Ur tidningen Arbetarmakt nr 3-4 1973:
ISRAEL 25 ÅR: 25 ÅR AV RASISM OCH TERROR
PALESTINAS HISTORIA
Utmed Medelhavets östra kust ligger landet Syrien från Eufrat
i norr till Wadi-el-Arish i söder. Här har människor bott väldigt
länge. I Jericho grävs f.n. ut en 10.000-årig stad. Säkert är detta
inte lämningar efter de första människorna i landet.
Omkring 2000 f kr hette Syriens södra del - mellan floden Jordan
och Medelhavet - Kanaan, efter kananéerna, som då bodde där.
Ungefär 1800 f kr kommer en liten folkstam från nuvarande södra
Irak dragandes. Den har fått för sig att deras stamgud vill, att
de ska flytta till kananéernas land, driva bort dem och själva bosätta
sig där. Deras ledare hette Abram. Abram hade två söner: Ismail
och Isaak. De är arabernas respektive judarnas stamfäder.
Under tiden 1300-1000 f kr erövrar judarna Kanaan från kananéerna,
varefter dessa försvinner från historiens scen. Vid södra kusten
bor dock hela tiden filisteerna, som givit upphov till namnet Falastin
(Palestina).
Efter att ha utgjort en lokal liten stormakt delas judarnas rike
i Juda och Israel. Dessa besegras av Assyrien 722 f kr respektive
Babylon 586 f kr. Folket deporteras. Av de som kom till Babylon
återfinns avkommorna där fortfarande (dvs i Irak).
Omkring 500 f kr besegras Babylon av perserriket, som tilläter
judarna att återvända och bilda en persisk lydstat.
Efter en tid blir Palestina grekiskt under Alexander den store.
168 f kr följer det mackabeiska upproret varefter judarna är självständiga
till 63 f kr då de erövras av Rom.
Folket lät sig emellertid inte kuvas så lätt utan reste sig upprepade
gånger. Som följd härav lade romarna Jerusalem i ruiner år 70 e
kr. Den sista revolten 130-138 slutade med att det stora flertalet
av befolkningen fördrevs och deporterades, diasporan (1) börjar.
Befolkningen var nu väldigt blandad. Den islamitiska rörelsen erövrar
landet år 636. Befolkningen blir efter hand islamisk och arabisk.
1099-1187 "gästas" landet av de hitintills värsta mördarna och plundrarna
- korsfararna.
Sedan 1200-talet kan man betrakta Palestina som definitivt arabiskt.
En liten judisk minoritet fanns kvar. 1850 uppgick den till 12 000
aven befolkning på totalt en halv miljon.
1517 erövrades hela Syrien av det Osmanska riket (Turkiet). Någon
turkisk kolonisation skedde aldrig, det var enbart fråga om skatteindrivning.
Majoriteten av befolkningen var fattiga småbönder som lydde under
storgodsägare. En mindre del var beduiner.
Under senare hälften av 1800-talet uppkom en syrisk självständighetsrörelse.
På 1890-talet kommer den första judiska invandringen i större
skala. Den syriska befrielserörelsen går inte längre än att vilja
ha en inhemsk härskare. Till dessa väljer man sig hashemiterna från
Mecka. Damaskus skulle bli kungliga huvudstaden. Där fick hashemiterna
bara sitta några månader. Hashemiterna inbillade sig först, att
sionisterna nöjde sig med en tillförsäkrad position inom ramen för
deras Storsyrien, därav kommer deras till en början välvilliga inställning.
Under tiden hade England och Frankrike i stillhet delat upp Västasien
mellan sig. Frankrike skulle få nuvarande Syrien och Libanon, England
Irak och Transjordanien. Palestina skulle förvaltas som NF-mandat,
(Nationernas Förbund, föregångare till FN), under England. Samtidigt
hade England gjort vissa diffusa utfästelser gentemot sionisterna
om deras hemortsrätt i Palestina, som kunde tolkas som allt, mellan
ingenting och judestat. Detta också helt bakom ryggen på palestinierna.
