ARBETARMAKT
Workers' power league
Presentation
Nyheter
Plattform
Rådsmakt
Arbetarpress
Arbetarmakt
Bilder
English
Kontakt
 
Föregående sida
 
Vi finns också på:
Facebook
Wikipedia

KLASSKAMP I POLEN 1970-71

Inledning

Polen befann sig i en ekonomisk krissituation. Den osedvanligt hårda vintern förvärrade läget. I många fall nådde inte koltransporterna kraftverken därför att tågsätten bokstavligen frös fast vid rälsen. På många platser tvingades man släcka gatubelysningen i energisparande syfte. Jordbruksproduktionen hade stagnerat med brist på vissa livsmedel som följd, alltmedan överproduktion rådde på kapitalvaror som TV-apparater och tvättmaskiner.

Denna situation ledde så småningom till Gomulkas tillbakaträde (av "hälsoskäl"). Han följdes av en del andra ledande byråkrater inom parti och regering. Men innan denna politiska ommöblering kom till stånd hade landet skakats av sociala oroligheter som för en tid satt systemets forsatta existens på spel.

Det är ett omvittnat faktum att de statsbyråkratiska regimerna uppvisar en osedvanlig tröghet och oförmåga att genom snabba strukturella förändringar möta ett växande tryck underifrån. Klasstriderna i Polen vintern 1970-71 bekräftar denna iakttagelse.

Den tillfälliga ekonomiska krisen tjänade uppenbart som utösande faktor. Men vilka varde grundläggande orsakerna till de lokala resningarna, strejkerna, demonstrationerna, upploppen och de påföljande politiska korrigeringarna? För att kunna besvara dessa frågor måste vi ge oss in på en diskussion om efterkrigstidens Polen; dess sociala, ekonomiska och statliga institutioner och strukturer. För det första: vem leder och kontrollerar den polska staten?

Partiernas struktur

Formellt och i teorin kontrolleras staten av sejm eller parlamentet, som rymmer deputerade från tre politiska partier: Förenade Bondepartiet, Demokratiska Partiet och Förenade Arbetarpartiet (PZPR).

Förenade Bondepartiet tjänar som forum för extremt religiösa och individualistiskt sinnade bönder. Demokratiska Partiet är den politiska plattformen för småborgerliga "intellektuella" och antikommunistiska, kverulantiska byråkrater, liksom för hantverkare och småhandlare, som aldrig skulle lägga sin röst rör ett parti som utgav sig för att vara kommunistiskt eller socialistiskt. Förmodligen röstar även de ledande männen inom katolska kyrkan på "demokratiska" kandidater. Förenade Arbetarpartiet är historiskt sett resultatet av ett stormigt äktenskap mellan Polens Socialistiska Parti och kvarlevorna av det gamla kommunistpartiet, som under slutet av andra världskriget fick gratisskjuts tillbaka till fosterjorden av Röda Armen.

Parlamentsval brukar ha en farsartad prägel, och valen till sejm uppvisar samma mönster. Endast en kandidatlista snickras ihop, förmodligen gemensamt av de respektive partiernas ledarskikt. Trots olika klassbas är skillnaderna mellan de tre partierna obetydliga vad gäller praktisk politik. De skiljelinjer som finns reduceras till. noll när det blir frågan om utrikespolitik, och dä särskilt relationerna till Sovjetunionen och Komecon.

I realiteten ligger statsmakten i händerna på toppskiktet inom PZPR - dvs. kommunisterna. PZPR säger sig basera sin verksamhet på den demokratiska centralismens principer. Naturligtvis har PZPR flera hundratusen vanliga arbetare i sina led. Några få - varav somliga med dunkelt förflutet - är anslutna av idealistiska skäl, men de flesta Tör de små privilegier som är rorknippade med ett medlemskap i ett parti som kontrollerar statsapparaten och det ekonomiska livet i ett industriellt efterblivet land. Dessa hundratusentals medlemmar har mycket lite att säga till om vad gäller partiets och statens struktur och funktionssätt, såväl som de ekonomiska besluten. Alla kända "masspartier" är organiserade uppifrån och ner. Detsamma gäller PZPR. PZPR är inte bara monopolistiskt (i sin självutnämnda roll som "Polens Kommunistparti" (1)), det är också monolitiskt. Åtminstone officiellt är alla andra partier, sammanslutningar och fraktioner förbjudna (förutom den "institutionaliserade oppositionen" i FBP och DP). Detta hindrar förstås inte förekomsten av oppositionella riktningar inom och utom partiet. Men förbudet lyckas åstadkomma att oppositionen tillämpar ett betydligt större mått av mygel, korridorsnack och mullvadsarbete i sina maktsträvanden än vad som brukar vara riktigt normalt. Det står de vanliga medlemmarna fritt att tänka vad de vill, men de har ingen rätt att organisera sig oberoende av eller i opposition mot ledningen - dvs. bilda en fraktion.

Herr Gierek ersatte herr Gomulka - en palatsrevolution. Till helt nyligen har ledningen varit helt undandragen kontroll från medlemmarna och naturligtvis från massorna. Men sedan vintern 1970-71 har man kunnat förmärka en ökad respons från trycket underifrån, i huvudsak från partimedlemmar, men även från i eke partianslutna arbetare. Det förefaller också som om partiledningen blivit mera lyhörd för vad den andra stora auktoritära organisationen, katolska kyrkan, har att säga. Även under den värsta Stalineran bevisade kyrkan att den är en mäktig antikommunistisk påtryckningsgrupp i Polen.

Men fortfarande fattas alla avgörande beslut inom PZPR:s toppskikt. Detta är den polska versionen av tesen om "partiets ledande roll. För bönder och arbetare är det nästan omöjligt att organisera sig politiskt utanför PZPR och dess satellitpartier. Vad gäller organisering utifrån produktionen (dvs. proletära basorganisationer typ fackföreningar, shop stewards eller arbetarkommittéer) är varje legalt alternativ eller parallell organisering utanför de etablerade fackföreningarna omöjlig - det spelar sedan ingen roll att fackföreningarna reducerats från kamporganisationer till institutioner för i huvudsak rekreation och blomsterfonder. Att någon sådan organisering ändå inte kommer till .stånd kontrolleras av hela statsapparaten; dvs. säkerhetspolis, milis, arme, domstolar och övriga fiskala myndigheter. Dessutom har PZPR till sitt förfogande produktions- och distributionsmedlen jämte samtliga massmedia. Därtill kommer, att så gott som samtliga högre ämbetsmän samtidigt också är inflytelserika medlemmar i PZPR. Det är därför vi kan säga, utan att göra oss skyldiga till en alltför grov generalisering, att partiet är staten och staten är partiet.

Nya härskare - samma visa

Före 2:a världskriget var Polen i första hand ett jordbrukarland och i ekonomiskt hänseende ytterst underutvecklat. Det "rena" proletariatet var relativt obetydligt. Desto större var godsägar- och bondeklasserna. Huvuddelen av småhandeln var i händerna på den judiska befolkningsgruppen. I allmänhet var deras näringsfång föga inkomstbringande och de levde inte stort bättre än arbetare och småbönder. Politiskt sett var Polen under Pilsudsky en fascistisk eller halvfascistisk stat. Kommunistpartiet var förbjudet, liksom givetvis alla andra revolutionära organisationer. Majoriteten av befolkningen var - och är fortfarande i viss utsträckning brinnande katoliker.

