ARBETARMAKT
Workers' power league
Presentation
Nyheter
Plattform
Rådsmakt
Arbetarpress
Arbetarmakt
Bilder
English
Kontakt
 
Föregående sida
 
Vi finns också på:
Facebook
Wikipedia

Ur tidningen Arbetarmakt nr 3-4 1973:

ISRAEL 25 ÅR: 25 ÅR AV RASISM OCH TERROR

PALESTINAS HISTORIA

Utmed Medelhavets östra kust ligger landet Syrien från Eufrat i norr till Wadi-el-Arish i söder. Här har människor bott väldigt länge. I Jericho grävs f.n. ut en 10.000-årig stad. Säkert är detta inte lämningar efter de första människorna i landet.

Omkring 2000 f kr hette Syriens södra del - mellan floden Jordan och Medelhavet - Kanaan, efter kananéerna, som då bodde där.

Ungefär 1800 f kr kommer en liten folkstam från nuvarande södra Irak dragandes. Den har fått för sig att deras stamgud vill, att de ska flytta till kananéernas land, driva bort dem och själva bosätta sig där. Deras ledare hette Abram. Abram hade två söner: Ismail och Isaak. De är arabernas respektive judarnas stamfäder.

Under tiden 1300-1000 f kr erövrar judarna Kanaan från kananéerna, varefter dessa försvinner från historiens scen. Vid södra kusten bor dock hela tiden filisteerna, som givit upphov till namnet Falastin (Palestina).

Efter att ha utgjort en lokal liten stormakt delas judarnas rike i Juda och Israel. Dessa besegras av Assyrien 722 f kr respektive Babylon 586 f kr. Folket deporteras. Av de som kom till Babylon återfinns avkommorna där fortfarande (dvs i Irak).

Omkring 500 f kr besegras Babylon av perserriket, som tilläter judarna att återvända och bilda en persisk lydstat.

Efter en tid blir Palestina grekiskt under Alexander den store. 168 f kr följer det mackabeiska upproret varefter judarna är självständiga till 63 f kr då de erövras av Rom.

Folket lät sig emellertid inte kuvas så lätt utan reste sig upprepade gånger. Som följd härav lade romarna Jerusalem i ruiner år 70 e kr. Den sista revolten 130-138 slutade med att det stora flertalet av befolkningen fördrevs och deporterades, diasporan (1) börjar. Befolkningen var nu väldigt blandad. Den islamitiska rörelsen erövrar landet år 636. Befolkningen blir efter hand islamisk och arabisk. 1099-1187 "gästas" landet av de hitintills värsta mördarna och plundrarna - korsfararna.

Sedan 1200-talet kan man betrakta Palestina som definitivt arabiskt. En liten judisk minoritet fanns kvar. 1850 uppgick den till 12 000 aven befolkning på totalt en halv miljon.

1517 erövrades hela Syrien av det Osmanska riket (Turkiet). Någon turkisk kolonisation skedde aldrig, det var enbart fråga om skatteindrivning. Majoriteten av befolkningen var fattiga småbönder som lydde under storgodsägare. En mindre del var beduiner.

Under senare hälften av 1800-talet uppkom en syrisk självständighetsrörelse.

På 1890-talet kommer den första judiska invandringen i större skala. Den syriska befrielserörelsen går inte längre än att vilja ha en inhemsk härskare. Till dessa väljer man sig hashemiterna från Mecka. Damaskus skulle bli kungliga huvudstaden. Där fick hashemiterna bara sitta några månader. Hashemiterna inbillade sig först, att sionisterna nöjde sig med en tillförsäkrad position inom ramen för deras Storsyrien, därav kommer deras till en början välvilliga inställning.

Under tiden hade England och Frankrike i stillhet delat upp Västasien mellan sig. Frankrike skulle få nuvarande Syrien och Libanon, England Irak och Transjordanien. Palestina skulle förvaltas som NF-mandat, (Nationernas Förbund, föregångare till FN), under England. Samtidigt hade England gjort vissa diffusa utfästelser gentemot sionisterna om deras hemortsrätt i Palestina, som kunde tolkas som allt, mellan ingenting och judestat. Detta också helt bakom ryggen på palestinierna.

