RENÉ RIESEL:
RÅDEN OCH RÅDSORGANISATIONEN
Första publicering:
Internationale situationsiste nr 12, Paris, september 1969
Översättning och första svenska utgåva:
Ravacholförlaget 1970
Nyutgåva:
”Revolutionära Rådssocialister”
Tryck: Fripresstryck, Jönköping, nov. 1972, 500 ex.
FÖRORD
Ett spöke drar fram över planeten: arbetarrådens absoluta makt.
Alla den gamla världens makter darrar inför detta nya hot; kapitalisterna
i Washington och Tokyo, byråkraterna i Moskva och Peking.
Detta faktum visar två saker:
1. Arbetarråden uppfattas som en makt som inte kommer att tolerera
någon annan makt.
2. Det är hög tid att arbetarråden inför hela världen klargör
sina uppfattningar, sina mål och strävanden gentemot den ideologi
som uppreses mot dem.
Sedan Situationistiska Internationalen (S.I.) upphörde med sin
mera synliga verksamhet 1969, har dess fallna mantel axlats aven
mängd grupper, sekter och "affinitygroups". Samtidigt torde det
vara svårt att finna någon sådan grupp, som i allt är läromästarna
trogna. Somliga har utveck1ats mot en vu1gär hedonism, ofta i kombination
med en tryggad position i det etablerade samhällets översta positioner.
Andra har säkrat sin ställning som harmlösa konstnärskotterier (med
kryptiska attacker mot "påveväldet" som revo1utionärt alibi).
Oss intresserar: endast de tendenser och strömningar som börjat
göra upp med det senila ordbajseriet och den falska anti-intllektua1ismen
i SI:s produktion, för att i stället börja ta fasta på det "situationistiska
arvets" utvecklingsbara och sant proletära element: såsom teorin
om arbetarrådens makt "som det revolutionära samhällets organisation,
innehållande i sig alla de nödvändiga förutsättningarna för en total
omvä1vning av vardagslivet, uteslutande varje annan makt,
varje hierarkisk, specialiserad och från pro1eteriatet avskild makt".
Härvidlag gör man en skarp och nödvändig gränsdragning mot alla
ideologier, som reducerar råden till ekonomiska sociala fragment,
som ser i dem endast en stödorganisatiuon till partiet och Staten.
Riese1s skrift "Råden och rådsorganisationen" uttrycker kanske
bäst - och framförallt mest koncist - de situationistiska teorierna
om arbetarråden och deras positioner i det efter-revolutionära samhället,
liksom slutledningen och lärdomarna av rådens his- toriska praktik.
RÅDEN OCH RÅDSORGANISATIONEN
"Arbetar- och bonderegeringen har uppmanat Kronstadt och de
rebelliska matroserna att omedelbart underkasta sig Sovjetrepublikens
auktoritet.
Jag beordrar följaktligen alla dessa som reser sin hand mot det
socialistiska fäderneslandet att ofördröjligen sträcka vapen. De
som vägrar kommer att avväpnas och ställas inför sovjetmyndigheterna.
De kommissarier och andra representanter för regeringen som har
arresterats måste omgående friges. Endast de som ger sig villkorslöst
kan räkna med Sovjetrepublikens överseende. Jag ger samtidigt order
om att förbereda revoltens krossande och matrosernas underkastande
genom väpnad kraft. Allt ansvar för de lidanden som den fredliga
befolkningen kan få utstå vilar uteslutande på de vitgardistiska
myteristerna. Detta är sista varningen.”
Trotskij/Kamenev: "Ultimatum till Kronstadt"
"Vi har bara ett svar på allt detta: All makt åt sovjeterna!
Bort med era händer därifrån, era händer röda av blod från de frihetens
martyrer som har kämpat mot vitgardisterna, godsägarna och bourgeoisien."
"Kronstadt Isvestija" nr 6
Under de femtio år som leninisterna har reducerat kommunismen
till elektrifiering, som den bolsjevikiska kontrarevolutionen över
sovjetmaktens döda kropp har upprättat sovjetstaten och som
ordet sovjet har upphört att betyda råd, så har revolutionerna
ständigt kastat Kronstadts krav i ansiktet på herrarna i Kreml:
"All makt åt sovjeterna och inte åt partierna!". Den anmärkningsvärda
varaktigheten i denna verkliga tendens till arbetarrådens
makt under hela detta halvsekel av den moderna proletära rörelsens
försök, och påföljande nederlag, tvingar hädanefter den nya revolutionära
strömningen att godta råden som den enda formen för proletariatets
statsfientliga diktatur, som den enda tribunal som på en och samma
gång kan avkunna domen och verkställa den.
Det är nödvändigt att precisera rådsbegreppet - inte bara genom
att rensa bort socialdemokratins, den ryska byråkratins och diverse
rådsideologiers grova förfalskningar, utan framför allt genom att
påvisa brister i de korta ögonblick då rådsmakten fått sin första
praktiska utformning och, naturligtvis, i rådsrevolutionärernas
egna uppfattningar. Det som rådet i sin helhet syftar till att
vara kom att framstå negativt inom de gränser och illusioner
som hittills har kännetecknat dess första manifestationer, och detta
har - i lika hög grad som den omedelbara och obevekliga strid som
den härskande klassen normalt tar upp mot råden - förorsakat dess
nederlag. Rådet ska vara det praktiska enandet av proletärer,
som ger sig alla materiella och intellektuella medel för att förändra
samtliga rådande villkor, som själva suveränt skapar sin egen historia.
