Artikel ur tidningen Arbetarmakt, nr 2 1974 (april)
DÖD ÅT KONSTEN
Konsten och konstnärernas funktion har varit och är fortfarande
ett problem för den "revolutionära" vänstern. En del utav den betraktar
naturligtvis inte konsten som något problem, utan för fram "socialrealismen"
som "proletariatets konst" - utan att ta hänsyn till proletariatets
lättförklarligt lilla intresse för socialrealismen. En annan del
av vänstern betraktar inte heller konsten som något problem, men
för istället fram "folkets kultur", "folkets musik" o s v - utan
att ta hänsyn till att vi faktiskt lever i ett klassamhälle där
omöjligt "folket" kan ha någon gemensam kultur. För en tredje del
av vänstern är faktiskt konsten ett problem, d v s dom har aldrig
förstått konstens grundläggande egenskaper, och kan därför inte
se någon "lösning" på problemet och därför håller dom i stort sett
käften i denna fråga.
Det finns dock en tapper skara, som envisas med att irritera
borgarna och den ortodoxa vänstern genom att betrakta konsten som
ett problem för den sociala revolutionen. Till denna lilla skara
hör Torsten Bergmark, som utkommit med en tredje bok med analyser
av konstens roll och funktion. Boken heter symptomatiskt nog
Konstnären som politiker (Arbetarkultur, ca 17:-). Den utgör
en fristående fortsättning av Bergmarks tidigare böcker; Kampen
om rummet och Konst, klass, kapital.
Titeln "Konstnären som politiker" anger tonen för Bergmarks analyser:
konstnären har i sin verksamhet en politisk funktion, medvetet eller
omedvetet, socialist eller liberal. Den borgerliga konsten är naturligtvis
ett uttryck för den härskande klassens ideologi, men kan konsten
under kapitalismen vara revolutionär? Upprätthåller inte all konst
idag ett borgerligt status quo, en borgerlig kultursyn? Och konstnären
själv, hur skall han bete sig för att bryta sig ur borgerligheten
kulturbojor? Dessa är några av de viktiga frågor Bergmark ställer.
Vi får inga trovissa svar, utan snarare en djuplodande diskussion,
där olika utvägar antyds.
KONSTEN UNDER KAPITALISMEN
Utgångspunkt för boken är Marx' nyktra konstaterande att "den
kapitalistiska produktionen är fientlig till vissa arter av intellektuell
produktion, t ex konsten och poesin...". Påståendet är naturligtvis
riktigt, men det kan nu kompletteras ungefär så här: kapitalismen
har, genom sin kommersialisering av alla människans produkter, en
förmåga att inkorporera även den s k "revolutionära" konsten i den
borgerliga klasskulturen. Bergmark exemplifierar detta, dels med
filmaren Pasolini, vars individuella revolt mot borgerligheten blir
helt obegriplig och därmed ett stöd för status quo, och dels med
Picasso, som bara behöver spilla ut en bläckflaska på ett papper
för att tjäna pengar; den gamla kubismen har faktiskt blivit en
"katedral av skithögar". Denna kapitalismens förmåga framstår i
än högre grad om man betraktar t ex dadaismens och surrealismens
misslyckande.
Konsten under kapitalismen har förlorat sitt bruksvärde,
annat än som förkämpe för den härskande klassens ideologi, där
konsten är en del av den "kultur" som används i upprätthållandet
av de bestående värdena. Därmed har konsten också blivit inkorporerad
i kapitalismens "varufetischism", konstnären är i dag en varuproducent,
en skapare av bytesvärde.
REVOLUTIONÄR KONST
Därmed är vi framme vid den kanske viktigaste frågan: Är det
möjligt att skapa en konst, vars funktion är revolutionär under
kapitalismen? Eller måste vi åter ta upp det gamla slagordet "död
åt konsten"? Den första frågan kan tyvärr bara besvaras med ett
nej, det är omöjligt, vi måste istället sätta alla krafter
till att förstöra "kulturen" och därmed "konsten". Bergmark redogör,
lite fragmentariskt, för några marxistiska ståndpunkter i denna
frågeställning. Dels Lukacs humanistiska (i min mening kulturkonservativa)
syn, som innebär ett ställningstagande för den uppåtstigande borgarklassens
humanistiska kultur. Dels den skola (främst r Ernst Fischer) som
propagerar revolten inom konsten och som är positiv till
1900-talets "modernism". Han redogör också för den nya italienska
skola, vilken propagerar förstörandet av konsten. Den menar att
"konsten - även om den propagerar för revolutionen - förutsätter
och befäster, just genom sin struktur, passiviteten och reifikationen
(förtingligandet) hos dem som den vänder sig till. Och fortsätter:
"Konsten dör inte en naturlig död, bara därför att de skapande energierna
är i avtagande, vi måste avliva den, just därför att de skapande
energierna förverkligas autentiskt enbart i revolutionen. Varje
försök att utnyttja dem för detta mål är en undanflykt som
bara förstärker alienationen, därför att ett sådant försök representerar
skapandet i en alienerad form. Revolutionen kommer att innebära
konstens död - på samma sätt som den kommer att innebära slutet
på alla andra separat aktiviteter (kulturen, religionen,
politiken, ekonomin...) - eller också är den inte revolution." Bergmark
avslutar detta kapitel med en fråga: "Att bevara en kultur, liknar
inte det i vår tid, i vårt samhälle - alltför mycket ett dödgrävararbete?".