När nu Storsyrien inte blev av och judarna började välla in i
stora massor, tog palestiniernas tålamod slut. Deras olycka var
bara, att de stora godsägarna sålde småböndernas arrendejord till
sionisterna, vilket tvingade småbönderna att söka sig till städernas
arbetslöshet. Där bojkottades de i sin tur av den judiska fackföreningen
Histadruth. Allt detta medan ätterna Nashashibi och alHusseini kämpade
sinsemellan och mot Transjordaniens långfingriga hashemiter. Sionisterna
vann snart erkännande som etablerad kraft och kunde fortlöpande
stärka sina positioner.
Under 30- och 40-talet befann sig judarna i Europa i en desperat
situation. Palestina var för dem en räddningsplanka. Men med detta
människomaterial bakom ryggen kände sig sionisterna starka nog att
1942 för första gången officiellt kräva en judisk stat i hela Palestina.
Ar det rätt att så använda en djup tragedi till att själv vålla
en tragedi för ett annat folk?
Palestinierna hade inga egna kamporganisationer. De fick helt
förlita sig på grannländernas feodalhärskare. Dessa i sin tur var
bara intresserade av att kapa åt sig så stor del av Palestina som
möjligt. Det var inte så svårt för det nybildade Israel att hävda
sig mot de sinsemellan rivaliserande arabiska arméerna.
Sedan 1948 har det varit palestiniernas lott att leva som främlingar
i det egna hemlandet. Många har också flytt. Då det låg i Israels
intresse att driva ut så många palestinier som möjligt, var man
inte så nogräknade med metoderna. Resultatet kan studeras i flyktinglägrena.
Kriget 1967 förde mitt i allt elände något gott med sig. De första
självständiga palestinska organisationerna på proletär grund växte
fram.
Slutsatsen av detta är, att Palestinas historia inte börjar 1948
då Israel grundades. Judarnas tragiska historia under diasporan,
där de förföljts under 18 sekler (inte bara sedan 1933) förtjänar
analys och begrundan. Detta kan dock under inga omständigheter rättfärdiga
zionismen i Palestina och dess handlande gentemot palestinierna.
Judepogromerna i Osteuropa kan dock förklara sionismens uppkomst
under 1880-talet. På 1930talet var dock alla växlar ställda på kollisionskurs.
Not 1) Diasporan är begreppet för judarna i "förskingringen",
dvs. judarnas spridning ut över världen.
MS
"VI GRATTAR ISRAEL PÅ ÅRSDAGEN…
…och samtidigt lyckönskar vi palestinierna till att ha så
trevliga ockupanter"
Ungefär så stod det att läsa i den svenska pressen till 20-årsjubileet
och skulle säkert stått även idag om bara alla obehagliga fakta
med någon framgång kunnat döljas. Det lät närmast som så, att araberna
kunde vara glada att någon "vuxen person" ville ta hand om dem,
annars skulle de omkomma eller slå ihjäl varandra eller svälta ihjäl
pga sin allmänna enorma oduglighet. Tyvärr var de, till råga på
all sin oförmåga, dessutom bottenlöst otacksamma och traktade ständigt
efter sina välgörares liv. Det låter nästan som historien om missionären
Botvid på Södertörn, som blivit ihjälslagen av en hednaslav efter
att ha omvänt och friköpt denne, varpå Botvid genast blir martyr
och helgon. Martyrhistorien har Israel med mästerskap lyckats sprida
och, nästan till idag, kunnat vidmakthålla i hela västvärlden, men
hednaslaven är det som vanligt ingen som vill lyssna på.
VAD ÄR DÅ ISRAEL IDAG?
Israel är en kapitalistisk stat. Dess teknologiska utveckling
ger det möjligheten att nå ett industrilands världsekonomiska status,
trots att det inte hör till de ursprungliga industriländerna och
trots att denna utvecklingsväg inom den imperialistiska världsstrukturen,
som bekant, vanligen är stängd för underutvecklade regioner. Israels
särställning därvidlag beror på den höga utbildningen dess medborgare
och dess utländska sympatisörer (potentiella medborgare) fått i
industriländerna. Denna utbildning och tekniska kunnande har sedan
förts in i staten Israel.