Före kriget utgjordes bara ca 3/4 av befolkningen av polacker. Av de övriga 25% var 5 miljoner ukrainare, 3 miljoner judar, 2 miljoner vitryssar och 1 miljon tyskar, av vilka de senare huvudsakligen återfanns i landets västra delar. Under stridigheterna 1939 och under ockupationen lyckades nazisterna utrota över 7 miljoner människor, däribland praktiskt taget hela den judiska befolkningsgruppen. Genom gränsjusteringar efter kriget kom de förutvarande polska territorierna i öster där ukrainare och vitryssar levde - att sugas upp av Sovjetunionen. Dessa förluster för Polens del kompenserades (förmodligen mer än väl) av att stora tyska områden (Schlesien och nästan hela Preussen) införlivades med Polen. Den tysktalande befolkningen i dessa områden sändes iväg till de ockupationszoner som senare skulle komma att forma de bägge tyska staterna (2). Dagens Polen är följaktligen nästan uteslutande befolkat av polacker. Det finns emellertid några tusen polsktalande på den ryska sidan av gränsen, och flera hundratusen lever i Storbritannien - huvudsakligen ättlingar till den gamla aristokratin, intelligentian och godsägarklassen. De brukar tala sig varma för den politiska regimen under Pilsudsky och överste Beck. De är de tvivelaktiga förespråkarna för ett "fritt" Polen (somliga av dem sågs t.o.m. demonstrera i Hyde Park för denna behjärtansvärda sak i början av 1971).

Under nazisternas "Nya Ordning" - eller Generalguvernementet, som Polen kallades av tyskarna - stängdes alla polska skolor och universitet. Alla oberoende tidningar och tidskrifter förbjöds. Landets befolkning exploaterades brutalt för den tyska borgarklassens räkning. Större delen av industrin förstördes i striderna mellan Wermacht och Röda Armen. Intelligentian var likviderad eller i landsflykt. Polen var det land som i alla avseenden drabbades värst under kriget. Det var en ruinhög som mötte den av ryssarna uppbackade Lublin-regeringen vid dess ankomst till Warszawa. Det var inte bara nödvändigt att återuppbygga landet i nivå med förhållandena före kriget, det måste därtill kraftigt vidareutvecklas om det s kulle kunna konkurrera med andra nationer. Detta var den stalinistiska efterkrigsregeringens åsikt. "Socialismen" skulle byggas, och detta projekt inleddes med en nationalisering av alla produktionsmedel - eller snarare, av vad som återstod av dem.

Även distribution, transport- och bankväsende nationaliserades genom parlamentsbeslut. Därefter drog regeringen igång med den extensiva industrialiseringsfasen. Detta var sannerligen Polens epok av primitiv ackumulation, av skapandet aven egendomslös arbetarklass å ena sidan och ansamlandet av väldiga resurser i statens händer å den andra. I viss utsträckning uppfylldes målsättningen: en tung industri reste sig ur ruinerna. Men liksom i andra "folkdemökratier" var den ekonomiska planeringen övercentraliserad. Prissättningen på de tillverkade produkterna var närmast godtycklig och stod i dålig relation till de faktiska produkttonskostnaderna. Många administratörer var hopplöst ineffektiva - man hade därtill en tendens att fatta "politiska" beslut även i de fall renodlat ekonomiska överväganden borde varit utslagsgivande.

Vad Polen idag behöver år fler datorer, tekniker och vetenskapsmän. Även i jämförelse med övriga "öststater" är Polen efterblivet. De polska arbetarna är inte bara kraftigt exploaterade (relativt sett), utan också bland de fattigaste i Europa (i absoluta tal). Genomsnittsinkomsten för en industriarbetare ligger på mellan 2400 och 2500 zlotys/mån. Inom servicesektorn är lönerna avsevärt lägre. Det är svårt att exakt fastställa köpvärdet hos zlotyn i relation till andra valutor, men generellt sett är livsmedel billigare och kapitalvaror dyrare än i Västeuropa. En zloty motsvarar ungefär 20 - 22 öre.

Jordbrukets nedgång

Det polska jordbruket har inte följt det vanliga mönstret i Östeuropa. Till en början var regeringens politik densamma som i de andra "kommunistiska" staterna - tvångskollektivisering av de privata jordbruken, jämte upprättandet av ett litet antal mycket stora statsjordbruk med anställd arbetskraft och med en direktör i spetsen. P.g.a. omständigheter som vi kommer att ta upp senare, övergavs emellertid kollektiviseringspolitiken 1956. Idag är mindre än 5% av jordbruken kollektiviserade. 10% fungerar som statsjordbruk. 6 miljoner bönder arbetar på privata åkerlappar mot kanske 400 000 på kollektiv- och statsjordbruk.

Liksom på andra håll har jordbruket stagnerat i förhållande till industrin. 1937 var 63,8% av befolkningen sysselsatta inom den agrikulturella sektorn, 1960 hade siffran sjunkit till under 40%. Den är naturligtvis ännu lägre idag. Unga jordbruksarbetare lämnar torvan för att söka anställning inom industrin. Regeringen har försökt uppmuntra ökad mekanisering, men de splittrade egendomsförhållandena har lagt hinder i vägen. Skördetröskor gör föga nytta på jordplättar som bara omfattar några hektar. Inte heller det faktum, att Polen byggt upp några av världens största konstgödselfabriker har avsatt några nämnvärda spår på de mindre brukningsenheterna. Däremot har spannmålsproduktionen ökat enormt på statsjordbruken, just genom mekanisering och användande av konstgödsel. Trots detta måste Polen för att upprätthålla köttexporten (huvudsakligen till Storbritannien) importera stora mängder spannmål från utlandet. Oturligt nog för konsumenterna - och för myndigheterna - följdes de svåra översvämningarna vintern 1969/70 av en torr sommar, med dåliga skördar som resultat.

Miljonärernas framväxt

Inom den icke-kollektiviserade jordbrukssektorn råder avsevärda skillnader mellan olika brukningsenheter (jordbruk och handelsträdgårdar). I själva verket är 44,6% av gårdarna 3 hektar eller mindre, 28,9% på mellan 3-7hektar, 12,7% på mellan 7-10 hektar, 7,9% på mellan 10-15 hektar och endast 2,8% på 15 hektar eller mer.

Vissa lantbrukare och trädgårdsmästare (3) är emellertid extremt välbärgade, även efter västeuropeiska mått mätt. Bland de större trädgårdsmästarna finns omkring 500 slotymiljonärer. Om en av dessa, skrev Financial Times (3/10-70) följande: "Välståndet tar sig uttryck i tjocka buntar av 500-zlotysedlar, hus i stan, hus vid havet, dyra västerländska bilar, vräkiga fester och andra mer brackiga manifestationer som då och då drar på sig utbrott från den officiellapressen. Pani Barbaras vänner förmodar att hon spenderar mera under en månad på massage och skönhetsvård än vad en dataspecialist tjänar under samma period. Otvivelaktligen en kapitalist i alla avseenden. Ca 3% av Polens jordbruk använder sig av anställd arbetskraft.

Tvångsmässig kollektivisering förekommer inte längre i Polen. Men hur kontrollerar då staten majoriteten av bönderna? Hur begränsas deras personliga (individuella och familje-) konsumtion? Dessa frågor har i detalj behandlats av Jacek Kuron och Karol Modzelewski i deras "Öppet brev till Polska Arbetarpartiet", som publicerades 1965. Följ ande stycke överensstämmer i huvudsak med deras analys.

Den viktigaste konsumtionshämmande faktorn är direkt fiskala åtgärder, dvs. beskattning och tvångsleveranser. Förvisso betalar staten fördessa leveranser, men till priser; som brukar ligga på 50% av den "fria marknadens". Den andra huvudfaktorn är statens nästan totala monopol på marknaden. Staten prissätter själv de industriprodukter bönderna har behov av. Vidare sker en direkt utarmning av hela den agrara sektorn genom att en stor del av det producerade Överskottet - genom diverse finansiella manövrar - överförs till industrisektorn. Detta berövar jordbruket den materiella basen förfortsatt utveckling av produktionspotentialen. Detta tillvägagångssätt är ganska vanligt i alla industrialiserade (eller delvis industrialiserade) statsbyråkratiska länder. Följden kan bli, som i Polen, en marknad översvämmad av tjusiga kylskåp men ingenting att stoppa i dem.

