ARBETARMAKT
Workers' power league
Presentation
Nyheter
Plattform
Rådsmakt
Arbetarpress
Arbetarmakt
Bilder
English
Kontakt
 
Föregående sida
 
Vi finns också på:
Facebook
Wikipedia

ARBETARRÅDEN - DE PROLETÄRA MAKTORGANEN

För inte så länge sedan utkom en antologi i den Västtyska bokserien "Kursbuch" om karaktären hos de stater som vi normalt brukar beteckna som "socialistiska". Man behandlade bl.a. Kuba, Nordkorea och Kina. Boken uppmärksammades av borgerliga kulturspaltsrecensenter. därför att det tydligen var något nytt för dem, att personer som betecknar sig som socialister och kommunister kan ifrågasätta att de stater som i åratal utmålats som socialistiska, överhuvudtaget har något med detta begrepp att göra.

Annars är det ett känt faktum, att redan "den första socialistiska staten" Sovjetunionen - allt sedan sin tillkomst ifrågasatts av enskilda kommunister och kommunistiska organisationer. Hur ironiskt det än kan förefalla, så var det Mao och Kinas Kommunistiska Parti som på allvar "bröt isen". Genom att hävda att Sovjetunionen "degenererat" från en socialistisk till en "socialimperialistisk" stat genom "Chrustjev-kuppen" 1956, spred man i relativt breda kretsar föreställningen att en socialistisk stat överhuvudtaget kan urarta. Denna tanke vann ytterligare spridning genom uppsvinget för den trotskistiska rörelsen (främst i Frankrike) vid mitten av sextiotalet. Trotskismen har som bekant alltid hävdat, att inte bara Sovjet och dess vasallstater är degenererade (s.k. degenererade arbetarstater) utan också Folkrepubliken Kina. Tidpunkten för förfallet i Sovjet sätter man dock inte vid 1956, utan betydligt tidigare, någon gång på 1920-talet, ungefär samtidigt som Trotskij tvingades i landsflykt.

Vad är en socialistisk stat?

Om en socialistisk stat kan urarta vad är då en socialistisk stat? Att en sådan frågeställning aktualiseras är av yttersta vikt för den socialistiska världsrörelsens fortsatta utveckling. Den bidrar till att svepa undan många av de rödridåer om socialismens egentliga karaktär, som i decennier lagts ut av den stalinistiska "arbetar"rörelsen.

Vad vi här har för avsikt att göra, är att ge en någorlunda komprimerad men ändå sammanfattande presentation av Rådssocialisternas syn på detta problem.

Utgångspunkten för oss är att SOCIALISM ÄR ARBETARMAKT och detta taget i sin direkta, "raka" betydelse. Vi accepterar inga ersättningsteorier enligt vilka ett visst parti "förkroppsligar proletariatets objektiva intressen", varken under eller efter revolutionen. En sådan föreställning är så till den grad fantastisk och till sin natur ärkefascistisk ("Führern tänker åt oss"), att det är en gåta hur mogna och i övrigt reflekterande människor kunnat vinnas för denna idé.

Denna "historiska rätt" att agera å andras vägnar har motiverats på många olika sätt. En "förklaring" är att Partiet omfattar den vetenskapliga marxismen, och att dess politik följaktligen är lika vetenskapligt, rationellt och objektivt sann. En annan är, att Partiet, sedan det lyckats "förena sig med de mest medvetna arbetarklass elementen", erhåller denna "rätt". Båda motiveringarna faller på samma sak - var finner man den "historiska domstol" som avgör om Partiet verkligen tillägnat sig den vetenskapliga marxismen (förutom i fraseologin), respektive att de arbetarelement som vunnits verkligen är de mest medvetna? Givetvis existerar ingen sådan domstol. I bägge fallen är det Partiet självt, som gör bedömningarna. Än mer förvirrat blir det i dagens läge, då det inte bara finns ett utan ett helt koppel Partier, som alla gör anspråk på samma historiska rätt.

