare kan acceptera det är att samme Trotsky lånar sin militära auktoritet åt Talés systematiska ansträngningar att nedvärdera Kommunens mest kreativa resultat. Men den verkligt skyldige här är inte ens Talés. Det är snarare den ideologi de bägge företräder. Om, som de vid något tillfälle kläckte ur sig, "samhällets kris är lika med krisen i det revolutionära ledarskapet", då är det lätt att beskriva Kommunens historia som dess ledarskaps historia. Från detta postulat flyter allting ganska logiskt ... och särskilt Kommunens nederlag!

I den mån man kan tala om ett utpräglat ledarskap, återfanns det inom Nationalgardets Central- kommitté. Men den sociala och ideologiska sammansättningen hos denna centralkommitté var högst heterogen. Det dominerande inflytandet kom från den radikala, anti-klerikala småbourgeoisien. Medlemmarna av 1:a Internationalen saknade ideologisk enhetlighet och klarhet. Blanquisterna, de mest beslutsamma revolutionärerna, hade inga idéer om hur ett efter-revolutionärt samhälle skulle se ut.

En dylik betoning av det "revolutionära ledarskapet" leder alltså till omedelbara motsägelser. Om historien är summan av framgångarna eller bakslagen för ett revolutionärt ledarskap, hur skall vi rimligen kunna förklara att Kommunen, med dess småborgerliga ledarskap, var kapabel att introducera i den moderna världen den mest avancerade formen av proletär demokrati? Varför betecknades den av Marx som "det strålande förebudet om ett nytt samhälle?" Varför hävdade Engels att de åtgärder som Kommunen vidtog "i sista hand gick ut på att avskaffa klassfiendeskapen mellan kapitalister och arbetare"? Varför hånade han de socialdemokratiska filistéerna med sitt berömda "Betrakta Pariskommunen. Det var proletariatets diktatur"?

Kommunen introducerade den praxis, som påbjöd att alla personer i officiell ställning skulle väljas till sitt ämbete och när som helst kunna återkallas, och att deras lön inte skulle överskrida en vanlig arbetares. Detta är grundläggande revolutionära regler. Deras tillämpande kommer oundvikligen att underminera varje borgerlig eller byråkratisk statsapparat. Dessa regler innebär den oinskränkta allmänna överhögheten över den civila administrationen, armén och rättsväsendet. Den leder till skapandet - nerifrån - av ett helt nytt slags samhällelig organisation. Oktoberrevolutionen sökte, under sitt tidiga skede, att tillämpa denna praxis. Den framväxande stalinistiska byråkratin bekämpade den frenetiskt. Det är över ett århundrade sedan dessa regler introducerades av kommunarderna, och de utgör fortfarande grunden för all verkligt revolutionär kamp.

Marx förklarade att kommunarderna hade "stormat mot himlen". Talés hävdar att Kommunens historia är historien om misslyckandet för ett radikal-anarkistiskt småborgerligt ledarskap! Hans "förklaring" rapas ännu upp av stalinisterna.

Vad är egentligen anledningen till att under detta århundrade alla revolutionära rörelser, trots deras segrar över och expropriering av bourgeoisien, och trots de drastiska omvälvningar de genomfört av egendomsförhållandena, har misslyckats med att åstadkomma en fundamental förändring av produktionsförhållandena, i de mänskliga relationerna i arbetet och i samhällslivet?

För att besvara den frågan fordras ett helt annorlunda betraktelsesätt än Talés´ och bolsjevikernas. En genomgripande analys av Kommunen - som vi här inte kan genomföra - skulle förmodligen ge några av svaren. Den verkliga historien om Kommunen är historien om massorna själva, kämpande för nya och helt annorlunda levnadsvillkor och inte historien om dess ledarskap. Så sett har Kommunens historia ännu inte skrivits.