När nu Storsyrien inte blev av och judarna började välla in i stora massor, tog palestiniernas tålamod slut. Deras olycka var bara, att de stora godsägarna sålde småböndernas arrendejord till sionisterna, vilket tvingade småbönderna att söka sig till städernas arbetslöshet. Där bojkottades de i sin tur av den judiska fackföreningen Histadruth. Allt detta medan ätterna Nashashibi och alHusseini kämpade sinsemellan och mot Transjordaniens långfingriga hashemiter. Sionisterna vann snart erkännande som etablerad kraft och kunde fortlöpande stärka sina positioner.

Under 30- och 40-talet befann sig judarna i Europa i en desperat situation. Palestina var för dem en räddningsplanka. Men med detta människomaterial bakom ryggen kände sig sionisterna starka nog att 1942 för första gången officiellt kräva en judisk stat i hela Palestina. Ar det rätt att så använda en djup tragedi till att själv vålla en tragedi för ett annat folk?

Palestinierna hade inga egna kamporganisationer. De fick helt förlita sig på grannländernas feodalhärskare. Dessa i sin tur var bara intresserade av att kapa åt sig så stor del av Palestina som möjligt. Det var inte så svårt för det nybildade Israel att hävda sig mot de sinsemellan rivaliserande arabiska arméerna.

Sedan 1948 har det varit palestiniernas lott att leva som främlingar i det egna hemlandet. Många har också flytt. Då det låg i Israels intresse att driva ut så många palestinier som möjligt, var man inte så nogräknade med metoderna. Resultatet kan studeras i flyktinglägrena.

Kriget 1967 förde mitt i allt elände något gott med sig. De första självständiga palestinska organisationerna på proletär grund växte fram.

Slutsatsen av detta är, att Palestinas historia inte börjar 1948 då Israel grundades. Judarnas tragiska historia under diasporan, där de förföljts under 18 sekler (inte bara sedan 1933) förtjänar analys och begrundan. Detta kan dock under inga omständigheter rättfärdiga zionismen i Palestina och dess handlande gentemot palestinierna. Judepogromerna i Osteuropa kan dock förklara sionismens uppkomst under 1880-talet. På 1930talet var dock alla växlar ställda på kollisionskurs.

Not 1) Diasporan är begreppet för judarna i "förskingringen", dvs. judarnas spridning ut över världen.

MS

"VI GRATTAR ISRAEL PÅ ÅRSDAGEN…

…och samtidigt lyckönskar vi palestinierna till att ha så trevliga ockupanter"

Ungefär så stod det att läsa i den svenska pressen till 20-årsjubileet och skulle säkert stått även idag om bara alla obehagliga fakta med någon framgång kunnat döljas. Det lät närmast som så, att araberna kunde vara glada att någon "vuxen person" ville ta hand om dem, annars skulle de omkomma eller slå ihjäl varandra eller svälta ihjäl pga sin allmänna enorma oduglighet. Tyvärr var de, till råga på all sin oförmåga, dessutom bottenlöst otacksamma och traktade ständigt efter sina välgörares liv. Det låter nästan som historien om missionären Botvid på Södertörn, som blivit ihjälslagen av en hednaslav efter att ha omvänt och friköpt denne, varpå Botvid genast blir martyr och helgon. Martyrhistorien har Israel med mästerskap lyckats sprida och, nästan till idag, kunnat vidmakthålla i hela västvärlden, men hednaslaven är det som vanligt ingen som vill lyssna på.

VAD ÄR DÅ ISRAEL IDAG?

Israel är en kapitalistisk stat. Dess teknologiska utveckling ger det möjligheten att nå ett industrilands världsekonomiska status, trots att det inte hör till de ursprungliga industriländerna och trots att denna utvecklingsväg inom den imperialistiska världsstrukturen, som bekant, vanligen är stängd för underutvecklade regioner. Israels särställning därvidlag beror på den höga utbildningen dess medborgare och dess utländska sympatisörer (potentiella medborgare) fått i industriländerna. Denna utbildning och tekniska kunnande har sedan förts in i staten Israel.

