VALSKÅDESPELET
Tryckt av tryckerigruppen i Göteborg 1976
ISBN 91-85432-03-2
EFTERORD ATT LÄSA FÖRE
Denna pamflett, "Valskådespelet", skrevs och gavs ut inför valet
1976. Det har gått sex år sedan dess, och det känns nödvändigt att
göra några tillägg. Dels för att pamfletten tillkom i ett läge med
ett socialdemokratiskt regeringsinnehav sedan 44 år tillbaka. Främst
dock för att pamfletten skrevs för en läsekrets, vänstern, där vissa
saker kunde tas för givna: att kapitalismen var ett system som var
ruttet och skulle bort snarast, att socialdemokratin var en av försvararna
av detta ruttna system, och att kapitalismen inte kunde avskaffas
med hjälp av reformer. Idag är denna läsekrets svårare att finna.
Det är också svårt att motstå frestelsen att kommentera några av
förutsägelserna i pamfletten.
I denna skrift kritiseras "det demokratiska systemet" i Sverige,
och närmare bestämt dess grundval och främsta symbol: valen till
riksdagen. Det är inte fråga om en detaljkritik, ett påpekande av
brister och otillräckligheter, utan ett förkastande av hela parlamentarismen.
Här är ett påpekande av nöden. Det är inte demokratin som denna
pamflett kritiserar, utan bristen på demokrati. Nyvänstern efter
1968 föll i farstun för leninismens odemokratiska krav på partiherravälde.
När man nu tänkt om, talar denna vänster idag om försvarandet av
"den svenska typen av demokrati", vari man ofta inbegriper det nuvarande
parlamentariska systemet. Vi vill en gång för alla påpeka att denna
skrift och dess utgivare är anhängare av val, organisations, yttrande,
press och mötesfrihet, d.v.s.. de traditionella demokratiska rättigheterna.
Men dagens Sverige möjliggör inte att man använder dessa rättigheter
för att påverka samhället.
Det finns två huvudorsaker till kritik av parlamentarismen. Dels
att parlamentet inte har en funktion som det sägs ha, dels att den
har en funktion som inte framgår direkt.
Den första funktionen är: Parlamentet sägs vara den instans genom
vilken alla viktiga beslut tas om människors väl och ve i landet.
Detta är fel, makten ligger inte i riksdag eller kommunfullmäktige,
i regering eller kommunstyrelse.
En fråga inställer sig: Varför finns då parlamenten och valen?
I svaret på denna fråga finner vi den andra funktionen som parlamentarismen
har, och den viktigaste orsaken till kritiken av denna: Parlamentarismen
behövs för att dölja var den verkliga makten finns, och för att
inrikta de maktlösa människornas försök att nå makt och ändra samhällsförhållandena,
i för överklassen ofarliga banor. Kort sagt, valen till fullmäktige
och riksdag är ett stort illusionsmakeri, ett skådespel - valskådespelet!
Men åter till den första anledningen att kritisera parlamentarismen.
För att någon ska ifrågasätta vårt valsystem, så fordras det nog
att denne är kritisk till dagens samhälle. T.ex. att man är bekymrad
över arbetslösheten, miljöförstöringen, drogmissbruket, kulturutarmningen,
standardsänkningen, krigshotet eller något annat som kan sägas vara
väsentligt. Då får man fråga sig: Varför har riksdagen inte beslutat
att lösa dessa problem? Säkert är inget parti för något av nämnda
missförhållanden? När röstade riksdagen för arbetslöshet? Varför
inte besluta om fler dagisplatser, lägenhetsbyggen etc.?
Jasså, riksdagen kan inte? Ligger då inte makten i riksdagen?
Jasså, det ekonomiska läget tillåter inte? Så det är "det ekonomiska
läget" som har makten? Är det ekonomin som styr? Pengarna som regerar?
Kapitalet som härskar? Ja men då så, låt oss ta ifrån kapitalet
makten, och ge den åt verkligt beslutande församlingar!
Svaret på det vet vi: ”Det går inte, det finns ingen annan fungerande
modell än marknadsekonomin.” (m-cp-fp-s-mp) "Rösta på oss, så ska
vi försöka vrida politiken åt vänster" (vpk).
Hur partierna än försöker motivera sitt valdeltagande kvarstår
fakta: Det tas inga demokratiska beslut om vilka produkter som ska
erbjudas konsumenterna, och vad de ska kosta. Riksdag och regering
står maktlösa t o m vad gäller statliga företags fortsatta drift
(se på varven, stålverken, gruvorna). Makten finns inte att få genom
val till riksdagen. Valen och riksdagen är istället en avledare
för sökandet efter makten.
För att ha makt över samhället måste vi ha makt över ekonomin
först. Vi behöver en planerad ekonomi, planerad av demokratiskt
valda organ. Först då kan vi bestämma över vad som ska produceras
och hur det ska produceras. Med andra ord: vi behöver socialism.
Men det tas väl ändå en del viktiga beslut i riksdagen? Det har
väl betydelse för arbetarklassen vilken regering som sitter vid
makten? Låt oss se vad som skrevs i pamfletten 1976:
"Om borgarna kom till makten skulle förhållandena för arbetarklassen
inte förändras nämnvärt, varken på kort eller på lång sikt. Även
Bohman- Fälldin- Ahlmark skulle tvingas att ta hänsyn till den starkaste
kapitalgruppen - monopolkapitalet - på det mindre kapitalets och
småborgarnas bekostnad. De skulle som sossarna få ta ansvar för
hela samhällets intressen - och också tillgodose arbetarklassens
mest brännande krav."
Resultatet av valet -76 blev en "borgerlig" regering - och mer
förstatliganden än någonsin tidigare i Sveriges historia. Först
våren -82 överträffade cp-fp-regeringen sossarnas arbetslöshetsrekord
från -71. Någon radikal försämring för arbetarklassen under dessa
sex år på grund av att "borgarna" regerat har det inte varit. Och
inget talar för att det skulle bli det i fortsättningen heller.
Socialdemokraterna har inför detta val utlovat endast en reform:
att med hjälp av löntagarfonder öka vinsterna och konkurrenskraften
i företagen. Detta ska ske genom att arbetarna ska gå med på att
sänka sina löner mot att några politiker och fackföreningsbyråkrater
tar plats i fondstyrelser och företagsledning. Arbetarna kommer
att få mindre inflytande över "sitt" företag än över sin fackförening.
Och varje arbetare vet hur litet han har att säga till om genom
facket!
Visst finns det beslut som tas i riksdagen som påverkar samhället.
Visst kan man hävda att det ena beslutet är mer gynnsamt för arbetarklassen
än det andra. Men då måste man ofta ha guldvåg. 2 karensdagar eller
2-3% momshöjning, vilket är bäst för arbetarklassen? Men de ev.
fördelar som en socialdemokratisk regering jämfört med en "borgerlig"
skulle innebära, uppvägs av de negativa konsekvenser som ett valdeltagande
eller stöd till ett "vänsterparti" i riksdagen innebär.
Dessa "negativa konsekvenser" som själva parlamentarismen innebär,
är i själva verket parlamentarismens viktigaste och verkliga funktion.
Dels döljer parlamentarismen att det är kapitalet som har makten,
dels inriktar den kampen mot missförhållanden i samhället i för
samhället mindre farliga banor, in i parlamenten. Ett.ex.empel på
detta är LO:s avvisande av storstrejk mot karensdagarna till förmån
för en uppmaning att rösta på (s) i valet. Det är denna döljande
och avledande funktion hos parlamentarismen som denna pamflett huvudsakligen
handlar om.
Så några aktuella (1982) kommentarer till pamfletten.
I pamfletten förutsågs att om sossarna skulle förlora makten
1976, så skulle LO av en mer militant arbetarklass tvingas till
en mer "radikal" politik. Vi såg också hur den omfattande vilda
strejkrörelsen 1979 ledde till LO:s vapenskrammel och storstrejken
1980. Denna ledde i sin tur till en passivisering, precis som förutsågs
i pamfletten (s 18). Möjligen skulle en starkare vänster på arbetsplatserna
kunnat omvandla den passiva strejken till något annat. Men vänsterns
idéer om att driva politik via facket, kombinerat med dess tal om
arbetarregering, lade grunden för dess passivitet.
Vad gäller småpartierna har vissa förändringar skett, som dock
inte förändrar det principiella resonemanget i pamfletten. KFMLr
har bytt namn till KPMLr, och stöder numera sossarna i riksdagsvalet
("Rösta bort borgarregeringen") liksom också SKP. RMF/KAF har bytt
namn till Socialistiska Partiet. Förbundet Kommunist är upplöst,
liksom även Förbundet Arbetarmakt (FAM) som låg bakom publicerandet
av denna pamflett.
En felaktig spådom gjordes dock i pamfletten. Man antog att de
som trodde t.ex. på centerns miljöpolitik och kärnkraftsmotstånd,
bara hade ett alternativ när de blev besvikna på den förda politiken,
och skulle gå vänsterut. Istället har vi sett uppkomsten av ett
nytt parti, Miljöpartiet. Detta parti säger sig företräda "alternativrörelsen".
Men i den mån denna rörelse kan sägas vara alternativ, så innebär
dess valdeltagande att den blir ännu mer etablerad och ännu mindre
alternativ. Miljöpartiet är ett icke-socialistiskt och därmed ett
borgerligt parti. Miljöpartiet har på intet sätt mer långtgående
visioner om ett alternativt samhälle än t.ex. ungcentern eller socialdemokratin,
det är bara det att partiet är alltför ungt för att visionerna ska
ha hunnit hänvisats till ungdomsförbund eller teoretiska debatter.
Miljöpartiets anspråk på att vara "varken höger eller vänster"
känns igen från t.ex. liberala valkampanjer under 20-30-talet, då
dessa försökte framstå som ett alternativ till högerns och vänsterns
mer klasskampsinriktade politik. Inget nytt under solen, således.
Miljöpartiet kan bara tjäna till att försöka entusiasmera de
som förlorat tron på politiker och riksdag, att än en gång vända
sig till riksdagen, istället för att bedriva en utomparlamentarisk
kamp.
Under senare år har det talats allt mer om "politikerföraktet".
Inför förra valet verkade Dagens Nyheter förskräckt över en opinionsundersökning,
inte så mycket för att den visade att människor inte visste vilka
partier som hade makten i kommun och landsting, utan därför att
de utfrågade inte brydde sig om vilka som skulle vinna valet!
Detta ointresse för valen, riksdagen och partierna har naturligtvis
bekymrat politikerna. För att ge partierna större möjligheter att
bedriva sitt arbete i en tid av minskat intresse för dem, beslöt
man att införa statligt och kommunalt partistöd med början 1965.
Det visade sig också att främst de socialdemokratiska tidningarna
fick svårt att hävda sig i konkurrensen. Därför införde sossarna
partistödet.
Presstödet uppgår till över 260 millioner kr, och partistödet
väl över 200 millioner kr, tillsammans alltså c:a en och en halv
milliard kronor (1 500 000 000:-) under en valperiod! Detta får
partierna av våra skattepengar bara för att de av egen kraft inte
förmår bedriva sin verksamhet! Utan detta stöd skulle partiernas
verksamhet minska betydligt. Av sossarnas centrala verksamhet betalades
1976 endast 7,5% via medlemsavgiften. Av VPK:s budget på över 10
millioner kom endast c:a 200.000 från medlemsavgifter.
