ARBETARMAKT
Workers' power league
Presentation
Nyheter
Plattform
Rådsmakt
Arbetarpress
Arbetarmakt
Bilder
English
Kontakt
 
Föregående sida
 
Vi finns också på:
Facebook
Wikipedia

ARVET FRÅN ZEKE VARG

ANALYS AV POLENS ALLMÄNNA EKONOMISKA UTVECKLING EFTER 1945

Rena rama snårskogen

Den skildring av det polska samhället som du just har läst igenom verkar kanske gedigen, genomarbetad och vederhäftig. Men låt dig inte luras av de tunga, bedövandeordmassorna. Du fann "ett vimmel" av svulstiga fraser, tröttande citat och torra siffror, men däremot inte ens ett tillnärmelsevis vettigt svar på de frågor, som vi upplever som de mest väsentliga, nämligen:

A. Vad är och hur fungerar en "statsbyråkrati"?

B. Har "statsbyråkratins" makt försvagats? I så fall: varför?

Nu försöker vi ge oss i kast med de här problemen, och vi börjar från allra första början, nämligen genom att fråga oss: Vad innebär formellt begreppet "socialism"?

Guld och gröna skogar…

Formellt innebär socialism att landets tillgångar ägs av folket gemensamt. Det ekonomiska överskottet, (d.v.s. frukten av de inom den materiella produktionen sysselsatta människornas arbete,) fördelas oberoende av några marknadskrafter till de sektorer som anses lämpliga. Folket förfogar över och fördelar med andra ord resultatet av sitt eget arbete.

…men också snikna vargar

I verkligheten fungerar det naturligtvis inte på det sättet, varken i Polen eller i någon annan av de östeuropeiska staterna. Istället beslagtas och fördelas största delen av det ekonomiska överskottet av en grupp administratörer som hävdar att de i kraft av sitt "överlägsna klassmedvetande" är bättre lämpade att sköta ekonomin än arbetarna själva. Administratörerna anser nämligen att arbetarna lätt förfallertill att prioritera dagsintressen framför långsiktiga intressen och regionalt nyttiga åtgärder framför nationellt värdefulla.

Zeke Varg och hans anhang

Dessa administratörer härskar via det kommunistiska partiet i Polen - PZPR (Polska Förenade Arbetar-Partiet). Formellt finns i Polen ytterligare två partier när man har val till parlamentet och till de lokala förvaltningsråden, de partierna är Folkpartiet och Demokratiska Partiet. Men eftersom alla tre partierna har samma program och deras kandidater dessutom närgånget granskas och godkänns av den administrativa eliten, blir ett val helt enkelt en skenprocedur eftersom partier som kunde tänkas ha ett annorlunda program ar "folkfientliga" och följaktligen förbjudna. I realiteten är alltså elitskiktet i det kommunistiska partiet PZPR oinskränkta härskare på det ekonomiska och politiska området. Vi betonar elitskiktet eftersom PZPR är helt igenom toppstyrt enligt den välkända "tig och lyd!"-principen. Partiets två miljoner medlemmar har visserligen "rätt att ha en egen åsikt", men all organisatorisk samverkan mellan likatänkande är "'förbjuden liksom alla politiska riktningar eller plattformar som avviker från den officiellt godkända. Den enskilde partimedlemmen har knappt ett käft att säga till om. Därmed uppvisar partiet ett närmast klassiskt totalitärt mönster, informationen går nerifrån och upp och besluten går uppifrån och ned. Arbetaren har alltså fråntagits alla möjligheter att påverka och kontrollera fördelningen av resultatet av sitt arbete. Arbetaren har dessutom berövats alla möjligheter till självförsvar, eftersom fackföreningarna agerar lydiga redskap åt partielitens direktiv.

Än högg dom hit....

Arbetaren exploateras allt hårdare. 1962 arbetade han i genomsnitt en tredjedel av arbetsdagen åt sig själv, d.v.s. han fick lön för de timmarna, medan två tredjedelar av hans arbetsprodukt omhändertogs av staten. År 1969 kvarhöll staten däremot nästan tre fjärdedelar av det överskott han hade producerat.

