KOMMUNIST?
DÅ ÄR DU REGISTRERAD
Först fick vi IB-affären. Den visade, att den socialdemokratiska
regeringen hade en hemlig polis, som inte ens riksdagen kände till.
Och att denna hemliga polis sände in agenter i vänsterorganisationer
för att spionera, registrera och provocera.
Sedan fick vi härvan med telefonavlyssningen. Det visade sig
att den andra, "vanliga" hemliga polisen, avlyssnade en hel hop
telefoner hos olika vänsterorganisationer. Motiveringen var bland
annat att en organisation skulle få pengar från "främmande makt"
(Kina). Nu avslöjas att sossarna sprider ett annat lands hemliga
polis (CIA) pengar kors och tvärs till främmande makter i Europa.
Nu (äntligen) har Ljugstitieminister Geijer erkänt att SÄPO sysslar
med åsiktsregistrering:
"Vidare hade säkerhetstjänsten säkra uppgifter om att en viss
organisation, som enligt egna uppgifter är beredd att med våld omstörta
samhället, systematiskt organiserade celler inom sjukvårdsförvaltningen...Lindqvist
har försett säkerhetstjänsten med egna uppgifter om tjänstgöringsplats
inom sjukvården för vissa personer som redan varit föremål för säkerhetspolisens
intresse." (sagt i riksdagen torsdag 30/10 1975)
Vad innebär detta? Jo, att varje kommunistisk organisations medlemmar
på arbetsplatserna registreras av SÄPO. För "beredd att med våld
omstörta samhället" är ju varje organisation som förstått att kapitalismens
inneboende motsättningar oundvikligen leder till en konfrontation
mellan klasserna.
Ingen av de organisationer i Sverige som kallar sig revolutionär,
menar sig vara blanquistiska kuppmakare. De vill istället förbereda
arbetarklassen på den "sista striden". Och förberedelserna syftar
till att minska konfrontationens våldsamma karaktär, t.ex. genom
att så småningom bidra till beväpning av arbetarklassen för att
förhindra ett massmord som skett bland annat i Chile.
Vad gäller de "hemliga cellerna", så är de enligt prejudikatet
Sahlgrenska, bara hemliga för att man inte lämnat in en namnlista
till företagets ledning.
Några illusioner om att borgarstaten skulle tillmötesgå krav
på att upplösa den hemliga polisen och bränna register tänker vi
inte bidra till att sprida. Vi kommunister måste lära oss att leva
med den hemliga polisen. Men detta får inte leda till att vi blir
så försiktiga att vi på arbetsplatserna håller inne med att vi är
kommunister.
Den enda garantin vi kan skaffa oss mot att SÄPO:s och LO/SAF:s
svartlistning inte leder till avsked är att vårt förtroende hos
arbetskamraterna är så stort att arbetarnas kollektiva aktioner
kan förhindra avskedanden.
INGEN FOLKFRONT!
KAMP FÖR SOCIALISMEN
När detta skrivs har tidningar bra länge spekulerat i Francos
död. Vi har sett allt från löpsedlar med nyheten om dödsfallet och
dösrunor till analyser över "Spanien efter Franco".
Vi ska inte spekulera i vad som kommer att hända. Vi ska istället
diskutera vad som måste ske för att förtrycket ska upphöra. Vi menar
att det är viktigt att ha kunskap om den Spanska Revolutionen och
inbördeskriget och därför börjar vi i detta nummer en artikelserie
om perioden fram till 1939 i den spanska arbetarrörelsens historia.
När vi talar om att lära av den Spanska Revolutionen, så syftar
detta inte endast på det faktum att händelserna 1936-39 har betydelse
för kampen mot fascismen idag, genom de minnen som lever kvar i
klassens medvetande. Den viktiga sidan är istället att den Spanska
Revolutionen visar folkfrontspolitikens underkastelse av arbetarklassen
under borgarklassen - och på hur den proletära revolutionen är den
väg som leder till frihet från förtrycket.
När "Demokratiska Juntan" ledd av kommunistpartiet och "Plattformen"
ledd av socialistpartiet enas i krav till den fascistiska regeringen
på demokratisk utveckling, så är det inte arbetarklassen och majoriteten
av folkets frihet man förbereder, istället är det samma borgerliga
diktatur under kapitalets herravälde, men med borgerligt demokratisk
och parlamentarisk fasad man arbetar för att upprätta.
Att enbart begränsa sig till att propagera att arbetarklassen
måste underordna borgarnas politik, är allvarligt, men inte katastrofalt.
Katastrofalt blir socialistpartiets och kommunistpartiets politik
när de med våldsmedel söker tvinga arbetarklassen att kröka rygg
för borgarna.
Majdagarna i Barcelona 1937, då arbetarklassen avväpnades av
republikens folkfrontsregering med en kombination av vapenmakt och
propaganda, får inte upprepas. När den spanska arbetarklassen, likt
den i Portugal, organiserar sig i arbetarråd och bygger upp sin
egen stat, måste kommunisterna och socialisterna välja sida: Antingen
stödja borgarmakten och undertrycka arbetarklassen - eller stödja
arbetarklassen och undertrycka borgarklassen. Historien har dock
visat alltför många exempel på hur socialdemokrater och stalinister
valt det första alternativet, för att vi ska hoppas på det senare.
