KRONSTADT 1921

De sköts som rapphöns

För några år sedan firades hundraårsjubileet av Pariskommunen. I samband härmed gav KFML ut en klatschig minnesaffisch á 10 spänn stycket. Varje vänsterblaska med självaktning knåpade ihop en hel- eller halvsida om kommunens uppgång och fall. Pocketförlagen laddades upp. Sant var att Kommunen värderades olika av olika grupper, men den allmänt positiva attityden var inte att ta miste på. Av en underlig historisk tillfällighet var det samtidigt 50-årsjubileum av en annan "kommun", nämligen Kronstadtsovjetens uppror mot den ryska revolutionens urartning. Hade denna tidning existerat 1971 hade kanske kämparna från Kronstadt fått ett rättvist eftermäle, men som det nu var stod inte en rad att läsa i vänsterpressen om denna "heta potatis".

Den 18 mars 1921 kom Pravda ut med ett nummer, vars första sida ägnades åt 50-årsminnet av Pariskommunen. Det pratades i radion. Andan var högstämd. Samma dag hade kanonerna tystnat i Finska Viken, och ännu en revolt hade krossats i blod. Förspelet var detta:

Alltsedan februari 1917 rådde livsmedelsbrist i Petrograd (nuvarande Leningrad) och situationen förvärrades. Den ryska jordbruksekonomin hade lidit allvarliga avbräck under inbördeskriget, men de svåraste hindren var dock järnvägarnas nästan totala sammanbrott och inkompetensen hos den administrativa apparat (Petrokommuna) som hade ansvaret för stadens livsmedelsförsörjning. Alla som hade släktingar på landsbygden övergav staden. Vintern 1920-21 hade dess befolkning krympt ihop till en tredjedel. Kvar fanns bara de delar av arbetarklassen vars fäder och farfäder också hade varit proletärer, som levt så länge i staden att de förlorat alla kontakter med landsbygden. När en strejkrörelse sedermera utbröt i Petrograd. var det alltså Rysslands mest genuina stadsproletariat som visade prov på en så "småborgerlig avvikelse" som att gå ut i strejk mot bolsjevikernas "klarsynta ledarskap".

STREJKEN l PETROGRAD

Den 22 februari startade 'oroligheterna' i Petrograd. Flera av de största fabrikerna improviserade stormöten och antog resolutioner som var fientliga mot regeringen och begärde en förändring av regimen.

Den 24 svarade myndigheterna med att företa en undersökning av arbetarnas arbetskort på Trubatjnijfabriken, en av Petrograds största. Vid den provokationen stannade fabriken. Strejken spred sig till Baltiska, Laferma-, och Bormannfabrikerna. Slutligen nådde den också de stora Putilovverken. 2000 - 3000 arbetare samlades på gatorna och försökte demonstrera. Regeringen sände kadetter från Militärakademin till platsen och dessa upplöste arbetarna och förhindrade flera möten. Petrograd förklarades i belägringstillstånd och alla former av gatuliv efter kl. 23.00 förbjöds av myndigheterna. liksom alla möten och folksamlingar. inomoch utomhus.

Den 25 februari växte rörelsen och spred sig över hela stan. Arbetarna vid Amiralitetsarsenalen (vilka varit bland de drivande i rörelsen för arbetarkontroll 1917) och i Galernayahamnen började strejka. Arbetarmassor samlades på nytt här och där i stan. varpå de upplöstes av specialstyrkor.

Arbetarna krävde mat för dagen. Ingen kunde utföra ett hyggligt dagsverke på de ransoner som utdelades (200 - 800 gram svart bröd om dagen). Strejken var även politisk. Man krävde yttrande- och tryckfrihet, något som stadgades i författningen (artiklarna 14 .15 och 16).

Regeringen larmade Petrograds garnison. Men denna var också i jäsning och flera enheter deklarerade att de inte tänkte slåss mot arbetarna. De avväpnades, men regeringen kunde inte längre lita på garnisonen och därför inkallades bolsjevikiska elittrupper från provinserna. I Petrograd bildades Petrograds Försvarskommitté och en allmän mobilisering av partimedlemmar påbjöds.

Inför Petrogradsovjetens sammanträde den 26 februari rapporterade Lashevich (medlem av Petrograds Försvarskommitté och Republikens Revolutionära Militärråd) att Trubatjnijarbetarna var bråkmakare. 'människor som enbart tänkte på sig själva' och 'kontrarevolutionärer'. Fabriken stängdes och arbetarna förlorade sina matransoner.

