ARBETARMAKT 1978 #1

1) Lönenedpressningen kallas i förslaget "kapitalbildning". Denna ska ske genom att arbetarna avstår 3% av "det tillgängliga löneutrymmet" - 6 miljarder per år till tre slags fonder: en riksomfattande fond med majoritet för "samhällsrepresentanter", en riksomfattande fond med "löntagarrepresentanter" - d v s fackföreningsfolk, och 24 länsfonder med representanter från länsstyrelsen.

2) "Makten" i företagen ska arbetarna erhålla genom att 20% av vinsten i företag med mer än 500 anställda avsätts till "löntagarna" - d v s facket - i form av aktier. Dock ska högst 20% av aktierna kunna tillfalla det lokala facket på företaget, resten ska förvaltas av ett regionalt "löntagarnas representantskap" valda genom facket.

MAKTEN INTE I BOLAGSSTYRELSEN

I Aftonbladet kunde vi dagarna innan fondförslaget presenterades läsa om "makthavarna i svenskt näringsliv". Ett antal miljonärer presenterades med bild och uppgift om förmögenhet. Aftonbladet gör sig

till tolk för en närmast 20-talsmässig uppfattning om kapitalismen. Det är männen med de höga cylinderhattarna som är våra ekonomiska makthavare. En samling Joakim-von-Anka-typer.

I själva verket är det mera i undantagsfall som företagens formella ägare, egendomsinnehavarna, sitter inne med beslutandemakten. Det främsta undantaget härvidlag är också lika med vår främste kapitalist, Marcus Wallenberg.

Den tredje generationens kupongklippare nöjer sig vanligtvis med att se sina arbetsfria aktieinkomster strömma in. Även om de uppenbarar sig på en aktiestämma då och då, låter dom utan större protester en anställd direktion med en likaledes anställd verkställande direktör i spetsen stå för den verkliga ekonomiska makten i företaget.

Makt är nämligen något mycket reellt. Ett aktiebrev garanterar i sig ingen makt. Makt är en effektiv förmåga att fatta beslut och få besluten verkställda. På den punkten har Vol- vos VD Per Gyllenhammar oerhört mycket större makt än Volvos störste aktieägare.

Det är kapitalet som styr samhället. Det är profit/vinstmöjligheterna som styr produktionen. Detta oavsett om det är en tvättäkta kapitalist som Wallenberg, en formellt anställd som Engellau, en eller flera fackrepresentanter eller rentav arbetarna själva som sitter i företagens ledning. Volvo kommer att konkurrera med Saab eller General Motors oavsett vem som sitter i bolagsstyrelserna; de mest effektiva företagen kommer att gå segrande ur striden.

KONSTEN ATT SÄNKA LÖNER

Att förslaget om löntagarfonder ändå kommer upp, har dock sina randiga skäl. Det främsta skälet är lönsamheten. För att klara sig i den internationella konkurrensen måste profiterna hållas uppe på en högre nivå än konkurrenternas. Dels för att kapital strömmar till de företag som har störst avkastning på insatt kapital, dels för att i den aktuella överproduktionskrisen kunna pressa priserna under konkurrenternas.

När den tekniska nivån är i stort sett densamma internationellt, blir den enda möjligheten att öka lönsamheten att hålla nere lönekostnderna.

Nu är det ju en gång så, att arbetarna inte är så pigga på att få sina löner sänkta. Det är klart: man kan ju förstås tala vänligt till dem om att "vi sitter ju i samma båt allihop - och måste dra åt svångremmarna" .

Man kan också gå hårt fram, och med gevär och bajonetter tvinga på arbetarna sänkta löner. Men om nu inte arbetarna går på talet om att kapitalister och arbetare har samma intressen, och om gevär och bajonetter skapar allt för mycket "social oro" för att den ska vara riktigt bra, vad gör borgarklassen då? Jo, man utgår från arbetarnas klasskänsla, och försöker inbilla dem att de ska få makten.

SKILLNADERNA

Det tidigare "Meidner-förslaget" hade inte samma konstruktion som det senaste vad gäller överföringen av löner till företagen. Meidner satte sin tillit till att facket skulle kunna övertala arbetarna att hålla igen på lönekraven - på liknande sätt som det fungerat med den "solidariska lönepolitiken". Men folkpartister och centerpartister har inte riktigt samma förtroende för fackets möjligheter idag (och det kanske med rätta!). Till detta kan vi lägga motsättningen mellan fackföreningsbyråkratin och sossebyråkratin. Fackföreningsstrebrarna ser i fonder och bolagsstyrelser sin chans att jobba sig upp. SAP-folket vill då inte bli helt lottlösa heller. Så har vi då fått det senaste förslaget med en årlig konfiskering av lönen med 3% som stoppas i fonder där även sossebyråkrater kan få en plats - tillsammans med hugade folkpartister.

De som känner sig hotade, och har all anledning till det, är de som för närvarande befolkar bolagsstyrelserna. D.v.s. de "tekniker" i företagsekonomi som utbildats på Handelshögskolan och som är anhängare av det "fria näringslivet". Moderata Samlingspartiet är det parti som för deras talan. Men liksom kapitalisterna för länge sedan har lämnat styrelserummen till förmån för de anställda direktörerna, kommer de moderata företagsledarna tvingas välja mellan antingen att sadla om, eller lämna över tömmarna till de nya löntagardirektörerna.

FONDERNA: ETT NÖDVÄNDIGT ONT

Är det då inte bättre i alla fall, att det sitter fackbyråkrater i bolagsstyrelserna än direktörer? Kan ni i FAM inget annat än att kritisera?

Fonderna är bra - för kapitalismen. Men vi åtar oss inte att väga ihop konsekvenserna av lönesänkningar, strukturomvandlingar och de eventuella förbättringar detta leder till för den svenska industrins konkurrensläge, och därmed effekter på sysselsättningen, med konsekvenserna av strukturomvandlingar inom industrin och dess sociala konsekvenser.

Arbetarna på de enskilda företagen kommer inte att få något väsentligt att säga till om, förutom möjligheten att bestämma över vilka arbetare som ska sparkas vid nedläggningar. Det är fackbyråkratin som kommer att få del av den lilla makt som finns att "ta över".

Vi kommunister kommer oförtrutet att kritisera denna "nya" form av kapitalism. Vi kommer att fortsätta att arbeta för den verkliga arbetarmakten, där arbetarna tar över alla företag genom sina arbetarråd. Denna arbetarmakt förutsätter också att kapitalet, konkurrensen, pengarna och profiten avskaffas, till förmån för en demokratiskt arbetarstyrd planekonomi. Det är vårt alternativ, och det är också arbetarklassens.