Ur Tidningen Arbetarmakt nr 5 1973:
Västasien: borgarklassens krig
Konflikten i Västasien mellan Israel och arabstaterna är ovanlig
ur en synvinkel - bägge sidor har nämligen intresse av att den bibehålls
(samtidigt som man i FN och liknande församlingar ikläder sig en
fredsängels skepnad och försäkrar att man bara vill ha "lugn och
ro" från motpartens aggression, en "rättvis uppgörelse" osv.). Det
faktum att fyra krig utkämpats i området på tjugofem år talar sitt
tydliga språk.
Somliga har för vana att beskriva situationen som en motsättning
mellan en progressiv och en "reaktionär" sida, där antingen Israel
eller arabstaterna får spela rollen av den "progressiva" sidan,
beroende på vem som står för ordet. När Viveca Reyman låter känslosträngarna
darra i tidningen Arbetaren är således Israel världens mest demokratiska
och civiliserade land, med en samhällsordning näst intill fulländad
socialism, men genom någon olycklig omständighet omgiven av idel
reaktionära shejkdömen, dreglande av oförsonligt hat. Som en Ljusets
Riddersvakt står Israel i en värld av despoti och medeltida barbari.
När stalinisterna ska försöka sig på att göra en a den precis
lika "klassmässig" som vanligt. I Egypten, Syrien och några länder
till har småborgerliga regimer gripit makten, vilket av allt att
döma är att föredra framför den israeliska regimen, som går kapitalismens,
dvs. storbourgeoisiens ärenden. Buden är många om vilken klass som
sitter vid makten i de "progressiva" arabstaterna. Vi föredrar dock
att fastställa detta genom att granska de faktiska sociala och ekonomiska
relationerna och inte efter graden av skenradikal retorik i Sadats
deklarationer. Därvid kommer vi ofelbart till slutsatsen att kapitalismen
sitter i orubbat bo i både Israel och i de som progressiva utmålade
arabstaterna. Hittills har dock ingen stalinist försökt sig på illusionsnumret
att utnämna Saudi-Arabien som tillhörande det progressiva lägret,
vilket vittnar om att stalinisterna ännu inte lyckats befria sig
från de sista resterna av verklighetsförankring.
Okej, dom har rätt. I botten på konflikten ligger en motsättning
mellan en "progressiv" och en "reaktionär" sida: nämligen motsättningen
mellan arbetarklassen och borgerskapet. Men det är ingenting annat
än lögn och förbannad dikt att någondera blocket skulle representera
arbetarklassens intressen. Att sovjetiska statsbyråkratin ger militärt
stöd år "arabsidan" och den kinesiska statsbyråkratin ger sitt muntliga
stöd bevisar inte att de "progressiva" arabländerna är socialistiska,
dom är inte ens statsbyråkratiska. Överallt där statsbyråkratierna
kan nosa sig till en chans att få politiskt och, ekonomiskt inflytande
är dom beredda att utmåla vilken gangsterregim som helst (som Ceylon,
Burma, Pakistan) som "framåtsträvande'', "socialistiskt", "progressiv",
"fredsälskande" osv. osv.
På vad sätt kan konflikten mellan arbetarklass och borgarklass
leda till fyra krig på ett kvartssekel i ett geografiskt begränsat
område? Förklaringen ligger i de inre motsättningarna i Israel och
arabstaterna, som hela tiden ruvar under ytan och som hotar att
störta dessa stater i kaos. Det är primärt en klasskonflikt, men
till betydande delar även fråga om andra sociala spänningar (som
när de analyseras ofta visar sig vara kopplade till klasskonflikten).
1936 förekom ett tiotal upplopp i Israel, 1965 inte mindre än
277 strejker. Därtill befann man sig i ett kärvt ekonomiskt läge
– minst sagt. Junikriget 19671 löste knuten. I den Heliga Sakens
namn grävde arbetarklassen ner stridsyxan. Dom snälla jultomtarna
- judiska miljonärer i hela världen - lättade på plånböckerna när
deras gudbarn var i knipa. Israel gick ur junikriget med en nation
i endräkt och stabil ekonomi - något som sällan skådats.
Vad Egypten och Syrien beträffar gällde det för både Sadat och
de nya ledarna i Damaskus att bevisa sin kompetens för de arabiska
massorna.. Att efterträda Nasser - den arabiske Messias - kunde
knappast ha varit en tacksam uppgift. De syriska ledarna var tvungna
att visa att de var bättre fighters och mera angelägna att stödja
palestiniernas sak än den förutvarande regimen, som så ömkligen
misslyckades att bistå den palestinska gerillan, när Hussein av
Jordanien beslutat sig för att krossa den i grunden.
Folket kräver bröd och skådespel, kan man inte bidra med bröd,
får man spela upp det färgsprakande skådespel som det Heliga Kriget
innebär. Och hoppas att massorna tiger still, och låter sig nöja
med sin arma lott några år till. Sen är det dags för nästa rond,
ungefär lagom till att världssionismens finansiella stöd till Israel
börjar avta och klasskampen skärps…
Endast en social revolution i arabvärlden kan upplösa den israeliska
staten. Endast ett överlägset samhällssystem, ett socialistiskt
och från alla unkna muslimska och chauvinistiska rester befriat
samhälle kan bevisa för de israeliska arbetarna att palestinierna
menar allvar när de talar om en arabisk-judisk-kristen stat, ett
Palestina som inte skall utmärkas av att den tillhör en viss etnisk
grupp, det må vara vilken som helst, utan att den tillhör först
och främst en klass – arbetarklassen.
Men vägen dit är lång, kanske längre än vägen till en socialistisk
revolution i Västeuropa. Konflikten i Västasien är och förblir för
lång tid framåt en av det 20:e århundradets mest sammansatta och
svårlösta kriser.
|