Vidare karaktäriseras Israels position av dess yttre osäkerhet. Det måste söka skydd hos en makt som i sin tur kan vara intresserad av Israels existens. Denna intressegemenskap finns framför allt hos USA. USA är beroende av oljan från området kring Arabiska Halvön. För detta ändamål kan man grunda kolonier eller ännu bättre: man kan köpa feodala shejker, som själva ansvarar för sitt område och ser till att oljan flyter.

USA:s intresse är då, att tillräckligt många bönder och nomader säljer sin arbetskraft till existensminimum, samt att lugn råder. Definitivt olämpligt vore det, om den gamla ordningen störtades, feodala jordegendomar blev kollektivjordbruk och naturtillgångarna nationaliserades. Även feodalherrarna skulle förlora på detta. Därför är dessa ett bra kort att satsa på för USA.

Israel är, särskilt nu efter sexdagarskriget, intresserat av att inga starka rörelser uppkommer, som ändrar status quo. Den absolut främsta faran utgör då den ockuperade kvarboende palestinska urbefolkningen. Den är som en trojansk häst. Reser den sig, ja då är det sionistiska Israels öde beseglat. Yttre krigshot har visat sig kunnat avvärjas mycket bra tack vare utländsk vapenhjälp, högre teknologiskt kunnande, bättre organisation. Numera förfogar man dessutom över atomvapen som utvecklats i Negev-öknen. En socialistisk antiimperialistisk rörelse i regionen vore däremot mycket farligare, inte bara därför att den mer målmedvetet skulle bekämpa Israel utifrån, utan främst därför att den skulle fräta sönder det sionistiska klassamhället inifrån, vilket skulle medföra att många judar överger sionismen. Mot detta hjälper inte atombomber. I undertryckandet av revolutionära rörelser i Israel och i hela regionen består alltså det huvudsakliga gemensamma intresset mellan Israel och imperialistmakterna. Ett krav gentemot Israel är dock att dess förhållande till de oljerika shejkdömena och Saudi-Arabien inte får bli för dåligt, för oljan kommer alltid främst för imperialistmakterna. Det visade Willy Brandt tydligt vid sitt besök i Israel.

HUR UNDERTYCKS DET INRE MOTSTÅNDET I ISRAEL?

Enligt Israels konstitution behandlas alla lika oavsett ras, religion eller kön. Samtidigt deklareras att Israel är en judisk stat (precis som Sverige är en svensk stat brukar det skenheligt tilläggas). Det står väl klart för envar att bara det ena kan gälla. Det andra måste vara falskt. Det är heller inget tvivel om att det är den rasistiska deklarationen om judestaten som råder, och som åt palestinierna blott lämnar deras existens, men varken rätten därtill eller något därutöver. Hela staten Israels göranden och låtanden uttrycker, gentemot palestinierna, att det bästa vore att de överhuvudtaget inte fanns till. Skulle det gå att på ett snyggare sätt förskaffa dem ur bilden så vore intet välkomnare. Det finns få stater i världen, där man p.g.a etnisk tillhörighet så blir stämplad som statsfiende som i Israel. Tydligare framträder det bara i Sydafrika. Allt umgänge mellan judar och araber har upphört utöver vad som är oundgängligen nödvändigt. Arabisk kultur betraktas av många judar, åtminstone de europeiska, som närmast "asiatiskt barbari". Det är en stående paroll att "araberna är våra fiender". Om araberna besegrar oss är det liktydigt med gaskamrarna. Detta präglas in i varje judisk israel, med resultat som för oss kan vara svårförståeliga. Att göra lumpen är den högsta äran. Att få frisedel är värre än impotens. Att ifrågasätt staten Israel, ens i hemlighet, är att vara folkförrädare, den värsta formen av perversitet. Den som ändå gör det måste räkna med avsky och utfrysning.

