TYSKA REVOLUTIONEN 1918

"Till Bremens befolkning!

Soldater, arbetare, partikamrater!
Vad är det som har skett? Inget mindre än en revolution. Dess produkt är arbetar- och soldatråd.
Om rådens uppgift kan inget tvivel råda: Utbredande, säkrande och fördjupande av revolutionen. Hela makten i arbetar- och soldatrådens händer. Störtande av den kapitalistiska samhällsordningen och därmed upphävande av varje slags utsugning och förtryck, som riktar sig mot en klass, ett parti, ett kön eller en ras. Upprättande av det socialistiska samhället. Det är arbetar- och soldatrådens program. Var och en som vill hjälpa till att genomföra det är välkommen. Var och en som bekämpar det, kommer vi att hänsynslöst bemöta. Oavsett vem det vara må.
Soldater, Arbetare, Partikamrater! Män och kvinnor!
Befrielsens timme är slagen!
Ta tillfället i akt! Det finns ingen återvändo!
Alltså, FRAMÅT!
Bremen den 9 november 1918.
Arbetar- och soldatrådet."

När detta upprop kom. befann Tyskland sig sedan några dagar tillbaka i revolutionär omvälvning. Med början bland matroserna i Kiel den 3:e november spred sig revolutionen över Tyskland. Soldat- och arbetarråd formerades över hela landet, tvingade fram vapenstillestånd och kejsarens avgång. De kommunala, delstatliga parlamenten och exekutiverna avskaffades eller ställdes åt sidan till förmån för råd av delegater från industrier och regementen. En central rådsförsamling för hela Tyskland samlades.

I denna artikel ska vi behandla dessa händelser: rådsrörelsens och revolutionens uppkomst och krossande. Jämsides med situationen i hela Tyskland, ska vi se staden Bremen, som ett exempel på vilka former rörelsen tog sig lokalt.

Bakgrund

Tyskland var bland de länder i vilka kapitalismen först utvecklades. I början av 1900-talet hade Tyskland en utvecklad industri över hela landet. Den tyska borgarklassen hade tvingats söka sig utanför landets gränser för att öka sina profiter. Detta, Tysklands relativt tidiga industrialisering, innebar att Tyskland också var bland de länder i världen, som hade ett stort industriproletariat. Denna utvecklade arbetarklass innebar också en utvecklad arbetarrörelse. Flera av den revolutionära arbetarrörelsens klassiska teoretiker och ledare kom från Tyskland: Marx, Engels, Luxemburg, Korsch, Zetkin osv. Men även den reformistiska arbetarrörelsen kom att växa sig stark i Tyskland pga. av dess situation som imperialistisk stat. Reformismens och den moderna socialdemokratins ledande förgrundsgestalt, Bernstein, utarbetade sina idéer utifrån de tyska förhållandena.

Den tyska arbetarrörelsens politiska del utgjordes fram till 1916 huvudsakligen av SPD (Sozialdemokratische Partei Deutschlands). Detta var från början revolutionärt och icke parlamentariskt. Det hyste dock hela tiden olika tendenser inom sig. Vid första världskrigets utbrott 1914 har de av Bernstein inspirerade reformisterna makten i partiet.

Vid krigsutbrottet inträffade den händelse som har kommit att kallas "socialdemokratins förräderi" och som innebar inte bara klyvandet av det tyska arbetarpartiet, utan även desillusionering och splittring i arbetarrörelsen över hela världen. Händelsen i fråga var att majoriteten av SPD:s riksdagsfraktion gav sitt stöd till krediter till krigsindustrin. Den borgerliga regeringen lade fram ett förslag om pengar till vapenindustrin. Om de tyska socialdemokraterna hade handlat i enlighet med vad den internationella arbetarrörelsen bl.a genom I:a och II:a Internationalerna hävdat, hade de vägrat att stödja den egna borgarklassen i krig med andra länder. Den kommunistiska principen var och är att proletariatet inte har något fosterland, och att man i stället för att gå ut i krig mot sina klassbröder ska vända vapnen mot den gemensamma fienden, borgarklassen. Nu innebar SPD:s stöd till krigskrediterna, ett stöd åt slaktandet av miljontals arbetare. En slakt som ytterst hade sina orsaker i att borgarklassen i de olika staterna rivaliserade om nya marknader och större profiter.

