ARBETARMAKT
Workers' power league
Presentation
Nyheter
Plattform
Rådsmakt
Arbetarpress
Arbetarmakt
Bilder
English
Kontakt
 
Föregående sida
 
Vi finns också på:
Facebook
Wikipedia

Maurice Brinton:

Auktoritär uppfostran, sexuellt förtryck och
POLITIKENS IRRATIONALITET

Del II:

DE RYSKA ERFARENHETERNA

Under åren som följde på revolutionen färgades det "officiella" tänkandet och handlandet i sexualfrågor av fyra grundläggande fakta:

  1. Djupet och omfattningen av de problem som bolsjevikerna ärvt. Nya uppgifter hade måst tas om hand vid en tidpunkt då oräkneliga andra problem pockade på omedelbar uppmärksamhet. Den klassiska marxistiska läran bistod inte med några direkta riktlinjer i kampen för sexuell frigörelse. Trots den sociala och kulturella omvälvningen, trots familjebandens upplösning och urholkningen av många traditionella värderingar, saknades en klar vision av vad som borde göras.
  2. Denna brist på medvetet formulerade mål åtföljdes av en omfattande, falsk och ganska naiv tro att den ekonomiska utsugningens avskaffande och en ny, progressiv lagstiftning var nog för att säkra. kvinnornas frigörelse. Man antog att denna frigörelse (vanligtvis begränsad till en fråga om "lika rättigheter") automatiskt skulle följa på förändringarna i egendomsförhållandena, och att dess fortbestånd skulle säkras av "Arbetarstatens" lagar och förordningar.
  3. Det rådde en massiv okunnighet om den sexuella repressionens betydelse som en central faktor inom social betingning. Få revolutionärer insåg nödvändigheten av en medveten sexuell revolution. Ännu färre såg den sexuella revolutionen som ett verktyg att fördjupa den sociala revolutionen (genom att förändra massornas karaktärsstruktur).
  4. Många av bolsjevikledarna var helt okunniga om innebörden av den sexuella repression och auktoritära betingning de själva utsatts för i barndomen, och hur denna kunde antas influera deras eget tänkande och handlande. Många hade haft en ganska typisk auktoritär uppfostran. Senare hade deportationer, fängelsevistelser och en hård, daglig kamp praktiskt taget omöjliggjort ett normalt sexualliv. Efter revolutionen gjordes en dygd av vad som hade varit en historisk nödvändighet. Asketisk livsföring framställdes som ett ideal, inte bara för ledarna utan också för själva massorna. Många ledande bolsjeviker betraktade propaganda för sexuell frigörelse som en "avledning från den verkliga kampen". Några motarbetade aktivt alla försök att nå ut med sådan propaganda.

Dessa faktorer bidrog till den serie av interna nederlag som följde på 1917 års viktiga händelser. Deunderminerade de mänskliga friheter som vunnits under revolutionens första månader. Den sexuella revolutionens stagnation och uppbromsning, i kombination med andra nederlag (1), kom att förstärka hela den byråkratiska degenerationsprocessen.

Den klassiska marxismen gav, som nämnts, inte mycket till vägledning i dessa frågor. Det finns förvisso avsnitt i Engels' verk som varje frihetlig socialist skulle kunna skriva under på (2). Men där finns också andra avsnitt, av mera doktrinär natur (3). Dessutom betonade Engels' historiska analyser alltid den sociala bakgrund, mot vilken en sexuell revolution skulle genomföras. Processens konkreta innehåll behandlades endast i obetydlig utsträckning. Liksom Marx förkastade han naturligtvis det borgerliga äktenskapet och den borgerliga familjen. Men han fördömde också "rörelsen mot ett ersättande av privategendom med universell privategendom", en rörelse som tog sig uttryck i "ett ersättande av äktenskapet (i sanning en exklusiv form av privategendom) med det kvinnliga samfund, där kvinnan blir en del av den kommunala och allmänna egendomen..." Om en sådan rörelse triumferade skulle kvinnan gå "från äktenskap till allmän prostitution...från ett förhållande, innebärande exklusiv förening med privategendomens ägare, till ett tillstånd av allmän prostitution med hela samfundet"(4). Termerna är känslomässigt laddade och den framlagda antitesen är falsk (Marx formulerar fortfarande alternativet till enskild egendom i termer av egendom - och inte i termer av självbestämmande för både män och kvinnor. Och det är i stort sett samma anda Engels talar om att "ge sig åt").