Utan parti- och presstöd skulle det vara betydligt svårare att
sprida illusioner om att riksdagen är så väldigt viktig. Utan det
statliga stödet skulle valskådespelet inte fungera.
Eller tänk ett ögonblick vad som skulle bli följden, om de revolutionära,
antiparlamentariska krafterna fick lika mycket som partierna under
en valperiod, och lika mycket uppmärksamhet i TV:s och radions nyhetsprogram...
Idag finns tyvärr ingen revolutionär, antiparlamentarisk organisering,
som med någon kraft förmår driva någon kampanj. Tills vi en dag
har lyckats skapa en sådan, får du nöja dig med att läsa och sprida
denna pamflett.
Arbetarpress, aug. 1982
FÖRORD
Sverige kallas för en demokrati. Det får vi lära oss från det
vi föds. Särskilt får vi lära oss det vart tredje år, då vi har
rätten att välja vilka som ska sitta i ledningen för den svenska
demokratin. Höjdpunkten på demokratin modell Sverige sägs nämligen
vara rätten och möjligheten att under några minuter vart tredje
år vandra in i en vallokal, stoppa ner ett papper med ett partinamn
på i ett kuvert och lägga kuvertet i en valurna. Sedan är för Svensson
hela den demokratiska processen avklarad, och samhället fungerar
likadant i tre år till.
Den borgerliga demokratin är det idealiska tillståndet för en
kapitalistisk stat. Den stora massan av befolkningen har således
rätt att uttala sig om det mesta men har i stort sett ingenting
ett säga till om om man inte bryter 'demokratins' ramar, d.v.s.
genom utomparlamentariska aktioner. Under långa perioder av kapitalismens
historia har den borgerliga demokratin varit så stabil, att den
av breda befolkningslager kommit att betraktas som en naturlig del
av kapitalismen och dess 'sanna' väsen. Så är det naturligtvis inte
alls. När det kapitalistiska systemet drabbas av kriser, vilket
det regelbundet gör - det är en del av dess natur, då försvinner
automatiskt en del av den demokratiska fasaden. Det finns många
exempel på det: Italien på 20-talet, Tyskland och Spanien på 30-talet,
Grekland, Chile, Brasilien, Argentina och många andra under senare
år. I mindre skala ruckas det på det demokratiska höljet på många
håll idag: i Tyskland, England, men också i Sverige genom den nya
grundlagen.
På ett område finns det överhuvudtaget ingen demokrati. Det är
i produktionen, på arbetsplatserna, i kapitalismens hjärta. Där
härskar borgarklassen oinskränkt och kommer att göra det så länge
kapitalismen består. Och det är just här som samhällsmakten är koncentrerad.
Där parlamentet bara kan skumma lite på ytan, där spelar den ekonomiska
makten med människoliv.
Och ändå fortsätter borgerliga, socialdemokratiska och förment
kommunistiska partier att koncentrera nästan alla sina krafter på
arbetet i parlamentet. Hos socialdemokrater och öppna borgare är
detta inget att förundra sig över. Det ligger i deras natur som
aspiranter på regeringsmakten. Hos de 'kommunistiska' partierna
däremot avslöjar det engagerade valdeltagandet en grundläggande
oförmåga att förstå dels parlamentets natur, dels vad socialismen
egentligen innebär. Deras strategiska syn innebär i praktiken att
de är beredda att ta ansvar för den kapitalistiska ekonomin. Det
kapitalistiska samhället har arbetsdelning, uppdelning mellan ledare
och ledda, som grundförutsättning. Det socialistiska samhället bygger
på det faktum att arbetarklassen själv administrerar och förvaltar
samhället. Där kapitalismen bygger på utsugning och förtryck, bygger
socialismen på deltagande och självförvaltning. Ett socialistiskt
samhälle kan man inte nå genom att överlåta beslutsfattandet åt
andra, riksdagsmän eller företagsledare, utan bara genom arbetarklassens
självständiga och kollektiva kamp. För det är just detta som valet
till riksdagen handlar om: att överlämna ansvaret till någon annan.
Det är detta som den här skriften tar upp. Det är vår förhoppning,
att den hjälper till att avslöja det parlamentariska skådespelet
och den odemokratiska borgerliga demokratin.
En del av artiklarna har tidigare publicerats i Tidningen ARBETARMAKT.
Resten är nyskrivet. För urval och uppläggning svarar Antiparlamentariska
gruppen i Förbundet Arbetarmakts Stockholmsavdelning.
DEN BORGERLIGA DEMOKRATINS UPPKOMST
Den borgerliga demokratins uppkomst daterar sig i Sverige till
perioden mellan ungefär 1850 och 1920. Den 70 år långa och många
gånger mödosamma processen är parallell med den kapitalistiska produktionsordningens
genombrott och utveckling till det dominerande produktionssättet.
För att kapitalistisk produktion ska vara möjlig krävs att den
juridiska och politiska överbyggnaden är anpassad till den. Den
förkapitalistiska produktionen var omgärdad av en mängd inskränkningar
och förbud, till den växande borgarklassens förtret. Allt detta
måste sopas undan.
Borgarklassen krävde i första hand etableringsfrihet och näringsfrihet.
I andra hand yttrande- och mötesfrihet för att kunna kritisera och
angripa vad den ansåg vara orättvisor i samhället.
LÅNGSAM TILLVÄXT
I Sverige var borgarklassens tillväxt relativt långsam och dess
styrka betydligt mindre än i mer utvecklade länder i Västeuropa.
Den borgerliga revolutionen blev därför på många sätt mindre våldsam
i Sverige än på andra håll. Några liberalt inspirerade demonstrationer
i Stockholm i mitten på 1840-talet var i stort sett allt.
Borgarklassens största intresse var alltså frihet att tillverka
och sälja varor på en marknad. Det politiska uttrycket för dess
strävan var liberalismen. De liberala tänkarna, främst Adam Smith,
predikade individens frihet i alla sammanhang, och alldeles särskilt
då det gällde friheten att.ex.ploatera människor och naturtillgångar.
Alla skulle ha rätt att bli industrichefer, bankdirektörer och skeppsredare.
HIMMELRIKE
Det tog emellertid lång tid innan några som helst rättigheter
nådde ner i de lägre samhällsklasserna. Tiden för kapitalismens
genombrott var i själva verket fruktansvärd för arbetare, lantarbetare
och småbrukare. De gamla patriarkaliska beroendeförhållandena, som
i alla fall innebar ett minimum av social trygghet, bröts sönder.
I deras ställe kom ett opersonligt och ansvarslöst utsugarsystem,
kemiskt rent från social rättvisa och trygghet.
När borgarna fått sin näringsfrihet var 'frihetskampen' förbi
för deras del. För den politiska delen av den borgerliga revolutionen
stod nu bara några liberala politiker. Arbetarklassen var ännu för
svag och splittrad för att göra anspråk på några förbättringar.
Sverige under mitten/slutet av 1800-talet var ett himmelrike för
utsugarklasserna.
ARBETARKAMP
Under de två sista decennierna av 1800-talet satte sig arbetarklassen
i rörelse. Socialistiska idéer spreds snabbt och organiseringen
sköt fart. Mot borgarklassens vilja tvingade arbetarna igenom stora
delar av den borgerliga demokratin, som rätten att organisera sig
och hålla möten. Kampen gällde dock främst livets nödtorft som högre
lön, bättre bostäder och människovärdiga arbetsförhållanden.
I stället för den borgarklass som sade sig stå för en liberal,
demokratisk samhällsordning blev det alltså den mest förtryckta
och utsugna klassen, arbetarklassen, som långsamt genomdrev och
befäste den bräckliga borgerliga demokratin. (Om hur arbetarna också
genomdrev den allmänna rösträtten och de tragiska konsekvenser det
fick, finns att läsa om i en separat artikel.)
FÅTALETS MAKT
Men klassamhällets främsta kännetecken, att ett fåtal beslutar
vad den stora massan ska göra, det har arbetarklassen ännu inte
förmått ändra på. Att befolkningen i många länder har rätt att i
'demokratisk ordning' välja en liten del av dom som ska fatta besluten
kan inte förändra någonting. Och när dessutom de viktigaste makthavarna,
kapitalägarna, inte alls är valbara, framstår den borgerliga 'demokratin'
som en av historiens största bluffar.
KVÄVD REVOLUTION
- OM RÖSTRÄTTSREFORMEN I SVERIGE 1918
Kravet på allmän rösträtt var ett av arbetarrörelsens främsta
i början på 1900-talet. Det hade medfört att borgarklassen reformerat
valsystemet en aning, men inte på något sätt skakat den rådande
ordningen. 1918 hade bara män över 24 år och med en viss minimi-inkomst
rätt att rösta. Dessutom var rösträtten graderad så att de som tjänade
mest hade upp till 40 röster.
Efter första världskriget svepte en stark revolutionär våg över
hela den kapitalistiska världen. Trötta på krig och svält och inspirerade
av februari- och oktober-revolutionen i Ryssland tog arbetarna upp
kampen mot utsugarsamhället.
I Sverige var livsmedelsbristen stor och de flesta viktiga matvaror
ransonerades. Tilldelningen var otillräcklig och svarta börsaffärerna
tilltog. Samtidigt spekulerades det med de ransonerade varorna,
priserna hölls inte och mängder med livsmedel exporterades till
bland annat Tyskland. Arbetarna kunde inte åse detta utan att reagera.
Våren 1917 gick en våg av hungerdemonstrationer över landet. I Västervik
lade arbetarna ner arbetet en dag och samlades till ett möte där
man valde en kommitté och ställde krav pä större ransoner till de
arbetande, inställde skatteindrivning hos de låglönade och kontroll
över malning av säd.
Av regeringen krävde mötet att livsmedelsexporten skulle stoppas,
levnadsstandarden skulle återställas till 1914 års nivå, åttatimmarsdagen
införas och årsinkomster upp till 3.000 kronor bli skattefria. Liknande
demonstrationer förekom på andra håll och det hände att demonstranterna
organiserat tog hand om spekulanternas lager och sålde ut dem till
de fastställda priserna. Borgarna sände militär mot arbetarna, men
på flera förläggningar förekom det myterier och soldaterna deltog
också i arbetarnas demonstrationer. Det hände också att soldater
deserterade och överlämnade vapnen till arbetarna. Även hungerstrejker
genomfördes på regementena. "Föreningen soldater och arbetare" bildades
i Stockholm och andra förläggningsorter.
SAP:S STÄNDIGA SVAR
I slutet av april uppmanade det socialdemokratiska ungdomsförbundet
LO att sätta in hela den svenska arbetarklassens kraft i "en allmän,
hela landet omfattande arbetsnedläggelse" för vissa krav såsom:
åttatimmars arbetsdag, bostadsfrågans reglering, amnesti för politiska
fångar och straffrihet för militärer och arbetare som deltagit i
demonstrationer mot regeringen och svälten. Rörelsen för 8-timmars
arbetsdag tog sig ibland uttryck i att man helt enkelt bara arbetade
8 timmar och sedan gick hem.
