ARBETARMAKT
Workers' power league
Presentation
Nyheter
Plattform
Rådsmakt
Arbetarpress
Arbetarmakt
Bilder
English
Kontakt
 
Föregående sida
 
Vi finns också på:
Facebook
Wikipedia

Paul Cardan

Socialismens innebörd

1961

Original titel: "The Meaning of Socialism"
Publicerat: Ffg som pamflett av Solidarity, London 1961. Utgiven på svenska av "Växjö Ungsocialister", maj 1972, under namnet "Socialismens mening".
Översättning: Margaretha Edgardh

Innehåll:

1. Behovet av ett socialistiskt program

Det är förbluffande så liten plats Socialismen upptar i dagens socialistiska debatt. Det är ännu mer förbluffande att höra revolutionärer med självpåtagen myndighet hävda att vi så gott som uteslutande borde bry våra hjärnor med "kampens omedelbara uppgifter" och låta framtiden ta hand om sig själv. Dessa uppfattningar påminner om Bernsteins berömda uttalande: "Målet är intet, rörelsen är allt". I realiteten finns det ingen rörelse som inte går mot ett mål, må vara att detta mål ständigt måste omdefinieras allteftersom rörelsen framskrider.

Man tar ofta sin tillflykt till omsorgsfullt valda citat från Marx kritik av de utopiska socialisterna för att på så sätt undvika en grundläggande debatt om Socialismen. Men ett citat är naturligtvis inte något bevis. Det är faktiskt raka motsatsen: ett bevis för att ett verkligt bevis saknas.

Vad är då sakens egentliga kärna? Marx hade naturligtvis rätt när han argumenterade mot dem som ville ersätta den faktiska kamp som ägde rum framför näsan på dem med detaljerade och ogrundade beskrivningar av det framtida samhället. Men han avstod inte från att tillkännage sin egen uppfattning om vad han ansåg borde vara den proletära revolutionens program. I själva verket fogade han till det Kommunistiska Manifestet elementen till ett sådant program. Han försatte ingen chans som den ökade historiska erfarenheten erbjöd, att utveckla, förbättra och till och med ändra sina tidigare programmatiska begrepp. Exempel härpå är hans generalisering av erfarenheterna från Pariskommunen och hans "Kritik av Gotha-programmet".

Att idag hävda, att vi inte kan och inte heller bör gå längre än Marx, det är liktydigt med att påstå att ingenting av vikt inträffat under de senaste 80-90 åren. Detta är vad en del människor tycks tro - däribland många självutnämnda "marxister". Naturligtvis medger de att det har hänt åtskilliga ting som är värda att nedtecknas, men de avvisar tanken att det skulle medföra någon grundläggande förändring av deras programmatiska begrepp. Deras teoretiska och politiska stagnation går hand i hand med deras organisatoriska upplösning.

Vi menar att det som hänt under loppet av den period vi talar om, och speciellt under tiden efter 1917, är av större betydelse för socialister än något som tidigare hänt under hela mänsklighetens historia. Proletariatet tog makten i ett väldigt land. Segerrikt motstod arbetarmassorna alla försök till en borgerlig kontrarevolution. Så försvann de gradvis från scenen, och ett nytt socialt skikt, byråkratin, etablerade sin dominans över det ryska samhället och satte igång med att "bygga Socialismen" med hjälp av de mest obarmhärtiga metoder, terror och exploatering. Stick i stäv mot alla prognoser, däribland Trotskijs, bestod den ryska byråkratin det prov som historiens största krig representerade. Idag tävlar den med USA om den industriella och militära överlägsenheten[1].

Efter kriget etablerade sig samma byråkratiska skikt i så olikartade länder som Östtyskland och Tjeckoslovakien å ena sidan och Kina, Nord-korea och Nordvietnam å den andra, utan någon proletär revolution i ordets egentliga bemärkelse. Såvida nationalisering av produktionsmedlen och planering är Socialismens "fundament", behöver det tydligen inte finnas något direkt samband mellan Socialismen och arbetarklassens egen aktion. Allt arbetarna behöver göra är att slita och släpa för att bygga och sedan driva de "socialistiska" fabrikerna. Vilken byråkrati som helst som garanteras vissa fördelaktiga betingelser och någon hjälp från Kreml skulle kunna genomföra illusionsnumret.

Men så hände något. 1956 reste sig de ungerska arbetarna i väpnad aktion mot byråkratin. De grundade arbetarråd och krävde "arbetarförvaltning av produktionen". Huruvida Socialismen helt enkelt var "nationalisering plus planering" eller "arbetarråd plus arbetarförvaltning av produktionen" visade sig vara mer än ett rent akademiskt problem.

Traditionella föreställningar om Socialismen har på olika sätt kommit att testas av verkligheten. Vi kan inte springa ifrån svaren. Om Socialismen är detsamma som nationaliserad egendom plus planering plus Partiets diktatur, då är Socialismen detsamma som Chrustjev, hans sputnikar och hans "smör 1964". Om man har sådana idéer, då är det bästa man kan göra att bli opponent inom regimen, en kritiker som inom ramarna för det kommunistiska partiet försöker "demokratisera" och "humanisera" systemet. Men varför överhuvudtaget gå långt? Industrialisering kan äga rum utan demokrati. Som Trotskij uttryckte det: en revolution har sina extra kostnader. Att dessa kostnader måste räknas i form av rullande huvuden är bara vad man har att vänta.

Dessa överväganden är inte bara relevanta för varje diskussion om Socialismen, de är också grundläggande för vår förståelse av nutidens kapitalism. I flera kapitalistiska länder har viktiga sektorer av industrin nationaliserats, och det har införts en hög grad av statlig kontroll och ekonomisk planering. Själva kapitalismen - den "ortodoxa" västliga kapitalismen - har genomgått enorma förändringar. Verkligheten har brutalt skakat de flesta traditionella föreställningar - t.ex. att kapitalismen inte längre kan vidareutveckla produktivkrafterna[2], att framtidsutsikterna endast är ekonomiska sammanbrott och allt allvarligare kriser, att arbetarklassens levnadsstandard inte kan höjas väsentligt och varaktigt under kapitalismen, och att en växande industriell reservarmé är en ofrånkomlig produkt av systemet. "Ortodoxa" marxister tvingas utföra alla former av verbal gymnastik för att försvara dessa uppfattningar. De dagdrömmer om nästa stora Kris - som har funnits alldeles runt knuten i över tjugo år.

Dessa problem, som uppstått ur kapitalismens utveckling, är intimt förbundna med den socialistiska rörelsens programmatiska begrepp. Som vanligt är det de s.k. "realisterna" (de som ryggar tillbaka inför en diskussion om Socialismen då den så "uppenbart tillhör en fjärran framtid") som visar sig vara blinda för realiteterna. Dagens verklighet kräver att vi, här och nu, på nytt undersöker rörelsens fundamentala problem. Mot slutet av denna artikel skall vi visa varför det är omöjligt att inta en riktig ståndpunkt till de mest triviala problem som kan dyka upp, utan en sådan debatt. På detta stadium står det emellertid klart, att ingen medveten rörelse kan existera som inte besvarar den grundläggande frågan: Vad är Socialism? Denna fråga är i grund och botten bara en omkastning av två andra: Vad är kapitalism? Och vilka är de verkliga rötterna till krisen i dagens kapitalism?

