ARBETARMAKT
Workers' power league
Presentation
Nyheter
Plattform
Rådsmakt
Arbetarpress
Arbetarmakt
Bilder
English
Kontakt
 
Föregående sida
 
Vi finns också på:
Facebook
Wikipedia

Ur Tidningen Arbetarmakt nr 5 1975

LÄRDOMAR AV PARISKOMMUNEN

När vi tar upp Pariskommunen 1871 till granskning i Arbetarmakts serie om arbetarråden. så är det inte för att denna kommun frambringade några egentliga arbetarråd. utan därför att Kommunen formulerade och praktiserade de principer som måste ligga till grund för varje rådsorganisering (Moderata Samlingspartiet håller sig med ett "arbetarråd", så ock Unionisterna på Nordirland. Men. överflödigt att påpeka. det är inte namnet det handlar om. utan formen, strukturen, det klassmässiga innehållet).

Men innan vi går in på dessa principer, eller några andra teoretiska lärdomar av Pariskommunen. måste vi ge den historiska bakgrunden.

1870 hade en mer än vanligt rutten och korrumperad regim kastat in Frankrike i krig med Preussen. vilket snabbt utvecklade sig till ett ödesdigert företag för Frankrike. På våren 1871 var katastrofen ett faktum, och man tvingades att kapitulera för preussarna. Under detta korta krig hade emellertid parisarna. och den milis som satts upp till Paris´ försvar (Nationalgardet), utmärkt sig väl och t.o.m. rönt erkänsla för sin envisa motståndsvilja från sina motståndares sida. Någon sådan uppskattning kunde dock knappast den reguljära armen räkna med, trots sina officerssprättar och militaristiska maner. Paris´ dåligt beväpnade och dåligt tränade milis bekräftade den gamla sanningen att stridsmoral inte har med nationalitet utan med inre övertygelse att göra.

Trots kapitulationen besattes aldrig Paris av preussarna. sånär som på en symbolisk ockupation av ett litet hörn av staden. Istället menade man att det var den franska regeringens sak att avväpna det parisiska nationalgardet. Innan detta skett vägrade man underteckna något fredsfördrag med Frankrike. Hellre lät man franskt blod flyta än sitt eget.

Vapnen vänds rätt

Thiers. den franske statschefen. beslöt inleda denna avväpning genom en kupp natten till den 18 mars. Man ämnade lägga beslag på de kanoner som hölls av Nationalgardet på Montmartre. Buttes Chamont och Belleville, kanoner som inköpts för pengar insamlade bland allmänheten under Paris´ belägring och således Nationalgardets egendom. Några "lojala" bataljoner sändes iväg för detta uppdrag. Efter en mindre skärmytsling med nationalgardistiska vakter erövrades kanonerna. Men tiden gick. Operationen hade planerats illa. Kanonkärrorna anlände inte på utsatt tid för att hämta pjäserna. Antalet åskådare började växa. Kvinnor, barn och åldringar började blanda sig med truppen. Nationalgardet, som sammankallats i all hast, anlände till platsen. Några soldater ur 88:e regementet började samtala med nationalgardisterna. Stämningen mellan soldaterna var allt annat än fientlig. General Lecomte tappade fullständigt fattningen, när han såg kontrollen över läget glida honom ur händerna, och beordrade sina mannar att ge eld mot nationalgardisterna. Men de svarade med att istället ge eld mot honom själv och general Thomas, "slaktaren från 1848". Alla officerares mardröm blev verklighet för dessa bägge generaler.

Thiers beordrade den stående armens tillbakadragande från Paris. Man företog en brådstörtad och förvirrad reträtt till Versailles, några mil utanför huvudstaden. Merparten av den civila administrationen, inklusive tjänstemännen ansvariga för livsmedelsförsörjningen, posten, belysningen, avloppssystemet, renhållningen och hälsovården lämnar Paris hals över huvud under de närmaste dagarna.