Vidare karaktäriseras Israels position av dess yttre osäkerhet.
Det måste söka skydd hos en makt som i sin tur kan vara intresserad
av Israels existens. Denna intressegemenskap finns framför allt
hos USA. USA är beroende av oljan från området kring Arabiska Halvön.
För detta ändamål kan man grunda kolonier eller ännu bättre: man
kan köpa feodala shejker, som själva ansvarar för sitt område och
ser till att oljan flyter.
USA:s intresse är då, att tillräckligt många bönder och nomader
säljer sin arbetskraft till existensminimum, samt att lugn råder.
Definitivt olämpligt vore det, om den gamla ordningen störtades,
feodala jordegendomar blev kollektivjordbruk och naturtillgångarna
nationaliserades. Även feodalherrarna skulle förlora på detta. Därför
är dessa ett bra kort att satsa på för USA.
Israel är, särskilt nu efter sexdagarskriget, intresserat av
att inga starka rörelser uppkommer, som ändrar status quo. Den absolut
främsta faran utgör då den ockuperade kvarboende palestinska urbefolkningen.
Den är som en trojansk häst. Reser den sig, ja då är det sionistiska
Israels öde beseglat. Yttre krigshot har visat sig kunnat avvärjas
mycket bra tack vare utländsk vapenhjälp, högre teknologiskt kunnande,
bättre organisation. Numera förfogar man dessutom över atomvapen
som utvecklats i Negev-öknen. En socialistisk antiimperialistisk
rörelse i regionen vore däremot mycket farligare, inte bara därför
att den mer målmedvetet skulle bekämpa Israel utifrån, utan främst
därför att den skulle fräta sönder det sionistiska klassamhället
inifrån, vilket skulle medföra att många judar överger sionismen.
Mot detta hjälper inte atombomber. I undertryckandet av revolutionära
rörelser i Israel och i hela regionen består alltså det huvudsakliga
gemensamma intresset mellan Israel och imperialistmakterna. Ett
krav gentemot Israel är dock att dess förhållande till de oljerika
shejkdömena och Saudi-Arabien inte får bli för dåligt, för oljan
kommer alltid främst för imperialistmakterna. Det visade Willy Brandt
tydligt vid sitt besök i Israel.
HUR UNDERTYCKS DET INRE MOTSTÅNDET I ISRAEL?
Enligt Israels konstitution behandlas alla lika oavsett ras,
religion eller kön. Samtidigt deklareras att Israel är en judisk
stat (precis som Sverige är en svensk stat brukar det skenheligt
tilläggas). Det står väl klart för envar att bara det ena kan gälla.
Det andra måste vara falskt. Det är heller inget tvivel om att det
är den rasistiska deklarationen om judestaten som råder, och som
åt palestinierna blott lämnar deras existens, men varken rätten
därtill eller något därutöver. Hela staten Israels göranden och
låtanden uttrycker, gentemot palestinierna, att det bästa vore att
de överhuvudtaget inte fanns till. Skulle det gå att på ett snyggare
sätt förskaffa dem ur bilden så vore intet välkomnare. Det finns
få stater i världen, där man p.g.a etnisk tillhörighet så blir stämplad
som statsfiende som i Israel. Tydligare framträder det bara i Sydafrika.
Allt umgänge mellan judar och araber har upphört utöver vad som
är oundgängligen nödvändigt. Arabisk kultur betraktas av många judar,
åtminstone de europeiska, som närmast "asiatiskt barbari". Det är
en stående paroll att "araberna är våra fiender". Om araberna besegrar
oss är det liktydigt med gaskamrarna. Detta präglas in i varje judisk
israel, med resultat som för oss kan vara svårförståeliga. Att göra
lumpen är den högsta äran. Att få frisedel är värre än impotens.
Att ifrågasätt staten Israel, ens i hemlighet, är att vara folkförrädare,
den värsta formen av perversitet. Den som ändå gör det måste räkna
med avsky och utfrysning.