Arbetarråden 1956

1956 var ett dåligt år för de Östeuropeiska statsbyråkratierna. Det var det år då Ungern, Östtyskland, Bulgarien och Sovjetunionen fick vidkännas folkliga resningar av större eller mindre omfattning. Här är inte rätta platsen att återberätta historien om den ungerska revolten, studentoroligheterna i Kiev och arresteringsvågen mot anarkister i Sofiai Bulgarien (4). Kortfattat måste emellertid händelserna i Polen beröras. Den polska revolten började i likhet 'med den östtyska med en strejk bland industriarbetarna. Men till skillnad från Berlinupproret var det polska upproret mycket bättre organiserat. Den 28 juli lämnade arbetarna vid de stora lokomotivverken ZISPO i Poznan fabriken åt sitt öde för att marschera till Röda Armégatan i stadens centrum. Exemplet följdes snart på industrier och byggen över hela Poznan. All trafik avstannade. Studenter och husmödrar förenade sig med demonstrationen. FAP:s högkvarter attackerades, intogs och genomsöktes. Fängelset angreps likaså, och fångarna släpptes fria. Det kom till stridigheter mellan säkerhetspolisen (UB) och beväpnade demonstranter. Radiostationen ockuperades, och upprorsmännens paroller fördes ut i etern. Säkerhetspolisens högkvarter visade sig omöjligt att inta, och efter hårda strider lyckades myndigheterna med Röda Armens hjälp återta kontrollen.

Detta var emellertid inte slutet på kampen - det var föralldel inte början heller. Poznanhändelserna var bara en yttre återspegling av en mera långvarig och djupgående konflikt inom det polka samhället, konflikten mellan arbetarklassen och statsbyråkratin. Oroligheterna i Poznan fick sitt efterspel i att ärkestalinisten Edward Ochab avlägsnades och att den tidigare misskrediterade och fängslade Gomulka rehabiliterades och utnämndes till PZPR:s generalsekreterare. Poznan gav också upphov till den s.k. Oktobervänstern, skapandet av arbetarråd och en hel rådsrörelse. Under revoltens första dagar var råden i viss mån arbetarkampens autonoma organisationer. De hade utan tvivel en lokal maktposition och inflytande i fabrikerna. Dessutom tvingades den nya "liberala" regeringen att acceptera arbetarråden som ett fullbordat faktum. Oktobervänstern inom partiet såg arbetarråden som basen för nya sociala relationer och som utgångspunkten förnågon slags "institutionaliserad dubbelmakt" i landet. De hade emellertid ingen klar förståelse för vad dessa råd skulle ha för funktion. De stod inför samma situation som en gång Lenin - de visste inte vad de skulle göra av dem. De lyckades inte utforma något alternativ till det statsbyråkratiska systemet, utan kunde bara komma med. allmänna utfall mot "byråkratin" (och använde härmed termen på samma sätt som i borgerlig terminologi - inte som en karaktäristik av vissa sociala strukturer, utan som en beskrivning av vissa ofrånkomliga konsekvenser av dess strukturer t.ex. "pappersexcersis" och uppmuntrande påhejningar av den nya "liberala" regimen. På så vis kom "vänstern" - som Kuron och Modzelewski senare erkände - att bidra till att bibehålla byråkratins positioner och skriva under sin egen dödsdom som "antibyråkratisk" opposition. Vidare innebar PZPR:s CK:s 8:e plenum en seger för byråkratins "liberala" flygel, vars mål inte var att förändra utan stabilisera det rådande systemet genom inre reformer. Ett ledarskap utsågs, som inte bara åtnjöt åtskillig popularitet inom Partiet utan också ute i landet. Att överge tvångskollektiviseringen var ett populärt beslut, främst givetvis bland kulakerna (de kapitalistiska jordbrukarna och större trädgårdsmästarna). Regeringen ökade lönerna för direktörer och förvaltare i fabrikerna. Arbetarna gavs inga löneökningar, men tillkämpade sig sådana något senare genom militanta påtryckningar. Så fort den "liberala" regeringen satt säkrare i sadeln började den naturligtvis agera som vilken borgerlig regering som helst. På våren var PZPR-ledningen stark nog att börja restaurera partiets monolitiska struktur och dra igång en kampanj mot arbetarråden. Man fördömde rådens utbredning till nya arbetsplatser och kravet på en nationell rådskongress betraktades som en "anarkistisk utopi". På hösten samma år' hade regeringen alla kort på hand. En strejk bland spårvägsarbetarna i Lodz slogs ner av milisen och säkerhetspolisen. Demonstrationer i Warszawa i oktober skingrades av polisen, och våren 1958 återstod av råden ingenting annat än tomma skal, sedan de erövrats av partifolk och fackföreningsapparaten. Men trots allt hade inte kampen varit förgäves. Levnadsstandarden höjdes avsevärt för några år.

Några data om den ekonomiska utvecklingen

Jämfört med perioden 1919-39 karaktäriserades de tjugoåren mellan 1945 och 1965 av en allmänt stigande levnadsstandard. Men som Andrzej Karpinski tillstår i "Tjugo år av Polens ekonomiska utveckling" nådde den inte upp i nivå med levnadsstandarden i världens ledande industriländer. I Västeuropa. skriver han, täcks huvuddelen av familjens behov av familjeförsörjarens lön. I Polen däremot täcks ibland ända upp till 30-40% av familjernas totala behov av staten. Utbildningen är kostnadsfri på alla nivåer, läkarvården är fri, semestrar och annan rekreation organiseras och betalas i stor utsträckning av staten, dessutom är hyrorna efter internationella mått extremt låga. Den genomsnittliga månadslönen (exklusive sociala bidrag) låg på ca 1800 zlotys 1962 medan de högsta lönerna låg på omkring 5000 zlotys. Mellan 1955 och 1963 steg reallönerna i Polen med mer än 35%, fast reallöneökningen planade ut något efter 1964. Lantbrukarnas reallöner ökade något snabbare under samma period, enligt Karpinski. Under perioden fram till 1960 kunde en markant ökning av konsumtionen av industriprodukter förmärkas. Denna trend var särskilt markant beträffande varaktiga konsumtionsvaror, speciellt under tioårsperioden 1953-63. Före 1953 hade alla krafter inriktats på uppbygget av den tunga industrin. Enligt Karpinski ökade produktionen av radioapparater från 280000 1953 till 487000 1963. telefonapparater från 112000 till 285000, motorcyklar från blott 13700 till 150000, cyklar från 131 000 till 663 000, tvättmaskiner från 300 (sic) till 537000 och kylskåp från 400 (sic) till 12000 o.s.v. Kameror, scooters, mopeder, armbandsur och TV-apparater tillverkades inte alls i Polen 1953. Ändå tillverkades tio år senare nästan 370000 TV-apparater på ett år. Under senare år har. försäljningen av varaktiga konsumtionsvaror per 1000 invånare inte legat mycket under den i Västeuropa, och betydligt högre än den i Sovjetunionen. Följaktligen förfogade 1966 mer än 3,5 miljoner polska hushåll över tvättmaskiner och mer än 1,1 miljon hade TV. Å andra sidan hade innehavet av privatbilar förblivit extremt lågt jämfört med Västeuropa och USA, huvudsakligen därför att landet saknar egna oljetillgångar och en ökad import av petroleumprodukter skulle bli en alltför stor börda för landets redan ansträngda betalningsbalans.

Tjugoårsperioden 1945-65 innebar alltså en klar standardökning i Polen. Ökningen kom igång mycket långsamt och var inte generell. Efter 1965 har otvivelaktligen en utplaning skett. Och samtidigt är, som tidigare påpekats, levnadsstandarden låg efter allmän europeisk standard.

Livsmedelsproduktionen ökade också under de första tjugo åren efter kriget, trots jordbrukets efterblivenhet och fragmentariska struktur. Köttkonsumtionen i Polen omkring 1966-67 nådde nästan 50 kg per person och år, jämfört med blott 17 kg per år 1939. "Den avsevärt ökade. konsumtionen av livsmedel i Polen korresponderade inte mot jordbrukets långsamma och klart otillfredsställande utveckling under samma period" skriver Karpinski, "och möjliggjordes enbart genom kraftiga inskränkningar av exporten av vissa jordbruksprodukter, som t.ex. säd och slaktboskap. Faktum är att före kriget var detta en typisk hungerexport, eftersom konsumtionen under mellankrigstiden kvarlåg på en låg nivå". Efter kriget blev Polen storimportör av vissa jordbruksprodukter, främst foder. En grundläggande förändring i handeln med jordbruksprodukter kom till stånd, vilket möjliggjorde en snabbare höjning av levnadsstandarden än vad som hade varit möjlig enbart genom att inrikta sig på att öka jordbrukets produktionspotential. Under de senaste fem åren har emellertid Polen återgått till den gamla politiken med export av livsmedel, t.ex. köttprodukter.

