SLUTET PÅ EN EPOK
Ledare ur Tidningen Arbetarmakt, nr 5 1975
Inledning
Fred i Vietnam! Efter en generation av krig, efter tusentals
år av utländskt herravälde har Vietnams folk frigjort sig från utländska
herrar och vapnen tystnar.
Äntligen kommer man att kunna satsa på framtiden, bygga upp städer,
odla jorden, skaffa ungar - utan att skiljas från det i en nära
framtid. Det är bl.a. detta som FNL:s och PPR:s seger innebär. Det
är därför vi gläds åt segern, för att den innebär förbättrade levnadsvillkor
för den överväldigande majoriteten av Vietnams innevånare. Vi stöder
också PRR:s och DRV:s strävan till återförening - Vietnam är ett
land, tillfälligt och godtyckligt delat av imperialisterna. Men
vi gläds också åt segern för att den innebär en seger för oss här
i Sverige. De Vietnamesiska kamraterna har gett USA-imperialisterna
på käften. Det imperialistiska systemet har försvagats, och utvecklingen
har tagit ett kliv närmare socialismens seger i världsmåttstock.
Men trots den glädje vi känt, är det nödvändigt att hålla huvudet
kallt. Vi i FAM hyser inga illusioner om att socialismen skulle
stå på dagordningen i Vietnam, nu, något som vi f.ö. också skrev
om för två år sen i samband med Parisavtalets undertecknande (AM
1/73). Det är därför som vi publicerar den långa artikeln härinvid,
för att förklara något av hur vi ser på Vietnams framtidsutsikter.
De synpunkter som artikelförfattarna för fram om de nationella befrielserörelsernas
epok är i och för sig helt nya även inom FAM, men är inte desto
mindre viktiga. Klart är dock att Vietnamkrigets slut är slutet
på en epok - men kampen mot imperialism och förtryck fortsätter.
SLUTET PÅ EN EPOK
FNL:s seger i Sydvietnam och FUNK:s i Kambodja markerar på sett
och vis slutet på en epok i den revolutionära kampen inte bara i
de berörda länderna. utan också i världsmåttstock. Det gäller
både kampen i den s.k. Tredje Världen och den (betydligt blygsammare)
kampen i Sverige och i andra imperialistiska länder. På vad sätt?
Låt oss ta varje aspekt för sig.
Den politiska taktik som FNL och FUNK begagnat sig av är den
nationella befrielsefronten. En sådan front är en Antti-imperialistisk.
men ej uttalat socialistisk rörelse, vare sig till målsättningen
eller till klassammansättningen. FNL, med under- och systerorganisationer,
är i själva verket det politiska uttrycket för en klassallians
som i princip är öppen för alla grupper utom de som haft samröre
med Saigonjuntan, och som även i praktiken samlar medlemmar från
alla existerande klasser och socialskikt.
Vietnam har utvecklats
Under de 21 år som förflutit sedan Nord- och Sydvietnam skildes
åt, så har utvecklingen på gott och ont ( i allmänhet mest ont)
gått vidare i hela världen, inklusive Tredje Världen och Sydvietnam.