Det kan och måste vara det historiska medvetandets organisation,
uttryckt i handlingar. Men nu är det precis så att råden till ingen
del har lyckats bemästra den avskildhet som bärs upp av de specialiserade
politiska organisationerna och formerna för det falska medvetande
som dessa producerar och försvarar. Dessutom: om än råden som en
revolutionär rörelses huvudsakliga drivkraft normalt är råd av
delegerade på så sätt att de samordnar och federerar de lokala
rådens beslut, så tycks det om generalförsamlingarna vid basen nästan
alltid har betraktats som enkla valförsamlingar - första graden
av "råd" har börjat ovanför dem. Redan här stöter vi på en avskildhetens
princip som bara kan övervinnas genom att de lokala generalförsamlingarna
av alla proletärer i revolutionen görs till själva rådet,
varifrån varje delegation vid varje tillfälle måste härleda sin
makt.
Om man bortser från de förrådsliga drag i Pariskommunen, vilka
i så hög grad entusiasmerade Marx ("den äntligen uppdagade form
under vilken arbetets ekonomiska frigörelse kan förverkligas") och
vilka för övrigt i högre grad än i den valda Kommunen kan påvisas
i organisationen av Nationalgardets centralkommitté - bestående
av delegater för det beväpnade Parisproletariatet - så kom det berömda
"Arbetardeputeraderådet" i St. Petersburg att bli det första utkastet
till en proletär organisation i ett revolutionärt ögonblick. Enligt
de av Trotskij i 1905 ("Les Editions de Minuit", 1969 ö.a.)lämnade
siffrorna hade 200 000 arbetare sänt sina delegater till St. Petersburg-sovjeten.
Dess inflytande sträckte sig emellertid långt utanför dess geografiska
zon - många andra råd i Ryssland tog intryck av dess intentioner
och beslut. Rådet i St. Petersburg sammanslöt på ett direkt sätt
arbetare från fler än 150 företag och upptog bland annat representanter
för 16 anslutna fackföreningar. Dess första kärna bildades den 13:e
oktober och från och med den 17:e instiftade rådet under sig en
exekutivkommitté som, enligt Trotskij, "tjänade som ministerium".
Av de sammanlagt 562 delegerade var det blott 31 som utgjorde kommittén,
varav 22 verkligen var arbetare delegerade av alla andra arbetare
i sina företag och 9 representanter för tre revolutionära partier
(mensjevikerna, bolsjevikerna och socialrevolutionärerna), men "partirepresentanterna
hade utslagsröst". Man kan gå med på att församlingarna vid basen
genom sina återkallbara delegater var representerade på ett riktigt
sätt, men dessa hade uppenbarligen, helt parlamentariskt,
överlämnat en stor del av sin makt i Exekutivkommitténs händer,
där "teknikerna" från de politiska partierna hade ett oerhört inflytande.
Var finns upprinnelsen till denna sovjet? Det kan tyckas som
om organisationsformen uppfanns av vissa politiskt insatta element
vid arbetarbasen, i allmänhet själva tillhörande en socialistisk
fraktion. Trotskijs relatering är helt överflödig: "En av de två
socialdemokratiska organisationerna i St. Petersburg tog initiativet
till skapandet av en självständig, revolutionär arbetarförvaltning"
(dessutom var den "av de två organisationerna" som hela tiden insåg
vikten av detta arbetarinitiativ just den mensjevikiska. Generalstrejken
i oktober 1905 sprang emellertid först fram i Moskva den 19 september
då typograferna vid Sytin-tryckeriet gick i strejk, huvudsakligen
därför att de ville att skiljetecknet skulle inräknas bland de tusen
typer som utgjorde betalningsenheten för deras lön. Femtio tryckerier
följde efter och den 25 september konstituerade tryckeriarbetarna
i Moskva ett råd. Den 3 oktober "antog arbetarnas deputerade från
sammanslutningarna av typografer, mekaniker, snickare, tobaksarbetare
och andra en resolution som proklamerade bildandet av ett allmänt
råd (sovjet) av Moskvas arbetare" (Trotskij, anfört arbete). Vi
ser alltså att sovjetformen uppstod spontant i strejkrörelsens början.
Och denna rörelse, som under de närmast följande dagarna såg ut
att mattas av, framkallade historiens dittills kända största kris
den 7 oktober, då järnvägsarbetarna med utgångspunkt från Moskva
spontant avbröt trafiken.
Rådsrörelsen i Turin i mars-april 1920 hade sitt ursprung i Fiat-fabrikernas
strängt koncentrerade proletariat. Mellan augusti och september
191, mitt i en social kris, gav nyvalen till en "intern kommission"
- en sorts samarbetande företagskommitté som i syfte att bättre
integrera arbetarna hade bildats 1906 genom kollektivt fördrag -
plötsligt tillfälle till en fullständig omvandling av dessa "kommissioners"
roll. De började att sinsemellan federera sig som direkta representanter
för arbetarna. I oktober 1919 var 30 000 arbetare representerade
i en församling av "Fabriksrådens exekutivkommittéer", som snarare
påminde om en församling av shop stewards (de grundades på
ett valt ombud från varje verkstad) än om en ren rådsorganisation.
Exemplet smittade emellertid av sig och rörelsen radikaliserades.
Den stöddes av en fraktion av socialistpartiet som var i majoritet
i Turin (däribland Gramsci), och av de Piedemontesiska anarkisterna
jfr. Pier Carlo Masinis broshyr "Anarchici e comunisti nel movimento
dei Consigli a Torino"). Rörelsen bekämpades av socialistpartiets
majoritet och av fackföreningarna. Den 15 mars 1920 inledde råden
strejken genom att ockupera fabrikerna och upprätthöll produktionen
under egen kontroll. Den 14 april blev strejken allmän i Piedmont.