LO:s ledning gjorde naturligtvis vad den kunde för att stoppa
rörelsen bland massorna men det lyckades inte särskilt väl. Reformisterna
var nu mycket oroade och Branting, Palmstierna, Rydén och Sandler
m.fl. tog initiativ till "1917 års arbetarkommitté" för att lugna
arbetarna i landet. Det första denna kommitté gjorde var att rikta
ett upprop till Sveriges arbetande folk. Detta upprop var utformat
så att pågående demonstrationer, strejker etc. skulle inriktas på
att begära en författningsrevision, d.v.s.. allmän rösträtt. Detta
blev sedan SAP:s ständiga svar på det revolutionära uppsvinget bland
arbetarna. Vidare varnade samma upprop arbetarna för att själva
ta hand om livsmedelsfördelningen och åsidosätta de lokala myndigheterna.
Arbetarnas beredskap för storstrejk blev allt tydligare, vilket
gjorde LO-gubbarna nervösa för eventuella följder. Representantskapet
inom LO manade därför arbetsgivarna att bevilja en höjning av arbetarnas
löner och antog också ett hemligt uttalande att förbunden till varje
pris skulle motverka illegala strejker och att givetvis inte heller
stödja sådana ekonomiskt.
NYTT VÄNSTERPARTI
Mitt i dessa händelser sammanträder vänstersocialisternas konstituerande
partikongress 13-16 maj 1917 för att bilda ett nytt parti sedan
de uteslutits ur SAP. Namnet Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti
antogs (SSV). Detta parti kom senare att anta namnet 'Sveriges Kommunistiska
Parti (SKP). Först mot slutet av kongressen togs arbetarnas dagssituation
upp. Man utarbetade ett "Manifest till Sveriges arbetare". Bland
de första kraven var att Landssekretariatet skulle tillsammans med
övriga fackliga och politiska huvudorganisationer ställa sig i spetsen
för genomförandet av:
1. allmän löneförhöjning, 8-timmars arbetsdag
2. Författningsrevision för allmän och lika rösträtt, första
kammarens avskaffande och monarkins avskaffande.
I riksdagen frågade Branting och Vennerström (SSV) om högerregeringen
Schwartz var beredd att lägga fram förslag om författningsrevision
med införande av allmän rösträtt. Schwartz svarade den 5 juni och
sa att det inte var aktuellt med någon sådan.
När svaret kom lade Stockholms arbetare på uppmaning av vänstersocialisterna
ner arbetet och marscherade till riksdagshuset. De möttes av i hemlighet
sammankallad polis och militär. Det blev våldsamma sammanstötningar
med många sårade. Inne i riksdagshuset blev det så småningom bekant
att man demonstrerade utanför. Z Höglund (SSV) utbringade ett leve
för gatans parlament, medan Branting gick ner och till slut lyckades
med manövern att avleda massorna till Folkets Hus. När han där som
slutapell bad arbetarna gå hem för att i stället ge sitt svar vid
de kommande valen, så ropade de samlade på storstrejk. Efter detta
lyckades han inte att komma tillbaka till talarstolen utan måste
dra sig tillbaka.
Höstens riksdagsval innebar att högerregeringen fick avgå. En
regeringskris utbröt och kungen grät. En koalitionsregering bildades
mellan liberaler och sossar.
KRIGET I FINLAND
Den 27 januari 1918 bröt klasskriget i Finland ut. Efter flera
månaders krig, med svenska och tyska trupper på de vitas, d.v.s..
borgarnas, sida, förlorade de röda, och ett massmord på arbetare
anställdes. Omkring 20 000 män och kvinnor avrättades och ytterligare
15 000 dog av tortyr och svält i fängelserna och fånglägren. Borgarna
i Sverige drog igång en enorm hetskampanj mot de röda och det värvades
frivilliga till den vita sidan. Kampanjen hade också inrikespolitiska
orsaker - och verkningar. Borgarna var rädda för att de svenska
arbetarna skulle följa sina finska klassbröders exempel. Men en
kraftig opinionsrörelse för de finska arbetarna och torparna omöjliggjorde
ett officiellt stöd till den vita terrorn. Men inofficiellt gavs
tillstånd till tyska militärtransporter genom svenskt territorialvatten.
Officerare som lät sig värvas fick permission.
Den finska revolutionens nederlag innebar en besvikelse som klart
inverkade på den svenska arbetarklassens kampanda.
En annan faktor som troligen bidrog till att lägga hämsko på
arbetarklassens kamp var "spanska sjukan", en svårartad epidemisk
influensa. Den beräknas ha krävt 50 000 liv. Då naturligtvis främst
bland arbetarklassen p g a dess allmänt dåliga levnadsförhållanden.
Trots dessa hämmande faktorer fortsatte arbetarklassens aktioner:
strejker samt demonstrationer mot dyrtiden och livsmedelsbristen.
Under det att rösträtten var under utredning efter avslag av
första kammarens högermajoritet nåddes Sverige av de första meddelandena
om händelserna i Tyskland.
UPPROR I TYSKLAND
I början av november hade 100 000 matroser gjort uppror i Tyskland.
Innan revolutionen hunnit spridas till fronten proklamerades eld
upphör och arbetar- och soldatråd bildades över hela landet. Den
9 november flydde kejsar Wilhelm till Holland.
De första resultaten av upproret i Tyskland räckte för att ge
ny fart åt arbetarnas aktioner i Sverige och sätta skräck i både
borgarklassen och den socialdemokratiska ledningen. Möten och demonstrationer
sattes igång över hela landet.
Socialdemokratin var nu angelägen om att från början få greppet
om uppsvinget. P-A Hansson läste vid en demonstration den 10 nov.
1918 upp förslag till paroller, bl.a. en om att militären skulle
hålla sej borta från arbetarnas manifestationer. Att regeringen,
för bekämpandet av arbetarrörelsen, höll på att organisera reservpoliskårer,
där även socialdemokrater skulle ingå, sa man förstås inte högt.
SSV, Socialdemokratiska ungdomsförbundet och Sveriges soldat-
och arbetarförbund publicerade den 11 nov. ett upprop till landets
arbetare, bönder och soldater med rubriken "Fram för den socialistiska
republiken". De krav man ställde var bl.a.: bildandet av en socialistisk
regering, stödd på arbetar-, soldat- och bonderåd över hela landet,
republikansk statsförvaltning, första kammarens avskaffande, inkallande
av en konstituerande nationalförsamling på grundval av en oinskränkt
allmän rösträtt för män och kvinnor från 20 års ålder. Om det blev
nödvändigt skulle en allmän arbetsnedläggelse stödjas för genomförandet
av dessa krav.
"REVOLUTIONÄR STÄMNING"
Detta upprop fick gensvar hos arbetarna. Nu blev det bråttom
att genomföra rösträttsreformen. Samma dag kallades Verner Rydén
(ecklesiastikminister och en av de 4 soc. dem. ledamöterna i regeringen)
till Stockholm av statsminister Edén. Den 12 nov. sammanträdde regeringen
och diskuterade det politiska läget i landet. Verner Rydén antecknade
i sin dagbok:
Därvid rapporterade krigs- och sjöfartsministrarna (E A Nilsson
och Erik Palmstierna) om läget inom armé och marin. Båda vitsordade
att stämningen var mycket revolutionär. Försiktigshetsåtgärder hade
vidtagits i flera avseenden. Särskilt opålitliga truppförband hade
hemförlovats och inom flottan avlägsnats till Karlskrona. Ur alla
gevär i förråden hade slutstycken uttagits och lämnats i förvar
hos pålitliga officerare. I Norrbotten hade landstormens gevär förts
till Boden.
Efter framställan av polismästaren (Hårleman i Stockholm) hade
även kulsprutorna berövats sina slutstycken. Per telefon tillkallades
därefter Herman Lindqvist (LO:s ordf.). Statsministern delgav honom
vad regeringen visste om vänstersocialisternas planer och hemställa
om landsorganisationens hjälp för att hindra oroligheter och äventyr.
Lindqvist utlovade därvid att han omedelbart skulle vidtaga åtgärder
för att få en överläggning till stånd med fackförbundens ordföranden
samt på torsdagen sammankalla LO:s representantskap. Lindqvist framhöll
emellertid att regeringen, för att kunna hålla rörelsen bland folket
inom laglighetens råmärken, måste vidtaga radikala åtgärder, särskilt
med avseende på författnings- och normalarbetsdagsfrågorna: Skedde
så trodde Lindqvist att fackföreningsfolket skulle stödja regeringen.
"För hela situationen vore det nödvändigt att blockbildningen mellan
soc.dem. och lib. ägde bestånd. I annat fall kunde en ren anarki
efter ryska mönstret uppkomma. Skulle en sådan fara kunna avvärjas
måste det liberala partiet taga ett radikalt steg ut till full demokrati.
Ett gemensamt program måste skapas och detta finge högern acceptera
för samhällsfridens skull. Utan bestämt löfte härom från högerns
sida vore faran för en revolution överhängande."
Två dagar senare sände statsministern ut en kommuniké om att
regeringen skulle utarbeta och överlämna en proposition om allmän
och lika kommunal rösträtt för omedelbart antagande. Att en urtima
riksdag inte hade rätt att besluta i författningsfrågor struntade
man i.
Från början hade man avsett att en uppgörelse mellan partierna
i författningsfrågan skulle ta formen av en utredning som skulle
framläggas för 1919 års riksdag. Under trycket av den revolutionära
situationen kom liberalerna och sossarna istället överens så här
(enl. Rydéns anteckningar den 14 nov.): " Statsministern svarade:
Du förstår nog hur oerhört svårt detta steg skall vara för vårt
parti. Om allt går sönder så kastas bara landet ut i större äventyr.
Jag svarade: Det går inte sönder om vi hålla ihop. Under djup rörelse
tryckte vi därefter varandras händer och lovade varandra att som
en man stå och falla för arbetet att genomföra författningsrevisionen
och upprätthålla lugn och ordning i landet."
WALLENBERG FÖR RÖSTRÄTT
Detta "svåra steg" hade skett bl.a. genom påtryckningar av kungen
och inte minst av kretsarna kring Enskilda Banken med Marcus Wallenberg
i spetsen. Denne förklarade för en engelsk diplomat den 14 nov.
att han "ansåg det nödvändigt att regeringen tillmötesgick de socialdemokratiska
kraven på en rösträttsreform och trodde dessutom att det skulle
verka välgrundande om England och USA tillkännagav att de tänkte
stoppa sina livsmedel i händelse av bolsjevikupplopp".
Det kan också nämnas att Göteborgs ledande företagare med bl.a.
Dan Broström i spetsen telegramvägen utövade påtryckningar på Lindman
och Trygger om att de skulle acceptera rösträttsreformen. Även Svensk
Handelstidning krävde att författningsreformen snarast genomfördes.