Bostadsbyggandet har ökat avsevärt efter kriget. även om det har skett i relativt stor skala i förhållande till nationalinkomstens storlek, så har dock nybyggnationen varit lägre än i de flesta västeuropeiska länder. Dessutom har bostadsbyggandet bromsats efter 1959. Därtill kommer, vilket Karpinski påpekar, att "bostadsbyggandet i Polen inte kunnat hålla jämna steg med den kraftiga urbaniseringstakten och de höga födelsetalen". En brist i den polska byggnationen är vidare att bostäderna överlag är sämre utrustade än i andra länder. Många inredningsdetaljer, som i väst räknas som standard, måste i Polen i allmänhet anskaffas av hyresgästerna själva. Jämte jordbrukets stagnation (vilket lett till viss livsmedelsbrist) har den akuta bostadsbristen ökat de sociala spänningarna i Polen under senare år.

Fri, såsom fågeln i sin bur

Under de senaste fem-sex åren har spänningen och motsättningarna ökat mellan PZPR:s högsta ledning och byråkratin å ena sidan och arbetarna, bönderna och intelligentian å den andra. Dessa motsättningar kom först till uttryck 1964, och då huvudsakligen på den politiska nivån. Oppositionen återfanns såväl inom som utom partiet och bestod huvudsakligen av "vänstersocialistiska" och trotskistiska studenter, f.d. studenter och universitetslärare.

1965 arresterades en grupp vid Warszawas universitet, anklagade för att ha spridit regeringsfientlig litteratur. Med i gruppen var Ludwig Hass, en trotskistisk veteran, som när Röda Armen invaderade östra Polen 1939 greps och sändes till ett sovjetiskt koncentrationsläger vid Vorkuta. Inte förrän 1957 släpptes han och tilläts återvända till Polen. Andra namn i gruppen var Kazimierz, Radowski (ekonomilektor), Roald Smiech (historielektor), Karol Modzelewski, vars far hade varit utrikesminister under perioden 1947-51, och hans vän Jacek Kuron.

Modzelewski och Kuron hade tidigare samma år organiserat ett möte till stöd för ett protestbrev som undertecknats av 34 universitetslärare, och som riktade sig mot censuren och åsiktsförtrycket. De båda författade också en pamflett som innehöll en skarp vidräkning med partiet och byråkratin. Följden blev trakasserier från säkerhetspolisen, pamflettens konfiskering och en kortare fängelsevistelse. De uteslöts ur PZPR i november.

Senare, sedan författarna omarbetat och utökat åtskilligt i sitt "Öppna brev", blev de åter arresterade och fördes i handbojor till domstolen i juli 1965. De vidhöll sina åsikter inför rätten, och när Kuron fick sin dom på tre år och Modzelewski på tre och ett halvt år i fängelse sjöngs Internationalen utanför domstolslokalen. Ludwig Hass, som förföljts under Pilsudsky och tillbringat 18 år i Vorkuta dömdes till tre års fängelse. Radowski och Smiech fick samma straff. Hass yttrade till sina domare: "Ni skämmer ut kommunismen precis som Stalin gjorde" .

I mars 1968 demonstrerade studenter på gatorna i Warszawa och Krakow, inspirerade av den s.k. "Pragvåren". ORMO:s eller den s.k. "arbetarmilisens" våldsamt överdrivna reaktion förvärrade läget för myndigheterna. Sedan två studenter med avvikande åsikter, Adam Michnik och Henryk Szlajter, avstängts från universitetet i Warszawa kom det till ett tre dagars upplopp i staden. Demonstrationerna följdes av två veckors sit-ins. PZPR:s förste sekreterare påstod att anstiftarna av demonstrationerna var två "bankrutta" politiker som tidigare petats för sin "uttalade liberalism".

Studenterna riktade också sina attacker mot den "anti-sionistiska" kampanjen, som i själva verket var en anti-judisk och anti-intellektuell kampanj. Som väntat skylldes upploppen på "sionistiska agenter" och en pogrom mot de ca 25000 kvarvarande polska judarna blev följden. Strax därefter flydde ungefär hälften av dem till utlandet. Ett offer för utrensningarna, Zygmund Bauman, hävdade att den anti-judiska kampanjen - som hade "inspirerats från högre ort" - måste betraktas som en "destruktiv, nationalistiskt färgad kampanj som inte har att göra med något judeproblem". Åter arresterades många av regeringens opponenter. Bland de gripna befann sig Michnik och Szlajter, liksom Kuron och Modzelewski, vilka nyss suttit av sina tidigare straff. Kuron och Modzelewski ställdes inför rätta den 3 januari 1969. De anklagades för att ha dragit igång en organisation med syfte att anstifta demonstrationer, för att själva ha anstiftat demonstrationer (de i mars 1968) och för att ha mottagit en stencilapparat av Fjärde Internationalens sekretariat. Än en gång satt de bakom galler. Den 8 februari. Ställdes Michnik och Szlajter jämte Sabara Tourncsyk och Victor Gorecki inför rätta anklagade för att ha deltagit i illegala aktiviteter och lämnat uppgifter till Fjärde Internationalen. Den senare åtalspunkten ströks emellertid. Michnik dömdes till 3 år, Szlajter till 2 år och Gorecki till 20 månaders fängelse. Andra kritiker av regeringen fick avhyvlingar i partipressen, berövades sitt medlemskap i partiet och förbjöds att i fortsättningen publicera något i offentliga organ.

Pris- och lönereformer = ökad utsvettning

Missnöjet inom arbetarklassen hade ackumulerats och fått näring under mer än ett år före upploppen i december 1970. Utländska korrespondenter rapporterade att Polens ekonomi befann sig vid "avgrundens rand" och hade gjort så under hela 1970.

De .konservativa stalinisterna hade tvingats tillåta "progressiva" ekonomer att förbereda en begränsad reformering av den rigida övercentraliserade ekonomin. Ett mindre antal statliga företag hade redan 1969 plockats ut för att testa en ny lönepolitik och nya produktionsmetoder. Men få av arbetarna begrep sig på det nya systemet och ett avsevärt missnöje var för handen, vilket tog sig uttryck i spontana strejker och smärre protestyttringar.

Bränslekostnaderna steg under året och regeringen tillkännagav att hyrorna (som var jämförelsevis låga) skulle fördubblas i januari 1971. Vidare höjdes lönerna för armen, milisen och säkerhetspolisen. Under sommarmånaderna var mer än 200000 rapporterade arbetslösa.

Under sommaren mottog PZPR-ledningen många interna rapporter om livsmedelsbrist på olika håll i landet. Arbetare demonstrerade i den schlesiska staden Katowice. Kolgruvearbetarna drev igenom högre köttransoner efter underjordiska sittstrejker. Arbetsnedläggelser kom också till stånd vid de polska Fiat-verkstäderna och vid armaturfabriken Rosa Luxemburg i Warszawa. Därför uppsköt regeringen tillkännagivandet av prishöjningen på livsmedel.

I slutet av november besökte Gomulka staden Zabrze i Schlesien. I ett tal till gruvarbetarna antydde han att prishöjningar var att vänta. Han dröjde länge vid köttproblemet. "En minskning av tillgången på kött på marknaden har kunnat konstateras", medgav han. Svårigheterna var, som han uttryckte det, "akuta", Köttillgången var inte ens 50% av vad den borde vara enligt målsättningen för produktionsplanen. Detta berodde bl.a. på exportåtaganden gentemot Storbritannien. och andra västländer. De åtgärder som regeringen vidtagit för att 'förbättra läget skulle göra verkan först efter en .tid, enligt Gomulka. Fram tilldess måste efterfrågan balanseras mot tillgången.