Splittring och genrep

Splittringen inom den politiska delen av arbetarrörelsen ledde till uppkomsten av flera mindre oppositionsgrupper. 1916 sammanslöt sig flera av dessa till "Spartakusförbundet", med Luxemburg och Liebknecht som ledande personer. Vid stora uteslutningar ur SPD 1917 gick "Spartakisterna" samman med uteslutna SPD:are och bildade USPD (Unabhängige Sozialdemokratische Partei Deutschlands).

I Bremen fanns sedan 1915 en grupp som kallade sig "Internatinale Sozialisten Deutschlands". Dessa gick aldrig med i USPD, och till skillnad från "Spartakisterna" kritiserade man inte endast SPD:s politik, utan också dess uppbyggnad: byråkratiseringen och centraliseringen.

Att Tyskland låg i krig. och att SPD backade upp det. hindrade inte arbetarna från att strejka. I juni 1916 strejkade 55 000 metallarbetare i Berlin. I april 1917 strejkade 300 000 arbetare för billigare livsmedel.

I samband med denna strejk dyker begreppet ARBETARRÅD upp för första gången. Pga. Att fackföreningarna, styrda av SPD, inte stödde strejkerna, tvingades man i strejkerna att bilda egna organ, stormöten på företag som valde kommittéer, och ibland valdes på flera företag delegater till lokala rådsförsamlingar. Vid en stor strejk i januari 1919 i Berlin väljer c:a 400 000 arbetare 414 delegater. Dessa kräver bl.a.: Fred utan annekteringar, medverkan avarbetardelegater i fredsförhandlingar, frigivande av alla politiska fångar, demokratiska fri- och rättigheter. När strejken sprider sig till Hamburg, Kiel, Leipzig, Köln, München och ett flertal andra städer och en miljon arbetare är i strejk, ingriper regeringen och beslutar att sätta in trupper mot arbetarna. Det centrala Arbetarrådet i Berlin beslutar sig för att under övermaktens hot avblåsa strejken. Ännu skulle kriget pågå ett halvt år till, men arbetarklassen hade under generalrepetitionen i januari funnit organisationsformen för revolutionen: ARBETARRÅDEN.

Revolution

Den 3:e november gjorde matroserna i Kiel uppror. Skepp för skepp valde man delegater till ett soldatråd. Från soldaterna spred sig upproret till arbetarna och ut över landet. Överallt upprättades soldatråd, lokala rådsförsamlingar med delegater från arbetarråden och soldatråden. Den 7 november utropades Bayern som rådspublik, den 9:e når revolutionen till sist Berlin. Beväpnade arbetare och soldater strömmade till riksdagen och intog den. Man antar en uppmaning till Berlins arbetare:

"Samtliga arbetare och arbeterskor ska samlas på söndag den 10 november kl. 10.00 i fabrikerna och välja arbetarråd. Kvinnor är valbara, tjänstemännen är att betrakta som arbetare.

Samtliga soldater samlar sig på samma sätt i Kasernerna eller på lasaretten och väljer soldatråd.

På varje bataljon väljs en delegat, på tusen arbetare eller arbeterskor väljs likaledes en delegat. Mindre företag under 500 man förenar sig till val av en arbetarrådsmedlem.

På eftermiddagen kl. 5 samlar sig det valda arbetar- och soldatrådet i Cirkus Bush och väljer den provisoriska regeringen."

Upproret kännetecknas naturligtvis av stundens brådska, men ger ändå en god bild av principerna för uppbyggnaden av rådsystemet.