Hur oklara riktlinjerna än må ha varit 1917, så var problemen verkliga nog. Det kulturella arvet från tsarismens dagar måste utplånas. Detta var en enorm uppgift. Den tsaristiska lagstiftningen hade i sanning "skyddat" familjen. Den påbjöd att maken måtte "älska sin hustru som sin egen kropp". Hustrun var "skyldig sin make obegränsad lydnad". Maken kunde ta till polishämtning för att återbörda kvinnan till hemmets härd. Föräldrar kunde sända sina barn i fängelse för att ha "viljestarkt motsatt sig föräldrarnas auktoritet". Äktenskap ingångna utan föräldrarnas samtycke kunde upplösas. De unga tu fick tillbringa smekmånaden bakom lås och bom. Endast kyrkliga äktenskap var tillåtna. Skilsmässor, som bara kyrkan kunde utfärda, var dyrbara och endast tillgängliga för de besuttna.

Hela denna reaktionära lagstiftning sopades undan av de nya dekreten av den 19 och 20 december 1917. De förkunnade total likställighet mellan de berörda parterna, slut på det lagligen sanktionerade kvinnoförtrycket, slut på "oupplösliga" äktenskap genom den obeskurna rätten till skilsmässa.

Mannens lagenliga rätt till en dominerande familjeroll togs ifrån honom. Kvinnorna fick rätt att fritt välja efternamn, vistelseort och medborgarskap. Varje man över 18 år och varje kvinna över 16 ägde rätt att ingå äktenskap. De utomäktenskapliga barnens juridiska särställning upphävdes. Skilsmässa förenklades enormt. Det enda kravet var fullständig enighet mellan parterna. När någon önskade avsluta ett sexuellt förhållande behövde han/hon inte "anföra skäl". Äktenskap och skilsmässa blev helt och hållet privata angelägenheter. Registreringen av ett förhållande var inte bindande. T.o.m. när ett förhållande registrerats var sexuella förbindelser med andra inte åtalbart (att inte tala om det för den andra parten ansågs emellertid "ojuste"). Skyldigheten att betala underhåll sträckte sig upp till sex månader efter en separation, och var bindande om partnern var arbetslös eller på annat sätt oförmögen att förtjäna sitt uppehälle. En lag från 1919 legaliserade abort under havandeskapets tre första månader. All tsaristisk lagstiftning riktad mot homosexualitet bland vuxna avskaffades. De revolutionära lagstiftarnas strävan uppenbaras i juristen Hoichbargs "Förord till Bolsjevikiska Giftermålsbalken av år 1919": "Äktenskapet som institution bar själv fröet till sin egen undergång". "Att familjen fortfarande består är bara en följd av att vi har att göra med socialismen i en stat i vardande".

De nystiftade lagarna var i sanning radikala. Lenin kunde sanningsenligt rapportera (i Pravda 15.9. 1919) att det "i Sovjetrepubliken inte finns sten på sten kvar av de lagar som tilldelat kvinnan en underlägsen status". Speciellt förnedrande hade de lagar varit som "berövat henne all rätt och även förödmjukat henne - dvs. skilsmässolagarna; de lagar som gjorde en åtskillnad mellan utomäktenskapliga barn och barn födda inom äktenskapet; de lagar som krävde ett fastställande av faderskapet innan frågan om barnens underhåll kunde övervägas". Lenin tycks också ha varit på det klara med att "lagar inte var nog" och att "till och med när fullständiga lika rättigheter uppnåtts kommer kvinnoförtrycket att fortgå". Men han såg detta fortsatta förtryck blott i form av de husliga sysslor, som ännu för en tid skulle vara hennes lott. "Normalt lades de tyngsta, omänskligaste och minst produktiva uppgifterna på kvinnans skuldror. För att kvinnorna skall kunna uppnå total frihet och bli mannens jämlike måste hushållssysslorna bli allmänna angelägenheter och kvinnorna delta i produktionen"(5). Kommunala kök och barndaghem - jämte tillgång till all slags arbeten - betraktades som den kvinnliga emancipationens nödvändiga ingredienser. "Avskaffandet av privategendomen inom jordbruk och industri lämnar ensamt vägen öppen för kvinnans totala och reella emancipation", skrev Lenin. Längs denna väg skulle "övergången ske från det individuella småhushållet till det stora socialistiska hushållet.(6). Denna vision delades otvivelaktligen av de flesta ledande bolsjeviker, som betraktade "kvinnans frigörelse" som summan av friheterna från ekonomisk utsugning och hemslaveri. De repressiva mekanismer, med vilka kvinnlig underkastelsementalitet inympats i miljoner kvinnors medvetande, varken övervägdes eller ens misstänktes.

