REVOLUTIONEN I UNGERN 1918-19

I dagarna är det nästan exakt 56 år sedan. den socialistiska rådsrepubliken i Ungern utropades. Det var i första världskrigets efterdyningar, då nästan hela Europa skakades av social oro och en förväntan bland de breda massorna på något mer än blott fred - man ville därtill ha ett slut på den eländiga tillvaro som var deras lott under kapitalismen. I Ryssland rasade inbördeskriget mellan vita och röda, i Tyskland böljade klasstriderna fram och tillbaka under fem års tid (från 1918 till 1923, se f.ö. artiklarna om den tyska revolutionen i föregående nummer av ARBETARMAKT) , och t.o.m. den svenska "ankdammen" var inte så ankdammsmässig längre, med hungerkravaller i Västervik och Ådalen.

I mars 1919 inleddes de ungerska arbetarnas slutgiltiga strid med den borgerligt "demokratiska" regering, som i samband med monarkins fall och frigörelsen från Österrike hösten 1918 kommit till makten.

När arbetarrevolutionen inleddes hade det ungerska folket levat under ett permanent och brutalt förtryck alltsedan det första världskrigets utbrott 1914. Som i så många andra l änder sökte den inhemska borgarklassen få arbetarna och bönderna att betala priset för sina egna härjningståg; massvält, massarbetslöshet, epidemier, reallönesänkningar; kort sagt, hela den gamla vanliga visan.

Den ungerska borgarklassen hade (i intimt samarbete med sina utländska vänner) helt enkelt kört ner det ungerska samhället i botten - och den borgerligt "demokratiska" regering som kom till makten i oktober 1918, och till vilken borgarklassen satte sitt sista hopp, hade definitivt ingen grundläggande lösning av problemen att presentera.

Arbetarnas och folkets protester växte oavbrutet i takt med borgarklassens ständiga misslyckanden. Speciellt bidrog den utlovade, men i det närmaste helt uteblivna jordreformen till att radikalisera de breda befolkningslagren.

Det var mot denna bakgrund ingen överraskning att den slutgiltiga uppgörelsen mellan arbete och kapital kom. Den måste helt enkelt komma!

RÅDSORGANISERINGEN

Den 21 mars 1919 utropades Ungerska Rådsrepubliken, efter en förhållandevis obetydlig väpnad kamp mellan bönder och arbetare å ena sidan och borgare å den andra (av vilket vi kan se att ingen proletär revolution måste bli ett "blodbad", det är styrkan i borgarnas motstånd det hänger på).

I den Ungerska Socialistiska Federativa Rådsrepublikens författning hette det bl.a.:

• I Rådsrepubliken har proletariatet övertagit alla fri- och rättigheter och all makt i syfte att avskaffa kapitalismens system och bourgeoisiens makt och ersätta dem med en socialistisk produktionsordning och ett socialistiskt samhälle.
• Rådsrepubliken är arbetar-, soldat och bonderådens republik.
• Rådsrepubliken erkänner ingen ras eller nationalitetsdiskriminering.

Rådskongressen, som emellertid endast lyckades samlas en gång innan reaktionen på nytt stod som herrar i Ungern, avsåg att förstärka och samla alla arbetar-, soldat- och bonderåd. Den var "det högsta organet för statsmakten under proletariatets diktatur".

Rådskongressen utsåg den Federativa Centrala Exekutivkommittén (med sina ca 150 medlemmar), som i sin tur utsåg landets "nya regering" - Revolutionära Regerande Rådet.

Samtliga organ valdes enligt principen om att den församling som utsett organet ifråga när som helst kunde låta återkalla sitt val (och alltså få de valda fockade), att ingen delegat fick en ersättning som var högre än en vanlig arbetarlön, och att ingen fick göra det till ett yrke att representera andra.

Det socialistiska samhällets organisationsmönster från Pariskommunens dagar (1871) hade på nytt ställts i arbetarklassens tjänst.

Men det vore en aning förmätet att hävda att rådsorganiseringen alltid fungerade enligt "principerna", Så t.ex. lyckades de opportunistiska och ständigt vacklande socialdemokraterna att via de s.k. kandidatkommissionerna välja in sig själva i råden, trots att arbetarna avskydde dom som pesten. Kandidatkommissionernas kandidatlistor ställde arbetarna vid arbetarrådens valurnor inför "friheten" att välja mellan att rösta in 200-300 kandidater i klump eller inte rösta alls!

På detta sätt kan man förklara hur många av dom "arbetarledare" som före revolutionen var kända som arbetarförrädare, trots arbetarnas motvilja hamnade i råden.