Rådssocialisterna företräder alltså uppfattningen, att inget politiskt parti kan sitta inne med mera makt än något annat i ett socialistiskt samhälle - närmare preciserat: institutionell makt, t.ex. innehavet av statsapparaten med dess polis, domstolar och militär. Samhället kan inte förvaltas på ett sätt, som överensstämmer med eller visar avgörande likheter med det kapitalistiska samhället, om man fortfarande vill hävda att arbetarklassen sitter vid makten.

Pariskommunens principer

Socialismens seger kan säkras bara genom att den proletära staten byggs upp. Under socialismen styrs samhället kollektivt, d.v.s. statsmakten tillhör proletariatet. Den socialistiska staten är det politiska uttrycket för arbetarklassens maktinnehav. Den borgerliga demokratin innebär en diktatur över arbetarmassorna. Men den proletära demokratin är också en diktatur. Men en diktatur utövad av majoriteten av folket. främst arbetarklassen. över de forna härskarna. Det betyder att proletariatet utövar en demokratisk diktatur. Den proletära staten måste byggas demokratiskt för att arbetarmakten inte skall bli någon tom fras. Den proletära demokratin är naturligtvis inte samma "demokrati" som den borgerliga parlamentariska. Redan Pariskommunen formulerade principerna för den proletära demokratin för över hundra år sedan:

l. Alla som på något sätt utses att föra talan för en viss grupp eller har administrativa uppdrag av beslutsfattande natur måste tillsättas genom val, vara ansvariga och när som helst kunna avsättas av sina väljare.

2. Ingen delegat eller administratör får tjäna mer än en normal arbetarlön.

Dessa principer är helt grundläggande. Men redan på detta stadium kan vi konstatera att ingen s.k. socialistisk stat uppfyller dessa helt nödvändiga kriterier på proletär demokrati.

Men hur ska ett socialistiskt samhälle efter dessa principer kunna utformas idag. i ett högindustrialiserat samhälle? Frågeställningen tvingar oss att ta i närmare betraktande den organisationsform som arbetarrådet utgör.

Vad är ett arbetarråd?

1905 uppstod de första arbetarråden under revolten i S:t Petersburg. Sedan dess har rådens och Kommunens principer varit oupplösligt förenade begrepp. I ett socialistiskt samhälle, uppbyggt på arbetarråd, besitter alla arbetare inom en enskild produktionsenhet de värden som anförtrotts dem - d.v.s. själva produktionsanläggningen - och de är inför landets alla arbetande människor ansvariga för att dessa värden förblir oskadda och används ändamålsenligt. Beteckningen arbetarråd syftar på den organisation som förvaltar den enskilda produktionsenheten. Rådet består av två delar: stormötet, i vilket alla som arbetar på företaget deltar, och dess verkställande organ, driftsrådet. På varje arbetsplats måste ett program utarbetas för den totala verksamheten, för arbetsprogrammet och den inre ordningen på företaget, arbetsmiljön och arbetstakten, detta inom ramen för de produktionsuppgifter som tilldelats dem av den proletära staten. Detta program ska diskuteras och stadfästas av stormötet. Arbetarrådet ska dessutom diskutera och ta ställning till flerårsplaner och andra centrala beslut gällande hela landet. Dessutom skall arbetarrådet välja delegater till den lokala församlingen inom rådskommunen, d.v.s. vad som kan sägas motsvara våra dagars kommuner.

Så långt kommet i texten finns det inga större skillnader mellan våra idéer om arbetarråden och de hos vissa andra grupper, som också upptagit råden i sin terminologi. Ända sedan det ögonblick råden för första gången uppträdde på den historiska scenen. har de sökt passas in i teoretiska konstruktioner som ständigt haft den heliga treenigheten "Råd-Parti-Stat" som bärande element - som en ny version av den gamla liberala makfördelningsläran (med en åtskillnad mellan den utförande, lagstiftande och dömande makten) och lika komplett oduglig i praktiken.