…och än högg dom dit

Även den enskilde bonden är hårt exploaterad, ja man kan till och med tala om ohämmad utsugning. Efter en omfattande kollektiviseringsvåg åren 1950-53, som blev ett hejdundrande fiasko, är den privata äganderätten återigen fast etablerad. På jordbrukets område tillämpar regeringen därför NEP-politiken med allt vad det innebär av mervärderörelser från lantbruket till industrin. 86% av jordbruken är privatägda, oftast i form av relativt små enheter till följd av jordreformer år 1944, som gjorde slut på etthalvfeodalt godsägarvälde. Dessa små enheter brukas på ett närmast beklämmande primitivt sätt. Följaktligen är avkastningen oförskämt låg. Staten avtappar trots detta systematiskt landsbygden, för det första genom skatter i form av obligatoriska leveranser i natura, för det andra genom sin totala dominans som konsument varigenom man lyckas köpa upp 75% av böndernas produktion till priser som ligger 40% under marknadens. Men dessutom genom sin monopolställning som leverantör av jordbruksmateriel vilket naturligtvis är ett utomordentligt effektivt påtryckningsmedel. På detta sätt skåpar staten en snedbalans mellan jordbruksprodukterna, som underbetalas, och industriprodukter, och den som kommer i kläm är givetvis den självägande bonden.

- men det kostade mer än det smakade

Härmed når vi nu fram till en avgörande frågeställning, nämligen: Vi har sett hur ett politiskt administrativt elitskikt undanhåller arbetaren och bonden ett avsevärt ekonomiskt överskott, omyndigförklarar dem och berövar dem alla möjligheter att pålaglig väg protestera. Använder nu detta elitskikt det ekonomiska överskottet på det för arbetarna bästa och effektivaste sättet? Vi måste svara NEJ! I själva verket slösas en häpnadsväckande stor del av samhällsöverskottet bort och bakgrunden är följande.

Stalinvalsen: Den gamla vanliga visan....

Vid andra världskrigets slut låg Polen i spillror. Förutom de ofantliga skador, vilka var en följd av direkta krigshandlingar, åsamkade de tyska ockupanterna landet fruktansvärda förluster genom att under sin reträtt demontera eller förstöra alla tillgångar som kunde tänkas vara värdefulla för de framryckande ryska trupperna. Den "kommunistiska" regim som upprättades övertog ett land, vars redan före kriget magra nationalförmögenhet hade utplånats till 38%. Regimens målsättning blev naturligtvis att på kortast möjliga tid utveckla industrins och transportväsendets kapacitet, d.v.s. att snabbt bygga upp en solid infrastruktur. Man gjorde detta enligt den beprövade "Det stora språngets metod" som ju så framgångrikt introducerats i Sovjetunionen år 1929. Eftersom det ekonomiska överskottet var obetydligt kunde man inte offra resurser på att bättre utnyttja industrikapaciteten genom tekniska förbättringar, (det är, detta som kallas intensiv industrialisering), utan man måste genom att använda de enorma arbetskraftsreserverna snabbt bygga upp produktivkrafterna, (den s.k. extensiva industrialiseringsvägen). Ekonomin centraliserades. En så stor del som möjligt av samhällets ekonomiska överskott investerades och. återinvesterades i sektor A, den tunga industrin, som ju producerar ytterligare produktionsmedel, medan alla resurser som avsattes i sektor B, alltså produktion för konsumtion, för förvaltning och för olika sociala ändamål, därmed blev till ett avdrag från samhällets knappa investeringsbara resurser i den tunga industrin. Man försökte med andra ord att så snabbt som möjligt bygga upp en stabil infrastruktur och därmed ett allt större ekonomiskt överskott. Härigenom måste alla former av konsumtion hållas på lägsta möjliga nivå. Den polska nationalinkomsten växte snabbt och tillväxttakten var fram till 1956 i snitt cirka 10% per år.