Överallt var dock inte råden uttryck för den revolutionära stämningarna. I många områden var råden ingenting annat än tomma skal. När det stod klart, att ingenting kunde stoppa revolutionen, låtsades socialdemokraterna att de stod bakom den. De formerade beredvilligt "råd" på många orter tillsammans med folk ur USPD:s högerflygel. Medlemmarna bestod mestadels av funktionärer inom SPD och fackföreningarna. T.o.m. ickesocialistiska partier deltog i rörelsen. Inom armen hände det att officerare bildade råd och de få bonderåd som bildades var till övervägrande delen icke-revolutionära. Härigenom var majoriteten av de "råd" som bildades inga genuina sådana, sammansatta av valda och återkallbara delegater för arbetarklassen, utan i huvudsak verktyg för SPD, som betraktade dem som ordningens upprätthållare tills statsapparaten reparerats och en Nationalförsamling kommit till stånd.

Bremen

Revolutionen i Bremen tog liksom i Kiel sin början bland matroserna. Dessa besatte på kvällen den 6:e november tillsammans med soldater och arbetare Bremens garnison. Där bildades ett soldatråd. En delegation från detta samlades samma kväll tillsammans med representanter från de tre socialistiska partierna (ISD, SPD, USPD) i rådhuset, där USPD-representanten Frasunkiewicz tillkännagjorde bildandet av ett arbetar- och soldatråd för hela Bremen.

På morgonen den 7:e november företogs på de olika företagen val till arbetar- och soldatrådet. På det största företaget AG Weser väljs 10 delegater, från övriga företag motsvarande mindre antal delegater allt efter företagens storlek. Arbetar- och soldatrådet kom att omfatta 210 delegater, varav 30 matroser och soldater.

Arbetarrådet valde ett arbetsutskott, samt 6 underutskott (för finansväsendet, produktionen, offentliga säkerheten, kommunikationerna, försörjningen och för kontakter med andra orter). I arbetsutskottet, som var det ledande organet för revolutionen i Bremen, hade ISD och USPD kommit överens om att utestänga reformisterna i SPD: Men när underutskotten skulle tillsättas hade vänsterradikalerna inte nog folk att besätta alla platser, och så kom det att väljas in reformister på viktiga poster i arbetarrådets ledning.

Men oavsett representanternas politiska inställning och duglighet, hade arbetare och soldater lyckats att formera sin egen maktapparat. Detta kungjorde man i det upprop, som inledde denna artikel.

Men vad gjorde borgarklassen? Var fanns motståndet? Faktum var att revolutionen i Bremen, till skillnad från många andra ställen, knappt mötte något motstånd alls. Borgarna i Bremen försökte istället nå inflytande genom eftergifter. Det stadsfullmäktige som några månader tidigare avslagit kvinnlig rösträtt, lade nu frivilligt fram förslag om allmän och lika rösträtt för män och kvinnor. Men arbetarklassen lät sig inte dras med i de parlamentariska fårorna.

Från upprättandet av arbetar- och soldatrådet och en vecka framåt rådde en situation av dubbelmakt i Bremen. Vid sidan av råden var fortfarande stadsfullmäktige och dess senat, dock utan att försöka sig på att fatta några mer omfattande beslut. Men vänsterradikalerna väntade sig inte att borgerskapet skulle vila på sina lagrar, och föreslog därför, att det kommunala parlamentet skulle avskaffas. Den 14:e november antog arbetar- och soldatrådet följande tillkännagivande:

"Arbetar- och soldatrådet har övertagit utövandet av den politiska makten inom Bremens stadsområde. Senaten och stadsfullmäktige existerar inte längre. Bremens stadsområde utgör i fortsättningen en beståndsdel av den tyska folkrepubliken."

1:a rådskongressen

Mellan den 16:e och 21:a december 1918 samlades 490 delegater från arbetar- och soldatråd i hela Tyskland till den första rådskongressen. I en del städer hade arbetarna hela makten i sina händer genom råd och arbetarmiliser eller röda garden. På andra ställen förflöt livet som vanligt. För att revolutionen skulle kunna säkras och utbredas var det nödvändigt med centrala organ som kunde bygga upp den arbetarstyrda ekonomin. Det krävdes en proletär statsapparat. För att säkra revolutionens landvinningar måste därför den rådskongress som sammankallats av den lokala rådsförsamlingen i Berlin, avskaffa den borgerliga staten. Men det fanns krafter som skulle motsätta sig detta.