Det är sant att den nya lagstiftningen bildade en ram, inom vilken framtida försök skulle kunna göras - fritt från yttre inskränkningar - att bygga upp mänskliga relationer av ny typ. Det är också sant att bolsjevikerna uppriktigt strävade efter att bryta patriarkalismen. Men de hade endast dimmiga föreställningar om den patriarkaliska familjens roll som "klassamhällets strukturerande cell"(7) - "som den strukturella och ideologiska plattformen för reproduktion av varje social ordning baserad på auktoritära principer"(8). Än mindre förstod de den sexuella repressionens roll när det gällde att upprätthålla sådana betydelsefulla element i den dominerande ideologin som frihetsängslan och underkastelse inför auktoriteter. Hade bolsjevikerna varit mera medvetna härom skulle många praktiska problem lösts annorlunda, många ofruktbara diskussioner undvikits och många tillbakasträvande uttalanden och åtgärder aldrig kommit till stånd. Revolutionärerna skulle visat mindre fördragsamhet med den gamla ideologins och moralens talesmän, av vilka många stannat kvar i uppsatta positioner - varifrån de tillfogade den kulturella revolutionen oerhörd skada. Bolsjevikerna påpekade ideligen att de nya lagarna var "bara en början". Men en början på vad? Wilhelm Reich pekade på hur de konservativa i den tidens hetsiga diskussioner alltid tycktes få sista ordet, och alltid hade de bästa "bevisen" på sin sida. "Revolutionärerna var inte förberedda, varken teoretiskt eller praktiskt, på de svårigheter som den kulturella revolutionen innebar"(9).

De visste alltför lite om den psykiska strukturen hos den generation, vars ideologiska stöd de eftersträvade. De sökte allvarligt och uppriktigt att åstadkomma något nytt. Men de "kände mycket starkt att de inte kunde formulera detta 'nya' i ord. De stred tappert, men tröttnade till sist och misslyckades i diskussionen; delvis därför att de själva var fast i gamla mönster, som de inte kunde befria sig ifrån"(10).

Revolutionen mötte oerhörda problem. Den traditionella familjen hade avskaffats bara på det juridiska planet. De attityder den vilade på fortfor att existera. De ekonomiska svårigheterna bestod. Och "så länge samhället inte kunde garantera säkerhet och trygghet åt alla vuxna och tonåringar var detta förhållande en garanti för familjens fortbestånd"(11). Dessa krav kom mer och mer i konflikt med kollektivets nya sociala skyldigheter och rättigheter. De "livsbejakande sexuella relationerna i kollektiven" stred mot urgamla familjeband som "genomsyrade varje hörn av vardagslivet och den psykiska strukturen"(12). Följaktligen ogillade "föräldrar, inklusive proletärer, att deras tonårsdöttrar gick på möten. De fruktade att flickorna skulle 'komma på glid' - dvs. skaffa sig ett sexualliv. Fast barnen borde tillhöra kollektivet, reste föräldrarna fortfarande anspråk på dem. De blev skräckslagna när barnen började betrakta dem med kritiska ögon"(13). T.o.m. i de radikalaste kretsar kunde det hända att vissa flickor karaktäriserades som "lätta på foten" - vilket avslöjade det djupt rotade moraliska fördömandet av kvinnlig sexualitet som dolde sig under hela den "revolutionära" retoriken.

Den patriarkaliske faderns ekonomiska järngrepp över fru och barn lossnade verkligen. Men de ökade möjligheterna till sexuell lycka innebar inte, lika lite då som nu, full psykisk kapacitet att njuta av ("tillgodogöra sig") denna möjlighet. De inre hämningarnas järngrepp bestod i allt väsentligt. Det förgångna spökade ännu i folks medvetande. "Barnsliga attityder och patologiska sexuella vanor" bestod. "En av de största svårigheterna var kvinnornas oförmåga - könsligt handikappade och oförberedda på ekonomisk jämställdhet som de var - att överge sitt svartsjuka värnande om familjen"(14), och den kompensation för mannens övergrepp som hennes dominans över barnen innebar. De, vars sexualliv blott bestod i ett tomt och njutningslöst uppfyllande av "äktenskapliga plikter", och vars ekonomiska självständighet var lika med noll, de hade gjort barnens uppfostran till sin existens' hela mening och innehåll. Det var svårt att bekämpa dessa tendenser, och det resursslöseri som den ensidiga inriktningen på modersrollen innebar, utan en verklig insikt i deras ursprung. Mödrarna kämpade bittert mot varje inskränkning av deras traditionella revir.