Armodet består, men fördjupas och tar sig nya former. I Sydvietnam
har de sociala strukturerna genomgått en utveckling vanligtvis till
följd av kriget - som gör att det Sydvietnam som FNL nu tar över
inte är samma Sydvietnam som man kunnat ta över redan 1954
(om man velat utnyttja sitt militära överläge och hyst mindre tilltro
till stormakternas demokratiska vilja och sinnelag). Detta alldeles
bortsett från att dagens Sydvietnam uppvisar fler bombkratrar,
fler krigsinvalider, större skador av kemisk krigföring, fler döda,
osv. än 1954. Genom frivillig eller tvångsmässig evakuering från
landsbygden, åstadkoms en artificiell urbanisering av Sydvietnam,
vilken lett till att en betydligt mindre del av Sydvietnams befolkning,
vid krigsslutet var sysselsatta i jordbruket än 20 år tidigare (exakta
siffror är svåröverkomliga). Det är möjligt, ja troligt, att FNL
nu söker vända denna ström tillbaka till landsbygden, alldeles särskilt,
som de flesta ingenting hellre vill än att i återvända till den
jord de tvingats bort ifrån. Men följande faktorer kvarstår:
Genom USA:s, Japans och andra imperia1istländers investeringar
har den sektor av "arbetsmarknaden" som står utanför jordbruksproduktionen
ökat sedan 1954, och detta kommer också att vara fallet även
sedan man "kapat" de mer eller mindre mystifika yrken i städerna
(gatflickor, bartenders, narkotikalangare och "fixare" av alla slag)
som var helt avhängig amerikansk och annan imperialism. Dels har
jänkarna åstadkommit en viss, om än blygsam industrialisering av
främst Saigon-regionen, dels har de - och det är mycket viktigare
- byggt ut vägar, hamnar, flygfält och andra kommunikationer som
är en ganska solid grund för en framtida industrialisering. I många
u-länder av idag lägger regimerna ner enorma summor på att bygga
ut kommunikationerna, för att göra en industrialisering och ett
effektivare utnyttjande av råvarutillgångarna möjligt. Detta
är väl det enda positiva amerikanarna har lämnat i arv till Sydvietnam
(naturligtvis oavsiktligt), tillsammans med en viss teknologisk
skolning av de Saigonsoldater som man var tvungna att lära upp för
att kunna behärska fordon och annan teknisk apparatur.
Förändrat läge
Nå, på vad sätt förändrar det läget om stadsbefolkningen har
ökat och kommunikationslederna. byggts ut? Ökningen av stadsbefolkningen
innebär en ökning av proletariatet och till det närstående
grupper, vars andra sida är en minskning av FNL:s traditionella
sociala bas: fattigbönder. Kommunikationsledernas utbyggnad (liksom
oljeförekomsterna utanför Sydvietnams kust) ger en förhållandevis
god start för en fortsatt industrialisering, vilket måste innebära
en ytterligare ökning av proletariatets numerär. Till detta kommer
också att krigets förstörelse i sig måste leda till en ökning av
de icke-jordbruksarbetande. Man kan bara tänka på hur många byggnadsarbetare
som torde behövas för att återuppbygga alla totalförstörda mindre
och medelstora städer.
Allt detta leder till en utveckling som kommer att innebära att
Sydvietnam om 10-20 år har en social struktur som har ganska stora
likheter med den s.k. utvecklade delen av världen. Att Sydvietnams
befolkning även då i stor utsträckning kommer att leva under knapphetens
kalla stjärna (om än en rättvisare fördelad knapphet) kan vi vara
övertygade om. Men det är inte senkapitalismens "konsumtionssamhälle"
vi syftar på här. Det är klasstrukturen, proportionerna mellan
främst arbetarklassen och övriga . klasser som intresserar oss.
Och varför då detta livliga intresse för arbetarklassen? Jo, av
samma skäl som vi visar den svenska arbetarklassen ett livligt intresse.
Av alla tecken att döma kommer Sydvietnam successivt att utveckla
sig mot en statskapitalistisk eller statsbyråkratisk stat, som Nordvietnam
redan är, en stat som visserligen kommer att göra mycket för att
försöka höja befolkningens levnadsstandard genom industrialisering,
modernisering och kollektivisering av jordbruket, förbättrad sjuk-
och hälsovård, utbildning osv., men som förr eller senare under
sin utveckling kommer att hamna på kollisionskurs med arbetarklassens
strävanden. Vi kan se detta hos de statsbyråkratiska stater som
har några år på nacken. Allteftersom minnet av den gemensamma kampen
mot imperialismen långsamt förbleknar, och därmed det "samhällskitt"
som patriotismen utgör sakta löses upp, kommer motsättningarna allt
tydligare framträda mellan arbetarklassen å ena sidan och å den
andra, de kapitalister som tillåts fortsätta verka jämte den statsbyråkratiska
klass som kommer att växa fram.(1)
Romantisk smekmånad
Liksom i Sovjet och Kina kommer den statsbyråkratiska klassen
att i olika turer söka spela ut arbetarna och bönderna mot varandra,
en möjlighet som reduceras ju mer betydelselös bondeklassen blir.