I Zabrze är det möjligt att arbetarna blev förvarnade. De blev det definitivt inte i Gdansk. Söndagen den 13 december publicerades en officiell kungörelse i landets alla tidningar om omedelbara prishöjningar på 46 olika matvaror och på bränslen, jämte prissänkningar på 40 varaktiga konsumtionsvaror. Det tillkännagavs också att det nya lönesystemet fr.o.m. 1/1-71 skulle frysa alla löner under ett år framåt. Dekretet innebar bl.a. att priset på mjölk höjdes med 8%, fisk 11%, socker 14,2%, mjöl 16%, kött 17,6%, sylt 36,8% och kaffe 92%. Priserna på koks och kol höjdes med mellan 10% och 20%, beroende på kvalitén. Priset på TV-apparater, kylskåp, tvättmaskiner och andra varaktiga konsumtionsvaror sänktes med mellan 15% och 30%. Två år tidigare hade köttpriserna stigit med mellan 20% och 40%. Priset på frukt och grönsaker steg också och vissa importerade matvaror, som citrusfrukter, choklad och kakao, var nästan omöjligt att få tag på. För kaffe betalades mer än 800 zlotys/kg på svarta börsen.

Reaktionerna på kungörelsen lät inte vänta på sig. Eftersom den kom som den gjorde - strax före jul - blev den droppen som fick bägaren att rinna över för genomsnittspolacken. De lysande psykologer i maktens korridorer som trodde de valt det rätta ögonblicket, har bara sig själva. att skylla för den fortsatta händelseutvecklingen.

Strejk!

Det. var.ingen.tillfällighet att första akten utspelades på Leninvarvet i Gdansk, på morgonen den 14 december. Företagsledningen hade vägrat tillmötesgå arbetarnas krav på att ett nyligen introducerat lönesystem skulle slopas .Föregående lördag hade Stanislaw Kociolek (vice premiärminister, tidigare ledande partiboss i regionen) oväntat dykt upp i staden. Varvsarbetarna hoppades att han hade kommit för att medla, men - vilket meddelades i pressen nästa dag - syftet med besöket var ett annat: han hade kommit för att diskutera problem i samband med prishöjningarna, vilka skulle tillkännages samma kväll.

På måndagsmorgonen hade Kociolek försvunnit och befann sig på väg till Warszawa. Om lönesystemets vara eller icke vara blev det inget sagt. Arbetarna hade fått nog. De lade ner verktygen - med undantag för ett antal kättingar och blystänger - och marscherade med sina representanter (som nu förvandlats till en strejkkommitté) mot PZPR-högkvarteret i Gdansk. Det var en tyst, nästan dyster kolonn på flera tusen arbetare som drog iväg genom staden. Tåget blev livligare sedan studenter och husmödrar strömmat till. Man började sjunga Internationalen. Innan kolonnen nått partihögkvarteret vek den av mot den lokala milisens byggnad, där polisen kunde hålla massan. från sig enbart genom ett besinningslöst skjutande rakt in i folkhopen. Milisen var avsevärt underlägsen i antal tills förstärkningar anlände och lyckades driva tillbaka demonstranterna. Då riktade man istället sina angrepp mot PZPR-högkvarteret och mot järnvägsstationen, som sattes i brand. Demonstranter kom i slagsmål med brandmän som försökte släcka elden. Striderna utvecklades snabbt till rena fältslag över hela Gdansk. Striderna varade i över två dagar.

På tisdagen spred sig strejkrörelsen och den allmänna oron tillgrannstäderna Gdynia och Sopot, med en sammanlagd befolkning på över 600 000 invånare. På onsdagsmorgonen var hamnen i Szczecin, 20 mil längre västerut, i fullt uppror.

Mötesförbud infördes, liksom utegångsförbud mellan skymning och gryning. På onsdagen rullade stridsvagnar in i Gdansk och besatte strategiska positioner. Den lokala radiostationen instruerade Polen att bruka sina vapen "i självförsvar" vid "fortsatta attacker mot myndigheterna". Under hela den aktuella perioden var alla förbindelser med övriga Polen brutna. En första rapport förmälde att enbart i Gdansk hade sex människor (arbetare och demonstranter) dödats och omkring 150 milismän skadats (av uppgiften att döma hade man ingen klar bild över antalet skadade demonstranter). Ett antal regeringstjänstemän i staden "hade mördats". Även under onsdagen tillkännagav regeringen inför nationen att den skulle agera med all fasthet och beslutsamhet mot dem som "stör den allmänna ordningen" och mot alla "statsfientliga handlingar". Oroligheterna skylldes på "äventyrliga element". Stanislaw Kociolek utlovade skyndsamt väsentliga löneökningar för varvsarbetarna under 1971. Det dröjde ända till torsdagen innan parti och regering verkligen började söka förklara - och bortförklara - situationen för den polska allmänheten. Via televisionen i Warszawa utgick en allmän order till polis och militär att öppna eld mot upprorsmän som gick till angrepp mot människor och byggnader. Enligt TV-meddelandet var regeringen besluten att använda sig av alla konstitutionella medel, "inklusive vapen makt", mot personer som "begår våldshandlingar" och hotade "medborgares liv och säkerhet", som "plundrade och förstörde egendom" och "allmänna inrättningar". Det sades vidare att hela befolkningen hade att rätta sig efter och lyda de förordningar som, urfärdats av statliga organ för att upprätthålla den allmänna ordningen. Undantagstillstånd proklamerades.

Efter meddelandet talade Polens premiärminister Cyrankiewicz. Han yttrade: "vårt förflutna är fyllt av hjältemod och ära, men också av katastrofer och dåligt övertänkta beslut" … "Statens existens står på spel". Han medgav att mer än ett dussin människor dödats och hundratals skadats under tre dygns sammandrabbningar i Gdansk och andra östersjöstäder. Många allmänna byggnader hade bränts ner och demolerats, butiker plundrats och lagen överträtts. Han medgav att "tragiska sammanstötningar förekommit. varvid de styrkor som upprätthöll ordningen tvingats göra bruk av vapnen" … "Detta är de tragiska konsekvenserna av bristande reson, förståelse och ansvarskänsla hos dem som övergav sina arbetsplatser för att dra ut på gatorna och därmed ge äventyrare en chans att inleda plundring, vandalism och mord. Fientliga krafter söker skapa härdar av anarki för att störa den normala arbetsrytmen och desorganisera landets sociala liv". Sedan kom premiärministern in på det nyligen ingångna avtalet med Västtyskland om Polens gränser: "Överenskommelsen har mottagits med tillfredsställelse i hela nationen. Må detta ihågkommas av invånarna i Gdansk, Gdynia, Szczecin och i Polens alla västliga områden" (5).

Samma dag stod följande att läsa i Trybuna Ludu, riksorgan för PZPR: "Varvet i Gdansk har svåra problem i samband med övergången till en bättre arbetsorganisation och modernisering av företaget. Dessa problem måste tas upp tillsammans med personalen och lösas på lämpligaste sätt. De har nyligen varit diskussionsämne på varvet, och är så fortfarande; Men istället för att lugnt och på ett affärsmässigt sätt gå igenom problemen. vid möten på själva varvet, kunde inte vissa delar av personalen motstå de oansvariga uppmaningarna att lägga ner arbetet och dra ut på gatorna. För att ytterligare förvärra situationen drog anstiftarna nytta av de prisjusteringar som introducerats för några dagar sedan. Dessa justeringar var. helt oundvikliga. De var nödvändiga för landets ekonomiska utveckling" ..."Anarkin måste få ett slut. Normala sociala- och arbetsförhållanden måste upprättas. De som gjort sig skyldiga till rån och mordbrand måste straffas."

Trybuna Ludu fortsatte med att uppmana varvsarbetarna att "återgå till arbetet så fort som möjligt" och ta igen det produktionsbortfall som strejken orsakat. Samma dag som Trybuna Ludus vädjan publicerades gick emellertid arbetarna vid dieselmotorverkstäderna Cegielski i Poznan i strejk, liksom arbetarna vid bilmonteringsfabriken i Zeran och vissa kolgruvearbetare Schlesien. Radio Szczecin rapporterade vid ett flertal tillfällen att situationen i hamnen varit "katastrofal" och att "banditelement" satt eld på byggnader, plundrat affärer och annan allmän egendom, men att förhållandena i hamnen nu var "nästan" som vanligt.