I den deklaration som regeringen skickade ut den 14 nov. stod
bl.a.: "regeringen är fast besluten att insätta all kraft på att
snabbt och fullständigt genomföra detta författningsprogram samt
att upprätthålla lugn och ordning i landet. Regeringen vädjar till
Sveriges folk att under nuvarande svåra in- och utrikespolitiska
förhållanden stödja den i arbetet för dessa uppgifters förverkligande"
Och i ett upprop från SAP och LO: "...Genomföras dessa krav äro
vi förvissade att Sveriges arbetare genom den sålunda i fullbordan
varande författningsrevisionen få fria möjligheter att under en
fortsatt utveckling ernå samtliga de genomgripande reformer på samhällslivets
alla olika områden, som leda fram till ett alltmera fullkomnat frihetens
och socialismens samhälle."
Branting kritiserades från höger för att utarbetandet av propositionen
gick för långsamt. Borgarna var nämligen oroliga att högern och
vänstern inom arbetarrörelsen skulle gå ihop igen trots att SAP
avvisat SSV senast den 18 nov.
VÄNSTERN- "BLYG OCH FÖRSYNT"
De liberala tidningarna var inte nöjda med rösträttsförslaget,
det var inte radikalt nog. Aftontidningen (Sth) varnade liberaler
och socialdemokrater för att kompromissa alltför långt med högern.
Den ansåg förslaget vara behäftat med "vårtor, fläckar och zickzacklinjer".
Dagens Nyheter skrev att Högern inte skulle våga ett avslag och
kritiserade också liberaler och sossar för att vara alltför försiktiga:
"Men tack vare långvarig träning i maktlös oppositionsställning
äro vänsterpartierna alltjämt blyga och försynta och de göra gärna
upp, även om det går ut över de klara ståndpunkterna."
SSV hade mellan 10 och l5 nov. hållit en rad sammanträden. Den
14 nov. sammanträdde representantskapet och riksdagsgruppen. Diskussioner
fördes om man skulle gå på storstrejkslinjen eller inte. Reformisterna
fällde utslaget och man enades om att göra en hemställan om samarbete
till den soc. dem. partistyrelsen.
Samarbetsförslaget överlämnades till Branting den 15 nov. Skrivelsen
innehöll krav på allmän rösträtt, första kammarens avskaffande,
republikansk författning, åttatimmarsdagen, militärväsendets avveckling,
bankväsendets och de viktigaste industriernas socialisering, arbetarkontroll
över industrin, förstatligandet av gods- och bolagsjord samt utdelning
av jord åt småbrukare.
Socialdemokraterna avböjde inviten men dröjde lite med svaret
för att hålla vänstersocialdemokraterna lugna i det oroliga läget.
Arbetarnas aktioner fortsatte att tillta och SAP:s höger gjorde
vad den kunde för att inte förlora greppet om massorna. Så t.ex.
förordade man att partifolk själva skulle organisera demonstrationer
som en avledande manöver. P-A Hansson anordnade frasradikala möten
inför en skeptisk publik.
Den 17 dec. 1918 antogs författningsreformen om allmän och lika
rösträtt för män och kvinnor. Ur debatten i riksdagens andra kammare
den 17 dec.
A Lindman (h): "Allt vad som talats mot oss, att vi intagit en
privilegierad ställning, det skall nu upphöra. Hädanefter skall
man icke kunna säga om oss att vi icke kämpa på likställd grund.
Och jag misströstar icke, mina herrar, att svensk högeråskådning
även under de nya förhållanden som nu förestå, skall bli i stånd
att göra sina grundsatser gällande i svenskt samfunds- och folkliv..."
Möller (s): "Det är ingen överdrift att säga att sedan arbetarrörelsens
tillkomst har vårt land aldrig stått så nära en revolution som det
gjorde i mitten av november detta år. Det var min uppfattning att
socialdemokratin ingalunda skulle framkalla någon revolution. Det
var också min uppfattning att om motståndet skulle ha visat sej
omöjligt att på annat sätt bryta hade socialdemokratin i det avgörande
ögonblicket icke fått tveka i valet om de kampmedel med vilka striden
för demokratin i vårt land skulle ha fortsatts. Men jag vill säga...lika
klart har det för mej varit att socialdemokratin först och främst
hade till uppgift att genomföra demokratin utan skakningar med bibehållen
laglighet och ordning, alltså under en bestående samhällsfred."
Edén (lib.):"Jag vill icke påstå att allt skall bliva ett ideallandskap
i månljus...Men vi hava rätt och vi hava skyldighet mot oss själva
att dock känna att vi åtminstone skingra det djupa töcken som hotade,
om vi fatta detta beslut."(L s 85)
SLUTSATSER
Den radikala vänstern (SSV, Ungsossarna m fl) såg möjligheten
av ett revolutionärt uppsving och publicerade ett upprop, "fram
för den socialistiska republiken". Man ställde krav på en socialistisk
regering grundad på arbetar-, soldat- och bonderåd över hela landet.
Men hur väl organiserad var den svenska arbetarklassen? Var man
mogen att ta över samhället? Det ansåg inte SSV men man såg i alla
fall att det inte helt var utopi. Arbetarklassen var på väg.
Det är mycket svårt att finna ut hur arbetarråd och -kommittéer
var organiserade och hur pass utbredda de var. Men så mycket kan
sägas att den rörelse som fanns mest var spontana aktioner. Det
gällde dagskrav som åttatimmarsdag, dyrtidstillägg, bröd m m.
Men det förekom också mer avancerade krav och kampformer. På
en del orter övertog arbetarna distributionen av livsmedel och jagade
bort livsmedelsspekulanter och gulaschbaroner. På Seskarö hade arbetarna
jagat bort myndigheterna, befriat de arresterade och upphävt ransoneringarna.
Men denna rörelse var alltför isolerad och organiseringen av kampen
var i sin linda.
Borgarna såg mycket oroade på utvecklingen. Vad skulle hända
om kampen fortsatte att utvecklas? Det kapitalistiska samhället
kunde/ville inte förbättra situationen för arbetarklassen. Istället
för förbättrade levnadsvillkor så var det enda man kunde erbjuda
en illusion om den allmänna rösträttens undergörande verkningar
på en hungrande mage.
Till stöd fanns ju den Svenska socialdemokratin, som inte heller
önskade en revolution utan också var oroade att mista greppet om
arbetarklassen
Den låga medvetenheten om parlamentarismens funktion plus socialdemokraternas
grepp över arbetarklassen bidrog till att illusionsnumret lyckades.
Att den allmänna rösträtten var ett förankrat krav går inte att
förneka. Men någon lösning på arbetarklassens situation var den
inte. Införandet av rösträtt var resultatet av ett revolutionärt
uppsving, men tog också udden av det.
REFORMISMENS OMÖJLIGHET
Denna artikel kommer att mynna ut i att det är meningslöst att
rösta. Men egentligen borde det vara de partier som slåss om rösterna
som skulle motivera varför man ska rösta. För att rösta, det är
att företa sig en handling, och då bör man kunna motivera varför.
Men så långt har det gått, att det etablerade samhället har fått
folk att låta bli att ifrågasätta varför man går till valurnorna.
Man tar det som något självklart. Och lika självklart tycks det
vara även för de vänsterorganisationer som inte ens har skuggan
av en chans att komma in i riksdagen.
Så på grund av denna "självklarhet" - att man ska rösta - tvingas
vi ägna denna artikel åt varför det är meningslöst att rösta. Vi
kan nämna tre viktiga orsaker:
Vi är kommunister, och anser att socialismen inte kan genomföras
med parlamentariska beslut, utan att den måste upprättas av en självständigt
och kollektivt agerande arbetarklass i en revolution.
Vi vet på förhand vilka som kommer att vinna valet: borgarklassen.
Alla de partier som har en chans att komma in i riksdagen, liksom
flera av de små, arbetar direkt eller indirekt för borgarklassens
intressen. En regering med Fälldin i spetsen kommer inte att genomföra
några viktigare förändringar. Lika lite kommer Werners gäng - det
har de visat under de senaste tre åren - kunna driva SAP:s politik
åt vänster, inte ens om de mångdubblade sitt röstetal.
Hela valjippot är till för att lura folk och få dem att tro att
de har något att säga till om, genom de representanter de väljer
till riksdagen och de kommunala församlingarna. Detta kallas för
att de makthavande sprider parlamentariska illusioner.
Varje parti som kallar sig socialistiskt eller kommunistiskt,
och ställer upp i borgerliga val, sprider, med eller mot sin vilja,
parlamentariska illusioner. Sen må de aldrig så mycket tala eller
skriva om att man inte kan uppnå avgörande förändringar genom parlamentet.
Men detta är ju bara påståenden, säger den klarsynte. Ni har
ju inte påvisat riktigheten i dem. Helt rätt:
Då sätter vi igång!
REFORMISMENS OMÖJLIGHET
Det är omöjligt att införa socialismen genom beslut i parlamentet,
därför att arbetarklassen aldrig kan ta den politiska makten i samhället
så länge borgarklassen innehar den ekonomiska. Den ekonomiska makten
över samhället är den grundläggande. Det är ekonomin som bestämmer
samhällets övriga strukturer, och därmed även den politiska nivån.
Så misslyckades sossarna att genom Stålverk 80 öka sysselsättningen
i Norrland. Stålverket kunde inte byggas p g a att det inte är regering
och riksdag som beslutar - utan den kapitalistiska ekonomin. Det
visade sig nämligen inte vara lönsamt.
I Sverige idag är det borgarklassen som förtrycker främst arbetarklassen.
Att sossarna skulle företräda arbetarklassens intressen, och att
arbetarna därför, nu före valet skulle inneha den politiska makten
är inte annat än förbannad lögn och dikt. Det ligger inte i arbetarklassens
intresse att upprätthålla livet på det kapitalistiska systemet -
som sossarna sysslar med, genom t.ex. löntagarfonderna - utan att
störta det och att upprätta ett samhälle där arbetarklassen har
makten, och kapitalisterna har förvisats till museerna.
Reformismens omöjlighet har också bevisats av historien. Även
om en del socialdemokrater var ärliga och verkligen trodde att man
kunde genomföra socialismen med hjälp av rösträtten och parlamentet,
så bevisades det vi ovan sagt: Statsapparaten är borgarnas och kan
aldrig bli arbetarklassens. På grund av att de "ärliga" socialdemokraterna
blev funktionärer på heltid och på så sätt skiljdes från arbetarklassen
kunde kapitalismen köpa upp/muta dem, för att så småningom integrera
dem i systemet. Socialdemokratin och fackföreningsrörelsen blev
en del av de organ som borgarklassen använder sig av för att behålla
makten.
En annan orsak som gör reformismen omöjlig, är att socialismen
och revolutionen förutsätter hela arbetarklassens aktiva och självständiga
agerande. Socialismen kan därför inte införas av några få människor
vare sig i eller utanför parlamentet, för att sedan överlämnas till
arbetarklassen.
MAKTEN GÅR INTE ATT DELA
Socialismen kan inte heller genomföras bit för bit, eftersom
det i varje samhällssystem finns en klass som har makten, och en
annan som är förtryckt. Det kan under någon längre tid inte finnas
möjlighet för arbetarklassen och borgarklassen att dela makten.
Detta därför att arbetarklassens makt förutsätter en planekonomi
för hela samhället, styrd av arbetarna, och detta skulle samtidigt
utesluta varje annan härskande klass.
