Ur Tidningen Arbetarmkt nr 11 1975:
"DET GÅR TAMMEFAN INTE ATT VARA REVOLUTIONÄR I VPK"
'Motsättningarna' inom VPK
De uppblossade motsättningarna i VPK, mellan partiledningen
och "Flammangruppen", har fått väldig publicitet i dagspressen.
Dessa motsättningar rör dock inga grundläggande frågor för partiets
politik i klasskampen idag. Gruppen som samlats kring Norrskensflamman
är bara lite mer stelbent och "dogmatisk" än majoriteten. Vad som
både borgarna och VPK talar tyst om är den vänsteropposition som
finns i partiet. Starkast har de verkligt revolutionära tendenserna
kommit fram i Birka-Vasa-avdelningen i Stockholm. Denna avdelning
har länge sysslat med grundläggande marxistiska studier och aktivt
solidaritetsarbete vid sidan av VPK:s urvattnade praktik. Men partiledningen
har hela tiden haft ögonen på oppositionen och försökt utesluta
de ledande kamraterna.
För en tid sedan bröt sig den grupp som varit drivande i avdelningen
ifrån slutet på 60-talet till -74 ur partiet. De flesta av utbrytarna
har under perioden 1969-74 suttit i styrelsen för Birka-Vasa. De
förklarade att det var omöjligt att arbeta revolutionärt inom VPK.
Majoriteten av utbrytningen bildade "Marxistiska arbetsgruppen"
för att fortsätta studier i politisk teori och på egen hand praktisera
politiskt arbete. En av utbrytarna arbetar nu med Förbundet Arbetarmakt.
De senaste veckorna, alltsedan VPK:s partistyrelse beslutade
om att ställa tre medlemmar i Västernorrlands län inför hot om avsättning
från förtroendeposter, har borgarpressen spekulerat i en splittring
av partiet och kanske rentav en sprängning. Arbetarmakt har pratat
med Marie-Louise Eriksson som i dagarna har lämnat VPK och som nu
arbetar för Förbundet Arbetarmakt.
- Vad är din uppfattning om vad som händer i VPK nu?
- För det första tror jag att man ska ha klart för sig att det
inte är frågan om någon djupgående ideologisk motsättning mellan
Flamman-fraktionen och majoritetslinjen inom VPK. Båda tendenserna
talar om Sovjet och öststaterna som socialistiska och att inom partiet
försöka hävda att Sovjet inte skulle vara socialistiskt, att arbetarklassen
inte har makten och kontroll över produktionsmedlen, stöter på ett
oerhört hårt motstånd. Det har Birka-Vasa gjort, och min mening
är att det är de åsikterna som har provocerat fram uteslutningsförsök
mot oss, fastän man som i fallet med Gunnar Norberg och de andra
två vill kalla det disciplinfrågor. Däremot finns det många bland
de som tillhör majoriteten som är kritiska till Sovjet från olika
utgångspunkter och dessa pressar partiledningen till ståndpunkter
om en "självständig" svensk socialism.
- Du menar att Hermansson inte är uppriktig när han
talar om självständighet gentemot Sovjet och Kina?
- Jag menar att en verklig självständighet skulle innebära att
man gick till botten med sådana grundläggande frågor, som under
vilka förutsättningar man kan tala om att arbetarklassen har makten,
alltså förutsättningarna för att socialismen kan utvecklas. Men
en sådan diskussion skulle leda till en omvärdering av hela partiets
arbete, och stoppas effektivt av byråkratin eftersom den är hotande
för den inre maktstrukturen. En sådan kris skulle ju också föra
med sig en omprövning av riksdagsarbetet, vilket är grundpelaren
för VPK. Partiet har 19 riksdagsmän och bara en centralt anställd
ombudsman som sysslar med arbetsplatsfrågor.
Självständigheten är alltså taktiskt betingad, vilket inte hindrar
att en hel del medlemmar har ärlig kritik mot Sovjet i detaljfrågor.
Några exempel på vad detta kan leda till: när Lars Werner åkte till
Moskva 1969 till en konferens för kommunistpartierna i hela världen,
beslöt partistyrelsen att han skulle delta som observatör, för man
ville markera sin kritik mot Tjeckoslovakieninvasionen året innan.
På den konferensen utarbetades riktlinjerna för den antimonopolistiska
strategin och dokumentet undertecknades av så gott som samtliga
partier, men inte av VPK. Det är den strategin som leder till att
partier som Chiles och Portugals KP för en arbetarfientlig politik,
när de bekämpar strejker och uppror vid mindre eller medelstora
företag, och också bekämpar den självklara utvecklingen att arbetare
med vapen vill försvara vad de uppnått genom kamp. Och det är just
dessa partier som VPK har uttalat sitt stöd för, eftersom det varit
aktuellt, och det tycker jag visar att partiets kritiska hållning
på konferensen 1969 var ett skådespel avsett för den svenska opinionen
och en del av partimedlemmarna.
Detta hindrade emellertid inte att VPK:s internationelle sekreterare
två år senare åkte till Prag för att bevista Tjeckoslovakiens KP:s
kongress tre år efter invasionen, och där höll ett tal där han önskade
dem lycka till med att utveckla socialismen vidare i sitt land!
- Vad är då egentligen skillnaden mellan Flammanfraktionen
och majoritetstendensen?