2. Motsägelsen inom produktionen

Enligt den traditionella marxismen är det den privata äganderätten till produktionsmedlen och "marknadens anarki" som frambringar kriserna i det kapitalistiska samhället. Det hävdas att avskaffandet av den privata äganderätten kommer att inleda ett nytt skede i det mänskliga samhällets utveckling. Idag har vi erfarenheter som pekar på omöjligheten i resonemanget. I de östeuropeiska länderna förekommer inte längre något privat ägande av produktionsmedlen. Länderna drabbas inte av några depressioner. Ändå utkämpas den sociala kampen med samma våldsamhet som i väst[3]. Den traditionella tankegången betonade, att ekonomiskt kaos, massarbetslöshet, stagnation och usla löner var både rotfästa uttryck för kapitalismens motsättningar och klasskampens huvudorsaker. Men trots full sysselsättning och höjda löner ser vi idag hur kapitalisterna har konstanta problem med att hålla sitt eget system flytande och att klasskampen på intet sätt försvagats[4]. De som konfronterats med denna situation och ändå fortsätter att citera de gamla texterna, de kan inte ge något verkligt bidrag till det nödvändiga återuppbyggandet av den socialistiska rörelsen.

Den traditionella marxismen[5] betraktade motsägelserna och irrationaliteten inom kapitalismen på ett ekonomiskt totalitetsplan och inte på produktionsplanet. Felet låg, enligt dess uppfattning, i "marknaden" och i "distributionssättet" och inte i det enskilda företaget eller i produktionssystemet i dess mest konkreta, materiella bemärkelse. Nu påverkas naturligtvis den kapitalistiska fabriken av sin omgivning: det skulle t.ex. vara ren idioti att tillverka osäljbara produkter. Och naturligtvis erkänner den traditionella marxismen att den moderna fabriken är genomsyrad av kapitalismens anda: metoderna och arbetsrytmen är mer förtryckande än nödvändigt, kapitalisten bryr sig inte om arbetarens liv, fysiska hälsa, o.s.v. Men i sig själv, sådan fabriken står där, betraktas den som uteslutande Effektivitet och Rationalitet. Den är det personifierade Förnuftet, ur såväl teknisk som organisatorisk synvinkel. Den kapitalistiska teknologin är Teknologin, en storhet som man inte kan resa invändningar emot, eftersom den utgör slutprodukten av den historiska utvecklingen sådan den har utfällts i produktionen genom de blinda redskapen för det Historiska Förnuftet; nämligen kapitalisterna själva. Det kapitalistiska sättet att organisera produktionen (arbetsfördelning, specialisering, noggrann arbetskontroll genom övervakning och, i sista instans, med hjälp av själva Maskinen) är organisation par excellence, eftersom kapitalisterna i sitt profitbegär tillämpar den modernaste teknologin och det effektivaste produktionssättet. Kapitalisten skapar med andra ord de riktiga medlen, men använder dem för felaktiga syften.

Traditionalisterna förklarar för oss, att störtandet av kapitalismen kommer att inrikta dessa otroligt effektiva produktionsmedel mot de riktiga målen. Det kommer att innebära att de används för att "tillfredställa massornas behov" istället för att "maximera kapitalisternas profit". För övrigt kommer det att eliminera de omänskliga excesser som är inneboende i det kapitalistiska sättet att organisera arbetet. Men vad det inte kommer att göra och inte kan enligt denna traditionella uppfattning - kanske bortsett från i en fjärran framtid - det är att förändra något i själva sättet att organisera arbetet och den produktiva aktiviteten, vars väsentliga drag är en ofrånkomlig följd av "det nuvarande stadiet av produktivkrafternas utveckling".

Marx insåg naturligtvis att den kapitalistiska rationaliseringen av produktionen rymde en motsägelse. Den uppstod genom att det levande arbetet (arbetaren) i ökad utsträckning blev slav under det döda arbetet (maskinen). Människan alienerades i samma mån som hennes egna produkter och uppfinningar fick makten över henne. Hon reducerades till en "halv människa" genom den ökande arbetsfördelningen. Men hos Marx blev detta till en abstrakt filosofisk motsägelse. Det hängde samman med människornas öde i produktionen, och inte med produktionen själv. Produktionen ökade parallellt med arbetarens omvandling till "ett hjul i maskineriet" och på grund av denna omvandling. Produktionens objektiva logik sopar undan alla subjektiva behov, önskningar och förhoppningar hos människorna. Den måste "disciplinera" dem. Det finns ingenting man kan göra åt det, så länge det har sin grund i den teknologiska nivå vi idag har uppnått. Men generellt sett härrör det från själva ekonomins natur, som fortfarande befinner sig i "nödvändighetens rike". Denna situation skulle bestå så långt in i framtiden som Marx brydde sig om att se. Till och med i samhället av "fritt associerade producenter" hävdade Marx att "människan inte kommer att vara fri i produktionen" (Kapitalet, del III). "Frihetens rike" skulle skapas utanför arbetet, genom "förkortning av arbetsdagen". Frihet är fritid, eller så tycks det vara.

Det är vår uppfattning, att det Marx endast betraktade som en "filosofisk" motsägelse, i realiteten är den verkligaste, djupaste, mest konkreta och grundläggande motsägelsen inom kapitalismen.

Den är orsaken till vårt samhälles permanenta kris, "Rationaliteten" i den kapitalistiska produktionen är av synnerligen ytligt slag. Alla medel används för ett enda syfte: ökad produktion för produktionens egen skull. Detta mål är i sig själv absolut irrationellt.

Produktionen är ett medel för att nå mänskliga mål; människan skall inte vara ett medel för produktionen. Det irrationella i kapitalismen kommer omedelbart och konkret till uttryck i att den behandlar människorna i produktionen uteslutande som medel och därmed förvandlar dem till objekt, till ting ("förtingligande" eller "reifikation"). Men till och med vid monteringsbandet är produktionen baserad på människan som ett aktivt, medvetet väsen. Försöken att förvandla arbetaren till ett kugghjul - målet som kapitalismen strävar efter men aldrig når - kommer i direkt motsättning till produktionens utveckling. Om kapitalismen en gång skulle lyckas i sin strävan, skulle det innebära ett ögonblickligt sammanbrott för hela produktionsprocessen. Ur kapitalistens perspektiv kommer denna motsägelse till uttryck på följande sätt: samtidigt som han försöker reducera arbetet till utförandet av strängt definierade uppgifter (eller snarare rörelser), är han å andra sidan hela tiden tvungen att vädja till och lita till arbetarens medvetna och villiga deltagande, på hans förmåga att förstå och göra mer än det som förväntas av honom[6].

Denna situation påtvingas arbetaren åtta eller flera timmar om dagen. Som en av våra kamrater på Renault-fabrikerna uttryckte det: det fordras av arbetaren att han på en gång uppträder som automat och som övermänniska. Detta är orsaken till ständig konflikt och kamp vid varje fabrik, gruva, byggnadsplats eller verkstad i det moderna samhället. Situationen förändras inte genom "nationalisering" eller "planering", inte heller av hög- eller lågkonjunktur eller av höga eller låga löner.

Detta är den fundamentala kritik som socialister idag borde rikta mot det sätt på vilket samhället är organiserat. Genom att kämpa på denna front skulle de ge en direkt uttalad formulering av vad varje arbetare i varje fabrik eller på varje kontor känner varje dag och hela tiden försöker uttrycka genom individuell eller kollektiv handling.

3. Kapitalistisk produktion

I vår tid tillbringar folk största delen av sin vakna tid på arbetet. Men arbetet är en plåga och en meningslös sysselsättning. Det är en plåga, emedan arbetaren ständigt är underställd en främmande och fientlig makt, en makt med två ansikten: maskinens och ledningens. Det är meningslöst, emedan arbetaren åläggs två motstridande uppgifter: att göra som han blir tillsagt och att uppnå ett positivt resultat.

Ledningen organiserar produktionen med tanke på "maximal effektivitet". Men det första resultatet av detta organisationssätt är att arbetaren uppreser sig mot själva produktionen. Det man förlorar på detta sätt, övergår vida resultaten av den värsta depression. Kanske är förlusterna lika stora som den totala produktionsmängden idag[7].