Revolutionen kan inte heller ske genom någon slags överenskommelse
med de härskande. Detta därför att så länge som den härskande klassen
agerar som klass kan de aldrig acceptera socialism, eftersom detta
skulle innebära deras utplånande som klass. Dessutom visar historien
att överallt där arbetarklassen försökt ta makten på fredlig väg,
utom eller inom parlamentet, har det misslyckats. Ett aktuellt exempel
på detta är Chile, där borgarklassen ingalunda accepterade att arbetarklassen
skulle komma till makten. På grund av att folkfronten inte kunde,
ekonomiskt, politiskt och ideologiskt, krossa bourgeoisien, kunde
denna starta en massiv offensiv mot Allendes "socialistiska" regering.
Allt detta innebär att vi hävdar att arbetarklassen måste inrikta
sig på en väpnad revolution. Detta innebär inte att vi skulle önska
en så "blodig" revolution som möjligt. Vi menar i stället, att ju
bättre förberedd arbetarklassen är, ju bättre beväpnad den är, desto
mindre blodig blir revolutionen. Att inbilla arbetarklassen att
den inte skulle behöva vänta sig en öppen, väpnad klasskamp, vore
lika med att förbereda den på ett blodigt nedslaktande i ett spontant
upprorsförsök.
Detta hänger ihop med vad som tidigare sagts: att under kapitalismen
kan bara den klass som innehar den ekonomiska makten, också inneha
den politiska. Sossarna har således under samtliga år de suttit
i regeringen företrätt borgarnas intressen. Och vidare, de sitter
där för att det är de som bäst företräder intressena hos den starkaste
fraktionen inom bourgeoisien - monopolkapitalet. Inga andra än socialdemokraterna
(utom möjligen de revisionistiska kommunistpartierna) har nämligen
ett förtroende hos arbetarklassen, och de har därför möjlighet att
lura arbetarna att tro att de har ett inflytande över samhället.
Visst har sossarna, som de säger i sin valpropaganda, åstadkommit
mycket. Man har lyckats hindra att arbetarklassen rest sig i revolution
för att störta kapitalismen. Sossarna har lyckats med att bevara
klassamhället. Genom att VPK ägnar det mesta av sin tid åt att förklara
att man ska rädda "arbetarregeringen", sällar man sig till socialdemokraternas
och borgarklassens försök att inbilla arbetarna att de har den politiska
makten. VPK gynnar således borgarklassens intressen.
BEKÄMPA DE PARLAMENTARISKA ILLUSIONERNA
Hela valjippot går ut på att inbilla folk att det är riksdagen,
kommunfullmäktige etc., som kan genomföra förbättringar och att
nya partier vid styret skulle innebära kvalitativa ändringar i folks
levnadsförhållanden. Detta är en lögn. Eftersom den politiska makten
utgår från den ekonomiska så kan några större förändringar inte
ske förrän den ekonomiska basen förändrats. Detta kan inte ske genom
parlamenten, eftersom de är en del av statsapparaten, som i sin
tur står i borgarklassens tjänst. Den borgerliga statsapparaten
är uppbyggd så att en minoritet ska kunna härska över en majoritet.
Den kan aldrig tjäna majoritetens, arbetarklassens intressen. Att
påstå annat är att sprida illusioner om att parlamentet skulle vara
fristående från klassamhället.
De partier som kallar sig socialistiska eller kommunistiska och
ställer upp i val, sprider dessutom illusioner om att socialismen
skulle gå att uppnå genom parlamentsbeslut, de sprider reformistiska
illusioner. Detta gör de även om de samtidigt säger att socialismen
endast kan genomföras genom en revolution, och att riksdagen bara
är en lekstuga. Det är nämligen handlingen som folk mest lägger
märke till, och inte det som skrivs, t.ex. på en ledarsida. Eller
som det också har uttryckts: "Handlingens exempel är vida överlägsen
ordets."
Nu har vi kommit fram till det vi började med att påstå: att
röstandet i valet inte tjänar något till. Så om du läser detta före
eller efter valet, så har det inte heller någon betydelse. För om
du läser detta efter, och ångrar att du gått på valbluffen, och
röstat, så kan du trösta dig med att din röst inte förändrat något,
på sin höjd bytt ut en härskare mot en annan.
Men om det nu inte tjänar något till att rösta, om vi inte kan
få det bättre genom röstsedeln, vad ska vi då göra?
Betyder det, att eftersom det är det kapitalistiska systemet
som bestämmer våra levnadsförhållanden, att vi inte kan räkna med
några förbättringar förrän vi gjort revolution och upprättat socialismen?
Både ja och nej: Några verkliga förbättringar, som avskaffandet
av arbetslösheten, slut på energislöseriet och miljöförstöringen,
stopp på utplundringen av U-länderna eller stoppa norrlands avfolkning
kan vi inte räkna med förrän det är proletariatet som har makten
i samhället. Och för att arbetarklassen ska kunna göra det, måste
den störta kapitalismen genom väpnad revolution och upprätta en
socialistisk planekonomi. Men, det finns också ett visst utrymme
inom det kapitalistiska samhällets ramar för, i första hand, materiella
förbättringar för de förtryckta. Men dessa förbättringar är inget
som borgarklassen delar ut av ren välvilja (även om de försöker
få det att verka så!).
Det är istället när de, på grund av missnöje "underifrån", ställs
inför hotet att mista sina profiter och sin höga ställning i samhället,
som de slänger åt folket en reform här och där. Alla dessa reformer
är således ett resultat av kamp, eller hot om kamp, på arbetsplatserna
och samhället i övrigt. Dessa reformer försöker sedan regering,
riksdag och partier, i synnerhet sossarna, ta äran av att ha genomdrivit,
när de i själva verket tvingats till det.
VÄLJ SJÄLVSTÄNDIG KAMP
Därför är alternativet till att rösta, det enda alternativet,
att på din arbetsplats, i ditt bostadsområde, på din skola ta upp
kampen för de krav du och dina kamrater finner angelägna. Vi måste
ta kamp för frågor som avskaffande av ackord, kortare arbetstid,
lägre hyror etc., etc.
I denna kamp kommer vi att finna, liksom arbetarna runt om i
landet, att för att kunna få igenom kraven måste vi organisera oss
självständigt, utanför partier och fackföreningar, i kommittéer
av olika slag, som t.ex. arbetsplats-, bostads- och strejkkommittéer.
Tidigare kamp har också visat att vi måste vara beredda till solidaritetsaktioner
för kamrater som sparkats eller svartlistats av företaget. Kamp
för olika krav är inget självändamål, kamp för kampens egen skull,
ty det är under kampen som vi lär oss, lär oss vilka som är fiender,
vilka som är kamrater. Under kampen utmejslar vi våra egna kampformer
och metoder, vi lär oss solidaritet. Framförallt lär vi oss att
det är enbart vi själva som kan genomföra några grundläggande förändringar.
De kortsiktiga kraven, och kampen för dem, är ett led i kampen
för socialismen.
MYTEN OM ARBETARREGERINGEN
Socialdemokratins stöd i arbetarklassen här i landet beror med
säkerhet på att de framstår som det minst dåliga alternativet än
att de framstår som ett bra alternativ. Och i den utsträckning sossarna
framhålls som bra, görs det med bakgrund av 20-talets borgerliga
styre. Det finns hos arbetarklassen idag ett ganska brett medvetande
om att sossarna (och VPK) inte är dom som styr allting här i landet,
utan att det är kapitalet som styr. Men det finns en stark övertygelse
om att det skulle bli mycket värre om "de borgerliga" fick ta över,
eller alternativt, att sossarna skulle vridas åt höger om VPK inte
fanns i riksdagen och "avslöjade" saker och ting.
JÄMFÖRELSE
Till att börja med kan vi konstatera att jämförelsen med 20-talet
är principiellt felaktig att göra. Om man vill jämföra vad socialdemokratin
har åstadkommit vad gäller arbetarklassens levnadsstandard, så bör
man jämföra med andra länder där man under samma period haft "borgerligt"
styre. Om vi gör detta kan vi konstatera att arbetarklassen fått
liknande materiella standardförbättringar i hela den industriella
världen. Skillnaderna beror snarare på statens grundläggande ekonomiska
resurser än på dess regeringar.
Vi ser också vid en sådan jämförelse att relativt liten arbetslöshet
inte hänger samman med socialdemokratiskt regeringsinnehav (England)
eller att de demokratiska rättigheterna skulle garanteras av att
sossarna sitter i regeringen (Tyskland).
SOSSARNAS "PLANHUSHÅLLNING"
Men vi behöver inte gå till andra länder för att se att sossarna
inte kan styra ekonomin. Stålverk 80 är ett.ex.empel. Verket skulle
lösa sysselsättningsproblemet. Men när konjunkturerna vände neråt,
blev man tvungna att skära ner projektet till hälften. Vad gäller
demokratiska fri- och rättigheter, har de senaste åren bara allt
för tydligt visat att sossarna ingalunda är någon garant för dom.
När man ute via fackföreningarna lyckats få ett sådant grepp över
arbetarklassen att man kan hindra strejker, lägger man fram ett
lagförslag som ska avskaffa § 32 men som ytterligare kommer att
försvåra strejker. Det är sossarna som är ansvariga för SÄPO, IB,
SAPO och den speciella demonstrationspolisen. Som om inte detta
vore nog; man vill införa en grundlag där man på en riksdag ska
kunna avskaffa saker som mötes- och demonstrationsfrihet.
Visst genomför sossarna också åtgärder mot kapitalisterna - men
det är just deras uppgift - att som förvaltare av statsapparaten
hindra att de båda huvudklassernas kamp raserar samhället. Socialdemokratin
ansvarar istället för hela kapitalismens fortlevnad - även om man
då tvingas gå emot enskilda kapitalgruppers intressen. Socialdemokratin
garanterar således även arbetarna som helhet tagna de bästa möjliga
levnadsvillkoren under kapitalismen. Det är inte som förvaltare
av det nuvarande samhället vi kritiserar sossarna - utan som förmenta
förvaltare av arbetarklassens långsiktiga intressen.
VÄNSTERN I SAP
Visst finns det en vänster inom socialdemokratin - som också
ställer bra krav. Men "rörelsen" fungerar som en avledare av dessa
krav. Kraven blir till motioner som blir till utredningar som blir
till regeringsförslag till nya utredningar som blir till nya förslag...
Ett vanligt argument för att vi skulle föredra sossarna framför
borgarna är den s k progressiva utrikespolitiken, stödet till befrielserörelserna
och U-länderna. Men nu förhåller det sej så en gång att världen
i stort är uppdelad mellan de imperialistiska staterna. Den enda
möjligheten för det svenska kapitalet att slå sej fram i konkurrensen,
när man inte är förmögen till krig, är att gå fram i kölvattnet
på de nationella befrielserörelserna. När de har kastat ut t.ex.
det amerikanska kapitalet står det svenska berett, antingen det
gäller massafabriker i Nordvietnam eller gruvor i Angola. Vi har
t o m en speciell statlig byrå för detta, SIDA (Swedish Imperialism
Developement Agency).
OM BORGARNA KOM TILL MAKTEN ...