- Den .består i att Flamman vill ha ett öppet ställningstagande
för Sovjet, vilket dom också förespråkar i tidningen. Där finns
ideologiska artikelserier direkt översatta från något sovjetiskt
organ som fördömer allt vad som finns utanför de traditionella kommunistpartierna,
som maoism, trotskism, anarkism etc. Det tragiska är att en del
av partiets gamla arbetarkader stöder Flamman, särskilt uppe i Norrbotten,
och dessa är kanske också på klassmässiga grunder misstänksamma
till den nya generation av partiideologer som är akademiker. Såna
som Jörn Svensson, Lars Herlitz, Gunnar Ågren. De ledande i Flammanfraktionen
underblåser den misstänksamheten och utnyttjar den för sina syften,
nämligen till att skärpa maktkampen mellan Flamman och majoritetstendensen.
- Flammanfraktionen består alltså mest av gamla partimedlemmar?
- Inte alls, det växer hela tiden upp en ny generation av flammaniter,
och inom KU har dessa ett visst inflytande, jag kan inte säga hur
mycket, men t.ex. Skåne och Blekinge har uppenbara problem och det
finns säkert i de flesta distrikt lokala KU-grupper som behärskas
av flammaniter. Deras fraktion är nu starkare och mer välorganiserad
än tidigare, och det är förmodligen därför de nu vågar ta upp kampen
mot partiledningen. Signalen var säkert vad som hände på kongressen
i mars i år då de förlorade åtta platser i partistyrelsen och även
led nederlag på bl.a. en motion om öppet stöd till Sovjet mot Kina.
Flamman har också ett starkt påtrycknings kort, skulle VPK nämligen
prängas är det sannolikt att Flamman kan få ett mandat i Norrbotten
eftersom man där kan komma att nå upp till 12 %, medan resten av
partiet skulle åka under 4%. Sånt är jävligt allvarligt inom VPK.
- Det är alltså Sovjet som är kärnfrågan i den
nuvarande motsättningen?
- Den frågan rymmer ju alla andra frågor och en verkligt bra
debatt skulle kunna utvecklas om man inom VPK verkligen gav sig
in i den. Man kan väl säga att den auktoritära hållning som flammaniterna
har till Sovjet, den avspeglar sig också i andra frågor. Många gamla
stalinister drömde säkert om att pappa Stalin skulle komma och rädda
Sverige och att de själva då skulle återupprättas efter åratal av
förföljelser och belönas för sin uthållighet med poster i den nya
byråkratin. Men så dog ju Stalin och Krustjovtiden var svår för
dem, samtidigt som det innebar att en del som varit kritiska till
Stalintiden vågade föra fram detta inom partiet helt öppet. Det
var bl.a. det som beredde vägen för Hermansson.
Den auktoritära hållningen hade också konsekvenser på det inrikespolitiska
planet, då särskilt i förhållande I till socialdemokratin. Den folkfrontspolitik
som Komintern förespråkade före och under andra världskriget hade
ju också konsekvenser i svensk kommunism. Gamla SKP bredde ut armarna
åt arbetarpartiet socialdemokratin, trots att dess ministrar skrev
under beslut om transportförbud av Ny Dag och införde arbetsläger.
Efter kriget fortsatte den politiken och fortfarande sitter ute
i landet "kommunister" i kommunala nämnder och församlingar och
för en helt osjälvständig politik. Den nuvarande partiledningen
är emellertid inte dummare än att den begriper att VPK måste ha
en egen profil gentemot socialdemokratin om partiet ska kunna överleva,
och under press från många partimedlemmar som genomskådat sossarnas
alltmer öppet reaktionära politik och klassamarbete. Numera tar
man upp sådana paroller i första maj-demonstrationerna, medan man
i riksdagen ger sossarna ett stöd i många frågor och själv för en
reformistisk politik.
- Det talas om en vänster inom VPK?
- Det har funnits vänstertendenser inom en del parti föreningar
men sedan de sista i Birka-Vasa nu lämnat VPK kan man inte tala
om en direkt vänster. Det finns naturligtvis opposition mot partilinjen
i vissa frågor. T.ex. under partikongressen kunde man märka vänsterinlägg
i bl.a. kärnkraftsdebatten, Palestinafrågan och sextimmarsdagen.
Jag tycker också att de tre i kommunfullmäktige i Stockholm som
fronderade i frågan om lägenhetsfördelningsnormen mot resten av
partigruppen och mot sossarna tog ett riktigt ställningstagande
i den frågan. Likaså i frågan om kampen i Chile och Portugal finns
det opposition mot partimajoriteten. En del arbetarmedlemmar som
varit med i klassaktioner och genom det kommit underfund med partiets
dåliga fackliga politik har ju också dragit slutsatser av det och
lämnat partiet.
- Du har själv nyligen lämnat VPK efter att varit med i sju
år och bestämt dig för att gå med i FAM ?
- Ja, jag har ju hunnit lära mig en del om partier av VPK:s slag,
om den politiska makt som byråkratin har inom partiet, där den med
administrativa m metoder kan strypa en opposition. Vi slogs t.ex.
länge för att få en egen stencilapparat och till slut skaffade vi
en själva. Sen har jag studerat partier i andra länder som tillhör
samma tradition som VPK och som har större inflytande över arbetarklassen
än VPK, t.ex. Chile, Portugal, Italien och franska partiet. Viktigast
för mig har varit de studier om ryska revolutionen som bedrivits
inom Birka-Vasa och som lett fram till ståndpunkter som överensstämmer
med FAM. Under flera år har jag varit kritisk till VPK i en rad
olika frågor, till dess reformistiska politik och dess oförmåga
att ta vara på erfarenheter från klasskampen och i vidareutveckla
dem. I ett framtida uppsving i klasskampen kommer partiet som organisation
att till att börja med ha en återhållande effekt på det uppsvinget,
förmodligen också bekämpa det, Har man dom åsikterna är det omöjligt
att vara medlem. Då bidrar man till att ge intryck av att det går
att vara revolutionär i VPK. Det gör det tammefan inte.
|