Kruxet är vem som ska besitta den centrala makten. d.v.s. vem som avgör innehållet i den ekonomiska planen och fattar de övriga centrala besluten. Det finns nämligen en möjlighet att överlämna sådana avgöranden åt ett parti, som på något sätt vunnit arbetarklassens förtroende och därför anser sig ha fått fullmakt att i avgörande frågor fatta beslut i traditionell "parlamentarisk" ordning. Detta kommer i så fall att innebära ständiga slitningar mellan arbetarråd och råds kommuner å ena sidan och den centrala makten å den andra. I en motsättning existerar inget "jämviktsläge". En motsättning kan inte permanentas till någon för evigt bestående "dubbelmaktssituation". Tvärtom strävar motsättningen ständigt efter att lösas, och kommer att lösas. Så länge arbetarklassens förtroende för det "revolutionära partiet" i ledningen står orubbat. kommer denna "lösning" att innebära att rådens och rådskommunernas autonomi ständigt beskärs, tills de slutligen reduceras till harmlösa remissinstanser.

Den centrala makten

Vi anser det fullt möjligt. att upprätta en lika demokratisk kontroll av de centrala instanserna som av de lokala och regionala enheterna. Som exempel väljer vi den ekonomiska planeringen.

Den socialistiska ekonomin måste baseras på en enhetlig ekonomisk plan, som utgör grundvalen för ett organiserat utnyttjande av landets produktionsresurser. Planekonomin innebär både ett ändamålsenligt användande av arbetskraft. maskiner och lokaler, och en organiserad. målinriktad fördelning av dessa resurser på ekonomins olika delar. För att denna planering skall kunna komma till stånd, för att information om vilka behov och vilka resurser som finns skall kunna samlas och bearbetas. för att t.ex. förslag om flerårsplaner skall kunna komma ut till basplanet för diskussioner, måste det helt klart finnas vissa centrala instanser, som har hand om denna samordning. Men det är absolut nödvändigt att dessa centrala organ står under direkt uppsikt och kontroll från basen i samhället. från arbetarna. genom att de centrala instanserna väljs direkt. på viss maximitid. De valda delegaterna kan när som helst återkallas av den församling som valt dem, och bör i största möjliga mån inte omväljas, utan ersättas av nytt folk. Vidare bör delegaterna om möjligt kvarstå i produktionen.

Under och strax efter en revolution kommer det emellertid att vara nödvändigt att centralförsamlingen beslutar om hur produktionen skall samordnas, innan man i råden hinner diskutera den första femårsplanen. Centralförsamlingen måste också utse ett verkställande utskott. vilket handhar de löpande ärendena under den tid centralförsamlingen inte är samlad. Centralförsamlingen måste likaledes utse utskott. som handhar olika frågor, som t.ex. flerårsplanerna, utbildningen, den socialistiska propagandan etc.

I denna rådsorganisering är det helt nödvändigt att minoriteten är underordnad majoritetens beslut, likaså att det enskilda arbetarrådet är underordnat den lokala församlingens beslut i frågor som angår andra än bara arbetarrådet, att rådskommunen på samma sätt är underordnad centralförsamlingen och att centralförsamlingen slutligen är underordnad majoriteten av rådskommunerna och arbetarråden.

Vi tror att vi härmed gjort en ganska klar. om än inte uttömmande. framställning över hur vi föreställer oss ett socialistiskt samhälle. Det är inte i sekteristisk iver som vi envist hävdar att denna eller en näraliggande typ av organisering är den enda som förtjänar att betecknas som socialistisk. Ty, om vi anser. att "proletariatets diktatur" skall vara mera än en fras, så måste det verkligen vara proletariatet. som sitter vid makten - i lika hög grad som bourgeoisien innehar makten under kapitalismen.

Vi konstaterade tidigare att ingen av de stater som utger sig för att vara socialistiska uppfyller ens "minimikravet" på proletär demokrati - Pariskommunens principer. Och det finns följaktligen inte heller någon som ens tillnärmelsevis överensstämmer med den bild av ett arbetarrådssamhälle vi skisserat ovan. Den socialistiska revolutionen är därför en nödvändighet även i dessa ländert likaväl som i de kapitalistiska.