"Ner med den röda bourgeoisien!"

På tisdagen var läget spänt i Krakow och Wroklaw, där folk hade samlats i grupper på gator och torg. Milisen spärrade snabbt av de oroliga områdena. Flyget från Warszawa till Poznan och Krakow inställdes tillfälligt och inga telefonsamtal till Katowice expedierades. Emellertid påstod radio Warszawa att "ordningen var återställd" i Gdansk. Detsamma påstods om Szczecin, men utegångsförbudet var fortfarande i kraft. På torsdagen återvände Kociolek till Gdansk där han framträdde i den lokala televisionen. Arbetarna hade framfört en mängd krav, sa han, en del av dem i "ultimativ form" och de flesta av dessa krav var "omöjliga att uppfylla".

Fredagsnumret av Glos Pracy (fackföreningsorgan) snyftade: "De senaste dagarnas smärtfyllda och tragiska händelser skapar förstämning och oro. De har resulterat i både personliga tragedier och stora materiella förluster för hela befolkningen. Äventyrligheten triumferade över besinningen"..."Bråkmakare som dolt sig bakom arbetarklassen har begått våldshandlingar och brutit mot den allmänna ordningen". Samma dag kommenterade Trybuna Ludu: "Händelserna vid kusten bevisar att arbetsnedläggelser och gatudemonstrationer skadar statens grundläggande intressen och hotar oss med följder som inte går att uppskatta".

I Polen är lördag arbetsdag lika mycket som resten av veckan. Men många arbetare, speciellt i Szczecin, uteblev från sina arbeten. Enligt lokalradion förekom "arbetsstörningar vid vissa industrier, inklusive varvet". Demonstrationer och smärre sammanstötningar mellan arbetare och milis förekom i den lilla staden Elblag. I Warszawa rapporterade företagsledare om fall av maskning i ett antal fabriker. Enheter ur ORMO skickades in i vissa industrier, inklusive Fiat-fabriken, ett stålverk och Trybuna Ludus tryckeri. Slagord började uppenbara sig på väggarna i huvudstaden, däribland "Ner med den röda bourgeoisien" Radio Warszawa rapporterade att julkommersen var i full gång! I en annan sändning berättade kommentatorn: "Uttrycket 'huliganism' passar som beskrivning på vad som har hänt, men att enbart använda ett sådant ord vore att ge en alltför enkel bild". Utländska observatörer började vid veckoslutet notera att den ursprungliga linjen om att upploppen var ett verk av "huliganer" och "anarkister" hade mjukats upp en aning. Ungefär samtidigt fanns det tecken på att den öppna konfrontationen började ebba ut.

Regeringstjänstemäns och politikers officiella uttalanden var mindre inflammerade och mera lugnande. Väg- och järnvägsförbindelser med Gdansk öppnades åter, men ännu på söndagen var alla förbindelser med Szczecin avbrutna. Rent allmänt var den politiska aktiviteten intensiv i Polen. För första gången på årtionden framförde arbetarna öppet sina krav på lönehöjningar och fullständig revidering av det nya lönesystemet. Trybuna Ludu skrev: "Vi måste och vi skall diskutera de frågor och t.o.m. konflikter, som aktualiserats och uppstått som en följd av det faktum att vår ekonomi kommit in i ett nytt utvecklingsskede", och den andra dagliga Warszawatidningen, Zycic Warzawy, menade att det var en medborgerlig och politisk plikt att starta en "dialog om de frågor som uppstått och som nu antagit en sådan smärtsam karaktär". Då exploderar en ny politisk bomb.

Allt lugnt i östersjöhamnarna

Vid ett extrainkallat möte med PZPR:s centralkommitté på söndagen avgick Gomulka som partiets generalsekreterare, och ersattes av den fd gruvarbetarledaren och förstesekreteraren i Schlesiens PZPR-distrikt Edward Gierek. Vidare avsattes fyra andra medlemmar av den tolv man starka politbyrån, nämligen Marian Spychalski, som fungerade som statsöverhuvud, Zenon Kliszko, chefsideolog och byråsekreterare, Boleshaw Jaszczuk, det ekonomiska snille som introducerade de nya livsmedelspriserna, samt partiorganisatören Ryszard Strzeleki. Mieczslaw Moczar med förflutet i säkerhetspolisen upptogs i politbyrån. Kociolek likaså.

På kvällen höll Gierek tal i TV och rekapitulerade den senaste tidens händelser och försökte t.o.m. ge en tillfredsställande förklaring till det inträffade: "Kuststäderna Gdansk, Gdynia, Szcecin och Elblag blev scenen för demonstrationer, oroligheter och sammanstötningar på gatorna. Människor har dödats. Alla upplever vi denna tragedi"... "Dessa händelser påminner oss på ett smärtsamt sätt om nödvändigheten av att partiet bibehåller sitt nära band med arbetarklassen och nationen som helhet". Vidare måste regeringen alltid konsultera arbetarklassen och intelligentian "av respekt för principen om kollektivt beslutsfattande och demokrati". Centralkommittén hade därför beordrat politbyrån att "inom de närmaste dagarna undersöka möjligheterna att förbättra situationen för de familjer som lever på de lägsta inkomsterna, som ofta är barnrika och vars ekonomiska ställning försämras av det. nyligen införda prissystemet"..."Det finns", fortsatte han, "många andra företeelser som inte är till gagn för arbetarklassen och som måste förändras. Hit hör de "arbetande kvinnornas situation, bostadsproblemet och ungdomsproblemet". Gierek utlovade att den fastslagna ekonomiska planen för 1971 och de följande åren skulle tas upp till omprövning.

Varvsarbetarna i Szczecin .samtyckte till att återgå till arbetet på måndag morgon, och i Gdansk och Gdynia rapporterades ca 80% vara tillbaka på sina arbeten, på måndagen. Leonid Bresjnev skickade ett telegram till Gierek där han beskrevs som "en verklig vän till Sovjetunionen" - i den händelse någon inbillat sig motsatsen.

På torsdag morgon sammanträdde Polska Folkrepublikens Ministerråd. Undantagstillståndet upphävdes, liksom de speciella befogenheter som föregående vecka givit milis, arme och säkerhetspolis rätt att använda vapenmakt mot strejkande, upprorsmakare och plundrare. Samma dag drog den polska pressen igång en kampanj mot Gomulka. Zycic Warszawy, Warszawas största dagliga tidning. skrev att orsaken till den "djupa kris" som landet befann sig i var att "dialogen mellan ledningen och folket hade brutits och ersatts av ensidiga order, som ofta utfärdats aven begränsad krets. Dessa beslut presenterades för nationen på ett sätt som ledde till allvarliga misstag, även om de i sak var korrekta"..."Det polska samhället har länge väntat på att förtroendeklyftan mellan nationen och partiet skulle överbryggas, på att dialogen skulle återupptas och statsmaskineriet skulle effektiviseras, så att den på ett bättre sätt skulle tjäna nationen"..."De förändringar som ägt rum de senaste dagarna har givit oss en ny chans. Det nya ledarskapet, nationen och var och en av oss har fått denna möjlighet. Men ingenting händer av sig själv. Partiets och administrationens styrelse- och funktionssätt måste förändras i Warszawa, ute i regionerna, i distrikten och i landsortssamhällena. Vi måste erkänna att godtycke och självsvåldighet var ofta förekommande. Den senaste tidens tragiska händelser, som hade sin grund i missnöje inom arbetarklassen, kom som en allvarlig varning inför framtiden. Långtgående, bindande och genomgripande slutsatser kommer att dras av detta. Förändringarna skall bli bestående, men de kan inte ske över en natt".. ."Ytterligare ekonomiska förändringar, som kan innebära en allmän förbättring av landets situation, kommer att ta än längre tid i anspråk".