Under de följande dagarna bredde den ut sig i stora delar av Norditalien,
i synnerhet bland järnvägs- och hamnarbetarna. Regeringen måste
använda sig av krigsfartyg för att i Genua kunna landsätta de trupper
som den lät marschera mot Turin. Rådsprogrammet antogs visserligen
till sist av den italienska anarkistfederationens kongress i Bologna
den 1 juli, men det är ett känt faktum att socialistpartiet och
fackföreningarna lyckades sabotera strejken genom att isolera den:
samtidigt som Turin invaderades av 20 000 soldater och poliser jfr.
P C Masini) vägrade partiets tidning "Avanti" att trycka Turinsektionens
upprop. Den strejk som uttryckligen skulle ha möjliggjort ett segerrikt
proletärt uppror i alla länder besegrades den 24 april. Följderna
är välbekanta.
Trots vissa anmärkningsvärt avancerade drag i denna sällan anförda
erfarenhet (mängder av vänsterister troir att fabriksockupationer
är något som först dök upp i Frankrike 1936), så måste man peka
på dess allvarliga tvetydigheter, tom bland rörelsens deltagare
och teoretiker. Gramsci skrev i nr 4 av "L’Ordine Nuovo" (årgång
2): "Vi betraktar fabriksrådet som början på en historisk process
som med nödvändighet måste leda till grundandet av en arbetarstat".
Rådsanarkisterna å sin sida skonade fackföreningsrörelsen och föreställde
sig att råden skänkte denna nytt liv.
Det manifest som rådsanhängarna i Turin den 27 mars 1920 utfärdade
"till alla Italiens arbetare och bönder" och som uppmanade till
en allmän rådskongress (som aldrig kom att äga rum) formulerar några
väsentliga punkter i rådens program: "Kampen för erövring måste
föras med erövringens vapen och kan i fortsättningen inte innebära
uteslutande försvar (detta anspelar på fackföreningarna, "motståndsorgnisationer...kristaliserade
i byråkratisk form" SI not). En ny organisation måste i sig utveckla
en direkt fientlighet mot regeringens och arbetsköparnas organ;
den måste spontant uppstå på arbetsplatsen och förena alla arbetare,
därför att alla som producenter är underkastade en främmande auktoritet
från vilken organisationen måste frigöra sig!!! Där finns för oss
frihetens upprinnelse: upprinnelsen till en samhällsbildning som
genom att sprida sig snabbt och totalt ger oss tillfälle att på
det ekonomiska planet eliminera utsugaren och mellanhanden och själva
bli våra egna herrar, herrar över våra maskiner, vårt arbete, vårt
liv…"
Det är ett känt faktum att de tyska arbetar- och soldatråden
1918-19 till största delen hela tiden dominerades av den socialdemokratiska
byråkratin eller föll offer för dess manövrar. Man tolererade Eberts
"socialistiska" regering som huvudsakligen hölls under armarna av
officerskåren och skyttevärnet. "De 7 Hamburg-punkterna" (om den
gamla arméns omedelbara avveckling) som presenterades av Dorrenbach
och röstades igenom av en stor majoritet vid soldatrådens öppna
kongress i Berlin den 16 december, verkställdes inte av "folkkommissarierna".
Råden tolererade detta nederlag och likaledes de till den 19 januari
snabbt fixerade legislativa valen; vidare attacken mot Dorrenbachs
matroser och därefter spartakistupprorets krossande, på själva dagen
för dessa val. 1956 uttalade sig det den 14 november konstituerade
Centrala arbetarrådet i Budapest, som hade förklarat sig beslutet
att självt försvara socialismen, för Nagys återtillträde till makten
och för snara fria val. Samtidig härmed krävde det "alla politiska
partiers tillbakadragande från fabrikerna". Det kan inte förnekas
att detta just då höll strejken vid liv trots att de ryska trupperna
redan hade krossat det väpnade motståndet. Men redan före den andra
ryska interventionen hade de ungerska råden krävt parlamentariska
val; dvs. de försökte själva att åstadkomma ett tillstånd av dubbelmakt
samtidigt som de, ställda mot ryssarna, var den enda effektiva makten
i Ungern.
Medvetandet om vad rådens makt är och måste vara föder
självt denna makts praktik. Men på ett bundet stadium av
denna makt kan det råda stora skiljaktigheter mellan vad den eller
den arbetaren-rådsmedlemmen isolerat tänker, eller tom. inom rådet
i dess helhet. Ideologin motsätter sig sanningen i handlingar.
Och denna sanning har sin hemvist i rådssystemet. Ideologin framträder
inte endast i form av fientliga ideologier, eller i form av ideologier
om råden, utarbetade av de politiska krafter som vill undertrycka
dessa, utan också i form av en ideologi som är för rådens makt,
som ur dessa alienerar och reifierar den totala teorin och praxisen.
I sista hand kommer en ren rådism själv att vara starkt fientlig
till rådens verklighet. Det finns risk att en sådan, mer eller mindre
konsekvent formulerad, ideologi bärs fram av de revolutionära organisationer
som i princip är orienterade mot rådens makt. Denna makt är i sig
själv det revolutionära samhällets organisation. Dess sammanhang
definieras objektivt av de praktiska nödvändigheterna hos denna
som en helhet utvecklade historiska uppgift, och den kan under inga
omständigheter undfly det praktiska problemet med enskilda organisationer,
fientliga till råden eller mer eller mindre uppriktigt för dem,
som under alla händelser kommer att ingripa i rådens verksamhet.