Arbetare, hantverkare, bönder och annat "småfolk" tänker sig inte det sociala livet - i alla fall inte deras eget - i termer av abstrakta begrepp, utan i termer av handlingar. Nio arbetare av tio gör likadant idag. Deras språk är aktionens. Det är i själva verket det enda språk där de visat sig vara virtuoser. För intellektuella är ofta ordbajsande ett substitut för handling. Att vidareutveckla revolutionär teori under revolutionär aktion är en huvuduppgift för de revolutionära arbetarna. Detta är det odödliga bidrag till revolutionär teori som givits av 1871 års parisiska arbetare och hantverkare, liksom av deras efterföljare under talrika rådsuppror. Sådant var Kommunens språk, det som vi idag som socialister måste söka dechiffrera.

SÅ BÖRJADE DET

Kommunens avgörande datum är den 18 mars 1871. Thiers, den franske statschefen, betraktade Paris´ beväpnade arbetare som det främsta hindret för en fredsuppgörelse med Preussen, mot vilka man just förlorat ett krig, och som ett potentiellt hot mot hela det borgerliga Frankrike. Han beslutar sig för att sända "lojala" bataljoner för att flytta de kanoner som hålls av Nationalgardet (ett slags folkmilis, som upprättades under kriget mot Preussen) på Montmartre, Buttes Chamont och Belleville, kanoner som inköpts för pengar insamlade bland allmänheten under Paris´ belägring. Operationen inleds framgångsrikt under de tidiga morgontimmarna. Efter en mindre skärmytsling med nationalgardistiska vakter erövras kanonerna. Men tiden går. Operationen hade planerats illa. Kanonkärrorna anländer inte på utsatt tid för att hämta pjäserna. Antalet åskådare börjar växa. Kvinnor. barn och åldringar börjar blanda sig med truppen. Nationalgardet, hastigt sammankallat, anländer till platsen. Några soldater ur 88:e regementet börjar samtala med nationalgardisterna. General Lecomte tappar fattningen helt och beordrar eld. Men det är redan för sent - soldaterna vägrar skjuta, vänder kolvarna i vädret och förenar sig med folket. Handlingens språk har hörts. Soldater och civila har fraterniserat.

Men handlingen har sin egen logik. Soldaterna har komprometterat sig själva. Kort därpå bespottas general Thomas, "slaktaren från 1848", av massan. Slutligen skjuts de båda generalerna av sina egna soldater.

Thiers beordrade den stående arméns tillbakadragande från Paris. Man företar en brådstörtad, förirrad reträtt till Versailles. Merparten av den civila administrationen; tjänstemännen ansvariga för livsmedelsförsörjningen, posten, belysningen. avloppssystemet, renhållningen, hälsovården osv. lämnar Paris hals över huvud under de närmast följande dagarna. Ett enormt socialt vakuum uppstår. Allt måste skapas på nytt från nästan ingenting - och från botten. Och ett krig måste utkämpas på samma gång.

Vi måste avfärda den myt, som så länge odlats av bolsjevikerna, att endast ett revolutionärt Parti skulle ha suttit inne med de "korrekta lösningarna" i en sådan situation. "Om det hade funnits en ledande och dirigerande particentral i Paris", skrev Trotsky, "skulle den ha utökat de retirerande arméerna med några hundra eller kanske bara några dussin hängivna arbetare, med instruktioner att göra allt för att öka soldaternas missnöje med sina officerare, att utnyttja första bästa psykologiska ögonblick för att befria soldaterna från officerarna och föra dem med sig tillbaka till Paris igen, så att de kunde förena sig med folket".

Trotsky intar här det mest förkastliga av alla betraktelsesätt: "Om min mormor och morfar hade... så hade de varit min farmor och farfar". Med de senare historiska erfarenheter vi har skulle vi lika gärna kunna förmoda att ett Parti av Trotskys märke i den situationen försökt uppta förhandlingar med Thiers (jmf. Ribbentrop-Molotov-pakten) för att vinna tid och till slut fumlat bort alltihop på ett sätt som gränsade till förräderi. Men vi förfäktar inte att så skulle ha skett, det är bara en spekulation. Trotsky utgår emellertid i sin "historieskrivning" från, att hans imaginära Parti skulle ha agerat på ett sätt som han, när han sitter vid sitt skrivbord femtio år senare, anser att det borde ha handlat. Dylika skriverier är inte värda att överhuvudtaget komma i tryck.