Vardagslivet visade sig vara mycket konservativare än ekonomin, huvudsakligen därför att det rörde sig om en betydligt mer svårgripbar verklighet. Revolutionärerna var inte tillräckligt rustade - varken ideologiskt eller vad gällde deras uppfostran - för att kunna göra en effektiv insats i de hetsiga diskussionerna i "sexualfrågan". Det fanns ingen teori om den sexuella revolutionen. Trotskijs pamflett "Livets problem"(15), författad 1923, nämner inte ens den sexuella aspekten. Många bolsjevikledare tog skydd bakom formeln "sex är en privatsak". Detta var olyckligt och väsentligen ett uttryck för oförmågan hos kommunistpartiets medlemmar att klara av revolutionen i sina egna liv (16).

Utan tvekan fanns det mycket olustkänslor med i bilden, åtminstone till en början. Många unga människor upplevde dessa frågor som viktiga, frågor som borde diskuteras ärligt och öppet. Kollontay (17) ger en glimt av vad som diskuterades. En funktionär, Koltsov, påpekar att kärnfrågorna "aldrig tas upp. Det är som om man undvek dem på något sätt. Själv har jag aldrig ägnat dem en allvarlig tanke. De är nya för mig". En annan, Finkovsky, påvisar orsakerna till denna attityd. "Man talar sällan om ämnet för det drabbar alla så personligt...Kommunisterna talar vanligtvis om den gyllene framtiden och undviker därmed att ta itu med akuta problem...Arbetarna vet att i kommunistiska familjer är tillståndet värre däran än till och med i deras egna". Ännu en person i "officiell" ställning, Tseitlin, betonade att detta var "exakt de frågekomplex som intresserar arbetaren, man som kvinna". När sådana frågor var huvudpunkten på partimötena samlades ansenliga åhörarskaror. "Dom ställer sådana här frågor gång på gång men får inga svar". Reich påvisar att vanliga människor, utan sexologisk utbildning eller insikt, beskrev "exakt vad som innefattas i 'sex-ekonomin"', nämligen att "'massindividens' intresse inte är politiskt utan sexuellt"(18).

I själva verket gavs det svar: inadekvata, ofullständiga och ibland definitivt skadliga "svar". Sexual"undervisningen" halkade över i händerna på hälsovårdsmän, biologer och professorer i etik, filosofi och sociologi. De negativa effekterna gjorde sig snart märkbara - den kulturella revolutionen började vissna vid rötterna. De "upphettade diskussionerna" försvann efterhand. De krafter som frigjorts av den nya lagstiftningen ebbade sakta ut - påvisande det uppenbara faktum, att en sexuell revolution inte kan, på samma sätt som en ekonomisk omvälvning, ta sig sitt huvudsakliga uttryck i lagar och förordningar. Det är på vardagslivets fält som slaget måste stå. Och det är också här den möter det kraftigaste motståndet. I Ryssland hade ännu ingen revolution i den "ideologiska överbyggnaden" ägt rum. "Bäraren av denna revolution, människans psykiska struktur"(19), hade ännu inte förändrats.

Bortsett från "massindividens" interna hämningar - en kvarleva från det förgångna - mötte den också yttre motstånd. Lenin fördömde ungdomsrörelsen för dess "överdrivna sexualintresse". Ungdomen hade "attraherats av nymodighetssjukan i sin attityd till sexualfrågan". De nya "florerande sexuella teorierna" hade uppstått genom människors personliga behov av "att rättfärdiga personlig abnormitet i sexuallivet inför den borgerliga moralen". De hade blivit utsatta för dörrknackning från "små nykläckta kycklingar som just brutit sig ur de borgerliga idéernas skal". Psykoanalysen borde betraktas med misstro, ty "den växte i borgarsamhällets smutsiga mylla". Allt som var relevant i denna nya syn på sexuella problem "hade redan arbetarna läst i Bebel för länge sen". Det nya sexualliv som ungdomar sökte skapa var "en utveckling ur de borgerliga bordellerna". Efter en kort tid hördes varje ängslig funktionär och undertryckt reaktionär upprepa Lenins berömda fras: "Törst måste -släckas - men kommer en normal man under normala omständigheter att ligga i rännstenen och dricka ur en lerpöl, eller ur ett glas med en kant som är kladdig av många läppar?"(20)