Det är nödvändigt att de i råd organiserade massorna är medvetna
om och behärskar detta problem. Här har rådsteorin och existensen
av verkliga rådsorganisationer en stor betydelse. Inom dessa uppträder
redan vissa väsentliga element som kommer att stå på spel i råden
och i deras egen samverkan med dessa.
Hela den revolutionära historien visar den roll som framkomsten
av en rådsideologi spelar i rådens misslyckande. Den lätthet med
vilken det kämpande proletariatets spontana organisation säkrar
sina första segrar aviserar ofta en andra fas där återerövringen
opererar inifrån, där rörelsen överger sin verklighet för skuggan
av sitt nederlag. Rådismen är den gamla världens sista försök att
bli ung på nytt.
Socialdemokrater och bolsjeviker har det gemensamt att de i råden
bara vill se en stödorganisation till partiet och staten. Orolig
över det dåliga anseende fackföreningarna åtnjöt i arbetarnas ögon
önskade Kautsky 1902 att arbetarna inom vissa industrier valde "delegater
som ska utgöra ett slags parlament med uppgift att reglera arbetet
och övervaka den byråkratiska förvaltningen". Idén om en hierarkiserad
arbetarrepresentation som kulminerar i ett parlament skulle med
konsekvens tillämpas av Ebert, Noske och Scheidemann. Det sätt på
vilket denna sorts rådism behandlar råden erfors tillfullo - och
till uppbyggelse för alla som inte är helt bakom flötet - den 9
november 1918, då socialdemokraterna för att på rådens egen mark
bekämpa deras spontana organisering i Vorwärts redaktionslokaler
bildade ett "Berlins arbetar- och soldatråd", som bestod av tolv
förtroendemän från fabrikerna, samtliga funktionärer och socialdemokratiska
ledare.
Den bolsjevikiska rådismen äger varken Kautskys naivitet eller
Eberts plumphet. Den sprang från den radikalaste grund - "All makt
åt sovjeterna!" - blott för att råka i klorna på sig själv på andra
sidan Kronstadt. I "Sovjetmaktens omedelbara uppgifter" (april 1918)
häller Lenin enzymer i Kautskys smutsiga byk: "De borgerliga parlamenten
betraktas aldrig någonsin av de fattiga som institutioner ‘för dem’
eller som bra för dem, och detta gäller även den, ur demokratisk
synpunkt, bästa kapitalistiska republik i världen. (…) Det är just
sovjeternas kontakt med det arbetande folket som skapar speciella
kontrollformer vid basen - återkallande av delegater mm - former
som vi nu måste tillämpa och utveckla med stor iver. Likaså förtjänar
de allmänna instruktionssovjeterna , som utgör periodiska konferenser
mellan sovjetväljarna och deras delegerade församlade för att diskutera
och kontrollera sovjetmyndigheternas verksamhet inom detta område,
all vår sympati och vårt fulla stöd. Ingenting skulle emellertid
vara dummare än att förvandla sovjeterna till en fast institution.
Vi måste i stället idag bestämt kräva en stark och obeveklig makt
för den personliga diktaturen i denna arbetsprocess, från
ögonblicket av rent exekutiva funktioners utövande, och baskontrollens
former och medel måste vara synnerligen varierande, för att undvika
själva skuggan av en möjlighet att sovjetmakten missbildas, för
att en gång för alla rycka upp det byråkratiska ogräset med rötterna."
Lenin såg alltså råden som påtryckningsgrupper, vilka - likt gudfruktiga
sammanslutningar - korrigerar den oundvikliga statsbyråkratin i
dess av partiet respektive fackföreningarnas säkrade politiska och
ekonomiska funktioner. Lenin har samma problem med råden som Descartes
hade med själen - han vet inte var han ska göra av dem.
Själve Gramsci förmår givetvis inte mer än att snygga upp Lenin
lite lätt i ett demokratiskt konvenensbad: "Fabrikskommissarierna
är de enda sanna sociala (ekonomiska och politiska) representanterna
för arbetarklassen, därför att de genom allmänt val tillsatts av
alla arbetare på själva arbetsplatsen. På olika nivåer av sin hierarki
representerar kommissarierna föreningen av alla arbetare på samma
sätt som denna förening uppträder i produktionsorganismerna (arbetslag,
fabriksavdelning, förening av en industris fabriker, föreningen
av en stads företag, förening av den mekaniska industrins och jordbrukets
produktionsorganismer inom ett distrikt, ett landskap, en region,
nationen, världen), där råden och rådssystemet representerar makten
och samhällsledningen" (artikel i "Ordine Nuovo"). De till ekonomisk-sociala
fragment reducerade råden förbereder "en framtida sovjetrepublik"
och det faller sig självt att partiet, "denna den moderna tidens
furste", framstår som det ofrånkomliga politiska bandet, som den
förexisterande och självmåne guden som säkrar sin framtida existens:
"Kommunistpartiet är den inre frigörelseprocessens instrument och
historiska form tack vare vilket arbetarna från att ha varit exekutörer
blir initiativtagare, från massor blir styrande och vägledande,
från armar omformas till hjärnor och viljor"("Ordine Nuovo" 1919).
Melodin varierar men rådismens vistext förblir densamma: Råd. Parti,
Stat. Att behandla råden på ett fragmentariskt sätt (ekonomisk makt,
social makt, politisk makt), som rådskretinerna i gruppen "Révolution
Internationale" försöker göra, är som att tro att man kniper åt
skinkorna när man låter dem klyvas på mitten.