...så skulle förhållandena för arbetarklassen inte förändras
nämnvärt, varken på kort eller lång sikt. Även Bohman/Fälldin/Ahlmark
skulle tvingas att ta hänsyn till den starkaste kapitalgruppen-
monopolkapitalet- på det mindre kapitalets och småborgarnas bekostnad.
Man skulle som sossarna få ta ansvar för hela samhällets intressen
- och också tillgodose arbetarklassens mest brännande krav. Men,
till skillnad från sossarna, kan man inte framställa sej som arbetarnas
företrädare och därigenom få dessa att ta ansvar för kapitalismen
på samma sätt som nu.
MILITANS?
Med "borgarna" i regeringen skulle vi t.ex. få en mer militant
avtalsrörelse. Men på samma gång som arbetarna inte på samma sätt
som nu skulle känna ansvar för samhällsfreden, så skulle inte heller
sossarna och LO-byråkratin göra det. Det ökade uppsvinget av militans
hos klassen skulle inte automatiskt leda till en ökad självständig
kamp och organisering därför att LO-byråkratin av opportunistiska
skäl skulle vara mer beredda till fackliga stridsåtgärder. M a o,
genom en tillfällig "radikalisering" skulle reformisternas grepp
över arbetarklassen öka. Sett utifrån perspektivet för den självständiga
kampen och organiseringen vore det alltså negativt om sossarna kom
i opposition.
Däremot skulle de (relativt få) arbetare som är missnöjda med
dagens samhälle och ser alternativet hos centern t.ex. snabbt bli
av med sina illusioner om att en borgerlig regering skulle kunna
förändra detta samhälle till det bättre. För dessa finns det då
endast ett alternativ kvar - att gå vänsterut.
Av resonemanget hittills har vi inte kommit fram till några avgörande
argument för att vi skulle önska att sossarna behöll regeringsmakten
- och inte några större fördelar med att de förlorade den heller.
Det finns argument både för och emot och vi kan inte se att endera
sidan överväger. Det finns alltså på det här planet ingen anledning
att stödja (eller motarbeta) den socialdemokratiska regeringen.
"ARBETARREGERINGEN"
Därmed är vi inne på det andra reformistiska alternativet i årets
val - VPK. Deras huvudargument - att man ska rösta på VPK för att
rädda kvar "arbetarregeringen" - får vi anse vara avfärdat i o m
att vi sett att det inte finns någon anledning att föredra sossarna
framför "borgarna" i regeringen.
Argumentet att VPK ställer mer radikala krav än sossarna i riksdagen
kan ju vara någonting - om man är sosse och tror att makten ligger
i riksdagen. VPK:s riksdagskrav må vara hur radikala som helst -
de bidrar hur som helst till att sprida parlamentariska illusioner.
Det främsta argumentet till att inte rösta på VPK, det är att man
inte avslöjar socialdemokratin inför arbetarklassen utan tvärtom
stöder den.
KLASSAMARBETE
Vi vet också att VPK inte är ett revolutionärt parti. Tvärtom
har alla dess broderpartier som hamnat i en revolutionär situation
visat prov på kontrarevolutionärt agerande, antingen det har varit
fråga om klassamarbete i folkfronter eller att slå ner arbetarklassen
när man ensamma kommit till makten. VPK:s stöd till och avhängighet
av den härskande byråkratklassen i Sovjet är inte heller någon anledning
till att backa upp VPK genom att ge det något som helst kritiskt
stöd. Kritiken skulle bli så dominerande att "stödet" skulle te
sej löjligt.
VPK UT UR RIKSDAGEN
VPK har inte heller lyckats särdeles bra med att "avslöja" sossarnas
och borgarnas tilltag mot arbetarklassen, t.ex. den hemliga polisen.
FiB/Kulturfront har härvid gjort betydligt större nytta än VPK:s
riksdagsgrupp. VPK:s närvaro i riksdagen har inte heller hindrat
införandet av otaliga klasslagar: terroristlagen, LTO, utrustningen
av polisen eller lagar som begränsar arbetarnas inflytande på arbetsplatsen.
VPK:s närvaro i riksdagen underlättar inte heller kommunistiskt
arbete i allmänhet. Tvärtom leder det faktum att VPK framstår som
det kommunistiska partiet till att kommunister framstår som anhängare
till Moskvasbyråkratin. Och det är negativt för förtroendet för
kommunismen. Till skillnad från vad vi sa om sossarna så finns det
inga som helst anledningar till varför vi skulle önska att VPK finns
kvar i riksdagen. Tvärtom, det skulle underlätta för de revolutionärt
kommunistiska krafterna om VPK:s inflytande minskade.
REVOLUTIONÄRER I PARLAMENTET, FINNS DOM?
Valet i höst kastar sin skugga även över Förbundet Arbetarmakt.
Vi har redan granskat parlamentarismen ur olika synvinklar i flera
artiklar. Utifrån vår revolutionärt kommunistiska ståndpunkt försöker
vi förklara varför riksdagen inte kan användas för att genomföra
socialismen, d.v.s.. försöker avslöja reformismen, samt förklara
parlamentets och partiernas tillbakahållande funktion på utvecklandet
av ett socialistiskt medvetande hos massorna. Nu är det dags att
granska den "yttersta vänstern".
Idag finns i Sverige en rad organisationer som kallar sig revolutionära,
och i likhet med oss propagerar nödvändigheten av revolution för
att genomföra socialismen. Men trots att de inte anser riksdagen
vara det forum där beslutet om att genomföra socialismen kommer
att fattas, så deltar de ändå i det parlamentariska gyckelspelet.
De ställer upp själva, eller så stödjer de det ena eller andra partiet.
I artikeln nedan granskas deras motsägelsefulla politik.
Nyligen meddelade KFML(r) att de inte tänkte deltaga i årets
val. Orsaken skulle vara att man inte anser sig ha någon möjlighet
att få in någon representant i riksdagen och att valet bara skulle
tjäna som styrkemätare. Nu kände man emellertid till sin styrka
genom t.ex bedömningar av sin tidningsförsäljning och mötesdeltagande,
så därför ansåg man sig inte behöva ställa upp.
Men varför ställde då KFML(r) upp 1973? Trodde man då att man
skulle få in någon i riksdagen? Eller var statistiken över tidningsförsäljningen
sämre då? Nej, den verkliga orsaken till KFML(r)s beslut ligger
i det faktum att organisationen förlorat i styrka sedan -73, och
att man inte på nytt skulle kunna nå upp till resultatet 8000 röster.
"RÖD TRIBUN"
KFML(r) för fram två vanliga argument för en förment antiparlamentarisk
organisations valdeltagande: "gradmätaren" och "den röda tribunen".
Argumentet att valdeltagande är nödvändigt för att kunna mäta
sin organisations inflytande är naturligtvis dumheter. Dels för
att man mycket väl kan skaffa sig en idé om detta genom att konstatera
hur pass t.ex organisationens propaganda når ut, uppslutning på
möten etc. Men också för att om man verkligen står för en antiparlamentarisk
politik - skulle resultatet av denna politik innebära ett valdeltagande?
Nej denna motivering för valdeltagande förutsätter att man menar
att en ökad medvetenhet hos arbetarklassen inte främst tar sig uttryck
i ett självständigt handlande och organisering - utan i en formell
uppslutning bakom Det Kommunistiska Partiet. Det enda man mäter
med ett valdeltagande är hur pass väl man lyckats inpränta en viss
bokstavskombination hos väljarna. Ibland lyckas man inte ens använda
valet som gradmätare - vet någon hur många röster RMF fick i förra
valet?
Men om nu chansen finns att få in en eller ett par representanter
i parlamentet? Skulle det inte ge ytterligare en plattform för att
propagera t.ex. antiparlamentarism? Skulle inte en "Röd tribun i
borgarriksdagen" vara bra att ha? Återigen nej. Riksdagsmännen är
det naturligtvis ingen som tänkt sig att tribunen ska vara till
för - men de blir de enda som får möjlighet att ta del av det "revolutionärerna"
skulle ha att säga. Den borgerliga och reformistiska pressen samt
övriga massmedia skulle naturligtvis endast ägna sig åt att tiga
ihjäl eller att förvränga det som sägs från den "röda tribunen".
Och i den egna pressen kan man föra fram sina synpunkter utan att
de behöver stå under beteckningen "hänt i riksdagen".
NAIVT
Det är också naivt att tro att några ord från en "tribun" som
parlamentets talarstol skulle ha något större inflytande i t.ex.
en kritisk situation för arbetarklassen. Till de naivas skara får
man dock här räkna Lenin, som i sin skrift "Radikalismen" bland
all sin kritik mot vänsterkommunisterna i Tyskland också menade
att det var på grund av att komnunisterna inte ställde upp i parlamentsvalen
som arbetarna gick till vänstersossarna istället för till kommunisterna.
På detta svarade en företrädare för vänsterkommunisterna, Herman
Gorter: "Ni säger att det faktum att de tyska arbetarna i massor
går till det oavhängiga partiet och inte till det kommunistiska,
går att föra tillbaka på kommunisternas ickeparlamentariska uppträdande.
Alltså blev Berlinarbetarna nästan övertygade genom våra kamrater
Liebknechts och Rosa Luxemburgs död, genom kommunisternas målmedvetna
strejker och gatustrider. Det var; bara kamrat Lenins tal i parlamentet
som fattades: Om han hållit talet, skulle de ha gått till oss och
inte till de tvetydiga oavhängiga: Nej, kamrat, det är inte sant."
VALDELTAGANDE ELLER SJÄLVSTÄNDIG KAMP
För att gå vidare i vårt resonemang måste vi ett ögonblick se
på relationen mellan den antiparlamentariska propagandan och vilken
propagandistisk effekt själva det faktum att en organisation ställer
upp i val eller stödjer ett annat parti har.
Vilken propagandistisk betydelse har själva valdeltagandet för
en organisation? För det första att organisationen sammanknippas
med valdeltagande, med parlamentarism. Av alla som t.ex. fick reda
på att KFML(r) eller RMF/KAF ställde upp i valet, så var de allra
flestas behållning: revolutionärer/kommunister - valdeltagande;
trotskister - valdeltagande. Den överväldigande majoriteten kommer
aldrig att uppfatta organisationernas eventuella kritik av parlamentarismen
- på sin höjd uppfattar folk att organisationerna är kritiska mot
de andra partierna och myglet i riksdagen - men vilka är inte det?
Resultatet av valdeltagandet blir alltså att man förstärker de
parlamentariska illusionerna hos folk, att revolutionär politik
sammanknippas med parlamentarisrn och viktigast av allt: att idén
om att det är ledarna, proffspolitikerna som ska göra saker och
ting åt folk förstärks, och att idén om den självständiga kampen
och organiseringen försvagas.
Det faktum att intrycket av den "revolutionära" organisationens
valdeltagande blir en sammanknippning mellan revolutionär politik
och parlamentarism kan inte upphävas av aldrig så vackra valtal
eller artiklar mot parlamentarism i tidningarna. Detta därför att
dessa tal och artiklar bara når en bråkdel av alla de som redan
sammanknippat organisationen med parlamentarismen. Dessutom kan
man hålla dessa appelltal och sprida tidningar och flygblad utan
att därför ställa upp i val. Med riktigt finurligt uttänkta aktioner
kan man därför skaffa sig publicitet utan att behöva sprida några
parlamentariska i illusioner.