Fr.o.m den 27 februari distribuerades på Petrograds gator och i dess fabriker flygblad och plakat som bl.a. krävde 'Avskaffa undantagstillståndet. Inför yttrande- press och mötesfrihet för alla som arbetar'.

Den 28 februari invaderade de bolsjevikiska trupperna staden och en hård repression (bl.a. massarresteringar) mot arbetarna följde, ty obeväpnade kunde arbetarna inte stå emot bolsjevikerna. På två dagar bröts strejkerna ned med våld och arbetarnas agitation utrotades med 'järnhand' som Trotskij uttryckte det.

Inte ens inom Röda Flottan accepterades längre bolsjevikpartiets form av 'proletariatets diktatur'. Mot slutet av 1920 kritiserades bolsjevikernas disciplin och kontroll över Baltiska Flottan allt hårdare. Under andra halvåret 1920 lämnade 20% av matroserna Pobalt (Baltiska Flottans Politiska Sektion) och under 1921 kastade ytterligare 5000 in handsken.

Den 15 februari 1921 höll Baltiska Flottans kommunistiska matroser sin andra kongress. På denna fick 'flottoppositionen' en resolution antagen som fördömde Pobalts verksamhet och förklarade att Pobalt förvandlats till ett byråkratiskt organ utan inflytande bland matroserna. Pobalt hade reducerat politiskt arbete till rena pappersarbetet. Felet berodde på Pobalts organisatoriska principer. Dessa måste förändras i riktning mot vidgad demokrati.

KRONSTADT GÅR TILL AKTION

På en ö i Finska Viken, omkring 30 km från Petrograd. ligger staden och flottbasen Kronstadt. Matroserna där ansågs särskilt revolutionärt medvetna. Det var de som gått i spetsen för upproren både 1905 och 1917. Trotskij hade beskrivit dem som "revolutionens heder och stolthet".

Kronstadt-sovjeten fick höra talas om strejkerna och skickade en delegation till Petrograd den 26:e, för att ta reda på vad som egentligen hände. Man besökte ett antal fabriker och återvände den 28:e. Rapport avlades. Samma dag antog besättningen på slagskeppet Petropavlovsk en resolution.

som i stort anknöt till de strejkandes krav. Den hade följande lydelse:

l. Omedelbara nyval till sovjeterna.

2. Yttrande- och tryckfrihet för arbetare och bönder, för anarkister och socialistiska vänsterpartier.

3. Mötesrätt. Fria fackliga- och bondesammanslutningar.

4. Avhållandet av en konferens av partilösa arbetare. soldater och matroser från Kronstadt och Petrograd med omgivningar.

5. Frigivandet av alla politiska fångar tillhörande de socialistiska partierna och andra arbetar- och bondeorganisationer.

6. Val av en kommission för revidering av processerna mot dem som förpassats i fängelse eller koncentrationsläger.

7. Avskaffandet av alla politiska sektioner inom vapenmakten, eftersom inget parti bör ha monopol på propagerandet av sina idéer och detta ändamål motta statssubsidier.

8. Omedelbart tillbakadragande av de milisavdelningar(bolsjevikpartiets milis. vår anm.) som spärrar vägarna mellan stad och landsbygd.

9. Lika stora ransoner för alla arbetare med undantag av dem som arbetar inom riskfyllda och hälsovådliga industrigrenar.

10. Avskaffandet av kommunistiska partiets detachement inom alla militära enheter och av kommunistiska partiets vaktposter i fabriker, och verkstäder. Om vakter behövs, ska de nomineras under iakttagande av arbetarnas synpunkter.

11. Dispositionsfrihet åt bönderna över deras egen jord och deras egna kreatur, förutsatt att de sköter dem själva och inte använder sig av avlönad arbetskraft.

12. Vi uppmanar alla militära enheter och officersskolegrupper att ansluta sig till denna resolution.

13. Vi kräver att pressen ger denna vår resolution vidsträckt spridning.

14. Vi kräver upprättandet av en ambulerande kontrollgrupp bestående av arbetare.

15. Vi kräver att hantverksarbete legaliseras, under förutsättning att hyrd arbetskraft ej används.

Samma resolution antogs den l mars på ett massmöte (15 000 personer) i Kronstadt med överväldigande majoritet. I själva verket var det bara två som röstade emot. nämligen Kuzmin, Baltiska Flottans politiske kommissarie, och Kalinin, president i Allryska Sovjeternas Exekutivkommitté. Den senare avreste samma dag skyndsamt till Petrograd.