DADAISMEN
Bergmark har sina sympatier hos revolutionärerna, om han inte
klart tar ställning. Man saknar här en analys av de försök som gjorts
att ta död på konsten, dvs. främst dada, och också en analys
av den officiella konsten i de s k "socialistiska" staterna och
som också är vår egen Stalin-vänsters konstsyn: social-"realismen".
En annan lite besvärande, men naturlig, svaghet hos boken är dess
nästan totala avsaknad av illustrationer, vilket gör att resonemangen
ibland kan verka lite abstrakta för läsaren.
Dada upphävde stridsropet "död åt konsten" redan när seklet var
ungt. Dada var "mot konsten och för naturen". Dada var en mycket
vacker revolt, men vad som nu finns kvar av den är några dammiga
tingestar på våra museer för modern konst. D v s dada misslyckades.
Marcel Duchamp, som var dadas initiativtagare, arbetade med
"readymades", färdiggjorda föremål (t ex en pissoar) som kallades
konst av konstnären i syfte att förstöra konstbegreppet. På en utställning
hade Max Ernst hängt en yxa bredvid ett konstverk. Publiken uppmanades
slå sönder tavlan. Naturligtvis fick den hänga ostörd. Dada
såg konstmuseerna som en av sina största fiender. Men ändå hänger
dadaismens avkommor där, eller i privata konstsamlingar.
"'Dada gjorde ett grundläggande misstag: man hade principen "allting
är konst" istället för "ingenting är konst". Därmed hamnade dadas
revolt inom konstens ramar. Dada var dessutom en mycket splittrad
samling konstnärer: de var allt från revolutionära socialister till
humanistiska liberaler. Upproret var mycket spontanistiskt till
sin natur, och man hade ingen teoretisk grund, annat än upplevelsen
av den borgerliga konsten som dekorativ försäljningsvara. Men en
väsentlig erfarenhet är några av de tyska dadaisternas aktiva medverkan
i råds upproren i Tyskland 1918-20.
KONSTEN UNDER SOCIALISMEN
Vilken funktion har då "konsten" under socialismen, eller snarare"
vad är "konst" under socialismen? Den enda erfarenhet av vikt har
vi från ryska revolutionen, men i och med att arbetarmakten snabbt
förvandlades till byråkrati. bytte också konsten karaktär. Det livfulla
experimenterandet blev till den officiellt proklamerade "socialrealismen".
Denna avart av "realism" är naturligtvis bara ett uttryck för den
nya härskande klassens, byråkratins, ideologi. Det är svårt att
inse vad hjältebilder av muskulösa, vackra "arbetare" eller hyllningsbilder
till Mao Tse-tung eller Kim Il Sung har med realism att göra. Andre
Breton karaktäriserar i Surrealismens Andra Manifest de s k "proletära"
författarna och konstnärerna som "mystifikaktörer och slipade skurkar",
som "de säkraste kontra-revolutionärerna".
Det är bara att instämma. Bergmark skriver: "Alltså räcker det
inte...att konstnären ställer sig i proletariatets tjänst för att
han ska befria sig från alienationen: han måste tvärtom i praktiken
förneka sig själv som konstnär".
Men vilka uttryck tar sig då "konsten" i ett revolutionärt samhälle?
Bergmark ger oss en vettig bild: "Det viktiga är att man måste förutsätta
en genomgripande förändring av den ekonomiska strukturen, av ägandeförhållandena.
Om konsten i ett klasslöst samhälle är frigjord från ägandet och
därmed inte kan utgöra ett privilegium, så måste det också innebära
att konsten inte längre kan förvandlas till vara, till fetisch.
Och därmed förskjuts också definitivt betoningen över från
konst som objekt till konst som aktivitet, som skapande.
Därmed har också tagits ett steg mot upphävandet av motsättningen
mellan 'kontemplativt' skapande, liksom självklart mellan 'kultur'
och 'produktion'. Revolutionen är konstens förverkligande i praktiken
- ja, men inte i betydelsen av motsatser som upphäver varandra.
Konstverket - även i sin egenskap av 'utvecklad teknisk produkt'
- återinsätts i ett sammanhang där det inte längre är till för att
konsumeras (som alienerad form av behovstillfredsställelse) utan
där det är ett fantasins verktyg för erövring av verkligheten".
Men som Bergmark påpekar; då vi inte upplevt något klasslöst samhälle,
kan vi inte gå in på detaljer.
Konstnären har allt för länge varit politiker, en alienerad
produkt av kapitalismens konsumtionsideologi. Det är på tiden att
han blir revolutionär.
UO
|