SOCIALISMENS INNEBÖRD

Förord

Föreliggande pamflett måste ses i sitt tidshistoriska sammanhang. Den kom ut 1961, och är en av de första texter som resonerar utifrån förutsägelsen av en ständigt ökande tillväxt och ett ständigt stigande materiellt välstånd (åtminstone beträffande den industrialiserade världen). Det skulle bli inflation på skriverier av det slaget under resten av 60-talet. Teorin om "konsumtionssamhället" var gångbar överallt. Idag, bara 12 år senare, med en ekonomisk stagnation som ser ut att permanentas och fördjupas till en akut kris, förefaller teorin redan ganska åldersstigen.

Vari ligger då skriftens egentliga värde?

Vad många som omhuldat "konsumtionssamhälles"ideologin sökt göra är, att dödförklara klasskampen, ja arbetarklassen överhuvud. Av vissa "moderna" sociologer har en vision målats upp aven ny, skön värld, huvudsakligen befolkad av en enorm, mätt och förnöjsam "medelklass" (innefattande den förutvarande arbetarklassen), och i övrigt av ett smalt skikt av "överklass" och ett lika obetydligt skikt "fattiga" (bosatta i speciella "fattigdomsfickor" som Appalacherna i USA eller Glasgows slum). I botten på dessa teorier ligger den falska föreställningen, att kampen för ett socialistiskt samhälle i huvudsak varit en fråga om att skapa en högre materiell levnadsstandard. Med "konsumtionssamhällets" inträde på scenen hade man tagit luften ur de socialistiska argumenten, inbillade man sig.

Den uppgift författaren, Paul Cardan, ställde sig med denna skrift var inte att falla in i sociologernas dödgrävartrall över socialismen. Vad han sökte visa var att de allesammans givit eld mot fel måltavla. Socialismens primära målsättning har aldrig varit maximal levnadsstandard, utan maximal makt över de processer som direkt eller indirekt styr människans vardagsliv.

Frågan om makten är den centrala fråga inför vilken mänskligheten står" och som alla andra frågor måste återföras på.

Cardan vänder sig emot att teorin om "konsumtionssamhället" används i antisocialistiskt syfte. Men det står samtidigt klart att han accepterar teorin som sådan. Och den övertygelsen kan vi knappast påstå att vi delar, lika lite som vi har någon förståelse för en annan av hans käpphästar - hans föreställning att den huvudsakliga anledningen till kriserna i det kapitalistiska samhället inte är den privata äganderätten av marknadssystemet, utan vad han kall ar "motsägelsen inom produktionen". Att han kunnat komma till denna slutsats

förklaras av att han tillhör den s.k. rådskommunistiska skolan, som alltid betraktat länder som Sovjet, Kina etc. som "statskapitalistiska" - en grov urvattning av begreppet kapitalism. En utveckling av vår egen syn på dessa samhällssystem finns inte plats för här.

Om Cardans "motsägelse" inte är av den betydenhet han tillmäter den, så är den dock högst verklig och kan inte ignoreras. Den har emellertid knappast uppmärksammats alls av de traditionalister på vänsterkanten som bara dagdrömmer om krisen och inte griper sig an den konflikt som är en realitet med eller utan depression och arbetslöshet.

Detta är något som måste poängteras: det är inte för att underbygga reformistiska argument som han angriper krismatadorerna. Det är för att dessa underlåtit att uppmärksamma revolutionärt sprängstoff som oberoende av hög- eller lågkonjuktur är en ständigt aktuell företeelse i ett kapitalistiskt samhälle.

Denna försumlighet kan bara ha en förklaring: detta revolutionära sprängstoff är minst lika närvarande i de statsbyråkratiska regimer, som av sig själva och sina västerländska supporters utmålas som "socialistiska". Eftersom dessa regimer vare sig haft för avsikt eller varit i stånd att undanröja denna "motsägelse inom produktionen" kan det knappast vara av intresse för anhängarna av dessa system att sätta problemet i skarpare belysning.

Som vi påvisat lyckas författaren att på ett ganska obetydligt antal sidor utveckla ett antal icke fullt så obetydliga teoretiska felaktigheter. Vi hoppas läsaren efter genomläsningen av detta förord är väl medveten om dem och koncentrerar sig på vad som gör skriften läsvärd.

ARBETARPRESS", Göteborg i oktober 1973