KRITISKT STÖD
Men det finns ett sätt att undgå att "befläcka" den egna organisationen
men ändå ingripa i valet, menar några. Detta kallar man "kritiskt
stöd". Den "revolutionära" organisationen uppmanar till röstning
på något parti som ställer upp i valet. Men även i detta fall gäller
precis samma argument som när organisationen ställer upp själv.
Man sprider samma illusioner förutom att man stärker den reformistiska
organisation man ger sitt kritiska stöd. Och vad blir av kritiken?
Ja, samma som med den antiparlamentariska propagandan vid det egna
valdeltagandet. "Kritiken" den drunknar i "stödet". Få kommer att
läsa kritiken i ledarna hos den "revolutionära" organisationens
tidningar, desto fler kommer att sammanknippa organisationen med
valdeltagande och med reformisterna.
KAF (trotskisterna) tänker ställa upp i årets val. I "Internationalen"
nr 7/76 låter man närmast ledsna över att man i år inte kan stödja
sossarna i valet: Det är nämligen inget "klasskampsval" (som de
menar att det var i England och Frankrike 1974). När arbetarklassen
börjar mobilisera sig för kamp - då ska man alltså enligt trotskisterna
stödja reformisterna och det gjorde man mycket riktigt i England
och Frankrike 1974. Naturligtvis är det i stället ännu viktigare,
att i en situation när arbetarklassen börjar resa sig till kamp
för sina krav, att man inte leder kampen i parlamentariska banor.
Förbundet Kommunist bedrev inför förra valet en antiparlamentarisk
kampanj (Deras teoretiska organ, "Kommunist" nr 13 innehöll en del
bra material om parlamentarismen, läs det!). I år föreslår FK:s
ledning ett kritiskt stöd till VPK. Man försöker att inför kongressen
i maj skapa opinion för detta genom att i senaste "Arbetarkamp"
antyda ett sådant stöd: "En riksdag utan VPK skulle innebära ett
stort framsteg för SAP:s kamp för totalt monopol i arbetarklassen.".
"Inför den hårdnande krisen är det av viss betydelse att det finns
en parlamentarisk vänsteropposition".
INGET ALTERNATIV
Men vi frågar: Är VPK, i riksdagen eller på arbetsplatserna något
verkligt alternativ till socialdemokratin? Vi menar att så inte
är fallet. VPK är ett helt igenom reformistiskt parti, som försöker
inbilla oss att det går att införa socialismen via riksdagen. På
arbetsplatserna och i samhället i övrigt står man inte för en alternativ
politik; utan hämmar utvecklandet av en revolutionär styrka hos
arbetarklassen. VPK är inget alternativ till sossarna, därför att
VPK är självt socialdemokratiskt och reformistiskt. Inte på något
sätt arbetar VPK för en revolutionär omvälvning av samhället, utan
man inskränker sig till att agera "vänliga pådrivare" på sossarna.
HÖGTIDLIG PRINCIP
Finns det då ingen situation där en revolutionär organisation
skulle kunna delta i ett val? Som vi försökt redogöra för tidigare
är det inte av någon högtidlig princip vi förkastar valdeltagande.
Vår uppfattning baserar vi på avvägandet mellan vilka konkreta (strukturella)
förändringar ett valdeltagande kan föra med sig - och vilken påverkan
på människors medvetande det har. Om man bedömer att de strukturella
förändringar man skulle kunna vinna är av större betydelse än spridandet
av parlamentariska illusioner som ett valdeltagande med nödvändighet
medför, så kan man tänka sig att t.ex. kritiskt stödja något parti.
Detta också naturligtvis under förutsättningen att den revolutionära
organisationens inflytande är så stort, att ett ställningstagande
skulle vara av betydelse. Sådant är läget inte i Sverige idag.
ERFARENHETER FRÅN CHILE OCH SPANIEN
Spanien, sommaren 1936: "Varje barn kunde tala om att ett uppror
var nära förestående. Sparvarna skrek ut det från hustaken".
I februari 1936 hölls ett parlamentsval i Spanien. Det var ett
val där de två huvudklasserna i samhället stod i klar och entydig
konflikt. Arbetarklassen och de egendomslösa och fattiga hade sina
kandidater i en valallians och borgarna, prästerna, de rika jordägarna,
militärerna och deras proselyter sina i en högerinriktad valallians.
Vänstern vann valet. Hade man inte vunnit, hade förmodligen stora
delar av arbetarna och bönderna startat ett uppror, med krav om
jordreformer och frigivande av de 30 000 politiska fångarna. Nu
kom i stället högerns och generalernas uppror i juli -36.
Vad förmådde då den regering som backades upp av den valallians
som segrade i valet? De tecken som föregick upproret, generaler
som misstänktes för korruption, etc. förbigick man med tystnad.
Man vägrade beväpna arbetarna i de stora industristäderna. Kort
sagt, man väntade på sin egen undergång.
KLASSKRIG
Och den kom också. Inte med en gång. Ty de spanska arbetarna
och bönderna gav inte frivilligt upp vad man uppnått: kollektivisering
av jorden och arbetarstyre i fabrikerna. Men i takt med att den
republikanska regeringen inskränkte arbetarnas och böndernas makt
för att blidka småborgarna i Spanien, England, Frankrike, började
allt fler ställa sig frågan vad man kämpade för. Man fortsatte naturligtvis
att slåss, eftersom det var enda alternativet till att bli dödad
av fascisterna, men vad slogs man för? Sitt liv, kanske. Men man
hade börjat kampen för att få ett nytt liv. Detta tog den egna sidan
från det spanska proletariatet. Kommunistpartiet t.ex. talade om:
först seger i kriget, sedan revolution. De fattade inte att spanska
klasskriget var just ett klasskrig. Där en klass kämpade mot en
annan om makten.
DÅLIGA ALTERNATIV
Att den spanska republiken gick under och den spanska arbetarklassen
för årtionden framåt förlorade sina möjligheter till kamp, är naturligtvis
främst fascisternas och borgarnas förtjänst. Men en felaktig politik
från olika arbetarorganisationer bidrog också härtill.
Många taktiska och strategiska misstag av den republikanska regeringen
skulle kunna tas upp. Men det grundläggande felet var, att man förlitade
sig på gängse borgerliga, parlamentariska värderingar och ageranden
än på arbetarklassens egen kamp och makt. Gång efter gång ställde
man den spanska arbetarklassen inför två nästan lika dåliga alternativ
: en fascistisk regering eller en auktoritär borgerlig "demokrati".
CHILE
Chile, sommaren 1973: I mitten på juli försökte högern och militärerna
genomföra en kupp. Kuppen var riktad mot den folkfrontsregering
som president Allende ledde. Kuppen slogs dock tillbaka.
Efter kuppen tog den rörelse inom arbetarklassen, som gick under
beteckningen "cordones industriales" (arbetarrådsrörelsen) ordentlig
fart. Denna rörelse var en reaktion på den reformism och parlamentarism
som folkfronten företrädde. Under de år som folkfronten haft makten
hade förvisso en hel del sociala förbättringar genomförts, men borgarklassen
hade fortfarande makten. Den politiska makt som folkfronten representerade
omfattade på intet sätt den viktigare, grundläggande ekonomiska
makten. Genom "cordones industriales" och dess motsvarighet på landsbygden
försökte delar av arbetarklassen formera sin egen makt. Denna makt
utgick direkt från basen och kunde därför skapa en aktivitet och
medvetenhet hos dem som deltog i denna kamp. Och det var främst
denna makt som borgarna och militärerna var rädda för, då denna
direkt ifrågasätter fåtalets makt - och ger ett alternativ : arbetarmakten.
Efter kuppförsöket i juli försökte man också beväpna sig, men blev
fråntagna sina vapen, med hänvisning till en lag som förbjuder andra
än armén att inneha vapen.
MORD
Att kuppen i september -73 sedan mötte så lite motstånd på det
militära planet är inte så underligt. Utan vapen är, det inte så
lätt att göra motstånd och med en militär som till 98% stödde borgarna
var utgången given.
I Spanien dränktes arbetarklassen och lantarbetarna i blod. Likaså
i Chile. Den väg som folkfrontsdyrkare, reformister m.fl. anvisar
för de förtryckta, visade sig än en gång vara den blodigaste. Att
förlita sig på en sådan politik kan bara betyda en sak: självmord.
Exemplet Chile är i många avgörande frågor skilt från Spanien
1936-39. Men ett är dock gemensamt. Det är samma folkfrontsideologi
och klassförsoningspolitik som var en av förutsättningarna för militärernas
och borgarnas seger. Allende, liksom de socialdemokratiska och kommunistiska
ministrarna i den spanska republikens regering, vågade inte uppmuntra
arbetarnas egen makt och deras egna initiativ. Vilket heller knappast
ligger i deras ideologi att göra. I Spanien sa kommunister och sossar
: "Ta det lugnt ! Vi diskuterar och får inte gå för långt nu". I
Chile samma sak : "Vänta, vänta vi har ju makten nu. Allting ordnar
sig". Allendes hjältedöd i presidentpalatset i Santiago i september
-73 kan förringa, men inte försona hans tidigare brott mot arbetarklassen
och eftergifterna åt borgarna och militärerna.
NÅ, HUR SKALL VI HA DET DÅ?
En del s.k. kommunister menar att bara deras parti får tillräckligt
många procent i valet, så är socialismen genomförd! Det är ett alltigenom
falskt påstående, för under valproceduren har arbetarklassen i så
fall visat en grundläggande brist i sin medvetenhet - nämligen att
man är beredd att lämna ifrån sig ansvaret och makten till dem som
man röstar på. Marx tes om att arbetarklassens frigörelse måste
vara dess eget verk är viktig i många avseenden.
För att den socialistiska revolutionen ska segra och byggandet
av socialismen kunna påbörjas, krävs ett utbrett socialistiskt medvetande
hos arbetarklassen. I detta inbegrips medvetandet om att det endast
är arbetarklassen själv som genom sitt självständiga och kollektiva
handlande och sin självständiga organisering kan inleda, genomföra
och befästa revolutionen. Och denna medvetenhet och självständighet
kan bara utvecklas hos klassen själv under den kamp som pågår före
och under revolutionen.
Historiska erfarenheter visar att arbetarklassen under denna
process inte kan använda sig av sina fackliga organisationer heller
utan måste finna andra former för sina aktioner. Oftast väljer man
kommittéer på stormöten.
När strejk- och ockupationsrörelsen sedan sprider sig, tvingas
arbetarna organisera egen distribution av livsmedel och andra förnödenheter,
att samordna kommittéerna och organisera och beväpna strejkvakterna
i en arbetarmilis. Milisen är nödvändig för att mota en härskande
klassens försök att återta makten med hjälp av sin våldsapparat:
polis, militär och borgargarden. När i denna situation av dubbelmakt,
arbetarklassen kommer till insikt om nödvändigheten av att gripa
makten i hela samhället, övergår strejk- och ockupationskommittéerna
i ett kvalitativt högre stadium - arbetarråd.