…som spelas på rysk grammofon

Visst förekom byråkratisk snedvridning på alla områden, inte minst byggnationen, men i stort uppfylldes produktionsmålen.. Detta var en utomordentlig prestation, dels med tanke på att landet från början låg i ruiner, men också därför att Stalinadministrationen, speciellt under de första efterkrigsåren, använde sina nya satellitstater som hjälpredor vid återuppbyggandet av Sovjetunionen. Stalinpacket rövade helt enkelt bort och transporterade hem värdefull industriell materiel och såg dessutom till att sluta ytterligt förmånliga handelsavtal med sina lydländer. Så tvingades t ex Polen att leverera kol för en spottstyver.

Gammel-vargarnas tid var förbi....

Trots allt hade alltså Polen år 1955 en ekonomi stadd i stark tillväxt och med en relativt välutvecklad tung industri och ett tillfredsställande kommunikationssystem. Däremot hade konsumtionen under hela denna tid hållits nere vid ett minimum. De flesta arbetare och bönder levde uselt, bodde trångt, hade knappt mat rår dagen, bevakades av den hemliga polisen. Folket började kräva sin del av det ekonomiska överskottet, sin rätt till medbestämmande.

…och vid solens uppgång sprack deras bukar....

1956 blev ett oroligt år i många öststatsländer, inte minst i Polen. En rad strejker och demonstrationer kulminerade i ett allmänt upplopp i Poznan, Regeringen vacklade, men lyckades rida ut stormen genom en rad eftergifter. Inom loppet av tre år höjdes reallönerna med 30%, polisterrorn minskade och de nya ledarna med Gomulka i spetsen sade sig tolerera de spontant bildade arbetarråden.

1956 är ett viktigt år i öststaternas historia. Då började det stalinistiska polisiära terrorstyret överges till förmån för mer "liberala" styrelseformer. I Polen har vi det berömda åttonde plenumet som "kritiskt granskade inskränkningen av de demokratiska rättigheterna" .

...men ut kröp Wladyslaw "Lill-Zeke" Gomulka, och solen gick i moln

Att många av de "kritiska granskarna" redan följande år utrensades ur partiet, att strejker återigen började kvävas på polisiär väg, som i Lodz och Warzawa 1957, och att arbetarråden med mycken möda krossades 1958, minskade inte liberaliseringens betydelse som symptom på den härskande byråkratins oförmåga att handskas med förändrade ekonomiska realiteter.

Upp ur mossen sticker nu räven sitt huvud....

Men 1956 var också det första tecknet på en begynnande intressekonflikt mellan det traditionella administrativa elitskiktet, d.v.s. den politiska byråkratin och en annan samhällsklass som vi hittills inte tagit i beaktande, nämligen det stadigt stigande antalet ekonomiska funktionärer som såg till att byråkraternas direktiv fullföljdes inom ramen för det rådande systemet. Denna klass som brukar kallas teknokratin, har under 1960-talet nått en allt starkare position och det slutliga beviset för dess stora inflytande på den politiska byråkratin. blev gammelstalinisten Gomulkas fall till förmån för teknokratvännen Gierek efter oroligheterna 1970.

...och sneglar åt "LiII-Zekes" håll

Vi minns att de stalinistiskt fostrade byråkraternas primära mål är att via en centraliserad ekonomi maximalt utöka industrikapaciteten och följaktligen begränsa konsumtionen till ett minimum. Teknokratins som till största delen är funktionärer och övervakare på företagsnivå, eftersträvar å sin sida:

För det första, en ökad orientering åt marknaden. Nackdelen för byråkratin blir ett ökat beroende av konsumtionens omfång och struktur.

För det andra, eftersträvar teknokratin en ökad självständighet för de enskilda företagen, Härigenom förvandlas teknokraterna från att ha varit enkla verkställare av administrativa direktiv och övervakare av arbetet med genomförande av dessa order, till att bli beslutsfattare på företagsnivå. Nackdelen för byråkratin blir givetvis att "det överlägsna klassmedvetandets" representanters (d.v.s. byråkratins egen) makt minskar och att möjligheten att föra en "korrekt", d.v.s. ortodox stalinistisk politik, beskärs.