En judisk antisionistisk rörelse i Israel har alltså inte bara en av världens effektivaste polis- och spionapparater att kämpa mot, utan också en helt fanatisk övertygelse hos majoriteten av den judiska befolkningen. Möjligen kan läget på sikt brytas av de sephardiska (afro-asiatiska) judarnas allt mer missgynnade situation gentemot de "vita" judarna, och deras därigenom ökande klassmedvetenhet. Det bör också klargöras att en revolution i Palestina inte kan ske utan de judiska arbetarna. Sionismen kan åtminstone i teorin störtas dem förutan, men en militär seger har aldrig varit och kommer aldrig att bli en revolution.

Hur palestiniernas motstånd desorganiseras är mer bekant. Vi kan bara nämna rörelse- och uppehållsrestriktionerna, organisationsofriheten, tryckofriheten. Det går inte att på legal väg få något tryckt som riktar sig mot staten Israel. "Farliga" individer fängslas godtyckligt.

FÖR EN SOCIALISTISK REVOLUTION

Det enda alternativet till ett kapitalistiskt, imperialistiskt och rasistiskt Israel är ett socialistiskt Palestina i ett socialistiskt Västasien. Vägen dit går över en revolution ledd av det arabiska och det judiska proletariatet i förening. Det kan således inte vara frågan om att "kasta judarna i havet", vilket sionisterna lögnaktigt försöker hävda att de arabiska befrielserörelsernas mål är. Men det är inte tillräckligt eller ens möjligt med en revolution enbart i Palestina, revolutionen måste omfatta hela Västasien och på så sätt störta alla de reaktionära arabregimer som idag motarbetar proletariatets sak. Denna revolution kommer också vara en del av världsrevolutionen.

Bara ett anti-imperialistiskt Palestina kan upphör att vara "kulturens utpost mot asiatiskt barbari", som Teodor Herzl, en av sionismens grundläggare, uttryckte det. I den revolutionära kampen skapas förutsättningarna för en förståelse för och ett respekterande av varandras kulturer på ett icke-konkurerande sätt, där ingen grupp upplever den andra som ett hot, utan ser varandra som människor. Solidariteten måste bli klassbestämd och inte rasbestämd.

MS/NC

DE PALESTINSKA BEFRIELSEORGANISATIONERNA

Strävar samtliga efter "ett fritt, oberoende och demokratiskt Palestina". Metoderna har huvudsakligen varit gerilla-aktioner från de omgivande arabstaterna in i Israel.

Men genom att Israel genom bombterror mot flyktinglägrena och gerillans baser kombinerat med de reaktionära arabregimernas motarbetande av gerillan, har resultatet av dessa aktioner minskat betydligt i mofattning på senare år. I stället har en del organisationer, och då främst den beryktade "Svarta September", tagit till terrorn i sin desperation. Denna terror är således ett resultat av Israels terror mot flyktinglägren, vilket inte hindrar Israel att ta detta till intäkt för att man skulle ha någon gudabenådad rätt att mörda vem man finner för gott. Nu senast i Lillehammer.

Men trots att vi förstår flygplanskapningarna och de andra utslagen av palestiniernas desperation, så anser vi dem inte vara riktiga.

Krossandet av den israeliska rasistiska och imperialistiska staten, kan inte ske utifrån, genom militära aktioner utan måste vara ett resultat av en revolution som genomförs av det israeliska och arabiska proletariatet i förening.

Samtliga befrielseorganisationer är också överens om detta.

Men en sådan revolution kan bara vara antinationell och antireligiös. De organisationer som säger sig företräda en sådan revolution måste också handla i konsekvens med detta, de måste avfärda alla idéer om en nationell revolution.

Idag har samtliga palestinska befrielseorganisationer större eller mindre inslag av nationalistiskt tänkande. Den enda revolution som kan förverkliga ett fritt Palestina, fritt från kapitalism och imperialism är den socialistiska revolutionen.