För att bekämpa arbetarnas motstånd genomför ledningen ännu längre driven specialisering av arbete och uppgifter, med stelbent reglering av produktionssätt och arbetsmetoder. Den kontrollerar såväl kvalitet på som kvantitet av de varor som produceras. Den inför ackordsarbete. Den fortsatta teknologiska utvecklingen präglas i ständigt ökande grad av en klasskonflikt. Maskinen konstrueras eller väljs ut efter en grundläggande princip: stödjer den ledningens kamp mot arbetarna? Minskar den ytterligare det lilla område för självstyre som arbetaren fortfarande äger? Kommer maskinen att rentav kunna avlägsna denna sista rest? I denna bemärkelse är organiseringen av produktionen en klassorganisering - vare sig det är i England eller USA, Frankrike eller USSR. Teknologi är först och främst klassteknologi. Ingen amerikansk kapitalist eller rysk fabriksdirektör skulle någonsin införa en maskin som ökar friheten för en enskild arbetare eller en grupp arbetare, så att de själva kunde leda arbetet[8].

Arbetarna är ingalunda hjälplösa i denna kamp. De finner ständigt på nya sätt att försvara sig. De bryter reglerna, samtidigt som de "officiellt" håller dem. De organiserar sig informellt och upprätthåller en kollektiv disciplin och solidaritet. De förkastar hela det manipulatoriska svineriet. Både de som spräcker ackorden och de som bara går och slår dank tvingas lämna arbetsplatsen.

Med sina metoder för att organisera produktionen invecklar sig ledningen i en rad motsägelser och konflikter. Dessa är betydligt större än de som förorsakas av motståndet från arbetarna. Det rigida fastställandet av uppgifter är nästan alltid godtyckligt och ofta fullständigt irrationellt. Det är omöjligt att definiera "rationella" normer för arbete så länge arbetarna befinner sig i permanent opposition. Att behandla arbetarna som individuella atomer strider mot den moderna produktionens kollektiva natur. Resultatet blir att det uppstår en formell och en informell organisering av företaget, av arbetsflödet och av kommunikationen. Dessa former av organisering är permanenta och befinner sig i strid med varandra[9].

Ledningen av arbetet skils alltmer från dess utövande. För att övervinna detta avstånd måste ledningen - återigen på ett fullständigt godtyckligt, sätt - söka rekonstruera och avspegla hela produktionsprocessen inom sina egna led. Men detta är inte bara omöjligt, utan det leder också till framväxten av en enorm byråkratisk apparat. Den långtgående arbetsfördelning som uppstår inom denna apparat, medför att hela komplexet av tidigare motsägelser reproduceras.

En ledning som är skild från arbetet kan inte planera rationellt. Den kan inte i tid korrigera ofrånkomliga felgrepp. Den kan inte lösa de oförutsägbara problemen. Den kan heller inte acceptera tanken att ansvaret överförs på arbetarna ... eller att arbetarna hålls fria från allt ansvar för vad som kan inträffa. Ledningen är aldrig välinformerad. Den viktigaste informationskällan - arbetarna på verkstadsgolvet - organiserar en permanent "tystnadskomplott" mot ledningen. I sista hand kan ledningen inte förstå produktionen, eftersom den inte kan förstå dess viktigaste drivkraft: arbetaren.

Denna situation är prototypen för alla konflikter i dagens samhälle. Med lämpliga variationer kan beskrivningen av kaos i ett kapitalistiskt företag användas på den engelska regeringen, på EEC, på SUKP, Kol- och Stålunionen, FN, den amerikanska armén och den polska planeringskommissionen.

Ledningens agerande i produktionsprocessen är inte en tillfällighet. Den är påtvingad sitt handlingssätt av det faktum att det sätt på vilket den organiserar produktionen är sättet att organisera utsugningen på. Men motsatsen gäller också: privatkapitalister och statsbyråkrater är i stånd att utsuga just för att de leder produktionen. Klassindelningen i det moderna samhället avkläds i ökande grad alla sina formella och legala utsmyckningar. Det som avslöjas är själva kärnan i alla grundläggande förhållanden i alla klassamhällen: arbetsfördelningen mellan ett samhällsskikt som dirigerar både arbetet och det sociala livet och en majoritet som endast utför beslut som fattats på andra håll. Ledningen av produktionen är inte bara ett medel för utsugarna att öka utsugningen. Den är själva grundvalen för och kärnan i utsugningen. Så fort ett visst samhällsskikt tar ledningen av produktionen i sina händer, reduceras de övriga i samhället automatiskt till objekt för detta skikt. Så snart ett ledarskikt har uppnått en härskande position, används denna position för att skaffa sig privilegier (en hövlig benämning på tillägnande av mervärde). Dessa privilegier måste försvaras. Makten måste utvidgas. Denna spiralrörelse leder snabbt till bildandet av ett nytt klassamhälle. Detta är (mer än konsekvenserna av efterblivenhet och internationell isolering) den mest relevanta lärdom vi kan dra av oktoberrevolutionens urartning.

4. Socialism betyder arbetarförvaltning

Följden av det ovan sagda blir, att om den socialistiska revolutionen[10] skall avskaffa utsugningen och krisen i dagens samhälle, så måste den avlägsna alla specialiserade och permanenta ledare, så att de inte längre kan utöva makt inom samhällets olika sektorer. Först och främst måste detta ske inom själva produktionen. Med andra ord: revolutionen kan inte begränsa sig till expropriering av kapitalisterna. Den måste också "expropriera" den ledande byråkratin, det vill säga frånta den dess nuvarande privilegierade positioner.

Socialismen kommer inte att kunna befästas med mindre än att den från första dagen genomför arbetarförvaltning av produktionen. Denna uppfattning kom vi fram till 1948 efter en analys av den ryska revolutionens förfall[11]. De ungerska arbetarna drog precis samma slutsats av sina egna erfarenheter av byråkratin. Arbetarnas ledning av produktionen var ett av de centrala kraven från de ungerska arbetarråden.

Av en eller annan anledning har marxister alltid betraktat arbetarklassens maktövertagande uteslutande som erövring av den politiska makten. Verklig makt, nämligen makt över produktionen i vardagslivet, har alltid ignorerats. Vänsteroppositionen mot bolsjevikerna kritiserade med rätta det faktum, att partiets diktatur hade ersatt den diktatur som skulle ha utövats av de proletära massorna. Men detta utgör endast en aspekt av problemet, och den är till och med sekundär. Lenins "programmatiska föreställningar" - i motsats till hans praxis[12] - var att den politiska makten skulle ligga hos sovjeterna, de mest demokratiska av alla institutioner. Men han upprepade också hela tiden från 1917 fram till sin död, att produktionen skulle organiseras uppifrån, "efter statskapitalistiska linjer"[13]. Detta var den mest fantastiska idealism. Proletariatet kan inte vara slavar i produktionen sex dagar i veckan för att så njuta av den politiska suveräniteten på söndagen! Och eftersom produktionen är det verkliga sätet för makt i det moderna samhället, kommer proletariatets "politiska makt" snabbt att bli en fasad och ingenting annat. "Arbetarkontroll" över produktionen representerar ingen verklig lösning på problemet. Antingen måste arbetarkontrollen snabbt utvecklas till att bli arbetarledning, eller också blir den en fars. Varken i produktionen eller i det politiska livet kan längre perioder av dubbelt herravälde tolereras.

Historien har visat att vad som händer efter revolutionen är ar avgörande betydelse för socialistiskt tänkande. Nästan allt beror på den nivå av medveten aktivitet och engagemang som massorna har uppnått.