I ett statsbyråkratiskt samhälle har arbetarklassen inget direkt
inflytande över produktionens inriktning, syfte och resultat. Deras
roll är att vara "transmissionsremmar", som verkställer "motorns",
det ledande partiets, beslut. Det statsbyråkratiska samhället utvecklas
relativt konfliktfritt så länge man befinner sig i en återuppbyggnadsfas,
under vilken levnadsstandarden höjs och skillnaderna mellan "kader"
och "massa" fortfarande är relativt obetydliga. Under denna "smekmånad"
mellan statsbyråkratin och arbetarna, sammanfaller deras objektiva
klass intressen i tämligen stor utsträckning, för att därefter alltmer
skilja sig åt.
Sydvietnam socialistiskt?
Vi förutsäger denna utveckling för Sydvietnam, liksom även för
Kambodja och Laos. Vi vill inte inlägga några speciellt värderande
aspekter däri, eftersom det är fråga om en objektiv utveckling,
ett resultat av det ekonomiska, sociala, politiska och klassmässiga
läget i Indokina. Vi har aldrig trott att "FNL bygger socialismen
i de befriade områdena". som RMF påstod för några år sen (innan
de började flirta med DFFG), och vi tror följaktligen inte heller
att FNL nu efter segern bygger socialismen i Sydvietnam. Många av
oss i Förbundet Arbetarmakt har tidigare arbetat i åratal inom DFFG.
flera stycken har t.o.m. varit synnerligen aktiva. men vi gjorde
oss aldrig några illusioner om att Sydvietnam skulle utropas till
socialistisk rådsrepublik dagen efter segern. Redan då var de flesta
av oss medvetna om att för att en sådan rådsrepublik skulle kunna
komma till stånd fordrades ytterligare en revolution i Sydvietnam,
en proletär sådan, riktad mot den statsbyråkratiska klassen. Vi
var också medvetna om att några objektiva förutsättningar för en
proletär revolution inte skulle finnas förrän den statsbyråkratiska
klassen själv skapat dessa förutsättningar, precis som borgarklassen
grävt sin egen grav i de kapitaliska länderna. Var detta något skäl
att inte stöda FNL? Vi kan inte se det. Folkets oerhörda
lidanden i Indokina, medvetandet om att FNL:s seger skulle innebära
ett kraftigt slag mot USA-imperialismen och ett drägligare liv för
massorna tvingade oss att arbeta för FNL:s seger, men med öppna
ögon och utan illusioner om FNL:s natur, till skillnad från
de beklagansvärda stalinister vi träffade inom DFFG och trotskister
utanför denna organisation.
Slutet på en epok
Nu när FNL:s och FUNK:s totala seger är ett faktum, och Pathet
Lao i Laos kan nå den närhelst de vill, så innebär det paradoxalt
nog slutet på de nationella befrielserörelsernas "glansperiod" i
"Tredje Världen". I vissa länder kan de ännu spela en roll, och
i de länder kampen redan tagit sig den nationella befrielsens form
(och alltså inte formen av en uttalat socialistisk rörelse) kommer
den förmodligen att behålla prägeln av en klassallians till dess
segern är nådd, såvida inte genomgripande förändringar i den sociala
verkligheten i de berörda länderna fullständigt omöjliggör en sådan
taktik. Men vi tror att för övriga Asiens, Latinamerikas och i något
mindre mån Afrikas vidkommande, kommer kampen mot imperialismen
i fortsättningen att vara betydligt mer präglad av ett starkt proletärt
inflytande än hittills. Sådana faktorer som Kinas skumma utrikespolitik
spelar naturligtvis en viss roll. Men detta är ändå bara sekundära
faktorer. Det viktigaste är det som vi redan tidigare konstaterat:
Armodet består, fördjupas och tar sig nya former. Den nationella
befrielsefrontens taktik är praktiskt taget "skräddarsydd" för länder
där inslaget av fattigbönder är stort, ja inte bara stort, utan
överväldigande. Det är på deras förhoppningar om en drägligare tillvaro
man knyter upp sin politik. Det är dom som utgör fotfolket i de
nationella befrielsearméerna. Det är i deras värld, landsbygden,
man främst opererar. Böndernas främsta mål här i livet är jord,
om man ingen har, eller mera jord, om man har för lite. Det vanliga
mönstret brukar vara att den nationella befrielserörelsen efter