Genom denna process kan en kollektiv medvetenhet om nödvändigheten
av klassens självständiga organisering och försvar erövras, och
att den borgerliga staten och dess våldsapparat är klassens fiende
och måste störtas.
SOCIALISMEN
Det viktigaste kännetecknet på det socialistiska samhället är
således att arbetarklassen har makten. Detta möjliggörs genom att
tillgångarna ägs av hela samhället gemensamt och att den privata
äganderätten till produktionsmedlen och till samhällets tillgångar
i övrigt är upphävd. Detta ger i sin tur möjlighet att upprätta
en planekonomi - styrd av arbetarklassen - och att upphäva de mekanismer
som skapar ett främlingskap mellan människa och samhälle. Planekonomi
under arbetarstyre kommer att utvecklas till att man producerar
för människornas verkliga behov och icke för att ett vinstintresse
ska tillgodoses. I och med att arbetarna själva förvaltar fabrikerna
kommer stress och farliga arbetsmoment att försvinna. Att man har
ansvar för sig själv och sina arbetskamrater kommer att öka solidariteten
och med det kommer beredskapen att öka att ta bort sådant som skapar
splittring mellan arbetare som t.ex. olikheter i lön.
Under socialismen måste man medvetet arbeta för att införa likalön
och avskaffa alla former för meritvärdering. Man kommer att sträva
efter att avveckla penningsystemet genom att se till att människorna
får det de behöver gratis i allt större utsträckning, för att på
så sätt avskaffa lönesystemet.
ARBETARRÅD "I STÄLLET FÖR" RIKSDAG
Den organisationsform som arbetarna funnit vara nödvändig i kampen
under revolutionen - arbetarråden och arbetarmilisen - kommer också
att utgöra grundstommen i den nya proletära staten. Denna bygger
på att alla arbetare och anställda, oavsett ställning och yrke,
som är sysselsatta inom de olika produktionsenheterna, såsom fabriker
och gruvor, inom industri och verk som kommunikationer, post och
tele, samt inom lantbrukets alla delar, besitter med omedelbar verkan
de värden som anförtrotts dem, d.v.s. själva produktionsanläggningen.
De är inför alla arbetande människor ansvariga för att dessa värden
förblir oskadda, används ändamålsenligt och att produktionen inordnas
i den ekonomiska planeringen. Den organisation som förvaltar den
enskilda produktionsenheten är arbetarrådet.
Detta består av två delar: stormötet i vilket alla som arbetar
på företaget deltar, och dess verkställande utskott, driftsrådet,
som väljs av stormötet och vars medlemmar är omedelbart avsättbara
om de handlar mot arbetarnas intressen.
Den lokala församlingen består av delegater från olika arbetarråd
inom en geografiskt bestämd enhet, rådskommunen. Till den lokala
församlingen kommer också delegater från bostadsråd och råd på utbildningsanstalter,
soldatråd m fl. Den lokala församlingens uppgifter är att besluta
i lokala angelägenheter som stadsplanering och bostadsbyggande.
DEN CENTRALA ORGANISATIONEN
Från rådskommunen väljs delegater till regionala och centrala
församlingar. Dessa har samordnande uppgifter, de har överblicken
över vad som behövs produceras och vad som är möjligt att producera
med hänsyn till råvarutillgången. Den centrala församlingen har
också som uppgifter sådana frågor som utrikespolitiken, utrikeshandel
och de väpnade styrkorna, men naturligtvis ska dessa frågor diskuteras
på basplanet och de valda delegaterna framföra vad deras uppdragsgivare
anser. Också här är det självklart att en delegat som inte svarar
för sina uppdragsgivares uppfattning kan omedelbart avsättas av
den församling som valt honom.
Den socialistiska staten kommer naturligtvis att bekämpa alla
försök från enskilda eller grupper att omintetgöra det som arbetarklassen
erövrat under revolutionen. Majoriteten av befolkningen, arbetarklassen
och de som stöder den kommer uppmärksamt och aktivt påvisa och bekämpa
sabotageförsök och slå ner försök från den tidigare härskande klassen
att återerövra makten. Det är detta som kallas proletariatets diktatur,
men denna diktatur måste vara ett verk av klassen och inte av en
liten ledande minoritet som uppträder som representant för klassen.
Likaså måste under en lång period arbetarklassen ha en skärpt uppmärksamhet
mot enskilda eller organisationer som i klassens namn försöker skaffa
sig makt och privilegier i klassens namn.
Först under det kommunistiska klasslösa samhället kommer människorna
att ha en så hög grad av solidaritet och vilja och förmåga att delta
i skötseln och förvaltningen av samhället, att en sådan skärpt vaksamhet
mot inre fiender inte längre behövs. Kommunismen förutsätter också
att revolutionen är genomförd i hela världen och att det socialistiska
uppbygget har hunnit ganska långt i de delar av världen som är industrialiserade
och de delar som har de viktigaste råvarutillgångarna. Detta innebär
att också den yttre vaksamheten, d.v.s. militär beredskap, inte
längre är nödvändig.
SOCIALISMEN - ETT LÅGENERGISAMHÄLLE
Inte bara arbetsmiljön utan miljöproblemen i stort kan attackeras,
eftersom hänsyn tas till hela samhällets långsiktiga nytta av ett
visst projekt, inte bara till ett enskilt företags kortsiktiga vinst.
Samhället kan satsa på återanvändning av produkter och enklare
kunna stoppa nedsmutsning och annat slöseri med naturresurserna.
På samma sätt kan man ta hänsyn till var och hur människorna vill
bo, stoppa glesbygdernas avfolkning och storstädernas tillväxt,
bygga bostäder som de boende vill ha dem, och inte efter hur vinsten
ska maximeras för byggföretaget.
Man måste inrikta produktionen på ett lågenergisamhälle, där
naturens resurser inte förskingras. Detta innebär ett NEJ till kärnkraften.
REVOLUTION AV VARDAGSLIVET
Kapitalismen bygger på ekonomiskt förtryck och utsugning. Det
är bara den produktiva människan som är intressant i det här samhället
och då bara de egenskaper hos henne/honom som är värdefulla för
kapitalisterna. En självständigt tänkande och kännande människa
utgör ett hot mot det bestående. Däremot är en arbetare som sedan
barnsben lärt sig respektera överheten, överlåta ansvar och beslut
åt andra, han är snöpt i sin utveckling men tjänar utmärkt kapitalets
syften. Skolan är ett instrument för att skapa denna människa, den
borgerliga kärnfamiljen ett annat. Parlamentarismen drar också sitt
strå till stacken. Aggressivitet och uppror mot sociala normer betraktas
i den reaktionära psykologin som "sjukdomstecken" hos individen.
De arbetarkvinnor som håller tillgodo med sin situation som lågavlönade,
dubbelarbetande barnaföderskor, de är socialt accepterade. Medan
de som genom kamp kollektivt eller på "hemmaplan" gör uppror mot
sitt förtryck, de fyller inte "kvinnorollen". De män som genom sina
sätt att leva ifrågasätter det kapitalistiska mansidealet av styrka
och hårdhet, betraktas som avvikare i stället för pionjärer för
en ny människosyn.
Människans frigörelse under socialismen kräver inte bara kapitalismens
död utan också den borgerliga kärnfamiljens död. Alla den borgerliga
klasstatens ideologiska instrument måste krossas. Det är andra egenskaper
som vi behöver utveckla för att gemensamt kunna bygga upp ett socialistiskt
samhälle: solidaritet i stället för tävlingsmentalitet, självständighet
i stället för underdånighet, aktivitet i stället för passivitet.
Den privata äganderätten till barnen måste upphöra, barn måste uppfostras
till kritiskt tänkande individer förmögna att handla självständigt
utan auktoriteter, inte bara rent politiskt utan på livets alla
områden, såsom val av framtid, sexuallivet etc. Kärnfamiljen måste
successivt ersättas med nya samlevnadsformer där en kollektiv uppfostran
av barnen är en av hörnstenarna.
I och med "kulturens" frigörelse från kapitalistiska marknadsmekanismer
ligger vägen öppen för ett oerhört uppsving för all skapande verksamhet.
Att skriva, måla och spela musik kommer att vara var mans egendom
och inte som nu ett passivt konsumerande av "erkända konstnärers"
och experters verksamhet.
Denna nya människa är en förutsättning för att det kommunistiska
klasslösa samhället ska kunna skapas.
ARBETARKLASSENS FRIGÖRELSE MÅSTE VARA DESS EGET VERK!
BAKSIDESTEXT:
- Va handlar den här tidningen om, då?
- Det är ingen tidning, det är ett häftigt häfte, som handlar
om parlamentarismen.
- Vadå, parla…?
- Ja, riksdagen och sånt. Valet i höst, till exempel.
- Jo det förstås. Och ni är ett nytt jäkla parti man ska rösta
på. Ta dej i brasan, bruden. Sånt där har jag slutat med.
- Så du röstar inte längre?
- Det vore en överloppsgärning. Men om du pröjsar för en kopp
kaffe kan jag gå in och rösta på KDS. Det har ändå ingen verkan.
- Jaha. Så du anser inte att det är en viss skillnad på partierna,
då? Ta Bohman och Göte Kildén, till exempel.
- Vem fan är Göte Kildén?
- Glöm det. Mellan Bohman och Werner, då?
- Ör på mej. Min far var knegare. Han stretade med röda banderoller
vareviga första maj. Så kom sossarna till makten. Och man satsade
på AK-jobb och annat ur statskassan för att lösa krisen. Det
gjorde man också. Men det var ju inte nog med att hjulen skulle
snurra, dom skulle snurra så inåt helvete också. Så för att
bli av med all bråte man gjorde fick man höja lönerna. Så fick
jobbarna pengar att röra sig med och sen snurrade hjulen ännu
fortare åsså vidare. Men dom snurrade lite väl fort så dom gamla
gubbarna hängde inte med. Och arbetsplatserna skulle ju anpassas
för dom unga slithökarna, annars blev det ju inga profiter.
Hux flux hade man då en sänkt pensionsålder och det slog sej
förstås sossarna på bröstet för. Allt var ju gubevars deras
förtjänst. Och alla skolreformer sen. Det gick ju inte med den
gamla vanliga stilen på kontoren längre, tie man bakom skrivbordet
och femhundra i verkstan. Nä nu var det moderna tider. Tillåme
arbetarbarnen skulle ha en chans, för borgarungarna räckte inte
till. Så har det varit hel tiden. Borgarna har haft behov och
sossarna har fört ut dom.
- Så borgarna har bestämt alltihop från början och sossarna
har bara varit deras nickedockor, då? Nu tar du väl i lite grann…?
- Jo, det gör jag. Man får alltid hårddra det hela för att
se de stor sammanhangen. Och visst fan är det bra med högre
löner och sänkt pensionsålder och hel baletten. Men va i helvete…Jag
tror farsan skulle gråta om han såg det här. Han ville nog egentligen
något annat…
- Vadå annat?
- Det har jag också grunnat på ibland. Alltihop känns fel
och snett men jag vet inte hur det ska va istället.
- Då tycker jag du ska läsa det här häftet. Åsså rösta inte
på oss va du än gör.
|