Den 2 mars hölls ett delegatmöte med ombud från skeppsbesättningarna, varven, fabrikerna, fackföreningarna och Röda Arméenheterna, för att besluta om nyval till den lokala sovjeten. Dessa val skulle förbereda "Sovjetregimens fredliga rekonstruktion ". Från Kuzmin och från Vassiliev, Kronstadtsovjetens ordförande, hördes ganska hotfulla toner. De deklarerade klart sin avsikt att med alla medel bekämpa "myteriet". Som en säkerhetsåtgärd lät man arrestera de bägge herrarna, och församlingen beslöt att utse en "Provisorisk Revolutionskommitté", som anförtroddes stadens och befästningens administration. Ett verkligt arbetarråd hade sett dagens ljus!

BORTFÖRKLARINGAR

De som utmålat Kronstadt-händelserna som ett uttryck för småborgerliga strävanden har ofta försökt krama så mycket som möjligt ur punkterna 11 och 15 i ovanstående resolution. I själva verket var dessa punkter att betrakta som en pragmatisk eftergift. för att klara den omedelbara försörjningsfrågan, av i stort sett liktydigt slag med Den Nya Ekonomiska Politik (NEP), som Lenin lade fram ungefär samtidigt. Än har vi dock inte sett någon påstå att Lenin representerade den ryska småbourgeoisiens klassträvanden. Vad som dessutom återfanns i resolutionen, och som aldrig lades fram av Lenin eller någon annan heller, var ett uttryck för arbetarklassens strävanden gentemot bolsjevikpartiets krav på politisk hegemoni (se särskilt punkterna l, 7, 8,10 och 14).

Majoriteten av den Provisoriska Revolutionskommitténs medlemmar var erfarna flottister. Detta faktum står i uppenbar motsättning till den "officiella" versionen, enligt vilken revoltens ledning bestod av element, som nyligen inträtt i flottan och som inte hade någonting gemensamt med 1905 och 1917 års hjältemodiga matroser.

Att de fyra åren mellan 1917 och 1921 hade inneburit något slags allmänt "politiskt förfall" i Kronstadt är inte heller korrekt. Vid tidpunkten för oktoberrevolutionen 1917 valdes till Kronstadts sovjet 105 maximalister, 95 bolsjeviker, 76 socialrevolutionärer och 12 anarkister. Maximalisterna kan närmast beskrivas som en rådskommunistisk organisation, socialrevolutionärerna var ett parti som huvudsakligen samlade bönder. Det var alltså dessa matroser, som till 40% bestod av maximalister och anarkister och till 25% av socialrevolutionärer, som hade hyllats av Trotskij och hela partitoppen. Var de politiskt förfallna' 1921, så var förfallet lika långt framskridet redan 4 år tidigare då de tillsammans med Petrograds arbetare gjorde uppror mot den arbetarfientliga regim som då befann sig vid makten. Deras hemfallenhet åt 'småborgerliga avvikelser' hade aldrig tidigare utgjort någon hämsko när det gällt revolutionär verksamhet.

OCKUPATION

Samma dag som den Provisoriska Revolutionskommittén valdes, den 2 mars, ockuperades alla strategiska byggnader i staden, telefon- och telegrafbyggnaderna, det militära högkvarteret liksom tryckeriet för Kronstadts Izvestija. På alla slagskepp och regementen valdes kommittéer genom allmän omröstning.

Under tiden larmade Radio Moskva: 'Bekämpa den vita militärkuppen, ledd av tsargeneralen Kozlovskij' ... 'Det är således klart att Kronstadtrevolten leds från Paris. Det franska kontraspionaget står upp över öronen i den här affären...' etc., etc.

Inför denna hetskampanj, och som ett väntat angrepp mot Kronstadt var omedelbart förestående, lämnade ett stort antal bolsjeviker i Kronstadt partiet. Det härskade förvirring bland partimedlemmarna, åtminstone bland de som från första början hade trott att de kämpade för socialismen och arbetarnas frigörelse.