De mer framsynta revolutionärerna märkte tillbakaskridandet. Men deras recept var högre rop på industrialisering. Avsaknaden av renodlat ekonomiska förutsättningar för en radikal social förändring betonades om och om igen. Men som Reich påpekar "var attityden 'först de ekonomiska frågorna, sedan vardagslivets' i grunden felaktig och bara ett uttryck för att man inte varit beredda på och stod oförstående inför den kulturella revolutionens till synes 'kaotiska' former...Det var nödvändigt att man verkligen förstod och insåg den nya kulturens innebörd...Den kulturella revolutionen ställde oerhört mycket fler problem än den politiska revolutionen. Och det är inte särskilt svårt att förstå. Den politiska revolutionen behöver i huvudsak ingenting annat än ett starkt tränat ledarskap plus massornas förtroende för detsamma. Den kulturella revolutionen däremot kräver en förändring i massornas psykiska struktur. Och för detta ändamål fanns knappast något vetenskapligt, än mindre praktiskt facit vid denna tid" (21). Det bör kanske tilläggas att spridandet av den lilla kunskap som fanns inte uppmuntrades utan tvärtom aktivt motarbetades av administration och parti. Försök att upprätta varierande former av "kontramiljö" som i t.ex. ungdomskommuner - blev även de motarbetade sedan tillbakaskridandet inletts.

Det var högst naivt att tro att "progressiv lagstiftning" plus nya egendomsförhållanden skulle ge en tillfredställande och varaktig lösning på dessa problem. Förändringarna i egendomsförhållandena hade kanske gjutigt grunden till ett nytt samhälle, men det var människor som skulle bygga det. För en sådan uppgift fordrades en annorlunda vision, och det var just en sådan som saknades.

Alltför många negativa faktorer samverkade för att de formella juridiska förändringarna verkligen skulle kunna påverka händelsernas förlopp. Reich skrev: "En ideologi eller ett program kan bli en revolutionär makt av historiska dimensioner först om den åstadkommer en djupgående förändring av massornas känslor och instinkter". Han insåg klart att den berömda "subjektiva faktorn" i historien inte var någonting annat än "massornas psykiska struktur". Den influerade samhällsutvecklingen antingen "genom att passivt tolerera despotism och förtryck" eller "genom att samtycka till den tekniska utvecklingsprocess som utformats och instiftats av den rådande makten", eller slutligen "genom att aktivt ta del i den sociala utvecklingen, som t.ex. i en revolution". Ingen slags historisk utveckling kan betraktas som revolutionär "om den räknar massornas psykiska struktur som blott och bart resultatet av ekonomiska processer och inte också som deras motivkraft"(22). I den ryska revolutionen blev aldrig massornas psykiska struktur - och tilläts aldrig bli - en "revolutionär makt av historiska dimensioner".

Mellan 1920 och 1933 försämrades situationen stadigt, till en punkt där det ryska ledarskiktets sexualideologi inte längre kunde skiljas från de ledande gruppernas ideologi i vilket konservativt land som helst. I en sammanfattning av hela processen skrev Reich, att den nya ryska statens ledare inte kunde klandras för att inte ha känt till lösningen på dessa problem, "men väl för att de undvikit svårigheterna, för att ha följt minsta motståndets lag, för att inte ha försökt förstå innebörden i detta problemkomplex, för att ha talat om 'livets revolution' utan att ha sökt den i verkliga livet, för att felaktigt ha uppfattat det existerande kaoset som ett 'moraliskt kaos'(och använt termerna i exakt samma mening som den politiska reaktionen), istället för att uppfatta dessa kaotiska förhållanden som en naturlig och ofrånkomlig del i omvandlingsprocessen, och sist men inte minst för att inte ha förstått (vägrat förstå) de bidrag till större insikt i problemet som den tyska 'sex-politiska' rörelsen erbjöd"(23).