En äkta revolution är inte möjlig om inte denna aktivitet har nått väldiga dimensioner både vad gäller hur många som deltar och djupet i deras engagemang. En revolution är en period av intensiv och medveten aktivitet från massornas sida, då de själva försöker ta hand om samhällets gemensamma angelägenheter. En byråkratisk urartning är endast möjlig när denna aktivitet ebbar ut. Men vad är det som orsakar en sådan tillbakagång i massaktiviteten? Många ärliga socialister kan inte göra annat än att lyfta armarna mot himlen och säga att de önskar att de visste.

Det finns inga garantier för att en revolution inte skall urarta, med andra ord inte något recept på hur massaktiviteten skall kunna hållas på hög nivå. Men historien visar klart att vissa faktorer faktiskt mycket snabbt leder till att massorna drar sig tillbaka från praktisk aktivitet: det kan på olika områden av samhällslivet uppträda och konsolideras individer eller grupper, personer som tar hand om "samhällets gemensamma angelägenheter"[14]. För att massaktiviteten skall hållas vid liv, är det nödvändigt att folk vet och förstår att makten verkligen tillhör dem och att de kan förändra de praktiska betingelserna för sina egna liv. Detta måste de uppfatta genom vardagslivets fakta, inte genom officiella festtal. Det första och viktigaste område där detta måste förverkligas, är i arbetet. Arbetarförvaltning av produktionen är något handgripligt och omedelbart begripligt för arbetarna. Det skänker verklig mening åt alla andra uppgifter, åt all politisk aktivitet. Utan detta kommer till och med revolutionär politik att bli vad all politik är idag: bara skitsnack och mystifikationer.

5. Vad innebär arbetarförvaltning?

Arbetarförvaltning betyder inte att vissa personer med arbetarklassbakgrund utväljs att ersätta den nuvarande ledningen. Det betyder att industrin, på de olika nivåerna, styrs av församlingar av arbetare, tjänstemän och tekniker. Saker som bara angår en verkstad eller avdelning bestäms av arbetarförsamlingen från den speciella verkstaden eller den speciella avdelningen. Den dagliga rutinen eller oväntade problem behandlas av valda förvaltare, som kan avsättas när som helst om de inte sköter sitt jobb. Samordningen mellan två eller flera avdelningar garanteras genom möten mellan de respektive förvaltarna eller av gemensamma allmänna möten. Koordineringen av hela fabriken och dess förhållande till den övriga ekonomin är en uppgift för driftsråden, som består av valda delegater för de olika avdelningarna. Grundläggande frågor avgörs av generalförsamlingar där alla arbetare deltar.

Genom arbetarledning blir det möjligt att med en gång eliminera de grundläggande motsägelserna i den kapitalistiska produktionsformen. Arbetarnas självförvaltning markerar slutet på arbetets makt över människan och början till människans makt över sitt eget arbete. Varje företag kommer att vara självstyrande i största möjliga utsträckning och själv bestämma över alla de aspekter av produktionen som inte berör den övriga ekonomin. Vidare kommer varje företag att delta i de beslut som gäller den totala organisationen av produktionen och det sociala livet. De generella målen för produktionen bestäms av hela det arbetande folket i gemenskap. Den plan som väljs, ålägger varje företag vissa uppgifter under en viss period, och varje företag utrustas med de medel det behöver för att lösa dessa uppgifter. Men inom dessa generella ramar kan arbetarna på varje företag organisera sitt eget arbete så som de önskar[15]. Var och en som är införstådd med orsakerna till krisen i dagens industri, och var och en som studerat "arbetarnas krav och informella kamp, kommer att klart förstå efter vilka linjer arbetarnas organisering av produktionen kommer att utvecklas. Koordineringen av arbetet kommer att ske genom direkt kontakt och samarbete. Den rigida arbetsfördelningen motverkas genom rotation av arbetarna mellan de olika avdelningarna och arbetsuppgifterna.

Direkt kontakt kommer att upprättas mellan de avdelningar som använder maskinerna och verktygen och de avdelningar och fabriker som framställer dem. Detta kommer att leda till att arbetaren får ett annat förhållande till produktionsutrustningen. Det viktigaste målet för den produktionsutrustning vi har idag är, som redan påvisats, att öka produktionen genom att öka maskinens makt över människan. När arbetarna själva styr produktionen, kommer de att börja utveckla utrustning som inte bara är avpassad efter produkterna, utan som kan möta deras behov som hela människor.

Den medvetna omformningen av teknologin kommer att bli den avgörande uppgiften för det socialistiska samhället. För första gången i historien kommer människan att bli herre över sin egen produktiva verksamhet. Arbetet kommer inte längre att vara "nödvändighetens rike". Det kommer att bli ett område där människan utvecklar sina skapande krafter. Dagens vetenskap och teknik öppnar stora möjligheter i denna riktning. Naturligtvis är detta inte en omdaning som kan ske över en natt, men man bör heller inte betrakta den som något som ligger i en fjärran kommunistisk framtid. Dessa problem kan inte överlåtas åt sig själva. De kräver systematisk kamp från det ögonblick då arbetarklassens makt är etablerad. Lösningen av den kommer att kräva en hel övergångsperiod. Denna period är i själva verket det socialistiska samhället (till skillnad från kommunismen).

6. Socialistiska värden

Vilka kommer de viktigaste värdena att vara i ett socialistiskt samhälle? Hurdan kommer dess grundläggande värdeorientering att se ut? Återigen är det tal om uppgifter som en proletär rörelse måste ta itu med genast och inte skjuta framför sig in i en dimmig framtid. Vi försöker inte spekulera oss fram till någon ny etik eller metafysik. Vi försöker helt enkelt formulera de lösningar som tycks oss ofrånkomliga när vi betraktar värdekrisen i vårt samhälle och arbetarnas verkliga hållning både inom och utanför fabriken.

Arbetarledning av produktionen, den medvetna omformningen av teknologin och styrning av samhället genom arbetarråd och demokratisk planering kommer otvivelaktigt att i hög grad utveckla produktiviteten och öka ekonomins tillväxt. Detta kommer att möjliggöra en snabb ökning av konsumtionen. Många grundläggande sociala behov kommer att kunna tillfredställas. Arbetsdagen kommer att förkortas. Men som vi ser det är detta inte sakens kärna. Det är endast biprodukter av den sociala omvälvningen, om än ingalunda oväsentliga.

Socialismen är inte en lära om hur vi skall kunna öka produktionen för produktionens egen skull. Detta är ett fundamentalt kapitalistiskt sätt att betrakta tingen. Det har aldrig varit så att människan endast varit engagerad i att öka produktionen, kosta vad det kosta vill. Socialismen är inte heller ett system som vill "bättre organisering" för organiseringens egen skull, vare sig det gäller bättre organisering av produktionen, ekonomin eller av samhället som helhet taget. Detta är kapitalismens besatthet, både den privata och den byråkratiska (att sedan kapitalismen ständigt gör konkurs också på detta område är irrelevant i detta sammanhang). Den fråga som är av någon som helst betydelse när det gäller Socialismen är denna: Ökad produktion och bättre organisering - men till vilket pris, på vems bekostnad och i vilket syfte?

Det svar vi vanligen får, från herrar Chrustjev, Gaitskell, Gollan eller Healy, är att vi måste sörja för ökad produktion och bättre organisation för att därmed öka både konsumtion och fritid. Men ta en titt på världen omkring oss! Människorna är offer för en ständigt ökande press från dem som organiserar produktionen. Största delen av sitt vakna liv sliter de som galningar i fabriker och på kontor, för att få ett årligt lönepåslag med 3% eller en fridag extra om året. Till slut - och det är inte längre någon framtidsvision - reduceras mänsklig lycka till en jättelik trafikpropp, där varje familj tittar på TV i sitt eget dollargrin, medan de förstrött slickar i sig den vaniljglass som trollats fram ur bilens kylskåp!