segern genomför en jordreform, styckar storgodsen och ger dom jordlösa
varsin torva. Efter ytterligare några år genomför man en kollektivisering
under större eller mindre motstånd från böndernas sida. Smärtfriast
har denna kollektivisering skett på Kuba, mest problematisk var
den förmodligen i Sovjet. Arbetarna å sin sida strävar inte efter
att lägga beslag på sina arbetsredskap, sin svets, sin svarv eller
stans för egen del. Själva arbetssituationen är så komplex att det
står klart för varje arbetare att man måste expropriera produktionsmedlen
kollektivt och inte individuellt. Arbetarnas motsättning
till statsbyråkratin består således inte i att de vill behålla sina
arbetsredskap och producera på en individuell nivå, utan
däri att de - allteftersom deras förenhetligande och medvetande
om sina klassintressen ökar - kommer att sträva efter att få en
allt större kontroll över produktionens inriktning, förvaltning,
syfte och resultat, både på företagsnivå och på det nationella planet.
Denna strävan kolliderar givetvis med statsbyråkratins intressen,
som för att hålla sig vid makten måste behålla denna kontroll för
sig själv i alla avgörande frågor. Det är bara genom denna kontroll
byråkratin kan lägga beslag på en del av samhällets produktion för
egen del och för övrigt styra samhällsutvecklingen för att föreviga
denna ordning.
Dags för de 'röda'
Genom att jordbruksbefolkningens andel av befolkningen minskar
i de flesta u-länder av idag, samtidigt som jordbruksproduktionen
i vissa regioner alltmer tar sig former som påminner om industriell
produktion (och följaktligen tenderar att leda till ett medvetande
hos lantarbetarna som påminner om industriarbetarens), samtidigt
som en urbanisering äger rum både geografiskt och genom städernas
ökande inflytande på landsbygdens kultur, samtidigt som i
vissa länder (t ex Brasilien, Iran) en tämligen betydande industrialisering
äger rum, så undermineras förutsättningarna i allt högre grad
för den "klassiska" nationella befrielsefrontens taktik och
ökar förutsättningarna för mer eller mindre "rödfärgade" revolutionära
rörelser. Vissa av dessa "röda" organisationer är inte mera uttryck
för proletariatets objektiva intressen än nationella befrielsefronter.
Andra är klart socialistiska enligt vår måttstock. Andra åter, och
de utgör förmodligen den större delen, är så pass oklara i sin socialistiska
målsättning att de kan förmodas ryckas med i en genuint proletär
massrörelse som syftar till arbetarrådens absoluta makt. MIR i Chile
hör till denna senare kategori.
Löjliga folkvänner
Det är i detta avseende man kan säga att FUNK:s och FNL:s seger
markerar slutet på en epok - ur en aspekt. Den andra gäller
den anti-imperialistiska kampen i Sverige, och för övrigt hela "vänstern"
i Sverige.
Det kan inte råda någon tvivel om att den starka tonvikt på "folket"
(som grundläggande revolutionär enhet istället för arbetarklassen)
vi .hittar inom den stalinistiska delen av "vänstern" bara kan förklaras
av den starka ställning solidaritetsarbetet för Indokina haft i
Sverige. Styrkan i detta solidaritetsarbete har gjort det möjligt
för grupper som SKP och MLK att få gehör för denna sanslösa
populism. Det kan knappast vara ett resultat av klassförhållandena
i Sverige, ty ingenstans i hela den utvecklade världen torde grupper
som "fattigbönder" och dito fiskare vara så rudimentära som i detta
land, liksom andra småborgerliga grupper. Ingenstans i den utvecklande
världen torde nationalitetskänslan och patriotismen vara så föga
utvecklad som här. Men ändå har SKP, MLK, Folket i Bild och hela
konkarongen, utan att känna sig löjliga, genomströvat landet i sitt
fåfänga sökande efter "progressiva" småbönder och fiskare och en
"folklig kultur". Det synes oss, kanske inte helt oväntat, att denna
tendens är mer utbredd inom SKP:s "kulturmaffia" i Stockholm än
bland industriarbetande SKP-are i t.ex. de småländska mindre städerna
och samhällena.
