KOMMUNIST?
DÅ ÄR DU REGISTRERAD

Först fick vi IB-affären. Den visade, att den socialdemokratiska regeringen hade en hemlig polis, som inte ens riksdagen kände till. Och att denna hemliga polis sände in agenter i vänsterorganisationer för att spionera, registrera och provocera.

Sedan fick vi härvan med telefonavlyssningen. Det visade sig att den andra, "vanliga" hemliga polisen, avlyssnade en hel hop telefoner hos olika vänsterorganisationer. Motiveringen var bland annat att en organisation skulle få pengar från "främmande makt" (Kina). Nu avslöjas att sossarna sprider ett annat lands hemliga polis (CIA) pengar kors och tvärs till främmande makter i Europa.

Nu (äntligen) har Ljugstitieminister Geijer erkänt att SÄPO sysslar med åsiktsregistrering:

"Vidare hade säkerhetstjänsten säkra uppgifter om att en viss organisation, som enligt egna uppgifter är beredd att med våld omstörta samhället, systematiskt organiserade celler inom sjukvårdsförvaltningen...Lindqvist har försett säkerhetstjänsten med egna uppgifter om tjänstgöringsplats inom sjukvården för vissa personer som redan varit föremål för säkerhetspolisens intresse." (sagt i riksdagen torsdag 30/10 1975)

Vad innebär detta? Jo, att varje kommunistisk organisations medlemmar på arbetsplatserna registreras av SÄPO. För "beredd att med våld omstörta samhället" är ju varje organisation som förstått att kapitalismens inneboende motsättningar oundvikligen leder till en konfrontation mellan klasserna.

Ingen av de organisationer i Sverige som kallar sig revolutionär, menar sig vara blanquistiska kuppmakare. De vill istället förbereda arbetarklassen på den "sista striden". Och förberedelserna syftar till att minska konfrontationens våldsamma karaktär, t.ex. genom att så småningom bidra till beväpning av arbetarklassen för att förhindra ett massmord som skett bland annat i Chile.

Vad gäller de "hemliga cellerna", så är de enligt prejudikatet Sahlgrenska, bara hemliga för att man inte lämnat in en namnlista till företagets ledning.

Några illusioner om att borgarstaten skulle tillmötesgå krav på att upplösa den hemliga polisen och bränna register tänker vi inte bidra till att sprida. Vi kommunister måste lära oss att leva med den hemliga polisen. Men detta får inte leda till att vi blir så försiktiga att vi på arbetsplatserna håller inne med att vi är kommunister.

Den enda garantin vi kan skaffa oss mot att SÄPO:s och LO/SAF:s svartlistning inte leder till avsked är att vårt förtroende hos arbetskamraterna är så stort att arbetarnas kollektiva aktioner kan förhindra avskedanden.

INGEN FOLKFRONT!
KAMP FÖR SOCIALISMEN

När detta skrivs har tidningar bra länge spekulerat i Francos död. Vi har sett allt från löpsedlar med nyheten om dödsfallet och dösrunor till analyser över "Spanien efter Franco".

Vi ska inte spekulera i vad som kommer att hända. Vi ska istället diskutera vad som måste ske för att förtrycket ska upphöra. Vi menar att det är viktigt att ha kunskap om den Spanska Revolutionen och inbördeskriget och därför börjar vi i detta nummer en artikelserie om perioden fram till 1939 i den spanska arbetarrörelsens historia.

När vi talar om att lära av den Spanska Revolutionen, så syftar detta inte endast på det faktum att händelserna 1936-39 har betydelse för kampen mot fascismen idag, genom de minnen som lever kvar i klassens medvetande. Den viktiga sidan är istället att den Spanska Revolutionen visar folkfrontspolitikens underkastelse av arbetarklassen under borgarklassen - och på hur den proletära revolutionen är den väg som leder till frihet från förtrycket.

När "Demokratiska Juntan" ledd av kommunistpartiet och "Plattformen" ledd av socialistpartiet enas i krav till den fascistiska regeringen på demokratisk utveckling, så är det inte arbetarklassen och majoriteten av folkets frihet man förbereder, istället är det samma borgerliga diktatur under kapitalets herravälde, men med borgerligt demokratisk och parlamentarisk fasad man arbetar för att upprätta.

Att enbart begränsa sig till att propagera att arbetarklassen måste underordna borgarnas politik, är allvarligt, men inte katastrofalt. Katastrofalt blir socialistpartiets och kommunistpartiets politik när de med våldsmedel söker tvinga arbetarklassen att kröka rygg för borgarna.

Majdagarna i Barcelona 1937, då arbetarklassen avväpnades av republikens folkfrontsregering med en kombination av vapenmakt och propaganda, får inte upprepas. När den spanska arbetarklassen, likt den i Portugal, organiserar sig i arbetarråd och bygger upp sin egen stat, måste kommunisterna och socialisterna välja sida: Antingen stödja borgarmakten och undertrycka arbetarklassen - eller stödja arbetarklassen och undertrycka borgarklassen. Historien har dock visat alltför många exempel på hur socialdemokrater och stalinister valt det första alternativet, för att vi ska hoppas på det senare. Därför är det vår uppgift att stödja arbetarklassens självständiga kamp och organisering - för arbetarmakt.