Vidare eftersträvar teknokratin en ökad lönevolym, en ökad lönespridning och en ökad konsumtion. Nackdelen för byråkratin blir en avtappning av resurser för uppbyggandet av produktionsmedel.

"Lill-Zeke" pöser av välstånd och makt

En närmare undersökning av Polens ekonomiska utveckling efter 1956 kommer att belysa orsakerna till och innebörden av de ovan nämnda motsättningarna. Som vi tidigare såg så hade Polen år 1956 en relativt väl utvecklad industriell bas och en 10%-ig nationalekonomisk tillväxttakt. De flesta polacker såg trots sina, protester med beundran på . den politik som så snabbt satte landet på fötter. De politiska byråkraterna, som ju egentligen endast gjort taktiska eftergifter, fortsatte att hålla på sina gamla ekonomiska principer.

- men hej vad han bedrog sig!

Så plötsligt under de följande femåren hände något märkligt, nationalinkomstens årliga tillväxttakt sjönk. Den hade tidigare varit 10%. men nu sjönk den alltså betydligt snabbare än vad som kunde motiveras av de ekonomiska eftergifter man hade gjort, dels åt arbetarna, (den 30%-iga löneökningen åren 1956 - 58), men också åt teknokraterna, (kraftigt höjda löner rör direktörer och de tekniska kadrerna). Åren 1956 - 60 var den genomsnittliga tillväxttakten endast 6,3% per år. Ännu klarare visade sig denna tendens under perioden 1959 - 70 då ökningen var endast cirka 5% per år, trots att man fört en strängt konsumtionshämmande politik och sett till att reallönerna inte höjts med ett öre.

Man befann sig nu i den besynnerliga situationen att produktionsökningen blev allt mindre och mindre trots att utgifterna för att öka produktionen blev större och större. Med andra ord minskade nationalinkomstens tillväxttakt trots att ackumulationen ökade. Grunden till denna stagnation låg i att Polen år 1956 hade en väl, utbyggd industriell bas och i det närmaste full sysselsättning. Därmed förvandlades regeringens extensiva industrialiseringsväg till att bli ett klart otillräckligt instrument för en tillfredsställande tillväxttakt, eftersom arbetskraftsreserven var uttömd. Istället var det nu nödvändigt att försöka öka avkastningen med hjälp av modernisering, organisatoriska förbättringar, tekniska och teknologiska framsteg, råvarubesparande bearbetningsprocesser osv., osv., det vill säga att i väsentligt högre grad utnyttja det som brukar kallas industrialiseringens intensiva faktorer. Samma problem hade gjort sig påminda i Sovjetunionen redan i slutet av 1940-talet, men Stalin hade varit lika oförstående för behovet av den intensiva industrialiseringsmetoden, som sina polska efterföljare.

"Lill-Zeke" dansar vals till Stalin-grammofon…

Motsättningen mellan den högt utvecklade industrikapaciteten och den låga konsumtionsnivån blev allt mer akut. Själva produktionssättet, d.v.s. strävan att återinvestera så mycket som möjligt i produktion för produktionsmedel, ledde nämligen till att en rad ekonomiska spärrar uppstod och dessa blev för varje år allt svåröverkomligare.

Den spärr som mest direkt underminerat gammelstalinisternas ekonomiska politik är den s.k. inflationsspärren. Produktionen ökar och därmed också de nominella lönefonderna. Konsumtionsindustrin, å sin sida, kan inte tillfredsställa den ökade köpkraften på marknaden, därmed stiger priserna. Följden blir en reallöneminskning och på grund av den låga konsumtionsnivån kan levnadsstandarden därmed sänkas till och med under existensminimum.

…och därför så hävs han uti ån!

Denna tendens växte sig allt 'starkare under hela 1960-talet. Priserna steg till slut så mycket snabbare än lönerna att folkets levnadsstandard år 1970 blev så torftig att en mängd spontana upplopp ägde rum och Gomulka tvingades avgå.

Stalinvalsen, vers I:

Pansarspik och kol och plåt ska're va
de å de å inget annat
Stress och svett och svält får väl folket ta
Länge leve produktionen!
åt helvete med konsumtionen!