Också den österrikiska marxismen efter 1918 har, i linje med
den långsamma reformistiska evolution som den förordar, konstruerat
en egen rådsideologi. Max Adler, t.ex., ser i sin bok "Demokrati
och Arbetarråd" i råden mycket riktigt ett instrument för arbetarnas
självfostran, det möjliga slutet på åtskillnaden mellan exekutörer
och ledare, upprättandet av ett homogent folk som kan förverkliga
den socialistiska demokratin. Och han inser också det faktum att
det inte alls räcker med att råden blir en makt för att garantera
dem ett sammanhängande revolutionärt mål: härför fordras nämligen
att arbetarna-rådsmedlemmarna uttryckligen vill förändra samhället
och förverkliga socialismen. Eftersom Adler är en teoretiker för
den legaliserade dubbelmakten, dvs. för en absurditet som
i högsta grad kommer att vara oförmögen att hålla sig kvar genom
att gradvis närma sig det revolutionära medvetandet och snällt förbereda
sig för en senare revolution, står han där vacker berövad det enda
sant grundläggande elementet i proletariatets självfostran: själva
revolutionen. För att ersätta detta oersättliga område för proletär
homogenisering - och detta enda urvalssätt för själva rådens
bildande, liksom för bildandet av sammanhängande idéer och handlingssätt
inom råden - kan Adler inte annat än att gripa till följande förvrängning
: "Rösträtten i val till arbetarråd måste grundas på socialistisk
organisationstillhörighet".
Man kan konstatera att förutom socialdemokraternas och bolsjevikernas
ideologi om råden, som från Berlin till Kronstadt alltid
haft en Noske eller Trotskij till hands, ligger alltid själva rådsideologin,
det förflutnas och diverse nutida rådsorganisationers ideologier
några generalförsamlingar och några imperativa mandat efter sin
tid: alla råd som till denna dag existerat har, med undantag för
bonderåden i Aragonien, till sin idé, inte varit annat
än "demokratiskt valda råd"; om än de högsta ögonblicken i deras
praktik dementerar denna begränsning och ser alla beslut fattade
av suveräna generalförsamlingar som befullmäktigar återkallbara
delegater.
Bara den historiska praktiken, i vilken arbetarklassen måste
utveckla och förverkliga alla sina möjligheter, kommer att ange
rådsmaktens precisa organisatoriska former. Däremot är det revolutionärernas
omedelbara uppgift att fastslå de grundläggande principerna för
de rådsorganisationer som i alla länder kommer att se dagens
ljus. Genom att formulera hypoteser och genom att erinra om den
revolutionära rörelsens grundläggande krav vill denna artikel öppna
en likställd och verklig debatt, varifrån endast de ska vara uteslutna
som vägrar föra den i sådana termer; dessa som idag i namn av förlegad
anarkistisk spontanism förklarar sig vara fiende till varje form
av organisation och dessa som bara kommer att återupprepa den gamla
rörelsens brister och förvirringar: dessa ickeorganisationens mystiker,
arbetare som tappat moidet efter att länge ha slagits inom diverse
trotskistiska sekter eller studenter som är fångar under sina egna
eländiga villkor och som inte förmår slita sig från bolsjevistiska
scheman. Situationisterna är utan tvivel förspråkare för organisationen
- den situationistiska organisationens existens är bevis
tillräckligt. Alla de som förklarar sig vara överens med våra teser
och då tillskriver oss en spontanism kan helkt enkelt inte läsa.
Organisationen är oundgänglig just därför att den inte är allt
och inte förmår veta eller tjäna allt. I motsats till vad slaktaren
Noske ( i "Von Kiel bis Kapp") säger apropå den betydelsefulla dagen
6 januari 1919 så var det inte därför att massorna hade "vackra
talare" i stället för "beslutsamma ledare" som de "mitt på denna
dag inte blev Berlins herrar", utan därför att fabriksrådens självständiga
organisatoriska form inte hade uppnått ett stadium av sådan självständighetsgrad
att den kunde klara sig utan "beslutsamma ledare" och avskild organisation
för att säkra sina förbindelser. Det skändliga exemplet i Barcelona
i maj 1937 är ett annat bevis. Vapnen restes snabbt som svar på
den stalinistiska provokationen, men lika snabbt likviderades den
uppgivenhetens ordning som de anarkistiska ministrarna påkallade
genom att i ett och samma andetag tala vitt och brett om den oerhörda
kapaciteten hos de katalanska massornas självständighet och om att
de ännu saknade självständighet att segra. I morgon kommer
det åter en gång att vara arbetarnas självständighetsgrad som avgör
vårt öde.
De rådsorganisation som kommer att bildas kan för sin del knappast
underlåta att erkänna och motsvara den "Minimidefinition av en revolutionär
organisation" som antogs av Situationistiska Internationalens 7:e
kongress. På grund av att deras uppgift ska vara att förbereda rådens
makt, själv ojämförlig med varje annan maktform, vet de att ett
abstrakt instämmande med denna definition ovillkorligen dömer dem
till att vara ingenting. Deras verkliga instämmande fastställs nämligen
praktiskt i de inre icke-hierarkiska förhållandena mellan de grupper
eller sektioner som utgör dem, i förhållandena mellan dessa grupper,
liksom i förhållandena till andra självständiga grupper eller organisationer;
i utvecklandet av den revolutionära teorin och den enhetliga kritiken
av det rådande samhället såväl som i kritiken av deras egen praktik.
