ARBETARMAKT
Workers' power league
Presentation
Nyheter
Plattform
Rådsmakt
Arbetarpress
Arbetarmakt
Bilder
English
Kontakt
 
Föregående sida
 
Vi finns också på:
Facebook
Wikipedia

OCKUPATIONSRÖRELSEN I ITALIEN 1919-20

"GENERALSTREJKER SOM EN FORM AV PROTEST UPPRÖR INTE LÄNGRE NÅGON, VARE SIG DE SOM DELTAR I DEM ELLER DEM SOM DE RIKTAR SIG EMOT. OM BARA POLISEN VORE KLYFTIG NOG ATT UNDVIKA PROVOKATIONER, SÅ SKULLE EN GENERALSTREJK FÖRFLYTA SOM VILKEN HELGDAG SOM HELST.

MAN MÅSTE FÖRSÖKA MED NÅGOT ANNAT. VI PROPAGERAR FÖR ÖVERTAGANDET AV FABRIKERNA…" (MALATESTA 17 MARS 1920)

Rådsrörelsen i Italien 1920 utgick från de mest avancerade arbetarna - Fiatfabrikens koncentrerade proletariat - i Turin. Turin utgjorde ett industricentrum med 3/4 av befolkningen bestående av arbetare. Bilproduktionen som dominerade metallindustrin kontrollerade också sådana branscher som trä- och kautschukindustrin. Denna proletariatets koncentration och sammanhängande karaktär innebar att också en mindre strejk, begränsad till "fackliga" krav, lätt kunde utlösa en allmän massrörelse.

Mellan augusti och september 1919, mitt i en social kris, gav nyvalen till en s k "inre kommitté (ett slags samarbetande företagsnämnd, som i syfte att bättre integrera arbetarna, bildat 1906) plötsligt tillfälle till en fullständig omvandling av dessa "kommittéers" funktion. De började sinsemellan federera sig som de direkta representanterna för arbetarna. I oktober 1919 var 50 000 arbetare representerade i en församling av "Fabriksrådens exekutivkommittéer" som snarare påminde om en församling av shop stewards (de grundades på ett valt ombud från varje verkstad) än en ren rådsorganisation. Exemplet smittade emellertid av sig och rörelsen radikaliserades. Den stöddes av en fraktion från socialistpartiet, som var i majoritet i Turin (inklusive Gramsci) och av de piemontiska anarkisterna, liksom av syndikalisterna (USI). Rörelsen bekämpades av socialistpartiets samlade majoritet och av fackföreningarna. En elvadagars generalstrejk i Turin slutade i nederlag, på grund av dess isolerade karaktär.

PASSIV STREJK ELLER...

Metallarbetarnas krav på högre löner i nivå med byggnadsarbetarnas - tillbakavisades i juni 1920 av arbetsköparna. Metallindustrin hade gjort väldiga vinster under kriget och dess företagare var bara intresserade av fortsatt hög profit. De hade välkomnat en generalstrejk. eftersom de samlade rikedomarna gjort det möjligt för dem att hålla ut under obegränsad tid och dessutom utöva hård press på den socialdemokratiska Giolitti-regeringen (som hade lagt fram förslag om konfiskering av oskäliga krigsvinster och om deklarationsplikt).

Men istället för att lämna fabrikerna och hungra därhemma eller riskera beskjutning av polisen vid demonstrationer använde sig arbetarna av obstruktion. De kom visserligen i tid till jobbet men arbetade avsiktligt så långsamt att produktionen gick tillbaka med mer än hälften. Företagen förklarade att arbetarna använde otillåtna medel och att nationen skulle ruineras om de fick hålla på. De fortsatte. Arbetsköparna tänkte i det läget tillgripa lockout.

…OCKUPATION

De förekoms emellertid än en gång av arbetarna, som inför hotet om att utestängas från sina arbetsplatser ockuperade fabrikerna. Rörelsen tog sin början i Milano 30 augusti 1920 och spred sig snabbt över landet. I Rom, Turin och Genua besattes fabrikerna och inom kort var 300 företag (varav många små) ockuperade. Mer än en halv miljon arbetare stannade kvar på sina arbetsplatser. Regeringen vågade inte ingripa. Premiärminister Giolitti förklarade efteråt, att ett militärt ingripande mot fabrikerna hade krävt hela armens insättande, och det skulle då inte ha funnits några beväpnade styrkor kvar att upprätthålla den "offentliga säkerheten".