I mars 1934 återinfördes i Sovjet den lag som förbjöd homosexualitet bland vuxna. I juni 1935 kunde man läsa i Pravda att "bara en god familjefar kan vara en bra sovjetmedborgare". 27 april 1936 kunde en rysk fackföreningstidning (Trud) sätta följande på pränt: "Abort, som förintar liv, är otillåten i alla länder. Den sovjetiska kvinnan har samma rättigheter som den sovjetiske mannen, men det löser henne inte från den stora och ärofulla plikt som naturen skänkt henne: att hon ska bli mor". "Hon ska bära liv. Och detta är verkligen ingen privatsak, utan något av stor social betydelse"(24). Ett dekret av 27 juni 1936 förbjöd abort. Ett senare dekret av 8:e juli 1944 fastslog att "endast ett lagligen instiftat äktenskap tilldelar både make och maka rättigheter och skyldigheter". Med andra ord återgick utomäktenskapliga barn till tidigare låga sociala status. Ogifta par som levde tillsammans tvingades "normalisera" sina förbindelser. Skilsmässa skulle bara tillåtas i "viktiga fall" och efter "fullt övervägande av alla förhandenvarande omständigheter av en särskild tribunal". Moderskapskulten gavs officiell välsignelse. En officiell stalinistisk publikation (25) kunde skryta med att "den 1 juni 1949 innehade över 2 miljoner sovjetiska mödrar, med 5 eller 6 barn, 'moderskapsmedaljen'; 700.000 mödrar till 7, 8 eller 9 barn hade utmärkelsen 'Ära åt moderskapet', och 30.000 mödrar till 10 eller fler barn hade tilldelats utmärkelsen 'Hjältinnemoder'" ( Ack Sörgården!). Publikationen mäler vidare att "Sovjetunionens lagstiftning i familjefrågan alltid vari t inspirerad av marxismen-leninismen" och att "dess utveckling över en 30-årsperiod alltid haft som sin ständiga uppgift att försvara och befria kvinnan. Denna fullständiga omtanke har lett den sovjetiske lagstiftaren från fri skilsmässa till reglerad skilsmässa och från legal abort till förbud mot abort"(!!!).

Framemot mitten på 30-talet hade kritiken mot byråkratin blivit allt kraftigare. Trotskijs bok Den förrådda revolutionen, publicerad 1936, innehåller ett intressant kapitel betitlat "Familj, ungdom och kultur". Där hånar Trotskij alla de som hävdar att kvinnan har att acceptera "moderskapets glädje". Det var "en domprosts filosofi i kombination med en kommissaries maktställning". Trotskij påpekar helt korrekt att "kärnproblemet har ännu inte lösts: de fyrtio miljoner sovjetiska familjerna blev till sin övervägande majoritet kvar i medeltida nästen av kvinnligt slaveri och hysteria, barnens dagliga förödmjukelser, kvinnlig och barnslig ,vidskepelse". "Den nuvarande familjekultens främsta orsak är otvivelaktligen byråkratins behov av en stabil hierarki av relationer och disciplinering av ungdomen genom fyrtio miljoner auktoritära stödjepunkter". Skildringen är briljant. Vad som emellertid saknas är varje verklig förståelse för hur allt detta hände. Ekonomisk och kulturell efterblivenhet betraktas fortfarande som misslyckandets enda ingredienser. En hel dimension saknas. Bolsjevikisk brist på klarsyn i sexualfrågan antyds inte ens. Man kan bläddra fingrarna blodiga i Trotskijs omfattande verk utan att hitta tillstymmelse till kritik av vad Lenin yttrat i ämnet.

De senaste 20 åren har den sexuella kontrarevolutionen ryckt framåt ännu ett stycke - trots en stadig utveckling av produktivkrafterna. Den sträcka som avverkats antyds kanske bäst av en bok av T.S. Atarov, "Den Ryska Sovjetrepublikens Fysiske Eremit". Boken, som publicerades i Moskva 1959, har titeln "Sexualundervisningens problem". Författaren hävdar att "sovjetiskt äktenskap är inte bara en privatsak. Det är en fråga som innefattar samhället och staten". Atarov förfasar sig över unga människor som har föräktenskapliga förbindelser "utan att ens känna skuld". "Opåverkade element" i det ryska samhället som t.o.m. strävat efter att ge ett "filosofiskt uttryck" åt sin attityd är lika fördärvliga - m.a.o. de som opponerat sig mot partiledarnas sexualfientliga ideologi. Han är bekymrad över att unga människor inte tycks "förstå skillnaden mellan pubertet och sexuell mognad", och tycks tro att "blotta existensen av en sexualdrift motiverar dess tillfredställande". Men det finns också uppmuntrande tecken: "Under sovjetiska förhållanden är inte längre onani det massfenomen det var i det förflutna". Men "olyckligtvis" förekommer det fortfarande. Enligt Atarov bidrog vissa faktorer till att upprätthålla dessa tingens alarmerande tillstånd, faktorer som "tättsittande kläder kring de nedre delarna, pojkarnas dåliga vana att ha händerna i fickorna, förstoppning och fulla urinblåsor hos de som ligger på magen, studiet av erotisk litteratur och djurs sexuella aktiviteter".