Vad kan sägas om Kommunens kreativa aktiviteter? Vilka var de förhärskande stämningarna och medvetandenivån hos dess deltagare? Svaren på dessa frågor finner vi ganska klart utsagda i Engels´ förord till Marx' "Inbördeskriget i Frankrike". Vi citerar stycket i dess helhet:

"Den 30 mars avskaffade Kommunen värnplikten och den stående armén och förklarade att den enda väpnade styrkan i fortsättningen skulle vara Nationalgardet som skulle omfatta samtliga vapenföra medborgare. Den efterskänkte alla hyror från tiden från oktober 1870 till april 1871, stadgade att hyra som redan inbetalats skulle bokföras som förskott på framtida inbetalningar och stoppade all försäljning av artiklar som belånats på de kommunala pantlånekontoren. Samma dag stadfästes de till Kommunen valda utlänningarnas ämbeten, för 'Kommunens fana är världsrepublikens fana'. Den 1 april beslöt man att den högsta lön som fick utbetalas till någon av Kommunens anställda, och därmed också till någon av dess egna medlemmar, inte fick överstiga 6000 francs. Följande dag kom ett dekret om kyrkans skiljande från staten, om att alla statliga utbetalningar för religiösa ändamål skulle upphöra och all kyrklig egendom överföras i nationens ägo; som en direkt följd härav kom den 8 maj en förordning om att skolorna skulle befrias från alla religiösa symboler, bilder, dogmer och böner - kort sagt, 'från allt som tillhör det enskilda samvetets område' - och detta beslut förverkligades efter hand. Den 5 utfärdades, som ett direkt svar på Versaillestruppernas dagliga arkebuseringar av tillfångatagna kommunkämpar, ett dekret om fängslande av gisslan, som emellertid aldrig omsattes i praktiken. Den 6 fördes giljotinen ut på gatorna av Nationalgardets 137:e bataljon och brändes offentligt under livliga glädjescener. Den 12 beslöt Kommunen att segerkolonnen på Place Vendome, gjuten av metallen från erövrade kanoner efter 1809 års krig, skulle förstöras som en symbol för chauvinismen och en eggelse till folkhat. Beslutet verkställdes den 16 maj. Den 16 april bestämde Kommunen att man skulle göra upp en förteckning över vilka fabriker som stängts av sina ägare och planer för att låta dessa fabriker drivas av de arbetare som tidigare varit anställda där. Dessa arbetare skulle organisera sig i kooperativa föreningar, och man skulle också göra upp planer på att sammansluta dessa kooperativ till ett stort förbund. Den 20 avskaffades bagarnas nattarbete och arbetsförmedlingarna som sedan andra kejsardömets tid hade drivits som monopolföretag av h3erse kräk som utnämnts av polisen - utsugare av första ordningen - dessa arbetsförmedlingar kom nu att sortera under stadsdelsborgmästarna i Paris´ 20 arrondissements. Den 30 april bestämdes det att alla pantbanken skulle stängas, eftersom de representerade en privat exploatering av arbetarna och stod i strid med arbetarnas rätt till sina arbetsredskap och till kredit. Den 5 maj gav man order om att riva det kapell, som uppförts som ett försoningsoffer för avrättningen av Ludvig XVI. Från och med den 18 mars framträdde alltså klart och tydligt den klasskaraktär hos rörelsen i Paris som dessförinnan trängts i bakgrunden under kampen mot de utländska angriparna. Eftersom nästan alla Kommunens medlemmar var arbetare, eller erkända representanter för arbetarklassen, blev dess beslut av klart proletär karaktär".

VAR KOMMUNEN SOCIALISTISK?