Vi ser alltså att den låga konsumtionsnivån i sig självt begränsar de resurser som kan investeras i den produktionsmedelsskapande industrin. Om vi har i minnet att det krävdes allt större och större utgifter för att öka nationalinkomsten, så förstår vi att regeringen stod inför valet att antingen minska ackumulationens andel och öka konsumtionens, eller också fortsätta som tidigare med att gynna den tunga industrin och därmed skapa en krypande inflation med en standardsänkning som resultat. Man följde stalinismens ekonomiska doktrin och valde det sistnämnda alternativet. Statistiken belägger detta. Ackumulationens andel av nationalinkomsten har stadigt ökat.

Ackumulationens andel av Polens nationalinkomst, i % räknat:

1950... 1956... 1960... 1965... 1970

15,0 .... 19,7.... 24,2 .... 25,5 .... 25,3

Trots detta är nationalinkomstens tillväxttakt sedan 1959 fortfarande bara 5% per år. Däremot har den privata konsumtionens andel stadigt sjunkit. Man låter alltså det arbetande folket bära bördan av de ekonomiska svårigheterna.

Stalinvalsen, vers II:

Centralstyrning och förtryck ska're va
de å de å inget annat
Mastodontfabriker och ackord ska're va
Huvudsaken vi blir rika!
vi är ju alla (nästan) lika!

Vidare ansåg byråkratin, i Stalins efterföljd, att om ett ekonomiskt system har till mål i att expandera så mycket som möjligt, måste det styras genom en hård centralisering. I själva verket visade det sig att centraliseringen från och med år.1955 medförde ett slöseri med resurser och en stagnation på de tekniska nyheternas område, som blev allt mer markant för varje år. Orsaken till detta är att man beräknade alla produktionsmål i enbart kvantitativa termer. Företagen sökte då helt naturligt att minska arbetsdelen och öka materialdelen för att lättare kunna uppfylla dessa mål. Om byråkratin satte upp produktionsmål efter vikten, svarade företagen med att göra sina produkter så stora och tunga som möjligt. Härigenom behövde man tillverka ett mindre antal och sparade arbetare. I Polen kan man följaktligen hitta stolar som uppvisar slående likheter med tunga pansarkryssare. Bestämdes produktionsmålen efter bruttovärdet, kontrade företagen med att använda så mycket halvfabrikat som möjligt. På detta sätt blev företagets värdetillskott och därmed arbetsinsats i produkten mindre.

Stalinvalsen, vers III:

Sikta högt och fä nå't gjort ska're va
de å de å inget annat
Fabrikerna ska. få så mycket dom vill ha
av råvaror som vi bestämmer!
och vi vill inte höra något jämmer!

Eftersom företagen erhöll allt som behövdes för tillverkningen, skedde dessutom ett fruktansvärt slöseri med råvaror och bränsle. I Polen åtgick år 1963 per produktionsenhet 50% mer kol än i västvärlden. Till råga på allt försökte företagen efter bästa förmåga hemlighålla sina reserver, för att få sig tilldelat ett kvantitativt mindre produktionsmål. En omfattande underproduktion blev följden.

Stalinvalsen, sista versen:

Stalin var en stålhård karl ska ni tro
de å de å massa annat
I hans skrifter ska vi läsa och glo
Se'n så vet man allt om livet!
fast de är femti år se'n de blev skrivet!

Ett annat avgörande problemkomplex var de kvantitativa produktionsmålens förmåga att allvarligt hämma organisatorisk och teknisk utveckling. Ett företag som stod. under tryck att tillverka en viss mängd produkter, inlåter sig inte på moderniseringar, utvecklingsarbete eller experiment i syfte att förbättra kvaliteten. Detta skulle ju försvåra fullföljandet av den kvantitativa planen. eftersom man skulle bli tvungen att öka arbetsandelen och därigenom riskera att överskrida lönefonderna eller rent av inte kunna uppfylla sina produktionsmål. Alla sådana idéer och beslut måste sålunda komma ovanifrån, från byråkratins skrivbordsarméer. Byråkraterna var naturligtvis ganska dåligt insatta i förhållandena ute på fältet, men hade trots detta till uppgift att för de företagsledare och arbetare som fanns ute på företagen tala om vad som borde göras. Eftersom landets ekonomi dessutom blev allt mer komplicerad och antalet beslut som skulle fattas allt större, kunde byråkraterna inte längre riktigt förutse konsekvenserna av sina direktiv.