Kommunens vänster lik 1975 års dito

I detta sociala vakuum övertog Nationalgardets Centralkommitté stadens förvaltning och lät utlysa nyval till den 26:e mars. Den kommunförsamling som valdes fick en klar vänsterprägel. Av 90 mandat lyckades de borgerliga inhösta blott 17, och de drog konsekvenserna därav och lämnade Kommunen. "Vänstern" i kommunförsamlingen utgjorde en sällsynt förvirrad skara, och det måste räknas till Pariskommunens främsta förtjänster att den trots denna ledning lyckades uträtta så mycket som den gjorde. En granskning av kommunförsamlingens politiska attityder framkallar genast ett igenkännande leende hos den som är någorlunda förtrogen med "vänsterns" utseende år 1975. Hittar vi minsann inte Baader-Meinhoff-ligans politiska urfäder bland blanquisterna, som ville göra revolution i medveten avskildhet från massan? Hittar vi inte de hopplöst efterblivna prodhonisterna. som ville konkurrera ut kapitalismen genom kreditföreningar och andelsföretag? Vi skänker dess sentida eftersägare i den syndikalistiska rörelsen och annorstädes en medlidsam tanke. Och hittar vi inte slutligen jakobinerna som i allt vad Kommunen företog sig önskade se en upprepning av 1789 års franska revolution, ur stånd att fatta att det här var fråga om en proletär och inte en borgerlig revolution! Så förunderligt likt våra hemmastalinister, som dagdrömmer om Den Långa Marschen och Yenans bondesovjeter, som i ett land övermoget för socialismen vill upprepa mönster för en statsbyråkratisk bonderevolution! Ibland tror man sannerligen att tiden stått stilla. Inte ens de medlemmar av Första Internationalen, som också blivit invalda i Kommunen, kunde skryta över att i detta läge ha förstått den verkliga naturen hos den rörelse de satts att representera. Den äran tillfaller Marx och Engels, som först i efterhand kunde peka ut Kommunens verkliga revolutionära förtjänster. Till dessa förtjänster hörde de principer vi nämnde inledningsvis.

Kommunens principer

De skildras av Marx på följande sätt: "Kommunen bildades av de genom allmän rösträtt valda kommunalråden i de olika distrikten av Paris. De var ansvariga och kunde avsättas när som helst. Deras flertal bestod självfallet av arbetare eller erkända representanter för arbetarklassen. Kommunen skulle inte vara en parlamentarisk utan en arbetande korporation, verkställande och lagstiftande på samma gång. Polisen, som dittills varit statsregeringens verktyg, berövades alla sina politiska funktioner och förvandlades till Kommunens ansvariga verktyg och dess medlemmar kunde när som helst avsättas. Likaså tjänstemännen i alla andra förvaltningsgrenar. Räknat från Kommunens medlemmar och nedåt måste de offentliga tjänsterna uträttas för arbetarlön" (Karl Marx; Pariskommunen).

Alltså:

1. Personer i ansvarig ställning (inklusive tjänstemän) utsågs genom val och var när som helst avsättbara av den församling som valt dem.

2. Dessa ansvariga kunde inte heller påräkna några extraprivilegier för sitt jobb - det var m.a.o. ingen intressant yrkesbana för karriärister och strebertyper av alla slag. Värdet i detta ligger inte så mycket i att man sparade in lite stålar på en sådan ordning, som däri att man förhindrade en viss sorts människor - byråkratämnena - att söka sig till dessa tjänster. Byråkratämnenas mentalitet är aldrig sådan att de osjälviskt tjänar proletariatets intressen.

3. Den tredje principen, att alla församlingar skulle vara "arbetande korporationer", förefaller måhända inte lika självklar vid ett första betraktande. Men den måste, för att kunna förstås, ses i perspektivet av att uppdelningen i en "verkställande" och en "lagstiftande makt" (och ibland även en tredje; en "dömande makt") är en typiskt borgerlig parlamentarisk mystifiering, ett uttryck för den liberala s.k. maktfördelningsläran. "Maktfördelningsläran" tjänar, bland en massa annat, syftet att skydda innehavarna av vissa tjänster (särskilt inom den "verkställande" och den "dömande makten") från att bli granskade och eventuellt förkastade vid ett mer eller mindre demokratiskt val förfarande. På så sätt garanteras en bättre stabilitet för den kapitalistiska statsapparaten (även om ett politiskt jordskred skulle resultera i ett utbyte av hela den "lagstiftande makten", dvs. parlamentet, så sitter ändå de gamla uvarna i domarkåren, ämbetsverkens mörka gömslen och inom polis och militär tryggt kvar). Och samtidigt garanteras en viss självständighet för statsapparaten, även gentemot den klass, borgarklassen, man i praktiken företräder. Denna relativa självständighet är nödvändig pga. vissa inneboende drag i själva det kapitalistiska produktionssättet, främst det som brukar kallas för "marknadens anarki ".

Parlamentarismen och "maktfördelningsläran" är m.a.o. typiskt kapitalistiska företeelser. Behovet av att hålla en viss distans mellan statsapparaten och den klass den tjänar bortfaller under socialismen, där statsapparaten måste vara proletariatets direkta och i varje ögonblick kontrollerbara redskap. Varje stävan mot att upprätta en sådan "maktfördelning" mellan olika instanser under proletariatets diktatur måste betraktas som i bästa fall en oförmåga att frigöra sig från borgerligt-liberala mallar, i värsta fall som ett maskerat försök att återinföra strukturer som skulle kunna bana väg för ett nytt privilegiesamhälle.