Det fanns inget bestämt valsystem för delegaterna. En del utsågs av det verkställande utskottet i arbetar- eller soldatrådet, en del valdes på stormöten. Långt från alla platser med råd var representerade. Och som vi nämnt tidigare, var många av råden initierade av reformister eller borgare för att dessa skulle få inflytande över rådsrörelsen. Detta var en bidragande orsak till att av de 490 delegaterna. endast 179 var arbetare. Soldaterna var klart överrepresenterade med uppåt 100 delegater. Reformisterna (SPD) dominerade med 288 delegater, mot USPD:s 88 och Spartakisternas 10 delegater.

Kongressen hade knappt börjat förrän en delegation av soldater, representerande 17 regementen i Berlin. Trängde in i salen. Man krävde bland annat avlägsnandet av samtliga officerare ur armen och att de väpnade styrkorna skulle ledas av ett högsta soldatråd. Detta ledde till ett så stort tumult att kongressen tillfälligt fick uppskjutas till nästa dag. Två dagar senare kommer ytterligare en delegation som säger sig representera 250.000 arbetare i Berlin. Denna kräver att nationalförsamlingen avskaffas, den provisoriska regeringen avsätts och all makt övergår i arbetar- och soldatrådens händer. Delegationens representant blir dock avbruten av kongressens ordförande. som ber delegaterna lämna salen. När arbetarna går ut ropar de: "De tyska arbetarna anser inte att deras intressen företräds här."

Arbetarråd kontra parlamentarism

Dessa arbetare hade alldeles rätt. Senare beslöt nämligen kongressen med 344 röster mot 98 att avslå ett förslag om att upprätta en central rådsregering och man beslöt istället om att råds kongressen skulle utse ett "tyska republikens centralråd" som enbart skulle ha till uppgift att kontrollera riksdag och regering. Man beslöt också stödja valen till en nationalförsamling.

Ernst Dauming, en av de ledande revolutionärerna sade efter beslutet: "Revolutionen har hängt sig själv". Och han fick rätt. I och med att råds kongressen inte upphöjde sig själv och centralrådet till högsta beslutande organ och samtidigt krossade den borgerliga statsapparaten, utan i stället upprättade parlamentarismen på nytt, beredde man vägen för borgarklassens återkomst och sitt eget återtåg.

Stödande sig på revolutionens flodvåg hade socialdemokraterna handlat. Samma dag, den 9:e november, som arbetarna i Berlin tränger in i riksdagen, samma dag som kejsaren abdikerar, passar reformisten Scheidemann på att utropa republiken. Socialdemokraterna bildar en provisorisk regering med Fritz Ebert i spetsen. Det är denna regering som efter den första rådskongressen på allvar sätter i gång med att på nytt upprätta den borgerliga klassdiktaturen, främst genom att motarbeta arbetar- och soldatråden.

Spartakistupproret

Det första väpnade motståndet mot den socialdemokratiska regeringen kommer redan den 23:e december. "Folkets marinbrigad" besätter regerings kvarteren i Berlin men fördrivs snart. Så, den 5:e januari 1919, utbryter det s.k. "Spartakistupproret". Den tändande gnistan till detta, var att regeringen avsatte polismästaren i Berlin, Eichorn. Denne hade organiserat de s.k. säkerhetsstyrkorna; 1500 beväpnade arbetare med allmänna vänstersympatier. Eichorn vägrade låta sig avskedas. Vänsterpartierna KPD och USPD uppmanade till demonstration, till försvar mot "Ebert-Scheidemannregerinqens kontrarevolutionära aktivitet". Det blev den största manifestation som någonsin skådats i Berlin. 700.000 arbetare, många beväpnade, tog gatorna i besittning. I den allmänna entusiasmen sveptes även partiernas ledare med. Man formerade en "förenad revolutionär kommitté" som förklarade regeringen avsatt. Men partierna skulle inte visa sig situationen vuxna.

Under nyåret 1918-1918 hade Tysklands Kommunistiska parti bildats (KPD) av Spartakistgruppen inom USPD samt ISD (Oavhängiga socialdemokraterna resp. Internationella socialisterna. Majoriteten inom KPD hade en antiparlamentarisk inställning, och stödde arbetarråden. Ledande personligheter inom KPD. som Luxemburg och Liebknecht var dock för deltagande i valen som hade utropats till den 19:e januari.