Hyckleri
När kuppen i Chile var ett faktum, och motståndsrörelsen där
rekonstruerades, hade en SKP-are panna att kritisera denna motståndsrörelse
för att den lade som uttalad målsättning att skapa ett socialistiskt
Chile. De svenska Chile-kommittéerna delar den chilenska notståndsrörelsens
ståndpunkt i denna fråga, för vilket naturligtvis även de får mottaga
kritik. När KFMLr och RMF och andra grupper menade att en solidaritetsrörelse
för en befrielse organisation inte nödvändigtvis måste ha samma
analys av läget som den befrielseorganisation man stödde, kritiserades
man hårt av SKP för detta. Det jämställdes nästan med förräderi
och sabotage av solidaritetsarbetet att andas ett ord av avvikande
åsikter om situationen i Sydvietnam. FNL:s och Nordvietnams analys
var lag. För SKP:s vidkommande var denna respekt för FNL:s icke-socialistiska
analys så stor, att det dröjde flera år innan man kom på tanken
att presentera sin egen, marxist-leninistiska analys av kampen
i Indokina i Gnistan. När så en motståndsrörelse presenterar en
socialistisk analys och målsättning, tas man i upptuktelse av SKP.
Detta visar klart på att respekten för revolutionära och andra anti-imperialistiska
rörelser i Tredje Världen för SKP:s vidkommande inte sträcker sig
två tum längre än vad som gynnar den egna ruttna politiken. Detta
är rävspel och hyckleri, och vi förbannar oss själva att vi inte,
medan vi var kvar i DFFG, slog ner kraftigare på dessa tendenser.
(2)
Framtiden är vår
Stalinistgänget har inget grepp om Chile-kommittéerna, och de
har fått stryka på foten i den nya musikrörelsen. Inte heller har
de lyckats åstadkomma hegemoni över Grupp 8. Anti-EEC-rörelsen blev
ett fiasko, särskilt sedan tongångar hördes från Kina som gick ut
på att EEC var progressivt i förhållande till supermakterna. Rykten
har varit i svang om att SKP ett tag närde planer på att ombilda
rörelsen till en För-EEC-rörelse. Vi är inte ens säkra på att det
var ett skämt.(3)
SKP har således inte lyckats göra några inbrytningar, och inte
heller själva lyckats skapa några frontorganisationer som kan ersätta
DFFG som rekryteringsbas. KFMLr:s sönderfall har givit dem en del
nytt folk, men det är en inomstalinistisk omgruppering, och på samma
gång lyckades den icke-stalinistiska vänstern få en del nytillskott
från den döende "bjässen".
Allteftersom utvecklingen i hela världen går mot skapandet av
ett världsproletariat i absolut dominans i de flesta länder utom
ett fåtal, parallellt med småbondeklassens och andra småborgerliga
gruppers successiva tillbakagång, kommer tonvikten på arbetarklassen
och proletär internationalism att växa sig starkare i
Sverige och hela den imperialistiska världen. I Sverige och Norge
har vi ännu en lång bit kvar att gå innan populismen fullständigt
utraderats, men framtiden är vår!