Därför är det vår uppgift att stödja arbetarklassens självständiga
kamp och organisering - för arbetarmakt.
BOMBER MOT VÄNSTERN
"Förmodligen var det första gången som en regering i fredstid
beordrat sina trupper att i commandostil spränga en radiostation
vars program man ogillat." (DN 8/9 1975)
Detta yttrande gäller den portugisiska regeringens (Militärrådets)
beslut att stoppa den av arbetarna kontrollerade radiostationen
"Radio Renecensas" sändningar. Att man valde att låta spränga den
f.d. katolska sändaren, berodde att man inte vågade låta soldater
bevaka den. När man för en månad sedan gjorde ett försök att ta
över stationen, så ställde sig de ditskickade soldaterna på arbetarnas
och vänsterns sida och vägrade lyda order.
Här i Sverige, och i västerlandet i övrigt, försöker massmedia
i allmänhet, framställa situationen i Portugal som om det var socialistpartiet
och den 6:e provisoriska regeringen som är garanten för yttrandefrihet
och demokrati - och att kommunistpartiet och yttersta vänstern ståt
för diktatur och åsiktsförtryck. För ett halvår sen, medan Vasco
Goncalvez och kommunistpartiet dominerade regeringen, framställdes
Portugal närmast som en öststatsdiktatur. Men sprängningen av radiostationen
Renecensas bevisar motsatsen. De borgerliga krafterna med socialistpartiet
i spetsen har fråntagits sitt monopol på sanningen. Det finns idag
i Lissabon 12 olika dagstidningar och de fanns även för ett halvår
sedan! När tidningarna kommer ut är det fullkomlig rusning efter
dom. Sanningen är istället, att Portugal är det land i Europa där
yttrandefriheten för närvarande är störst. Hotet mot denna kommer
inte från vänstern utan från 6:e regeringen med socialistpartiet
i spetsen!
KRIGET I LIBANON
Inbördeskrig i Libanon. Kristna mot muslimer? Eller proletärer
mot borgare?
Borgarna talar naturligtvis om religionskrig. Det passar bra
i deras världsbild. i varje motsättning, i varje krig, försöker
borgerligheten och deras hantlangare i massmedia hitta orsaker som
inte har med klasser och klassmotsättningar att göra. Vi har sett
det på Nordirland och vi har ser det idag i Libanon.
Men vilka är det som är kristna i Libanon? Och vilka är det som
är muslimer?
Kristenheten representeras främst av den europeiska och amerikanska
imperialismen. Det är affärsmän och bankirer. Hotellägare och småfifflare
av allehanda slag, knarkdistributörer och sysslolösa kupongklippare.
Den muslimska befolkningen är i huvudsak arbetare, lantarbetare
och trasproletärer; flyktingar från Isreal.
Religionsgränsen följer alltså i stora drag klassgränserna. Det
finns undantag, men det stämmer i huvudsak.
Inbördeskriget i Libanon är objektivt sett ett klasskrig. Religionen
bidrar till att skärpa motsättningarna och omger dem med vidskepelsens
töcken.
STÖDET TILL PORTUGAL
Uttalande från Förbundet Arbetarmakts förbundsstyrelse 8 november
1975.
Hur ska solidariteten med Portugal uvecklas?
l. Vi ser i dagens Portugal hur den självständiga kampen bland
arbetare och soldater utvecklas snabbt. Många av de idéer som Förbundet
Arbetarmakt bygger sin politik på går igen i uppbyggnaden av folkmakten
i Portugal.
2. Portugal befinner sig i en avgörande situation med en inhemsk
reaktion och omgärdad av en aggressiv imperialism. Därför vill vi
bidra till att bygga en stark och slagkraftig solidaritetsorganisation
i Sverige.
3. Solidariteten med Portugal måste grunda sig på den proletära
internationalismen. Vårt stöd måste inrikta sig på arbetarnas
kamp. Det måste vara en klassolidaritet.
I vår agitation och propaganda stöder vi uppbygget av folkmakten
och kritiserar starkt grupper och partier som ser klassens självständiga
kamp som en språngbräda för den egna organisationen.
Detta måste vara grunden då vi fastställer plattformen för solidaritetsarbetet.
Först i andra hand kommer det ekonomiska stödet till den revolutionära
vänsterfronten FUR.
4. Vi menar att vissa solidaritetsgrupper har en alltför sekteristisk
linje då de överbetonar stödet till FUR. En sådan linje inskränker
solidaritetsarbetet till ett stöd åt den revolutionära vänstern.
Många arbetare kan och vill stödja den revolutionära processen
i Portugal utan att ta ställning till de i FUR ingående organisationerna.
5. Arbetarklassens egna organ och den framtida centraliseringen
av dessa är vad vi bör inrikta oss på. Vi förespråkar att det ekonomiska
stödet redan idag går till speciella projekt i Portugal, till exempel
enstaka eller grupper av arbetarkommittéer, ockuperade radiostationer
och sociala initiativ som läkarstationer och barndaghem i de proletära
områdena.
6. Vi menar att huvudvikten bör läggas på detta stöd, men att
det inte står i motsättning till ekonomiskt stöd till FUR.
|