Hur skulle man nu bekämpa detta hot mot det ryska samhällets grundvalar? Precis! Rätt gissat! "Regelbundna måltider, hårda sängar, excercis, promenader, sport och gymnastik - i själva verket allt som kan dra bort barnets uppmärksamhet från sexuella funderingar"(26). När Atarov diskuterar menstruationen slår han över från det smålöjliga till det ovetenskapliga. "Under inga omständigheter får någon bomull eller gasbinda införas i vagina, så som många kvinnor gör". De "yttre delarna" bör tvättas två gånger om dagen med kokt vatten. Vår politiske pingstpastor föreslår att unga människor måtte "förbjudas att serveras i caféer, restauranger eller barer, då atmosfären på dessa platser uppmuntrar till inledandet av föräktenskapliga förbindelser". "Ingen sjukdom", betonar han, "har förorsakats av återhållsamhet". I en skrämmande fras sammanfattar Atarov bokens anda: "Lagen kan inte befatta sig med varje fall av omoraliskt beteende. Folkopinionens tryck måste fortsätta spela sin ledande roll mot alla former av omoral". Moralväktarna och folkopinionen skulle än en gång göra tjänst som det sexuella etablissemangets stöttepelare.

Atarov har det ryska utbildningsdepartementets fulla stöd - över 100.000 exemplar av Atarovs bok såldes inom några dagar efter första upplagans publicering (Finns det förresten någon som inbillar sig att situationen skulle varit annorlunda om Stalins springpojkar suttit vid köttgrytorna istället för "revisionisterna"?)

Den officiella ryska sexualmoralen liknar idag den sorts "Råd till föräldrar" som serverades omkring 1890 av den tidens borgerliga förståsigpåare (27). Den innehåller alla den borgerliga moralens fetischer - eller mera generellt; de karaktäristiska dragen hos alla moralsystem som utmärker ett klassamhälle av patriarkalisk typ. Allt finns där: reaktionära, livsfientliga idéer pompöst förklädda till "vetenskap"; primitiva fördomar, uppsnofsade i en mera tilltalande språkdräkt; halvsanningar och skenheliga bedrägerier. Men dessa "irrationella" idéer har inte bara bestämda sociala rötter (som vi försökt påvisa). De har också en särskild innebörd och en särskild funktion. Så till vida påminner de starkt om den förtryckande moral som fortfarande härskar (om än i avtagande utsträckning) i vissa västeuropeiska länder; främst de katolskt och reformert dominerade.

I både öst och väst siktar dessa ideologier till att förneka individerna rätten till att själva styra sina liv. De syftar till att beröva människorna frihet och ansvar på ett grundläggande område, och söker tvinga dem till att följa de normer "folkopinionen" fastställer istället för det egna sunda förnuftet. Dessa repressiva och alienerande moralsystems yttersta syfte är en massproduktion av individer med en karaktärsstruktur som kompletterar och förstärker samhällets hierarkiska struktur. Sådana individer kommer att acceptera "irrationella" normer, därför att de har internaliserat ett "irrationellt" samhälles diktat, diktat som är nödvändiga för detta samhälles fortbestånd. Och dessa individer kommer att inta ett barns attityder när de konfronteras med de som inkarnerar - på samhällsskalan - föräldraauktoriteten (dvs. statens styresmän, präster, direktörer, politiska koryféer, osv.). I det ryska exemplet kommer de att underkasta sig centralkommitténs diktat, följa den slingrande partilinjen, utveckla religiösa attityder visavi de Heliga Skrifterna (för att nu inte tala om Mausoleet:), etc.

Sådana individer kommer också att reagera på ett ängsligt-aggresivt sätt när de konfronteras med avvikare av alla slag (medvetna författare, poeter, kosmopoliter, långhåriga, självständiga människor överhuvudtaget). Är det alls förvånande att det sexuellt mest undertryckta segmentet hos den ryska befolkningen (medelålders kvinnor) samtidigt är det främsta uttrycket för den "folkopinion" Atarov refererar till? Trots kindergarten, trots kommunala kök, trots tvätterier - och trots nationaliseringen, för nästan tvågenerationer sedan, av den överväldigande majoriteten av produktionsmedlen?