Genom att förkasta arbetarrörelsens gamla uppdelning i avskilda
organisationer, partier och fackföreningar, bejakar de sitt program
och sin enhetliga praktik. Rådens historia må vara aldrig så vacker,
men faktum är att samtliga de rådsorganisationer i det förflutna
vilka har spelat en väsentlig roll i klasskampen också har gett
sin välsignelse åt avskildheten i politiska, ekonomiska och sociala
sektorer. Ett av de sällsynta äldre partier som genom att anta råden
som program är av intresse för denna analys är "Kommunistische Arbeiter
Partei Deutschlands" (KAPD, Tysklands Kommunistiska Arbetarparti).
Genom att självt inte påta sig några andra väsentliga uppgifter
än propaganda, "massornas politiska fostran" och teoretisk diskussion
överlämnade det till "Allgemeine Arbeiter Union Deutschlands" (AAUD,
Tyska Landsorganisation) uppgiften att sammanföra de revolutionära
fabriksorganisationerna; dess uppfattning skilde sig alltså i detta
avseende inte stort från den traditionella syndikalismens. KAPD
förkastade visserligen såväl den leninistiska idén om ett massparti
som KPD:s (Kommunistische Partie Deutschlands’) parlamentarism och
fackliga reformism och föredrog att organisera medvetna arbetare,
men förblev likväl bundet vid den gamla hierarkiska modellen av
ett avantgardeparti: yrkesrevolutionärer och avlönade redaktörer.
Förkastandet av denna modell, framför allt förkastandet av en politisk
organisering som är avskild från de revolutionära fabriksorganisationerna,
medförde att en fraktion ur AAUD 1920 bildade AAUD-E (Allgemeine
Arbeiter Union Deutschlands-Einheitsorganisation). Denna nya enhetsorganisation
skulle genom sin blotta inre demokrati fullborda det uppfostringsarbete
som dittills hade utvecklats i KAPD samtidigt som den föresatte
sig att samordna striderna: de fabriksorganisationer som den federerade
skulle i revolutionens ögonblick omvandlas i råd och säkra samhällets
förvaltning. Arbetarrådens moderna fältrop blandades sålunda ännu
en gång med den gamla revolutionära syndikalismens messianska minnesrester:
på något magiskt sätt skulle fabriksorganisationerna bli råd bara
alla arbetare deltog i dem.
Följden härav blev precis vad man kunde vänta sig. Efter att
upproret hade krossats och rörelsen undertryckts 1921 lämnade arbetarna
- besvikna över att revolutionen var ett så fjärran mål - fabriksorganisationerna
en masse. Även om dessa försökte hålla fanan högt, så tynade de
bort. AUUD blev ett annat namn för KAPD och AAUD-E såg revolutionen
avlägsna sig i takt med dess minskade resurser. Dessa organisationer
var nu inte mer än bärare av en rådsideologi, som ständigt
var alltmer avskuren från sin egen verklighet.
KAPD:s terroristiska utveckling samt det stöd som AAUD slutligen
lämnade till "livsmedelskraven" medförde 1929 en brytning mellan
fabriksorganisationerna och deras parti. Som kroppar utan huvuden
slog sig AAUD och AAUD-E, på ett löjligt och principlöst sätt, samman
mot nazismens framväxt 1931. De båda organisationernas revolutionära
element förenades för att bilda KAUD (Kommunistische Arbeiter Union
Deutschlands - Tysklands Kommunistiska Arbetarförbund). I all sin
medvetenhet kom KAUD, som märk väl inte låtsades påta sig samhällets
framtida ekonomiska organisation, för sent i Tyskland. 1931 var
den revolutionära rörelsen död sedan nästan tio år tillbaka.
Det anarko-marxistiska grälet till trots så sammansmälter spanska
CNT-FAI organisatoriskt med det marxistiska KAPD-AAUD. FAI - iberiska
anarkistfederationen - syftade precis som tyska kommunistisk arbetarpartiet
till att organisera de medvetna arbetarna politiskt under
det att dess AAUD - CNT - tog på sig förvaltningen av det framtida
samhället. Militanterna i FAI, proletariatets elit, spred den anarkistiska
idén bland massorna - CNT organiserade arbetarna praktiskt i sina
fackföreningar. Två väsentliga olikheter finns dock mellan CNT-FAI
och KAPD- AAUD, varav den ena - den ideologiska - medförde precis
vad man kunde vänta sig: FAI ville inte gripa makten och nöjde sig
med att influera CNT:s kurs i dess helhet, men å andra sidan representerade
CNT i Spanien - till skillnad från AAUD i Tyskland - verkligen
arbetarklassen i dess helhet. Ett av de vackraste program som någonsin
har utfärdats av en revolutionär rörelse i det förflutna antogs
den första maj 1936, två månader före den revolutionära explosionen,
på CNT:s kongress i Zaragossa. Och vad mera är: de anarkosyndikalisterna
förverkligade den samtidigt som deras ledare, García Oliver, Segundo
Blanco, Federica Montseny mfl, drunknade i ministersysslor och klassamarbete.
Med massornas kopplare Garcia Olivier, Segundo Blanco m.fl. och
undermätressen Montseny fann så den frihetliga och statsfientliga
rörelsen, som redan stött skyttegravsfursten Krapotkin, till sist
sin historiska absolutisms historiska krona på verket. I den sista
I den sista historiska strid som anrkismen utkämpade kom
den att spy upp hela den starkt ktyddade ideologiska sås som utgjorde
dess väsen: Stat Frihet, Individ. De frihetliga milismännen, arbetarna
och bönderna länder emellertid all ära. De står för det största
praktiska bidraget till den internationella proletära rörelsen.
De brände kyrkor, kämpade på alla fronter mot bourgeoisin, fascismen
och stalinismen och satte igång med att förverkliga det kommunistiska
samhället.