Kommunen föddes ur förbittringen över den förlängda belägringen av Paris och vreden över den slutliga kapitulationen som skedde nästan utan att ett skott avlossats. Nationalistiska och t.o.m. chauvinistiska stämningar kan ha varit starka i Paris 1871. Men ändå gav Kommunen "alla utlänningar rätt att dela den ära som ligger i att dö för en odödlig sak", och utnämnde en tysk arbetare, Leo Frankel, till arbetsminister. "Kommunen hedrade Polens hjältemodiga söner (Dombrowski och Wroblewski) genom att ställa dem i spetsen för Paris försvarare".

Det "revolutionära" Partiets försvarsadvokater har alltid velat ha det till att få, om några, av de åtgärder Kommunen vidtog på det sociala fältet var medvetet socialistiska. Att hävda motsatsen skulle naturligtvis vara lika med ett förnekande av Partiets speciella uppgift att "inplantera socialistisk medvetenhet" hos arbetarklassen. Vad ansåg då kommunarderna själva om sina aktiviteter? Nationalgardets Centralkommittés första deklaration, den 18 mars, löd: "Paris proletariat, mitt under den härskande klassens misslyckande och förräderi, har förstått att tidpunkten är inne för dem att rädda situationen, genom att ta i sina egna händer förvaltningen av de allmänna angelägenheterna. De har förstått att det är deras tvingande plikt att absoluta rättighet att göra sig själva till herrar över sitt eget öde, genom att gripa regeringsmakten". Vi skulle förmoda att detta tyder på en extremt hög grad av politisk medvetenhet.

Marx insåg själv betydelsen av proletariatets egna, medvetna aktiviteter. Han talar om "den nya historiska eran' som Kommunen "var medveten om att den inledde". Kommunens stora resultat var inga isolerade eller konstlade gester, inga tomma fyrverkerier av skenradikalism. Det var åtgärder som reflekterade och betingades av den allmänna viljan. Talés, vår bolsjevikiske historiker, gör narr av massans förkärlek för vad han betecknar som "symboliska akter". För att illustrera sin ståndpunkt tar han upp förstörelsen av monumenten. Detta därför att han aldrig begripit sig på handlingens språk, genom vilket "mannen på gatan" uttrycker sig. När de raserade Vendome-kolonnen, som Marx betecknade som "en kolossalsymbol för den krigiska äran", uttryckte massan i handling den proletära internationalismens centrala begrepp, nämligen Anti-militarism.

Nästan varje åtgärd Kommunen vidtog kan förstås i ljuset av massornas djupa, dagliga erfarenheter. Som t.ex. den lag som påbjöd att ingen tjänsteman eller delegerad i Kommunen fick ta ut en högre lön än 6000 francs om året, eller den lag som stadgade att verkstäder som övergivits av arbetsköparna skulle tas över av arbetarklassorganisationer och förvaltas av arbetarna själva.

Dessa två åtgärder var bland de mest karaktäristiska för Kommunen. Bolsjevikerna har fört oändliga diskussioner om kompensationsproblematiken (alltså sin vana trogna lagt tonvikten på egendomsfrågor, typ, "vi har egentligen inte snott någons egendom, för vi har kompenserat"). Vad som intresserade Kommunens arbetare var inte huruvida de "rättmätigen" kompenserat sina forna utsugare eller inte, utan det faktum att de själva förvaltade produktion och distribution.

Marx var klart medveten om dessa djupgående aspekter på Kommunen. "När Paris kommunen själv övertog ledningen över revolutionen; när vanliga enkla arbetare för första gången vågade inkräkta på sina 'naturliga överordnades' statliga privilegier och under exempellöst svåra yttre omständigheter utförde sina värv lugnt och blygsamt, samvetsgrant och effektivt ... då vred sig den gamla världen i konvulsioner av raseri vid åsynen av den röda flaggan, symbolen för arbetets republik, som vajade över Stadshuset".

Distansen mellan denna tolkning av Kommunens roll och Trotskys - mannen som bara drog "en enda slutsats" av Kommunen; behovet av "ett starkt Parti i ledningen för proletariatet" - kan knappast bli större.

Genom sin strävan att förverkliga likalönsprincipen, och genom sitt tillämpande av principen om alla delegaters valbarhet och återkallbarhet, representerar Kommunen ett medvetet försök att med rötterna rycka upp samhällets hierarkiska organisering.