NOTER

  1. Se "Fabrikskommittéerna i ryska revolutionen" av Maurice Brinton. Stockholms Lokala Samorganisation 1971.
  2. "Vad vi alltså idag kan förmoda ifråga om hur de sexuella förhållandena kommer att ordnas, sedan den kapitalistiska produktionen i framtiden sopats undan, är av övervägande negativ art, inskränker sig mest till vad som bortfaller. Men vad skall komma istället? Det kommer att avgöras, när ett nytt släkte vuxit upp: ett släkte av män som aldrig i sitt liv kommit i det läget att de för pengar eller andra sociala maktmedel köpt en kvinna och ett släkte av kvinnor som aldrig kommit i det läget att varken av någon annan hänsyn än verklig kärlek hänge sig åt en man eller av fruktan för de ekonomiska följderna vägra att hänge sig ät den älskade. När dessa människor en gång finns, där kommer de att ge tusan i vad man idag tror, att de skall göra. De kommer att utbilda sin egen praxis och sin därefter avpassade offentliga mening om varje enskild praxis punktum".. (Friedrich Engels, "Familjens, privategendomens och statens ursprung". Arbetarkulturs förlag, Stockholm 1969; sid. 105).
  3. I skildringen av den industriella revolutionen, som ryckte bort kvinnorna från hemmet och sände in dem i fabrikerna, skriver Engels (i "Arbetarklassens villkor år 1844") att det stundtals inträffade att kvinnan blev familjeförsörjare och mannen stannade hemma. Enligt Engels var detta en "vansinnig ordning" som "avkönar mannen och fråntar kvinnan all kvinnlighet". Föreställningen att kvinnans plats är vid spisen har haft sällsamma försvarsadvokater.
  4. Karl Marx, Economic and Philosophical Manuscripts of 1844. Moskva 1959.
  5. 1916 hade Lenin fördömt den kapitalism som höll kvinnan som "hemslavinna, fjättrad till sovrummet, köket och barnkammaren" (Sochineniya, XIX, sid. 232-233).
  6. Pravda 8 mars 1221.
  7. Wilhelm Reich, The Sexual Revolution, sid. 166.
  8. Ibid., sid. 157.
  9. Ibid., sid. 169-170.
  10. Ibid., sid. 168.
  11. Ibid., sid. 167.
  12. Ibid., sid. 160.
  13. Ibid., sid. 182.
  14. Ibid., sid. 160.
  15. Voprosy byta, Moskva 1923.
  16. Wilhelm Reich, The Sexual Revolution, sid. 172.
  17. A. Kollontay, Novaya moral i rabochi klass (Den nya moralen och arbetarklassen), Moskva 1919, sid. 65.
  18. Wilhelm Reich, op.cit., sid. 174.
  19. Wilhelm Reich, The Sexual Revolution, sid. 15_.
  20. Lenins liknelse om "rännstenen" och "lerpöl" är avslöjande av två skäl. Uttalandet implicerar att a) sex är något av naturen smutsigt, och b) att sex är ett förhållande till ett objekt (här: vatten) snarare än till en annan mänsklig varelse. Punkt b) mildras visserligen av Lenins senare uttalande om att "två liv berörs". Tyvärr var det det första yttrandet som kom att bli flitigast citerat i debatten.
  21. Wilhelm Reich, 'The Sexual Revolution", sid. 175 - 176. 22.
  22. Ibid., sid. 169.
  23. Ibid, sid. 190.
  24. I sin Kommunismens principer skrev Engels att den socialistiska revolutionen "skulle omvandla relationerna mellan könen till rent privata relationer, som bara berör de deltagande människorna och i vilka samhället inte skall lägga sig i".
  25. La femme et le Communisme, Editions Sociales, Paris 1951.
  26. Lenin har också talat om (se Clara Zetkin, Reminscenses of Lenin) "hälsosam sport, simning, löpning, promenader, kroppsliga övningar av alla slag" som skulle ge unga människor mer än "ändlöst teoretiserande och diskuterande om sexuella problem". "En sund själ i en sund kropp" var hans lösen, därmed citerande Juvenal ("mens sana in corpore sano", Satires, 10, 356), den stoiske moralisten och kvinnohataren som hade "avslöjat lasterna" i det gamla Rom.
  27. Mycket av den samtida ryska sexologiska litteraturen påminner om Baden-Powells arbeten, men med termen "socialism" inströdd här och var bland hänvisningarna till "plikt", "lojalitet", "disciplin", "tjänst" och "patriotism".