Det existerar idag diverse organisationer som på ett hycklande
sätt låtsas. att inte vara organisationer. Detta påfund tillåter
dem att på en och samma gång slippa bekymra sig om att klargöra
på vilka grunder de ansluter likgiltigt vem (genom att magiskt etikettera
honom ”arbetare"), för att inte räkna med deras halvmedlemmar i
den ordergivande informella ledningen, att säga likgiltigt vad och
framförallt att utan urskillnad förkasta varje annan möjlig
organisation och i. förväg fördöma alla teoretiska framställningar.
Gruppen "Information Correspondance Ouvrieres" skriver i en bulletin
(ICO nr 84 augusti 1969) sålunda: ”Råden är förvandlingen av strejkkommittéer
under själva situationens påverkan och svaret på själva kampens
nödvändighet, i denna kamps egen dialektik. Varje annat försök att
i något som helst ögonblick av kampen formulera nödvändigheten av
att bilda arbetarråd avslöjar en rådsideologi sådan som man i dess
olika former kan se den i vissa fackföreningar, i PSU och hos situationisterna.
Sjä1va rådsbegreppet utesluter all ideologi". Dessa individer vet
helt uppenbart ingenting om ideologi; deras ski1,jer sig bara från
mer utvecklade ideologier genom en ryggradslös eklektism. Men någonstans
har de råkat få höra (kanske, hos Marx kanske bara av SI), att ideologi
blivit något fult. Detta utnyttjar de ,för alt försöka påskina att
allt teoretiskt arbete – vilket de själva skyr som pesten – innebär
ideologi, hos situationisterna precis som hos PSU. Men den tjusiga
anspelningen på "dialektik" och "begrepp" som hädanefter smyckar
deras vokabulär räddar dem inte det minsta från en imbecill ideologi,
varom det citerade vittnar tillräckligt. Om man helt idealistiskt
bara räknar med råds"begreppet” eller, och detta är än mer euforiskt,
med ICO: s praktiska oföre- tagsamhet, för att "utesluta all ideologi”
i de verkliga råden, kan man bara vänta sig det värsta. Den historiska
erfarenheten har visat att all sådan. Optimism är oberättigad. Överskridandet
av rådens primitiva former kan bara ske genom mer medvetna strider
'och strider för mer medvetande. ICO:s mekaniska bild av
strejkkolmittens automatiska perfekta svar på ”nödvändigheter",
vilken gör sken av att råden på villkor att man inte talar om
dem skall uppstå av sig själva när deras tid kommer, förbiser
fullständigt erfarenheterna från vårt århundrades. revo1utioner.
Dessa visar att ”sjä1va situationen" likaväl kan tillintetgöra eller
fånga in och återerövra råden, som att få dem att välla fram.
Låt oss lämna denna kontemplativa ideologi, en högst degraderad
ersatz för de naturliga vetenskaperna, vilken betraktar framträdandet
av en proletär rörelse nästan som en himlakroppseruption. Rådsorganisationerna
växer till sig. De måste dock innebära den fullständiga motsatsen
till en genera1stab som får rådsordningen att välla fram. Det är,
trots den period av ny öppen samhällskris som vi sedan ockupationsrörelsen
trätt in i och den uppmuntran som situationen både här och där -
i Italien som i Ryssland - slösar med, mycket möjligt att bildandet
av äkta rådsorganisationer kommer att dröja och att andra viktiga
revolutionära ögonblick skapas innan rådsorganisationerna förmår
ingripa på en väsentlig nivå. Det är direkt förkastligt att ta rådsorganisationen
så1ättsinnigt att man fram håller eller stöder omogna parodier.
Att råden emellertid kommer att ha de största chanser att befästa
sig själva som enda makt är otvivelaktigt – under förutsättning
att de finner medvetna rådsanhängare och ett verkligt tillägnande
av rådsteorin.
I motsats till rådet som permanent grundenhet (i sig konstituerande
och oupphörligen modifierande delegatråd) - som församlingar där
alla ett företags arbetare deltar (verkstads- och fabriksråd) och
alla en stadsdels innevånare förenas i revolutionen (gatu- och kvarterstråd)
- måste rådsorganisationen för att garantera sin helgjutenhet och
det effektiva utövandet av sin inre demokrati välja sina medlemmar
utifrån vad dessa uttryckligen vill och effektivt förmår uträtta.
Rådens helgjutenhet garanteras uteslutande av det faktum att de
är makten: att de eliminerar all annan makt och beslutar om allt.
Denna praktiska erfarenhet är den mark där människorna blir ett
med intelligensen hos sitt eget handlande, "förverkligar filosofin".
Det säger sig självt att rådens majoriteter riskerar att begå tillfälliga
misstag och dessutom sakna tid och resurser för att rätta till dem.
Men det står höjt över varje tvivel att deras eget öde är den direkta
följden av deras beslut, och att deras egen existens kommer att
omintetgöras genom den motkupp som bar på de misstag som de inte
själva kontrollerar.
I rådsorganisationen ska den verkliga jämställdheten mellan alla
i besluts- och verkställande hänseende inte vara ett tomt slagord,
ett abstrakt krav. Det är förvisso sant att alla en organisations
medlemmar inte äger samma talanger och det står klart att en arbetare
alltid skriver mycket bättre än en student. Eftersom emellertid
organisatioen globalt kommer att äga alla nödvändiga och ömsesidigt
kompletterande talanger, kommer ingen hierarki av individuella talanger
att undergräva demokratin. Det är inte tillhörigheten i en rådsorganisation,
och inte heller proklamerandet av ett jämlikhetsideal, som tillåter
dess medlemmar att alla vara vackra, intelligenta och att leva bättre,
vilken bara fritt utvecklas i den enda glädje som skapar njutning:
förgörandet av den gamla världen.