Motsättningarna mellan KPD och USPD lamslog arbetet inom "förenade revolutionära kommittén. Medan arbetarna väntade på direktiv. diskuterade ledarna. Så småningom drog man sig hemåt. allt medan kontrarevolutionen organiserade sig. Medan "förenade revolutionära kommittén" underlät att mobilisera säkerhetsstyrkorna och "Folkets marinbrigad" till revolutionens försvar, fick regeringen ett andrum. Borgargardesstyrkor. stödda av de "socialdemokratiska hjälptrupperna", sammansatta av partitrogna SPD:are, slog sig in från förorterna mot centrum. Understödda av militär krossade man revolutionsförsöket. 100-tals människor dödades innan "ordningen återupprättats", däribland både Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg.

Valen till nationalförsamlingen hölls den 19:e januari, och i den stämning av lag och terror som borgerligheten höll med, lyckades de öppet borgerliga partierna nå majoritet i den nationalförsamling som sammanträdde i Weimar i februari.

Mot arbetarråden använde regeringen en dubbel taktik. Dels förbjöd man eller krossade man militärt råden. T.ex. började man strax efter valet att upplösa soldatråden. Det andra sättet var att försöka inordna arbetarråden i det borgerliga samhället. På den 2:a råds kongressen i Berlin 2-14 april, på vilken reformisterna har total dominans, uttalade man sig för avskaffandet av den hittills varande rådsorganiseringen. Man beslutar istället om upprättandet av "produktionsråd" som skulle väljas i valkretsar och bilda en särskild kammare i nationalförsamlingen, "Arbetets kammare". Detta beslut verkade på två sätt mot klassens självständiga organisering. Dels genom att länka in råden i den parlamentariska fållan. Dels genom att splittra upp råden, för samtidigt som socialdemokraterna i rådskongressen drev denna linje om "produktionsråd", drev socialdemokraterna i nationalförsamlingen igenom att arbetarråden skulle ombildas till "företags- och yrkesråd". Dessa skulle ha till uppgift att se till att regeringens beslut verkställdes på arbetsplatserna. Det senare förslaget med "företags- och yrkesråd"kom att bli det som genomfördes, och än i dag i Västtyskland finns former av dessa "Företagsråd" kvar, där man försöker få arbetarna att ta ansvar för företaget och kapitalistens profit.

Men arbetarklassen lät inte ge med sig alltför lätt. Man försvarade, och t.o.m. ibland utvidgade, de områden som behärskades genom genuina arbetarråd:

9/1 1919: Vänsterradikaler avsätter stadsförvaltningen i Düsseldorf.

13/1: Konferens mellan samtliga Arbetar- och soldatråd i Rhenlandet-Westfalen beslutar om socialisering av gruvindustrin.

6/2: Rikskonferens för soldatråden i Berlin tar ställning mot regeringen och för den socialistiska republiken.

14/2: Ruhrområdets arbetar- och soldatråd beslutar om generalstrejk och väpnad kamp mot de kontrarevolutionära borgargarderna.

22/2: Rådsrepublik utropas i München.

28/2: Kongress för arbetar- och soldatråden i Bayern.

3/3: Generalstrejk i hela Tyskland till förmån för arbetarråden.

Men upproren slogs efterhand ner, och arbetarråden upplöstes eller integrerades i det borgerliga samhället. Men under flera år skulle det förekomma väpnade strider mellan arbetare och borgarstaten. Det skulle behövas inget mindre än en total nazistisk diktatur för att helt krossa den revolutionära arbetarrörelsen.

Bremen

Vi ska nu övergå till att se lite närmare på hur arbetarmakten fungerade lokalt. Tidigare berättade vi hur arbetarna och soldaterna grep makten i Bremen. Man upprättade ett centralt Arbetar- och soldatråd, som i sin tur valde olika arbetsutskott för administrationen av staden. Efter en tid av dubbelmakt, avsattes den gamla stadstyrelsen.