En judisk antisionistisk rörelse i Israel har alltså inte bara
en av världens effektivaste polis- och spionapparater att kämpa
mot, utan också en helt fanatisk övertygelse hos majoriteten av
den judiska befolkningen. Möjligen kan läget på sikt brytas av de
sephardiska (afro-asiatiska) judarnas allt mer missgynnade situation
gentemot de "vita" judarna, och deras därigenom ökande klassmedvetenhet.
Det bör också klargöras att en revolution i Palestina inte kan ske
utan de judiska arbetarna. Sionismen kan åtminstone i teorin störtas
dem förutan, men en militär seger har aldrig varit och kommer aldrig
att bli en revolution.
Hur palestiniernas motstånd desorganiseras är mer bekant. Vi
kan bara nämna rörelse- och uppehållsrestriktionerna, organisationsofriheten,
tryckofriheten. Det går inte att på legal väg få något tryckt som
riktar sig mot staten Israel. "Farliga" individer fängslas godtyckligt.
FÖR EN SOCIALISTISK REVOLUTION
Det enda alternativet till ett kapitalistiskt, imperialistiskt
och rasistiskt Israel är ett socialistiskt Palestina i ett socialistiskt
Västasien. Vägen dit går över en revolution ledd av det arabiska
och det judiska proletariatet i förening. Det kan således inte vara
frågan om att "kasta judarna i havet", vilket sionisterna lögnaktigt
försöker hävda att de arabiska befrielserörelsernas mål är. Men
det är inte tillräckligt eller ens möjligt med en revolution enbart
i Palestina, revolutionen måste omfatta hela Västasien och på så
sätt störta alla de reaktionära arabregimer som idag motarbetar
proletariatets sak. Denna revolution kommer också vara en del av
världsrevolutionen.
Bara ett anti-imperialistiskt Palestina kan upphör att vara "kulturens
utpost mot asiatiskt barbari", som Teodor Herzl, en av sionismens
grundläggare, uttryckte det. I den revolutionära kampen skapas förutsättningarna
för en förståelse för och ett respekterande av varandras kulturer
på ett icke-konkurerande sätt, där ingen grupp upplever den andra
som ett hot, utan ser varandra som människor. Solidariteten måste
bli klassbestämd och inte rasbestämd.
MS/NC
DE PALESTINSKA BEFRIELSEORGANISATIONERNA
Strävar samtliga efter "ett fritt, oberoende och demokratiskt
Palestina". Metoderna har huvudsakligen varit gerilla-aktioner från
de omgivande arabstaterna in i Israel.
Men genom att Israel genom bombterror mot flyktinglägrena och
gerillans baser kombinerat med de reaktionära arabregimernas motarbetande
av gerillan, har resultatet av dessa aktioner minskat betydligt
i mofattning på senare år. I stället har en del organisationer,
och då främst den beryktade "Svarta September", tagit till terrorn
i sin desperation. Denna terror är således ett resultat av Israels
terror mot flyktinglägren, vilket inte hindrar Israel att ta detta
till intäkt för att man skulle ha någon gudabenådad rätt att mörda
vem man finner för gott. Nu senast i Lillehammer.
Men trots att vi förstår flygplanskapningarna och de andra
utslagen av palestiniernas desperation, så anser vi dem inte vara
riktiga.
Krossandet av den israeliska rasistiska och imperialistiska staten,
kan inte ske utifrån, genom militära aktioner utan måste vara ett
resultat av en revolution som genomförs av det israeliska och arabiska
proletariatet i förening.
Samtliga befrielseorganisationer är också överens om detta.
Men en sådan revolution kan bara vara antinationell och antireligiös.
De organisationer som säger sig företräda en sådan revolution måste
också handla i konsekvens med detta, de måste avfärda alla idéer
om en nationell revolution.
Idag har samtliga palestinska befrielseorganisationer större
eller mindre inslag av nationalistiskt tänkande. Den enda revolution
som kan förverkliga ett fritt Palestina, fritt från kapitalism och
imperialism är den socialistiska revolutionen.
|