Rådsanhängarna kommer, i de sociala rörelser som ska bryta ut,
att vägra låta sig inväljas i strejkkommittéer. Deras uppgift ska
tvärtom vara att agera för att alla arbetare organiserar sig vid
basen i generalförsamlingar, vilka beslutar om hur kampen ska föras.
Man måste inse att det absurda kravet på en "central strejkkommitté",
som under ockupationsrörelsen i Frankrike 1968 lanserades av några
naiva personer, mycket snart skulle ha saboterat rörelsen mot massornas
självstyre, om det nu hade gått igenom. Så gott som samtliga strejkkommittéer
kontrollerades nämligen av stalinisterna.
Det tillkommer sjävfallet inte oss att smida en plan som för
alla skapar de tider som ska komma. Och ett steg framåt för rådens
verkliga rörelse är under alla omständigheter bättre än ett dussin
rådsprogram. Därför är det svårt att sätta upp några precisa hypoteser
om rådsorganisationernas förhållande till råden i revolutionens
ögonblick. Rådsorganisationen - som vet sig vara skild från proletariatet
- måste upphöra att existera som avskild organisation i det ögonblick
som avskaffar separationerna; och det även om den genom rådens makt
garanterade fullständiga föreningsfriheten låter olika partier eller
organisationer överleva som är fientligt inställda till denna makt.
Däremot kan tvivla på det riktiga i att alla rådsorganisationer
- enligt Pannekoeks önskan ä ska upplösas omedelbart från och
med det att råd framträder. Rådsanhängarna uppträder inom råden
just som rådsanhängare och bör inte bekräfta en exemplarisk upplösning
av sina organisationer bara för att återförenas vid sidan av och
spela påtryckningsgrupper gentemot generalförsamlingen. Det kommer
också att vara mycket enkelt och legitimt för dem att bekämpa och
förkasta den ofrånkomliga närvaron av byråkrater, spioner och opportunister
som här och var kommer att infiltrera deras verksamhet. Rådsanhängarna
måste vidare i lika hög grad bekämpa de konstgjorda råd eller de
fundamentalt reaktionära råd (polisråd) som med absolut säkerhet
kommer att framträda. De ska agera på ett sådant sätt att rådens
enade makt inte erkänner vare sig dessa organismer eller deras delegater.
Eftersom de andra organisationerna till sitt väsen är diametralt
motsatta de mål som rådsorganisationerna eftersträvar, och eftersom
de senare förkastar all brist på helgjutenhet inom sig själva, förbjuder
de en dubbel tillhörighet. Det finns bara en praktisk lösning på
problemet om man i rådet ska acceptera närvaron av de figurer "som
igår var tvungna att lämna fabriken med browningen i hand" (Barth).
I sista hand kommer rådsorganisationen att dömas av sammanhanget
mellan sin teori och sitt handlande, och av sin kamp för det fullständiga
omintetgörandet av varje makt som kvarstår utanför råden eller som
försöker att göra sig självständiga gentemot dessa. Låt oss emellertid
i ett slag förenkla hela diskussionen genom att vägra att ens ta
i beaktande en hoper pseudo-rådsorganisationer som skulle kunna
fingeras av studenter eller av den profesionella militantismens
blodiglar, och, säga att det inte tycks oss som om man kan erkänna
som syftande till rådens makt en organisation, som inte till 2/3
består av arbetare. Eftersom denna proportion kanske kan tyckas
vara en eftergift, måste vi tillägga att den ovillkorligen skall
korrigeras av följande regel: 3/4 av delegaterna vid centrala konferenser,
där oförutsedda bes1ut skall fattas med imperativa mandat, måste
utgöras av arbetare. Detta är i själva verket den omvända proportionen
till sammansättningen av "Rysslands Socialdemokratiska Arbetarpartis"
första kongresser.
Det är ett känt faktum att vi inte har någon som helst böjelse
för arbetardyrkan. Vad det här är fråga om, är arbetare "som blivit
dialektiker", vilket de måste bli i massor i utövandet av rådens
makt. Å ena sidan finner sig arbetarna, fortfarande och alltid,
vara den centrala kraft som kan få det rådande samhället
att sluta fungera och den oundgängliga kraft som kan återuppfinna
alla baser. Å andra sidan, fastän rådsorganisationen uppenbarligen
inte får avskilja sig från andra kategorier av löneslavar, och framförallt
inte från de intellektuella, betyder emellertid detta att de sistnämnda
måste se till att den suspekta roll de skulle kunna spela allvarligt
begränsas - inte bara genom att besanna att de, betraktade i sina
livs alla aspekter, verkligen är rådsrevolutionärer utan också genom
att handla så att de inom organisationen blir så få som möjligt.
Rådsorganisationen accepterar bara en jämställd dialog med andra
organisationer under förutsättning att dessa är konsekventa förkämpar
för proletariatets självstyre. Råden måste på så sätt försvara sig
inte bara mot att råka i händerna på partierna och fackföreningarna,
utan i lika hög grad mot varje tendens som siktar på att tillerkänna
dem en hierarkisk position och tillsammans med dem dra från makt
till annan. Råden är den enda makten eller också är de ingenting.
Medlen till deras seger innebär i sig deras seger. Med råden som
hävstång och ett totalt förnekande av varuskådespelets samhälle
som stödjepunkt kan man sätta världen rörelse.
Rådens seger innebär inte att revolutionen har förts till ett
segerrikt slut. Den innebär att den just har börjat.
|