Arbetarna beväpnade sig och "röda garden" av unga arbetare bildades för självförsvar. Endast i Turin kom det till blodiga sammanstötningar, varvid 16 människor dödades. Arbetarna hade lärt sig hantera vapen under kriget, något de nu kunde utnyttja i eget intresse. Varje fabrik försågs med vapen och ammunition från den ockuperade krigsindustrin. Fabrikerna förvandlades till fästningar, där försvarsnätet genom alarmsignaler upprätthöll förbindelsen mellan de ockuperade arbetsplatserna.

PROBLEM

Den tekniska ledningen, anskaffande av råmaterial och löneutbetalningar var svårigheter som måste få en lösning.

Arbetsledarna ställde sig i regel på arbetsköparnas sida. Arbetarna måste därför bilda arbetarkommittéer för den tekniska och administrativa organiseringen av fabrikerna. Järnvägs- och transportarbetarna hjälpte till med leveransen av råvaror, trots protester från fabriksägarna. Men detta lyckades ändå i alltför begränsad skala. Eftersom många leverantörer avbröt sina förbindelser med de ockuperade företagen. Vad lönerna beträffar utfärdade man egna mynt som betalningsmedel. Andra arbetargrupper bidrog också med pengar. Dessutom återupptogs utbytet och försäljningen av varor. Men det möttes av svårigheter, eftersom folk var rädda för att bli anklagade för häleri om de köpte de ockuperade fabrikernas produkter. Men då metallarbetarnas ockupationsrörelse uppfattades som förspelet till en allmän expropriation av kapitalisterna. hoppades man att dessa problem snart skulle lösa sig. Ett bevis för denna optimism bland arbetarna utgjorde arbetstempot. Under tiden för obstruktionen tillverkades vid Fiatverken i Turin 25 bilar om dagen mot 67 i "vanliga" fall. Under ockupationen däremot. då arbetarna jobbade åt sig själva och inte åt fabriksägarna, tillverkades 35 vagnar dagligen.

Genom att arbetarna besatte fabrikerna, själva organiserade och reglerade produktionen. sålde de egna produkterna, inventerade lagren, öppnade kassaskåpen och lade beslag på guldreserven (allt sådant som i vanliga fall endast tillkom direktionen). hade de lämnat fältet för den "enkla" ekonomiska kampen. De hade utmanat den heliga privategendomen och attackerat det kapitalistiska systemets grundvalar. Genom att de beväpnade sig och organiserade röda garden. trädde de i motsatsställning till själva den borgerliga statsmakten. Kampen hade m.a.o. antagit en revolutionärt politisk karaktär, som, driven till sin spets, innebar sprängningen av den bestående ordningen.

FACKET OCH PARTIET SVIKER

Det var alltså nödvändigt att utvidga ockupationsrörelsen utanför metallindustrin. Men av skäl som vi antytt ovan (kampens längd - en månad, svårigheter vid försäljning och nyanskaffning, otillräckliga förbindelser med andra arbetarkategorier, teknikernas och ingenjörernas passiva eller saboterande funktion) lyckades inte detta. Det förhållande att kampen drog ut på tiden. utan att andra arbetargrupper i någon större omfattning anslöt sig. gav reformisterna i CGL och socialistpartiet tillfälle att börja förhandlingar. Tillförsikten hos arbetarna undergrävdes och många lämnade de ockuperade fabrikerna för att strejka hemma. I Turin gjordes försök att besätta den kemiska industrin och gummifabrikerna, men det stannade vid ett försök.

NEDERLAG

Mot löften om arbetarkontroll och medbestämmande utrymde arbetarna frivilligt fabrikerna den 25 september 1920. Reformisterna firade utgången av kampen som en seger. I verkligheten hade det italienska proletariatet lidit ett av sina största nederlag. Någon arbetarkontroll genomfördes inte; däremot företogs massarresteringar av strejkledare och anarkistiska och kommunistiska millitanter (bl.a. Malatesta, som satt anhållen tio månader utan rättegång). Arbetarnas besvikelse över utgången motsvarades av {små-)bourgeoisiens hat mot och fruktan för en stark arbetarklass.

Ur denna besvikelse föddes terroristiska aktioner, som iscensattes av en liten minoritet individualanarkister. I Milano, mars 1921, detonerade bomber på en teater, en kraftstation och ett hotell. På teatern dödades 21 människor och många skadades.

Nederlaget gynnade framför allt den framväxande fascismen. De fascistiska stormtrupperna fick ett våldsamt uppsving och bara två år senare grep Mussolini makten. Flertalet av de reformistiska fackpamparna blev fascistiska deputerade.

UE

Litteratur: Die Rätebewegung II