Sen dess har det skrivits och talats en hel del om "sovjeter" och "arbetarråd". Men det förefaller oss som om den innersta naturen hos dessa organisationer totalt "glömts bort" av dom som står i hänförd beundran inför deras byråkratiska karikatyrer. Beträffande Kommunens samhällsorganisation skrev Marx: "Istället för att man tidigare vart tredje eller vart sjätte år fått bestämma vilka medlemmar av den härskande klassen som skulle 'företräda' och förtrampa folket i en riksdag, skulle den allmänna rösträtten nu tjäna människorna, som organiserat sig i kommuner, på samma sätt som den enskilda bestämmanderätten tjänar varje arbetsgivare när han skaffar arbetare, inspektörer och bokhållare till sitt företag. Och det är ju ett välkänt faktum att företagen, liksom inh3iderna, i allmänhet väl känner till konsten att placera rätt man på rätt plats i det vanliga affärslivet, och att de, om de någon gång begår ett misstag, snabbt brukar rätta till detta ... Ingenting kunde vara mera främmande för Kommunens anda än att ersätta den allmänna rösträtten med en hierarkisk investitur"(= medeltida förläningssystem).

Hierarkisk investitur! Synnerligen slående karaktäristik av Stalin-Sovjets karriärism. Och här har vi hela problemet i ett nötskal. Hur skall samhällets hierarkiska struktur förstöras? Och med vad skall det ersättas? Kommunen visade i handlingar hur detta skulle gå till. Alla delegater och funktionärer, på alla nivåer, skulle väljas till sin post! Och alla skulle kunna återkallas, när som helst, av de som hade valt dem!

Direkta val och återkallbarhet är naturligtvis inte lösningen på alla problem. Men de utgör den absoluta grundförutsättningen för en verklig samhällsförvandling. En ämbetsman eller funktionär som väljs och som man har ständig kontroll över är inte längre "ämbetsman" eller "Funktionär" på samma sätt som förut. Kommen långt är det någon som helst idé att börja mäta graden av statens bortvittrande.

Engels var ganska kategorisk på denna punkt: "...arbetarklassen måste skydda sig mot sina egna valda ombud och ämbetsmän, genom att förklara att de allesammans, utan undantag kunde avsättas när som helst".

Det har gjorts många felaktiga tolkningar av regimens "kommunala" natur, några av dem uppenbart oärliga. Trotsky utgöt sin sarkasm över Paris" "anspråkslöshet": "Paris är nämligen bara en kommun bland många kommuner. Paris vill inte påtvinga någon någonting; den strävar inte efter någonting; den strävar inte efter någon diktatur; annat än möjligtvis 'det goda exemplets diktatur'". Och han fortsätter: "Detta var, kort sagt, ingenting annat än ett försök att ersätta den proletära revolution som höll på att utvecklas med en småborgerlig revolution; kommunal autonomi. Detta idealistiska struntprat - av samma skrot och korn som den mondäna anarkismen - dolde i själva verket en feghet inför den revolutionära processen som skulle fortgått, oavbrutet och intill slutet, eller aldrig satts igång".

Trotskys påstående att Pariskommunen skulle strävat efter någon slags kommunalism av grekisk-antik eller medeltida modell vederlägges direkt av Marx: "Kommunförfattningen har missuppfattats (vår kurs.) som ett försök att skapa en federation av småstater, av det slag som Montesquieu och girondisterna drömde om..."

Huruvida Trotskys missuppfattning var medveten eller ej överlåter vi åt läsarens bedömning. Det vore mycket märkligt om han inte tagit del av Marx' ståndpunkt i frågan.

Vad gäller revolutionär krigföring har Trotsky följande att andraga: "Innan soldaternas breda massor lärt sig välja de bästa och pålitligaste ledarna i fält, har revolutionen redan slagits ner av en fiende som utsett sina officerare av sekelgammal erfarenhet. Den formlösa demokratins metoder (enkla val) måste utökas och i viss mån ersättas med val uppifrån (vår kurs.). Revolutionen måste skapa ett organ som man kan hysa fullständigt förtroende för och som måste få oinskränkta fullmakter att välja, utse och utbilda officerare".