Konsumtion för konsumtionens egen skull har ingen mening för människan. Fritid för fritidens egen skull är tomhet. Få har det så eländigt i dagens samhälle som arbetslösa gamlingar - även om de saknar ekonomiska problem. Arbetare över hela jorden ser med längtan fram mot söndagen. De känner ett överväldigande behov att fly bort från arbetsveckans mentala och fysiska slaveri. De ser fram emot att kunna disponera sin egen tid. Ändå finner de att det kapitalistiska samhället till och med där har makten över dem. De är lika alienerade på fritiden som på jobbet. Objektivt sett avspeglar söndagen hela eländet i den arbetsvecka som just är slut och hela tomheten i den som snart skall börja[16].

Konsumtionen idag avspeglar alla motsättningarna i en kultur i upplösning. "Höjd levnadsstandard" är meningslös så länge det hela saknar mål[17]. Samhället är organiserat för att skapa fler behov än människorna kan få tillfredsställda. "Högre levnadsstandard" är det lockbete både kapitalister och byråkrater använder för att få folket att följa dem. Inga andra värden, inga andra motiv återstår för människorna i detta omänskliga, alienerade samhälle. Men denna process är i sig motsägelsefull. Förr eller senare kommer man att ha nått taket. Levnadsstandarden i detta decennium får levnadsstandarden i de tidigare att verka löjlig. Varje inkomstnivå ses över axeln av den som ligger strax ovanför.

Innehållet i dagens konsumtion är i sig motsägelsefullt. Konsumtionen förblir anarkisk (och ingen byråkratisk planering kan göra något åt det), eftersom de varor som konsumeras inte utgör något gott i sig, eftersom de inte är absoluta utan förkroppsligar denna kulturs värden; folk arbetar ihjäl sig för att kunna köpa varor som de saknar förmåga att njuta av eller till och med använda. Arbetare somnar framför TV:n de köpt för övertidsersättningen. Behoven är allt mindre äkta behov.

Mänskliga behov har alltid i huvudsak varit sociala behov (nu talar vi inte om biologiska behov). Idag manipuleras och produceras behoven i allt större utsträckning av den härskande klassen. Slaveriet manifesterar sig i själva konsumtionen. Därför hävdar vi att Socialismen inte primärt kan vara intresserad av ökad produktion och konsumtion av det slag vi har idag. Det skulle rätt och slätt, genom otaliga led och kausala sammanhang, leda till mer kapitalism.

Socialism handlar om frihet. Vi menar inte frihet i rent juridisk bemärkelse. Vi menar inte heller moralisk eller metafysisk frihet. Vi menar frihet i dess mest reella, jordnära bemärkelse: frihet för människor i deras dagliga liv och aktiviteter, frihet till att kollektivt bestämma hur mycket som skall produceras, hur mycket som skall konsumeras, hur mycket man ska vila. Frihet att bestämma, kollektivt och individuellt, vad man skall konsumera[18], hur man skall producera och hur man skall arbeta. Frihet att vara med och bestämma den kurs samhällsutvecklingen skall ta. Och frihet att själv styra sitt liv inom denna sociala ram.

Frihet i denna betydelse kommer inte att följa automatiskt på utvecklingen i produktionslivet. Frihet får inte förväxlas med fritid. Mänsklig frihet är alls inte slapphet utan fri aktivitet. Det verkliga innehåll folk ger sin "fritid", betingas i övervägande grad av det som sker i den grundläggande sfären av det sociala livet, nämligen produktionen. I ett alienerat samhälle är fritiden, både till form och innehåll, endast ett uttryck för alienationen.

Inte heller kommer "bättre utbildningsmöjligheter för alla" att automatiskt leda till frihet. I sig löser undervisningen ingenting utan åstadkommer endast massproduktion av individer som är menade att reproducera samma samhälle; individer som i sin personlighet kommer att bekräfta den existerande sociala strukturen med alla dess motsägelser. Undervisning idag, i England eller i Ryssland, i skola eller i familj, har som mål att producera människor som är anpassade till den bestående samhällsordningen. Den korrumperar den mänskliga känslan av integration i samhället och omformar den till en blind underkastelse under auktoriteterna. Den korrumperar den mänskliga känslan av att ta verkligheten ad notam och gör den till en tillbedjan av status quo. Den påtvingar oss ett meningslöst sätt att arbeta som splittrar, förrycker och förvränger våra fysiska och andliga möjligheter. Ju mer undervisning av nuvarande typ, desto mer produktion av den människotyp vi har idag, med integrerad slavmentalitet.

Utvecklingen av produktivkrafterna och det "materiella överflöd" som kommer att följa härav, kommer inte av sig själv att leda till några förändringar i de sociala attityderna. Det kommer inte att avskaffa "allas kamp mot alla". Generellt kan man säga att denna kamp är mycket hårdare och mycket obarmhärtigare i USA än i en afrikansk by. Orsaken härtill är uppenbar: i dagens samhälle genomsyrar och ödelägger alienationen meningen med allt. Den ödelägger inte bara meningen med arbetet, utan också med alla aspekter av det individuella och sociala livet. De enda återstående värdena och motiven är högre och högre levnadsstandard. För att gottgöra den ökade frustrering som människorna upplever i arbetet - som i alla andra sociala aktiviteter - uppställer samhället ett nytt mål för dem: tillägnandet av ständigt flera "nyttigheter". Avståndet mellan det som faktiskt är möjligt att uppnå för arbetaren och vad samhället fastställer som "anständig" konsumtionsstandard har ökat med produktivitetsökningen och höjningen av den verkliga levnadsstandarden. Denna process och den åtföljande "allas kamp mot alla" kommer inte att upphöra förrän denna kultur och dess konsumtionshysteri ryckts upp med rötterna. Men dessa kapitalistiska attityder har i realiteten fullständigt genomsyrat, dominerat och deformerat det som i dag gäller som "marxism".

Privatkapitalismen och den byråkratiska kapitalismen har en gemensam metod som de använder för att binda människorna till deras arbete och sätta dem i motsatsställning till varandra. Metoden består i en systematisk löneskillnadspolitik. Å ena sidan råder väldiga skillnader i inkomst allteftersom man rör sig uppåt i den byråkratiska pyramiden, det må vara i fabriken eller i staten. Å andra sidan används löneskillnader systematiskt för att bryta ner klassolidariteten. Denna politik tillämpas mot arbetare med mycket likartat arbete både då det gäller yrkesskicklighet och ansträngning. När klasstrukturen i samhället ödeläggs, kommer det inte att återstå något legitimt skäl, ekonomiskt eller annat[19], för att upprätthålla sådana löneskillnader. Ingen kollektiv, demokratisk ledning av fabriken, ekonomin eller samhället kan fungera bland människor som är olika ställda i ekonomiskt avseende. Med bevarande av lönedifferentieringen kommer den nuvarande idiotin omedelbart att återuppstå. Lika lön för alla som arbetar måste vara en av de grundläggande regler som den socialistiska revolutionen tillämpar.

7. Den socialistiska organisationen

När vi som revolutionära socialister försöker definiera våra socialistiska begrepp, är det uppenbart att vi samtidigt definierar själva rörelsen. Vilka är vi? Vad står vi för? Efter vilket program vill vi att arbetarklassen skall bedöma oss?

Det är en fråga om elementär politisk anständighet att vi öppet och utan tvetydigheter eller dubbeltal förklarar vilka mål vi anser att folk borde kämpa för. Men detta är också något av stor praktisk betydelse. Det är faktiskt en fråga om liv och död för uppbygget av en revolutionär organisation och dess utveckling. Och varför?