Två f.d. DFFG:are
Noter:
Not 1. En fullständig analys varför det statsbyråkratiska produktionssättet
med nödvändighet kommer att uppstå i Indokina, liksom de allmänna
betingelserna för att de ska uppstå, skulle bli alltför långt att
ta upp här. Dessutom är vi i FAM inte riktigt klara med denna
del av analysen av det statsbyråkratiska produktionssättet. Men
kort kan sägas:
Efter världens uppdelning mellan de imperialistiska staterna,
fanns ingen möjlighet för den nationella borgarklassen, eller de
högre mellanskikten (intellektuella, statsfunktionärer, militärer
etc.) i de koloniala länderna att öka sitt inflytande, utan att
befria sig från det koloniala förtrycket och den inhemska kompradorborgeosin
(borgare avhängiga den imperialistiska makten). Eftersom världen
är helt uppdelad mellan imperialistiska och koloniala kapitalistiska
stater, innebar en sådan frigörelse att om landet skulle
vara ett kapitalistiskt land, så måste det också bli antingen en
imperialistisk stat, eller att helt bryta banden med den kapitalistiska
världen och upprätta en egen ekonomi. Denna egna ekonomi måste bli
en planekonomi, dvs. att staten tar hand om all produktion och distribution
för att bryta det kapitalistiska inflytandet. I denna "andra fas
av den koloniala är det som de övre mellanskikten gör sig av med
den nationella borgeosin, och etablerar sig som härskande klass.
Varför då inte en socialistisk utveckling istället? Helt enkelt
därför att de för socialismen grundläggande förutsättningarna inte
finns för handen: en utvecklad industri och därmed en kvantitativt
stor och socialistiskt medveten arbetarklass. Produktivkrafternas
utveckling har inte nått tillräckligt långt för att möjliggöra en
socialistisk utveckling, varken i Paris 1871, Ryssland 1917, Kina
1949 eller Vietnam -45, -56 eller 1975.
PRR, FNL, Folkets Revolutionära Parti, Vietnams Arbetarparti,
GRUNK, FUNK osv. är uttryck för de högre mellanskiktens strävan
till ökat inflytande över samhället. I Aftonbladet den 6/4
redogörs för ledarna för GRUNK, FNL och PRR och deras bakgrund:
ek. doktor, pol. doktor, prins, ek. doktor, ingenjör, läkare, student,
fil. lic., arkitekt, läkare, lärare, munk, advokat, officer (i franska
armen), bondson. Representanter för proletariatet?
En alternativ utveckling till den statsbyråkratiska är en statskapitalistisk
riktning, som t ex Algeriet, Egypten och andra länder. Detta skulle
innebära en strängt kontrollerad kapitalism, där kapital erhålles
från olika imperialistiska eller statsbyråkratiska stater - men
där man spelar ut de olika intressenterna mot varandra och ingen
tillåts dominera. Denna utveckling är dock inte trolig för södra
Vietnams eller Kambodjas del, på grund av det stora inflytandet
från det statsbyråkratiska Nordvietnam, samt närheten till Kina.
Not 2. Att principen om att solidaritetsrörelsen i Sverige måste
ha samma analys som befrielserörelserna, att denna princip inte
används annat än när det gynnar SKP:s egna syften visar sig också
i debatten kring DFFG:s sovjetkritik. På vilket sätt gynnar det
FNL att DFFG kritiserar Sovjet? Just det - negativt, bl.a. skulle
VPK:are inte kunna vara med i DFFG. Och FNL-grupperna har mycket
riktigt fått kritik av FNL för detta sitt tilltänkta ställningstagande.
(Bekräftat av Ulf Mårtensson i AB)
Not 3. Om det inte är bekant, så utgår SKP från iden att huvudmotsättningen
inom det svenska folket går mellan folket och monopolkapitalet.
Dvs.: det gäller att ena arbetarklassen, småborgarklassen, samtliga
mellanskikt, små-, mellan- och storkapitalister mot monopolkapitalet,
dvs. ungefär de "15 familjerna".
Det vansinniga i denna politik torde framgå klart av ovanstående
uppräkning, att någon ytterligare argumentering mot den inte behövs,
åtminstone inte just nu.
Alternativet till denna syn på huvudmotsättningen, dvs. den korrekta,
är den gamla traditionella kommunistiska: Arbetarklass kontra borgarklass.
Genom att utarbeta en stark proletär politik och organisering, kan
man få kvarvarande småborgare och mellanskikt att ställa sig på
arbetarklassens sida mot borgarklassen. Det viktiga i dagens Sverige
är inte att utarbeta en frontpolitik, utan att utarbeta en arbetarklasspolitik,
utifrån vilken man senare kan utforma en proletär frontpolitik och
tillämpa densamma.
|