Sammanlagt 780 personer (enligt en stalinistisk historiker) lämnade partiet under denna tid i Kronstadt. Siffran bör ses mot bakgrunden att partiet var en exklusiv gruppering, avsedd för de "mest medvetna". Ett brev i Kronstadts Izvestija från läraren Denisov: "Jag förklarar öppet inför den Provisoriska Revolutionskommittén att jag från och med det första kanonskottet mot Kronstadt inte längre betraktar mig som medlem av det kommunistiska partiet, och jag ansluter mig till de paroller som utfärdats av arbetarna i Kronstadt: All makt åt arbetarråden, inte åt partiet:"

ANFALLET

Alla försök till en fredlig lösning tillbakavisades av regeringen. Trotskij befallde sina trupper att 'skjuta ner dem som rapphöns' och att 'inte spara på kulorna'. (Den sista ordern är en upprepning av den order som gavs tsartrupperna då de skulle krossa revolutionen 1905.) Tuchatchevskij, en tsarofficer, som gjorde karriär i Röda Armen under inbördeskriget fick befälet över operationerna.

Den 7:e mars inleddes anfallet med artilleribeskjutning och flygbombardemang. Kronstadt besvarade elden. Natten den 8 mars riktades en första infanteriattack mot fästningen över den fortfarande tillfrusna isen. Den blev något aven militär katastrof. Varför framgår av följande rapport från Uljanov, politisk kommissarie på norra sektorn, till partiet i Petrograd: "Mannarna vill höra Kronstadts resolutioner. De vill skicka delegater till Kronstadt". Hans slutsats härav är betecknande: "Antalet politiska kommissarier i denna sektor är högst otillräckligt."

Stridsmoralen var i botten redan i utgångsläget. Under anfallets gång deserterade soldaterna kompanivis, i bland i hela bataljoner. Dessa förband kämpade i fortsättningen på Kronstadts sida med - får man förmoda lite större entusiasm.

OMORGANISATION

De styrkor som skulle användas i det slutliga anfallet omorganiserades fullständigt. Den "revolutionära tribunalen" (militärdomstolen) arbetade för högtryck och regementena fick ta emot en svärm av politiska kommissarier. Därtill sände man efter förband från avlägsna landsändar, som man hoppades inte hunnit angripas av "Kronstadtsmittan". För att ytterligare höja moralen hos trupperna försågs de med ett flertal delegater från den pågående 10:e partikongressen.

Den 15 mars ansågs läget inom förbanden "under kontroll" och Tuchatchewski gav order om att Kronstadt skulle erövras genom ett frontalangrepp natten till den 17:e.

16:e mars kl. 14.20. öppnade artilleriet spärreld. Framemot midnatt hade regeringstrupperna grupperat sig och började avancera. De mindre forten i en krans runt Kronstadt erövrades under nattens lopp. Kl. 05.00, gick man till anfall mot själva staden. Gatustriderna var förödande. Rödarmister blandades med försvararna i en obeskrivlig förvirring. Kulsprutor kom till användning på mycket korta avstånd. Men in i det sista försökte civilbefolkningen, trots skottväxlingen, att fraternisera med angriparna.

Natten till den 18 mars var allt motstånd brutet och en grupp om 800 personer, en del matroser och de mest aktiva bland civilbefolkningen, gav sig iväg över isen till Finland och ständig exil.

Strejkrörelsen i Petrograd hade kvävts långt dessförinnan. Rysslands mest medvetna proletariat, dess verkliga förtrupp, hade spelat ut sin politiska roll.

BOKSLUT

Samma omdöme som Rosa Luxemburg kort före sin död fällde om den tyska revolutionen kan upprepas om Kronstadt: "Under alla tidigare revolutioner var det en öppen kamp, klass mot klass, program mot program. Under den revolution vi nu upplever går den gamla ordningens skyddstrupper inte till angrepp under den härskande klassens baner utan under ett socialdemokratiskt partis fana."

Skillnaden ligger i att socialdemokratin i Tyskland tjänade som redskap för borgarna, medan det ryska bolsjevikpartiet representerade en "ny" , statsbyråkratisk klass' intressen, som obevekligt kolliderade med de genuint proletära strävandena.

"Marat"

KÄLLOR

Ida Mett: "Kronstadt 1921"

Augustin Souchy: "Den ryska arbetar- och bonderevolutionen"

Paul Avrich: "Kronstadt 1921"

Volin: "The unknown revolution"

Brunse & Nielsen: "Opröret i Kronstadt 1921 - Et dokumentarium"