Dagen innan julafton, på onsdagen, bildades en "ny" regering. Marian Spychalski ersattes på posten som statsöverhuvud av Josef Cyrankiewicz. Den senare hade tidigare innehaft posten som premiärminister, vilken nu tilldelades Piotr Jaroszewicz - som förut var vice premiärminister. Ännu en palatsrevolution. Jaroszewicz tillkännagav att "Vi anser det nödvändigt att regeringen utfärdar en resolution om allmänt prisstopp på livsmedel under en tvåårsperiod, med undantag för varor av säsongskaraktär. Beträffande industrivaror så skall priserna gradvis reduceras i takt med produktionsökningen och den fortsatta minskningen av tillverkningskostnaderna". Men det tvååriga prisstoppet var inte den eftergift som det först kunde tyckas. Resolutionen innebar nämligen att den prissättning som infördes i början av december och som varit upprorets tändande gnista skulle kvarstå. Utegångsförbudet i Szcecin mellan skymning och gryning upphävdes.

"Lugn och besinning"

Efter jul utbredde sig ett märkvärdigt lugn över hela Polen. Det var dock av begränsad varaktighet. Vid december månads slut återupptog pressen sina "analyser" av det inträffade - och fann ett korn av sanning här och där. Den 30 december kommenterade tidskriften Polityka att "Om än det finns olika grader av ansvar, så är partiet huvudansvarigt för de företeelser som orsakade de tragiska händelserna. De stagnerande sektorerna av ekonomin tillväxte. Propagandans bild av situationen var långtifrån sann. En sådan praktik sanktionerade dubbeltänkandets farliga sociala fenomen - att ha en standardbild utåt och en annan för privat bruk och för nära vänner"... "Naturligtvis var inte gatan det rätta politiska forumet, men vi måste erkänna att arbetarnas medvetna aktivitet inte lämnade mycket rum över åt fientliga och asociala element". Demonstrationerna, strejkerna och den allmänna oron var "en varningssignal, som indikerade att sjukdomen fortfarande består i den politiska och sociala organismen".

Den 5 januari 1971 rapporterade de polska tidningarna att PZPR:s centralkommitté snart skulle sammanträda för att, som Trybuna Ludu uttryckte det, "...göra en detaljerad omvärdering av händelserna i december och av den senaste femårsplanens resultat". En annan tidning, Trybuna Mazowiecka, hävdade att "Bristen på samråd mellan arbetarklassen och partiledningen var en klar avvikelse från Lenins principer om partilive". Tidningen erkände vidare att beslutet att höja livsmedelspriserna med i genomsnitt 20% strax före jul var "droppen som kom bägaren att rinna över", "detonatorn som orsakade explosionen".

Men arbetarnas kamp var långt ifrån avblåst. Måndagen den 11 januari stod en grupp varvsarbetare t Szczecin i begrepp att strejka. En medlem av PZPR:s politbyrå, Jan Szyaik, rapporterade strejkförsöket vid ett plenarsammanträde samma dag vid Szczecins partisektion (detta enligt tidningen Glos Szczecinski). Szyaik meddelade att strejkförsöket gjorts av en liten grupp arbetare vid första skiftet i Adam Warskivarvet. De hade, påstod han, sökt övertala andra arbetare att gå i strejk men utan att röna någon framgång. Deras misslyckande var ett tecken på de polska arbetarnas lugn och besinning, avslutade Szyaik. Denna förtröstansfulla bild motsvarade emellertid inte verkligheten. Andra observatörer noterade bestående motsättningar och en allmän otillfredsställelse bland varvsarbetarna i Szczecin och Gdansk. Vid samma plenarsammanträde godkändes Antoni Walaszeks avskedsansökan som generalsekreterare i den lokala PZPR-sektionen. Detta på grund av de svårigheter han upplevt i utövandet av sitt ämbete. Tisdagen den 14 januari iscensatte ett antal arbetare i Elbla några smärre strejker. På lördagen strejkade mellan 3000 (den officiella siffran) och 6000 arbetare i Gdansk, och på måndagsmorgonen gick åter 3000 ut i strejk. I över en timme stod de samlade framför förvaltningskontoret på Leninvarvet. De hade gjort upp en lista, som innehöll krav på nya fackföreningsval, att de arbetare, som arresterats under upploppen i december - enligt uppgift mer än 200 - skulle frisläppas, att pressen skulle ha större frihet att rapportera orättvisor och godtycke, samt att general Moczar (chefen för säkerhetspolisen) och Stanislaw Kociolek (tidigare högsta hönset i Gdansks PZPRsektion) skulle avlägsnas ut politbyrån. Arbetarna krävde också att Gierek skulle besöka varvet. Sedan kravlistan överlämnats återgick man till arbetet. Efter denna manifestation erkände en lokal PZPR-talesman, Stanislaw Celichowski, att arbetarna inte var nöjda med Kocioleks och Giereks ansträngningar. Han tillade att arbetarna framfört så många krav att "det skull e ta en hel regeringssession att behandla dem". Dessutom antydde Celichowski att myndigheterna kanske åter skulle komma att ta till hårdhandskarna mot arbetarna. "Vi måste ställa oss frågan", yttrade han, "hur länge regeringen kan fortsätta att vara hotad. Varje dag kommer nya krav, och där de tidigare ledarna sa att det inte fanns några pengar, har Gierek funnit pengar till de lägst betalda, men olyckligtvis "tror vissa individer att de kan få ännu mer bara genom att trycka på hårdare". I en sändning i Gdanskradion klagade en arbetare från "maskinverkstäderna i Oliwa över ojämlikheten mellan de vanliga arbetarna och byråkraterna. Han sa: "Vi ser det varje dag i sättet på vilket arbetarna behandlas, i relationerna mellan de vanliga arbetarna och direktörerna". En arbetare på Leninvarvet klagade över den föråldrade maskinparken - vissa maskiner var från 1939. Och vad de nya sovjetiska maskinerna beträffade, så var det alltför vanligt förekommande att de var klart olämpliga för den uppgift de var avsedda för.

Hur många huvuden har en hydra?

Ett flertal strejker utbröt i Gdansk under onsdagen den 20 januari. Spårvägs- och busspersonal lade ner arbetet rör att delta i en massdemonstration. Förvaltningen för de offentliga kommunikationerna tillstod att arbetarna lagt fram flera krav om högre löner, bättre arbetsförhållanden i allmänhet och bättre arbetsskydd i synnerhet. De skanderade slagord som innehöll krav på lönekompensationer för de höjda livsmedelspriserna. Mötet var ändå mycket stillsammare än ett sammanträffande mellan arbetarnas representanter och förvaltningen föregående dag.

Även vid varvet i Gdansk förekom massmöten, enligt uppgift avhållna i avsikt att välja arbetarråd. På fredagen var åter alla varvsarbetare i Szczecin ute i strejk. Än en gång krävde arbetarna löneförhöjningar och förändringar av politisk art i Polen. Trybuna Ludi anklagade "vissa personer" för att söka skapa "anarki". Tidningen krävde ökad repression mot strejkande och demonstranter.

Med anledning av de nya oroligheterna längs/östersjökusten besökte Gierek Gdansk på måndagen "för att lyssna på klagomålen" från varvsarbetarna. Under sitt besök sammanträffade Gierek med ca 300 arbetare från Gdansk. Gdynia och Sopot. Gierek kom just från Szczecin, där han, lyckats övertala 10 000 varvsarbetare att återgå till arbetet. Dessa hade strejkat. sedan fredagen. Transportarbetare hade förenat sig med dem under lördagen och söndagen. Också de krävde högre löner och politiska förändringar, närmare bestämt vad gällde regeringens sammansättning. På tisdagen återgick arbetarna i Gdansk till sina arbetsplatser, varpå Gierek återvände till Warszawa och framförde en allmän vädjan till de polska arbetarna att arbeta hårdare. Regeringen avslöjade att den avsåg att uppskjuta "minst ett år" införandet av det "impopulära bonussystemet", som hade varit en av anledningarna till de senaste veckornas oroligheter. Den 27 januari bytte PZPR-kommittén på Leninvarvet ut sin generalsekreterare och sex andra ledande byråkrater.