BOMBER MOT VÄNSTERN

"Förmodligen var det första gången som en regering i fredstid beordrat sina trupper att i commandostil spränga en radiostation vars program man ogillat." (DN 8/9 1975)

Detta yttrande gäller den portugisiska regeringens (Militärrådets) beslut att stoppa den av arbetarna kontrollerade radiostationen "Radio Renecensas" sändningar. Att man valde att låta spränga den f.d. katolska sändaren, berodde att man inte vågade låta soldater bevaka den. När man för en månad sedan gjorde ett försök att ta över stationen, så ställde sig de ditskickade soldaterna på arbetarnas och vänsterns sida och vägrade lyda order.

Här i Sverige, och i västerlandet i övrigt, försöker massmedia i allmänhet, framställa situationen i Portugal som om det var socialistpartiet och den 6:e provisoriska regeringen som är garanten för yttrandefrihet och demokrati - och att kommunistpartiet och yttersta vänstern ståt för diktatur och åsiktsförtryck. För ett halvår sen, medan Vasco Goncalvez och kommunistpartiet dominerade regeringen, framställdes Portugal närmast som en öststatsdiktatur. Men sprängningen av radiostationen Renecensas bevisar motsatsen. De borgerliga krafterna med socialistpartiet i spetsen har fråntagits sitt monopol på sanningen. Det finns idag i Lissabon 12 olika dagstidningar och de fanns även för ett halvår sedan! När tidningarna kommer ut är det fullkomlig rusning efter dom. Sanningen är istället, att Portugal är det land i Europa där yttrandefriheten för närvarande är störst. Hotet mot denna kommer inte från vänstern utan från 6:e regeringen med socialistpartiet i spetsen!

KRIGET I LIBANON

Inbördeskrig i Libanon. Kristna mot muslimer? Eller proletärer mot borgare?

Borgarna talar naturligtvis om religionskrig. Det passar bra i deras världsbild. i varje motsättning, i varje krig, försöker borgerligheten och deras hantlangare i massmedia hitta orsaker som inte har med klasser och klassmotsättningar att göra. Vi har sett det på Nordirland och vi har ser det idag i Libanon.

Men vilka är det som är kristna i Libanon? Och vilka är det som är muslimer?

Kristenheten representeras främst av den europeiska och amerikanska imperialismen. Det är affärsmän och bankirer. Hotellägare och småfifflare av allehanda slag, knarkdistributörer och sysslolösa kupongklippare. Den muslimska befolkningen är i huvudsak arbetare, lantarbetare och trasproletärer; flyktingar från Isreal.

Religionsgränsen följer alltså i stora drag klassgränserna. Det finns undantag, men det stämmer i huvudsak.

Inbördeskriget i Libanon är objektivt sett ett klasskrig. Religionen bidrar till att skärpa motsättningarna och omger dem med vidskepelsens töcken.

STÖDET TILL PORTUGAL

Uttalande från Förbundet Arbetarmakts förbundsstyrelse 8 november 1975.

Hur ska solidariteten med Portugal uvecklas?

l. Vi ser i dagens Portugal hur den självständiga kampen bland arbetare och soldater utvecklas snabbt. Många av de idéer som Förbundet Arbetarmakt bygger sin politik på går igen i uppbyggnaden av folkmakten i Portugal.

2. Portugal befinner sig i en avgörande situation med en inhemsk reaktion och omgärdad av en aggressiv imperialism. Därför vill vi bidra till att bygga en stark och slagkraftig solidaritetsorganisation i Sverige.

3. Solidariteten med Portugal måste grunda sig på den proletära internationalismen. Vårt stöd måste inrikta sig på arbetarnas kamp. Det måste vara en klassolidaritet.

I vår agitation och propaganda stöder vi uppbygget av folkmakten och kritiserar starkt grupper och partier som ser klassens självständiga kamp som en språngbräda för den egna organisationen.

Detta måste vara grunden då vi fastställer plattformen för solidaritetsarbetet.

Först i andra hand kommer det ekonomiska stödet till den revolutionära vänsterfronten FUR.

4. Vi menar att vissa solidaritetsgrupper har en alltför sekteristisk linje då de överbetonar stödet till FUR. En sådan linje inskränker solidaritetsarbetet till ett stöd åt den revolutionära vänstern. Många arbetare kan och vill stödja den revolutionära processen i Portugal utan att ta ställning till de i FUR ingående organisationerna.

5. Arbetarklassens egna organ och den framtida centraliseringen av dessa är vad vi bör inrikta oss på. Vi förespråkar att det ekonomiska stödet redan idag går till speciella projekt i Portugal, till exempel enstaka eller grupper av arbetarkommittéer, ockuperade radiostationer och sociala initiativ som läkarstationer och barndaghem i de proletära områdena.

6. Vi menar att huvudvikten bör läggas på detta stöd, men att det inte står i motsättning till ekonomiskt stöd till FUR.