Slutligen förlorade byråkratin, allt eftersom ekonomin blev mer invecklad och svåröverskådlig, möjligheterna att effektivt upptäcka missförhållandena och ingripa. för att rätta till dem. Företagen fick härigenom större marginaler för att göra det så lätt som möjligt för sig, vilket ledde till att slöseriet och underproduktionen kunde öka ännu mer. Även detta slöseri med landets ekonomiska överskott kan vi belägga med siffror. Produktionskostnaderna befinner sig nämligen i ett ständigt ökande stadie.

Produktionskostnadernas andel av Polens nationalinkomst, i % räknat:

1960 ... 1965 ... 1970

59,7 .... 61,9 .... 62,3

Stora Dumma Vargens styrka mot rävens list

Vi har belyst den stalinistiska politikens otillräcklighet i en utvecklad socialistisk ekonomi, men beskrivningen har betecknat förfluten tid. Orsaken är att teknokratklassen tycks vara på väg att överflygla stalinisterna i statsförvaltningen. Att man i Polen med andra ord är på väg att införa vad man skulle kunna kalla en funktionärssocialism. Som vi tidigare har påpekat har perioden efter 1956 präglats av växande motsättningar mellan den politiska byråkratin och de ekonomiska funktionärerna, d.v.s. teknokratin. Teknokratklassens ställning har stadigt stärkts ju större problem den centralstyrda ekonomin dragit med sig. Här igenom har den stalinistiska administrationen, speciellt under 1960-talet, tvingats till en rad reträtter. Företagen tillåts att i allt större utsträckning investera på egen hand. Företagen och främst då dess direktion belönas ur speciella bonusfonder efter sin nettoproduktion. Nettoproduktionen är alltså bruttoproduktionen minus produktionskostnaderna. Det är denna lönsamhatsprincip som teknokratin menar kommer att lösa den ortodoxa stalinismens ekonomiska problem.

Vidare har antalet högavlönade direktörer och ingenjörer, alltså teknisk kadrer, stadigt stigit, från 0,5% år 1955 till hela 4,2% år 1970.

Bror Räv i fårakläder?

Vi kan alltså slå fast att den stalinistiska politiken stadigt försvagats, medan de ekonomiska funktionärernas alternativ, en mer marknadsorienterad och lönsamhetsinriktad socialism, stadigt vinner terräng. De siffror vi presenterar pekar visserligen på en ekonomisk politik med starka stalinistiska inslag, nationalinkomstens tillväxttakt minskar trots att ackumulationens andel ökar och den privata konsumtionens andel minskar. Men siffrorna sträcker sig inte längre fram än 1970. Eftersom teknokratins Gierek blev regeringschef först 1970, kan vi alltså ännu inte se konsekvenserna av de marknadsorienterade åtgärder han företagit.

Bror Rävs pokergiv: Tre ess på hand….

Alla tecken pekar på att Polen under 1970-talet snabbt kommer att utvecklas i riktning mot en jugoslavisk direktörssocialism eller som man också kan kalla den - funktionärssocialism. Funktionärssocialismen förbättrar bara en del av stalinismens missförhållanden. Ur ekonomisk synvinkel betyder t.ex. slopandet av kvantitativa produktionsmål till förmån för lönsamhetskriterier, att slöseriet med fabrikens råvaror och maskiner minskar. Vidare så ligger det i företagets intresse att öka avkastningen och härigenom blir det en ökad satsning på produktionens intensiva faktorer. Inom parentes kan man säga att det blir också en ökad satsning på att rationalisera bort överflödig personal. Denna operation växer för varje år i omfattning.

Det ökande beroendet av marknaden och konsumenternas önskemål leder till en kvalitetsförbättring och ökad variation på produkter. Det som förblir osålt blir ju till ett avdrag i nettoproduktionen och därmed också ett avdrag i vinsten. Därmed blir belöningen från regeringens företagsfonder mindre.