Avsättandet av stadsstyrelsen innebar dock inte att den gamla administrationen helt försvann. Man upprättade nämligen ett samarbetsutskott, där företrädare för den gamla administrationen samt arbetar- och soldatrådet ingick. Detta var påtvingat av det faktum att revolutionärerna inte hade personer med tillräckliga kunskaper för att administrera staden.

För att kunna gå vidare och fördjupa arbetarmakten, var inte längre parollen "All makt till råden" användbar, eftersom råden ju innehade makten. Revolutionärerna (KPD och USPD:s vänsterflygel) var tvungna att göra upp med reformisterna. Man beslöt att "rena råden från socialdemokrater och borgare" genom att utlysa nyval till arbetarrådet. Valordningen innebar att storföretagen, på vilka arbetarråd fanns, utsåg delegater via sina råd. De medelstora företagen (över 150 anställda) utsåg delegater genom majoritetsval inom företaget. De små företagen sammanfördes i valkretsar, där delegaterna likaledes utsågs genom majoritetsval. Endast de som var medlemmar i något av de tre arbetarpartierna eller fackföreningarna fick delta i valen.

Den 6:e januari, samtidigt som upproret i Berlin. genomfördes valen. Genom att SPD i sina led tog in tjänstemän och liknande. lyckades reformisterna få majoritet i det nya arbetar- och soldatrådet. SPD fick 104, USPD 59 och KPD 60 mandat.

För att hindra socialdemokraterna att få inflytande över utvecklingen, men kanske främst för att understödja resningen i Berlin. beslöt KPD och USPD på ett fraktionsmöte före arbetar- och soldatrådets första sammanträde, att utesluta SPD ur detta. Man proklamerade Bremen som rådsrepublik under "proletariatets diktatur". Detta innebar, förutom SPD:s uteslutande från arbetarrådet, att man upphörde med samarbetet med den gamla administrationen.

Redan tidigare hade man haft problem med finansieringen av stadens förvaltning. Nu blev situationen kritisk. Bankerna vägrade att ge krediter, och arbetarklassen hade inga möjligheter att lokalt i Bremen bygga upp en socialistisk ekonomi. Man försökte bl.a. genom generalstrejk tilltvinga sig medel av borgarna. Men förgäves.

Rådsrepubliken i Bremen kom dock inte att falla av sig själv. Det krävdes en yttre kraft för detta. Rådsregeringen, utsedd av arbetar- och soldatrådet. beslöt att bojkotta valen till den tyska nationalförsamlingen. Detta gav den socialdemokratiska riksregeringen en anledning att ingripa. Den 25:e januari gav Noske, socialdemokrat och försvarsminister i den provisoriska regeringen, order om att trupper skulle sättas in mot Bremen. Den 4:e januari hade rådsrepubliken Bremen krossats militärt.

Slutsatser

Revolutionen i Tyskland ger naturligtvis många erfarenheter. Vi har här endast gett en helt kortfattad och fragmentarisk bild av arbetarråden och försöken till central organisering av dessa, samt de motåtgärder som kontrarevolutionen vidtog.

Revolutionen i Tyskland är för det första ett exempel på rådsorganiseringens centrala plats i kampen för socialismen. Den visar på hur arbetarklassen spontant och understödd av kommunistiskt avantgarde formerar sig i råd. Men den visar också på nödvändigheten aven snabb central samordning av rådsmakten för att bl.a. skapa en samordning av de väpnade arbetarmiliserna samt en socialistisk arbetarstyrd planekonomi. Vi har också sett nödvändigheten av att alla reformistiska parlamentariska och nationella illusioner hos arbetarklassen krossas. Detta fordrar en konsekvent revolutionär organisation som inte har för avsikt att med manipulationer sätta sig själv vid makten, utan arbetar för proletariatets diktatur genom en rådsorganisering.

"Perdix"

Litteratur:

Hans Manfred Bock: Syndikalismus und linkskommunismus von 1918-1923

Från spartakism till nationalbolsjevism (Rådssocialisterna 1972)

Revolution und Räterepubik in Bremen (Suhrkamp 1972)

Die Rätebewegung I (Rowohlt 1971)

Dieter Schneider/ Rudolf Kuda: Arbeiterräte in der Novemberrevolution