Men det var inte bara i Gdansk som huvudena - än en gång - rullade inom det Förenade (!) Arbetarpartiet. Motsättningar inom den högsta ledningen hade framtvingat ett uppskjutande av centralkommitténs sammanträde som skulle ha hållits i slutet av januari och början av februari. Enligt rykten som cirkulerade var det fråga om en konflikt mellan Moczar och Gierek. Många hade krävt Moczars avgång. En stor del av skulden för dödsskjutningarna i december lades på honom. Under centralkornmittens plenarmöte angreps partiets ekonomiska "specialist" Boleshaw Jaszczuk för att ha begått allvarliga missgrepp. På samma sätt uteslöts Gomulka ur centralkommittén. med anledning av vad Gierek betecknade som "allvarliga misstag". Dessa misstag inkluderade en "försvagning av partiets band med folket", en felaktig utveckling av landets ekonomi och framskapandet aven politisk kris genom prishöjningarna på livsmedel.

Partiideologen Zenon Kliszko avlägsnades också, då han gjort "partiet avsevärd skada genom sitt sätt att handha kaderpolitiken. Under decemberhändelserna visade han bristande verklighetssinne och handlade oansvarigt, vilket bidrog till att förvärra situationen i Gdansk, Gdynia och Szczecin". Han beskylldes också för att ha beordrat användandet av vapenmakt mot de strejkande. Ett antal andra medlemmar, däribland fackföreningsledaren Ignacy Logs-Sowinski, avgick på egen begäran. Allt som allt avlägsnades eller avgick frivilligt sju medlemmar av kommittén. När detta skrives (1971) har centralkommittén endast 10 medlemmar, och den förväntas inte bli utökad förrän vid nästa partikongress. Oturligt nog har Moczar hamnat på en andraplats i hierarkin efter Gierek. Han är ansvarig för armen. den inre säkerheten och för Hälsovårdsministeriet. Dessutom har en av hans handgångna män, Stefan Syowski, kontroll över press, information, kultur och ungdomspolitiken. Efter centralkommitténs sammanträde utlovade Gierek "ett bättre liv" för det polska folket. Han nämnde hårt arbete, strängare disciplin, moderniserad förvaltning och förbättrade levnadsförhållanden - i nu nämnd ordning.

Under andra veckan i februari förflyttade sig oroligheterna söderut - till Lodz. Fredagen den 12 strejkade arbetare vid sju textilfabriker för högre löner. De flesta var kvinnor. På grund av situationens allvar skyndade premiärministern Jaroszewicz till staden, och på söndagen sammanträffade han med arbetarnas ombud som var församlade i operahuset. Regeringen kunde inte höja lönerna mer än vad som fastställts dagen innan i sejm, sa premiärministern. Dessa höjningar uppgick till ca 4,2%. "Det är nödvändigt", fortsatte han, "att alla inser att ytterligare ökning av lönekostnaderna och en ökad konsumtion skulle innebära att man slog in på den ekonomiska äventyrspolitikens väg och försämrade marknadsbalansen". Hälsovården skulle förbättras genom ett anslag på ytterligare 162 miljoner zlotys, ca 500 miljoner zlotys skulle gå till socialförsäkringar och mindre summor till handikappade och fritidsanläggningar. Dessa resurser skulle tas från en utökade industriproduktion och en ökning av skatten på privat affärsverksamhet.

Eftar detta möte återvände Jaroswicz till Warszawa. Följande kväll kom ännu en överraskning, och denna gången av högst populärt slag för de polska massornas vidkommamde.

Arbågsrum…

Vid kvällens nyhetssändning på TV uppträdde Jaroszewicz och gjorde ett kort tillkännagivande, enligt vilket regeringen och PZPR:s politbyrå enats om att fr.o.m. den 9:e mars slopa de prishöjningar som införts i december. Denna åtgärd hade möjliggjorts genom att Sovjetunionen ställt krediter till förfogande några dagar tidigare. "Den direkta orsaken till arbetarklassens missnöje har nu undanröjts", fortsatte Jaroszwicz, "och regeringen kommer att intensifiera sina ansträngningar att förbättra det arbetande folkets vinkor".

Men krediterna från Sovjet utgjorde bara en tillfällig lösning. Priserna kunde bara hållas nere på den tidigare nivån under förutsättning att produktionen ökade. "De beslut som tagits kräver utökade livsmedelsleveranser, utnyttjandet av alla reserver inom jordbruket och framförallt en utökning av kreatursstammen och exportökning för att täcka den ökade importen av livsmedel". Efter premiärministerns tillkännagivande höll de strejkandes delegater i Lodz ett midnattsmöte, vid vilket man beslöt att återgå till arbetet på tisdagsmorgonen. Nästan samtliga arbetare återgick. Under den påföljande veckans lopp avgick eller ersattes mänga ledande byråkrater. Gierek fortsatte fara land och rike runt och sammanträffa med arbetare och partimän. En hel del ommöbleringar ägde rum också i fackföreningsledningen. I slutet av februari rapporterade Radio Warszawa att de fackliga organisationerna "genomgått en förtroendekris, dä arbetarnas protestyttringar avslöjat felaktigheter, svagheter och misslyckanden när det gällde att försvara arbetarnas intressen". Enligt fackföreningstidningen Glos Pracy var oron ett uttryck för ett bristande förtroende för och en kritik av fackföreningarna. Den 1.a mars trädde prissänkningarna i kraft. Priserna på varaktiga konsumtionsvaror som TV-apparater, kylskåp och tvättmaskiner - som hade sänkts i december - blev oförändrade. Den ekonomiska tidskriften Zycic Gospodarcze skrev att resultatet av reallöneökningarna skulle medföra en höjning med 7% för de personliga inkomsterna, inom vissa områden ännu mer. Som t.ex. i Lodz där genomsnittslönen var låg p.g.a. den stora andelen kvinnlig arbetskraft (inga lika löner här inte!). Ärkebiskopen i den romersk-katolska kyrkan sade sig hoppas på en återgång till normala relationer mellan kyrkan och stat/parti. Gierek verkade också angelägen om en bättre "förståelse" mellan myndigheterna och kyrkan. Allt skulle vara den bästa av alla (polska) världar om bara arbetarna lade sitt öde i sina nya "ledares" och Guds händer…

...men inte tillräckligt

Vad har då slutligen de polska arbetarna uppnått med sin kamp under december 1970 och de två första månaderna 1971? De har vunnit en serie slag mot sin arbetsköpare, den polska staten, de har störtat en regering men utan att avskaffa regeringsinstitutionen som sådan (vilket inte heller var deras avsikt), de har fått ett monopolistiskt och monolitiskt parti på knä, de har, åtminstone för en tid, avvärjt en standardsänkning och istället lyckats uppnå en bättre materiell position, och de har åstadkommit en viss "liberalisering", tillförsäkrat sig ett större mått av social och personlig frihet - liksom ett större manöverutrymme för fortsatt kamp mot exploatering och löneslaveri. Men de har ännu inte vunnit kriget - kriget mot den polska statsbyråkratin. Slutstriden kommer inte att utkämpas förrän de polska arbetarna befriat sig från sitt falska medvetande; föreställningen att det finns en "dålig husbonde" och en "bra husbonde", som en varvsarbetare från Szczecin så beklämmande uttryckte det i en TV-intervju. Verklig arbetarmakt är och förblir ett samhälle utan husbonde - varken "bra" eller "dålig".

FOTNÖTTER:

(1) En roll som dock PKP(m-l)" en illegal, stalinistisk gruppering också reser anspråk på. Det tycks inte finnas någon minimigräns hur obetydlig en organisation kan vara och ändå kalla sig "det kommunistiska partiet", i bestämd form singularis.

(2) Dessa "Heimvertriebene" ("de från sina hem fördrivna") utgör fortfarande en mycket livaktig och starkt reaktionär på tryckningsgrupp i dagens Västtyskland.

(3) Med "trädgårdsmästare" avser vi här ägare av handelsträdgårdar.

(4) Bulgarien är det enda östeuropeiska land där anarkismen någonsin haft ett starkt fäste.

(5) Cyrankiewicz syftade på att dessa områden tidigare tillhörde Tyskland.