Dessa tre principer bildar tillsam_mans ett visst demokratiskt system, delegatsystemet, som måste ses som lika grundläggande för den proletära demokratin och socialismen som någonsin parlamentarismen (representationssystemet) för den borgerliga demokratin och kapitalismen. (1)

Socialism?

Men dessa principer härför sig bara till den politiska nivån, till statsformen. Engels hade rätt när han karaktäriserade Kommunen som ett exempel på proletariatets diktatur, men den kunde för den skull inte anses som ett socialistiskt samhälle. Det märker vi när vi granskar de förhållandevis begränsade resultat som uppnåddes i försöken att omforma ekonomin i socialistisk riktning. Statsbanken i Paris ställdes aldrig under Kommunens fullständiga kontroll; industrier och verkstäder socialiserades bara i de fall ägarna flytt till Versailles, och arbetarförvaltningen inskränkte sig till de socialiserade företagen via producentkooperationer, men någon enhetlig planekonomi för hela produktionen upprättades aldrig.

Politiskt var således Kommunen mycket avancerad, i högre grad än någon av de nu existerande s.k. socialistiska staterna, och även ideologiskt, genom sin internationalism, anti-kyrklighet och anti-chauvinism. Men inom den samhällssfär som utgör grunden för varje klassmakt, ekonomin, hann aldrig Kommunen så långt. Man kan inte tala om en socialiserad ekonomi i Pariskommunen.

Övergångssamhälle

Vad för slags samhälle var då Kommunen? Det finns, så vitt vi kan se, bara ett ord som duger här, nämligen övergångssamhälle. Denna term har cirkulerat flitigt i debatten under senare år, med den allmänna betydelsen av ett samhälle som befinner sig i en övergångsfas mellan två produktionssätt, t.ex. mellan kapitalism och socialism. Som vi ser det är ett övergångssamhälle ett samhälle där en uppåtstigande klass - tex. arbetarklassen - gripit den politiska makten, statsmakten, innan den ännu fullständigt erövrat den ekonomiska makten. I fortsättningen utnyttjas staten som ett redskap för att krossa sina klassmotståndare och erövra den totala samhällsmakten, dvs. makten över ekonomin. MEN: Detta förutsätter, för proletariatets vidkommande, att man först krossar den borgerliga statsapparaten. En proletär statsapparat måste byggas med utgångspunkt från de tre principer vi nämnt. Den måste alltså direkt avspegla och uttrycka proletariatets vilja genom delegatsystemet. Det är detta som gör det fruktbart att betrakta Pariskommunen som ett övergångssamhälle till socialismen. Denna syn utdömer samtidigt alla analyser enligt vilka en (byråkratisk) planekonomi utanför proletär kontroll, eller påstådda försök till arbetsdelningens avskaffande, skulle vara gångbara kriterier på socialistiska övergångssamhällen.

Det är en fullständigt steril sysselsättning att utnämna den ena eller andra företeelsen till ett "socialistiskt element" eller "socialistisk produktivkraft"(!) av det enda skälet att man vet att den förekommer i socialistiska samhällen, när detta "element" kanske är utmärkande för både två eller rentav tre helt skilda produktionssätt. Det finns bara ett sätt att fastslå huruvida ett samhälle är ett övergångssamhälle eller ej, och det är att studera det i termer av maktrelationer mellan olika klasser. Så länge som arbetarklassen endast kan agera på den historiska arenan som klass, som subjekt via organisationer uppbyggda enligt Pariskommunens principer, kan inget samhälle i världen utmålas som ett övergångssamhälle till socialismen där inga klassorganisationer av det slaget ens existerar. Pariskommunens statsapparat var en verklig proletariatets klassorganisering; ryska CK och kinesiska politbyrån är det definitivt inte.

"Lärdomar av Pariskommunen" löd artikelrubriken. Och hur proletariatets diktatur måste gestalta sig, det är den ojämförligt viktigaste lärdomen vi kan göra av Kommunen. Men sedan vi konstaterat detta, har vi ändå mycket värdefulla erfarenheter kvar från dessa drygt två månader år 1871. Det är inte nödvändigtvis de mest omfattande revolutionerna eller revolutionsförsöken som ger de rikaste erfarenheterna, lika lite som de blodigaste revolutionerna behöver leda till de största förändringarna.

