ARBETARMAKT
Workers' power league
Presentation
Nyheter
Plattform
Rådsmakt
Arbetarpress
Arbetarmakt
Bilder
English
Kontakt
 
Föregående sida
 
Vi finns också på:
Facebook
Wikipedia

Ur Tidningen Arbetarmakt nr 5 1973:

Västasien: borgarklassens krig

Konflikten i Västasien mellan Israel och arabstaterna är ovanlig ur en synvinkel - bägge sidor har nämligen intresse av att den bibehålls (samtidigt som man i FN och liknande församlingar ikläder sig en fredsängels skepnad och försäkrar att man bara vill ha "lugn och ro" från motpartens aggression, en "rättvis uppgörelse" osv.). Det faktum att fyra krig utkämpats i området på tjugofem år talar sitt tydliga språk.

Somliga har för vana att beskriva situationen som en motsättning mellan en progressiv och en "reaktionär" sida, där antingen Israel eller arabstaterna får spela rollen av den "progressiva" sidan, beroende på vem som står för ordet. När Viveca Reyman låter känslosträngarna darra i tidningen Arbetaren är således Israel världens mest demokratiska och civiliserade land, med en samhällsordning näst intill fulländad socialism, men genom någon olycklig omständighet omgiven av idel reaktionära shejkdömen, dreglande av oförsonligt hat. Som en Ljusets Riddersvakt står Israel i en värld av despoti och medeltida barbari.

När stalinisterna ska försöka sig på att göra en a den precis lika "klassmässig" som vanligt. I Egypten, Syrien och några länder till har småborgerliga regimer gripit makten, vilket av allt att döma är att föredra framför den israeliska regimen, som går kapitalismens, dvs. storbourgeoisiens ärenden. Buden är många om vilken klass som sitter vid makten i de "progressiva" arabstaterna. Vi föredrar dock att fastställa detta genom att granska de faktiska sociala och ekonomiska relationerna och inte efter graden av skenradikal retorik i Sadats deklarationer. Därvid kommer vi ofelbart till slutsatsen att kapitalismen sitter i orubbat bo i både Israel och i de som progressiva utmålade arabstaterna. Hittills har dock ingen stalinist försökt sig på illusionsnumret att utnämna Saudi-Arabien som tillhörande det progressiva lägret, vilket vittnar om att stalinisterna ännu inte lyckats befria sig från de sista resterna av verklighetsförankring.

Okej, dom har rätt. I botten på konflikten ligger en motsättning mellan en "progressiv" och en "reaktionär" sida: nämligen motsättningen mellan arbetarklassen och borgerskapet. Men det är ingenting annat än lögn och förbannad dikt att någondera blocket skulle representera arbetarklassens intressen. Att sovjetiska statsbyråkratin ger militärt stöd år "arabsidan" och den kinesiska statsbyråkratin ger sitt muntliga stöd bevisar inte att de "progressiva" arabländerna är socialistiska, dom är inte ens statsbyråkratiska. Överallt där statsbyråkratierna kan nosa sig till en chans att få politiskt och, ekonomiskt inflytande är dom beredda att utmåla vilken gangsterregim som helst (som Ceylon, Burma, Pakistan) som "framåtsträvande'', "socialistiskt", "progressiv", "fredsälskande" osv. osv.

På vad sätt kan konflikten mellan arbetarklass och borgarklass leda till fyra krig på ett kvartssekel i ett geografiskt begränsat område? Förklaringen ligger i de inre motsättningarna i Israel och arabstaterna, som hela tiden ruvar under ytan och som hotar att störta dessa stater i kaos. Det är primärt en klasskonflikt, men till betydande delar även fråga om andra sociala spänningar (som när de analyseras ofta visar sig vara kopplade till klasskonflikten).

1936 förekom ett tiotal upplopp i Israel, 1965 inte mindre än 277 strejker. Därtill befann man sig i ett kärvt ekonomiskt läge – minst sagt. Junikriget 19671 löste knuten. I den Heliga Sakens namn grävde arbetarklassen ner stridsyxan. Dom snälla jultomtarna - judiska miljonärer i hela världen - lättade på plånböckerna när deras gudbarn var i knipa. Israel gick ur junikriget med en nation i endräkt och stabil ekonomi - något som sällan skådats.

Vad Egypten och Syrien beträffar gällde det för både Sadat och de nya ledarna i Damaskus att bevisa sin kompetens för de arabiska massorna.. Att efterträda Nasser - den arabiske Messias - kunde knappast ha varit en tacksam uppgift. De syriska ledarna var tvungna att visa att de var bättre fighters och mera angelägna att stödja palestiniernas sak än den förutvarande regimen, som så ömkligen misslyckades att bistå den palestinska gerillan, när Hussein av Jordanien beslutat sig för att krossa den i grunden.

Folket kräver bröd och skådespel, kan man inte bidra med bröd, får man spela upp det färgsprakande skådespel som det Heliga Kriget innebär. Och hoppas att massorna tiger still, och låter sig nöja med sin arma lott några år till. Sen är det dags för nästa rond, ungefär lagom till att världssionismens finansiella stöd till Israel börjar avta och klasskampen skärps…

Endast en social revolution i arabvärlden kan upplösa den israeliska staten. Endast ett överlägset samhällssystem, ett socialistiskt och från alla unkna muslimska och chauvinistiska rester befriat samhälle kan bevisa för de israeliska arbetarna att palestinierna menar allvar när de talar om en arabisk-judisk-kristen stat, ett Palestina som inte skall utmärkas av att den tillhör en viss etnisk grupp, det må vara vilken som helst, utan att den tillhör först och främst en klass – arbetarklassen.

Men vägen dit är lång, kanske längre än vägen till en socialistisk revolution i Västeuropa. Konflikten i Västasien är och förblir för lång tid framåt en av det 20:e århundradets mest sammansatta och svårlösta kriser.