Det är därför intet att förvånas över att revolutionens första och enda rådskongress knappast bidrog till att stärka och utveckla arbetarmakten.

RÖDA ARMEN

Gav rådskongressen och arbetarråden ett blandat intryck förändras inte det omdömet om vi betraktar den "Röda Arme", som efter modell från ryska revolutionen började byggas upp efter rådsrepublikens seger. Någorlunda exakt hur armen skulle organiseras fanns inga mer välgrundade meningar om. Istället ställdes den unga arbetarstaten inför samma problem som Sovjetunionen när den, i självbevarelsedriftens tecken, rekryterade den gamla borgararméns officerare och generaler. Med ständiga sabotage, förräderier och deserteringar till resultat. Därför fick "Röda Armen" mot slutet av rådsrepublikens korta existens alltmer karaktären av en arbetarmilis. Arbetarna tvingades helt enkelt ta försvaret av sin stat i egna händer, och varje fabrik sökte organisera sitt eget försvar.

Men då var slaget i stort sett redan förlorat. De framgångar som republikens arme onekligen hade de första månaderna förbyttes efter alla deserteringar och sabotage till en långsam inringning och död av rådsrepubliken. Annars såg den ut att ha goda förutsättningar att överleva och utvecklas, när man efter de första månadernas offensiv mot de imperialistiska makter som hela tiden låg och lurade vid landets gränser, kunde bidra till utropandet av Tjeckoslovakiens Rådsrepublik.

RÅDSREPUBLIKENS FALL

Ungerns Rådsrepublik kom att bestå i 133 dagar. På eftermiddagen den 1:a augusti sammanträdde representanter för Budapests arbetare en sista gång för att bara tvingas kunna konstatera faktum: de imperialistiska ländernas offensiv mot republiken hade burit frukt. Av rådsrepublikens territorium återstod endast staden Budapest, och borgararméerna från Rumänien, Frankrike och Österrike fortsatte sitt anfall. Genom ringa förutsättningar att dra landet ur den misär som borgarna försatt det i, genom förräderi och sabotage, och genom "arbetarledarnas" permanenta misstro mot arbetarnas förmåga att själva bygga upp sin stat, nerslaktades republiken. Terrorn blev urskiljningslös.

ERFARENHETER

P.g.a. "arbetarpartiernas" svaga tilltro till rådsorganiseringen (i socialdemokratins fall rena förräderiet) och den misär som rådde i landet vid tiden för arbetarrevolten, lyckades det inte för arbetarna och bönderna att både bygga upp en effektiv produktion och ett effektivt försvar av sin stat. Man ställdes inför en övermänsklig uppgift och en förkrossande överlägsen fiende; borgarklassen i omkringliggande länder.

APPENDIX: SOCIALDEMOKRATINS ROLL

"Då kriget bröt ut. förlorade det ungerska socialdemokratiska partiet - liksom förövrigt alla de krigförande ländernas socialdemokratiska partier - majoriteten en av sina medlemmar; dels till följd av inkallelser. dels (och huvudsakligen) på grund av socialdemokratins moraliska sammanbrott. ty en överväldigande majoritet av partimedlemmarna hade väntat sig att partiledarna skulle motsätta sig kriget. Av den Andra Internationalen, inom vilken de socia1demokratiska partierna från flera länder möttes, väntade man att den skulle omöjliggöra kriget. Och då nu dessa förhoppningar grusades, trädde stora massor ut ur det parti, som inte hade rört ett finger för att förhindra krigsutbrottet. utan tvärtom av alla krafter stött krigsprogrammet och sin borgerliga regering. Efter novemberrevolutionen i Ungern. då de socialdemokratiska ledarna fått en del politisk makt och det blivit en modesak i småborgerliga kretsar att vara medlem i det socialdemokratiska partiet, ersattes dess forna medlemmar av stora mängder småborgerliga element: hantverkare, banktjänstemän, f.d. officerare, f.d. polismän osv., och genom deras inträde blev 'arbetarpartiet' totalt prostituerat. Men partiledarna hade ingenting att invända mot denna prostitution.

Tvärtom. i sin förtvivlade kamp med de borgerliga partierna om det politiska inflytandet och i synnerhet i kampen om röster för Nationalförsamlingen, gynnade ledarna t.o.m. anslutningen av borgerliga element och satte igång en omfattande agitation härför utan att ett ögonblick tänka på, att partiet till följd av alla dessa händelser för länge sedan hade upphört att vara ett arbetarparti".

M. Gabor, sommaren 1919 i den tyska arbetartidningen Rote Fahne.