Låt oss först betrakta förhållandet mellan den revolutionära organisationen och arbetarklassen. Om den socialistiska revolutionens enda och viktigaste uppgift är att avskaffa det privata ägandet och den fria marknaden, för att genom nationalisering och planering påskynda produktionens utveckling, då har inte proletariatet någon självständig och medveten roll att spela i denna omvälvning. Allt som reducerar proletariatet till ett lydigt och disciplinerat infanteri - som står till det "revolutionära" högkvarterets disposition[20] - är gott och riktigt. Det räcker med att arbetarna är beredda att bekämpa kapitalismen. De behöver inte veta hur, varför och i vilket syfte. Detta vet "ledarna". Förhållandet mellan partiet och klassen är en parallell till arbetsfördelningen i det kapitalistiska eller byråkratiska samhället. Efter revolutionen ligger makten hos partiet som "leder" samhället "i arbetarnas intresse". Denna uppfattning delas av såväl stalinister som trotskister[21]. Uppkomsten av ett byråkratiskt klassamhälle blir på detta sätt helt oundviklig.

Om däremot målet för den socialistiska revolutionen är att upprätta arbetarnas egen ledning av produktionen, ekonomin och det sociala livet genom arbetarrådens absoluta makt, då kan det aktiva och medvetna subjektet i denna revolution inte vara något annat än proletariatet självt. Den socialistiska revolutionen kan endast komma till stånd genom proletariatets självständiga aktion. Endast om arbetarna själva finner den vilja och det medvetande som fordras för att krossa kapitalismen och förverkliga socialismen, kommer en sådan omvälvning att ske. Socialism som förverkligas "å proletariatets vägnar", om det så görs av det mest revolutionära parti, är en totalt meningslös föreställning. Den revolutionära organisationen är icke och kan icke heller vara arbetarklassens "ledare". Den kan endast vara ett redskap i klasskampen. Dess huvuduppgift är att i ord och handling hjälpa arbetarna att förstå sin historiska roll som förvaltare av samhället.

Hur skall den revolutionära organisationen fungera internt? Enligt traditionella uppfattningar organiseras partiet efter vissa väl prövade effektivitetsprinciper som uppges bygga på "sunt förnuft", nämligen en vidsträckt arbetsfördelning mellan "generaler" och "manskap" och de förras kontroll över de senare, specialisering av arbetet, rigid uppgiftsfördelning etc. Detta är kanske borgerligt "folkvett", men det är rent nonsens ur revolutionär synpunkt. Detta organisationssätt är effektivt endast i den bemärkelsen att det effektivt reproducerar borgerliga förhållanden, både inom och utom partiet. I sin bästa och mest "demokratiska" form är partiet endast en parodi på borgerlig parlamentarism.

Den revolutionära organisationen bör själv ta i bruk de principer som proletariatet har utvecklat i sina historiska strider: Kommunen, sovjeterna och arbetarråden. De lokala organen bör vara självstyrande i den utsträckning som är förenligt med organisatorisk enhet; direkt demokrati tillämpas överallt där det är praktiskt möjligt; alla poster besättas genom val med möjlighet att när som helst återkalla varje delegerad i centrala organ med beslutande makt.

8. Vad är socialistiska krav?

Vilken hållning bör organisationen inta i den dagliga klasskampen? Vilka krav bör den ställa i nuet med tanke på de långsiktiga mål vi kämpar för?

För de traditionella organisationerna, vare sig de är reformistiska eller "marxistiska", betraktas klasskampen huvudsakligen som ett medel att föra in arbetarna under partiets kontroll och ledning. För trotskisterna t.ex. är det viktigaste under en strejk att få strejkkommittén över på den "linje" som partiklicken har bestämt. Ofta är det på detta sättet strejker har misslyckats, eftersom partimedlemmarnas uppfostran och hållning gör att de, ofta utan att egentligen vilja det, ser som sitt primära mål att få rörelsen under kontroll och inte låta den utveckla sig fritt. Sådana organisationer betraktar striderna i fackföreningarna huvudsakligen som en kamp för att vinna kontroll över fackföreningsapparaten.

De krav som ställs, avspeglar den reaktionära ideologi och hållning som råder i dessa organisationer. Det sker på två sätt. Först genom att de uteslutande talar om löneökningar, om kamp mot krascher och arbetslöshet, eller om nationalisering. På så sätt riktar de arbetarnas uppmärksamhet mot reformer som inte bara är möjliga att uppnå inom det kapitalistiska systemet, utan vilka också kapitalismen, på eget initiativ, i ökande utsträckning infriar. Dessa reformer är faktiskt det egentliga uttrycket för den omdaning i byråkratisk riktning som äger rum i vårt samhälle. Ur denna synvinkel tjänar dessa krav endast till att få den sociala strukturen att framstå som ännu förnuftigare. De sammanfaller väl med de målsättningar vi finner på den "vänstra" eller "progressiva" flygeln inom den härskande klassen.

För det andra: genom att framföra "anti-kapitalistiska" krav - glidande löneskala, arbetar"kontroll", arbetarmilis etc., krav som man anser vara oförenliga med kapitalismen (men som naturligtvis inte presenteras som sådana för arbetarna)[22], tjänar dessa organisationer till att mystifiera och manipulera arbetarklassen. Partiet vet t.ex. (eller tror sig veta) att glidande löneskala aldrig kommer att accepteras av kapitalismen. De tror att ett sådant krav, om arbetarna verkligen går in för det, kommer att leda till en revolutionär situation och slutligen till revolution. Men detta yttrar inte partiet offentligt. I så fall skulle det "skrämma bort" de arbetare som "ännu" inte är beredda att kämpa för Socialismen. Det till synes oskyldiga kravet presenteras som om det kunde uppfyllas, samtidigt som man "vet" att det är omöjligt. Det är betet som kommer att få arbetarna att svälja kroken och den revolutionära linan. Med ett fast grepp om metspöt kommer partiet att hala upp arbetarklassen i den "socialistiska" stekpannan. Allt detta skulle ha varit ett vidunderligt projekt - om det inte vore för dess totala enfald.

För den revolutionära organisationen är det endast ett kriterium som kan vara avgörande då det fattas beslut om den hållning den skall inta till arbetarnas kamp. Ökar eller minskar denna speciella kampform, denna speciella organisationsform arbetarnas deltagande, deras medvetenhet, deras förmåga att styra sina egna angelägenheter, deras självtillit? (Allt detta är för övrigt den enda garantin för att kampen kommer att bli segerrik och effektiv också ur de mest omedelbara och begränsade synpunkter.)

Vi förespråkar därför att alla viktiga avgöranden träffas direkt av strejkförsamlingar, vi förordar valda strejkkommittéer som kan avsättas när som helst, vi motsätter oss att fackföreningspampar skall leda striderna. Vi förordar organisering på grundplanet och ett obetingat stöd åt direkt valda ombud, och vi motsätter oss alla illusioner om att "reformera", "förbättra" eller "erövra" den byråkratiska fackföreningsapparaten.

Kraven måste bestämmas av arbetarna själva och inte påtvingas dem av fackföreningen eller det politiska partiet. Detta betyder naturligtvis inte att den revolutionära organisationen saknar egna synpunkter på problemen, eller att den skall avhålla sig från att försvara dessa även om arbetarna inte är eniga. Men det betyder att organisationen måste låta bli att manipulera eller tvinga in arbetarna i fixa positioner.