Låt oss närmare skärskåda den här meningen. Den utgör nämligen ett praktexempel på trotskistisk dimspridning. Först "revolutionen måste skapa ett organ". Är det revolutionen i sig som frambringar h3erse organ? Visst, om man väljer att betrakta det hela ur ett mycket abstrakt perspektiv. Om Trotsky hade valt att konkretisera satsen så hade han tvingats att besvara exempelvis följande fråga: "Ett organ utsett av klassen eller av partiet?" Samma sak med det lilla Ordet "man" i satsen "som man kan hysa fullständigt förtroende för". Vem är denna mystiska anonyma "man"? Är det Partiet, som agerar "i massornas intresse"? Eller är det klassens egen organisering, arbetarråden och deras centrala organ?

När fullt inbördeskrig råder kan den revolutionära sidan inte tillåta sig att ge fienden trumf på hand genom att, exempelvis föra ut olika alternativa militära, strategier till allmän diskussion, och omröstning. Vem som helst kan räkna ut vad det skulle få för resultat. Och samtidigt kan man inte avstå från en militär strategi. Det står alltså klart att en strategi måste utformas centralt och i hemlighet. Hur ska man då kunna erhålla några som helst garantier för att den strategi som utformas inte går stick i stäv mot arbetarklassens egna strävanden och önskemål?

Som vi ser det finns det bara en möjlig väg att gå: arbetarklassen väljer, via arbetarråden, en central församling av valda och återkallbara delegater - folk ur deras egna led. Dessa i sin tur lägger upp riktlinjerna för det militära försvaret i samråd med en "generalstab" - en högsta ledning för de militära operationerna - som utsetts av den centrala församlingen. Det var på detta sätt som Dombrowski och Wröblewski kom att hamna i ledningen för Pariskommunens försvar.

Men det finns också en annan möjlighet nämligen att följa den linje som Trotsky företräder: Partilinjen. Dvs. Partiet utser en generalstab som är ansvarig inför Partiet. Partiet i sin sida är emellertid inte ansvarig inför arbetarklassen. Det finns inget formellt förfarande, enligt vilket arbetarklassen kan "återkalla" Partiet från dess statsbärande position.

Nu motiverar förvisso Partiet sin ställning med det blotta faktum att det innehar statsmakten. Detta skulle vara ett oomkullrunkeligt bevis på att det innehar arbetarklassens fulla förtroende, ty det hade aldrig kunnat svinga sig till makten utan arbetarklassens stöd. Men även om arbetarklassen har "valt" Partiet genom att hjälpa det till makten eller genom att passivt åse dess gripande av makten, så återstår fortfarande det faktum att Partiet inte kan "återkallas". Man saknar alltså den skyddsmekanism mot en inkompetent militär ledning som en rådsorganisering skulle ge dem. Och för dem som är snara att dra upp Pariskommunens militära of oförmåga (som inte grundade sig på massornas oförmåga att återkalla den valda ledningen, utan på deras oförmåga att förstå att ett sådant återkallande var nödvändigt) behöver vi bara peka på den förträffliga, av Partiet utsedda "ledning", som reducerade Sovjetunionens officerskår med 25 %, före 2:a världskrigets utbrott, och som i Spanien under inbördeskriget envisades med att istället för att acceptera valda befäl värva helt opålitliga f.d. stamanställda officerare som inte sällan förrådde sina egna förband.

Den sortens "erfarna, pålitliga organisatörer" som Trotsky drömmer om har lyst med sin frånvaro på ett anmärkningsvärt sätt.

Sammanfattningsvis kan sägas, att Trotsky ingenting lärt av Pariskommunen, än mindre av de analyser som Marx och Engels presenterat och som han bör ha läst. Har Trotskys lärjungar någonsin lärt sig något av Trotsky?

IS