Vandalisering?

När man studerar Kommunen, slås man av kommunardernas förkärlek för vad den stalinistiske historikern Talés betecknade som "symboliska akter" (och naturligtvis inte underlät att göra narr av). Till dessa "symboliska akter" hörde nedrivandet av Vendome-kolonnen, som Marx betecknade som "en kolossalsymbol för den krigiska äran", och förstörandet av det försoningskapell som upprests över Ludvig XVI:s avrättning under franska revolutionen. Historien om hur några arbetare, som under någon av Kommunens sista dagar försökte bränna ner Notre Dame men blev hindrade av en bataljon beväpnade konstnärer från Kommunen, är rik på betydelse. Med vilken rätt försvarade dessa, som de inbillade sig, "progressiva" konstnärer en katedral i namn av eviga "estetiska värden", då de andra strävade efter ett sätt att uttrycka sig, att genom denna förstörelse ge uttryck för sitt totala förakt för ett samhälle som aldrig givit dem något utom prästernas försäkringar om att allt skulle ordna sig i ett kommande liv? Frågan är inte oberättigad. Kommunens "modernistiska" konstnärer undanröjde i själva verket de som i denna stund sökte tolka Kommunens tveksamma poesi.

Vad Talés inte begripit, och knappast heller någon intellektuell före en del moderna språkforskare, är den fundamentala skillnaden i uttryckssätt mellan dem som har ordet i sin makt och de som inte har det, men likväl känner behovet av att kanalisera sina känslor. Dessa Paris´ arbetare, hantverkare, gesäller och andra obestämbara kategorier av "småfolk" sig inte tillvaron - i alla fall inte sin egen - i termer av abstrakta begrepp, utan i termer av handlingar. Nio av tio arbetare gör så än idag. deras språk är aktionens.

Handlingens språk

Det står varje "intellektuell revolutionär" fritt att beklaga att detta "småfolk" väljer att uttrycka sina känslor i handlingar som går ut över monument och byggnader som kan vara av intresse för arkitekturstuderande, eller som skulle kunna användas i andra syften än de ursprungligen avsedda. Men det är en helt annan sak att ställa sig totalt oförstående inför sådana fenomen och försvara dessa stenhögar med vapenmakt mot "vandaler" och "huliganer". "Intellektuella revolutionärer" visar ofta förvånansvärd respekt för borgarklassens och kyrkans kvarlämnade spår i det sociala rummet (och annorstädes också). Det skulle inte skada med lite mer respekt för försöken hos proletärer som berövats språket att återvinna det, och därmed en ny identitet.

Detta fenomen, handlingens språk, har Pariskommunen gjort uppmärksamt för senare tiders revolutionärer. Att sanningen inte alltid uttrycks i deklarationer och resolutioner (Leve den socialistiska världsrevolutionen!), utan också i handlingar; att en revolutionär massrörelses medvetenhetsnivå kan analyseras inte bara utifrån de "uttalanden" och "analyser" denna rörelse presterat, utan också utifrån de "symboliska" uttrycken. Detta är något vi måste vara starkt medvetna om när vi griper oss an med att utvärdera den ena eller andra sociala rörelsen.

Vem står för våldet?

Den tredje och sista lärdomen av Pariskommunen vi här tar upp är egentligen inte särskilt speciell för Kommunen. Det är den mest allmängiltiga slutsats man överhuvudtaget kan dra av alla kända revolutioner: reaktionen är alltid revolutionen "överlägsen" i fråga om brutalitet, nedrighet och förtal. För morden på generalerna Thomas och Lecomte och några andra arbetarbödlar fick Parisproletariatet plikta med 20 000 liv när "rättvisan", "lagen" och "ordningen" åter ryckte in i Paris i Versaillestruppernas skepnad.

Vi kan aldrig få tillbaka dessa 20 000 kämpar, men vi kan utplåna minnet - eller åtminstone försona oss med det - den gång vi får tillfälle att skriva borgarpackets dödsruna.

"Marat"

Fotnot (1) En fjärde princip är den om avskaffandet av den stående armen, och dess ersättning med milis: "Paris kunde göra motstånd blott därför att de till följd av belägringen blivit kvitt armén, i vars ställe det satt ett huvudsakligen av arbetare bestående nationalgarde. Detta faktum gällde det nu att förvandla till institution. Kommunens första dekret gick därför ut på att avskaffa den stående hären och ersätta den med det beväpnade folket." (Karl Marx).

Denna princip är dock inte av samma typ som de tre andra och därför tar vi inte upp den mer i detta sammanhang, även om den är lika oavvislig som de andra.