Organisationens hållning till speciella krav är direkt avhängig hela dess uppfattning om Socialismen. För att ta två exempel:

a) Ursprunget till förtrycket av arbetarklassen finns i själva produktionen. Socialismen gäller en omvälvning av dessa produktionsförhållanden. Därför måste de omedelbara krav som hänger samman med arbetsbetingelserna, eller mer generellt: med livet på fabriken, inta en central plats, minst lika viktig och kanske viktigare än lönekrav[23]. Genom att inta denna ståndpunkt uttrycker vi inte bara vad arbetarna i dag är mest upptagna av, utan vi etablerar också en direkt förbindelse med revolutionens centrala problem. Genom att inta en sådan ståndpunkt kan vi också avslöja den djupt konservativa naturen hos alla existerande fackföreningar och partier.

b) Utsugningen visar sig i ökande grad i den hierarkiska strukturen i arbete och lönesättning, och i den atomisering av proletariatet som följer av att löneskillnader införs. Vi måste energiskt bekämpa hierarkiska uppfattningar om arbetet och social organisering; vi måste stödja sådana krav som syftar till att avskaffa eller reducera löneskillnader (t.ex. lika löneökning åt alla eller regressiv procentuell ökning som ger mer åt dem som befinner sig nederst och mindre till dem som befinner sig på toppen av lönestegen).

Detta är verkliga anti-kapitalistiska krav. Anti-kapitalistiska "övergångskrav", i den betydelse som trotskisterna använder uttrycket, har aldrig existerat. Sådana krav har existerat och kan barn existera under en av två betingelser. Antingen inträffar det, att krav som normalt är "förenliga" med kapitalismen, blir explosiva och revolutionära ("fred och jord" 1917 t.ex.), eller att omedelbara krav, om de framförs genom en livskraftig klasskamp, genom sitt innehåll underminerar grundvalarna för det kapitalistiska samhället. De ovan nämnda exemplen är av detta slag.

Noter:

[1] Strax före kriget förutsade Trotskij dagligen att byråkratin inte skulle överleva denna väldiga prövning, på grund av "motsättningen mellan regimens socialistiska fundament och byråkratins parasitära natur". I dag säger trotskisterna att USSR:s ökande militärmakt är produkten av det "socialistiska fundamentet". Om läsaren inte kan fatta denna logik, så följ detta resonemang: När en sputnik framgångsrikt skjutits ut i rymden, måste den ha sänts iväg ur djupet av det socialistiska fundamentet. Explosioner på halva vägen beror på byråkratins parasitära natur.

[2] Detta påstås uttryckligen i Trotskijs Övergångsprogram: "Mänsklighetens produktivkrafter stagnerar. Nya uppfinningar och förbättringar är inte i stånd att öka den materiella rikedomen".

[3] Behöver vi nämna DDR 1953, Polen och Ungern 1956, Kina 1957 och ekona från de dagliga striderna i ryska fabriker som kommer till uttryck i den officiella sovjetpressen, inklusive Chrustjevs offentliggjorda rapport till XX partikongressen.

[4] Klasskampens former är inte desamma som förr, något som är en följd av vissa djupgående orsaker som sammanhänger med de problem vi diskuterar i denna text. Men kampens intensitet har inte avtagit. Arbetarnas intresse för traditionell politik, "vänsterorienterad" eller icke, har blivit avsevärt mindre. Men spontana strejker i England och "wildcats" i USA förekommer allt oftare. Se P. Cardan i nr 31 av Socialisme ou Barbarie; "Revolutionär politik under den moderna kapitalismen".

[5] Här och senare i texten används "marxism" i ordets effektiva, historiska betydelse. Med marxism menar vi de idéer som är mest utbredda i den marxistiska rörelsen, tröttande filosofiska subtiliteter och detaljerade introduktioner i speciella citat. De idéer som tas upp till diskussion i denna text är just de som Marx lade fram i Kapitalet.

[6] "Sen kommer nåt annat in i bilden. Förr - om en jobbare blev skickad att göra en sak, en reparation, och medan han gjorde det upptäckte han ett fel till. Då reparera han det också utan att ha order på det.

Det kommer han inte att göra mer. UMS skapar den mentaliteten hos jobbaren att han tänker: jag ger fan i det där ... jag gör bara det jag blivit skickad på och resten skiter jag i. Tar dom ifrån oss allt ansvar - så blir vi ansvarslösa. Räknar dom snålt och misstänksamt så svarar vi med snålhet och misstänksamhet. Det går kanske så långt att jobbaren inte ens säger nåt. Han kanske ser att här är en katastrof i faggorna, något som kanske kostar tusentals kronor om reparationen försenas - och jobbaren kanske kommer att tänka: det kan företaget gott ha. UMS tar bort människovärdet hos arbetaren. Och det är inte bra för produktionen" (Arbetare i Kiruna, ur Sara Lidmans "Gruva"). (Anm. i norska uppl.)

[7] Se J. A. C. Brown, "The Social Psychology of Industry" (Penguin).

[8] På sätt och vis motsäger senaste nytt inom företagssociologin vad Cardan hävdar här. Ett av de huvudsakliga syftena för de försök med självstyrande grupper som dragits igång här och var har just varit att finna en form för nyorganisering av teknologin som i begränsad omfattning tillerkänner arbetaren ett visst självstyre. Men å andra sidan är de självstyrande grupperna en bekräftelse på Cardans teorier. Ty bakgrunden till denna nyorientering är just insikten om att det finns en outnyttjad produktionskapacitet hos arbetaren som endast kan tas i bruk om han tillerkänns en viss frihet. Men denna frihet måste, om inte de självstyrande grupperna skall ödelägga systemet, vara av mycket begränsad omfattning. Nya styrtekniker måste tas i bruk, t.ex. nya lönesystem. Denna "industriella demokrati" kan under inga omständigheter vara något mer än arbetarens rätt att i viss mån själv råda över sitt verktyg (Delvis utg. anm.).

[9] En norsk sociolog, Sverre Lysgaard, har gjort en god analys av dessa informella organisationsformer. Trots sin borgerlighet ger han i boken "Arbeiderkollektivet" en god framställning av förhållandena på en arbetsplats i dag (Anm. i norska uppl.).

[10] Med "Socialism" menar vi den historiska period som börjar med den proletära revolutionen och slutar i kommunismen. Genom detta sätt att definiera begreppet håller vi oss strikt till Marx. Detta är den enda "övergångsperioden" mellan klassamhället och kommunismen, eftersom ett slags "stat" och politiskt tvång upprätthålls ("proletariatets diktatur"). Det kommer också att finnas ett ekonomiskt tvång ("den som icke arbetar, han skall heller icke äta"). Men det är inte heller ett klassamhälle, då inte bara den härskande klassen utan varje socialt dominerande skikt har avskaffats. Den förvirring Trotskij och trotskisterna givit upphov till i detta sammanhang, genom att införa ständigt flera "övergångs"samhällen mellan kapitalismen och kommunismen (arbetarstat, degenererad arbetarstat, ytterligare degenererad arbetarstat etc.) måste blottläggas. Det slutliga resultatet av denna indelning är en legitimering av byråkratin och en mystifiering av arbetarna, genom att få dem att tro att de kan vara den "härskande klassen" - och ändå brutalt utsugas och förtryckas. Ett samhälle där arbetarna inte är den avgörande sociala kraften i egentlig och bokstavlig bemärkelse, är inte och kan aldrig vara en "övergång" till Socialismen eller kommunismen (bortsett från i den bemärkelsen att även kapitalismen är ett "övergångsstadium" till Socialismen).

[11] Se artikeln "Socialisme ou Barbarie" i nr 1 av Socialisme ou Barbarie.

[12] Vi ämnar inte här diskutera utvecklingen i Ryssland efter 1917, inte huruvida Lenin eller bolsjevikerna "kunde ha handlat annorlunda". Det är en fullständigt steril och innehållslös diskussion. Det som måste betonas är sambandet mellan det som faktiskt gjordes ... och de slutliga resultaten. 1919 var ledningen av produktionen och av ekonomin redan i händerna på "specialister", ledningen av det politiska livet var i händerna på "specialisterna på revolutionär politik", d.v.s. partiet. Ingen makt i världen kunde under dessa omständigheter ha stoppat det byråkratiska förfallet.