….men bara dåliga kort i ärmen

Däremot för funktionärssocialismen med sig en rad icke önskvärda sociala konsekvenser. De företagsfonder som ger företagens personal en bonus i förhållande till företagets nettoproduktion medför att samhällets produktion kommer att domineras av materiella drivfjädrar. Detta leder mot tilltagande ideologisk urvattning och bort från allt vad socialistiska ideal heter. Det som den polska regeringens företrädare kallar företagens oberoende, är i verkligheten företagsledningarnas oberoende. Detta avspeglar sig i en ökad löneklyfta mellan företagets administratörer och dess arbetare, och i en formlig kapplöpning att utvidga lyxkonsumtionen. Arbetarna berövas alltså fortfarande alla möjligheter att bestämma över resultatet av sitt arbete, känner samma främlingskap inför det han producerar och tvingas spela en genomgående passiv roll på sin arbetsplats.

Molnen rämnar och det blir tvärdrag i storskogen

Slutligen konstaterar vi, att de resningar som ägt rum i Polen efter 1945, varje gång har drabbat makthavarna med förödande kraft, skakat dem, tvingat dem på defensiven. Men resningarna har haft en avgörande begränsning, trots att de varit uttryck för en djup solidaritet och klassgemenskap arbetarna emellan, har de varit spontana och oorganiserade.

Men det är just denna arbetarnas starka klassgemenskap, som kommer att vara en av de viktigaste förutsättningarna för den fasta grund av arbetarråd de måste bygga, för att kunna föra den kamp, genom vilken de för första gången kan lyckas med att nå de verkliga och varaktiga förändringar i det ekonomiska systemet och den därmed sammanhängande maktstrukturen, som de så länge har eftersträvat.

Ut ur snårskogen!

De två frågor vi ställde i inledningen har vi försökt besvara, och vi har kommit fram till följande:

Benämningen "statsbyråkrati" anser vi inte vara helt korrekt, eftersom man kan urskilja två klasser, med olika ställning i produktionen och olika klassintressen. Dels byråkratklassen, (som företräder den ortodoxa stalinismens ekonomiska politik), och dels teknokratklassen (som företräder funktionärssocialismens mer marknadsorienterade samhällssyn).

Vi anser också att av dessa två klasser, som alltså står i motsättning till varandra. är teknokratklassen den som växer sig starkare, medan byråkratklassen stadigt förlorar i inflytande.

Konsekvenserna aven marknadsinriktad funktionärssocialism har vi också i viss mån försökt belysa.

G.M. & H.F, mars 1973

KÄLLOR:

Bajcar, Adam: Polen

Bethell, Nicholas: Gomulka

Borglid, Lars-Ola: Socialkapitalismen

Kuron & Modzelewski: Brev, till Polska Arbetarpartiet

Marcuse, Herbert: Sovjet Marxism

Nove Alec: The Economic Developement of the USSR

Statistical Yearbook of Poland 1971

Diverse artiklar ur tidskriften Polen

NOTER:

NEP = Nya Ekonomiska Politiken. Den ekonomiska politik som infördes i Sovjetunionen 1921 och som innebar kapitalistiskt produktionssätt och frihandel inom jordbruket och småindustrin.

Zeke Varg = Josef Stalin, Sovjetunionens stålhårde ledare 1924 - 53.

Zeke Vargs anhang = Stalins småpåvar och efterföljare i Polen, dvs elitskiktet i det "kommunistiska" partiet i Polen.

Vargar = Byråkratklassen i Polen.

Gammelvargar = Första generationen stalinistbyråkrater i Polen. Företrädare för dem var bl.a. Boleslaw Bierut, Polens ledare 1945-56.

Lill-Zeke = Wladyslaw Gomulka, Polens ledare 1956 - 70. Företrädare för andra generationen stalinistbyråkrater i Polen.

Rävar = Teknokratklassen i Polen.

Bror Räv = Edward Gierek, Polens ledare 1970 - ? Företrädare för teknokratklassen i Polen.