[13] Några av Lenins skrifter på detta område borde vara bättre kända av revolutionära socialister. De följande raderna ur hans artikel om "De omedelbara uppgifterna för Sovjetregeringen" (Selected Works, Vol., VII, sid. 332, 342, 345) visar mycket tydligt i vilka banor bolsjevikerna tänkte i frågan om arbetets organisering:

"Den mer klassmedvetna eliten av det ryska proletariatet har redan tagit som uppgift att förbättra arbetsdisciplinen ... Detta arbete måste stödjas och uppmuntras av alla krafter. Vi måste ställa frågan om ackordsarbete och använda och pröva det i praktiken; vi måste ställa frågan om att ta i bruk det som är progressivt och vetenskapligt i Taylor-systemet ... Taylor-systemet är en kombination av den kapitalistiska utsugningens subtila brutalitet och ett antal av dess största vetenskapliga upptäckter då det gäller att analysera mekaniska rörelser i arbetet, avskaffande av onödiga och felaktiga rörelser, utarbetande av riktiga arbetsmetoder etc."

"Revolutionen kräver, i socialismens intresse, att massorna obetingat lyder ledaren för arbetsprocessen och endast hans vilja".

"Vi måste lära oss att kombinera arbetarmassornas 'mötes'-demokrati ... med järndisciplin i arbetet, med obetingad lydnad för en enda persons vilja, sovjetledaren, på arbetet. Vi har ännu inte lärt oss detta. Vi skall lära oss det".

Vi tror att dessa uppfattningar, subjektiva faktorer, spelade en mycket stor roll i urartningen av den ryska revolutionen, en roll som ännu inte blivit värderad i sin fulla tyngd. Detta är inte en fråga om att dra ner Lenin i skiten. Men vi kan idag se sambandet mellan hans uppfattningar och den senare stalinistiska verkligheten. Vi är inte "bättre" revolutionärer än Lenin. Vi är bara 40 år äldre.

[14] Alla dessa anmärkningar har direkt relevans för problemet rörande själva den revolutionära organisationen och dess möjliga urartning. Man behöver endast ersätta ordet "massor" i texten mot ordet "medlemmar".

[15] Vi kan inte här gå in på alla teknologiska problem som är inbegripna i en sant demokratisk planering. Vi har diskuterat dem ingående i nr 22 av Socialisme ou Barbarie. Vad det gäller är att de generella målen i planen bör bestämmas kollektivt och vara accepterade i största möjliga grad. Om vissa fundamentala data är givna, skulle det vara möjligt att med hjälp av datorer producera ett antal planer och någorlunda i detalj visa de tekniska implikationerna för var och en av dem, i relation till ekonomins olika sektorer. Arbetarråden skulle så kunna diskutera det förtjänstfulla i dessa olika planer, i fullt medvetande om allt vad de innebär i fråga om mänskligt arbete.

Avgöranden t.ex. om huruvida en ökning av produktiviteten på 10% bör leda till högre lön eller förkortad arbetstid eller ytterligare investeringar, är något som alla bör vara med om. Sådana avgöranden angår alla. Det är inte något som utan vidare kan överlåtas till byråkrater som handlar i "massornas intresse".

Om sådana grundläggande beslut överläts åt professionella experter, skulle dessa snart börja avgöra saker och ting efter sina egna intressen. Deras dominerande ställning inom produktionen skulle tillförsäkra dem en dominerande roll i fördelningen av den samhälleliga produkten. Grunden för nya klassförhållanden skulle vara tryggt och säkert lagd.

[16] Se "Correspondence"-pamfletten "The American Worker" av Paul Romano och Ria Stone. Exemplar kan erhållas från Correspondence. 7737 Mark Avenue, Detroit 14, Mich., USA. Se även D. Mothe, "Les ouvriers et la culture", Socialisme ou Barbarie nr 30.

[17] Detta är vad Hegel brukade kalla för den "dåliga oändligheten" (schlechte Unendlichkeit).

[18] En genuin marknad för konsumtionsvaror med "konsumentens suveränitet" kommer helt säkert att för första gången upprättas i det socialistiska samhället.

[19] Det är här inte möjligt att gå in på det otroliga sofisteriet hos de så kallade "marxisterna", som försöker rättfärdiga olikheter i lön, det må vara i USSR eller "under Socialismen". Låt oss bara anföra två ting:

a) Strikt genomförande av principen om "betalning efter värdet av det utförda arbetet", som Marx anbefallde i "Kritiken av Gotha-programmet", skulle leda till en differens av graden 1 (okvalificerad kroppsarbetare) till 1,25 eller 1,5 (kärnfysiker). Med "värdet av utfört arbete" menar vi värde i marxistisk bemärkelse, så som arbetsteorin definierar det.

b) Olika inkomster under Socialismen rättfärdigas vanligen med att samhället måste betala tillbaka till den enskilde vad denne lagt ut för sin yrkesutbildning. Löneskillnaderna i ett privatkapitalistiskt samhälle betalar tillbaka dessa löneskillnader många gånger om. "Principen" är rena dravlet vad gäller Socialismen, eftersom samhället kommer att bära kostnaderna för utbildningen.

[20] Norrmannen Pål Steigan, ordförande i SUF(m-l), kallar själv gärna sitt framtida parti för "revolutionens generalstab". Se "Klassekampen" något nummer (Anm. i norska uppl.).

[21] Denna föreställning återfinns tydligt i oktober-novemberutgåvan av Labour Review. En artikel av Cliff Slaughter, med titeln "Vad är revolutionär ledning?" innehåller bl.a. ett angrepp på idéerna i Socialisme ou Barbarie. Artikeln innehåller ingenting utöver standardsamlingen av plattityder som "nödvändigheten av ett stålsatt ledarskap", av det slag man finner i vilken trotskistisk artikel som helst i detta ämne skriven under loppet av de senaste tjugo åren. Vidare följer författaren den genuina traditionen hos Trotskijs epigoner genom att noga undvika varje försök att förstå de idéer han kritiserar. Den teoretiska nivå han opererar på illustreras väl av det faktum att han "förklarar" hela mänsklighetens historia under de senaste fyrtio åren med "krisen i det revolutionära ledarskapet". Inte för ett ögonblick frågar sig vår författare efter orsakerna till denna kris. Om partiet kan lösa den och detta "måste byggas av dem som begriper den historiska processen teoretiskt", varför har då inte de insiktsfulla trotskisterna på trettio år varit i stånd att bygga det? Varför har de trotskistiska organisationerna gått mot upplösning även i länder där de en gång hade en viss styrka? Slaughters "tillbakavisande" av antibyråkratiska föreställningar grundas på argumentet att medvetenhet är nödvändig för att störta kapitalismen. Medvetenhet identifieras då, helt naivt, med partiledarnas medvetenhet. Till slut avslöjar författaren sin grundläggande borgerliga mentalitet genom att peka på centraliseringen av den borgerliga makten, dess organisationer, dess vapen o.s.v., och genom att - för att kunna bekämpa den - kräva "stärkande av disciplinen och en enastående grad av centraliserad auktoritet". Inte ett ögonblick faller det honom in att den proletära centraliseringen och disciplinen - sådan den exemplifierats av arbetarråd och strejkkommittéer - representerar något helt annorlunda än kapitalistisk centralisering och auktoritet. Det är det senare Slaughter kräver alltmer av.

[22] I realiteten är några av dem inte alls oförenliga med kapitalismen: glidande löneskala tillämpas inom många industrigrenar och i en rad länder i dag. Men denna manifestation av trotskisternas förmåga att leva i en imaginär värld är irrelevant för vårt huvudargument.

[23] Det är naturligtvis ingen tillfällighet att fackföreningar och traditionella politiska organisationer håller käft om dessa problem, inte heller att en ökande del av de "vilda" strejkerna gäller sådana krav.